Melodikrysset nummer 17 2016

30 april 2016 12:35 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag höll på att få spader i morse, när det var dags för Melodikrysset. Radio Uppland, som jag lyssnar på även här i Öregrund, skulle inte sända Melodikrysset i dag, detta för att man i stället skulle sända från forsränningen, det spektakulära evenemang som studenterna varje sista april anordnar i Fyrisån. Jag har inget att invända mot radioprogram om det eller om sportevenemang, som ligger samtidigt med Melodikrysset, men jag tror inte att jag är den enda melodikrysslösaren som önskar, att krysset ska sändas varje lördag på samma tid i samma kanal. Så om sådant som sport och forsränning ska gå före i P4, föreslår jag kanalbyte för Melodikrysset.

Nå, jag hittade i tid en annan station – Gävle tror jag – som sände Melodikrysset.

Men jag startade mitt krysslösande i lite stressat tillstånd, uppfattade nog inte riktigt vad det var Anders Eldeman ville ha svar på. Men svaret skulle, trodde jag mig ha hört, vara både en dans och en geografisk plats, och när jag hörde musiken, förstod jag, att det handlade om charleston. Vi har en hel LP med bara charleston, vilket underlättade för mig att hitta rätt svar.

Den enda för mig riktigt svåra frågan i dag var den avslutande frågan, där Eldeman ville ha namnet på gruppen som spelade. Det tog sin tid att komma på rätt svar, eftersom Coldplay inte hör till det jag brukar lyssna på – men sen fick vi ju titeln på låten, ”Adventures of a Life Time”.

Melodifestivalmusik måste det väl vara i dessa festivaltider. Jo, jag har sett också de hittills två presentationerna av låtarna i Eurovision Song Contest och finner flertalet av de låtar jag har hört som provokationer mot mina öron – nå, ja har hört ett par låtar också som finner nåd hos min musiksmak.

Men är ens de senare schlager i den ursprungliga bemärkelsen, att de levde vidare genom att melodi och text fastnade i lyssnarnas/tittarnas musikminne? Gamla schlager sjöngs av folket runt om i landet. I dag behövs det helt andra attiraljer, men vem har ljus- och rökeffekter plus ett gäng dansare till exempel vid radion i köket?

Det var bättre förr på den här punkten. Lena Philipssons ”Dansa i neon” har till exempel fastnat i mitt musikminne, vilket jag verkligen inte kan säga om flertalet av de låtar jag numera hör i Melodifestivalen.

Men jag vill gärna säga, att det fortfarande finns undantag. Årets vinnare, Frans med ”If I Were Sorry”, förtjänade förstaplatsen, så det är alltså han som kommer att representera Sverige i årets Eurovision Song Contest, som går av stapeln i Stockholm.

Men för att återvända till det tema jag redan har tagit upp: låtar som ska bli riktiga schlager, måste fastna i folks musikminne och med större eller mindre bravur kunna sjungas också av publiken.

En sån låt var ”Sånt är livet”, som ursprungligen gjordes av Anita Lindblom men som vi i dag hörde med Anne-Lie Rydé.

En annan sån där riktig schlager var ”Två små fåglar på en gren” av Åke Söderblom med flera.

En ypperlig vismakare, vars visor ofta blev schlager, var Ulf Peder Olrog. Ett exempel är hans ”Violen från Flen”, som vi i dag fick höra på portugisiska med Miriam Aida.

Visor kunde, åtminstone förr, bli schlager. Ytterligare ett exempel på det i dagens kryss var ”Flicka från Backafall”, en dikt av Gabriel Jönsson, tonsatt av Gunnar Turesson. Backafall finns på Ven, och flickan hette Ellen.

Lite svårare var en annan geografiskt anknuten fråga i dagens kryss. Vi fick först höra en nationalsång, som jag absolut inte kände igen, och sen en Michalel Jackson-låt som sades handla om samma land. Låten heter ”Liberian Girl”, så svaret måste bli Liberia.

