I kamp mot en nazistisk femte kolonn

30 november 2009 17:30 | Deckare, Film, Politik | Inga kommentarer

Alfred Hitchcock deltog på sitt sätt i kampen mot nazisterna under andra världskriget. Hans ”Sabotör” (”Saboteur”) från 1942 är ett exempel, inte bara spännande utan också öppenhjärtig: Fienden finns inte bara utanför landets gränser utan mitt ibland oss. Också amerikaner – en rik ranchägare, en societetsdam i New York – visar sig vara nazistsympatisörer, och några av dem, bland dem Fry (Norman Floyd), visar sig sakna samvetsbetänkligheter, när det gäller att genom sabotage och genom att ta människoliv gynna Tysklands sak.

Filmens ofrivillige hjälte (ett vanligt tema hos Hitchcock) Barry Kane (Robert Cummings) jobbar i en flygplansfabrik i Californien, och den utsätts för ett brandattentat. Bland dem som omkommer finns hans bäste vän, och eftersom det visar sig att den brandsläckare han gav till kompisen var fylld med bensin, blir han själv efterlyst och jagad av polisen (ett annat grepp, oskyldigt misstänkt, vi har sett i flera filmer av Hitchcock).

Kane påminner sig emellertid en mystisk man, Fry, och ett av denne borttappat kuvert med pengar som han (Kane) har hittat och återlämnat till Fry. Kane anar att Fry har med sabotaget att göra, och eftersom han på kuvertet har snappat en adress till en farm, beslutar han sig för att själv försöka spåra Fry i stället för att försöka övertyga polisen, som ju heller inte tror honom – även det här är ett typiskt hitchcockgrepp.

Iförd handklovar flyr han och kommer, hungrig och våt, hem till en blind man, som med öronens hjälp avslöjar hans predikament men faktiskt litar på honom. Det gör dock inte den blinde mannens brorsdotter Patricia Martin (Priscilla Lane), och när hennes farbror ber henne köra Kane till en låssmed han litar på, påbörjas ytterligare en viktig story i storyn, attraktionen och misstron dem emellan och alla förvecklingar de leder till.

En vändpunkt blir deras besök i en hemlig sabotörsdepå i närheten av en kraftverksdamm, och där lyckas Kane (medan Patricia håller sig gömd) också få kontakt med sabotörsligan (andra än dem han dittills har träffat) och få dem att tro, att han är en av dem och behöver hjälp. På så sätt kommer Kane vidare på spåret, som leder rakt in i societeten i New York – i New York är det ett skepp som ska sprängas. Kanes sätt att sedan försöka ta sig ut från den av beväpnade vakter bevakade tillställningen har vissa likheter med auktionsepisoden i ”I sista minuten”.

Det finns också vissa likheter mellan sluten i de båda filmerna. Medan dramat på hög höjd i ”I sista minuten” utspelar sig på Mount Rushmore (med presidentansiktena inhuggna i klipporna), utspelas slutkampen mellan Kane och Fry uppe på (utanpå) Frihetsgudinnan.

Skurkens slut, när han störtar efter att kavajärmen har lossnat, hör till de riktigt spännande inslagen i ”Sabotör”, men den här filmen är ändå inte något av Alfred Hitchcocks mästerverk. Fast klart sevärd är den förvisso.

Svenska folket gillar det statliga monopolapoteket

30 november 2009 13:05 | Politik | 6 kommentarer

Svenska Dagbladets Näringsliv toppar sin etta med följande rubrik: ”Apoteket i topp när kunder sätter betyg”. I den undersökning från Svenskt Kvalitetsindex som redovisas får Apoteket rekordhöga 75,1 i kundnöjdhetsbetyg. Och uppslutningen från kundernas sida går rakt uppåt; 2008 var motsvarande siffra 70,8 (av 100 möjliga), redan det en mycket hög siffra.

Svenskt Kvalitetsindex har också frågat apotekskunderna om de vill att apoteksmonopolet ska brytas upp, och det vill de inte – däremot är de för försäljning av receptfria varor i detaljhandeln.

Ett annat statligt monopol, Systembolaget, har också det nöjda kunder, 71,7 nu mot 70,2 förra året, så det är väl bara att vänta på att regeringen ska slå sönder även detta monopol.

