Från Lambeth Walk till Lili Marleen

31 oktober 2008 15:48 | Musik, Politik | 12 kommentarer

I Folket i Bild nummer 31 1942 hittar jag en fantastiskt intressant artikel av Svante Löfgren. Svante Löfgren debuterade 1936 som skribent i Djursholms Tidning. Han har medverkat i bland andra Idrottsbladet, GT, Nya Dagligt Allehanda, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – och var i mer än 20 år Expressens korrespondent i Paris, Berlin, Bonn och Los Angeles. Han har också varit en uppskattad röst i Sveriges Radio och bland annat gjort 347 inslag för programmet ”Vardags”.

Den artikel i FiB jag syftar på heter ”Från Lambeth Walk till Lili Marleen” och handlar alltså om det sena trettiotalets och andra världskrigets två stora schlager, en engelsk och en tysk.

Lambeth Walk” fanns med som sång- och dansnummer i musikalen ”Me and My Girl” från 1937 och slog häftigt, inte minst som dansfluga. England dansade som i feberyra inför det annalkande krigsutbrottet, och sången fick också under kriget en användning, som jag ska återkomma till.

Sången, med musik av Noel Gay och musik av Douglas Furber, framfördes av idolen Lupino Lane i hans huvudroll som cockney-ynglingen Bill Snibson från Lambeth. Löfgren:

”Lambeth är ett dystert slumkvarter på ‘andra sidan’ Themsen. Jag vallfärdade dit en dag och återfann en mörk, smutsig gränd, fylld av halvgrå torktvätt och helgrå ungar, som tumlade om i rännstenen.”

Omständigheterna för sedan Snibson till den högadliga världen, och cockney-ynglingen besegrar snart den brittiska överklassen. ”I finalen fick han slottets högadliga middagsgäster med sig i en böljande Lambeth Walk, där man satte tummarna i vädret och ropade hej, glömska av den viktiga frågan om tummarna var adliga eller plebejiska.

Lambeth Walk kom på det viset att bli en symbol för den klasstoleranta anda som alltjämt är England till stora delar främmande, men som högt över förmögenhetsskrankor och släktkalendrar svävar som ett drömt ideal. Det var i den andan som man gick in i andra världskriget hösten 1939.”

Så här gick Lambeth Walk:

The Lambeth Walk

Text: Douglas Furber, 1937
Musik: Noel Gay, 1937

Lambeth you’ve never seen,
The skies ain’t blue, the grass ain’t green.
It hasn’t got the Mayfair touch,
But that don’t matter very much.
We play the Lambeth way,
Not like you but a bit more gay
And when we have a bit of fun
Oh, Boy.

Anytime you’re Lambeth way
Any evening, any day,
You’ll find us all doin’ the Lambeth walk.

Ev’ry little Lambeth gal
With her little Lambeth pal,
You’ll find ‘em all doin’ the Lambeth walk.

Ev’rything’s free and easy,
Do as you darn well pleasey,
Why don’t you make your way there,
Go there, stay there,

Once you get down Lambeth way,
Ev’ry evening, ev’ry day,
You’ll find yourself doin’ the Lambeth walk.

Anytime you’re Lambeth way
Any evening, any day,
You’ll find us all doin’ the Lambeth walk.

Ev’ry little Lambeth gal
With her little Lambeth pal,
You’ll find ‘em all doin’ the Lambeth walk.

Ev’rything’s free and easy,
Do as you darn well pleasey,
Why don’t you make your way there,
Go there, stay there,

Once you get down Lambeth way,
Ev’ry evening, ev’ry day,
You’ll find yourself doin’ the Lambeth walk.

Anytime you’re Lambeth way
Any evening, any day,
You’ll find us all doin’ the Lambeth walk.

Ev’ry little Lambeth gal
With her little Lambeth pal,
You’ll find ‘em all doin’ the Lambeth walk.

Ev’rything’s free and easy,
Do as you darn well pleasey,
Why don’t you make your way there,
Go there, stay there,

Once you get down Lambeth way,
Ev’ry evening, ev’ry day,
You’ll find yourself
Doin’ the Lambeth-
Doin’ the Lambeth-
Doin’ the Lambeth walk!

I oktober 1938 skrev The Times att ”medan diktatorer rasar och statsmän talar, dansar hela Europa – till ‘The Lambert Walk'”.

I början av 1939 gick en representant för tyska SA till motanfall och angav en revolutionär omvälvning av privatlivet som nästa stora uppgift för nazistpartiet. Som ett utrotningsvärt exempel pekade han ut ”The Lambeth Walk”, eftersom den var en blandning av judiskt ont och djuriskt hoppande.

Tre år senare kontrade Charles A Ridley vid det brittiska informationsministeriet med en kort propagandafilm, ”Lambeth Walk – Nazi Style”. Som grundmaterial använde han filmsekvenser av Hitler och marscherande tyska soldater ur Leni RiefenthalsViljans triumf”. Löfgren igen: ”…den förtjusta engelska publiken får se tyska trupper marschera på Unter den Linden till tonerna av Lambeth Walk – tagande som dansens regler föreskriver två steg fram och ett tillbaka.”

De nazityska ledarna blev förstås rasande. Enligt en anna källa än Löfgrens artikel ska en rasande Josef Goebbels ha sprungit från en visning av filmen sparkande omkull stolar och skrikande otidigheter.

”Lambeth Walk” slog stort också i Sverige, men just den här effekten hade väl inte Erik Zetterströms, signaturen Kar de Mummas, svenska version:

Lambeth Walk

Svensk text: Erik Zetterström (Kar de Mumma), 1938

Kom nu min kära vän
och låt oss ta en dans igen.
Den dansen går från pol till pol
i höst och rusk
i vår och sol.
Hör stämningen är fin,
blodet bränner som eldigt vin,
och dansen går till ljusan da’
Hurra!

Refräng:
Här ska dansas Lambeth Walk,
de’ går bra på alla språk.
Hej, hopp, hurra,
NU GÅR DET RIKTIGT BRA!
Kruska de’ kan krafter ge,
vitaminer ha vi me’.
Hej, hopp, hurra,
NU GÅR DET RIKTIGT BRA!
Den är mycket lätt att tralla.
Den bör passa för oss alla,
alla som kan licka, magra, tjocka
dansa hela natten lång
efter samma glada sång.
Hej, hopp, hurra,
NU GÅR DET RIKTIGT BRA!

