Kapten Hillman i en dunkel filmatisering

30 november 2010 17:38 | Deckare, Film | Kommentering avstängd

Folke Mellvigs (1913-1994) Kapten Hillman kom jag först i kontakt med under 1950-talet genom att lyssna på radiodramatiseringar.

Mellvigs ”Damen i svart” kom ut som detektivroman först 1959, men hade då redan 1958 hunnit bli film i regi av Arne Mattsson; med filmmanuset fick Mellvig hjälp av Lars Widding. Jag har sett filmversionen flera gånger, nu senast i dag i TV.

Trots att jag har sett filmen flera gånger, har jag varje gång – även nu – haft svårt att fatta alla detaljerna i storyn och att kunna placera alla rollkaraktärerna. Och eftersom jag är en ganska välsorterad filmtittare, antar jag att ansvaret för detta inte ligger bara hos mig. ”Damen i svart” är en i flera avseenden dunkel filmhistoria, vilket ytterligare markeras geom att den är filmad i svart-vitt. ”Damen i svart”, i och för sig snyggt fotograferad av Sven Nykvist, leker med de skrämseleffekter en handling, delvis förlagd i mörker, inbjuder till, men handlingen blir därför bitvis också svår att uppfatta, åtminstone i TV-format. Annat, som när kameran överdrivet tydligt får stanna vid ett ansikte eller en gest, är sannolikt regissörens, Arne Mattssons, fel. Mattsson har utan tvekan också ansvaret för att skådespelarna så ofta – med dagens mått komiskt ofta – ses tända eller röka en cigarrett. En skenande häst, detaljer som ljudet av en gång på gång ylande hund, en mystisk bifigur och illusionen att det finns ett spöke, Svarta damen, är väl alla tänkta att förtäta spänningen, men jag blir dess värre aldrig rädd.

Då funkar den andra ingrediensen, också den inlånad från Hitchcock, komiken, bättre. För den står till största delen kapten Hillmans assistent Freddy (Nils Hallberg), som slår sina lovar kring skulptrismodellen Sonja Svensson, spelad av en ung Lena Granhagen.

Freddy är assistent åt privatdeckarparet John och Kajsa Hillman, spelade av Karl-Arne Holmsten och Annalisa Ericson. Paret Hillman åker på semester till Holmfors bruk, detta trots att det brev frun där, Inger von Schilden (Anita Björk), har sänt till Kajsa aldrig kom fram. Det visar sig att den som skulle posta brevet, sekreterare åt Ingers man Christian (Sven Lindberg) mystiskt har försvunnit – en bit in handlingen hittas hon död i bruksån.

Det här bruket har av allt att döma ekonomiska bekymmer, dessutom flera arvtagare, vilket ju ofta är ingredienser i deckargåtor. Jag har hittat hela storyn, skildrad på ett begripligt sätt i Svensk filmdatabas, men eftersom det, trots att jag har sett filmen flera gånger, inte har varit så lätt för mig att uppfatta handlingens logik i alla dess detaljer, väljer jag att inte här ge er den kompletta historien. Men några ingredienser vill jag nämna: Kvinnan i huset dras till bruksingenjören, spelad av Lennart Lindberg – det finns alltså både ett svartsjukedrama och en kamp om vem som ska ärva bruket med i filmens handling. Ekonomiska intressen i bruket har också skulptrisen Aina Engström (Sif Ruud), syster till bruksdisponentens förra men nu döda hustru, samt bruksdisponentens syster Cecilia (speald av Isa Quensel). Bruksdisponenten försvinner – också han mördad? – och så hittar man även skulptrisen, systern till hans förra hustru, tagen av daga.

Nyckeln till alltihop finns bland den drunknade sekreterarens efterlämnade saker: en postförskottsavi från ett apotek, där medddelandet från apoteket visar att det på Holmfors pågår en mordkomplott med arsenik som medel.

Och sen, vid en upplösningsscen med viss dramatik, visar det sig att herren till Holmfors faktiskt fortfarande själv lever och tillsammans med sin syster slåss för familjekärnans ekonomiska intressen…

Dramatiskt således på slutet, bland annat med hjälp av en lönngång – men för att det ska bli lite spännande, skiljs de nu misstänksamma och gemensamt snokande damerna Kajsa och Inger påpassligt åt. Och kapten Hillman är förstås inte heller till städes, åtminstone till att börja med.

Bättre svenska filmer har jag sett.

…och Pete Seeger 2010

29 november 2010 18:11 | Barnkultur, Musik, Politik | 2 kommentarer

Pete Seeger har 2010, vid 91 års ålder, gett ut en ny CD, ”Tomorrow’s Children” (Appleseed Recordings APR CD 1123). Banjospelet låter fortfarande bra, men rösten är förstås skraltig. Dock sjungs solopartierna delvis av andra, inte kända men faktiskt i flera fall goda sångare och förbluffande bra instrumentalister. Och framför allt finns han i täten för en stor kör av skolbarn, The Riverton Kids.

The river town är här Petes hemstad Beacon nära New York och floden the Hudson river. Pete har redan tidigare engagerat sig i miljöfrågor som berör Hudsonfloden och det landskap den flyter igenom, och när en lärare i en av stadens skolor bad honom komma till sin skola och där arbeta tillsammans med barnen, växte detta, under medverkan av ytterligare människor som var engagerade av gröna frågor och dessutom arbetade med musik till det projekt, som nu finns utgivet på skiva.

Att döma av texthäftet var det här ett samarbete som inte tilltalade alla på skolan eller alla berörda föräldrar, men säg vad som kan stoppa Pete och människor som är som han! Och utan tvekan har det här samarbetet, utöver att ha resulterat i en CD, också fått en stor grupp mycket unga skolelever att engagera sig i viktiga miljöfrågor, bland annat sådana som rör Hudsonflodens vatten. Om detta vittnar sångtitlar som ”Down By the Riser”, ”River”, ”The River That Flows Both Ways” och ”River Song”. Men miljöengagemanget är bredare än det som gäller vattenkvalité och liknande frågor. ”Solartopia” handlar förstås om solkraft och ”It Really Is’nt Garbage” om återvinning.

Seeger har också fått de här ungarna att engagera sig på ett bredare sätt än det som gäller just miljöfrågorna. ”I See Freedom” handlar om en negerslav som tidigt fann en fristad i just Beacon, och om en klassisk medborgarrätts- och ickevåldskämpe handlar ”Take It From Dr King”. Seeger leder även in ungarnas engagemang på ännu mer aktuella diskrimineringsfrågor: ”De Colores” ger stöd åt Cesar Chavez och Union Farm Workers. Och så lär han ytterligare en (mycket ung) generation sjunga ”We Shall Not Be Moved”. Den kraft han behöver som stöd hämtar han inte från några i amerikanarnas ögon fördärvliga vänsterskrifter utan från Bibelns Predikaren/Ecclesiastes (i sin magnifika sång ”Turn, Turn, Turn”).

I skivans final hyllar han sina unga sångare med sin och Walter Lowenfels’Tomorrow’s Children”, och så avslutar han liksom han började med sin egen fina och hoppfulla ”Quite Early Morning”:

Quite Early Morning

Text och musik: Pete Seeger, 1969

Don’t you know it’s darkest before the dawn
And it’s this thought keeps me moving on
If we could heed these early warnings
The time is now quite early morning
If we could heed these early warnings
The time is now quite early morning

Some say that humankind won’t long endure
But what makes them so doggone sure?
I know that you who hear my singing
Could make those freedom bells go ringing
I know that you who hear my singing
Could make those freedom bells go ringing

And so keep on while we live
Until we have no, no more to give
And when these fingers can strum no longer
Hand the old banjo to young ones stronger
And when these fingers can strum no longer
Hand the old banjo to young ones stronger

So though it’s darkest before the dawn
These thoughts keep us moving on
Through all this world of joy and sorrow
We still can have singing tomorrows
Through all this world of joy and sorrow
We still can have singing tomorrows

Pete Seeger 1965

28 november 2010 16:02 | Musik, Politik | 4 kommentarer

Pete Seeger föddes 1919 och är således nu 91 år gammal. Han sjunger fortfarande lite ibland, men rösten är förstås långt ifrån vad den var i hans krafts dagar. Rikhaltiga exempel på vad han förmådde göra till exempel 1965, när han alltså var 46 år, finns på dubbel-CDn ”Live In ’65” (Appleseed Recordings APR CD 1118, 2009), en konsertupptagning gjord i Pittsburgh.

