Ingen ljusning för danska (S)

31 december 2014 16:23 | Politik | 1 kommentar

Inkomstklyftorna i det danska samhället ökar, visar data från Dansk Statistik, detta trots att Danmark har en av socialdemokrater ledd regering och regeringen har som mål att öka jämlikheten.

I årets sista opinionsmätning från Epinion får Socialdemokratiet 21,0 procent mot det snitt som redovisas i Berlingske Barometer, 21,5 procent. Lyckas partiet inte entusiasmera väljarna, riskerar det att i det kommande folketingsvalet hamna under resultatet i det förra, 2011, 24,1 procent, inte heller det något att yvas över.

Dess kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, hamnar med 7,5 procent i den aktuella mätningen och 7,6 procent i Barometer också under sitt eget valresultat 2011, 9,5 procent.

Också deras avhoppade tredje partner, Socialistisk Folkeparti, ligger, med 7,4 procent i Voxmeter och 7,2 procent i Baromeern, under sitt valresulat 2011, 9,2 procent.

Det enda vänsterparti som ligger över sitt valresultat 2011, 6,7 procent, är rödgröna och feministiska Enhedslisten, som i den aktuella mätningen får 9,7 procent och i barometergenomsnittet 9,5 procent. Det här partiet har också snabbt och tydligt kritiserat den ökande ojämlikheten i det danska samhället.

Hack i häl på Socialdemokratiet, med 19,8 procent i Epinion och 19,5 procent i Barometern, ligger högerpopulistiska Dansk Folkeparti, som i valet 2011 bara fick stöd av 12,3 procent.

Och etta även i den här mätningen ligger borgerliga och ganska högervridna Venstre med 24,0 procent. Dess barometergenomsnitt är 24,3 procent. Venstre, som i valet 2011 fick 26,7 procent, har också gjort tapp till DF.

Konservative Folkeparti, som i valet 2011 fick 4,9 procent, ligger i den aktuella mätningen på 4,4 procent och i Barometern på 4,2 procent.

Och Liberal Alliance, med 5,0 procent i valet 2011, ligger på 5,6 procent i både Epinion och i Barometern.

I dödens väntrum

30 december 2014 16:17 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 21 kommentarer

I söndags var även Anna här på julkalas hos oss tillsammans med döttrarna Sara, Amanda och Ella och hunden Sudden. Först i dag har jag dock kunnat smaka på hennes julklappsbröd av två sorter, efter ett förlorat dygn i mitt liv.

Jag hade lovat Birgitta och barnen att gå till doktorn med det samma efter helgerna, så på måndag morgon klev jag upp och gick, utan att först äta frukost, till Vårdcentralen, dels för den sedvanliga provtagningen för doseringen av Waran, dels för att få en bedömning av min ohälsa och lämplig medicinering av den. För det senare hamnade jag i en ganska lång väntekö.

Den kvinnliga läkare jag sen till slut fick träffa – ingen jag tidigare har mött – lyssnade bland annat på mina lungor och sa, att det troligtvis fanns vatten i den högra lungan, vilket inte föreföll osannolikt; jag har drabbats av det tidigare i år. Så jag fick omedelbart remiss vidare till AkutenAkademiska tillsammans med en rekommendation om röntgenbesiktning av lungorna.

Allt det här är logiskt och rationellt, även om jag själv hade trott att besöket på Vårdcentralen skulle ända i ett recept på en mer effektiv hostmedicin.

Jag har långvarig – och god – erfarenhet av flera av klinikerna på Akademiska, men Akuten hade jag aldrig tidigare varit på. Den visade sig vara ett Inferno, vilket säkert hade att göra med att ingen uppenbarligen hade räknat med den anstormning som drabbade den första vardagen efter alla helgerna.

Man fick ta kölapp och sen sätta sig i en vänthall full av människor, så många att alla inte alltid fick sittplats trots att den här vänthallen var biografmöblerad med rad efter rad av stolar.

Så småningom blev det i alla fall min tur att i en samtals/bedömningslucka redogöra varför jag var där, ett samtal som ändade i att jag blev godkänd.

