Sambastu och andra nakenbad

31 januari 2016 17:45 | Politik, Politikerhistorier, Resor, Trädgård | 5 kommentarer

Från januari 1968 till mitten av 1974 var jag pressekreterare på Socialdemokratiska partistyrelsen. Sten Andersson var partisekreterare.

Till det vi förnyade umgänget med media med under min tid som pressekreterare och Stens som partisekreterare var regelbundna träffar med hela redaktioner med uppgift att bevaka svensk politik: Aftonbladets ledarredaktion, inrikesgrupperna i de båda TV-kanalernas nyhetsprogram och så vidare. De här träffarna anordnades som bättre middagar med åtföljande bastu och övernattning på Bommersvik – i förutsättningarna ingick, att samtalen var off the record (något som dagens nyhetsredaktioner inte skulle acceptera men som de som då deltog fann mycket matnyttigt).

Vid ett sådant tillfälle hade vi bjudit in TV1s inrikesgrupp, som leddes av Gustaf Olivecrona. Samtliga ville komma och snacka med Sten, men Olivecrona hade förbjudit den enda kvinnliga medarbetaren, Clary Jansson, att komma förrän bastun var avklarad – hon fick sköta sändningen den kvällen (men kom senare).

På den tiden praktiserade Bommersvik nämligen sambastu.

Vi klädde av oss och tågade in i bastun – samt fann att där redan satt delar av en kurs från kvinnoförbundet. Gustaf Olivecrona sökte, med en min av att över huvud taget inte se kvinnorna, en ledig plats och började konversera om politik med Sten Andersson. De som däremot inte försökte ignorera några var kvinnorna – som ju plötsligt fick beskåda två celebriteter, Sten Andersson och Gustaf Olivecrona, båda utan en tråd på kroppen. En av damerna satt kvar så länge i hettan, att hon till slut måste rusa ut ur bastun och kasta sig i Yngerns kalla vatten – med påföljd att hon fick kramp och sjönk. Till hennes räddning ilade då Sten Andersson, som också fick upp henne, fortfarande vid liv.

Detta har ägt rum; jag var alltså själv med.

Men Sten Andersson kom senare med en fortsättning:

Långt därefter, på ett val- eller första maj-möte, kommer en dam ur publiken fram till honom. Hon presenterar sig och sin man, som hon också har med sig, och börjar sen:

– Du minns väl inte mig Sten, men…

Då går det plötsligt upp ett ljus för Sten:

– Jo nu minns jag, men först var det inte alldeles lätt. Du hade ju inga kläder på dig den gången.

* * *

Sambastandet på Bommersvik infördes, vill jag minnas, med tidens jämlikhetsargument men hade säkert också som bakgrund att de många ungdomar, som var på Bommers på kurs, som alla andra ungdomar var intresserade av varann även utan en tråd på kroppen.

Så småningom kom det i alla fall också en motreaktion – alla hade inte lust att exponera sig nakna för alla andra – och det blev åter en kill- och en tjejavdelning. Fast som ett slags kompromiss fortsatte man att i herrbastudelen ha sambastu sent på kvällarna.

Hur det är nu för tiden, vet jag inte – jag har inte varit på Bommers på evigheter.

Men under de här åren var jag relativt ofta där som föreläsare, ofta på partiets ideologikurser, och som föreläsare/kursledare stannade man i vart fall kvar över natten, ibland under flera dygn.

Det förekom då föreläsningar med åtföljande diskussion och även kurssamkväm med vickning under kvällarna, och innan man gick till sängs kunde det då vara lockande att gå ner till bastun för en stunds avslappning. Och då hände det förstås någon gång, att det satt nakna ungdomar av båda könen i bastun. Bastun, ganska rymlig, hade lavar på olika höjd på båda sidor, men eftersom gänget av ungdomar alltid satt tillsammans på ena sidan, fick jag alltid vid de här tillfällena den motsatta sidan av bastun för mig själv.

* * *

Det här nakenbastandet spred sig också i andra sammanhang.

Jag minns till exempel ett tillfälle då jag i egenskap av pressekreterare var på valturné med Olof Palme och alla som hade någon funktion på turnén, när denna passerade Harpsund, av partiordföranden/statsministern inbjöds på vickning och övernattning där.