Lättare för mig, som har en Chuck Berry-samling och har skrivit om åtminstone någon samlingsskiva, var det att känna igen hans ”Roll Over Beethoven”. Jag har den för övrigt också med The Beatles.

Och skulle jag inte känna igen ”Maskeradbalen” av Lennart Hellsing, som jag har hur många böcker av som helst och ett antal skivor med inspelningar av hans sånger? Så Krakel Spektakel är mig bekant, i vissa avseenden till och med en själsfrände. Jag har också träffat Lennart Hellsing, vid min hustrus, på den tiden talman, vårmiddag i Riksdagen. Vi satt vid samma bord, och han höll tacktalet – för säkerhets skull redan i början av middagen, när min hustru, hans bordsdam, hade hälsat gästerna välkomna.

Nu ska jag åka in till Uppsala, där hustrun redan finns – hon var, i egenskap av mångårig talman, inbjuden till kungens födelsedagsfirande i går.

Vi stannar över natten i Uppsala, för i morgon, på Första maj, är det demonstration och sen möte med Gabriel Gräslök (där var Hellsing igen!), mittåt, Gabriel Wikström som talare. 12.30-13.30 är det samling på Vaksala Torg, 13.30 avmarsch och 14.00 möte i Parksnäckan.

Maria Gripes ”Skuggserien” som film

30 april 2016 1:04 | Barnkultur, Film | Kommentering avstängd

Maria Gripe (1923-2007) var en utomordentlig ungdomsförfattare – jag har skrivit uppskattande om flera av hennes böcker, inte minst om ”Tordyveln flyger i skymningen” (1978), som jag först hörde som en andlöst spännande radioföljetong redan 1976, då dramatiserad tillsammans med Kay Pollak.

Jag har publicerat recensioner både av den och av flera andra av Maria Gripes böcker.

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1983 (nummer 21, 18 december) publicerade jag som vanligt en barnbokskrönika, i det aktuella fallet med rubriken ”Böcker ur julklappssäcken”. Där hittar man, under mellanrubriken Tonår, bland annat följande:

”Att läsa Maria Gripes böcker är en ren njutning. Hennes ”Skuggan över stenbänken” (Bonniers, 1982) är inget undantag. Man sugs in i historien. Den är realistisk, detaljerad, vardagsnära och psykologiskt trovärdig, men där finns också – som så ofta hos Maria Gripe – ett stråk av overklighet och mystifikation. Året är 1911, och Maria Gripe skildrar både en småborgerlig familjs vardag och den omkringliggande fattigdomen. Men intresset fokuseras framför allt på Carolin, den gåtfulla nya jungfrun. Upplösningen, som i den här boken – i motsats till flera av hennes senare – är helt realistisk, ska vi inte avslöja.”

Det här var en kortrecension, och självfallet skulle det finnas mycket mer att tillägga – jag ska återkomma till detta, när jag övergår till att skriva om filmversionen, som omfattar ytterligare två av de sammanlagt fyra böcker, som ingår i den så kallade ”Skuggserien”. Utöver den redan nämnda boken utgörs den av

…och de vita skuggorna i skogen” (1984)

Skuggornas barn” (1986)

Skuggömman” (1988)

Av de tre första böckerna i ”Skuggserien” gjorde Marianne Ahrne TV-serien ”Flickan vid stenbänken”, som visades 1989 i Sveriges Television. Hela serien, som är uppdelad i kortare TV-avsnitt är 4 timmar och 21 minuter lång, och den finns återutgiven i en box med två DVD-skivor. Jag har under två kvällar sett hela materialet, och det är Marianne Ahrnes filmversion – möjligen i olika avseenden inte helt trogen handlingen i Gripes böcker – jag nedan kommenterar. Observera att Ahrnes filmversion av tre av böckerna, ”Flickan vid stenbänken”, alltså har ett snarlikt men inte identiskt namn som första delen i bokserien men således även täcker de två följande böckerna i serien.