En mycket stor del av svenska folket – och jag hör avgjort till den delen – anser uppenbart, att det, när det gäller receptbelagda läkemedel och alkoholhaltiga drycker, finns särskilda skäl att upprätthålla statliga försäljningsmonopol och att dessa monopol dessutom fungerar allt bättre.

Jag citerar än en gång SvD:

”Både Systemet och Apoteket har högre kundnöjdhetsbetyg än andra detaljhandelskedjor. Och Apoteket är absoluta favoriter hos svenska hushåll och det är särskilt tillgängligheten och den personliga servicen som får riktigt höga betyg.”

Höst, höst, höst. Var ska man få tröst?

29 november 2009 17:30 | Musik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 8 kommentarer

Dyster i hågen och trött i kroppen går jag ut på min dagliga motionspromenad. Har man nyligen haft en hjärtinfarkt, måste man hålla kroppen i gång, även om det tar emot alldeles förbannat.

Som så ofta ställer jag kosan mot det småhusområde som finns på andra sidan Svartbäcksgatan. Jag kan inte se långt i mörkret och det våta dis som ligger som ett täcke över gator och trädgårdar. Men i fönster efter fönster lyser adventsstjärnor och adventsstakar, och i trädgårdarna ser man ljusslingor på äppelträd och buskar.

Det är advent. För min del tror jag – lika lite som de flesta av dem som har illuminerat sina fönster och trädgårdar – på Herrens återkomst, men allt det här lyser ju ändå upp lite i senhöstmörkret. Även i ett par av våra fönster lyser det stjärnor och i vardagsrummets stora fönster en uppsalalykta.

Birgitta har jobbat hårt för att vi ska få helgfint: städat, satt upp de här sakerna i fönstren, tvättat och strukit gardiner. Nu har hon gått till Fyrishov för att basta och simma. Mig har hon medvetet hållit borta från allt som kräver kroppsansträngning. Ett så ojämställt liv har vi nog aldrig levt som nu efter min hjärtinfarkt.

Advent alltså. Vad kan en icke-troende hoppas på? En jul till med barn och barnbarn. Ytterligare en vår och sommar i Öregrund.

Jag kände mig riktigt pigg direkt efter sjukhusvistelsen, men nu känns det tungt. Jag somnar en stund nästan varje eftermiddag. De korta dagarna och det eviga mörkret gör väl sitt till också. På valkonferensen i lördags kom en man och pratade med Birgitta om att han för sin del hade haft tre hjärtinfarkter, och att det varje gång tar mycket lång tid att bli pigg igen.

Visa i molom

Text och musik: Alf Hambe

Nu hoppar haren kråka
på ängens vita gräs.
Nu glider gladan slint i snögan snår.
I långa lopp och längslar
min kropp i molom går,
ty slokar sol på nattosamma näs.

Stjärnor i skelom.
Dudom delom.
Vind går i felom
– Spelom!

Nu duggar dag från dejlom
i mörkomånan sjö
och stjärnor stinga hål i himmelen.
Min lyckas glada glejom,
när kommer du igen?
– Ty kommer du, skall vissomliga dö

Stjärnor i skelom.
Dudom delom.
Vind går i felom
– Spelom!

Så lutar somt sig stilla
på vitan väntomvall,
när smältan sol förrinner ur min dag.
Den röda sorg sig hällnar
vid klirrand bällromslag.
Från molom flyr min själ i svollna svall.

Stjärnor i skelom.
Dudom delom.
Vind går i felom
– Spelom!

Men skriva kan man ju alltid, inte bara för sig själv utan också för andra. Skrivandet gör att jag i alla fall fortfarande känner att jag lever – min dotter Kerstin, som förstår sig bra på sin far, har fångat mig på en typisk bild.

Skrivom!
Levom!

Melodikrysset nummer 48 2009

28 november 2009 12:03 | Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 16 kommentarer

Jag gissar att många i dag hade problem med sångerskan som sjöng ”Meine Lippen, sie küssen so heiss”. Svaret är Anna Netrebko, rysk-österrikisk sopran, född 1971.

Andra kan ha haft problem med dagens rappare, Petter. Honom hörde vi i ”Det går bra nu”.

Själv hör jag till den kanske inte helt vanliga sort som både går på opera och har Petter i sina skivhyllor.