Med på turnén var också musiker samt ett par kända sångerskor, och när, ganska sent på kvällen, större delen av turnésällskapet beslöt sig för att basta, följde åtminstone en av sångerskorna också med. Den andra tror jag under tiden hade rott ut på Harpsundssjön och sjöng där, mycket högt.

* * *

1969 köpte Birgitta och jag vårt sommarhus i Öregrund.

I början var det mycket primitivt – saknade både vatten och avlopp. Men vi installerade detta, i början dock bara en enda kallvattenkran i köket. Vatten för disk och även rakning/tvättning värmde vi i stora kastruller på en elektrisk platta.

Eftersom den i årtionden åt sitt öde lämnade tomten fordrade både mycket gräv- och röjarbete och utkärrning av ditforslad jord, slet jag som en mullvad för att få ordning på den och blev följaktligen ganska svettig och skitig. Besök i den kommunala bastun en gång i veckan hjälpte ju då förstås, men det gick ju inte att tvätta av kroppen bara en gång i veckan, så en del kvällar gick jag ner till Tallparksbadet, tvättade av mig med tvål och tog ett dopp i havet.

I Tallparken i Öregrund fanns – och finns – det ett officiellt, alltså av kommunen inrättat och skyltat, nakenbad, ganska vidsträckt med både solklippor och grytor i lä, lämpliga för lite blåsiga dagar, och det var alltså dit jag gick.

Jag har också provat att ligga där soliga dagar för att få solbränna över hela kroppen och slippa våta badbyxor, men det gav jag ganska snart upp. Det som störde mig var inte det faktum att där förekom nakna damer utan upptäckten att de som påfallande ofta samlades på klipporna omkring mig var nakna män, helt uppenbart med en annan sexuell läggning än den jag har.

* * *

Hustrun och jag fastnade i stället för att som badplats ha ett badberg bortom nakenbadet, ett berg med lite olika lämpliga lägen om man ser till sol och vind.

Danmark: Socialdemokratiet tappar många väljare till andra vänsterpartier?

31 januari 2016 15:47 | Politik | Kommentering avstängd

I en av de nya opinionsmätningarna tappar Socialdemokratiet kraftigt – men vi startar som vanligt med resultaten i folketingsvalet i Danmark den 18 juni 2015, då det gick hyggligt för partiet:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Voxmeters senaste mätning, från den 24 januari för Ritzau ger följande resultat:

Socialdemokratiet 25,0 procent
Radikale Venstre 5,9 procent
Socialistisk Folkeparti 3,9 procent
Enhedslisten 8,2 procent
Alternativet 6,4 procent
Venstre 18,0 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,4 procent

Megafons mätning för TV2 och Politiken den 28 januari ger följande resultat:

Socialdemokratiet 19,3 procent
Radikale Venstre 8,5 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 9,2 procent
Alternativet 9,3 procent
Venstre 17,2 procent
Dansk Folkeparti 20,2 procent
Konservative Folkeparti 3,0 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

Som synes innebär det här utfallet ett jättefall för Socialdemokratiet, som halkar ner på andra plats bland partierna. Större är enligt den här mätningen Dansk Folkeparti, men det är andra partier på vänstersidan, främst Alternativet som verkar plocka över tidigare S-röstande. Stämmer resultatet i den här mätningen, är den rimligaste förklaringen främst en reaktion från i valet S-röstandes sida mot den hårdnande attityd mot flyktingar Socialdemokratiet, främst dess ledare Mette Frederiksen, har svängt till just under mätperioden.

Greens har emellertid också gjort en undersökning, som publicerades i Børsen den 27 januari och som inte alls ger samma drastiska förändringar:

Socialdemokratiet 24,5 procent
Radikale Venstre 6,0 procent
Socialistisk Folkeparti 5,0 procent
Enhedslisten 8,0 procent
Alternativet 6,4 procent
Venstre 19,1 procent
Dansk Folkeparti 19,7 procent
Konservative Folkeparti 2,8 procent
Liberal Alliance 7,3 procent

Och sammanvägningen i Berlingske, Berlingske Barometer, ger för närvarande detta genomsnitt:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,5 procent

Så vem ska man tro på? Erfarenhetsmässigt bör man invänta fler undersökningar för att våga dra drastiska slutsatser. Men det kan ju vara så att Socialdemokratiets häftiga fall i Megafon-undersökningen är en effekt av att den genomfördes exakt under den period, då många S-väljares smärta var som störst över den kraftigt hårdnande attityd i flyktingpolitiken deras gamla parti då visade upp.

