Till Sorrento! Inget melodikryss på två veckor

27 september 2007 23:40 | Musik, Resor, Ur dagboken | 29 kommentarer

Trots att min ischias vägrar ge med sig, fullföljer jag och Birgitta våra planer på att göra en 70-årsresa till Sorrento. I morgon bitti åker vi; vi återvänder fredagen den 12 oktober.

Alltså kommer jag att missa melodikryss nummer 39 den 29 september och nummer 40 den 6 oktober. Men jag kommer nog att överleva det också.

Om min webmaster, Bo Strömberg, vill, står det å andra sidan det stora gäng av melodikrysslösare, som brukar besöka min blogg på lördagarna, fritt att i min frånvaro utbyta frågor, svar och erfarenheter här på bloggen.

Efter hemkomsten återkommer jag med rapporter från Sorrento, Neapel, Capri och andra ställen som ingår i resplanerna.

Måtte nu benen bara fungera!

Last chorus: Eva Bihl

27 september 2007 23:20 | Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 1 kommentar

Det verkar som att jag är omgiven av sorg och elände.

Jag har ägnat den senaste veckan åt att förbereda min bror Mattis begravning; jag var inne på Fonus senast i dag och godkände dödsannonsen och kostnaderna, och på eftermiddagen ringde jag den isländska cellisten Gunhildur Halla Gudmundsdottir och diskuerade Bach-stycken att spela vid begravningen.

Hela gårdagen gick åt till att, tillsammans med Birgitta och Anna, åka till Järvsö, till en annan begravning. Den som begravdes var Eva Bihl, märkligt nog liksom min bror en av gästerna på vår 70-årsmottagning.

Eva Bihl (född den 26 september 1941, död den 5 september 2007) kom in i vår vänkrets via Lars Eric Ericsson, ordförande i Laboremus några år efter mig. Eva pluggade, om jag minns rätt, i Stockholm och var med i Socialdemokratiska studentklubben där. Den som sammanförde Eva med Lars Eric var en annan av våra laboremusvänner, Gun-Britt Andersson, som på den tiden då hon fortfarande hette Danielsson hade varit klasskamrat med Eva. Eva kom, genom att hon och Lars Eric snabbt föll för varandra, snart att ingå det gäng av laboremiter, som också umgicks vid sidan av föreningslivet.

Birgitta och jag har sen, inte minst under åren då Lars Eric och Eva hade sommarhus på Gräsö (och vi i Öregrund), fortsatt att ses hemma hos varann.

Eva var född 1941 och alltså jämnårig med min bror Matti; båda var med andra ord fyra år yngre än jag och Birgitta. Liksom Matti dog hon plötsligt. Hon trillade ihop på väg till ett möte på Folkets hus, hann bli intagen på sjukhus men avled ganska snart.

Ett av Lars Erics uppdrag var det som landshövding i Gävleborg; självfallet hörde vi till dem som fick inbjudan till landshövdingemiddag i Gävle. De många nya anknytningarna till Gävleborgs län gjorde, att Lars Eric och Eva i stället sökte sig ett sommarhus där, närmare bestämt i Järvsö. Efter pensioneringen flyttade de permanent upp dit.

När vi, chockade och tagna, såg dödsannonsen över Eva i Upsala Nya Tidning, ringde vi omedelbart Lars Eric och bestämde oss för att åka upp till begravningen den 26 september. Anna, som också känner Lars Eric, beslöt sig för att åka även hon och erbjöd sig att skjutsa oss billösa.

Begravningsdagen bjöd på soligt höstväder. En del av vägen upp är trist: skog, skog, skog. Men uppe i Hälsingland ljusnar landskapet, blir så där böljande vackert med blanka älv- och insjövatten, blånande berg, slänter med ängar där kor fortfarande betar ute och så präktiga röda hus.

Begravningsakten, med många deltagare, hölls i Hälsinglands träteater och var en av de mest särpräglade, i ordets mest positiva bemärkelse, som jag har varit med om. Ingen officiant förekom. I förgrunden fanns Evas trävita kista med några få kransar samt hennes foto på det bord, där handbuketterna las under avskedstagandet. Musik, sång och dikt bidrog till att låta våra egna minnen av henne bilda den livsväv, som det annars är officiantens uppgift att frammana.

För musiken, till större delen landskapets folkmusik, stod omväxlande Draupner (det vill säga Görgen Antonsson, Henning Andersson och Tomas Lindberg) och Björn Ståbi. Dessutom sjöng Annabella LyonsI Will Give My Love An Apple”.

Peter Oscarsson läste ett collage av texter av William Shakespeare, bland annat den dikt jag använde i Kjell Nordins dödsannons tidigare i år.

Och en släkting, Anna Ulrika Ericsson, läste Per Daniel Amadeus Atterbom:

En stjärna jag kände, hon var mig huld;
ej slockna hon kan i mitt sinne!
Ty fåfängt är vänta på minneströst,
men nog är kärleken minne.