De viktigaste personerna vi får lära känna är de här:

En vinterkväll runt 1910 får en hyggligt välbeställd borgerlig familj i Stockholm besök av en flicka, Carolin (Anna Edlund), som söker tjänst som piga. I det hushåll hon kommer till finns tre barn, viktigast dottern Berta (Anna Björk), och så deras mamma (Lena T Hansson) och pappa (Bertil Lundén). Och så den barska hushållerskan Svea (Majlis Granlund), en konservativ dam som har som princip, att tjänstefolk ska veta sin plats.

Hon kommer mycket riktigt på att Carolin verkar ha någon som hon smygträffar på nätterna – en bror, Carl, visar det sig, men Carl är alltså egentligen Carolin och är således verkligen en flicka, om än en mycket pojkaktig sådan.

Genom farmors i familjen (Inga Landgrés) förmedling söker Carolin, nu som så ofta klädd som pojke och med namnet Carl) tillsammans med Berta plats på slottet Rosengåva (i själva verket Trolleholm nära Eslöv), där man söker ett par ungdomar som sällskap och assistenter åt husets egna ungdomar, Arild (Gerhard Hoberstorfer) och hans stumma syster Rosilda (Gaëlle Legrand), som tappade talförmågan när modern troddes ha dränkt sig och sen symboliskt begravdes. (Pappan är också försvunnen, utomlands.) De här syskonen har sedan aldrig lämnat slottet, och Rosilda kommunicerar genom att skriva i anteckningsböcker. Ungdomarna tas om hand av sin gamla barnsköterska Amalia (Anita Björk) och paret Axel (Hans Polster) och Vera Thorsson (Chatarina Larsson). Till den kusliga och klaustrofobiska stämningen på slottet bidrar också tre groteska gamla tjänare och kusken (Georg Årlin).

Ett hot, så småningom ett akut hot, mot den här miljön utgör Storråda (Viveca Lindfors), som, förutsatt att Arilds och Rosildas båda föräldrar kan förklaras vara döda, vill fördriva de andra och själv ta över gården.

Jag vill inte ge en alltför detaljerad skildring av upplösningen, men ett handgemäng slutar med att det utbryter eldsvåda i slottet, och under släckningen hittas och räddas i sista stunden den försvunna modern i huset, vilket leder till att Storråda måste ge sig i väg och till att Rosilda återfår talförmågan.

Den återfunna modern har hela tiden, vilket bland andra Axel hela tiden har vetat och de gästande barnen har börjat ana, gömt sig på den låsta och genom åren bevarade övervåningen.

Så långt handlingen och de medverkande.

Psykologin i det sist omnämnda, moderns övergivande av sina egna barn, antyds i filmen men blir aldrig riktigt psykologiskt övertygande.

Ett annat problem med den här långa och mångfacetterade berättelsen är att den innehåller så många olika spår. Farmodern till Carolin har lett flickan till att söka tjänst i den där stockholmsfamiljen, därför att hon tror att pappan i familjen är far även till Carolin – hon och Berta är alltså halvsyskon.

Farmodern leder också de båda halvsyskonen till Rosengåva, som också gömmer en hemlighet, som berör Carolin, det vill säga Carl. Och han förstår så småningom, när han en natt får syn på den förmodat döda modern till Arild och Rosilda, att hon måste vara även hans mor och han själv således vara ett halvsyskon till Arild och Rosilda.

Och eftersom Carolin under vistelsen på Rosengåva uppträder som pojke, Carl, blir den stumma systern Rosilda kär i honom (alltså henne), vilket Caroline ser ut att bejaka genom att kyssas med Rosilda. Brodern Arild, som också har känt erotisk dragning till Carl, ser senare Carl = Caroline – bada naken och fylls av vrede och motvilja.

Det är alltså inte bara tidens stora kvinnofråga (rösträtten) som diskuteras i den här bokserien utan också vår könsidentifikation och vad den innebär.