Fast om jag måste välja, lyssnar jag för egen del kanske ännu hellre på Eric Clapton – jag har förstås själv ”Nobody Knows You When You’re Down And Out” med honom på CD. Det finns mycket Clapton i mina skivhyllor, och i det fallet är det faktiskt min son, Matti, som har fått mig att bli fan.

Av Evert Taube har jag allt han har spelat in på skiva, en hel del faktiskt i dubbla uppsättningar. Och jag kan min Taube hyggligt, vet att hans ”Oxdragarsång” börjar ”Allt bakom oxar tio från stadens sus och dus”.

Också Cornelis Vreeswijk har jag komplett, åtminstone de svenska skivutgåvorna. Alltså vet jag att ”Deirdres samba” tilldrar sig i Copacabana. Jag har också hans ”Samlade sånger” i tre band, och där kan man inhämta, att musiken skrevs av Chico Buarque de Hollanda och i original heter ”Quem te viu, quem te ve”.

Jag har LPn ”Arne Domnérus spelar Povel Ramel”. Den inleds med en låt Povel Ramel skrev tillsammans med Beppe Wolgers, den underbara ”Ta av dig skorna”. Alla de nämnda är musikaliska favoriter. Domnérus uppskattade jag dessutom för att han, av uttalat politiska skäl, med sitt band valturnerade med Olof Palme.

Jag hör till den generation som i radio ofta har hört sånger av och med Lasse Dahlquist, vilket förstås gör att jag genast känner igen ”Jolly Bob från Aberdeen”.

Lasse skrev ju ofta om Ada, men den Ada som förekommer i ”Bohus bataljon” – ”Där stod Ada och Beda och Kristin…” – är faktiskt inte hans utan Axel Flodéns; musiken skrevs av Sten Frykberg. Den här låten förekom i filmen med samma namn från 1949.

Vi gamla radioter känner förstås igen ”Gamle Svarten”, även när den som här spelas utan text. Och eftersom Svarten var en häst, får man väl förmoda, att han nyttjades av en ryttare.

För att det inte skulle bli för lätt fick vi höra en instrumentalversion med Roland Cedermark, och samma knep – att inte låta oss höra texten – tillgrep Anders Eldeman när det gällde ”Evert”. Den låten låg hela 27 veckor på svensktoppen med Matz Ztefanz med Lailaz.

En stor hit fick Susanne Alfvengren 1984 med ”När vi rör varandra”, fast den hade en utländsk förlaga, Dan Hills ”Sometimes When We Touch” från 1977. Här hörde vi låten med Vikingarna.

Melodifestivallåtar brukar i flertalet fall inte fastna i mitt minne, men Tommy Nilssons ”En dag” från 1989 mindes jag faktiskt, när jag i dag åter fick höra den fast på engelska (”Some Day”).

Den låt som i dag berörde mig minst var ”Wheel of Fortune”. Men visst hörde jag att det var Ace of Base som framförde den.

Och har jag nu inte glömt något, var väl det här alltihop.

Lars Ardelius får årets LundeQ-pris

27 november 2009 15:33 | Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag törs väl räkna mig till den del av Uppsalas offentlighet, som deltar i debatten inte bara om politik utan också kultur i vår del av landet. Så sent som i dagens Upsala Nya Tidning (27 november 2009) citeras på kultursidorna min bloggrecension av ”Peter Pan” i en översikt över vad andra (än alltså UNT) har tyckt om uppsättningen på Uppsala stadsteater.

I går kväll var det utdelning av LundeQ-priset. Det delas årligen ut av Akadmibokhandeln/LundeQ, är på 25.000 kronor och har hittills gått till en lång rad författare, bosatta i Uppsala eller i övriga Uppland utanför Stockholm. Priset har kvalitetsstämpel, och juryn har genomgående gjort ett gott arbete.

Årets pris gick till Lars Ardelius, och om det finns det inget annat än gott att säga. Ardelius, som är bosatt i Sigtuna, fick det för novellsamlingen ”Privata liv” (Ordfront, 2009), som innehåller bilder ur kända (och döda, är det bäst att tillägga) författares liv, händelser som, så som Ardelius framställer dem, kan te sig sannolika men som för den skull inte behöver vara sanna. Jag har för egen del ännu inte läst den här boken, men jag köpte ett exemplar och fick en dedikation från Ardelius till Birgitta, som har fått den av mig. (Hon var själv ute och höll föredrag i går kväll och kunde inte vara med på LundeQ.)