För mig som har praktiskt taget allt Seeger har gjort på skiva och som inte minst har lyssnat på det han spelade in under 1960-talet är inte mycket nytt på den här inspelningen, men det är alltid kul att få tillgång till ytterligare en seegerkonsert med mellansnack och allt och samtidigt påminnas om alla låtarna han sjöng då, både de politiska sångerna och det traditionella folksångmaterialet. För andra och kanske framför allt yngre lyssnare kan den här dubbel-CDn bli inträdesbiljetten till Seegers magiska sång- och musikvärld.

Vi kan ta det sista, musiken, först. Seeger växlar, som så ofta i konsertsammanhang, mellan sina båda huvudinstrument, banjo och tolvsträngad gitarr, väljer pricksäkert vad som bäst passar den låt han för tillfället ska sjunga. Ibland, som i ”Greensleeves”, kan han humma och vissla eller, som i ”I Once Loved a Lass”, tralla och vissla, och även den här gången använder han sig av sin smittande förmåga att få publiken att sjunga med i refrängen, men oftast hör man hans vackra och varma sångröst solo. Han har språköra, och därför kan man få höra honom sjunga både på spanska (”Guantanamera”), ryska (”May There Always Be Sunshine”) och skotska (”Manyura Manya”). ”Malaika” är en traditionell sång med afrikanskt ursprung. Och i ett musikaliskt mellanspel försöker han sig till och med på svensk hambo.

Dock finns en stor del av hans hjärta, här som alltid, i amerikansk folkmusik, som ju i många fall i sin tur har sina rötter i brittisk och irländsk och alltså även skotsk musik. Så vi får också höra ”Oh, Susanna”, ”This Little Light of Mine”, ”Old Joe Clark” och annat material ur den angloamerikanska repertoaren.

Det är den här blandningen som är så karaktäristisk för honom: ”All Mixed Up” för att låna titeln från en av hans låtar om nyttan av kulturell och mänsklig blandning.

Därmed är vi inne på Seegers politiska och sociala engagemang, och låtar som ger uttryck för detta är det gott om på de här båda CD-skivorna: ”Peat Bog Soldiers” (om Nazitysklands koncentrationsläger), ”Los Cuatro Generales” (om spanska inbördeskriget), ”Step By Step” (en gruvarbetarsång), ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” (Bob Dylans sång om det radioaktiva nedfallet), Seegers och Lee Hays’If I Had a Hammer” och hans egen ”Where Have All the Flowers gone?”, båda fredssånger, och inte minst Woody Guthries alternativa amerikanska nationalsång ”This Land Is Your Land”.

Mycket annat kunde ha nämnts, men det här borde räcka för att både locka gamla seegerfans att återuppliva hörminnet av Seeger i hans krafts dagar och dra nya och yngre musikälskare. som jag på det här sättet har gjort nyfikna, till skivaffären.

Melodikrysset nummer 47 2010

27 november 2010 12:13 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | 22 kommentarer

Det blev ganska sent i går kväll – vi var på middag på Söder i Stockholm hemma hos Rolf och Monica Annerberg. Rolf var en gång i världen statssekreterare åt Birgitta och några av de gamla kumpanerna från departementstiden brukar någon gång per år ses hemma hos varann. I går kväll deltog också Kjell Jansson med hustru Ulla Svedjelid och så det nuvarande landshövdingeparet i Västerås Ingemar och Ingrid Skogö.

Det var en god middag och det bjöds diverse drycker till den. Eftersom vi sen tog var sin whisky när vi äntligen kom hem, blev jag nästan orolig, när Anders Eldeman aviserade att dagens kryss var svårt.

Jodå. Men jag klarade alltihop, detta trots att ideliga trafikmeddelanden störde sändningen av krysset.

Det gjorde att jag ibland förmodligen missade vissa ledtrådar. Men nog var det till exempel komikern och pianisten Jimmy Durante vi hörde.

Lite trög i huvudet var jag nog själv också. Det tog nämligen en stund att komma på att den ABBA-låt som spelades var ”When I Kissed the Teacher”, vilket i det här fallet skulle ge kryssordet lärare. Och ändå har jag hört den och större delen av ABBAs mest kända låtar på Broadway, i musikalen ”Mamma Mia”.

På samma sätt tog det en stund innan jag kom på att den grekiska melodin (av Mikis Theodorakis) jag så väl kände igen var hämtad ur filmen ”Zorba”. Melodin tycks gå under samma namn, men själv minns jag benämningen ”Zorbas dans”.

Mera dans: Vi fick också höra ”Can Can”. Can Can, mycket populär under en tid som ligger långt före min, ingick bland annat i Jacques Offenbachs ”Orfeus i underjorden”.

Evert Taube, ET, skrev ”Så skimrande var aldrig havet”, som vi i dag hörde med Marie Fredriksson. Jag måste bekänna att jag faktiskt aldrig tidigare hade hört den med just henne.

Däremot har jag naturligtvis många gånger hört Lill Lindfors sjunga ”Du är den ende”. Bo Setterlind skrev texten; melodin är spansk.

Hur Malena Ernman låter har väl många lärt sig genom Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Så även om man inte hade hört just ”Min plats på jorden”, kände väl de flesta igen hennes röst.

Vi som genom åren har lyssnat på Svensktoppen kan knappast ha undgått att höra ”Evert” – 72 veckor på listan – med den märkliga gruppen Matz Stefanz med Lailaz. En av medlemmarna – han som hördes mest här – var Stefan Ljungkvist. Låten skrevs av Eddie Meduza (mera z!).

Svårt eller inte, men det underlättar förstås om man har de spelade artisterna och de aktuella skivorna i sin egen skivhylla.

Själv har jag i stort sett rubbet med Creedence Clearwater Revival, så jag kände omedelbart igen deras sound och även låten, ”Bad Moon Rising”.

Och tro det eller inte: Jag har också ett antal skivor med John Mellencamp, han som under en period använde Cougar som mellannamn. I dag hörde vi honom i ”Small Town”.

Idol har jag däremot aldrig, ens ofrivilligt, lyssnat på. Men ”Higher” med Erik Grönwall har jag ändå hört och kände därför igen.

Annars är jag, som mina trogna läsare väl vid det här laget vet, en musikalisk allätare.

Så det är klart att jag har hört – och älskar – ”Smoke Gets In Your Eyes”, som skrevs av Jerome Kern och Otto A Harbach. Däremot håller jag med Eldeman om att rök är irriterande.

De som följer min blogg mer än på lördagarna vet att jag också regelbundet går på konserter med klassisk musik. I dag hörde vi ett stycke av Giacomo Puccini, ”O mio babbino caro”. Hon som sjöng var den fantastiska Maria Callas.

* * *

Ute snöar det. Nu ska jag slå mig ner i en fåtölj, dricka ytterligare en kopp kaffe och äntligen läsa våra tre morgontidningar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sånger med sjuttiotalsstuk

26 november 2010 15:11 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Jag lyssnar, allt mer häpen, på ”14 visor på fastande mage” (Kakafon Records, KAKA CD 001, 2010) med Gunnar Källström & Fridens liljer. Man kunde tro att det var en skiva gjord på MNW under sjuttiotalet – men så ser jag, när jag kollar på nätet, att det här gänget faktiskt har gjort ytterligare en platta för inte så länge sen, på YTFr. Fast med de här påpekandena har ni också fått en hint om vad det här är för slags platta.

Inte allt på den är suveränt bra, men den som gillar Cornelis’ mer krokiga karaktärer kan här hitta en del som han eller hon gillar. Fred Åkerström sjöng ju in dagsverser av Stig Dagerman, och här dyker det upp en sådan, ”Nu slår blomman ut”, fast tonsatt av Kaja med lite dragning åt det ryska. Det kära gamla paret Sonja Åkesson och Gunnar Edander möter vi i ”Humlan från Kumla”. Tonsatt dikt, vanlig på sjuttiotalet, hittar vi också i François VillonsBalladen om nåd”, i översättning av Axel ”Kluck” Österberg och med musik av Martin Olsson.