Fast det betydde inte att jag blev insläppt. Jag fick sitta kvar för att bli uppropad. Den här väntetiden drog ut, och jag hann faktiskt somna flera gånger innan jag blev en av de utvalda.

Läget där inne på Akuten var obeskrivbart – kaotiskt är ett för milt ord. Det låg människor precis överallt, alltså även ute i gångarna och längs informationsdisken. Personalen var otroligt stressad – märk att jag inte förtalar den; jag begriper fullt ut dess pressade situation. Till bilden av Inferno bidrog sådant som att en del av de intagna att döma av orörlighet eller ständigt mekanikt upprepade rörelser såg ut att befinna sig i dödens väntrum. På avstånd hördes en mansröst om och om igen skrika ”Jag vill hem!”, ”Jag vill hem!”. I början av natten ropade en man i närheten av mig om och om igen ”Jag vill kissa!” till dess att en kvinnlig anförvant till en annan patient helt resolut hämtade någon ur personalen och den personen hjälpte honom med ett bäcken.

Att personalen under de här omständigheterna måste koncentrera sig på sina egna mest akuta uppgifter är begripligt, åtminstone för mig som inte hörde till dem som var mest illa däran, men jag medger att jag började känna av en viss irritation när det dröjde, innan jag ens fick träffa en sköterska eller ett biträde – jag vet inte vilket – som förhörde sig om mitt tillstånd och tog ett antal prover. Hon agerade också föredömligt raskt när jag berättade, att jag är diabetiker och ännu inte hade fått något i mig: Strax fick jag ostsmörgås och osockrad nyponsoppa.

Sen skulle det bli fler omgångar ostsmörgåsar och osockrad nyponsoppa – Akuten har nämligen ingen servering av vanlig sjukhusmat. I motsats till vad jag hade hoppats blev jag nämligen kvar där mycket längre än vad jag naivt hade trott – och ingen jag frågade kunde heller ge mig besked om vad som skulle ske med mig och varför. Jag fick också flytta hit eller dit flera gånger.

Runt midnatt – jag har inte antecknat tiderna – fick jag äntligen träffa en läkare. Om jag har förstått saken rätt, berodde den här tidsutdräkten på att det bara fanns en läkare i tjänst, och han måste – helt naturligt – prioritera de mest akuta fallen. Den läkare som jag bara såg skymta förbi fick jag själv över huvud taget inte träffa; den som slutligen tog sig an mig måste ha gått på nattpasset.

Den unge läkare jag till slut fick ett samtal med gjorde både yrkesmässigt och personligt ett gott intryck på mig. Han tvivlade på att den möjliga vattensamlingen i lungorna hade ett direkt samband med den akuta infektion jag hade drabbats av, men tyckte att jag ändå borde skickas till röntgen för kontroll.

Sen blev det som vanligt (för den här miljön) igen: Läkaren hade antytt, att jag eventuellt, efter lungröntgen, kunde skrivas ut, men när det sedan dröjde och jag försökte fråga personal, fanns det ingen som visste, när den här undersökningen skulle bli av.

Så till slut drog jag – i viss beredskap: sjukhusskjorta på överkroppen men iförd långbyxor och strumpor – sjukhustäcket över mig och lyckades, trots det oväsen som pågick omkring mig, också somna. Dess förinnan hade jag fått mina kvällsmediciner – läkaren hade fått låna min aktuella läkemedelslista, på vilken jag i marginalen hade fört ut uppgifter om när under dygnet jag ska ta respektive medicin.

Runt fyra på morgonen – jag har som sagt inte fört exakt tidjournal – väcktes jag plötsligt och upplystes om att nu hade jag fått tid för undersökning på Röntgen. En pigg ung dam skjutsade mig dit, en trappa upp, i sängen.

Röntgen skötte sitt värv snabbt och effektivt, och på nolltid var jag och min säng tillbaka på Akuten. Där rådde vid den här tidpunken på dygnet ett nästan skrämmande lugn, så jag somnade omedelbart om.

Strax efter sex väcktes jag av en läkare, och han kunde nu ge besked:

Det fanns mycket riktigt en del vatten i lungorna, men det borde försvinna, om jag höjde morgonintaget av Furix från en till två tabletter. (Jag kan berätta att redan det nuvarande intaget av Furix starkt befrämjar lusten att kissa.)