LundeQ-priset är således fortsatt ett kvalitetspris och har även i år gått till en kvalificerad författare.

Men i övrigt var ingenting sig likt, och jag tänker då inte främst på att antalet exponerade böcker i Akademibokhandeln/LundeQ har blivit färre.

Förr om åren har en utvald men ganska stor skara per post fått inbjudan till utdelningen av LundeQ-priset. Jag känner inte till de exakta kriterierna för att ha blivit inbjuden, men det jag har sett av gästerna har fått mig att dra slutsatsen, att en stor del av Uppsalas offentlighet med tonvikt på kulturliv och akademi har fått inbjudan – sannolikt har väl de inbjudna också sen gammalt handlat sina böcker på Akademibokhandeln/LundeQ. Till de inbjudna har således jag och min hustru hört.

I år kom det ingen inbjudan. Dock, när jag för kort tid sen var inne på Akademibokhandeln/LundeQ och hade hunnit till kassan, blev jag igenkänd av den dam som stod där – jag är stam- och storkund – och fick en inbjudan, utformad på ett annat sätt. Det hela verkade ha fått en inramning av kommersiellt jippo, man skulle inte längre ta sig in genom en bakre ingång och det stod inte längre något om buffé och vin till de inbjudna gästerna.

Följaktligen åt jag middag hemma innan jag gick dit och infann mig vid stora ingången mot Forumtorget. Där hamnade jag i en växande kö av främst ungdomar och förstod ganska snart att många av dem inte köade för att komma in på just LundeQs prisutdelning utan på annat som ägde rum i Forumgallerian under kvällen – bland annat skulle Darin uppträda.

Men också inne på LundeQ blåste nya vindar. Den alls inte lika stora publiken – jag kände dock igen några från tidigare evenemang – fick till att börja med lyssna på en författarstafett av ganska blandat slag. Innan den delen av programmet var över hann man på andra sidan av bokhandeln påbörja ett poetry slam-program med Kung Henry & Co, och för att vara med på prisutdelningen måste man förflytta sig till den delen av bokhandeln, där det inte fanns några stolar. (Jag och flera med mig tog dock helt sonika våra med oss.)

Knappt hade sen Lars Ardelius tacktalat och satt sig för att signera böcker, förrän ljudet av Darin med komp dånade upp till oss från undervåningen i Forum-gallerian. Jag är inte säker på att många av dem som hade kommit dit för litteraturpriset i motsats till mig ens visste vem Darin var, men han kan nog ha bidragit till att en del av de äldre bokhandelskunderna gick därifrån utan att ens ha hunnit få någon bok signerad av Lars Ardelius.

Ibland tror jag inte kommersialismen är så smart som den utges för att vara.

”En känd Kokk” är missnöjd

27 november 2009 14:26 | Media, Prosa & lyrik, Ur dagboken, Varia | 4 kommentarer

I veckans Kryss & Quiz, en bilaga till Aftonbladet jag regelbundet köper, finns ett kryss, signerat Bengt Löfstrand, med Litteratur som tema. Det handlar mest om Jan Guillou, men utöver att ett av svaren förstås ska bli Coq Rouge, efterfrågas också ”en känd Kokk”, Kokk rouge även han förresten. Svaret ska bli Enn.

Jag har ingenting emot att åter igen förekomma i kryssbilagan, men den har blivit sämre under senare tid, kanske för att den tydligen nu produceras av Bulls Presstjänst AB. Jag skickar i det här fallet, lika lite som i fallet Melodikrysset, inte in några svar, men det är klart att jag blir härsken, när kryssen jag löser innehåller konstruktionsfel.

Kryptot, kallat Kryptiskt, har nu fått ny konstuktör, Gudrun Pettersson, och jag konstaterar, att det de två senaste gångerna har varit felnumrerat (i rutorna alltså). Förra gången var det fråga om en ganska enkel felnumrering, så jag löste det ändå, men nu senast blev det in i helskotta fel. Jag skickade mejl till redaktionen och påtalade det här och fick som kompensation per post en värdekupong – som om det skulle hjälpa att gå till Konsum och köpa ett nytt exemplar med samma fel i.