* * *

Jag kommer från en estnisk flyktingfamilj – är född 1937 och tillbringade mina första sex år i Estland. Mina tidiga minnen har jag därifrån, och till det jag minns hör den andra stora krigsschlagern som Svante Löfgren skriver om, ”Lili Marleen”. Pappa hade köpt en radio, där den spelades både på estniska och tyska, och jag lärde mig delar av den estniska texten och sjöng den. Den estniska versionen har jag återfunnit på internet, tyvärr utan angivande av vem som gjorde den och vem som sjöng in den:

Lili Marleen

Estnisk text: ?

Kasarmu ees väraval,
öisel kõnniteel
latern tookord säras,
ta särab nüüdki veel.
Ja ootab, et me tema all
taas kohtuksime tänaval,
”kui kord, Lili Marleen,
kui kord, Lili Marleen.”

Latern oma kaitsel
õnned ühendas,
kaunil tunnil vaiksel
me varjud ühendas.
Mis sest, et rahvas möödus meist,
me nägime vaid teineteist,
”Mu neid, Lili Marleen,
mu neid, Lili Marleen.”

Juba lahku viiski
signaal meid õnneteelt,
kolm päeva kartsa siiski
ei julgustanud meelt.
Ehk küll su juurde ihkasin
ja lahkumist ma vihkasin,
”Mu arm, Lili Marleen,
mu arm Lili Marleen.”

Latern sinu sammu
tunneb ikka veel,
kuigi mina ammu
viibin kaugel teel.
Ja ootab et me tema all
taas kohtuksime tänaval,
”Mu neid, Lili Marleen,
mu neid, Lili Marleen

Kui mul uni laugel
öisel puhkusel,
tõotan sulle kaugelt
kaitsekraavist veel.
Kui igav hakkab laternal,
sind ootan jälle tema all,
”Kui siis, Lili Marleen,
kui siis Lili Marleen”

Så nära förknippad med mina privata krigsminnen var den här sången, att jag mycket långt senare, när jag under senare delen av 1950-talet var elevrådsordförande i Högre allmänna läroverket i Sundsvall och i den egenskapen sista april höll ett ganska avvikande vårtal från läroverkstappan, nämnde just ”Lili Marleen”.

Under krigsåren lärde jag mig för övrigt, trots att jag inte kunde tala tyska, också delar av den tyska texten utantill:

Lili Marleen

Tysk originaltext: Hans Leip, 1915, sista versen tillagd 1937
Musik: Norbert Schultze, 1938

Vor der Kaserne
Vor dem großen Tor
Stand eine Laterne
Und steht sie noch davor
So woll’n wir uns da wieder seh’n
Bei der Laterne wollen wir steh’n
”Wie einst Lili Marleen,
Wie einst Lili Marleen.”

Unsere beide Schatten
Sah’n wie einer aus
Daß wir so lieb uns hatten
Das sah man gleich daraus
Und alle Leute soll’n es seh’n
Wenn wir bei der Laterne steh’n
Wie einst Lili Marleen,
Wie einst Lili Marleen.”

Schon rief der Posten,
Sie blasen Zapfenstreich
Das kann drei Tage kosten
Kam’rad, ich komm sogleich
Da sagten wir auf Wiedersehen
Wie gerne wollt ich mit dir geh’n
”Mit dir Lili Marleen,
Mit dir Lili Marleen.”

Deine Schritte kennt sie,
Deinen zieren Gang
Alle Abend brennt sie,
Doch mich vergaß sie lang
Und sollte mir ein Leids gescheh’n
Wer wird bei der Laterne stehen
”Mit dir Lili Marleen?
Mit dir Lili Marleen?”

Aus dem stillen Raume,
Aus der Erde Grund
Hebt mich wie im Traume
Dein verliebter Mund
Wenn sich die späten Nebel drehn
Werd’ ich bei der Laterne steh’n
”Wie einst Lili Marleen.
Wie einst Lili Marleen.”

Att den här sången slog både i Tyskland och i alla andra länder (inklusive England) har två orsaker: Dels har melodin och texten tillsammans allt det som utmärker en äkta schlager. Dels ger den här varmt mänskliga visan om flickan som står och vinkar åt sin soldat under gatlyktan en längan som fanns inte bara hos tyska soldater. Den är i själva verket så civilistisk att själve Joseph Goebbels lär ha haft kritiska synpunkter på den.

Texten skrevs redan 1915, då diktaren Hans Leib låg inkallad vid gardesfusiljärernas kasern i Berlin. Hans tillvaro förljuvades då av två flickor, Lili och Marleen, som han i minnet och dikten förde samman till en, Lili-Marleen, berättar Löfgren.

Sången publicerades i en diktsamling som kom ut 1937 (enligt Löfgren 1936); nu hade den sista och femte versen lagts till. Den tonsattes av Norbert Schultze 1938 (enligt Löfgren ”fyra år efteråt”, vilket då borde vara först 1940, vilket inte kan stämma, eftersom Lale Anderssens berömda insjungning kom redan 1939).

Sångens genombrott kom inte med det samma, men genomslaget blev desto större, när den spelades i radion i det ockuperade Belgrad. Nu blev den snabbt så populär att de tyska trupperna fordrade att den skulle spelas om och om igen, och så kom det sig, att den varje kväll spelades i slutet av dagens sändningar. Från belgradradions sändningar spred den sig vidare till omkringliggande länder, också till de engelsa trupperna i Nordafrika: Brittiska Daily Mails krigskorrespondent i Kairo skrev om ”Lili Marleen, den tyska radiosången som varje natt vaggar tyska Afrika-kåren till sömns och varje natt kittlar engelska åttonde arméns sentimentala öron, utsänd i högtalare från fiendens linjer. Med beslöjad kom-och-kyss-mig-röst sjunger hon en sång som går rakt till den manliga hemlängtans hjärta och nästan framkallar tårar.” Sången spreds givetvis också till civilbefolkningen i många olika länder. Plötsligt, mitt under brinnande krig, var den tyska ”Lili Marleen” en storschlager över hela Europa.

Hur skulle nu engelsmännen hantera det faktum att fiendelandet hade en schlager, som attraherade också de egna soldaterna? Räddningen låg förstås i att sångens innehåll, översatt till engelska, var politiskt helt okontroversiellt. Dessutom äreräddades den av att den berömda tyska skådespelerskan och antinazisten Marlene Dietrich, nu i landsflykt i USA, också sjöng in den 1943.

Givetvis blev ”Lili Marleen” också storschlager i Sverige, i översättning 1942 av signaturen Gunilla, det vill säga Gunilla Sandberg, som var gift med sångaren Sven-Olof Sandberg (S.O.S), som var en av dem som här i landet hade en stor succé med den.