Också musiken drar åt olika håll. Den inledande låten ”Tjena Charlie” liksom introt till ”Lullet och Elvira” kunde vara signerade Django Reinhardt, medan ”Kaffegök hemma hos Brittas moster” mer låter som gammeltjoa. ”Kärleken kom som en åsna” är skön rock n’ roll. ”Brännivinsskåpet” har textmässiga inlån från Evert Taubes ballad om Karl Stranne, ”Briggen Blue Bird av Hull”.

På sjuttiotalsvis har en del av Gunnar Källströms texter också politisk och annan tendens. ”Brev från Dawit” handlar förstås om Dawit Isaak. Och vad ”Kära vän (Visa till apatiskt barn)” handlar om behöver jag väl inte förklara. Men sjuttiotalistisk är alltså också Källströms dragning till samhällets udda existenser.

Den allra bästa låten har jag sparat till sist: ”Alba” med sin mycket vackra text och melodi:

Alba

Text och musik: Gunnar Källström, 2010

När natten andas ut och smyger mot min dörr
så är vår kärlek slut och allt ska bli som förr
Alba

Då går du ut i snö som om den vore ny
fast vintern sagt adjö och ljummen morgon gryr
Alba

I trappan står en vän. Hur fasen kom han hit?
Du vet det inte än. Han gjorde det med flit
Alba

Sen stannar vännen kvar på axeln några dar
som skugga eller hund, på tungan i din mund
Alba

Professorn i etik har skola i din kropp
till dess du ligger lik, till dess du druckit opp
Alba

Andra hyllar Stefan Sundström, 50

25 november 2010 22:25 | Musik, Politik | 4 kommentarer

Stefan Sundström fyller femtio i år och hyllas av ett gäng andra artister med ”Andra spelar Sundström” (National NATCD 106, 2010).

Sundström har ett mycket eget sätt att sjunga, med egna betoningar, och därför undrar man, innan man börjar lyssna, hur de här andra ska lyckas med att sjunga hans låtar. Jo, det går bra, kanske delvis för att de som har medverkar har valt många låtar som inte hör till de allra vanligaste. Men även i fall där man minns låten i Sundströms original kan det gå riktigt bra: ”Vitabergspredikan” blir riktigt hörvärd i Dundertågets långsamma rocktempo.

Annat funkar inte så bra. Ola Magnell, annars en av mina favoriter, gör ”Sökte Gud” och en dansbandsaktig version av ”Johnny Dunder”, och det tillför inte något.

Lars Winnerbäck lyckas bra i ”Blåöga”, men ”Vårsamba” tänder inte mig i alla fall.

Miss Li är med och körar i de flesta låtarna och lyckas bra i solonumren ”När tåget går” och, ännu bättre, i sin rockiga ”Hög kan bli låg”. Däremot är jag inte så förtjsut i hennes ”Under isen”.

Love Antell gör två låtar, av vilka ”Amors pilar” är bäst.

Den riktigt stora positiva överraskningen på den här CDn är den avslutande låten ”Fula gubben Hitler” med Little Marbles. Den har häftigt rockkomp. och Julia Adams och Linn Tabdulong sjunger så man ryser av välbehag.

Och det senare till denna bisarra text:

Fula gubben Hitler

Text och musik: Stefan Sundström, 2004

I sin egen hjärnas skybar
med utsikt över Bromma
gör herr Crona upp kalkyler.
Högre än han kan ingen komma.

I sin egen hjärnas skybar
gör herr Crona upp kalkyler.
Fem trappor ner i källaren
räknar Jan Banan kanyler.

Välkommen till Bromma,
komma här o komma
in i Brommas övre medelklass.
Då får du skippa Jan Banan
och hålla käften om att du rökt brass.

Fula gubben Hitler
fyra trappor upp
ligger i sitt badkar
och läser en Pin Up.
Snart kliver han upp.

Sen ska han ha en kofta
av waldorfstickad ull.
Vänster eller folkpartist,
bara man inte faller kull.

Alla dårarna på Beckis
dom har släppts ut på Brommaplan,
men det är mottagning i källaren
hos doktor Jan Banan.

Lite spott i nacken
från nån på fjärde våningen,
från nån som hatar alla neranför
o vill upp i himmelen.
Ingen i Bromma är din vän.

Den som vill jämföra med Stefan Sundströms egen version bör gå till CDn ”Hjärtats melodi” (National NATCD 050, 2004).

Och vad är ”almosa”?

24 november 2010 15:57 | Media | 2 kommentarer

Som vanligt tar jag mig igenom Aftonbladet Kryss & Quiz. Det första ordet som möter mig, när jag ska lösa Mats Olséns Bikupan, är ALMOSA, och jag klarar att fläta in det, så det är inte det som är problemet.

Jag stirrar på det och undrar vad det är för ord.

Olsén har som egenhet att i sina orflätor fläta in mycket ovanliga ord – i den här bikupan, som inte är extrem i det avseendet, ord som ”rapsod” och ”trumla”. Men de här orden finns åtminstone, går att slå upp om man inte känner till dem.

Värre är det med ALMOSA. Jag har ett tiotal ordböcker och dessutom uppslagsverk, och ingenstans finner man ett sådant ord. Alltså, kan han mena verbet ALM-OSA, det vill säga osa alm? Eller något ännu mer långsökt, AL-MOSA = mosa någon eller något med en al?

Det låter långsökt, så jag antar att det är fråga om en felstavning av ALLMOSA, det vill säga en nådegåva till en nödlidande, ibland i modern svenska = otillräckligt anslag.

De dementa 60plusarna rockar vidare

23 november 2010 17:58 | Musik, Politik, Teater | Kommentering avstängd

Erik Gedeon föddes i Schweiz 1963 men har en svensk och en schweizisk förälder. Han har studerat piano och komposition, och trots att han huvudsakligen har ägnat sig åt teater, har musiken hela tiden spelat en central roll i det han har gjort för scenen. Som teaterman har han varit verksam vid teatrar i Tyskland, men med ”Evigt ung” (”Ewig jung”, 2007, en vidareutveckling av hans egen ”Bona Vista Social Club”) fick han en fullträff som väckte publikens jubel i en rad europeiska städer.

Och nu har den här succén, i svensk översättning av Klas Abrahamsson och regi av Olle Törnqvist, också nått Uppsala stadsteater. Jag var på premiären i lördags.

Att döma av publikens jubel – jag applåderade själv ofta – kommer det här att bli en succé också i Uppsala, troligen en långkörare. ”Evigt ung” är ett stycke habil underhållning, och mycket i den görs också både skickligt och roligt av ensemblen. Samtidigt är det en ganska tunn historia, inget för teaterns Hall of Fame – men det är alltså kul med musiken och alla skickligt utförda gags, så jag är beredd att förlåta en del av bristen på djup.

”Evigt ung” utspelas i det lokala fallet på Uppsala stadsteater år 2051. Vid det laget är vår stadsteater förvandlad till ålderdomshem – bokstavligen – och bebos av ett gäng skådespelare från dagens stadsteater. Med hjälp av Ulla Kassius, sconografi och kostym, och Per Åleskog, mask och peruk, har några av teaterns skådespelare, somliga av dem mycket välkända för uppsalapubliken, Mirja Burlin, Göran Engman, Robin Keller, Kettil Medelius, Aksel Morisse och Maria Sundbom, förvandlats till lemmalytta och dementa, nu 40 år äldre kopior av sig själva. Och det kan inte hjälpas: att se all denna kroppsliga skröplighet, alla dessa motoriska tillkortakommanden och alla dessa orgier i minnesförlust och manier, är roligt som fars, ofta slapstick.

Gamlingarna övervakas visserligen av syster Elisabeth (Elisabeth Wernesjö, i sin verkliga ålder), men så fort hon stänger dörren bakom sig, överfalls gamlingarna av ungdomens lustar. Sex orkar de väl inte med, men lite undanstoppat brass blir det, och framför allt turas de om med att sjunga sin ungdoms musik.