Nej, sätt in den duktiga Anna Hagberg som kryptokonstruktör igen!

Förra numret var för övrigt felbemängt också när det gäller etiketteringen av kryssen. Ett exempel: Östen Nilssons Norrskenskrysset var ett av hans vanliga Sportkrysset med mängder av idrottsfrågor, ett fack jag inte är ett dyft intresserad av.

Skärpning anbefalles!

En revolutionär kerub

26 november 2009 22:49 | Musik, Politik | 4 kommentarer

Jag har träffat Sven Wollter i levande livet, talat med honom om politisk musik – en av mina egna specialitéer – i samband med en OD-middag; vi satt snett emot varann, och han hade för sin del gjort ett bejublat framträdande vid en av ODs konserter.

På scen kan han vara lysande. Jag håller honom inte för att vara lika skarp som politisk analytiker, men det är på något sätt svårt att inte gilla honom, till och med när han framträder som representant för den stollvänster som finns i KPMLr.

När han nu för KPMLrs skivbolag Proletärkultur (PROCD 109, 2009, distribution Border) har gjort en CD, ”Sånger från tjugonde seklet” är det svårt att, trots att jag verkligen inte delar alla budskap på den, ändå inte känna sympati: den här gamlingen, som ser ut som en ålderstigen kerub och som sjunger hellre än bra, envisas ändå med att mitt i den sinande men allt mer kommersiella skivfloden ge ut en platta som bärs av övertygelse – låt alltså vara att jag verkligen inte i alla stycken delar denna övertygelse.

I det sista ligger att skivan faktiskt också innehåller sånt jag gillar, till exempel en hygglig insjungning med stöd av kör av José Antonio Sanchez’ sång ”Den svarta tuppen” om kampen mot fascisterna i Spanien – den fanns, liksom här i Jacob Brantings översättning, med i min egen sångbok ”Upp till kamp. Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). I samma sångbok publicerade jag Alfred Hayes och Earl RobinsonsBalladen om Joe Hill”, i översättning av samme Branting. Här hör jag den gärna med Wollter och Bernt Andersson på munspel. Detsamma gäller Wollters insjungning av Joe HillsSvarta präster”, där Bernt Andersson i stället kompar på dragspel. Men jag kan berätta att Wollter på känt gammalt maner, fast på ett roligt sätt, på en punkt förvanskar Ture Nermans svenska text: Han har med refrängvarianten ”du får fik / bolsjevik / uti himmelens rådsrepublik”. När Finn Zetterholm på sin Joe Hill-LP, som jag har skrivit mapptexterna till, försökte sig på samma sak, blev Nerman rasande, och Finn fick sjunga in den på nytt, innan skivan kunde ges ut.

Sångerna varvas på den här CDn med dikter av Bertolt Brecht (givetvis till exempel ”Kommunismens lov”), Nazim Hikmet och andra samt ett par dagsverser av Stig Dagerman. Bland de senare finns den av Fred Åkerström tonsatta ”Varning för hunden”.

Dagerman var syndikalist, på så sätt en frände till Joe Hill, och Stig Sjödin, som Wollter läser en dikt av var socialdemokrat – även om just den här dikten är kritisk mot den egna rörelsen. Men revolutionär renlärighet tycks inte i alla stycken ha styrt det Wollter gör på den här CDn. Fred Åkerström var ju visserligen under en period med i KPMLr men lämnade rörelsen liksom, senare, Dan Berglund, som det finns två sånger av på den här skivan.

Allra bäst på den här CDn, där allt verkligen inte är guldkorn, är en frejdig insjungning av ”AK-sången”, där Wollter får bra stöd både av ett härligt komp och en medsolist, Dan Viktor.

I CD-häftet anges melodin som traditionell i bearbetning av Bernt Andersson och Bertil Goldberg och att texten har skrivits av Karlshamns Blåblusgrupp.

Jag kan passa på att berätta lite mera. Blå Blusarna var på 1930-talet de unga kommunisternas egna teater- och sånggrupper, som framförde det man brukar kalla agit-prop-teater. Den som vill läsa mer om dem kan ta del av Henrik Bramsjös, Magnus Florins och Ögonblicksteaterns bok ”Blå Blusen. Arbetarteater på 1930-talet” (Arbetarkultur, 1978).

