Sommar i P1 med Anders Berglund

22 juli 2018 1:40 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag känner inte Anders Berglund personligen, men det jag vet om hans musikaliska insatser, och det är mycket, väckte stora förväntningar inför dagens ”Sommar”, märkligt nog hans första. Just det faktum att han har så mycket att berätta bidrar tyvärr också till att det här sommarprogrammet mer får prägel av meritlista än av personligt vittnesbörd. Fast det kan ju också ha bakrunden att Berglund inte vill lämna ut sitt eget liv, och då är bristerna i programmet följden av ett personligt beslut.

Till någon del beror den här lite opersonliga hållningen kanske på att han allt sen mycket unga år har haft så lätt för sig. Han har fått spela och turnera, och eftersom han var skicklig och hade känsla för vad den ena respektive andra publiken ville ha, fick han ständigt nya erbjudanden och lyckades. Det blev allt från turnéer i folkparkerna till framträdanden i utlandet, så småningom i USA. I det sist nämnda fallet talar vi om hans mycket framgångsrika turnéer med Björn Skifs och Blåblus (i USA Blue Swede), som 1974 gav dem förstaplatsen på den amerikanska Billboard-listan. Om den här låten, som han spelar i tre versioner, får vi också en del roande fakta.

Just musiklistan i det här sommarprogrammet är suveränt väl gjord. Den är gjord av en man som inte bara kan sin tids populärmusik utan och innan – han har haft hand om musiken i 16 melodifestivaler – utan också själv har spelat ihop med många av de stora i genren, faktiskt också inte är främmande för helt andra typer av musik – bland det han spelar finns Eva Dahlgren och Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Esa-Pekka Salonen och så Gabriel FaurésAprès un rêve”.

Hans låtlista innehåller även ”Fait accompli” av Björn och Benny med Tommy Körberg som solist, beatleslåten ”Can’t Buy Me Love” med Ella Fitzgerald, ”I Shot the Sheriff” (Eric Clapton), Quincy Jones (”For Lena & Lennie”), Jill Johnson med ”Crazy In Love”, Peter LundbladsTa mig till havet” (som sjöngs av en sonson på min kusin Kreetes begravning – hennes aska ströddes sedan i havet utanför vår estniska kustby, Juminda, som vi båda lämnade som flyktingar under andra världskriget), ”The Moon, the Stars and You” med Nils Landgren och så Stevie Wonder med ”Sir Duke”.

Det skulle finnas mer att berätta om Anders Berglund, men jag slutar helt enkelt med ett ”Grattis på 70-årsdagen”.

Melodikrysset nummer 29 2018

21 juli 2018 16:50 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik | 2 kommentarer

I går kväll såg Birgitta och jag i TV Ingmar Bergmans klassiker från 1957, ”Det sjunde inseglet”. Jag vet inte hur många gånger jag har sett om den sedan premiären, men det är en lysande film – läs gärna min recension ovan under Kulturspegeln, Film, där man söker på regissörens efternamn.

Därefter var jag uppe till ganska sent för att hinna få ut min recension av fredagens ”Sommar” på Google.

Och när jag till slut var klar och låste yttedörren för natten, såg jag att den stenlagda gången utanför var våt. I morse, när jag hämtade morgontidningarna, såg jag att det hade kommit ordentligt med regn under natten, något efterlängtat och livsnödvändigt för den trädgård vi allt sedan vi i slutet av 1960-talet köpte vårt sommarställe i Öregrund själva har anlagt – varje år i vår krafts dagar blev den allt mer av skapelse i ställe för vildmark.

Ja, vi är gamla nu, jag 81, och Birgitta kommer i kapp mig i september.

Fast åldern kan ju ha sina fördelar också, till exempel när man löser Melodikysset.

Är man i min ålder har man sett ”Bröderna Cartwright” (i original ”Bonanza”, 1959-1973).

Man har tillsammans med egna barn sett Magnus (Härenstam), Brasse (Brännström) och Eva (Remaeus) – det var hon som sjöng i dag – i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, som sändes i TV 1973-1974.