Mot hostan skrev han ut en mer kraftfull medicin, som bland annat innehåller något morfinpreparat. (Hustrun är just nu nere på stan och handlar och har lovat att, med stöd av mitt leg, hämta ut medicinen.)

Sen fick jag en ostfralla igen, den här gången tillsammans med en mugg rykande hett te, och så bar det hem i en sjukhustaxi.

En bonddotter från Småland med hjärtat till vänster

28 december 2014 22:37 | Barnkultur, Media, Politik | 6 kommentarer

Astrid Lindgren var bonddotter från Småland och kom från en centerpartistisk familj. Men hennes egen erfarenhet av samhället gjorde henne i ganska unga år till socialdemokrat. Det här kan man se av de värderingar som präglar flera av hennes böcker, och hon har själv bekräftat att hon betraktade sig som socialdemokrat och att Socialdemokraterna fick hennes röst i valen.

Det här, det faktum att hon var så folkkär och hennes förmåga till frätande formuleringar gjorde, att hennes artikel om Pomperipossa i Monismanien, publicerad i Expressen, slog ner som en bomb i valrörelsen 1976. Den här socialdemokratiska författarens poäng var att skattesystemet var så konstruerat, att personer som hon riskerade att betala mer än 100 procent i skatt plus sociala avgifter. Märk alltså att hon ingalunda var mot höga skatter som användes för nödvändiga gemensamma ändamål men tyckte att ett skattesystem som fungerade på det här sättet fungerade orimligt.

Finansminister Gunnar Sträng (s), som jag normalt betraktade som en förnuftig karl, valde av för mig helt obegripliga skäl att bemöta det här inlägget på ett korkat och lätt nedlåtande sätt.

Att Astrid Lindgren med sin artikel bidrog till att fälla den socialdemokratiska regeringen torde vara obestridligt. Men till det här valresultatet bidrog också finansministerns (s) reaktion.

Jag skriver det här, eftersom jag i kväll har sett det andra programmet i TV-serien om Astrid Lindgren.

Det här är ett utmärkt och inträngande författarporträtt, som också belyser de mörka sidorna i Astrids liv: hur det var att bli med utomäktenskapligt barn i den tidens Sverige och sedan leva i ett äktenskap som långt ifrån var någon idyll.

Men för att återvända till 1976: Själv fortsatte jag att hålla Astrid Lindgren högt, skrev i partiorganet Aktuellt i politiken (s) mycket uppskattande om de böcker hon publicerade.

Själv förblev hon socialdemokrat, skrev bland annat uppmuntrande brev till Ingvar Carlsson efter ett val som inte hade gått så bra.

Melodikrysset nummer 52 2014

27 december 2014 12:46 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Riktigt bra känner jag mig fortfarande inte, men nu känns det i alla fall som att – peppar, peppar – hälsotillståndet långsamt förbättras.

Det här bidrog väl också till förmågan att lösa dagens kryss. Anders Eldeman bidrog å sin sida med att spela låtar, som inte i något fall var helt okända för mig.

Tyska Nena har jag till exempel tidigare hört i ”Neun und neunzig Luftballons”.

Därmed är vi inne på den lätt barnsliga linjen, så det känns helt rätt att fortsätta med Olav Gerthels ”Balladen om den tama abborren”.

Och eftersom Gerthel var operasångare, blir det då ganska naturligt att gå över till opera, i dag ”Rosenkavaljeren”, som Richard Strauss skrev 1911.

Från den europeiska scenen, fast i en annan mening, kommer ”Fairytale”, som norrmannen (från början vitryssen) Alexander Rybak 2009 vann Eurovision Song Contest med.

Och för att fortsätta på ESC-linjen: För min del förstod jag genast, att Robin Stjernberg, som med ”You” blev nummer ett i svenska Melodifestivalen 2013, inte skulle ha en chans i den europeisk finalen.