Några låtar är skrivna av Gedeon själv, men det mesta finns i publikens hörminnen: ”Bona Sera Signorina”, ”Eve of Destruction”, till och med Scott JoplinsThe Entertainer”.

Här har regissören Olle Törnqvist gjort en snygg anpassning för svensk publik genom att foga in ett medley med låtar från proggeran: Mikael WiehesTitanic”, Ted StrömsVinterresa”, Pugh RogefeldtsSmå lätta moln”, Peps PerssonsOboy”, Tomas LedinsBlå blå vindar och vatten”, Tomas ForssellsVi ska rädda Kalixälven” och Leif Nyléns och Blå TågetsStaten och kapitalet”.

Det här funkar. Igenkänningseffekten och -glädjen hos publiken (inte bara hos mig) är stor. Men ska vi vara alldeles uppriktiga, är många av sånginsatserna sisådär. Dock gör Kettil Medelius på piano genomgående en god insats.

Också skådespelarna, med visst plusbetyg för de manliga, gör beundransvärda prestationer om vi håller oss till skådespeleri och plastik.

Proffsigt och, som sagt, fruktansvärt roligt i många enskildheter.

Problemet – för det finns ett problem – är väl att det, trots några korta ansatser att gå under ytan, till slut infinner sig en tomhet: Vad vill den här pjäsen egentligen säga oss? Vill den över huvud taget något utöver det i och för sig helt legitima, att roa?

Måndagskväll med Birger Norman

23 november 2010 11:28 | Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag åker till Stockholm, för första gången på länge. Birgitta följer med mig för att lyssna på vad jag har att berätta om Birger Norman. Fast det vet hon ju egentligen. Jag har nu under lång tid publicerat bloggtexter, några av dem mycket långa, om Birgers författarskap.

Vi tar min morgonväg, den som går över Norra Latins skolgård. I årtionden gick jag den där vägen, från uppsalatåget till Sveavägen 68 där jag jobbade. Fast nu stannar vi på andra sidan gatan, vid ABF-huset.

Vi behöver få i oss lite mat innan seminariet börjar. Det visar sig att restaurangen på hörnet har bytt skepnad: den är nu kebabrestaurang. Så det får bli kebab till middag.

Väl uppe på första våningen där seminariet ska hållas är det redan en liten kö vid bordet med entrébiljetterna, och undan för undan fylls salen med folk. Men jag lägger märke till att publiken verkligen inte är ung. Jämfört med den (och mig) ser en av mina medinledare, poeten Jenny Wrangborg, så ung ut att man nästan undrar varför hon är där.

Kan Jenny Wrangborg genom sin nyläsning av Norman bidra till att hans författarskap finner nya grupper av unga läsare, är det utan tvekan välkommet.

Vi övriga inledare samt kvällens lots genom programmet, Bengt Göransson, och så också publiken är sedan gammalt normanfrälsta, och jag tänker då inte i första hand på den del av hans poesi som har religiös anknytning. Fast Mikael Nyberg, ordförande i Birger Norman-sällskapet, nämner förstås också den i sitt ”Utkast till ett porträtt i helfigur”. Men det är påfallande att både han och litteraturvetaren och professorn vid Södertörns högskola Ola Holmgren, själv bördig från Sollefteå, i så hög grad betonar det som jag har valt som mitt ämne, den politiske Birger Norman. Ingen av dem hymlar heller om att Norman var och förblev socialdemokrat.

Eftersom jag skulle tala sist, lyssnade jag med viss bävan på de andra inledarnas val av normandikter: skulle de citera eller läsa upp några av just de dikter jag hade valt ut för kvällen? Det mesta av det som fanns i deras föredrag kände jag också omedelbart igen, hade till och med själv återgett i mina bloggessäer om Normans dikter, prologer och några separata böcker som jag av olika skäl hade valt att skriva om för sig. Men när det blev min tur, kunde jag, utan att på någon punkt ha fått förutsättningarna rubbade, prata om och läsa upp de dikter som finns i den inledande politiskt betonade delen av essän om Norman som poet. Ett av mina bärande temata var att Birger Norman aldrig tog på sig rollen av enkel agitator; han skrev inte plakatpoesi. Nej, hans politiska dikter innehåller träffande samhällsiakktagelser, ofta med vidd långt utöver det de formellt synes beskriva. Hans iakttagelser bärs vidare upp av ironier och skruvade vinkelskott.

Vi som medverkade avtackades efteråt med en liten present, Jan Wolf-Watz’ litterära antologi ”Röster i Ångermanland” i En bok för allas landskapsserie. Där finns förstås ett antal dikter av Norman; några av dem har jag för övrigt återgett här på bloggen.

De övriga författarna i den här antologin förtjänar också sin plats. Men varför finns inte Erik Nyhlén med?

* * *

När jag sen tillsammans med Birgitta vandrar min gamla kvällsväg – Sveavägen-Kungsgatan – ner till järnvägen, slås jag av att många av butikerna och restaurangerna längs de här gatorna är nya; där låg annat under åren då jag jobbade här.

Det är inte bara Birger Normans ådal som är förvandlad.

Poeten Birger Norman

21 november 2010 17:34 | Politik, Prosa & lyrik | 13 kommentarer

Birger Norman (1914-1995) var en mycket mångsidig författare. Jag har hittills skrivit om honom som novellist, dokumentär- (”Ådalen 31” är det kanske viktigaste exemplet) och prologförfattare, och så mångsidig journalist, samhällsiakttagare och debattör. Dessutom har han också skrivit dramatik.

Kanske är det den här mångfalden som är en av förklaringarna till att han, trots att han också var en framstående poet, i några av de stora svenska lyrikantologierna inte har fått den plats han förtjänar; likaså tycker jag att han behandlas för ensidigt och njuggt i Lars Lönnroths och Sven DelblancsDen svenska litteraturen”. I Tom Hedlunds antologi ”Den svenska lyriken från Ekelund till Sonnevi” (FiBs lyrikklubb/Tidens förlag 1978) får han dock ett eget uppslag med både tidiga politiska dikter och senare lyrik av annat slag.

I bokform debuterade Norman under tidigt 1950-tal, och han har därför ofta lite slentrianmässigt sorterats in bland femtiotalspoeterna. Men Norman är svår att placera på det här sättet. Om man tar i beaktande hans födelseår, förstår man, att han debuterade relativt sent, och den som vet något om hans bakgrund vet ju att hans väg från kroppsarbete till intellektuella värv, varav poetens bara var ett, var relativt lång. Alltså finns det i hans tidiga poesi sådant som kritiska samhällsiakttagelser, politik och erfarenheter av arbetsliv och sociala förhållanden i barndomens och ungdomens Ådalen, alltsammans temata som man primärt inte förknippar med just svensk femtiotalspoesi.

Senare kommer det i hans poesi in element som var mer till städes i just femtiotalspoesin; jag tänker då främst på de kristna/religiösa elementen i flera av Normans senare diktsamlingar.

Eller ta nyprovinsialismen, som användes som karaktäristik för romaner skrivna av 1950-talsförfattare (med några föregångare redan på 1940-talet): det här tilltalet gjorde Birger Norman till sitt först i och med de samlingar med dikter på ångermanländska han gav ut 1976 och 1980.

Birger Normans poesi är över huvud taget svår att karaktärisera med hjälp av någon huvudformel. Därför vill jag i stället peka på några karaktäristiska stråk i hans lyrik, givetvis då med risken att förenkla och göra dikterna alltför endimensionella. Men jag tar risken i förhoppningen att jag därmed ändå ska bidra till att visa bredden i hans poetiska gärning.

Lyriska vinkelskott

Den outtröttlige men nu liksom Birger Norman döde Hans Haste fick Norman att relativt sent i livet (1983) ge ut en antologi med dennes mer uttalat politiska dikter. Den här samlingen, med röda fanor på omslaget och illustrationer av Erik Prytz, heter ”Dikter om socialismen och friheten”” (Bokförlag Branting).