Jo, nog är kärleken minne!

Den efterföljande minnesstunden på Hotell Järvsöbaden gled så småningom, efter en tydlig markering, över i födelsedagsfest för Eva; hon begravdes ju på sin födelsedag.

Och då kändes det plötsligt naturligt, att Jens Kristensen, vän till familjen, framförde låtar som Björn Skifs’Håll mitt hjärta”, Ted GärdestadsFör kärlekens skull” och Evert TaubesSå länge skutan kan gå”.

Stråkkvartetten ur Gävle symfonikorkester missade vi tyvärr. Vid det laget var vi på väg i bil mot Uppsala, tillbaka till våra egna sorger och bedrövelser.

Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt

24 september 2007 23:33 | Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 1 kommentar

I dag har jag ägnat hela dagen åt min döde bror Matti. Jag har, tillsammans med Birgitta och lillebror Mikko, varit på Fonus för att planera begravningen: valt krans och kistdekoration i de estniska färgerna, och så har vi valt en ljus, trävit kista. Begravningen blir borgerlig, med vår vän Hans Alsén, som också kände Matti, som officiant. Vi ska försöka få dit en cellist, och självfallet ska det läsas dikter. Begravningen äger rum torsdagen den 18 oktober klockan 12.00 i Stillhetens kapell, och sen blir det samling i en lokal i närheten. Annons kommer i UNT, DN och Dagbladet i Sundsvall. Gravsättningen kommer att ske senare, på Mjösunds kyrkogård vid Ljungan, i samma grav där våra föräldrar sen länge ligger.

Efter besöket på begravningsbyrån går vi till Mattis lägenhet på Timmermansgatan, för första gången efter dödsbudet: städar undan tidningar och post, letar papper för bouppteckningen, hittar också ett testamente. Men innan vi kommer in i lägenheten, får vi lov att skjuta undan de ljus, blommor och teckningar Mattis grannar och vänner och inte minst deras barn har ställt utanför hans dörr.

Matti var en människa med många vänner i grannskapet – många av dem förresten invandrare (som han ju själv också var). Flera av dem ger sig till känna under dagen: beklagar sorgen, gråter själva.

Som ni redan har sett här på bloggen, har jag hela tiden sen dödsbudet kom kryssat mellan det lätta och det svåra, mellan skratt och gråt.

Till det roliga har hört dels familjemiddagen i lördags för den nu 70-åriga Birgitta. Alla barnen och barnbarnen var här, också Bos föräldrar, Kerstins svärföräldrar Olle och Kristina, som annars bor i Sollefteå. Tursamt nog för mig – med tanke på mina ischiassmärtor – har det blivit lite av en familjetradition, att jag gör Birgittas födelsedagar till en krabbfest. En sådan fordrar ju inte alltför mycket matlagning, vilket jag i mitt nuvarande tillstånd har svårt att klara.

På söndagen ordnade Kerstin fest för Viggo, fem. Och eftersom hon själv nyss (13 september) har fyllt år, passade vi på att fira också henne.

Men av och till, också under de här glada festerna, gick mina egna tankar till bror Matti, som också han skulle ha varit med vid båda de här tillfällena.

Men så här är ju livet: en blandning av skratt och gråt. Sorgen rår inte förnuftet på, och ska heller inte rå på.

Så när jag i dag till Fonus lämnade in manus till dödsannons för Matti, använde jag där några tänkvärda ord av Werner Aspenström:

Förnuftets näsduk torkar inte känslans gråt.

Som jag redan har berättat, fick vi dödsbudet kvällen före Birgittas riktiga 70-årsdag. Jag genomförde trots detta min planerade morgonuppvaktning: gjorde smörgåstårta, bryggde kaffe, dukade bordet med blombuketter från Fyris torg, överlämnade presenter.

På kvällen hade jag lovat att, i anslutning till den första i raden av våra abbonnerade konserter på Musikens hus, bjuda ut henne på restaurang. Det senare skippade vi; ingen av oss hade lust att gå på krog den här kvällen. Vi tar det i Italien i stället – vi åker till Sorrento i slutet av veckan.

Men konserten ville vi båda gå på. God musik är aldrig fel, dessutom i en situation som min en lisa för själen.

Och vi ångrade oss verkligen inte. Från våra nu fasta platser, ganska långt fram i Stora salen, såg och hörde vi Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi och med Nils-Erik Sparf som konsertmästare framföra Edvard GriegsPeer Gynt, orkestersvit nummer 1, opus 46”, Edward ElgarsKonsert för violoncell och orkester, e moll, opus 85” (med Jakob Keranyi på cello) och så Jean Sibelius’Symfoni nummer 5, ess-dur, opus 82”.

Kanske handlade det om vårt eget stämningsläge, men Elgars musik träffade oss mest den här aftonen.