Men läs själva böckerna, och se gärna också filmatiseringen.

Danmark: På stället marsch inför Första maj

29 april 2016 15:36 | Politik | Kommentering avstängd

Vi startar som vanligt med resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, för Ritzau den 24 april, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,5 procent
Radikale Venstre 4,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 9,0 procent
Alternativet 7,1 procent
Venstre 18,3 procent
Dansk Folkeparti 19,7 procent
Konservative Folkeparti 3,0 procent
Liberal Alliance 7,2 procent

Sammanvägningen av denna och andra mätningar i Ritzau Index, som görs av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 25,5 procent
Radikale Venstre 5,2 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 8,9 procent
Alternativet 6,8 procent
Venstre 18,1 procent
Dansk Folkeparti 20,1 procent
Konservative Folkeparti 3,0 procent
Liberal Alliance 7,2 procent

Som synes har inga dramatiska opinionsändringar skett.

Norge: Uselt resultat för regeringspartierna

29 april 2016 14:27 | Politik | Kommentering avstängd

Enligt en färsk opinionsmätning, gjord av Sentio för Dagens Næringsliv backar båda partierna i den blå-blå norska regeringen.

Høyre backar med 0,8 procentenheter till 23,4 procent. I stortingsvalet 2013 fick partiet 26,8 procent av rösterna.

Fremskrittspartiet backar med 2,9 procentenheter till 14,2 procent, att jämföra med 16,3 procent i stortingsvalet 2013.

Deras parlamentariska stödparti, liberala Venstre, ökar med 0,5 procentenheter till 6,1 procent. I valet fick partiet 5,2 procent.

Kristelig Folkeparti, som också är stödparti åt regeringen men som diskuterar sidbyte, ökar också med 0,5 procentenheter till 6,1 procent. I valet fick partiet 5,6 procent.

Det mittenparti, som ingick i den förra rödgröna regeringen och nu är i opposition, Senterpartiet, ökar med 1,1 procentenheter till 6,9 procent mot 5,5 procent i valet.

Navet i den förra regeringen, Arbeiderpartiet, nu i opposition, ökar med 1,1 procentenheter till 33,4 procent – i valet fick partiet 30,8 procent.

Det tredje koalitionspartiet i den förra regeringen, Sosialistisk Venstreparti, ökar med 1 procentenhet och befinner sig med 4,4 procent alltså även i den här mätningen över fyrprocentsspärren. I valet samlade SV 4,1 procent.

Det lilla yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,1 procentenheter och stöds då av 1,7 procent. I valet fick partiet stöd av 1,1 procent.

Miljøpartiet De Grønne, som är blockneutralt men i kommunerna ofta samregerar med partier på vänstersidan, backar i den här mätningen med 1,5 procentenheter och hamnar då på 2,3 procent, vilket till och med är lägre än partiets resultat i valet, 2,8 procent. Så det är inte bara det svenska Miljöpartiet som har problem.

Finland: Paavo Väyrynens nya parti ingen succé

29 april 2016 13:15 | Politik | Kommentering avstängd

Trots Paavo Väyrynens under årtionden mycket starka ställning i Suomen Keskusta (Centerpartiet) har hans nya parti, Kansallispuolue (Medborgarpartiet), inte blivit någon succé.

Enligt den opinionsmätning Taloustutkimus har gjort för Lännen Media är det bara 1 procent av de tillfrågade, som skulle rösta på hans nya parti, om det vore val nu.

Men hela 16 procent skulle faktiskt kunna tänka sig att rösta på partiet.

72 procent av de tillfrågade svarade, att de under inga omständigheter skulle rösta på Väyrynens nya parti.

11 procent kunde inte svara.

Norska Orkla flyttar tillverkning till Sverige och en smula från Sverige till Norge

28 april 2016 17:05 | Handel, Varia | Kommentering avstängd

Norska Orkla, vars stora livsmedelstillverkning jag tidigare har skrivit om, rationaliserar gradvis sin tillverkning. Antalet tillverkningsenheter blir färre och varumärkestillverkning förs samman till större, gemensamma fabriker.