Den innehåller ett 40-tal dikter ur åtta olika diktsamligar, och eftersom urvalet sträcker sig från ”Klubbisten”, ur sviten ”Händerna” som skrevs för SSU-kongressen 1952, till några dikter – bland annat ”En ballad om Lunde” – ur samlingen ”Samvetets landsflykt” (1983), är det obestridligen så att Birger Norman under hela sin verksamma tid har skrivit politisk och samhällskommenterande poesi, och hans medverkan till bokens utgivning – han har själv också skrivit ett kort förord – vittnar om att han såg den här förgreningen av sin lyrik som en viktig del av sitt poetiska verk,

Själv kom jag i kontakt med Birger Normans lyrik mycket tidigare, i mer samlad form 1957 då jag köpte och läste hans diktantologi i FiBs lyrikklubbs serie, ”Våg under vinden” (illustrationer Jurgen von Konow). Jag har senare, när jag blev mer förtrogen med Normans författarskap, förstått att ett stort antal av dikterna i den, men inte riktigt alla (jag har inte detaljkollat), tidigare hade varit publicerade i hans då redan utgivna diktsamlingar, ”Sånger vid floden” (1951), ”Vandringsutställning” (1953) och ”Frånvarons ring” (1956).

Många sätter likhetstecken mellan politisk poesi och kamplyrik, men Birger Norman är mer av skarpsynt iakttagare, ibland ironisk iakttagare, än agitator. Vi kan exemplifiera med några dikter ur sviten

Folklivsbilder

II
Den kakelsatta pissoaren
sjuder av trivsel
med jämna mellanrum
I förmaket råder frid
Från en obetydlig
repa i tapeten
sipprar folkets röst
ned i en uppfälld portfölj.

IV
En docent skriver
på ungdomsorganisationens historia
Veteraner med hår och tänder i behåll
högtidstalar i kommunala ordalag
Led milda ljus
från kristallkronor och fotogenlampor
Tryggt lutar riksdagsman
mot riksdagsman
Arbetarklassen äter svamp

VI
Rimfrostbjörkar och julesnö
Adventsstjärnan lyser
i tjänstemännens enfamiljsvillor
och arbetarnas tiofamiljehus
Stålsparken glider i Samverkans
Sverige
Den aktiva företagsnämnden
sammanträder

VII
Det var höga hattar
vid krematoriedörren
pälsklädd väntan
och folkvagnar vid trottoaren
när arbetardikten begrovs
Efteråt var det supé
på Malmen
Vännerna reste socialvården

(”Folklivsbilder” publicerades ursprungligen i ”Vandringsutställning”, 1953.)

Den här sortens ögonblicksbilder, bilder som griper långt utöver de ramar som sätts av den enskilda diktens tid och rum, hittar man också senare i Birger Normans poesi, till exempel i samlingen ”Styvmorsviolen” (1961):

Riksdagskorridor

Det skymmer i utskottsvåningens
korridorer
Pionjärerna sover på sina gipsfat
Vaktmästarsteg avlägsnar sig
ut i evigheten
Från jordbruksutskottets lokaler
hörs en dov hostning
Folksjälen vänder sig i mörkret

Den lite naiva framtidstro som prägalde 1950-talets socialdemokrati fångar Birger Norman på kornet i

Levande kommunalkunskap

II
När klubban faller
hör de jultomten
stampa snön av fötterna
Fullmäktige beslutar
upplåta tomtmark
och bevilja lån
för fabrikation av cementrör
Två glada socialister kommer ut
för att vänta på bussen

Till det riktigt intressanta med Birger Norman som politisk poet är att han aldrig hemfaller åt plakatpoesi. För honom är socialdemokratiska och fackliga representanter människor av kött och blod, ofta skröpliga både när det gäller övertygelsen och kroppen. Normans ”Över en grogg på Carlton” – Carlton blev för övrigt senare känt för Transport-basen Hans Ericsons måltider där – handlar om en rätt våt måltid, där två som annars sitter på var sin sida om förhandlingsbordet nu sitter på var sin sida om mat- och dryckesbordet, och i den här långdikten får man höra arbetarrörelserepresentanten tala ur sin gindimma: ”Ingenting är sant!” utbrister han; ”Allt är avvägningsfrågor.” Plötsligt minns han också sin ungdom:

Visst fan
får en ungdomsklubbist ta eld ta fel och
vara ung och vakna upp och nyktra till
vid förhandlingsborden men ingen får glömma
Ingen får glömma

Det är väl för fanken
ingen pingströrelse det här och moral kan vara
på olika sätt Och jag sköter mina saker
Har aldrig gjort bort mej Ingen kan klaga

Och så slutar dikten så här, efter en tankeutflykt till ungdomens Kafé Framtiden med sina röda väggar:

Morgonsol på klippor
Kust någonstans
Finns ännu skepp
som lämnar hamn?
Min hand är fet och våt

Jag ser den kräla
här på bordet

(Också den här dikten publicerades ursprungligen i ”Vandringsutställning”, 1953.)

Denna bild av mänsklig skröplighet, något som Birger Norman visade viss förståelse för, ska för den skull inte tolkas som ett försvar för att förtroendevalda skulle kunna verka utan vare sig förtroende eller moral. I ”Utanför Eden” (1974) hittar man följande hårtslående kortdikt:

Nominering

Du är vägd
och befunnen
för mätt
.

Birger Norman var den evige reformisten men synade också, till exempel i ett antal ”Vinkelskott”, olika varianter av kommunismen, detta utan att hemfalla åt pajkastningspolemik. I ”Utanför Eden” (1974) hittar man diktsviten ”Chrustjovvariationer”, av allt att döma skriven med anledning av Nikita Chrustjovs död 1971. I slutstycket visar Norman sin förmåga att se de olika sidorna även av det sovjetsamhälle han själv aldrig någonsin var anhängare av:

IV
Socialismen blåser en mörkröd flöjt.
En flöjt av kanelbark.
Blåser och blåser – genom århundraden.
Soluppgången skänker sin glöd,
aftnarna en lyster,
natten en doft, den bortdragande.
Så mycket saknad, så mycken lycka
inmängd i doften, som den grå gryningen
bär undan. Så många ögon
kvar här, sönderskurna
av taggtrådarnas rasternät.

I stumma jorden sjunger flöjten,
den mörkröda.

Politik kan övergå till att bli maskspel, teater, påminner oss Birger Norman om i ””Divertimento för beckflöjt och slagverk” i ”Våg under vinden”, 1957 (ursprungligen i ”Frånvarons ring”, 1956).

VII
På demokratins dag
var alla överordnade
maskerade som underordnade
Och tvärt om Samtliga
partiers tidningar
prisade arrangemanget
som en verklig fullträff

Skrämmande aktuell, inte minst efter 2010 års val, är

Summary

Farfar bläddrar i Brantings
tal och skrifter
Far vilar under rökmolnet
med Industritjänstemannen
Mor vandrar lycklig
i Damernas värld
Sonen knäpper energisk
portföljen kring den unga
konservatismens framtidsmål

Den publicerade Birger Norman så tidigt som 1953, i ”Vandringsutställning”.

Men också 1983, trettio år senare, i Birger Normans allra sista diktsamling, ”Samvetets landsflykt”, är politiken ett mycket framträdande tema.

Den tar sig ibland aforistiska uttryck som

Finns en bittrare väg
än vägen från Zimmerwald
till Buchenwald

men i samma långa diktsvit, ”Samvetets landsflykt”, som har gett namn åt hela diktsamlingen, finns också raka ställningstaganden:

Är jag liberal?
Svaret är nej.
Är jag en socialist?
Svaret är ja.

I den här samlingen hittar man vidare Birger Normans långa dikt om ådalstragedin 1931, den dikt som han också infogade i nyutgåvan av sin bok ”Ådalen 31” (läs mer under Kulturspegeln, Poltik):

En ballad om Lunde

I.

Allt var mycket nyss,
och ganska länge sedan.

Minnena bleks
som gamla albumbilder.

Andra blöder vid beröring.

2.

Det var den sena, kalla våren.
Det var den grå och bittra tiden.