Också ett par andra kvällar har vi ägnat åt att lyssna på musik.

Mer cello blev det en av dessa kvällar: Gregor Platigorsky som cellosolist och Boston Symphony Orchestra under ledning av Charles Munch i dels ”Concerto in B Minor, Opus 104” av Antonín Dvořák, i dels William WaltonsCello Concerto” (BMG 82876 66375 2).

Ännu mer intressant var faktiskt en BIS-CD (285) med svensk musik, ”A Swedish Serenade”, där Stockholm Sinfonietta under ledning av Esa-Pekka Salonen framför verk av Dag Wirén (”Serenad för stråkorkester, opus 11”) , Lars-Erik Larsson (”Liten serenad för stråkorkester, opus 12”), Lille Bror Söderlundh (”Concertino för oboe med stråkorkester”) och Ingvar Lidholm (”Musik för stråkar”). Den stora musikaliska överraskningen var här Lille Bror Söderlundhs musik, alltså själva musiken, inte bara Alf Nilssons i och för sig berömvärda oboespel.

Båda de här skivorna fick vi i 70-årspresent av Uppsala arbetarekommun. Vi misstänker starkt, att det är den gamle trotjänaren på arbetarekommunen, vår vän från laboremustiden Kjell Johansson, som har gjort de intressanta CD-inköpen.

Kristdemokrater applåderade otrohet

24 september 2007 21:48 | Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Tisdagen för en vecka sen, på morgonen, hade jag bokat tid hos min läkare i Stockholm.

Från Centralen i Stockholm var jag, på grund av min ischias, tvungen att åka taxi till Surbrunnsgatan, där min doktor har sin mottagning, vilket började med att chauffören satte kurs söderut i stället för norrut. Med den taxi jag tog från Odenplan till riksdagen, dit jag skulle, hände något snarlikt: chauffören hade ingen aning om var riksdagen ligger; han föreslog Rosenbad.

Jag skulle alltså till riksdagen för att tillsammans med Birgitta, den före detta talmannen, vara med på riksmötets högtidliga öppnande. Som vanligt började detta för vår del med en lätt lunch i talmansmatsalen för de tidigare talmännen plus de nuvarande talmännen. I det här sammanhanget inbjuds också makar/makor.

Sen lotsades vi upp till våra platser längst fram uppe på läktaren.

I änden på vår bänkrad satt då redan Ingvar Carlsson, som vi förstås morsade på. Ingvar som känner min böjelse för bisarra ting och som själv har en god portion busgrabbshumor, hejdade mig då och gjorde mig uppmärksam på två märkligheter i det tryckta programmet, där sång, musik och anföranden växelvis ingår:

Kungssången” (nej, jag och Birgitta sjöng inte med i år heller) följdes av instrumentalstycket ”Strange Visitor” med jazzstipendiatgruppen Alice Babs.

Och efter statsministerns regeringsförklaring följde Duke EllingstonsIt Don’t Mean a Thing If It Ain’t Got That Swing”, sannerligen en adekvat kommentar till Fredrik Reinfeldts föredragning.

Där jag satt hade jag hovet till höger om mig, och jag såg att de pekade i programmet och fnissade. Åt vilket av ovanstående vet jag dock inte.

Efter ceremonin i kammaren följde som vanligt mottagning i sammanbindningsbanan. För vår del startade den, även det som vanligt, med att vi i en särskild, avskärmad lokal fick skaka tass med kungen, drottningen och en stor del av regeringen. Men naturligtvis fanns det representanter för oppositionspartierna där också. Fler av den senare sorten träffade vi sen i det stora vimlet i sammanbindningsbanan.

Birgitta, med sina gamla kontakter i riksdagen, hade fixat ett vilrum åt oss – läs hennes ischiasvrak till man – mellan mottagningen och den kvällsföreställning på Operan, som gavs för riksdagen med gäster.

Jag somnade faktiskt en stund på slafen i vilrummet, beläget i pressutrymmena på våning sju.

Operan gav den här kvällen ”Così van tutte” av Wolfgang Amadeus Mozart. Musikaliskt innehåller den här operan mycket fina partier, och sångprestationerna – av Maria Fontosh (Fiordiligi), Janja Vuletic (hennes syster Dorabella), Jesper Taube (Guglielmo, officer, Fiordiglis fästman), Klas Hedlund (Ferrando, officer, Dorabellas föstman), Marianne Hellgren Staykov (Despina, systrarnas hushållerska) och Johan Edholm (Don Alfonso, gammal vän till officerarna) – var berömvärda. För ljuvliga klanger stod också operakören och hovkapellet.