Också Salem Al Fakir har vi hört i Melodifestivalen, men den här gången fick vi höra honom i ”I’m So Happy”. Den skulle vi tydligen förknippa med TV, men för min del hade jag ingen aning om vad det var för program den uppenbarligen skulle förknippas med. Här har jag googlat och hittat ”Solsidan”, som jag mycket riktigt aldrig någonsin har sett.

Även om jag inte delar Anders Eldemans vurm för Bond-filmer, har jag sett Sam Mendes’ ”Skyfall” – den som är road kan gå upp under Kulturspegeln, Film, och läsa mera. I ”Skyfall” står Adele för det musikaliska ledmotivet.

Också i dag hade Anders Eldeman med en Beatles-låt, den här gången Paul McCartney’s ”Let i Be”.

Lill Lindfors hade på sin tid stor framgång med ”En man i byrån”, vars svenska text Peter Himmelstrand hade snickrat ihop, icke utan finess.

På den humoristiska linjen gick också Lasse Berghagen, när han skrev ”Flirtige Knut”.

Hur jag ska få ihop det här med Caroline af Ugglas’ mer troskyldiga ”Tror på dig”, vet jag inte.

Men jag vet att flickor som är alltför troskyldiga kan råka ut för det som hon i ”I fjol så gick jag med herrarna i hagen” råkade ut för: hon fick större och större mage.

I fjol så gick jag med herrarna i hagen
aj, aj med herrarna i hagen
ja med herrarna i hagen
I år har jag någonting som sparkar i magen
aj, aj som sparkar i magen
ja som sparkar i magen

En vit men samtidigt förmörkad jul

26 december 2014 17:48 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Ur dagboken, Varia | 19 kommentarer

Att det blev jul även i vår familj är knappast min förtjänst.

I måndags gjorde jag ändå ett försök att bortse från den envisa infektion jag har drabbats av som kulmen på ett år av elände, det ena efter det andra, och gav mig frysande ut på stan för att äntligen handla julklappar. Men när jag efter ett par misslyckanden till slut hade lyckats hitta ett par Marimekko-nattlinnen åt Birgitta, var jag tvungen att ge upp – insåg helt enkelt att fortsatt julklappshandlande skulle innebära min egen undergång.

Så jag beslöt mig för att julklapparna till barnen och barnbarnen i år fick bli kuvert med pengar att handla själv för.

Mina övriga insatser inför jul är lika ynkliga. Men på julafton stapplade jag i alla fall upp till blomsterhandeln vid torget där man, en halvtimme efter stängning, troget väntade på mig för att leverera de vita syrener jag varje julafton ger till Birgitta. Därefter var jag in på Posten, som numera finns inne på ICA, där jag annars vägrar handla, och köpte frimärken till årets omgång julkort till Estland respektive Sverige. De las alltså i brevlådan först på julafton.

Alla vet hur viktigt min estniska barndoms syltakok är. Det gäller inte minst Birgitta, så i år var det hon som först beställde huvudingredienserna, fläsklägg och kalvkött, i den lilla gårdsbutiken med ekologiska produkter här i vår stadsdel, och sedan, när hon såg i vilket uselt skick jag var, också bar hem varorna.

Jag lärde mig att göra sylta på estniskt vis redan när jag var en liten pojke – min estniska mamma lät mig hjälpa till med upptrådningen av köttet, så jag har kunnat det här i praktiskt taget hela mitt liv.

Jag gör mycket julsylta – ingredienserna fördelas på tre stora grytor på spisen. Jag brukar använda mig av tre fläskläggar, i butiken skurna i mindre delar – observera att det är benen i läggarna som innehåller det bindemedel, som gör att syltan sen gelear sig, när den får svalna. På de här tre grytorna fördelar jag kalvkött, i vikt sammanlagt ungefär lika mycket som läggarna.

Sen häller jag i så mycket vatten att det täcker köttet, kokar upp och skummar av med en platt hålslev.

När kokvätskan sen är avskummad och påfylld, lägger jag övriga ingredienser i grytorna: i var och en ett par grovskurna gula lökar, ett par skalade och skivade stora morötter, ett par lagerblad och så faktiskt hela innehållet i små kryddburkar med svartpeppar, vitpeppar och kryddpeppar – i mitt fall går det alltså åt sammanlagt tre burkar av varje pepparsort – dessutom seltin. Ursprungsreceptet innehåller förstås salt, men jag som av läkare har fått rådet att hålla igen på saltet använder i stället seltin, och det går lika bra.