Och under folkskoletiden på ömse sidor om 1950 fick vi med hjälp av sånghäftet ”Stamsånger” lära oss sjunga sådant saom fortfarande finns kvar i melodiminnet: ”I sommarens soliga dagar, vi gå genom skogar och hagar” är ett exempel.

Särskilt många nöjen stod inte till buds på den tiden. Men kanske fick man sjunga ”Barnatro” på bönhuset. Annars hörde man den, ofta, med Anna-Lisa Öst i radion, fast alla kallade henne Lapp-Lisa – ”Barnatro” hade hon gjort redan 1936, fast det var ju innan jag kom till Sverige. Öst var det ja, och det hade fått Eldeman att koppla ihop henne med ett annat väderstreck, syd. Det illustrerade han med hjälp av TV-serien ”Nord och Syd”.

Faktiskt var det egentligen ingenting i dagens kryss, som jag inte klarade för egen maskin.

Den enda lite knepiga frågan, för mig alltså, var vems låt Sven-Bertil Taube sjöng. Jo, den var ju hämtad ur TV4as ”Så mycket bättre” och skriven av hans parhäst där Miriam Bryant. Jag brukar inte se det här programmet, men jag är ju Telia-kund, och eftersom jag inte har något emot att Telia nu köper TV 4 av Bonniers, så kanske jag kommer att se mer av Telia-kanalernas program.

Evert Taube måste man ju, apropå sonen, också ha med något av i Melodikrysset. I dag fick vi höra ” länge skutan kan gå” fast i Roland Cedermarks tappning.

Simon & Garfunkel, den senare med förnamnet Art, har jag allt av i skivhyllorna. Men Thorleifs’ dansbandsversion av till exempel ”Mrs Robinson” fördärvade nöjet att få höra något av av den här gamla sångduon.

Märk att jag inte är ute efter att racka ner på allt som gillas av så kallade vanliga människor.

Det gick för all del inte särskilt lysande för Kikki Danielsson i Eurovision Song Contest 1985, men låten hon vann med i den svenska uttagningen, ”Bra vibrationer”, skriven av Ingela Pling Forsman och Lasse Holm, var inte alls så pjåkig.

Och visst var Thore Skogman trots bred och ofta väl utnyttjad musikalisk kapacitet en smula förbisedd som låtmakare? Han var en övertygad sosse, turnerade med Sten Andersson i 1968 års val och skrev till och med en egen kampanjsång, ”Härliga värld”, men mitt omdöme ovan grundas inte på det, och märk att hans ”Tio tusen röda rosor” från 1967, den som skulle ge oss kryssordet ros, inte syftar på den socialdemokratiska partirosen.

För övrigt har också Sting, det vill säga Gordon Summer, en både bred och musikkunnig publik. Honom hörde vi i dag i ”Every Breath You Take”.

Men låtar jag gillar kan låta ganska olika. Jag är också mycket förtjust i ”I Kissed a Girl” med amerikanskan Katy Perry.

Sist kvar att redovisa är då svaret på den dubbla dubbelfrågan. Jeja Sundström och den nu döde Stefan Demert var när det begav sig även privat ett par, och de gjorde en rad av Stefans låtar, till exempel ”Anna Anaconda”, tillsammans på skiva. Några av de här låtarna, alltså skrivna av Stefan, är faktiskt mycket hörvärda.

Människor, även mycket begåvade sådana, måste ju dö, men varför hålls inte deras låtskatt levande och ständigt tillgänglig på skiva?

Ibland tror jag dagens unga inte har en aning om vad de går miste om.

Sommar i P1 med Maria Westerberg

21 juli 2018 1:03 | Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken, Varia | 3 kommentarer

Om Maria Westerberg, dagens värd för ”Sommar”, vet jag inget utöver det lilla jag har läst i radions presentation av henne. Hon är femti år men har varit konstnär i tretti, kåsör i ”Naturmorgon” i TV, ett program jag inte ser, och kåsör i Nya Wermlands-Tidningen som inte finns i områden jag bor eller har arbetat i.