Don Alfonso framför med övertygelse åsikten, att de båda officerarnas fästmör, när de själva kallas till fronten, säkert kommer att roa sig med andra män: Così van tutte – så gör alla kvinnor. När officerarna inte vill tro på honom, slår han vad med dem. Som ett led i testet får officerarna låtsas ge sig i väg till fronten men återvänder förklädda och tar sig an uppgiften att förföra den andres fästmö. Och si – Don Alfonso får rätt: Dorabella ”faller” först, som det brukar heta. Men också Fiordigli ger till slut efter för sin lust. Moralisk panik utbryter. De båda männen förebrår sina fästmör och ömkar sig själva; utan tvekan är perspektivet i librettot främst manligt. Men i rättvisans namn bör man också nämna, att verket, för att vara från en så tidig tidpunkt som 1790, inte bara beskriver kvinnligt svek utan också kvinnlig lust. Och operan slutar med försoning.

På mig verkar frågeställningarna i operalibrettot (av Lorentzo da Ponte) ändå sjuttonhundratalsaktiga. Därför förstår jag inte riktigt, varför man i den aktuella uppsättningen använde sig av moderna kläder och attiraljer. De båda officerarna återkom sålunda till sina fästmör, utklädda till hippies. ”Var det dagens publik till ära som Guglielmo och Ferrando hade klätt ut sig till miljöpartister?”, frågade jag därför Lars Ohly och Åsa Hagelstedt, på väg ut till kungens champagnemottagning i pausen.

Men sjuttonhundratal eller nutid – det är svårt att bortse från att den här historien innehåller orimligheter. Kan man till exempel verkligen tänka sig, att de två systrarna inte skulle känna igen sina fästmän, vare sig dessa nu hade klätt ut sig till hippies eller till miljöpartister?

Uppenbarligen hade operaledningen haft sina funderingar över hur riksdagen, eller i vart fall delar av den, skulle kunna uppfatta en historia av det här slaget. Därför lät man chefdramaturgen Stefan Johansson inleda med en muntlig introduktion från scenen. Johansson påminde bland annat om att, när riksdagen tidigare en gång i samband med riksdagsöppnandet fick se ”Carmen”, detta hade föranlett rubriken

Riksdagen applåderade kvinnomord

När vi efter avslutad föreställning hämtade våra kläder i garderoben, träffade vi åter på paret Ohly-Hagelstedt. Jag levererade då följande rubrik åt dem, till deras hörbara garv:

Kristdemokrater applåderade otrohet.

Pressgrodor

23 september 2007 10:51 | Citat | Inga kommentarer

Hittat i Journalisten nummer 24 2007:

Storvretapar undkom skogsbränderna i Grekland Vill ha kompensation av resebolaget

Upsala Nya Tidning

Hittat i Grönköpings Veckoblad nummer 7 2007:

”Petri förnekelse i Sollentuna.
Jesus bejakar det goda i Österhaninge.”

Annons med predikoturer från Stockholms stift

”Högklassig akvarell eller olja köpes av Jenny Nyström”

Annons i Östgöta Correspondenten

”B***** A******** berättar att under vikingatiden var seglen gjorda av ull, hampa och bomull, medan de nu görs av kostfiber.”

Blekinge Läns Tidning

Melodikrysset nr 38 2007

22 september 2007 11:45 | Film, Musik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag är ledsen; se texten som ligger under den här. Dessutom har jag elakartad ischias – det skär som knivar i vaderna när jag går. Jag var på Ortopeden på Akademiska i går och fick beskedet, att det bara är att vänta på att det går över.

Men en stunds melodikryssande skingrar tankarna på både det ena och det andra.

Veckans kryss tyckte jag inte hörde till de svårare. Egentligen var det bara den avslutande frågan jag inte hade klarat utan att ta hjälp av Google: Den som sjöng ”Black Rain” (på CDn ”Both Sides of the Gun”) heter Ben Harper. Honom kände jag inte till.

Tro nu för den skull inte, att jag är en sån där insnöad typ som aldrig hör på ny musik. Jag har till exempel massor av CD med Lars Winnerbäck i min skivsamling, och följaktligen klarade jag omedelbart, att det var han som, tillsammans med Miss Li, sjöng ”Om du lämnar mig nu”.

Och, för att ta en utländsk artist som jämförelse: Norah Jones finns också i våra skivhyllor. Här sjöng hon ”Come Away With Me”.

Melodifestivallåtar brukar jag ofta ha svårt att minnas, kanske därför att de sällan är något att minnas. Men Måns Zelmerlöws ”Cara Mia” från 2007 kom jag faktiskt fortfarande i håg.

”Öppna din dörr” av och med Tommy Nilsson är lite äldre (från 1994) men också en sån där melodi som fastnar i musikminnet.

Men naturligtvis är jag på ännu fastare mark, när Eldeman hämtar frågeillustrationerna från lite äldre musikepoker. Det är väl helt enkelt så att tiden har vaskat bort det mesta av det mest likgiltiga – kvar att minnas finns då pärlorna.