När det på nytt har kokat upp, drar jag ner värmen, kollar vattennivån – den sjunker, eftersom en del av vattnet kokar bort under det här långkoket – och fyller gradvis på med mer vatten. Grytorna ska i det närmaste vara helt fulla, så det blir rätt proportioner mellan kött och gelé – benen i fläskläggarna avger som sagt under koket bindämnen till gelén. Det här är ett riktigt långkok, tar flera timmar, så låt det för all del aldrig koka torrt!

Därefter tar jag upp bit för bit av lägg respektive kalvkött med hålslev och lägger över bitarna på ett stort emaljerat fat, där jag med hjälp av kniv och gaffel trådar upp dem grovt och avskiljer ben, fett och förstås morötter, lök och pepparkorn. Det upptrådade köttet lägger jag över i en stor stålbunke; de avskilda resterna kastas.

När allt köttet är upptrådat och samtidigt fördelat i mindre men ganska grova delar, rör jag om i bunken, så att kalvköttet och fläskläggen blandas.

Sen silar jag av kokspadet i de tre grytorna: samlar spadet (det som ska bli syltornas gelé) i något som man kan hälla ur och slänger lök, morötter och kryddor.

Konsum har jag också köpt stora aluminiumformar att göra syltorna i. Jag gjorde bedömningen att det jag hade skulle räcka till tolv syltor, så jag fördelade även i år köttet på botten av tolv aluminiumformar och fyllde sedan på med avsilat kokspad.

Slutligen förslöt jag formarna med lock och bar, efter det att de hade svalnat av lite, ut dem på balkongen, för att kallna och stelna. Där kan man lägga dem i en kartong, placerade i våningar (med tidningar emellan) i en stor banankartong. Att ställa ut syltorna på balkongen för att stelna är en utmärkt metod. Men man måste skydda dem, så att man inte lockar dit stora fåglar, som också gärna vill smaka på syltan, om de kommer åt.

Med kokt potatis och saltgurka är det här en av höjdarna på vårt julbord.

När vi på julafton för första gången provsmakade årets estniska julsylta, var den faktiskt perfekt: gelédallrig men med mycket högt innehåll av kalv- och fläskkött. Och genom den kryddningen, mer riklig än min estniska mammas, har jag också gett en mer modern touche åt en maträtt, ursprungligen gjord i det estniska lantköket, där man inte kunde slösa med dyra kryddor på det hör viset.

Särskilt stolt är jag över att vår dotter Kerstin, som inte bara är bagare utan också lever upp till sitt efternamn, noggrant frågade mig om hur jag hade fått till den här syltan. Jag tror faktiskt att min estniska familjetradition på den här punkten kommer att föras vidare.

Vår julaftonsmåltid och juldagskalaset med barn och barnbarn bidrog alla vuxna till. Där fanns många läckerheter, men mitt tillstånd är heller inte nu sådant, att jag klarar att göra en rättvis selektion. Men jag kan väl få lov att nämna, att den ganska sparsmakade Viggo, dagen till ära iförd slips, sågs äta av Birgittas inlagda sill.

Men för att återvända till huvudtemat för den här julbetraktelsen: utan avsevärda insatser från framför allt husets båda damer, Birgitta och Kerstin, plus några även från de tillresta Mattis och Karins sida, hade det inte blivit någon jul i år.

För mig har julen, som ni mina kära läsare vet, ingen religiös innebörd, men julen som en högtid då man träffas och månar om varann är något att slå vakt om.

Och alla förstod mitt tillstånd, begrep också varför de fick kuvert med pengar i stället för det de hade skrivit ner på sina önskelistor. För lilla Ella gick nog den fulla innebörden av det där kuvertet hon fick upp först i dag. När jag i förmiddags för henne berättade, att man kunde få leksaker och böcker för de där konstiga lapparna hon fick från farfar, sken hon upp och ropade JAAAAA!