Stenknackardagar, kastvedshyggen.
Dikesgrävning, AK-köer, fattigvårdens matlapp.

Kala träd, grå dikesrenar
när 1 Maj var inne.

Det var en maj med tomma redder
under snålblåst från den stora världen.

Vid horisonten en skyggande häst.
Skuggan över Europa.

Det var den bittert gråa våren.

3.

Någonstans vred maktens nävar åt sin press
mot livets låga villkor.

Det kom en båt,
men den gav ingen glädje.

Det kom ett tåg till Härnösand.
Dess frakt var bryteri.

Det kom ett tåg från andra hållet.
Det kom män och vapen.

Den sena våen brast en dag för sol och värme.
Då gick ett tåg av människor från
Folkets park i Frånö.

4.

Tiotusen människor gick mot Lunde.
Några kom aldrig tillbaka.

I Lunde fanns gevären och kulsprutan.
Makten var långt borta.

Makten bor i slutna rum.
Människor är nära i det som sker.

Ett tåg av människor gick mot Lunde.
Några kom aldrig hem igen.

5.

Dagen då våren kom
blev given åt mörkret.

I tystnaden efter de dödande
skotten blev solljuset fjärran.

Ofattbar gick solen sin gång.
Vad ville oss våren?

6.

Den stegrande hästen.
Hästen i sken över världen!
Stöveln slängande herrelös i bygeln,
ty herren av våld
är en slav.

Solen! Och blodet.
Blodet i sanden
på vägen mot älven.

Blodet på vägen i Lunde.
Blodet i Spanien.
Mörkret över Europa.

Stöveln som slänger och slår
i världens vind.

7.

Stöveltider, bittervårar.
Världens snåla blåst är kvar.

Allt var mycket nyss,
och ganska länge sedan.

Några kom aldrig hem.

Minnet som blöder vid beröring
är det levandes puls.

Mänskovärme, majdag!
När löses vi ur världens köld?

* * *

Ådalens poesi

Också sent i Birger Normans liv – här i ”Medan sommaren ännu är sommar” (1979) – överväldigas Birger Norman av minnen från det landskap som, trots flytten därifrån, för evigt förblev hans:

Ur en havererad dagbok

Lövskugga och ljus flätade sitt nät
över åns vårflöde;
en mörkbrunt skimrande lakrygg.

Sen föll den i vita fall
där forsärlans gula bröst oroligt rörde
sin duniga solkatt.

Och nog måste den här sommarbilden, som man hittar i ”Samvetets landsflykt” (1983), skildra just Ådalens poesi?

Högsommar

Skogsnäva runt brunnen.
Prästkragen vid grindstolpen.
Blåklockan på vedbacken.
Rönnbärsklasen grön vid timmerknuten.
Mossan söndagsstekbrun
över berghällen.

Morgondagg.
Vattenring
där doppingen försvann.

Barndomens och ungdomens ådal finns som ett ständigt återkommande tema i hela Birger Normans verk. I ”Strykfågel” (1964), en samling prosadikter, försöker han hantera de minnen som hela tiden trängs med det han ser i nuet:

Aquatint

Färjan förtonar i regnet. Regnet som susar och driver gråpärlemjukt när jag går över sanden mot norr. Rester av brädgårdskaj, fallande stycke efter stycke ned i det strömmande vattnet. Ett sakta sorlande pålverk. Kanaler som tyst sjunker samman. En kvinna tvättar blåkläder på en flotte. Rotborstens ljud raspar och följer mig bort genom snårskogen. En skorstensstock står vit. Badviken ligger undanskymt öde. Barkflarn i strandkanten. Sjunktimmer skymtar, och tonar bort i diset. Jag vänder mot söder. Finner inte stigarna. Nere på slipen en kvarbliven pråm. Vagnen sover på rostiga skenor. En syrem genom en träklots med påskriften ”Spelbod”, textad med timmermanspenna. I remmen en avbruten nyckel. Regnet faller över ödetomter längs vägen till färjestället. Färjan lägger ut. Jag vet att min ö inte längre finns. Annat än i minnet. Och ordet som bygger av minnen. Färjan fäller med rassel sin landgång i Strömnäs.

Redan i antologin ”Våg under vinden” (1957) fanns en rad dikter, som utan att vara politiska beskrev människor, deras villkor och inte minst landskapet de levde i, med flora, fauna, älv och årstidernas skiftningar.

I antologins inledande svit ”Dikt i dag” hittar man den här expressiva bilden:

II
Hon hämtar inte vatten ute på gårdsplanen
Hon bara står här ändå i månljuset hör
hur kraftledningen sjunger över arbetarsmåbrukets tak Förundrad
ser hon det vita dunet som dalar
från flocken av änglar som flög förbi

Ådalen skildras av Birger Norman med alla de skiftningar årstiderna ger. Här en marsbild i sviten

Rivet ur ett skissblock

III
I mars ligger snön ännu kvar
och redderna är frusna Lekatten
slinker runt brädstapelns hörn
i sin vinterdräkt Men skymningen
kommer med en blå slöja till husen
träden och den sista dagskiftstimmens
tända fönster i såghuset
Marskvällens blå timme i Ådalen
Vad rör mig Paris

(Ursprungligen publicerad i ”Sånger vid floden”, 1951)

I ”Utkast till porträtt i helfigur” (ursprungligen publicerad i ”Sånger vid floden”, 1951) tecknar Norman bilden av Ådalen med dess ”vatten, sol och blåbärsskogar”, dess bittra blånad av svårmodiga berg, dess ”ångsågar, baracker och långväga skepp”.

Hans minnen återvänder till enskilda platser, nu förvandlade:

Ramö

Hästarna vandrar långsamt
ner till vattnet för att dricka
går över den mjuka gröna
ängen som en gång var brädgård
Pannhuset sover litet och vitt
under träden
Kvällen doftar av sommar
Det är år sedan alla
ekon tystnade

Det paradoxala är att Ådalen med alla sina sågar och industrier, alla sina konflikter, också går att minnas som en idyll:

Sommarbesök i Å

I
Morfar satt i bersån i sitt långa
vita skägg och sin svarta kalott
De unga björkarna var aldrig klippta
och susade med toppiga kronor
högt över huvudet Stilla
njöt han sin kaffegök och log
åt det goda livet Hörde hur vinden
kom från bergen i väster på väg
genom dalen Skeppen såg han
på infart och utfart vid Lunde
I fjärran låg ett sommardisigt hav

Lastbåtarna på älven utgör förbindelselänkar till hamnar och länder långt bort från Ådalen:

Rivet ur ett skissblock

II
Solröken driver in från havet
Vinschen svänger och slingan
med bräder dansar smörgul
ur takpråmens lutande hus
Bogserbåtens däckpojke lossar
trossen från ringen Läser
i ångarens akter namn på en
fjärran stad.

Vi återvänder till prosadikterna i ”Strykfågel” (1964) och hittar där en lyrisk bild som är en lämplig övergång till Birger Normans dikter på ångermanländska:

Det ångermanländska

Detta landskap är en brant stigande och fallande musik. Inte en buffelhord av motsatser, men en svindlande kontrapunktik. Sjöarna svider i kobolt under solens gyllene eld. Älven vilar svart, blankögd vid nipans sandgula höft. Bergen bär sina skogar, stiger i sats efter sats. Börjar i det dova och mörkt gröna, brusar allt blåare bort. Kraftledningsgator plöjer sig väg, lyfter i våg efter våg strängar för vinden. Krönen står svepta i sommarens soldis. Eller som klaraste tecken under septembers gnistrande glas.

* * *

Dikter på ångermanländska

I sin diktning återvände Birger Norman alltså gång på gång till barndomens och ungdomens Ångermanland, dess människor, deras sätt att leva, industrierna och sågarna, konflikterna men också den själsro det här dramatiska landskapets skönhet skänkte.

Norrländska författarsällskapets förlag CEWE-POOL kom på att i det här avseendet föra Normans författarskap ännu längre: han ombads skriva och publicera dikter på sin barndoms tungomål, alltså på ångermanländska – men också detta begrepp måste nyanseras. Norman definierar själv sin egen språkgräns:

”Det är dikter på ett språk jag hörde som barn. Hemma och på sågbacken. Närmare bestämt den ångermanländska som var i bruk mellan sydsidan av Skuleberget och Härnösand, mellan övre ådalarna och fjällskogen kring Risnäset.”