Palmepriset till en israelier och en palestinier

31 januari 2016 13:29 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Olof Palmes minnesfond delade 2015 års palmepris, 75.000 dollar, mellan den palestinske kyrkoherden i Betlehem Mitri Raheb och den israeliske journalisten Gideon Levy, känd bland annat från tidningen Haaretz.

Jag höll på att skriva ”delade salomoniskt”, men även om de båda pristagarna inte i allt tycker alldeles lika, har de en gemensam grundhållning i den konflikt deras respektive folk står mitt uppe i: De vill ha en fredlig lösning med plats för båda de stridande folkgrupperna. Ingen av dem ser några principiella hinder för att de här, i dag mot varandra stridande folken, inte skulle kunna leva sida vid sida, detta utan att uppge sin egen identitet.

Båda höll, efter Pierre Schoris inledning och efter att ur Lisbet Palmes hand ha mottagit sina prisplaketter, var sitt, av de inbjudna till ceremonin i Riksdagens andrakammarsal mycket applåderat anförande, och de hade sedan, under ledning av journalisten Bitte Hammargren, ett samtal om möjligheterna till fred.

Prisceremonins senare del omgärdades av sång. Gustav Sjökvists kammarkör sjöng sånger, skrivna av Benny Andersson och Björn Ulvaeus, först ”Var hör vi hemma?” och ”Kärlekens tid” (med text av Ylva Eggehorn), sedan ”O klang och jubeltid” och ”Anthem” ur ”Chess”.

* * *

Efteråt blev det mingel i sammanbindningsbanan. Jag och Birgitta nöjde oss med var sitt glas alkoholfritt vin plus ett par snittar.

I trängseln där hejdades vi ideligen av gamla bekanta som ville hälsa och växla några ord. Själv tyckte jag det var särskilt roligt att åter få möta och hälsa på gamla arbetskamrater, mest kontorister, från min forna arbetsplats, 68an (Socialdemokratiska partistyrelsen). Det här är människor för vilka 68an aldrig var en arbetsplats vilken som helst – där arbetade man för att man hade en politisk övertygelse.

Socialdemokratin skulle, för att få tillbaka sin forna vitalitet, behöva fler som Maud Björklund, Lena Finnman, Inga-Lena Nau, Eva Olofsson, Lisbeth Sundström och Leif Karlsson för att ta några ur högen.

De nämnda, och även jag, börjar nämligen bli till åren.

Norge: Arbeiderpartiet på sin lägsta nivå med Støre som ledare

30 januari 2016 16:13 | Politik | 1 kommentar

I januarimätningen för Dagens Næringsliv ökar Høyre med 3,5 procentenheter till 24,1 procent, vilket fortfarande är lägre än de 26,8 procent partiet fick i stortingsvalet 2013.

Högerpopulistiska Fremskrittspartiet ökar i den här mätningen med 0,6 procentenheter och får då 17,2 procent, också den här gången mer än de 16,3 procent partiet fick i stortingsvalet 2013.

Deras parlamentariska stödparti, liberala Venstre minskar med 0,5 procentenheter till 3,4 procent. Partiet fick 5,2 procent i stortingsvalet.

Den blå-blå regeringens andra stödparti i Stortinget, Kristelig Folkeparti, där många vill byta politisk sida, får oförändrat 4,3 procent mot 5,6 procent i stortingsvalet.

Det tredje mittenpartiet, Senterpartiet, som hör hemma på den rödgröna sidan, backar med 0,7 procentenheter till nu 6,4 procent mot 5,5 procent i stortingsvalet.

Det ledande partiet i det rödgröna blocket, Arbeiderpartiet, minskar med 3,1 procentenheter till 32,5 procent mot 30,6 procent i stortingsvalet. Det här innebär en stor tillbakagång under de senaste månaderna. Förklaringen är rimligen partiets vacklande hållning i invandringsfrågorna.

Det tredje partiet i den förra, rödgröna koalitionen, Sosialistisk Venstreparti, ökar med 0,2 procentenheter till 3,8 procent. Partiet fick 4,1 procent i stortingsvalet men ligger nu alltså under spärren.