Orkla Home & Personal Care, Orklas gren för kemisk-tekniska produkter, som gradvis har köpt upp allt fler varumärken, gör detsamma, och då gäller inte ens hänsyn till just norska tillverkningsenheter.

Den här gången är det främst den lilla – alltför lilla enligt koncernledningen – fabriken i Kristiansund som drabbas.

Den stora vinnaren är orklaägda Cederroths kemisk-tekniska fabrik i Falun. Dit, från fabriken i Kristiansund, flyttass nu tillverkningen av Lypsyl, Kløver vaselin, Lano dusch- och handtvål samt tvättlappar och Solidox tandkräm.

Samtidigt flyttas tillverkningen av Grumme flytande såpa till Orklas fabrik Gimsøy Kloster i Skien i Norge.

På det här sättet blir fabriken i Falun inriktad på produkter för personlig hygien, medan den i Skien tar hand om tillverkningen av tvättmedel.

Det av Orkla förvärvade Cederroth har verksamhet i Sverige, Norge, Danmark, Finland, Polen med flera länder och driver fyra fabriker, bland annat alltså den i Falun.

Oerhört många kända märken på det berörda området säljs och tillverkas av Cederroth/Orkla Home & Personal Care, till exempel Bats, Bliw, Blomstra, Family Fresh, LdB, Multiplex, Salvequick, Sana, Savett, Seltin, Svinto och VO5.

”Så blev Norden ett paradis för populister”

28 april 2016 15:42 | Media, Politik | 2 kommentarer

Jag känner Bengt Lindroth allt sedan hans studenttid och medlemskap i socialdemokratiska Laboremus samt redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas. Senare verkade han på Expressens ledarsida, men intressantare här är hans långa värv som medarbetare i Sveriges Radio. Bland annat bevakade han där Norden, men han gjorde också mycket annat. 2010 gjorde han för ”God morgon, världen!” en serie programinslag om de politiska partiernas musik, och eftersom han vet, att jag har en av Sveriges största samlingar av politisk musik, botaniserade han i min skivsamling och sände intervjuinslag med mig i det program som ägnades åt Socialdemokraternas musik. Jag har skrivit om det här på bloggen den 8 augusti 2010.

Också intresset för grannländerna i Norden har förenat oss – jag var under ganska lång tid de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och har alltså gammal, egenförvärvad kunskap i botten, när jag skriver bloggtexter om grannländernas politik.

Bengt Lindroth har nu skrivit en bok, som sammanfattar en sida av det han länge bevakade för svensk radio: ”Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden” (Carlssons, 2016. Jag har ännu inte läst Lindroths bok men kommer att skaffa den.

I dagens Svenska Dagbladet (28 april 2016) recenseras den Under strecket av Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, och även om hon har några smärre invändningar, är helhetsbetyget mycket positivt. Till det hon gillar hos Lindroth är bland annat det nyanserade angreppssättet – de högerpopulistiska och invandrarfientliga partierna (som i dag också lockar många arbetarväljare) har olika bakgrund och utveckling, och bara ett av dem har faktiskt högerextrema rötter. Den gemensamma nämnaren är ett slags nationalkonservatism.

Gå till Svenska Dagbladet och läs mer. Marie Demkers understreckare heter ”Så blev Norden ett paradis för populister”.

* * *

Marie Demkers SvD-artikel finns nu även på hennes blogg – länk finns nedan till vänster.

Ísland: Kaoset i politiken fortsätter. Statsministern har tvingats avgå

27 april 2016 20:34 | Politik | Kommentering avstängd

Ísland leds av en borgerlig koalitionsregering, bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, och Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigmundur Davíð Gunnlaugsson. Båda partierna har 19 mandat i Alltinget (Riksdagen).