Till dem som försåg Blå Blusen-grupperna med texter hörde proffs som Ture Nerman och Gustav ”Hjorvard” Johansson, men i det här aktuella fallet var det alltså en lokal Blå Blusen-grupp, den i Karlshamn, som stod för texten.

AK var förkortningen för statens Arbetslöshetskommission, som under det tidiga 1930-talets massarbetslöshet organiserade nödhjälpsarbeten mot en ersättning som låg under lägsta grovarbetarlön.

AK-arbetaren

Text: Karlshamns blåblusgrupp, 1935
Musik: rallarvisan ”Viktoria hamn

Kastad uti svält och nöd
från vår industri
är vår kamp för dagens bröd
ej bekymmerfri.
På den väg vi vandra får
ej livets ljusa strålar når
och skänker värme, liv och vår
åt en arbetslös.

Traska utan rast och ro
jagad av polis,
genom rock och trasig sko
tränger snö och is.
Vi mången på vår vandring stör
när vi knackar på som förr,
ber om mat vid stugans dörr
åt en arbetslös.

Ifrån söder upp till nord
går en vandring tung.
För oss det dukas inga bord
som för landets kung.
En kopp kaffe är vår spis,
en lada då naturligtvis
blir ett riktigt paradis
för en arbetslös.

Liksom flickorna på strand
vinkar vi farväl,
ty när vi av AK tas om hand
svälter vi ihjäl.
Fosterlandsidyllen sprack
med allt trams och fagert snack
i en usl kall barack
där vi stuvas in.

På madrassen i vår säng
stoppade med halm
snarkar vi på en refräng
uti luftens kvalm.
Loppor tråder nattens dans,
råttor viftar med sin svans,
väggmadammaer sprider glans
i vårt sovgemak.

Vi med spade, korp och spett
banar vägen fram,
bygger broar under svett
och slår makadam.
Jobbar uti ur och skur,
törnar in båd’ våt och sur,
det är västerländsk kultur
anno trettiofem.

Frihetsrimman slår en gång
från vårt slaveri,
när vi går till storms med sång
under Kominterns parti.
Uti revolutionens brand
skall vi bygga upp ett land
fritt från kapitalets hand
med vår enhetsfront.

Sven Wollters främsta problem, när han i och för sig schvungfullt framför den här visan, är nog ändå inte hans eget kerublika utseende, inte ens att det ju inte längre finns något Komintern. Problemet – hans problem – är snarare att i dag ingen, förutom då det krympande KPMLr och några till, av de allra flesta tros förmögna att tända den revolutionens brand han sjunger om. Det parti han företräder tas inte längre på allvar på det sätt som skedde när ”Bolsjeviksvisan” av Skånska Lasse kom till. Historiskt, som under kosackvalet 1928 eller rent av under kalla krigets och IBs dagar, kunde man nog skrämma med bolsjeviker, men vem är i dag rädd för Sven Wollter och KPMLr? Men det kan väl knappast vara för att påvisa detta som Wollter, för övrigt utmärkt, sjunger också ”Bolsjevikvisan”?

Vem ska ta över Schibsteds serietidningsutgivning?

25 november 2009 15:46 | Media, Serier | 5 kommentarer

Norska Schibsted lägger ner sin serietidningsutgivning vid årsskiftet. Ansvarige utgivaren för den relativt nystartade och faktiskt vällyckade tidningen Arne Anka meddelar, att nummer 4 – åtminstone vad man nu vet – blir det allra sista. I stall Schibsted finns också de besläktade tidningarna Larson!, Nemi och Pondus. Schibsted har från starten år 2000 och framåt också hunnit ge ut tidningarna Transformers, Spider-Man, Dilbert, Tom & Jerry, Sagoprinsessan och Scooby-Doo.

En av de drivande krafterna i Schibsteds serietidningsutgivning i Sverige, i början kallad Full Stop Media, var Peter Sparring. Han tog för inte så länge sen det lite överraskande steget över till Aller-ägda Egmont, som han själv hade lyckats snuva på Larson! när Bonniers sålde sina serietidningar till danska Aller-koncernen.