SV-ledaren Audun Lysbakken har meddelat, att SV bryter koalitionsavtalet med Arbeiderpartiet och Senterpartiet och kommer att gå till val på sitt eget program. Återstår att se om det kommer att ge SV ny luft under vingarna. Återstår också att se om SVs utträde ur det formaliserade rödgröna samarbetet kan komma att locka KrF att byta regeringssida och således börja samarbeta med AP och SP i stället för den blå-blå regering, som nu sitter vid makten.

Det lilla yttervänsterpartiet Rødt minskar med 0,7 procentenheter till 1,5 procent, en smula över valresultatet 2013, 1,1 procent.

Och det blockneutrala men något vänsterlutande Miljøpartiet De Grønne ligger still på 4,4 procent mot 2,8 procent i stortingsvalet 2013.

Estland: Animositet mellan partier, också dessas anhängare, omöjliggör vissa koalitioner

30 januari 2016 15:32 | Politik | Kommentering avstängd

Mina svenska läsare frågar sig säkert, varför Socialdemokraterna i Estland, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, har regeringssamarbete med det delvis nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) och det nationalkonservativa och kristna Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) i stället för med Edgar Savisaars Keskerakond (Centerpartiet), som åtminstone i vissa frågor intar en lätt vänsterpopulistisk linje.

Ett svar är att sossarna inte litar på Savisaar och, inte utan fog, antar att han skulle försöka lura skjortan av dem och sen försöka ta över stora delar av deras parti. Men saken är svårare än så: Enligt en färsk opinionsmätning från Turu-uuringute AS vill bara sju procent av SDEs väljare ha ett samarbete med Centerpartiet. Och det finns också en misstro bland Centerns väljare mot Socialdemokraterna: Bara 13 procent av dem är för ett samarbete med sossarna.

Också i Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) finns ganska kraftiga låsningar mot samarbete med flera andra partier, inte minst Socialdemokraterna, vilket väl är begripligt mot bakgrund av att sossarna tog över stora delar av de riksdagsledamöter som satt i Riigikogu för det landsbygdsparti på vars rester EKRE sedan har byggts upp. Och skulle man verkligen kunna ha ett politiskt samarbete mellan et allt mer estnationalistiska EKRE och Socialdemokraterna, som har en ryss som ledare?

En liten öppning mot nya samarbetskonstellationer finns hos Vabaerakond (Fria partiet), också det i opposition. Det här partiet skulle kunna tänka sig att samregera med till exempel Reformpartiet och Sossarna, men här finns möjligen låsningar hos det regeringsbildande Reformpartiet, som har fått släppa till både politiker och väljare till det här tämligen pragmatiska borgerliga partiet, nytt i parlamentet sen förra valet.

Melodikrysset nummer 4 2016

30 januari 2016 12:02 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag skrev inget nytt på bloggen i går eftersom jag var upptagen av annat. Vi åkte till Stockholm och Riksdagen för att vara med om utdelningen av Palmepriset. Priset delades av en palestinier och en israel, Mitri Raheb och Gideon Levy. Jag ska återkomma till det, men jag nämner det här, eftersom det kan sägas ha anknytning till temat för en av melodierna i dagens Melodikryss, hämtad från filmen ”Exodus”, som ju gjordes 1960 men handlar om tillkomsten av staten Israel.

Från en TV-serie, ”Mistrals dotter”, var ”Only Love”, sjungen av Nana Mouskouri, hämtad.

Mord och inga visor”, med originaltiteln ”Murder, She Wrote”, ska tydligen visas i TV igen, och eftersom jag är en inbiten deckarfantast och också nu har sett en massa Miss Marple-deckare, byggda på böcker av Agatha Christie, kommer jag nog att se också den här serien.

Veckans svåraste kryssfråga tyckte jag för min del var att identifiera den brittiska popgruppen Supertramp, den som vi hörde i ”It’s Raining Again” från 1982.

Då har jag betydligt lättare för att minnas gamla svenska schlager, sådana som ”Tulpaner från Amsterdam” med Lasse Lönndahl – jag tror att Alice Babs gjorde den också.

Ted Gärdestad var en artist jag gärna lyssnade på, även om ”Hoppets eld” inte hör till hans mest spelade.

Även Orup – Thomas Eriksson – har gjort mycket som krokar sig fast i ens musikminne. I dag fick vi ett exempel på det, ”Regn hos mej”.