I dag var till exempel den fantastiska melodimakaren Kai Gullmar dubbelt representerad. Kai Gullmar (1905-1982, egentligen Gurli Maria Bergström) var en av de stora i svensk schlagerhistoria, dessutom (en personlig anknytning till mig) bördig från Sundsvall.

På Eldemans fråga var vi, med hjälp av Hasse Tellemar, hamnade, svarar jag således ”Uti Rio de Janeiro”.

Och den som tillsammans med Birgit Rosengren-Ahrle sjöng hennes ”Det finns ingen gräns” var Hasse Ekman.

Från min ungdoms 1950-tal minns jag givetvis ”Papa Loves Mambo” med Perry Como.

Karl Gerhard har jag själv skrivit om – se ovan under Kulturspegeln, Musik. För en man i min ålder är det hur som helst inte svårt att komma i håg hans mycket populära ”Nu ska vi vara snälla”, som här skulle ge snäll.

Även flera andra frågor var urlätta.

”Opp Amaryllis” har skrivits av Carl Michael Bellman, och Evert Taubes glade bagare återfanns i San Remo. (Minns ni konsumbageriet i Stockholm med samma namn?)

Självfallet sjöng vi, när jag gick i folkskolan, ofta den åländska sjömansvisan ”En sjöman älskar havets våg”.

Inte heller veckans musikalmelodier var svåra.

”Love Changes Everything” (ur ”Aspects of Love”) är skriven av Andrew Lloyd Webber.

Och ”Hair” (från 1967, med musik av Gail MacDement samt text av James Rado och Gerome Ragni) innehöll ”I Got Life”, som Eldeman spelade här. ”Hair” såg jag på bio med vår Anna, när den gick här i Uppsala.

Anna kommer förresten hit i dag för vår familjemiddag för hennes mamma Birgitta, som fyllde 70 i förrgår. Nu måste jag ut och handla det sista inför middagen.

Bleka dödens minut

20 september 2007 15:33 | Ur dagboken | 11 kommentarer

Jag har varit osynlig på bloggen några dagar, och det har sina förklaringar.

I månags flyttade vi in till Uppsala för vinterhalvåret. En stor skåpbil från Öregrunds taxi fylldes till taket med väskor, boklådor, kassar med äpplen, päron och plommon, pappkartonger med alla våra krukväxter och så vidare. Dess värre fick Birgitta ensam kånka ner bagaget till grinden, där chauffören, Torbjörn, tog vid. Jag har drabbats av en elakartad ischias i vader och lår; bara att gå och stå skär som knivar i benen.

Men naturligtvis har jag hjälpt till att packa och sen packa upp – vilket inte har gjort saken bättre.

Däremot har det varken funnits tid eller ork att skriva.

Den tid och ork jag ändå har kunnat uppbåda har jag använt för att förbereda morgonuppvaktningen av Birgitta på 70-årsdagen (i dag) samt familjemiddagen för Birgitta (på lördag) respektive uppvaktningen av Viggo och hans mor, vår dotter Kerstin, på söndag. Haltande och grimaserande över smärtan i benen har jag handlat födelsedagspresenter, blommor och ingredienser till exempel till den smörgåstårta jag serverade Birgitta i morse.

Dessutom har jag hela tiden haft en hejdundrande förkylning: snuva och hosta.

Under gårdagen blev jag uppringd av min lillebror Mikko, bosatt i Skutskär. Några grannar och vänner till vår gemensamme bror Matti hade då ringt honom, oroliga över att Mattis lägenhet hade stått tom och mörk i ett par veckors tid. Mikko visste heller inte vart bror Matti hade tagit vägen: kanske hade han åkt upp till deras gemensamma stuga i fjällen, kanske hade han tagit en tripp till Estland; till Mattis egenheter har hört att han, liksom jag, är mobilvägrare, så det gick inte heller att söka honom per telefon.

Jag åtog mig att på mina ischiasben stappla över till Mattis lägenhet och försöka kolla. Jag har ingen nyckel dit – har fått låna en tillfälligt när han har behövt hjälp med blomvattningen – men kikade in genom fönstren, dock utan att se något. Dock såg jag från ett fönster mot utrymmet innanför ytterdörren, att det bara låg ett enda kuvert på hallgolvet. Resten av posten var prydligt uppsorterad på ett par stolar, och det låg heller inga buntar av tidningar innanför dörren. Av detta blev jag lugnad: Matti var väl ute på någon av sina många, sällan i förväg planerade utflykter, och det jag såg tydde på att någon av hans kompisar hade fått låna nyckel för att vattna blommor och hålla rent framför brevinkastet.

Sent på kvällen, när jag satt framför datorn i mitt arbetsrum och höll på att skriva en helt annan text (som inte lämpar sig för publicering just nu), kastade någon sten på mitt fönster. (Vår lägenhet ligger på nedre våningen.) Utanför stod två poliser, en man och en kvinna. De pekade mot ytterdörren – de kom inte in genom porten – och jag gick och öppnade.