Av det, för att vara Norman, ovanligt långa förordet till ”Utanikring” (1976), hans första diktsamling på ångermanländska, förstår man att han har våndats inför uppgiften: att hitta rätt ord, accenter och grammatik.

Den här första samlingen är också strängare i sin strävan att vara skriven på mål – men även om en sörlänning här kan hitta enskilda ord och böjningar som kan vara svårforcerade, går nog det mesta att spontant begripa. För egen del har jag i det här stycket haft hjälp av att dels vara uppvuxen i det relativt närliggande sundsvallsområdet, dels ha vistats en del även i det grannlandskap som var Normans.

Nå, om språket nu är ångermanländska, är dikternas innehåll ändå ganska likt det man annars brukar förknippa med Norman. Skillnaden är att valet av språk ger budskapet en extra skruv.

Utflyttningen från Ångermanland, senare ännu mer accentuerad, kan man till exempel skildra så här, om man klär den i lokalt språk:

Ätte acksjon

Räfs å ta ihop
å ställ spånkorgen
däri baklucka!

Vri om i nöckelhåle
å kast’n åt fanders.

Tidningsbla för fönstre.
Kråka sêtt på skorsten.

Dra för troen däri le
och hä jänn grinna!
Ä kula rö så fär vi!
Åt Stóckholm.

Men faen vare va vackert på sommarmårna!

Den här dikten ingår i sviten ”Tre nyprovinsialismer”, av vilke den här är den avslutande:

Norrlandsfrågor

Vafför ta ingen hem kastvedtraven?
Vafför drane från häktfönstre?
Vafför gnissle gångjärna?
Vafför ä velåda tom?
Håcken ha rundslipe täljkniven?
Vafför skeve korkmatta?
Vart fär alle hushållersken å?
Vafför äre gråträndren på vareviga utsikt?
Vafför spreck snöskoveln?
Vafför gå skidstava åv?
Vafför alltin samma jävla bakhalka?

Den naturlyrik som är så karaktäristisk för Norman hittar man även här fast nu i en mer lokal språkdräkt:

Sommarkvällen

Rönna blomme.
Katta sov på bron.
Fågla somne i skogen.
Daggen fäll.
Igelkatta fnöke
nermä velire.
Annars äne tyst.
Vinn ha lagt sä.
Men nattbläkta
vingle å fär
som hon va
däri tvärdrage.

Det betyder inte att Birger Norman är någon bygderomantiker. I ”Grönvåga” häcklar han den nya tidens glesbygdssvärmare, tevemännisch och tavelmålar och allt vad de utflyttade kan vara:

Å bortpå gammsåga
ha dä vûrte miljö,
höre ja dom säg.

Ja, dä ä myttje.

Nej, hans eget sätt att närma sig sin barndoms och ungdoms ådal, den som då sjöd av liv men som nu mest bara består av minnen, är att tin (tiden) lönar det sig inte att försöka rubba:

Hennen va såga.
Därdennan låg fabriken.
Ja’ hördde ’n Angur
blåse sistganga.
Båta for å.
Kajen smûla ihop.
Addra väx över alltihop.

Men naturligtvis vore Birger Norman inte Birger Norman, om han inte också skruvade till sitt återinträde i barndomens ångermanländska idiom ett extra varv:

Hördd

Oföre i farsta.
Ostäda.
Odiske.
Ovädre.
Sänga obädde.

Otvätte,
okamme å oraka,
Skjorta oknäfft.
Krägan opåtäjen.
Böxen opresse.
Strompen ostoppe.
Skona oborste.
Å ena hängselströppen oi.

Utmanande att skriva på ångermanländska och då inte ens förse boken med ordförklaringar? Nja, ”Utanikring” blev en väldig succé, såldes i upplagor Birger Norman dittills aldrig hade kommit i närheten av.

Så Birger Norman lockades att återkomma med ytterligare en diktsamling på ångermanländska, ”Speleka” (1980). Inte heller den här titeln förklaras, men en speleka är, så vitt jag förstår, en roddbåt med en liten vinsch, en sådan som användes på den normanska barndomsälven.

I den här boken har språket fortfarande kvar den förra bokens accent; det handlar om det språk Norman hade kvar i örat sen åren på Svanö och i Å och Dynäs. Till det fantastiska helhetsintrycket bidrar också Thage Nordholms kongeniala fyrfärgsillustrationer: målningar som fångar det ångermanländska landskapet med all dess skönhet.

Men Birger Norman själv är också en mästare i att med ord måla detta landskap.

På rena

Vinn va len
å berga blå
en da i mars.

Driven krömpte,
vattne rann,
hästhoven
feck opp yga.

Ärla sprang
på rena.
Sola sken.
Å kusa krall.

Eller ta den här bilden från en annan årstid:

Sommarljuse

Om sommarkvälla
stå träna å spröte oppne
däri vattne,

En himmel neri sjön.
En aen omma synranna.
Ljusst å bottenlösst
åt bägge hålla!

Va som ä opp
å va som ä ne jett vi no
ha nan foltjomröstning
för å klära ut.

Rent intellektuellt förstod Birger Norman mycket väl vad som skedde med samhället och varför, och någon bakåtsträvare var han knappast. Men med den bakgrund han själv hade i arbetarklass och utkantsboende kände han starkt för de människor den så kallade utvecklingen körde över, ibland med ångvält. I mycket av det han skrev intog han de överkördas perspektiv: det är penningen som styr.

Pärninga

Hûrre sa du dädänne?

Utvecklinga!

Jasså du.
Ûddra på sågbacken.
Brägårn full mä sly.
Marvattenpråma åt botten.
Kasärna borte.
Vart männischen for å
kan ingen hålle reda på.
Men tomt vale.

Utvecklinga?

Finns int gosse.
Pärninga styre hennen i väla.
Å dä si ut därätte.
Lägg dä på minne om du vell begripe.
Där pärninga regere val väla lealös.

Å männischen hemlös.

I samma anda har Norman skrivit

Kalase

Bolaga å koncärna
ha kalasa
på Ådalen.

Äte å kaste ätte sä.
Som äggskala
på en kas.
Slockneskorstena
å tomfabrika.
Färe å söderut.
Enen före
å ’n annren ätte.

Dä ä ådalsbona
som ha bjudd.
Ingen bju ijänn.

Och eftersom det är så, flyttar alla söderut:

Åt vecka

Lövgrens flytte.
Larssons for.
Lundin stack,
å Nolholmen
å Brännmark.
Å borte vart ’n Ålunn.

Dom fär sin väg.
De glesne ur.
Dä stärne å.
Dä fäll ihop.
dä tystne.

Men stämpla gå
å siffren väx,
å pärma sväll
å gubba fär
åt Stóckholm!

Langt äne dit.
Länger vale hit.

Åt vecka vale bätter.

Några blev i alla fall kvar:

Borterstpå

Hennen ha vi allri
fott lös na AMS-pärninger!

Folkeshus ä förspike.
Salem ä sommarstuge
åt na gussbårnbårn.
På koppraknuten
sêtt anslage
om når grötmjölsbussen komma.

En gang i väla
hadde vi en bagar
å en skomakar.
Å en hommepat.

Vi ha lässt om närradion
men vi kan int hören.
Om vintern si vi plögbile,
Annarsch si vi just int na.

Int ha vi na pionjära heller
å jära na spel om.

* * *

Om tro

Birger Norman blev ju med tiden känd för att vara även troende kristen. Trosproblematiken fanns i och för sig redan i hans tidiga diktning, men den försågs då ofta med en lätt distanserande, ibland ironisk ton.