Som mina trogna läsare vet, har jag – trots att jag plikttroget lyssnar på melodifestivalerna – ofta betydligt svårare att minnas artister och bidrag hämtade därifrån. Men Afro-Dite med ”Never Let It go” hörde i alla fall inte till de allra mest svåridentifierade bidrag Anders Eldeman med jämna mellanrum hämtar därifrån.

Men klassiska hits sitter som berg i musikminnet. Det är klart att en man i min ålder minns Frank Sinatra i Richard Rogers’ och Lorenz Harts ”The Lady Is a tramp”, detta också när den som i dag – för övrigt alldeles utmärkt – spelades av Monica Bring.

En klassiker, fast i barnvisegenren, är också Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Idas sommarvisa”, den som börjar ”Du ska inte tro det blir sommar”. Kan inte någon sätta fart på årstidsväxlingen snart, förresten?

Medan vi väntar på det kan vi väl ta också veckans andra barnanknutna fråga: Vi hörde Susanne Reuter läsa sagan om Spök-Bodil.

Fast det skulle nog låta som en saga, om man i kvällens Rapport berättade, att våren kommer redan i februari. (Detta apropå att vi fick höra Rapport-signaturen.)

En fråga kvar, och det råkar vara Nils Ferlins ”I folkviseton”, den som börjar ”Kärleken kommer, kärleken går” och som har blivit mycket fint tonsatt av Herr T (Torgny Björk). Den här sången har jag ett mycket fint minne av. Birgittas syster Karin sjöng den för sin man Hasse plus oss övriga bröllopsgäster när vi var på deras bröllop nu för ganska länge sen en underbar sommardag i deras trädgård i Vallentuna.

Estnisk och finsk bastu – något för både kroppen och själen

28 januari 2016 14:05 | Deckare, Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

I början av 1960-talet, när jag var nyvald ordförande för Laboremus i Uppsala, var jag vid ett tillfälle en av medlemmarna i det svenska socialdemokratiska studentförbundets delegation till de nordiska socialdemokratiska studentförbundens årliga gemensamma pingstkonferens, vid det här tillfället i Finland. I konferensprogrammet ingick förstås också finsk bastu.

Finnarna visste av erfarenhet att många av deltagarna från det övriga Norden inte var några vana bastubadare, så de påbörjade en lek med gradvis reducerat deltagarantal. De hällde på mer vatten på bastuaggregatet, och i hettan och ångan som snabbt spred sig räknade de:

– Hor mån-ga tanskar? Hor mån-ga norrmän? Hor mån-ga svenskar?

Antalet danskar och norrmän i bastun minskade på så sätt snabbt. Antalet svenskar reducerades också, men två man i den svenska delegationen stannade envist kvar.

Men så gick det upp ett ljus för finnarna, och de gav upp den här tävlingen. Egentligen kunde ju inte de två i den svenska delegationen, som uthärdade hur mycket finsk bastu som helst, räknas som svenskar: Enn Kokk var ju estländare och Olavi Junus ingermanländare.

Det ligger någonting i den där iakttagelsen. I den lilla estniska kustby, där jag framlevde mina första sex år, fanns bastu på varenda gård. Bastubad var sättet att svetta ur porerna och hålla sig ren. När vår familj i februari 1944 tog sig över till Finland och stannade där i åtta månader innan vi fortsatte till Sverige, mötte vi i vårt norra grannland inte bara ett besläktat språk utan också en bastukultur, snarlik vår egen också i den meningen att knippen av björkris användes för att pisktvaga den svåråtkomliga ryggen. Å, denna underbara doft av björklöv i bastun, saun på estniska, sauna på finska.

Bastubad förekom ju också i Sverige – läs gärna Nils ParlingsFinnbastu” från 1955. I Sverige kom vi att bo från hösten 1944 och framåt. Men husen i Juniskär söder om Sundsvall där vi hamnade var i allmänhet inte utrustade med bastu. Pappa hittade allmänna bastur dels i Svartvik, dels i Njurunda, båda en halvmil från Juniskär där vi bodde, så dit åkte vi emellanåt för att få bada bastu. Från min första skoltid minns jag också, att skolan, en liten B-skola på landet, några gånger åkte till badhuset i Njurunda för att bada bastu.