De kom för att lämna över (och muntligt förmedla) en skriftlig rapport från polisen i Funäsdalen: Matti hade hittats död i den stuga han och Mikko tillsammans hyrde på årsbasis i Rogens naturreservat. En man, som han hade löst fiskekort av den 10 september, hade tyckt att det var egendomligt att Mattis bil fortfarande stod kvar den 19 september och tog sig därför en tur fram till stugan. Genom fönstret kunde han se någon ligga där inne, och när ingen reaktion kom på knackningar och rop, bröt han sig helt sonika in genom den inifrån låsta dörren. Och där låg alltså min bror på rygg i sin sovsäck. Död.

Ja, du kommer till slut,
Bleka Dödens minut,

skrev Birger Sjöberg i Fridas bok.

Förbannade död! Bror Matti hann du alltså i kapp före mig, fastän jag är fyra år äldre.

Kanske var det hjärtat; jag vet inte, men både jag och Mikko har haft problem med just våra hjärtan. Obduktionen, som sker i Umeå i nästa vecka, ger väl besked.

Men egentligen: vad spelar det för roll vad han dog av. Enda trösten i det fallet är att han tycks ha dött plötsligt i sömnen.

Enda trösten för mig är att jag för kort tid sen fick några fina dagar med honom. Han skjutsade mig i sin bil till Öregrund ett par dar före vår sjuttioårsmottagning, och vi plockade frukt – bland annat till mottagningen – tillsammans. Det var vackert väder med sensommarsol över trädgården. Vi pratade ganska mycket.

Sen hjälpte han oss med frakter till Stabby prästgård inför 70-årsmottagningen, deltog givetvis också själv i den.

Om Matti ska jag skriva mer senare när jag känner mig mer samlad. Just nu har jag ont inte bara i benen utan också i det som de troende kallar själen.

Arnaldur Indriðason

16 september 2007 17:20 | Deckare | 1 kommentar

Det finns deckarförfattare och deckarförfattare. De bästa av dem skriver inte bara spänningshistorier; de skriver litteratur.

En av de bästa av det senare slaget är islänningen Arnaldur Indriðason (född 1961). Indriðason startade som journalist på Íslands största dagstidning, Morgundblaðið, vilket säkert har betydelse för hans effektiva prosa. Han har också studerat filmvetenskap, vilket märks på hans förmåga att panorera vyer från Reykjavík och det märkliga isländska landskapet.

Jag tror mig kunna bedöma det; jag har under årens lopp varit på många besök både i Reykjavík och också på många andra ställen i Ísland (som islänningarna själva säger – de säger aldrig på Ísland). Jag kan se landets fascinerande, vilda och vackra, landskap framför mig: de svart-vita, kala och trädlösa lavalavidderna, fjällen och ravinerna med vilda forsar och vattenfall, jöklarna och geysrarna, de svavelosande, heta vulkaniska partierna, sommartid de blommande alaskalupinerna som dränker lavalandskapet i blått. Jag känner mig hemma i den ganska stora staden Reykjavík med dess villabebyggelse (där det faktiskt finns träd i trädgårdarna), dess många moderna (och mycket fina) restauranger, dess betongförorter – när jag läser Indriðason, behöver jag oftast inte karta för att orientera mig.

Men jag vill tillägga, att hans miljöskildring är så slående exakt, att även läsare som aldrig har satt sin fot i Ísland får en god bild av landskapet och av stadsmiljöerna.

Indriðasons deckare har vunnit stort anseende utomlands. Redan innan hans ”Glasbruket” hade utkommit på svenska, belönades han år 2002 med Glasnyckeln för Nordens bästa kriminalroman. Året därpå fick han åter igen samma utmärkelse för ”Kvinna i grönt”. Och så där har det fortsatt.

Indriðasons hjälte är kriminalpolisen Erlendur Sveinsson, en man vars privatliv är åtskilligt mer torftigt än många andra polisers i kriminallitteraturen. Han är frånskild och har ett komplicerat förhållande inte bara till sin före detta hustru utan också till deras två nu vuxna barn, sonen Sindri Snær och så, framför allt, dottern Eva Lind, som är knarkare. I böckerna om Erlendur dyker också en av hans privata maror upp, förlusten en gång under pojkåren av en bror i en snöstorm uppe på fjället. Erlendur – märk att man i Ísland, även i telefonkatalogen, omtalar människor med deras förnamn – har som kolleger en manlig och en kvinnlig polis: Sigurður Óli respektive Elínborg. Dem lär man först gradvis känna närmare, när man har läst flera av Indriðasons böcker i serien.

Den första av Arnaldur Indriðasons kriminalromaner var ”Mýrin” från 2000, på svenska ”Glasbruket” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2003). Likt amerikanen Ross Macdonald – men Indriðason hör inte hemma i den hårdkokta genren – nystar den isländske författaren ofta i trådar som leder till det förflutna. Så också här: här hittar polisen bredvid en mördad äldre man ett foto av en gravsten, och när man har hittat graven visar det sig att där ligger en flicka som, blott fyra år gammal, dog 1968.