Gunnlaugsson, som är statsminister, har under den senaste tiden befunnit sig i ett orkanliknande blåsväder, sedan han i media har anklagats för att han och hans hustru ska ha gömt undan pengar i ett skatteparadis i Karibien. Han har förnekat att han skulle ha gjort något olagligt och har sagt att han ska sitta kvar på posten som statsminister, men avdelningar i hans eget parti och ungdomsförbund samt desamma i koalitionspartnern har krävt hans avgång, allt detta under det att jättestora demonstrationer med kanske så mycket som 20.000 deltagare har genomförts utanför Alltinget

I Alltinget har alla fyra oppositionspartierna – Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, lett av Árni Páll Árnason, Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, samt Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir – ställt frågor, gjort misstroendeförklaring och krävt nyval.

Misstroendeförklaringen röstades ner med röstsiffrorna 38-25 och kravet om nyval med röstsiffrorna 37-26. Den som i den andra omröstningen tog steget över till oppositionen var en ledamot från Sjálfstæðisflokkurinn, Unnur Brá Konraðsdóttir.

Statsministern retirerade först så långt, att han sa, att han skulle ta time out. Nästa steg var att be presidenten, Ólafur Ragnar Grimsson med politisk bakgrund i koalitionspartnern Sjálfstæðisflokkurinn, upplösa parlamentet och utlysa nyval men Gunnlaugsson fick stöd varken från presidenten eller dennes gamla parti, som man ju sitter i koalition med. Och till sist tvingades statsministern slänga in handduken och meddela sin avgång.

Till ny statsminister föreslås vice ordföranden för Framsóknarflokkurinn, Sigurður Ingi Jóhannsson.

Sigmunður Davíð Gunnlaugsson säger, att han ska stanna som ordförande i Framsóknarflokkurinn.

Vi får väl se hur det blir med det.

Mandatfördelningen i Alltinget är sedan det senaste valet (27 april 2013):

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 19 mandat, 26,7 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigmunður Davíð Gunnlaugsson, 19 mandat, 24,4 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, lett av Árni Páll Árnason, 9 mandat, 12,9 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 7 mandat, 10,9 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, numera lett av Óttarr Proppé, 6 mandat, 5,1 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 3 mandat, 5,1 procent

De här siffrorna har ändrats mycket, inte bara under den nu pågående krisen.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), det regeringsparti som inte har varit berört av den pågående politiska krisen, ökar kraftigt, vilket sannolikt har att göra med den kris koalitionspartnern har drabbats av. Partiet stöds nu, efter en tidigare nedgång, åter av 26,7 procent, vilket skulle ge 18 mandat, fortfarande ett mindre än det partiet fick i senaste valet.

Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), har redan tidigare befunnit sig i utförsbacken och är nu nere i rekordlåga 6,9 procent – den senaste veckan har stödet minskat med 3,9 procentenheter. Skulle den aktuella opinionssiffran vara ett valresultat, skulle Framstegspartiet minska med 15 mandat till bara 4.

Raketen i isländsk politik har nu under lång tid varit Píratar (Piratpartiet), som från att ha varit minsta parti i valet nu har täten med 29,3 procent, vilket ändå är en tillbakagång på 3,1 procentenheter sen förra mätningen. Piratpartiet skulle, om det här vore ett valresultat, få 19 mandat mot dagens 3.

Det andra nya partiet i det isländska Alltinget, Björt framtíð (Ljus framtid), har haft ledarkris och länge legat under landets femprocentsspärr men såg nu ut att klara den. I den aktuella mätningen ligger partiet på precis 5 procent (- 0,6 procentenheter) och skulle med ett sådant valresultat halvera sina mandat från 6 till 3.

Återstår landets två vänsterpartier.

Socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) gjorde ett uselt resultat i förra alltingsvalet, och det ser inte bättre ut för partiet nu heller. Partiet ökar visserligen i den aktuella mätningen med 1,4 procentenheter till 9 procent, men då ska man veta, att dess valresultat var 12,9 procent, uselt också det. Vore den aktuella opinionsmätningen ett valresultat, skulle partiet tappa 3 mandat och få bara 6 mandat.