Här är den svenska texten:

Lili Marleen

Svensk text: Gunilla Sandberg (signaturen Gunilla), 1942

Klar liksom en stjärna
vid kasernens dörr
lyste en lanterna,
den finns där nu som förr.
På trottoarens nötta sten
jag möter dig i lyktans sken
som förr, Lili Marleen,
som förr, Lili Marleen.

Tätt intill varandra
stod vi hand i hand.
Ingen kunde klandra
jag stal en kyss ibland.
Vad gjorde det, om vinden ven –
vi stod i lyktans trygga sken.
vi två, Lili Marleen,
vi två, Lili Marleen.

Nu ropar vakten:
Kom in, ty tapto går.
Du hörde nog på takten,
jag inte dröja får.
Men det är svårt att ej bli sen,
när i min famn vid lyktans sken
du är, Lili Marleen,
du är, Lili Marleen.

För mitt öga står du,
dina läppar ler,
all min längtan får du,
i drömmen jag dig ser,
så som du stod i lyktans sken
en avskedsstund, då vinden ven.
Farväl, Lili Marleen
farväl, Lili Marleen.

Sven Dahlin, 25 år

29 oktober 2008 17:24 | Media, Politik | 2 kommentarer

1959 fyllde Folket i Bild 25 år. Detta firade tidningen bland annat med att, med början i nummer 49 1958, intervjua ett antal ungdomar, som även de skulle fylla 25 1959. Artikeln hette ”De bygger Sverige” (text: Anne-Marie Rådström, foto Gösta Glase).

Bland dem som likt Folket i Bild var födda 1934 fanns både kända och okända: skådespelerskan Catrin Westerlund, författarinnan Annakarin Svedberg som jag ofta läste i Arbetaren på den tiden, studentparet och de blivande läkarna Marc och Solgun Bygdeman, svenske mästaren i kulstötning ”Myggan” Uddebom och lantbrukarhustrun och SLUaren Ingrid Söderlund.

Och eftersom bonderörelsen därmed, som nästan alltid i FiBs klassiska tradition, var representerad, fanns där förstås också en representant för den yngre delen av arbetarrörelsen: Sven Dahlin.

Sven Dahlin kände jag inte då men kom att lära känna längre fram. Han var bland annat en av mina företrädare som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s).

Men 1958, nästa år 25 år gammal, var han nyinflyttad till Stockholm och hade inte ens hunnit få med familjen – hustru och två barn – från Ångermanland till huvustaden. Till Stockholm hade SSU lockat honom till värvet som förbundsstudieledare; bilden av honom är mycket riktigt tagen på förbundsskolan Bommersvik.

Av intervjun framgår det att han ursprungligen arbetade på en bank men började radskriva för Nya Norrlands (s) härnösandsredaktion. I det jobbet ingick att skriva notiser om SSUs verksamhet, och det bidrog till att han själv blev aktiv i SSU: Efter tre månader satt han i klubbstyrelsen och var Frihets-försäljare, senare ordförande och studieledare. Han satt i styrelsen för SSU-distriktet i Ångermanland, innan han lockades i väg till Stockholm.

Av intervjun framgår det att han också gillade Ernst Wigforss och att tillsammans med de andra SSUarna på Bommersvik sjunga kampsånger.

När jag senare lärde känna honom, fann jag honom vara en person, ganska bister i kommentarerna men mycket genomtänkt och verkligen inte utan humor. Sven hör definitiv till dem bland de många människor jag har mött i rörelsen, vilka jag känner stor respekt för.

Grundströms sommarhuldra

29 oktober 2008 16:20 | Media, Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Helmer Grundström – läs mer om honom ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik – skrev ofta noveller med en underton av naturmystik. En av dem finns senast återgiven i det av Gunnar Balgård redigerade urvalet ”Det skriker i skogen” (Bokförlaget h:ström – Text och Kultur, 2006); den novell jag avser heter där ”Kvinnan vid Källsjön” och handlar om en gåtfull, ogripbar kvinna som till skogsarbetaren Adams häpnad kommer från ingenstans och dag efter dag badar naken i Källsjön.

I nummer 29 1942 av Folket i Bild hittar jag den här novellen, kongenialt illustrerad av Uno Stallarholm. Här kallas den ”Sommarhuldran”, men ännu mer intressant är det att genast kunna notera, att texten – även om handlingen i stort sett är den samma – på åtskilliga punkter skiljer sig från den jag läste i den av Balgård redigerade boken, som i sin tur bygger på av Grundström själv utgivna novellsamlingar. Eftersom jag inte äger de två samlingar den skulle kunna vara hämtad från, ”Tappra soldater” (1936) och ”Trähjärtat” (1952), kan jag heller inte avgöra, om Folket i Bild-versionen är en bearbetning av bokversionen eller om bokversionen är en bearbetning av Folket i Bild-versionen. Fast det senare är det troligaste. Gunnar Balgrård skriver i förordet till ”Det skriker i skogen” att ”novellsamlingar förr /alltid/ tillkom på samma vis: berättelser vilka redan varit tryckta på skilda håll, sammanfördes i bokform”.

Hur som helst är det här beteendet – lätt omarbetning och återanvändning – mycket karaktäristiskt för den ständigt brödskrivande Helmer Grundström. Man kan alltså inte ens utesluta, att det kan finnas ännu fler versioner av den här novellen.

Tiden, nationalismen och nationalkaraktärerna

29 oktober 2008 13:45 | Media, Politik | Inga kommentarer

Det är fascinerande att läsa gamla nummer av Folket i Bild, en tidning med rötter hos kilbomskommunisterna men sedan hemmahörande på socialdemokratins vänsterkant.

I nummer 24 från krigsåret 1942, då det bruna barbariet fortfarande var ett akut hot mot vårt land, publicerades på debattavdelningen Fönstret längst fram i tidningen en artikel av fil mag Greta Engkvist, ”Nationalismen och nuet”. Den är en lysande polemik mot tidens rasläror, dessutom häpnadsväckande modern i sitt sätt att skilja på nationalism och nationalism.

Dels riktar hon udden mot de föreställningar som, när artikeln skrevs, slet sönder Europa och förintade människor med förment undermåliga rasegenskaper eller som råkade befinna sig i områden som några av tidens diktaturer betraktade som sitt Lebensraum:

”Språket, rasen och nationalkaraktären är nationen för vissa nyordnare och hårdhänta, folkomflyttande expresskarlar. Det politiska spelet med massornas känslotänkande utnyttjar till det yttersta de affektbetonade och dimmiga begreppen ras och nationalkaraktär. Alla, som ser en fredsfaktor i förmågan att kunna skåda och förstå över nationalgränserna, har skyldighet att medverka till att myten och de oöverkomliga ras- och karaktärsskillnaderna mellan folken analyseras och smulas sönder med förnuftets hjälp.”