Ella är så stor och har varit hos oss så många gånger, att hon numera känner sig riktigt hemma här hos oss. Särskilt lyckat är det när hon, som nu, får träffa också kusinerna Viggo och Klara, som ju, i en och en halv vecka långa perioder, bor hos sin mamma här hos oss. Och de två lite äldre kusinerna är så snälla mot minstingen i familjekretsen, att det är en fröjd att se det. Under julkalaset lekte de hur mycket som helst med sin lillkusin, byggde bland annat koja i vår dubbelsäng i sovrummet – det tog ganska lång tid att få ordning där igen.

Matti hade varit till en av mackarna på Svartbäcksgatan och fyllt på bensin i den bil han hade fått låna av Karins pappa för att ta familjen till Uppsala, men sent på kvällen, när det var dags för hemfärd – de bor på Söder i Stockholm – startade inte bilen. Ingenting hjälpte. Med förhoppning om att det här kunde vara en effekt av den plötsliga stränga kylan beslöt man sig för att stanna över natten och sen prova på nytt nästa morgon (i dag).

Men bilen gick inte i gång i morse heller. Ingenting hjälpte. Inte konsultationer med Karins pappa/bilägaren. Inte tillkallande av en av Mattis gamla uppsalakompisar, Martin, och assistens av hans bilbatteri.

När Matti sedan ringde Karins pappa igen för att meddela den dystra nyheten – bilen skulle användas för frakt till ett annat julkalas i Stockholm – visade det sig att Karins pappa i alla fall har ett heltäckande kostnadsskydd/serviceavtal för sådant här, så Matti fick adress till en användbar verkstad och sedan hjälp att bogsera dit bilen.

Sen fick han liksom Karin och Ella ta tåget till Stockholm.

Var är Anna och hennes flickor då? Nej, vi har inte förskjutit dem. De är sjuka.

Presenterna väntar. Fast när det blir något tillfälle att överlämna dem återstår att se.

Här tar vi alla olyckor på en gång. På julafton, när vi skulle se en av filmerna i Pilsnerboxen 2, la DVD-spelaren plötsligt av, gick inte ens att öppna igen. Fast just det fixade Matti på nolltid: drog helt enkelt ur vägganslutningen, och sen kollade vi, att den aktuella pilsnerfilmen faktiskt gick i gång.

Inga dramatiska opinionsförändringar i Danmark

23 december 2014 17:11 | Politik | Inga kommentarer

Det stora borgerliga Venstre – mer höger än partinamnet antyder – är, med 25,4 procent, fortsatt största parti i Danmark, detta enligt Voxmeters senaste mätning, och i det genomsnitt av mätresultat som konstituerar Berlingske Barometer får partiet 24,5 procent. De här resultaten ligger hyggligt nära partiets valresultat 2011, 26,7 procent.

Får man tro Voxmeter ligger nu det högerpopulistiska Dansk Folkeparti med 19,1 procent först på tredje plats – samma placering, fast med 19,4 procent, får det i Berlingske Barometer. Hur som helst är det här nivåer långt över partiets resultat i 2011 års val, 12,3 procent.

I motsats till Venstre har Socialdemokratiet i ringa utsträckning lyckats ta tillbaka förlorad terräng. I den aktuella voxmetermätningen får partiet 21,5 procent och i Barometern 21,4 procent. Det är resultat märkbart under den också låga nivå partiet hamnade på i valet 2011, 24,1 procent.

Dess kvarvarande partner i regeringen, socialliberala Radikale Venstre, står och stampar på en nivå under sitt valresultat 2011, 9,5 procent: Voxmeter ger partiet 7,9 procent, Berlingske Barometer 7,6 procent.

Deras avhoppade tredje ben i regeringen, Socialistisk Folkeparti, ligger på 7,1 procent i Voxmeter och på 7,2 procent i Barometern, fortfarande märkbart under valresultatet 2011, 9,2 procent.

Dess eviga konkurrent om vänsterrösterna, rödgröna och feministiska Enhedslisten ligger ungefär där, på 9,1 procent i Voxmeter och till och med på 9,4 procent i Barometern, vilket i båda fallen ligger över partiets valresultat 2011, 6,7 procent.