Senare byggde Kjell Nordin, vår hyresvärd som var murare men allmänt snickerikunnig och händig, på tomten i Juniskär ett uthus, som bland annat inrymde både badkar och bastuugn plus lave. Där badade vi sen bastu inför varje veckohelg.

När jag hösten 1959 flyttade till Uppsala för att studera, hade jag i min första bostad, ett hyresrum i en lägenhet, för första gången i livet tillgång till ett badrum med kar och dusch, men efter en tid flyttade jag och min bror Matti till en rivningslägenhet i korsningen Kungsgatan/Linnégatan, och där fanns det bara kallvattenskran, så för att kunna raka sig och tvätta sig måste man värma vatten på gasspisen i köket. Men det var ganska kort väg till Centralbadet, så dit gick vi någon gång i veckan för att bli lite mer grundligt rena men också för att kunna bada bastu och simma i bassängen.

Vi hade kompisar som liksom vi själva var med i Laboremus eller som min gode vän, SSU-ombudsmannen Sören Thunell primärt i SSU, och periodvis var vi ett ganska stort gäng av unga sossar – i det här fallet bara killar, eftersom sambad inte förekom i Centralbadet – som badade tillsammans i Centralbadet och ibland fortsatte med gemensam middag på restaurang Tre Liljor i Folkets Hus.

När jag från januari 1968 och framåt i olika funktioner arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen på Sveavägen 68 i Stockholm, brukade jag, särskilt när jag behövde göra ett kvällspass, ibland före middagsmålet ta ett uppfräschande bastubad på det relativt näraliggande stockholmska Centralbadet.

Jag har också under mina många arbetsår i Stockholm provat andra stockholmska bad, allt från Vanadisbadet till hotell Reisens ganska luxuösa badanläggning. Jag har förstås också besökt Sturebadet, känt även genom Stieg Trenters deckare från 1962, ”Sturemordet”, men tappade lusten när jag vid mitt första besök där satt – blundade och njöt – på en stol i bastun och plötsligt upptäckte, att en äldre man med uppenbara sexuella avsikter stod lutad över mig. Jag är ohjälpligt heterosexuell, så jag gick aldrig dit igen.

När Birgitta och jag 1969 köpte vårt sommarhus i Öregrund, fanns där inte ens vatten och avlopp indragna, så vårt myckna trädgårdsarbete kom att fordra besök i den kommunala bastun varje vecka, först den gamla nere vid den nu också nedlagda restaurang Hasselbacken, senare i Idrotthallen. Det var mycket trevligt att gå till de här bastuanläggningarna, och våra barn fick också tidigt lära sig att bada bastu.

När vi senare byggde om och till, och då inte bara försåg huset med badrum, lät vi också på den gamla vedbodens plats uppföra en bastu med dusch i förrummet. I åratal har vi sen badat bastu i den här egna bastun och därefter svalkat av oss med något kallt att dricka i vilstolarna under plommonträden nere i trädgården.

Hustrun går så här vintertid ofta och motionssimmar i Fyrisbadet, badar då också alltid bastu. Men det hon berättar därifrån – crawlare som simmar i fel bana, stojande tonåringar i bassängen, kvinnor/tjejer som bastar iförda baddräkt – stimulerar inte min lust att gå dit. Jag har också kollat nätuppgifterna om Centralbadet i Uppsala, och det verkar numera vara ett aktivitetshelvete.

Så jag får nog ge mig till tåls till dess att det blir dags att flytta ut till Öregrund igen.

Historien om Filmstaden i Råsunda. Och lite om min egen filmhistoria

27 januari 2016 15:46 | Film | 3 kommentarer

Mikaela Kindblom berättar i boken ”Den svenska drömfabriken” (Stockholmia förlag, 2015) historien om Filmstaden i Råsunda.

Jag har, fast i relativt sen tid, besökt Filmstaden, men jag har inga personliga minnen därifrån, däremot minnen av en mycket stor del av de filmer som helt eller delvis producerades där.

Det senare har att göra med att jag sen mycket unga år – jag kom till Sverige som sjuåring och gick snart på biomatinéerna på de båda biografer som på den tiden fanns i Kvissleby, hyggligt nära den lilla byn Juniskär på kusten i Njurunda där vi bodde. När jag hade börjat i realskolan i Sundsvall, gick jag regelbundet på bio också på de biografer som fanns inne i stan. I de tidiga tonåren såg jag, fast jag då bara var 14 år, den då barnförbjudna (= femtonårsgräns) ”Hon dansade en sommar” med Ulla Jacobsson i en mycket omskriven men egentligen högst oskyldig nakenscen.