Samma slag brygga till det förflutna finns i ”Grafarþögn” från 2001, på svenska ”Kvinna i grönt” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2004). Här nystas en historia upp utifrån en lekande pojkes fynd av en bit av ett mänskligt revben. Spåren leder tillbaka till andra världskriget, tiden då det fanns både brittiska och amerikanska militärförläggningar i Ísland.

I ”Röddin” från 2003, på svenska ”Änglarösten” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2004) hittas en vaktmästare mördad i sitt lilla krypin i källaren på ett stort hotell i Reykjavík. Även den här gången leder undersökningen tillbaka till det förflutna: vaktmästaren var en gång en barnstjärna med en fantastisk röst. Författaren lägger här också ut sidospår: en engelsk skivsamlare, prostitution på hotellet och en del annat. Men lösningen visar sig vara en annan.

I ”Kleifarvatn” från 2004, på svenska ”Mannen i sjön” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2006) dyker Indriðason ner både i den isländska nutidshistorien och i sjön Kleifarvatn, där man på bottnen hittar ett skelett fastbundet vid en rysk spionutrustning. Viktigt i sammanhanget är att veta att det i Ísland under kalla krigets isigaste dagar (och även långt efteråt) fanns ett starkt kommunistparti.

Samtliga böcker i serien om Erlendur och hans poliskolleger är samtidigt starka samtidsskildringar, men ”Vetraborgin” från 2005, på svenska ”Vinterstaden” (översättning Ylva Hellerud, Prisma, 2007) tar steget fullt ut in i nutidsproblematiken. Redan för rätt länge sen var det slående att man vid besök i Reykjavík kunde hitta etniska restauranger, drivna av vietnameser, kineser och thailändare. Också i Ísland förekommer det (som i den här kriminalromanen) att isländska män hämtar hem hustrur från till exempel Thailand. En intressant fråga är då förstås, hur det åtminstone språkligt mycket puristiska Ísland hanterar en växande inflyttning av människor från avlägsna kulturer. Den isländska purismen innebär bland annat, att dessa utlänningar tvingas anta isländska namn – men naturligtvis finns det, där som här, spänningar också kring andra frågor som rör integration, och spänningarna underblåses, där som här, av skiljaktiga attityder på ömse håll. Det Indriðason skildrar – rasism, gängbildning, mobbing, knarkhandel – skiljer sig föga från det vi känner till från vårt eget samhälle.

Upplösningen av historien, mordet på en mörkhyad tioårig pojke, ska jag inte avslöja. Men jag kan väl ändå berätta, att Erlendur i den här boken kommer närmare sina barn, att vi får veta mer om poliskollegan Sigurður Óli och hans bakgrund och att Erlendurs mentor under många år, den sedan länge pensionerade polischefen Marion Briem dör och begravs.

Melodikrysset nr 37 2007

15 september 2007 12:31 | Film, Musik, Politik | 2 kommentarer

Dagens melodikryss var inte lika lätt som förra veckans, men med hjälp av lite googlande knäckte jag det ändå.

Jag har till exempel inga egna CD med Cardigans, så jag fick använda ledbokstäverna för att komma på att det var de som gjorde ”I Need Some Fine Wine”.

Mest tid för mig att komma på rätt svar tog lustigt nog tryckaren från 1940-talet, den melodi som skrevs av Harry Warren och som blev en stor hit med Glenn Miller. Jag kände så väl igen låten, men vad hette den? Först när jag genom att lösa frågorna runt omkring hade fått fram det sökta första ordet i titeln, At, kom jag på svaret: ”At Last”. Jag gillar Glenn Miller-soundet och jag är ganska säker på att jag till och med har dansat till den här låten, men så här kan det vara med minnet ibland.

Dansbandsmusik är jag däremot inte förtjust i, gillar heller inte att dansa till den. Lik förbannat kom jag snabbt på att den melodi, som blev populär med Christer Sjögren och Vikingarna, hette ”Till mitt eget Blue Hawaii”. Så märkligt kan minnet fungera.

Eurovisionsschlagerlåtar brukar ofta ge mig svårigheter men inte den här gången.

”Halleujah” med Gali Atari & Milk and Honey, som förekom i Eurovision Song Contest 1979, blev ju ett riktigt örhänge. Melodin representerade Israel.

Och att ”Mil etter mil” representerade vårt grannland Norge var ju också lätt att höra. Men här ville man ha efternamnet på sångaren, som heter Jahn Teigen.

Gamla svenska schlager är däremot mitt bord.

Vi hörde Calle Jularbos ”Drömmen om Elin”, som senare också försågs med text – en mycket sämre text än melodin – av Peter Himmelstrand.