Bättre går det för Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), som i den här mätningen ökar med 3,1 procentenheter till 19,8 procent, ett jättekliv uppåt sedan valet. Den aktuella politiska krisen har lett till att i en färsk undersökning en av tre tillfrågade skulle vilja se vänsterledaren Katrin Jakobsdóttir som ny statsminister. (Tvåa i den här mätningen är Självständighetspartiets ledare Bjarni Benediktsson.)

Som jämförelse kan nämnas, att bara 2 procent av de tillfrågade anser, att Socialdemokraternas ledare Árni Páll Árnasson vore den lämpligaste statsministern.

Det här och annat i samma genre har lett till att Ísland också har fått en diskussion om vem som borde leda landets socialdemokratiska parti.

Och första veckohelgen i juni kommer den här frågan att avgöras – partiet har extra partikongress då.

Självfallet avgörs partiledarfrågan av den valda kongressen, men Gallup har, på uppdrag av en intresserad kandidat, Helgi Hjörvar, frågat islänningarna vem de skulle vilja se som Socialdemokraternas ledare. De de tillfrågade har fått välja mellan är dock fem socialdemokrater, som alla har förklarat sig intresserade av uppdraget.

Flest, 32,4 procent, skulle vilja se en kvinnlig partiledare, Oddny G Harðardóttir.

Tvåa kommer Helgi Hjörvar, alltså han som initierade undersökningen, med 29,9 procent.

Trea kommer den sittande ordföranden, Árni Páll Árnason, med 20 procent.

Därefter följer Magnus Orri Schram med 12,3 procent och Guðmundur Ari Sigurjónsson med 5,5 procent.

Last Chorus: Gustav Persson

26 april 2016 19:18 | Last chorus, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Gustav Persson (1925-2016) har gått ur tiden – han blev 90 år gammal.

Jag minns nu inte längre när jag först lärde känna honom, men han var infödd uppsalabo och jag kom till Uppsala hösen 1959 och valdes våren 1960 till ordförande i den socialdemokratiska studentklubben Laboremus, vilket innebar, att jag ganska snart lärde känna många av de aktiva i den socialdemokratiska arbetarekommunen och dess föreningar runt om i staden. Hur som helst kom Gustav att lite senare bli ordförande i det socialdemokratiska studentförbundet, och vi var båda under en period också ledamöter i studentförbundets jämställdhetsutskott, populärt kallat ”sexutskottet”. Under sin tid på LO skrev han för övrigt boken ”Daghemsfrågan – ett arbetsmarknadsproblem”.

Nu leder den här knytningen av Gustav till Studentförbundet ändå tanken en smula fel. Gustav var en långvägare, uppvuxen i arbetarklassen och med rötterna kvar där under hela sitt liv. Vid 15 års ålder började han jobba på Posten, och redan där och då fick han i uppdrag av AGA Carlsson på arbetarekommunen att organisera sina jobbarkompisar även politiskt.

AGA – som jag själv har mycket att tacka för – hade en förmåga att se andras möjligheter och kapacitet och spelade stor roll för att Gustav sökte till Brunnsviks folkskola. De här studierna förde honom vidare till Socialinstitutet, där det också fanns en klubb, ansluten till Socialdemokratiska studentförbundet.

Den starka knytningen till den fackliga grenen av arbetarrörelsen behöll han genom hela sin livsgärning. Genom Rudolf Meidners försorg fick han anställning på LO, där han var talskrivare åt två ordförande och bland annat arbetade med att bevaka arbetsmarknads- och socialpolitik, två frågor som var helt grundläggande för kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden.