Dels försvarar hon ståndpunkten, att nationalism kan vara både försvarlig och berättigad – nämligen då den utgör grunden för frihetskamp gent emot en främmande förtryckare. Hon nämner som exempel Gandhis frihetskamp i Indien och Kinas berättigade nationella frihetskamp mot Japans nationalistiska expansionim.

Samtidigt måste man vara medveten om hur inpyrt Sverige under den aktuella tiden var av föreställningar om nationalkaraktärer. Inte ens en politiskt radikal tidning som Folket i Bild går fri från att sprida sådana här föreställningar. Det görs i och för sig inte med några onda avsikter, men många av tidningens resereportage, ofta skrivna av svenska upptäcktsresande, hade ett drag av exotism över sig. Läsarna fick sig till livs i svenska ögon märkliga seder och undfägnades ofta med bilder av halvnakna infödingskvinnor, för att använda tidens terminoligi.

I nummer 30 1939 fanns ett en smula svårtolkat koncentrat av detta, med Nils Ferlin (text) och Robert Högfeldt (bild) som upphovsmän, ”Forskningsresanden”.

Robert Högfeldt var en av sin tids bästa bildmakare, och även här skicklig. På bilden ser man Gustaf Bolinder, känd forskningsresande och medarbetare i Folket i Bild, spana ut från djungelbrynet. Framför honom finns en hydda framför vilken det sitter en tjock svart neger och läser ett nummer av Folket i Bild med Bolinder på omslaget. Mannen omges av tre negresser med nakna bröst, och på marken sitter tre svarta ungar; samtliga har tjocka svarta läppar.

Om dett skaldar Nils Ferlin:

Jag blev så trött att i städer driva,
jag ville ut till det primitiva.
Men vart jag vankar och vart jag går
där har kulturen satt sina spår.

Nyss tog jag fel på den här personen:
Han tillhör klart civilisationen
fast han är naken och syns rätt vild:
Han har ett ex. av Folket i Bild!

Naturligtvis möter inget hinder
att han har lånat det av Bolinder.
Men mäkta snopen jag blev ändå,
det må man alls inte undra på.

Välj Peter Gustavsson till gruppledare (s) och kandidat till posten som kommunstyrelseordförande i Uppsala!

28 oktober 2008 12:59 | Politik | 4 kommentarer

Jag har känt Peter Gustavsson sedan hans SSU-tid. Trots en betydande åldersskillnad har vi både politiskt och på det personliga planet kommit mycket väl överens. Bland annat har det väl att göra med att vi båda har ett starkt intresse för den svenska socialdemokratins ideologi och historia. Särskilt har jag hos Peter uppskattat att han i tider då det har stormat med kraft och övertygelse har värnat välfärdspolitiken och den svenska modellen.

När han envisades med att värna dessa klassiska socialdemokratiska värden också när det ibland var lite si och så med den saken i vårt eget parti, mötte han en del motstånd: man ska ju rätta in sig i ledet… Men jag har på nära håll senare sett hur duktig Peter i själva verket är på att samarbeta.

Slumpen har gjort att vi nu båda sitter i kulturnämnden i Uppsala, han som vice ordförande och gruppledare för oppisitionen (s + v + mp). Peter har, med den lyssnande och jämkande stil som är hans, visat sig vara mycket duktig på att hålla ihop vår lilla grupp, också i tider då det har knakat i fogarna mellan våra respektive partier. Och inte nog med det: trots att vi sitter i opposition, har Peter ofta lyckats få gehör hos majoriteten för de rödgrönas invändningar och tillägg.

Med andra ord har han sällsynt goda ledaregenskaper.

I detta ingår att arbeta tillsammans med andra, också när det gäller praktiskt partiarbete.

I Uppsala, liksom på många andra håll i landet, gick det ju åt helvete i förra valet. Ett lysande undantag var Södra Kvarngärdet, där socialdemokraterna i stället gick upp från 43 till 51 procent. Peter var ordförande för Kvarngärdets socialdemokratiska förening och uppnådde som valorganisatör detta fantastiska valresultat – i samarbete med många, många andra, betonar han själv – genom idogt fotarbete, hembesök och annat sådant.

Det är en sådan här politisk ledare vi behöver i Uppsala! Rösta alltså på Peter som socialdemokratisk gruppledare och som kandidat till posten som kommunstyrelseordförande.

Den som vill veta mer om Peter kan läsa det brev till valberedningen, där han accepterar nomineringen. Du hittar brevet här.

Veckoslut med smak av höst

27 oktober 2008 18:41 | Barnkultur, Film, Trädgård, Ur dagboken | 5 kommentarer

Som aviserat kom Viggo, sex, och Klara, tre, till Öregrund i lördags. Föräldrarna, Kerstin och Bo, skulle dels renovera hallen i huset på Kadettgatan, dels gå på fest på lördag kväll.

Vädret var inte nådigt lördag-söndag, då barnbarnen var här. Det blåste, regnade en del och var kallt. Det senare hindrade inte att barnen ändå ville gå ut. Vi startade med en liten rundtur på tomten. Det första som hände var att ungarna sprang in igen – nere på gräsmattan stod nämligen ett av dessa förbannade rådjur, som äter upp allt i vår trädgård. Jag jagade i väg det, men det här kommer inte att ta slut förrän de kommunala jägarna har skjutit av de djur som nu ständigt håller till i trädgårdarna och på kyrkogården. Vi har ett löfte från kommunen, men hittills har ingenting hänt.

Jag fick förstås lov att visa barnbarnen den nedbrända trädgårdsboden – deras mamma hade redan försiktigt berättat om branden.

Nu ser det inte alltför läskigt ut: allt utom cementblocken som boden stod på är bortfraktat. Men ungarna vill förstås veta hur det kommer sig att boden, där alla deras uteleksaker förvarades, har brunnit upp. Jag undviker att dramatisera eller använda laddade ord som ”mordbrännare”. Jo, säger jag, vi tror att några ungdomar har lekt med eld, och då kan det gå så här, på tok – man måste vara väldigt försiktig med eld. Båda ungarna nickar – det har säkert deras föräldrar gång på gång inpräntat i dem.