Till det faktum att mitt filmintresse både breddades och fördjupades under gymnasietiden bidrog två olika saker.

Jag var ombud för – lösnummerförsäljare av gamla Folket i Bild, där Lasse Bergström 1954-1962 var en mycket skicklig filmkritiker, jag sålde som FiB-ombud filmade romaner som Birgit TengrothsTörst” och jag läste framför allt en rad romaner som följetonger i FiB. Många av dem, skrivna av de stora svenska proletärförfattarna, hade, när de kom i den här tidningen, fått ny aktualitet genom att filmas, och ibland illustrerades följetongerna av filmbilder. En av de mycket lästa femtiotalsförfattarna, Per Anders Fogelström, var andreredaktör för Folket i Bild, och hans böcker filmades, infördes som följetonger i FiB och återutgavs i FiBs folkbokserie.

Under gymnasietiden – jag tog studenten 1958 – kom jag också att se allt mer av konstnärligt smal film – jag har i svenskuppsatser också refererat till sådana filmupplevelser. Jag var under en del av gymnasietiden elevrådsordförande och med hjälp min kompis Anders Thunberg, senare känd journalist, vidgades elevrådets verksamhet till att också driva en filmstudio med visning av kvalitetsfilm.

Hösten 1959 påbörjade jag mina universitetsstudier i Uppsala, men den här staden med sina många biografer plus sin studentfilmstudio erbjöd också ett fantastiskt utbud av kvalitetsfilm för en filmintresserad ung man. Det förekom veckor då jag såg fler filmer än veckans dagar – mitt personliga rekord är fyra långfilmer samma dag.

Åren med småbarn att lägga hemma plus arbetsresor till Stockholm reducerade kraftigt mina biobesök (och dagens popcornosande salonger känns inte längre så inbjudande). Men två nya möjligheter att se film har tillkommit. Dels har TV länge visat bland annat äldre svenska långfilmer. Dels har vi skaffat först VHS-, sen DVD-filmer att se hemma i den egna TVn.

Så komna så här långt i texten har nog mina läsare förstått, att dottern Kerstins julklapp till mig i julas, boken om drömfabriken, hamnade hos precis rätt person.

Eftersom jag har sett nästan alla filmer från femtiotalet och fram till decennieskiftet 1960-tal/1970-tal, omnämnda i den här boken, och eftersom jag också har sett en mycket stor del av de äldre filmerna, allt från stumfilmseran och de tidiga ljudfilmerna till de filmer som gjordes före, under och efter andra världskriget, väcker de många filmbilderna i den här boken egna minnen av de här filmerna – jag har ju för övrigt skrivit om många av dem; se ovan under Kulturspegeln, Film. Mikaela Kindblom refererar inte heller i någon större utsträckning handlingen i de filmer hon skriver om, men blandningen av i allmänhet träffande iakttagelser, publikt och kritikermässigt mottagande samt, inte så sällan, udda men intressanta sidospår gör hennes framställning av den svenska filmens historia nöjsam att läsa. Fokus ligger naturligtvis på filmer, helt eller delvis tillkomna i Filmstaden i Råsunda, men när det krävs för sammanhanget, nämner hon också filmer producerade utanför SF-sfären.

Hon kan naturligtvis inte göra någonting åt det faktum, att både regissörer och de verksamma i filmindustrins många andra yrkeskategorier har varit män, men jag vill ge henne en särskild ros för att hon verkligen lyckas visa, att många skickliga filmmakare i ordets varierande mening – och jag talar här inte om kvinnor i filmroller – har varit kvinnor. Mai ZetterlingsÄlskande par” från 1964 är ett bra exempel – men det har alltså funnits betydelsefulla kvinnor inom produktionsdelen av filmbranschen långt tidigare.

Jag är också glad för att Mikaela Kindblom lyfter fram bredden i svensk film. I den här boken kan man såldes läsa både om Ingmar Bergman och hans filmer och om så kallade pilsnerfilmer, typ Weyler HildebrandsPensionat Paradiset” från 1937. Och jag tycker det är bra, att hon också ser förtjänsterna hos en mångproducerande regissör som Hasse Ekman.