Nu kan man kanske ana att hans nya tidning där, Get Fuzzy, vars titelserie fram till dess gick i Larson!, kanske bara var tänkt som ett första steg: Egmonts övertagande av de bästa och mest säljbara av Schibsteds serietidningar.

Egmont har ju onekligen ekonomiska resurser och branschkunskap, men jag tror att många serieälskare i likhet med mig störs av tanken att vi då skulle få ett danskt serietidningsmonopol – inte för att det är danskt utan för att det är just ett monopol, det som Peter Sparring själv år 2000 försökte förhindra.

Så vad finns det för alternativ?

Ordfront/Galago vore en tänkbar ny ägare under två förutsättningar. Galago – förlag så väl som tidning – är ett utmärkt forum för ny svensk seriekonst och importerad serieavantgardism, men det faktum att Schibsted har gett upp pekar mot att tidningar som ska hävda sig i Pressbyråns och Konsums tidningsrack måste vara åtminstone aningen mer kommersiellt gångbara än vad de här tidningarna nu har varit (och vad som är Galagos själva varumärke). Och den andra frågan är: Har Ordfront återhämtat sig tillräckligt från sin ekonomiska kris?

Ytterligare en variant vore att KF, i vilket ingår Norstedts, barn- och ungdomsförlaget Rabén & Sjögren och tidningen Vi, gjorde en satsning också på serier. För det skulle tala solid förlagserfarenhet och tillgång på egna försäljningskanaler – jag tänker då både på Konsums olika butikskategorier och inte minst på Akademibokhandeln.

I båda fallen skulle jag, om jag vore ansvarig, i så fall också överväga produktomstuvningar, som innebure en koncentration på några slagkraftiga tidningstitlar. Det är nämligen de bästa serierna, inte nödvändigtvis de förefintliga tidningarna, som är värda en nysatsning.

I Larson! finns Gary Larsons suveräna teckningar, Berglin, Monty, Dilbert, Mehan Streak, Sigges lagun och Pooch café.

I Arne Anka finns Arne Anka, Jan Stenmark och Kalle och Hobbe.

I Pondus finns Pondus, och i Nemi utöver Nemi även till exempel Reservatet och Outland.

Mixade man de här serierna och kanske ett och annat nytt, kunde man nog få till minst ett par mer profilerade serietidningar, som var och en attraherade en läsekrets, profilerad på samma sätt. Men glöm då inte att också skapa tidningar i lite andra genrer: barnserier, familjeserier och äventyrsserier.

Av det jag hittills har läst har jag inte kunnat utröna vad som kommer att hända med serietidningsförlaget Kartago, där många av de här serierna utkommer i albumform. Kartago vore något att ha både för Ordfront och för KFs Norstedts-grupp!

Nu får också Uppsala en röd tidning

24 november 2009 17:38 | Media, Politik | 4 kommentarer

Uppsala är landets fjärde stad men saknar liksom så många andra delar av Sverige en socialdemokratisk tidning. Förr gav Arbetarbladet (S) ut en edition med uppsalamaterial, och därefter fanns veckotidningen Uppsala-Demokraten (S). Men sedan länge är vi nu, när det gäller lokalbevakningen och den lokala politiken, hänvisade till liberala Upsala Nya Tidning.

ETC förlag har på olika orter utan dagligt utkommande socialdemokratisk tidning – Stockholm, Malmö, Örebro – startat radikala nyhetsveckotidningar, ibland socialdemokratiska, ibland med blandad röd-grön ledarsida.

Valåret 2010 startas en sådan tidning också i Uppsala, ETC UppsalaDemokraten. Uppsalapolitiken kommer därmed att bevakas även ur ett vänsterperspektiv. Ledarskribent och ansvarig för debattmaterial kommer Peter Gustavsson (S) att bli. Jag känner honom i flera av hans roller: som gruppledare (S + V + MP) i kulturnämnden, som kassör i Uppsala socialdemokratiska arbetarekommun och som skribent bland annat i Ordfront magasin. Han kommer att röra om i den borgerliga ankdammen i Uppsala!

Ganska många, bland dem jag, har redan förhandstecknat sig för en prenumeration, men vi behöver bli flera. Att prenumerera kostar 350 kronor för helår, 200 kronor för halvår. Mejla namn, adress och postadress samt vilket av de båda alternativen du vill ha till tidningen@etc.se.