Jag lovar att vi ska köpa nya leksaker till nästa sommar.

Vädret är som sagt uselt, så vi hålls mest inomhus. Som tur är har vi ett hyggligt förråd VHS- och DVD-filmer för barn.

När också Birgitta har kommit till Öregrund, vill först båda ungarna gå ut på promenad. Viggo ångrar sig dock, och mormor stannar hemma med honom. (Lite senare visar det sig att han ändå vill gå ut i trädgården med mormor.) Men Klara vill gå på promenad med morfar. När vi kommer ner till grinden, sticker Klara sin lilla hand i morfars och håller honom i handen under hela promenaden, som inte blir så värst lång. Vi går förstås till den närbelägna lekparken, där Klara gungar men bara en kort stund. När vi sen kommer till Konsum – Klara hittar vägen själv – vill hon gå in och handla. Det är lördag och godisdag, och Klara plockar – rättvis som hon är – fram två papperspåsar, en åt sig själv och en åt Viggo, och så fördelar hon samma godissorter i lika utsträckning i de båda påsarna.

På kvällen märks det, att Klara inte är riktigt frisk. Morfar har bullat upp det slags öregrundsmiddag ungarnas mamma och hennes syskon fick, när vi kyliga höstkvällar kom ut till Öregrund: flera sorters gott färskt bröd, korvar och andra pålägg och så varmt te. Klara är normalt en liten gourmet, och hon älskar te, men i dag har hon ingen aptit. Och redan tidigt på kvällen säger hon att hon är trött och vill gå och lägga sig. Mormor lägger henne i hennes mammas gamla rum och läser saga, och Klara somnar snabbt.

Jag läser saga för Viggo, fast betydligt senare.

Vid midnatt vaknar Klara och får välling av mormor. Hon vill gå in till Viggo och sova hos honom och kryper ner hos storebror, som ser vår Mattis gamla rum som sitt.

Tjugo i sex på söndag morgon vaknar jag av att jag hör barnröster. Jag går ut till Viggo och Klara; de är vakna, och Klara sitter på Viggos sängkant och håller på att klä på sig. Så morfar, som gärna hade sovit ett par timmar till, har inget val: han fixar frukost och sätter sen i gång dagens första film.

Också under söndagen är det dåligt väder, men ungarna följer med mormor till Konsum och handlar, och lite senare tar mormor ut dem på äventyrspromenad över allmänningen som börjar bortom vår tallgrind.

Under dagens lopp schackar den inte helt krya Klara några gånger, börjar gråta, längtar också efter mamma och pappa: Varför dröjer det så länge innan pappa kommer och hämtar? (Jag vet: pappa och mamma är ute och handlar saker som behövs för renoveringen.)

Men hon har samtidigt stor tillit för morfar och mormor. Till mig kommer hon flera gånger då hon vill ha tröst. Vid ett av dessa tillfällen vill hon upp i min famn, och där övergår sorgen snart i en kärleksförklaring: Morfar får en innerlig kram och en puss på kinden.

Fast när sen pappa äntligen anländer, är det förstås bara han och ingen annan som gäller.

* * *

På måndag morgon är vädret vackert, och jag ser trädgården, bokstavligen, i nytt ljus. Asken, det väldiga vårdträdet nere vid grinden, står svart och lövlös mot himlen. Framför allt körsbärsträden har kvar rätt mycket löv. I slänten ner mot gatan lyser biggaråträdet som en gul fackla mot det blåa däruppe. Solen skiner.

Men redan tidigt på dagen känner jag mig för egen del trött, melankolisk och rent av sorgsen till sinnes. Jag får tvinga i väg mig till Konsum – det är min tur att laga mat i dag.

En stund efter lunch tvingar jag mig också ut i trädgården. Jag tar ut den nya gräsklipparen ur dess tillfälliga förvaringsutrymme i verktygsboden och sätter i gång att klippa gräs och, mest, pulvrisera köv. Jag registrerar hur vackert allting är i höstsolen, ser också att inte bara krasse och luktärt fortfarande blommar utan att en del försommarblommande rosor – den vita Rosa alba maxima och även nypon – märkligt nog visar tecken på att blomma om.

Men det känns så tungt, så tungt att gå där och dra gräsklipparen.

Då ser jag min hustru med en låda rens, tovor och jordkokor – det här ska ut på allmänningen. Hon går lite böjd, tycker uppenbart att lådan är tung.

Vad annorlunda allting var, när vi för årtionden sedan tillsammans anlade den här trädgården: grävde, kärrade ut billass med jord, planterade.

Jag fylls samtidigt av ömhet och en melankolisk känsla av att vi håller på att bli gamla, inte orkar så mycket längre.

”Vid sjuttifem, då kan man hälsa hem”, för att travestera Hasse och Tage.

Melodikrysset nr 43 2008

25 oktober 2008 12:28 | Film, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 9 kommentarer

Också i dag återvände Anders Eldeman till mitt förstapris förra veckan: berättade åter att jag brukar publicera mina förslag till svar plus att jag förra gången, lika lite som annars, själv hade skickat in något svar. Men jag har fått Bonniers musiklexkon och tackar – Eldeman backade inte om mitt förstapris, även om alltså någon annan har biträtt mig genom att skicka in de svar jag har publicerat här på bloggen.

Veckans upplaga av Melodikrysset tyckte jag var förhållandevis lätt.

Det började med nationalsången till ett grannland, Norge, som jag i många årtionden har haft ett varmt förhållande till. När jag i min ungdom var FiB-ombud, sålde och läste jag många böcker av norska författare. 1956 var jag tillsammans med andra svenska gymnasister (Agneta Pleijel var en av dem) på stipendieresa i Norge. Jag har läst nordiska språk, bland annat tentat norsk litteraturkurs, vid Uppsala universitet. Så småningom blev jag de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare och bevistade i den egenskapen mängder av valvakor och kongresser och sammanträden (hos Arbeiderpartiet), mest i Oslo men också bland annat i Narvik och på Svalbard. Norrmännen sjunger ”Ja vi elsker dette landet” (egentligen ”Sang for Norge”), och jag är beredd att instämma. Sången skrevs av Bjørnstjerne Bjørnson och Rikard Nordraak och framfördes första gången den 17 maj 1864 i Eidsvold.

Därefter hamnade vi på andra sidan jordklotet, i Australien. Därifrån kommer nämligen Kylie Minouge, som vi här hörde i ”In My Arms”. Också i Australien har jag varit, fast bara en gång. Där var jag som medföljande make till min hustru som på den tiden var talman i den svenska riksdagen.