Ibland behagar han rent av att i skämtsam ton behandla även de yttersta tingen, som här i ”Över en unicabox” i Ny lyrik” (1950):

Summering

Allteftersom kremeringen vinner insteg
borde industriarbetarna bisättas
i sina unicaboxar
Ett litet rum
för livsinnehåll
och dödsinnehåll

En ännu märkligare tackling, nu av gudsproblematiken, har jag hittat i ”Gruppdynamikern samtalar med Gud”, som fanns med i ”Våg under vinden” (1957). Den börjar så här:

Herre jag är så ensam och det är så tyst
Du yttrar dig så sällan Jag undrar om
Du riktigt förstått det här med grupp-
dynamiken Alla måste delta annars blir
det ju inget samtal Vi måste ut ur ensam-
heten och här i vår verksamhet har vi det
ganska ensligt. Jag tror att det skulle
bli mera kommunikation om Du nån gång sa
något mera bestämt. Om alla skulle dra
sig undan och bara sitta och tänka kan
det ju aldrig bli någon interaktion.

Och sen slutar dikten så här:

Man får ju
förstås erkänna att redan semantiskt sett
är Du lite svår att få grepp om Och be-
greppsanalytiskt och motsägelsefritt be-
traktat så finns Du inte alls. Det är
synd det För hade Du säkert funnits så
kunde vi i alla fall ha gjort en bikupa
Du och jag och kanske några till Det finns
så många vittnesbörd om att det brukar
ge så befriande synpunkter på nästan allting

I samma bok, i ”Divertimento för bleckflöjt och slagverk”, finns en kort betraktelse över utvecklingen inom 1950-talets kristna folkrörelser, snarlik den som också arbetarrörelsen hade börjat drabbas av:

IV
Alla troende utan tro
bär sina övertygelser
med sig i små knyten
till pingstmorgonens
utflykt i det gröna
En smörsol går upp
och sprider sitt milda
flott över menigheten

I ”Resa genom dagrar” (1960) finns i diktsviten ”Hösten” en ny poetisk teologi, en tolkning av tron där rationalismen och logiken inte längre lägger ett raster av ironi över gudsupplevelsen. Den börjar så här:

Det finns ingen annan gud än gudens rop i vågsvallet
Det finns ingen annan gud än den druckne guden
och hans mun Hans mun som strömmar av rop
av namn och hemligt prägalde tecken En födelseplats
för gestalter och syner

Med mera humor turnerar Birger Norman Guds obegripliga nåd i ”Strykfågel” (1964), i prosadikten

Summa theologicum

Pastorn föll ifrån och kom ut i världen. Efter en tid på samhällets botten, bland existenser utan kollektivavtal, resocialiserades han av sin andra hustru och blev reseledare i ett folkrörelseanknutet företag. En kväll i Smyrna råkade han dricka för mycket vin, och fick ett återfall i det pastorala. Vajande i den egeiska aftonbrisen pekade han på den förskrämda gruppen av lärarinnor med hårknut, och sa: Ju mer jag får se av politik och andra försök att ordna upp tillvaron i stort, desto nödvändigare ter sig antagandet att Guds obegriplia nåd allena tör vara den okända faktor, som gör att denna värld inte för länge sen rest åt helvete.

Om tron kan han alltså skämta, men även i detta finns en kärna av tro. Ateist är han verkligen inte. I diktsviten ”Lins för tid och ögonblick” i ”Medan sommaren ännu är sommar” (1979) kan man läsa följande:

8
Vi är; världen är.
Något finns. Miraklet!
Förneka att Gud finns?
Gör det om du tror
att det hjälper.

Det verkar i och för sig som om Birger Norman ibland besvärjer sin religiösa (och för övrigt också sin politiska) övertygelse med distans och ironi. Men kvar finns ändå en avskalad kärna av tro, reducerad till det mest centrala. I ”Vinterfiske” (1970) finner man följande trosbekännelse:

Credo

Utom på Gud
tror jag just inte
på nånting.

Jag är själv inte religiös men försöker, som ett led i en strävan att förstå alla aspekter av Birger Normans författarskap, förstå även den religiösa delen av hans poesi. Han övertygar mig inte, men jag känner sympati för hans avskalade förhållningssätt, till exempel i diktsamlingen ”Samvetets landsflykt” (1983):

Nollpunkt

Är det politik att bedja?
Nej, det är inte politik.
Det är inte ens moral.
Att bedja är att bli
en hundnos i världen.

* * *

Lyriska variationer

När Birger Norman släpper de ovan redovisade undergenrernas formkrav, blir hans poesi också mer experimenterande. I ”Styvmorsviolen” (1961) visar han till exempel i ”En metapoet om våren” upp en associativ ordfantasi, som man tidigare inte så mycket har förknippat med hans dikt. Men det här angreppssättet återkommer även senare. I ”Utanför Eden” (1974), ”Anna Thema Horebsdotter”, finns något som för tankarna till det tungomålstalande Norman under sina unga år säkert hörde i någon pingstkyrka i Ådalen:

Domus, Epa och Tempo,
Pea, Dempo och Tomus,
Epos, Snodum och Potem,
Medom, Peto och Sopum!
Opum, Dosum och Topa.
Jag skriker på Torget,
ty jag har sett dem komma!

Samma slags ordvrängeri möter man i ”Stjärngossen” i diktsamlingen ”Vinterfiske” (1970), där Gemini och Vostok förvandlas till Gemistok och Vosmini.

Och den som har sett Birger Norman fånga Ådalens speciella poesi, förundras knappast över att han skildrar detta böljande landskap av berg, skogar och vatten i folkviseton; sin längtan tillbaka dit väver han in i diktens titel:

Blues

Stugan i Stundom
lutar i liden
Livet är litet
Livet är slitet
Vinden i skogen
seglar i blått

(”Styvmorsviolen”, 1961)

Det här lilla stycket leder oss vidare till att konstatera, att Birger Norman, också när han lämnar barndomens och ungdomens Ångermanland, påfallande ofta är en mycket inkännande naturlyriker. I ”Triptyk” (1974) hittar man följande:

III
Gryningen tidig men grå. Vide, alar
och sälg, nakna om armarna. Fläckar av snö,
barmark. Svartblankt glimmande
den första vaken i insjöns is.
Speglar dig om du vågar
dig fram att se. Betrakta
det som en personlig tolkning.
Bakom bilden av dig själv
rör sig molnen i vindens riktning.

Också prosadikter förekommer i Birger Normans lyriska produktion – jag har redan gett några exempel ovan. För att få med ett exempel även här, väljer jag att återge en text, som kunde ha ingått redan i den här bloggessäns inledande politiska avdelning:

Recept

Välj ut en framgångsrik fackföreningsordförande. Fjälla och ta ur. Låt huvudet sitta kvar, men klipp bort fenorna. Skölj i vatten från ett socialt planerat frtidsområde. Hacka ett par framstegsvänliga åsikter och en färsk överenskommelse. Fyll och sy ihop. Stek i medelvarm ugn. Se till att stekskorpan inte blir för hård. Garneras med tjänstemannaförmåner och serveras varm.

En bättre personalchef har ni aldrig fått.

(Ur ”Strykfågel”, 1964)

I ”Vinterfiske” (1970) brottas Birger Norman med det faktum att mycket av det som har burit hans liv och hans poesi är för evigt förlorat:

Ryttaren

Ryttaren håller sin stav mot aftonmolnen
en kväll i mitten av oktober.
Hästen har stannat i sitt skritt.
Jag vet att det finns orter dit jag aldrig
mera kommer. Förstår och vet.
Det finns en dimension av livet,
fullständigt klar, ofrånkomlig
men hemligare än ett fosterliv
en afton med oktobers skymning över staden.

Till och med den tro som har följt honom genom åren och vars kärna också kommer till uttryck i en dikt i samma samling, ”Credo” i ”Vinterfiske” (1970), upplöses av den närmare liggande verkligheten:

Sommargolvet

Religionerna faller i stycken.
Gudarna dör.
Barnet ligger på golvet.
Sommargolvet med oljade bräder.
Hör genom fönstret hur sommarens vind
kommer och går.
Kommer och går. Finns
och finns inte. Vara eller tro sig vara. Nacken med solblekt hår
mjukt mot sommarens oljade
bräder. Solen skrider
och skuggan från fönstret. Ligga
på golvet och höra
hur sommarens vind
kommer och går -

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^