Vi behöver en radikal pressröst också i Uppsala!

Pojken som inte ville bliva stur

23 november 2009 13:38 | Barnkultur, Teater | 3 kommentarer

J M Barrie (1860-1937) skrev under början av 1900-talet berättelser om Peter Pan, pojken som inte ville bli stor (jämför med Astrid Lindgrens Pippi, som inte ville bliva stur). Barrie skrev 1904 också en pjäs om Peter Pan. Han samlade 1911 sina berättelser om Peter Pan i boken ”Peter Pan and Wendy”, senare känd under det förkortade namnet ”Peter Pan”.

Peter Pans möte med syskonen Darling – Wendy, John och Michael – och deras äventyr i Landet Ingenstans (Neverland) tillsammans med de borttappade pojkarna är spännande och fantasieggande: vi får möta figurer som sjörövarkaptenen Krok, älvan Tingeling, indianprinsessan Tigerlilja och många andra.

Frågan är hur pass känd Barries originalhistorier är i dag. 1953 gjorde Walt Disney sin animerade långfilm ”Peter Pan”, som också åtföljdes av bilderboksversioner i olika format. ”Peter Pan” är i Disneys version mycket välgjord och sevärd, men det är naturligtvis ett problem att den på sätt och vis har tagit över våra föreställningar om den Peter Pan som J M Barrie en gång skapade.

När Uppsala stadsteater nu sätter upp ”Peter Pan” på sin stora scen, rör det sig om en ny dramatisering av Armin Kerber (översättning Magnus Nilsson och Christine Richter Nilsson, regi Rüdiger Pape). Det har blivit en generös helaftonsföreställning, som fångar essensen i berättelserna om Peter Pan utan att den för den skull kan sägas vara perfekt i alla avseenden.

Uppsalauppsättningen rymmer ett och annat som nog bara förstås av den vuxna delen av publiken – den har mycket riktigt en rekommenderad nedre åldersgräns. Pjäsen både börjar och slutar med begränsningar som finns i de vuxnas föräldravärld: har man (pappan, spelad av Mats Blomberg, räknar) råd med den ena ungen efter den andra och, på slutet när de borttappade pojkarnas öde ska avgöras, har man råd med ytterligare barn? En bit upp i åren måste man nog också vara för att fatta den fulla vidden av förhållandet mellan Peter Pan (Robin Keller) och Wendy (Julia Marko-Nord): först tar de på sig föräldrarollen, Peter Pan med reservationer, för Wendys yngre syskon John (Aksel Morisse) och lille Michael (Elisabeth Wernesjö) och de borttappade pojkarna, men på slutet, när Peter Pan efter många år återvänder, har Wendy redan en egen dotter. Blir innebörden av detta – att Peter Pans ovilja att någonsin bli vuxen också dömer honom till evig ensamhet – klar för den yngre delen av publiken?

Fantasteriet i berättelsen är delvis reducerat – Peter Pans flygfärder med hjälp av lina kan väl gå an, men av Tingeling-figuren har det blivit en boll. Å andra sidan är Christoph Schubigers scenografi fyndig: Rummet hemma hos familjen Darling bokstavligen rämnar och blir till Landet Ingenstans, som bland annat rymmer en jättetallrik, ur vilken alla äter och som sen, när man vänder på den, blir en äversvämningshotad klippa i havet. Kapten Kroks piratskepp är också väl värt att se.

Fäktningsscenerna mellan Kapten Krok (intressant nog också spelad av Mats Blomberg) och Peter Pan är välgjorda men inte nervpirrande. Betydligt mer hotfull känns då krokodilen med sin tickande, svalda väckarklocka, detta trots att eller kanske just för att den aldrig ses på scen, bara hörs och anas.

En helt suverän insats i den här föreställningen återstår att nämna. Barnen Darlings hund och samtidigt dadda spelas av Göran Engman, och han lyckas verkligen förvandla sig till det slags förmänskligade hund som man normalt finner hos Disney. Hans mimik och rörelseschema och speakerkommentarer (!) och inledande och avslutande ”raff, raff” är redan de ett skäl att se den här föreställningen.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^