Till det som gör den här boken till ett stycke levande filmhistoria hör Gösta Ekmans (den yngres) minnen från Filmstaden i Solna.

Ísland: Historiskt lågt stöd för Självständighetspartiet. Socialdemokraterna äntligen på väg lite uppåt

26 januari 2016 13:27 | Politik | Kommentering avstängd

Mandatfördelningen i Alltinget efter det senaste valet (27 april 2013):

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 19 mandat, 26,7 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigmundur Davíð Gunnlaugsson, 19 mandat, 24,4 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, lett av Árni Páll Árnason, 9 mandat, 12,9 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 7 mandat, 10,9 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, numera lett av Óttarr Proppé, 6 mandat, 5,1 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 3 mandat, 5,1 procent

I en rad gallupmätningar har sedan Piratar (Piratpartiet) åkt upp som en komet. I Gallups mätning, redovisad den 3 januari, stöddes Piratpartiet av 33,1 procent. Skälet till det här är partiets populistiska profil och många skickligt gjorda utspel riktade till viktiga väljargrupper. Partiets stöd bland yngre väljare är mycket stort. Också i Reykjavík har partiet en mycket stark ställning. I MMRs mätning den 22 januari stöd Piratpartiet av 34,9 procent.

Tvåa ligger fortfarande det ena regeringspartiet, Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet). I Gallup-mätningen fick partiet 25,2 procent, men i MMRs senare mätning är partiet nere på 20,6 procent, en för detta parti rekordlåg siffra.

På en mycket lägre nivå än i valet ligger fortfarande dess koalitionspartner Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), som också sitter i regeringen och som i Gallup-mätningen nu stöds av 12 procent. MMR ger partiet ett ännu lägre stöd, 11,5 procent.

Socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) har länge legat på en rekordlåg nivå, så låg att det har uppstått diskussion om vem som borde ha partiledarposten. I Gallups mätning kring nyår fick partiet 10,4 procent, men i MMRs mätning får partiet äntligen ett litet lyft: Partiet får nu stöd av 12,9 procent, vilket dock fortfarande är långt under dess stöd under dess glansdagar.

Dess konkurrent om vänsterrösterna, Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), får i Gallup 10,2 procent och hos MMR 11,4 procent. Det betyder att Socialdemokraterna nu åter är lite större än sin vänsterkonkurrent.

Nykomlingen 2013 Björt framtíð (Ljus framtid) har krisat och legat under femprocentsspärren. I Gallups mätning låg partiet, med 4,2 procent, fortfarande under spärren, men i MMRs mätning är det, med 5,3 procent, åter över spärren.

Finland: Paavo Väyrynen lämnar alla sina partiuppdrag

25 januari 2016 14:02 | Politik | Kommentering avstängd

Paavo Väyrynen, legendarisk finländsk centerpolitiker, bland annat partiordförande 1980-1990, mångårig minister (undervisningsminister, arbetskraftsminister, i sammanlagt mer än två årtionden utrikesminister, 2007-2011 utrikeshandels- och utvecklingsminister, lämnar alla sina uppdrag i Suomen Keskusta (Centerpartiet).

Han har också suttit i Europaparlamentet 1995-2007 och sitter där åter sedan 2014 – hur han gör med detta uppdrag har inte framgått av nyhetsrapporteringen. Men han har tidigare fått nobben av sitt parti för att finska Centern i EU-parlamentet skulle försöka bygga upp en helt ny, EU-kritisk grupp.

Väyrynen har låtit denna bomb detonera i två steg på sin blogg. Först genom ett blogginlägg, sedan genom att kalla till presskonferens om sin bok ”Eihän tässä näin pitänyt käyda” (Inte skulle det ha behövt gå så här).

Det är en bitter Paavo Väyrynen som framträder. Väyrynen, under åratal Centerns ledande man, konstaterar, att han inte längre kan påverka sitt parti. Därför tänker han lämna sina poster i partifullmäktige, partistyrelsen och dess arbetsutskott.

I stället söker han nu tvärpolitiskt samarbete om att Finland ska lämna Euro-området, på sikt också EU, samt förbli militärt alliansfritt.

Inrikespolitiskt anklagar han sitt gamla parti för att ha tagits över av liberaler.

Det här är utan tvekan en politisk bomb, mycket farlig för Centern som nu har förlorat platsen som landets största parti till Socialdemokraterna.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^