I USA har jag varit flera gånger, bland annat relativt nyligen i New York. Vid de här besöken passar jag alltid på att köpa skivor med amerikansk folkmusik. John Denver finns av någon anledning inte i min skivsamling, detta trots att jag tycker att hans och Bill Danoffs och Taffy Niverts hyllning från 1971 till West Virginia, ”Take Me Home Country Roads”, är en fin låt.

Också i Finland och även på Åland har jag bitar av mitt hjärta. Från Åland kommer den fina folkvisan ”Vem kan segla förutan vind?”, som vi här hörde i Jan Johanssons tolkning – den skulle här ge kryssordet segel. I Finland bodde min estniska flyktingfamilj i åtta månader 1944 – jag fyllde sju år den sommaren – och sen förde mig mitt värv som de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare också dit och till Åland, till mängder av kongresser, val och annat liknande.

En ännu mer sentimental ton fanns i Thory Bernhards’ storsäljare ”Vildandens sång” eller helt enkelt ”Vildanden”. Också i det här fallet rör det sig om en folklig melodi, upptecknad av Leon Landgren.

Den spelades ständigt i radio under min ungdom. Där spelades också Povel Ramels svar på de olika svarta sånggrupper, som flitigt turnerade i de svenska folkparkerna; jag såg och hörde till exempel The Delta Rythm Boys på sågplan vid en av de årliga midsommarfesterna i min dåtida hemby Juniskär söder om Sundsvall. Povels låt kallades ”Var är tvålen?” och inleddes med ”Ni som vandrar genom livet”. Vi tar hela texten:

Var är tvålen?

Text och musik: Povel Ramel

Ni som vandrar genom livet, mot ett ständigt fjärran mål
Stanna upp ett tag och grubbla: är det nån som sett min tvål?

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar blott: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Söken och leten tåligt,
Bad e dåligt,
Utan tvål
(Skum, skum, skum)

Well well well, well well well,
Om du så har gyllene borstar, om du så har silverkar
Utan tvålen blir du blott och bart en badande barbar
Du må komma parfymerad, i dyra oljor smord
Utan lödder badar slödder, det är dock ett visdomsord

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Kärnan ska va i skalet,
Bad e galet,
Utan tvål

En man ska va förmögen, och ha pengar på sin bank
Men uti badet utan tvål kan han betrakta sig som pank
(skum)
Du kan likna hela jorden vid ett tvättfat i emalj
Som blir värdelöst förutan denna renande detalj

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Att sin lekamen löga
Lönar föga,
Utan tvål
(skum skum skum)

Tvål-eluliah!
När Susanna var i badet, för att öva sim och crawl,
Hade Joakim rest in till Babylon att köpa tvål.
Litervis champagne i karet hade Madame Pompadour:
Trettitvå när hon klev i, och trettitre när hon klev ur…

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Mycken må vara möjligt,
Bad e löjligt,
Utan tvål

Bad e inte bra (utan tvål)
Ingenting att ha (utan tvål)
Bara fusk (utan tvål)
Bad e snusk (utan tvål)

Var den gul? (Nej, nej, nej)
Var den blå? (Nej, nej, nej)
Var den svart? (Nej, nej, nej)
En liten rutig tvål
Säg, var den lång? (Nej, nej, nej)
Var den kort? (Nej, nej, nej)
En fet tvål? (Nej, nej, nej)
En liten knubbig tvål.

Så säg mig, var är tvålen, vänner?
Ser ni tvålen, vänner?
Undran och skräck jag känner – var var var?
Jag undrar: var är tvålen, broder?
Ge mig tvålen, syster!
Söken och leten tåligt,
Bad e dåligt,
Bad e galet,
Bad e tokigt,
Visset, ruskigt, konstigt
Utan tvål!

En av de lättare frågorna i dag – jag löste den med hjälp av ledbokstäverna långt innan den spelades – var ”En herre i frack”, som sjöngs in av Gösta Ekman den äldre. Den finns också insjungen av Johnny Bode, som skrev den.

En annan kär bekant var ”Lite grann från ovan”, mer känd som ”Jag är en liten gåsapåg från Skåne”, vilket senare skulle ge svaret gås. Edvard Persson, som sjöng in den på skiva och framförde den i filmen ”Kalle på Spången” från 1939, sjöng väl egentligen ”liden” – men han som skrev texten var göteborgare: Lasse Dahlquist.

Då kan vi väl ta ett skutt till det nyaste nya. Vi hörde Laleh, svensk sångerska av iranskt ursprung. Tyvärr kan jag inte sångtiteln.

Därefter tar vi veckans två melodifestivalare.

Cecilia Vennersten deltog i 2005 års upplaga med ”Var mig nära”. Det gick väl inte så bra, om jag minns rätt.

Desto bättre gick det här hemma för Charlotte Perrelli – förr med efternamnet Nilsson – i årets tävling. Men sen gick det ju inte så bra för hennes ”Hero” i Eurovisionsschlager-finalen.

Allra sist tar jag i dag en mycket bra låt, Cornelis Vreeswijks ”En halv böj blues”. I dag hörde vi den med Inger Öst och så Cornelis’ sjungande son Jack Vreeswijk. Cornelis har jag haft en del att göra med och flitigt recenserat – se ovan under Kulturspegeln, Musik. Inger Öst ingick i trion Tre damer, där också Diana Nunez och Anita Strandell sjöng. De var faktiskt mycket bra!

Så har jag då klarat av veckans melodikryss innan barnbarnen, Viggo och Klara, kommer hit till morfar i Öregrund.

Hårt arbete. Och nu åter i Öregrund

24 oktober 2008 18:56 | Politik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Seminariet om fenomenet 1968 på Runöskolan blev riktigt bra, och jag lyssnade också med stort intresse på Håkan Blomqvists inledande föreläsning, hade för övrigt ett långt och stimulerande eget samtal med honom innan folkrörelsearkivens jubileumsseminarium kom i gång. Vi var förvånansvärt ense om mycket trots vår olika politiska bakgrund: min vänstersocialdemokratisk, hans trotskistisk.

Under seminariet samspelade jag en hel del med kvinnohistorikern Christina Florin, som var väl medveten om att det fanns ett inte bara teoretiskt intressant utan också praktiskt mycket betydelsefullt jämställdhetsarbete inom socialdemokratin redan innan organisationer som Grupp 8 existerade. Med det här menar jag inte att förringa Grupp 8 med flera, men det arbete som utfördes till exempel av Socialdemokratiska studentförbundets så kallade sexutskott och av Alva Myrdals jämlikhetsgrupp kom faktiskt att i viktiga avseenden förändra Sverige.