Konservative Folkeparti ligger fortsatt kring sitt resultat i folketingsvalet 2011, 4,9 procent: får i Voxmeter 5,2 procent och i Barometern 4,1 procent.

Aningen över sitt valresultat 2011, 5,0 procent, ligger Liberal Alliance med 5,4 procent i Voxmeter och 5,6 procent i Baromeern.

Norge: Arbeiderpartiet det stora partiet i ytterligare en mätning

22 december 2014 20:50 | Politik | Inga kommentarer

I MMIs partisympatimätning för Dagbladet backar Arbeiderpartiet med 1,6 procentenheter men är med 39,8 procent fortfarande mycket över sitt resultat i stortingsvalet 2013, 30,9 procent.

Partnern i den förra rödgröna regeringen Sosialistisk Venstreparti ökar med 0,1 procentenheter till 3,9 procent och närmar sig då 4-procentsspärren. I valet 2013 var partiet, med 5,1 procent, över spärren.

Den tredje pelaren i den fallna regeringen, Senterpartiet, ökar med 0,3 procentenheter till 5,4 procent, ett resultat mycket nära valresultatet, 5,5 procent.

Yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,2 procentenheter till 0,9 procent men är alltså inte uppe i sitt eget valresultat från 2013, 1,1 procent.

Det utanför blockpolitiken stående Miljøpartiet De Grønne minskar med 0,1 procentenheter till 3,0 procent. I valet 2013 fick partiet 2,6 procent.

Kristelig Folkeparti, som Arbeiderpartiet försöker locka över på sin sida, får sitt bästa resultat på ett år, ökar med 1 procentenhet till 5,9 procent. I valet 2013 stöddes KrF av 5,6 procent.

Liberala Venstre ökar också med 0,4 procentenheter till 4,8 procent, vilket dock fortfarande ligger under partiets valresultat 2013, 5,2 procent.

I den här mätningen ökar även det ledande regeringspartiet Høyre med 0,4 procentenheter till 23,4 procent, en nivå som dock ligger under partiets valresultat 2013, 26,8 procent.

Men dess partner i den blå-blå regeringen, högerpopulistiska Fremskrittspartiet backar med 1 procentenhet till 12,0 procent. I folketingsvalet 2013 stöddes partiet av 16,4 procent.

De här tendenserna märks också tydligt i en speciell mätning, gjord för Aftenposten i Oslo. Arbeiderpartiet går framåt, medan Høyre backar. Till det intressanta med osloundersökningen hör också, att Sosialistisk Venstreparti, som traditionellt har varit starkt i Oslo, backar och verkar tappa röster till Arbeiderpartiet men också till Miljøpartiet De Grønne.

Estland: Socialdemokraterna leder inte men ligger hyggligt till inför det kommande valet

22 december 2014 13:13 | Politik | Inga kommentarer

Den opinionsundersökning som har gjorts av Emor och som redovisas i Eesti Päevaleht ser siffermässigt ganska märklig ut: Det bitvis nyliberala regeringspartiet Reformierakond och det ledande oppositionspartiet, det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) får båda 16 procent. På platsen efter dem kommer Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) med 12 procent, och på sista platsen återfinner vi det nationalkonservativa och kristna Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fosterlandet och Res Publika) med 9 procent.

Men det här är säkra, icke viktade partisympatier, som i ett val där sannolikt inget ytterligare parti kommer att ta sig över femprocentsspärren, kommer att viktas upp så att de sammanlagt blir 100 procent.

Enligt en annan undersökning, gjord av Turuuuringute AS för samma tidning, ser väljarna Socialdemokraterna som en naturlig del av varje tänkbar regeringskoalition. Men den som nu existerar, den med Reformpartiet, ses av en majoritet som den bästa tänkbara.

Finland: Centern största parti

21 december 2014 20:26 | Politik | Inga kommentarer

I Yles decembermätning ökar Suomen Keskusta (Centern) med ytterligare 1,2 procentenheter och är med 26,7 Finlands utan konkurrens största parti. Det är en rejäl återhämtning jämfört med partiets resultat i valet 2011, 15,8 procent.