Gustav fick ytterligare möjligheter att arbeta med dessa hjärtefrågor, när han 1982-1991 satt i Riksdagen för Socialdemokraterna. Och eftersom politiska förändringar för att komma till stånd i praktiken måste genomlysas och beslutas inte bara på en enda beslutsnivå, tog Gustav inte bara på sig rollen som utredare utan också den som beslutsfattare både på länsnivå och kommunnivå. Han var vidare både ordförande för Försäkringskassan i länet och satt i styrelsen för Uppsala universitet.

En sådan här människa, en medmänniska i ordets bästa mening, lägger inte av ens när han pensioneras. Gustav var ordförande i PRO-distriktet och dessutom aktiv i den socialdemokratiska föreningen Veteranerna samt i Arbetarrörelsens historieförening.

Det var närmast självklart att Birgitta och jag skulle vara med vid hans begravning, som ägde rum i dag, i Stillhetens kapell i Uppsala, den lokal jag för övrigt valde för ceremonin vid min bror Mattis begravning, nu för ganska länge sedan.

Dagens begravning var, liksom min brors, en icke-religiös akt, med mycket musik, uppläsning av en dikt av Stig Carlson och minnesord av Hans Alsén, som för övrigt hade samma roll vid min brors begravning.

Bland de många musikinslagen fanns Johann Sebastian Bach, Benny AnderssonsKärlekens tid”, Dan AnderssonsTill min syster” och Charlie ChaplinsSmile”.

Avskedstagandet inramades musikaliskt av AlbinonisAdagio”, och som utgångsmusik spelades ”Byssan Lull”, känd genom Evert Taubes bearbetning.

Jag hade blivit uppringd om den planerade begravningen av Henrik Brändén, en gång i världen SSU-kompis till vår dotter Kerstin, och bland deltagarna fanns en mängd äldre socialdemokrater, som alla var där för att de kände och tyckte om Gustav – jag tänker inte räkna upp dem alla, eftersom det här inte är något Gala Peter-kåseri utan handlar om en begravning.

Men någonstans inom mig fick jag under begravningsceremonins gång känslan, att det här var en samling för oss som såg arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar som en självklar enhet, ibland – som i fallet Gustav Persson – förenade i samma person.

Vi är en krympande skara, som jag efter begravningen konstaterade i ett samtal med en gammal kompis allt sedan laboremustiden, Villy Bergström, och ytterligare en gammal vän från då, Per Silenstam, hörde också på.

Danmark: Folketingsledamot går från (S) till Alternativet

25 april 2016 14:58 | Politik | Kommentering avstängd

Dagens politiska toppnyhet i Danmark är att en av Socialdemokratiets ledamöter i Folketinget, Pernille Schnoor, byter partigrupp och går till Alternativet.

Schnoor är född 1967 och således inte purung. Hon har tidigare haft kommunala uppdrag, men i Folketinget valdes hon in så sent som 2015.

I en kommentar säger hon, att hon hade hoppats, att Mette Frederiksen skulle föra Socialdemokratiet ”i en mer humanistisk riktning”, men detta har inte skett. Som exempel på det som har fjärmat henne från det parti hon hittills har företrätt nämner hon flyktingpolitiken, dessutom även besparingar som skulle drabba gymnasierna – hon är själv lärare.

Ledande personer i den socialdemokratiska riksdagsgruppen har sagt, att hon borde lämna Folketinget i stället för att gå över till ett annat parti där.

Danska tidningar har då påmint om att antalet partibytare, också till Socialdemokratiet, har ökat under senare år.

I en del av dessa fall kan det naturligtvis finnas opportunistiska skäl till bytet av parti, men jag tror att ett viktigare skäl är att det är lättare att byta parti om vänstern i vid mening, som i Danmark, är uppdelad i fem partier, mellan vilka det inte finns våldsamma ideologiska skillnader, mer då nyanser i olika dagspolitiska frågor. Till det kommer att klassröstningen inte har samma betydelse som förr – i dag röstar ju många arbetare på grund av en speciell fråga, invandrar- och flyktingpolitiken, på Dansk Folkeparti.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^