Torsdag förmiddag tillbringade jag på sammanträden, först med kulturnämnden, sen med dess bidragsutskott. I kulturnämnden diskuterade vi bland annat hur Uppsala ska hedra och förvalta Ingmar Bergmans konstnärliga verk – Bergman har ju, milt talat, uppsalaanknytning. I bidragsnämnden fördelade vi de alltför knappa medel vi har för att stödja det livaktiga fria kulturliv som finns i Uppsala. Det var roligt att kunna lyfta bidraget till den också internationellt uppmärksammade kortfilmsfestivalen, och det var likaså roligt att kunna konstatera, att ett par gamla folkrörelseanknutna organisationer, Konstfrämjandet och Skådebanan nu tar nya tag efter att ha gått igenom en trött period: Konstfrämjandet höjer sin kvalitet genom samarbete med Uppsala konstnärsklubb och storsatsar på utställningar på nya platser som bibliotek; Skådebanan har framgångsrikt introducerat ett nytt it-baserat system för att komma i kontakt med gymnasieungdomar.

På kvällen deltog jag i Uppsala arbetarekommuns möte. Arbetarekommunmötena hålls numera i Missionskyrkan, eftersom Folkets hus har gått i konkurs – där ska nu krämarna ta över (medan det fortfarande alltså är rent från dem i templet). Vi diskuterade kyrkoval (jag är mycket tveksam till detta) och sjukvårdspolitiken i landstinget, och så fick nye kassören i arbetarekommunen, Peter Gustavsson, igenom en helt nödvändig höjning av medlemsavgiften. Vi måste vara beredda att betala mera, om det ska finnas en arbetarrörelse kvar! Dessutom måste vi alla vara beredda att gratis utföra en mängd praktiskt arbete; inte heller efter den här avgiftshöjningen kommer pengarna nämligen att räcka till för allt som måste göras.

På väg till arbetarekommunmötet var jag inne på Akademibokhandeln/Lundeq och köpte Lotta Grönings respektive Christer Isakssons böcker om Mona Sahlin. Jag ska så småningom skriva om dem men – i motsats till beklämmande många andra – först efter det att jag har läst dem.

I förmiddags tog jag bussen ut till Öregrund. Jag ska låsa upp tallgrinden, för nu kommer återuppbyggnaden av vår av mordbrännare nedbrända bod att påbörjas. Jag ska på nytt klippa gräs och pulvrisera löv. Eftersom Birgitta och jag ska stanna här ett par dar in i nästa vecka, tänker jag också omgärda alla våra fruktträd med rundlar av hönsnät, detta för att skydda träden för vinterangrepp av harar och rådjur.

Fast i morgon, lördag, kommer Bo till Öregrund med våra barnbarn, Viggo och Klara. De ska stanna hos morfar och mormor medan föräldrarna gör lite husrenovering och går på fest på lördag kväll. Förhoppningsvis går det här att genomföra, trots att Klara har blivit sjuk igen. När Birgitta hämtade henne på dagis i går, hade hon somnat sittande i sandlådan (hennes förklaring var att hon hade lekt så mycket), och sen somnade hon hemma igen, före middagen. Mamma Kerstin meddelade senare på kvällen, att Klara hade över 39 grader i feber.

Sånt här händer dess värre ständigt alla småbarnsföräldrar. Trots mina 71 år minns jag mycket väl hur det var, när våra egna barn var små. Fattas bara att morfar och mormor inte skulle ställa upp i en sån situation!

Pressgrodor

23 oktober 2008 16:54 | Citat | 1 kommentar

Hittat i Journalisten nummer 23 2008:

Lotteri kan ge blinda synen åter

Rubrik i Nya Läns-Tidningen

Trafikolycka på analgatan

Norran.se

Bristande rutiner bakom många självmord

Rubrik i Helsingborgs Dagblad

”Oktoberfesten anses vara den största folkfesten i världen och 2007 besöktes den av 6,2 miljoner personer som drack 6,7 liter öl.”

Skaraborgs Läns Tidning

1968 – inte ett rött år utan ett par röda årtionden

21 oktober 2008 20:05 | Politik, Ur dagboken | 31 kommentarer

22-23 oktober 2008 har Folkrörelsernas arkivförbund jubileumskonferens på Runöskolan. Förbundet fyller 40 år, och då kan man lätt räkna ut att dess födelseår var det magiska året 1968.

Jag har blivit ombedd att i morgon, onsdag, delta i ett seminarium med rubriken ”Inte bara kårhuset – 68 från olika perspektiv”. Samtalsledare är Ingvar Söderström, tidigare på LO, och i samtalet deltar Karin Englund från Folkrörelsernas arkivförbund (tidigare chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek), Christina Florin, professor i historia vid Stockholms universitet, Åke Pettersson (c), Johan Westrin (m) och så jag själv. Det bör också nämnas att seminariet föregås av en föreläsning av Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola och författare med egen bakgrund i en av den röda epokens rörelser, den trotskistiska.

Minnesprogrammen i TV och minnesartiklarna kring fenomenet 1968 har inte helt oväntat ofta fokuserat på de mer bjärta inslagen, som kårhusockupationen och den så kallade Rebellrörelsen och dess excesser. Detta hör naturligtvis till ämnet, men seminariets ingång, ”inte bara kårhuset”, vidgar perspektivet på ett nödvändigt sätt.

I mina seminarieförberedelser har ingått att jag har läst om en bok om 1968 av Kjell Östberg, professor i historia och föreståndare för det samtidshistorisks institutet vid Södertörns högskola, dessutom med samma politiska bakgrund som Håkan Blomqvist. Den här boken heter ”1968 – när allt var i rörelse” (Prisma, 2002) och har underrubriken ”Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna”.

Det här är en utmärkt bok, inte bara för att den täcker in nästan alla tänkbara aspekter på vad som under 1960- och 1970-talen hände på olika samhällsområden. Till bokens förtjänster hör också att den ser fenomenet 1968 i ett mycket längre tidsperspektiv. Kjell Östberg ser att det sena 1960-talets och det tidiga 1970-talets röda våg har rötter redan i det sena 1950-talets liberala (själv skulle jag hellre använda begreppet kulturradikala) strömningar och hos de radikala ”early risers” som fanns redan under 1960-talets första hälft. Han ser också att 1968 har en fortsättning inte bara i 1970-talets sekteristiska kommunistpartier utan också i miljö- och kvinnorörelserna. Det tidiga 1970-talets gröna våg fick till exempel fäste i CUF och bidrog till Centerns och Thorbjörn Fälldins valframgång 1976. Ur samma våg föddes sedan Miljöpartiet.