Och så hörde vi Siw Malmqvist sjunga ”Till den person som tillgrep en väska i grönt på Centralen igår”. Siws röst är mycket lätt att identifiera.

Samma sak gäller Roger Pontare. Här sjöng han ”Silverbarn” på en melodi hämtad ur Dvoraks femte symfoni.

Därmed är vi inne på veckans klassiker.

Malena Ernman (för övrigt född i Uppsala) – vilken fantastisk röst hon har! – sjöng titelrollen i Georges Bizets ”Carmen” från 1875. Om ni känner er främmande för opera, vill jag föreslå er att starta med till exempel ”Carmen” – sen är ni fast.

Då tror jag många – även jag till att börja med, men hustrun satte mig på spåret – hade större svårigheter med att identifiera Sergei Prokofievs ”Kärleken till de tre apelsinerna” (1921), som skulle ge växtrikespluralen apelsiner.

Mer eller mindre klassiska musikal- och filmmusikalmelodier vimlade det av i dag.

Den första i raden var Irving Berlins ”Alexander’s Ragtime Band”, en musikalmelodi från 1938.

Vidare hörde vi ”Top Hat” ur hollywoodmusikalen med samma namn från 1935 där titelrollerna spelades (och dansades!) av Fred Astaire och Ginger Rogers. Hade jag i min grönaste ungdom någon filmstjärnekärlek, så var det Ginger Rogers!

Och slutligen: nog är väl ”Nine to Five” (med Jane Fonda, Lily Tomin och Dolly Parton) från så sent som 1980 också redan en klassiker? Dolly Parton fick hur som helst en dunderhit på CD med titellåten ”Nine to Five”, som här skulle ge siffran nio, IX med romerska siffror.

Den finns för övrigt med i den av den radikala amerikanska sångtidskriften Sing Out! utgivna allsångsboken ”Rise Up Singing. The Group-Singing Songbook” (redaktörer Peter Blood och Annie Paterson, Legacy Books, 1988), som jag varmt vill rekommendera. Den innehåller texter med ackord, men man kan också köpa med 20 CD med alla 1.190 sångerna i den: man får då vers och refräng uppsjungna för sig, tillräckligt mycket för att man ska kunna lära sig melodin, om man inte klarar ackord eller noter.

Och det allra mest intressanta i det här fallet är att Dolly Partons sång har placerats i ett kapitel med rubriken ”Labor”. Väl placerat, tycker jag. Döm själva:

Nine to Five (skrivs ofta också 9 to 5)

Text och musik: Dolly Parton, 1980

Tumble outta bed
And I stumble to the kitchen
Pour myself a cup of ambition
And yawn and stretch
And try to come to life
Jump in the shower
And the blood starts pumpin’
Out on the street
The traffic starts jumpin’
The folks like me on the job from 9 to 5

Workin’ 9 to 5,
What a way to make a livin’
Barely gettin’ by
It’s all takin’ and no givin’
They just use your mind
And they never give you credit
It’s enough to drive you crazy
If you let it
9 to 5, for service and devotion
You would think that I
Would deserve a fat promotion
Want to move ahead
But the boss won’t seem to let me
I swear sometimes that man is out to get me

They let you dream
Just to watch ‘em shatter
You’re just a step
On the boss-man’s ladder
But you got dreams
He’ll never take away
You’re in the same boat
With a lotta your friends
Waitin’ for the day your ship’ll come in
‘N’ the tide’s gonna turn
And it’s all gonna roll your way

Workin’ 9 to 5
What a way to make a livin’
Barely gettin’ by
It’s all takin’ and no givin’
They just use your mind
And you never get the credit
It’s enough to drive you crazy
If you let it
9 to 5, yeah
They got you where they want you
There’s a better life
And you think about it, don’t you
It’s a rich man’s game
No matter what they call it
And you spend your life
Puttin’ money in his wallet

9 to 5, whoa
What a way to make a livin’
Barely gettin’ by
It’s all takin’ and no givin’
They just use your mind
And they never give you credit
It’s enough to drive you crazy
If you let it

9 to 5, yeah
They got you where they want you
There’s a better life
And you dream about it, don’t you
It’s a rich man’s game
No matter what they call it

Emil Hagströms grav bevaras

14 september 2007 8:46 | Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Hans O Alfredsson har något trösterikt att berätta:

Österåker-Östra Ryds församling har nu haft frågan om hans hotade grav uppe till formell behandling. Du minns ju ståhejet i somras och den överhängande risken att gravstenen på Österåkers kyrkogård skulle avlägsnas och graven upphöra några dagar före den 3 juli, då han skulle ha fyllt 100 år.

Vad har då hänt? Jo, nu har kyrkorådets arbetsutskott beslutat (jag citerar ur protokollet) att ”bevara Emil Hagströms grav för all framtid”.

Saken är klar, i evighet amen.

Hälsning härifrån

Hans O Alfredsson

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^