Däremot går det utför, den här gången med 2,1 procentenheter, för det ledande regeringspartiet, det borgerliga högerpartiet Kokoomus (Samlingspartiet), som nu stöds av 17,5 procent mot 20,4 procent i valet 2011.

Det högerpopulistiska Perussuomalaiset (Sannfinländarna), som i valet 2011 med 19,1 procent blev lika stort som Socialdemokraterna, backar i den här mätningen med 0,8 procentenheter till 17,3 procent.

Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna), som då hamnade på samma procentandel, ökar i den här mätningen med 0,9 procentandelar till 16,1 procent men ligger då fortfarande under sitt valresultat.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), som har lämnat regeringen (i vilken även SDP ingår), ökar med 1 procentandel till 8,9 procent, en smula över valresultatet 2011, 8,1 procent.

Vihreä Liitto (Gröna Förbundet), som också det, fast lite senare, har lämnat regeringskoalitionen, minskar med 0,8 procentenheter till 8,3 procent men ligger också då på en högre nivå än i valet, 7,3 procent.

Återstående partier är kvar i regeringskoalitionen.

Svenska Folkpartiet ökar med 0,4 procentenheter till 4,0 procent, men även det ligger under partiets valresultat, 4,3 procent.

Också Kristillisdemokraattit lever fortsatt ett farligt liv: ökar visserligen med 0,6 procentenheter till 3,5 procent, men partiets resultat i 2011 års val var 4,0 procent.

Melodikrysset nummer 51 2014

20 december 2014 11:59 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 16 kommentarer

Jul, jul, strålande jul” var budskapet i en känd sång, signerad Edvard Evers och Gustaf Nordqvist 1921, men en svår och efterhängsen förkylning gör, att jag för min del knappast ens har kunnat börja med julförberedelserna.

Jul för hela slanten var det också i dagens upplaga av Melodikrysset.

Det inleddes med en sång som brukar vara med i vartenda julkryss, ”Adams julsång” (”O helga natt”), sjungen av Jussi Björling.

I övrigt gav oss Anders Eldeman den vanliga blandningen av julanknutna sånger.

Ett par julpsalmer är då en given ingrediens.

Gläns över sjö och strand” – ”Betlehems stjärna” – skrevs 1891 av Viktor Rydberg och ingick i hans ”Vapensmeden”, och tonsättningen gjordes 1893 av Alice Tegnér.

Betydligt äldre är ”Det är en ros utsprungen”, i tyskt original ”Es ist ein Ros entsprungen”.

Lär sig barnen de här klassikerna numera i skolan? Jag är själv inte kristen, men jag tycker att de hör till det svenska kulturarvet.

Av mycket kända julsånger spelades i dag ”White Christmas”, dock inte med Bing Crosby utan med Dean Martin.

Huruvida några av de andra jullåtar som spelades kommer att nå den här kultstatusen återstår att se.

Bland jullåtarna med utländska artister fanns Mel Tormés och Robert Wells’ (nej, inte han!) ”The Christmas Song”, i dag exekverad av Céline Dion.

Och så ”All I Want For Christmas” med Mariah Carey.

På den svenska försökslistan fanns också några kandidater:

Malena Ernman med ”I decembertid”.

Peter Jöback (som vi såg i TV i går) med ”Varmt igen”.

Och så trion Sanna Nielsen, Shirley Clamp och Sonja Aldén med ”Another Winter Night”.

Fast själv håller jag mig gärna till ett par barnklassiker.

Den ena heter på svenska ”Rudolf med röda mulen”, i engelskspråkigt original ”Rudolph the Red Nosed Reindeer”. Vad jag förstod, frågade Eldeman efter färgen – ”ett beskrivande ord” – i titeln, men jag vet inte om han ville ha svaret på svenska eller på engelska, red eller röd. En av mina trogna kryssbloggläsare säger, att Eldeman frågade efter originaltiteln, så då ska ni nog skriva red i krysset.

I mål går vi i dag i en annan färg. Vi hörde ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”, ur Disney-klassikern Pinocchio.

Disneykavalkaden på julafton missar jag aldrig!

En hjärtans god jul tillönskar jag alla mina läsare.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^