Många förknippar i dag 1968 med sekterism, vilket är sant och blir ännu mer sant när vi kommer in i 1970-talet. Men Kjell Östbergs formulering, ”när allt var i rörelse”, ger en sannare bild inte bara av 1968 utan också av de röda årtiondena i deras helhet. Och han bemödar sig om att försöka förklara varför den här utvecklingen kom till stånd.

Som många andra pekar han på den väldiga breddning av rekryteringen till den högre utbildningen som ägde rum under 1960-talet. 1950 fanns det 11.000 studenter vid Sveriges universitet, 1960 (mitt andra år vid Uppsala universitet) 36.000 och 1970 125.000. Tala om utbildningsexplosion!

Till bilden hör att det också blev ekonomiskt lättare för ungdomar utan rika föräldrar att läsa vid universitet; de ekonomiska villkoren tillät till och med att studenterna kunde tillåta sig andra aktiviteter än just studier.

Avigsidan av det här var förstås att det lavinartat växande antalet studenter inte utan vidare kunde räkna med att få jobb som hänfördes till övre medelklassen eller rent av överklassen.

Mycket annat verkade i samma riktning, nämligen att hela samhällsklimatet blev mer ifrågasättande. En mer aktiv kulturpolitik ökade möjligheterna för skapande människor, som inte satt fast i invanda föreställningar, att förnya både kulturliv och samhällsdebatt; ramen för den senare hade utvidgats redan av det sena 1950-talets och det tidiga 1960-talets kulturradikalism i medierna. Helt nya media kom till: med elstencilapparater och nya typer av offsetmaskiner kunde man relativt billigt framställa enkla tidskrifter (”bulletiner”). I bokbranschen ägde det rum en pocketbokrevolution.

Ett växande antal svenska studenter åkte på stipendievistelser i USA och kom hem med först intryck av raskravallerna, senare protesterna mot vietnamkriget. De stora studentkullarna med sina ökade språkkunskaper kunde över huvud taget snabbt uppfatta och sprida nya strömningar som fanns på annat håll, till exempel i Västeuropa.

Inte bara tidningarna utan nu också TV med sin bildmässiga genomslagskraft förmedlade konfliker i fjärran länder. Fokus flyttades från konflikt till konflikt: Algeriet, Sydafrika och så den viktigaste av dem alla, Vietnam.

Det viktiga med hela den här epoken, 1960- och 1970-talen, var att allt faktiskt var i rörelse – det var en spännande epok att leva i som ung, och den var verkligen inte stöpt i samma form.

Kulturellt omspände den allt från nyenkelhet och rörelse i konsten och happenings till kampsånger och politisk teater. Ta den så kallade proggmusiken som exempel: Den omfattade allt från nya uttrycksformer, trubadurer och Blå Tåget till strikt partikontrollerade skivutgåvor på KPML(r)s skivbolag Proletärkultur.

Pornografin kom och segrade – men kritiserades snart för sin manschauvinism och kvinnosyn.

Organisatoriskt fanns allt från anarkiserande grupper till stalinistisk partidisciplin respektive KFMLs/SKPs enhetsfronter.

Politiskt fanns allt från sociala aktionsgrupper och kvinnoorganisationer till 1970-talets partier av leninistisk modell.

Och, som jag redan har nämnt: med 1970-talets gröna våg kom en radikalisering av Centerns ungdomsförbund och, senare, Miljöpartiet.

Många fler exempel kunde nämnas.

Socialdemokratins radikalisering under den här epoken nämns också av Östberg, men mest kort i bokens avslutning: ökad styrning av näringslivet, socialiseringar, företagsdemokrati, kollektiv kapitalbildning (löntagarfonder) och annat sådant. Tidigare har framför allt SSU nämnts som en av rekryteringskällorna till 1960- och 1970-talens nya vänster och, förstås, till FNL-grupperna.

Nu var socialdemokratins radikalisering under de röda åren, framför allt Palme-epoken, verkligen inte bara någon enkel reflex av vad yttervänstern försökte föra upp på den politiska agendan. Det jag saknar i Östbergs bok är en parallell och framför allt fördjupad skildring av vad som under den här perioden ägde rum inom socialdemokratin. Den finns där fläckvis men är inte tillräckligt utförd.

Det tidiga 1960-talets socialdemokratiska studentförbund, där jag var verksam, var – det har också Östberg medgett vid ett seminarium där vi båda deltog – just det han kallar ”early risers”, både när det gäller samhällsdebatten i stort och när det mer specifikt gäller radikaliseringen av socialdemokratins egen politik. Det gäller sådant som EU-motståndet, kritiken av USAs krig i Vietnam (Uppsala läns socialdemokratiska partidistrikt krävde, innan De förenade FNL-grupperna hade bildats, svenskt erkännande av Nordvietnam), demokrati i det ekonomiska livet samt jämställdhetspolitik (Alva Myrdal-gruppens rapport ”Jämlikhet”, där jag var en av författarna, fick snabbt igenom kravet på särbeskattning, och gruppen fick snart, efter en riksdagsmotion av Birgitta Dahl, också genomslag för kravet på full utbyggnad av daghemmen) – mycket annat skulle kunna nämnas.

Jämlikhetsgruppen, gemensam för socialdemokratiska partiet och LO, tillkom för övrigt efter en kongressmotion av Socialdemokratiska studentförbundets förra ordförande Anna-Greta Leijon. Östberg publicerar talande statistik (hämtad från historikern Bengt Lundberg) över hur många gånger ordet ”jämlikhet” har förekommit i de socialdemokratiska kongresshandlingarna under efterkrigstiden:

1948 173
1952 263
1956 301
1960 513
1964 577
1967 1.270
1968 3.103
1969 4.682 (vilket motsvarar 3,2 noteringar per protokollsida).

De röda årtiondena diskuteras också i debattboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Boken innehåller bidrag inte bara av socialdemokrater utan också av andra som, åtminstone i dag, har ett annat perspektiv. Men den innehåller material som är relevant, om man vill ha en allsidig bild av socialdemokratisk politik under 1960- och 1970-talen på områden som ideologi, kultur, ekonomisk demokrati, jämlikhet, jämställdhet (bland annat daghemsutbyggnaden), EEC/EU, internationell solidaritet med mera. Läs den gärna parallellt med Östbergs bok!

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^