Men tillnamnet ”Vildhjärta” låter vackert. Och hur försörjer man sig på träbitar man hittar i skogen?

Det här gör mig tillräckligt nyfiken för att lyssna.

Men att i ordets vanliga mening referera hennes sommarprogram går inte trots att jag är gammal journalist och just därför har lärt mig att föra anteckningar om det folk säger.

Mitt referat, för det finns ett sådant, består av en rad nyckelmeningar och signalord: Även när hon under sina skogsvandringar följer samma vanliga väg, hittar hon varje gång något nytt. Hon lockas att ta upp ett fallet löv, och sen ett till och sen ett till. Hon passerar storstenen. Nu går hon genom nötkråkans rike. Rätt som det är hittar hon en björkklyka, som det kanske kan bli något av. Annat är helt vanligt: hjortron, skvattram, harsyra – många lyssnare vet säkert inte vad harsyra är, men jag har ätit det många gånger. Trattkantareller också för att ta något annat hon nämner.

Och så filosoferar hon, använder aforistiska meningar.

Men någonstans i henne finns en gräns, en vägran att anpassa sig. Till och med med följden att hon är beredd att bryta eller pausa mänskliga kontakter. Någon stor vänkrets verkar hon inte ha. Hon värnar sig själv och sitt fria skapande. Miljöaktivist är hon också.

Vad lyssnar då en person av hennes typ på?

Till min glädje böjar hon med Lisa Ekdahl och ”Sakta, sakta”, och sn följer även Joni Mitchell och ”Big Yellow Bird”.

Sin lust att handla efter eget huvud markerar hon med ”Du käre lille snickaerbo” ur filmatiseringen av Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga.

Men hon spelar också ett par tonsättningar av egna verk, spelade och sjungna av maken Johannes Söderqvist plus Frida Granström, som tillsammans kallar sig Hemjord (!). Särskilt ”Ett skri” är värd att lyssna på.

Sommar i P1 med Peder Fredricson

20 juli 2018 0:16 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 9 kommentarer

Jag medger att jag är fel person för att skriva om ”Sommar” med Peder Fredricson – jag hade ingen som helst aning om vem han var och varför han hade fått uppdraget att göra dagens sommarprogram i P1.

Detta har med all sannolikhet att göra med att jag aldrig läser sportsidor. Och det kan ju sägas vara något självförvållat, mitt eget problem. Men ”Sommar” är inte ett sportprogram för radio utan ett underhållningsprogram vilket betyder att det ska kunna roa, beröra och locka alla slags människor.

Sådana program görs ju också då och då av människor med bakgrund i idrottsvärlden – jag har själv hört lysande sommarprogram, gjorda av idrottare och sportjournalister.

Men Peder Fredricsons ”Sommar” var inte av det slaget, och jag förstod alltså inte, varför han hade fått uppdraget att göra det här programmet. Ett guld respektive ett silver i ett par tävlingar gör en ju inte automatiskt till en lämplig sommarpratare,

Han gör för all del ett försök att berätta om sin familjebakgrund, bland annat pappans försök att leda in honom på en mer målmedveten bana, men det mesta av det personliga, det som krävs för ett hörvärt sommarprogram, reduceras till namnen på hustrun och en av sönerna. Inte ens hästarna i detta program om hästsport kommer jag riktigt nära. Det mest personliga i det här programmet blir historien om hur hans kropp en dag inte längre pallar.

Till det här kommer att Fredricson berättar i ett rasande tempo och med punktmarkeringar som förutsätter att lyssnaren redan känner till honom och hans liv.Till och med musiken han väljer att spela präglas av detta tempo.

Jag gillar i och för sig att han startar med Fläskkvartetten och ”Innocent, men annars blir jag överraskad varje gång jag ens känner till en spelad artist eller grupp: Rod Stewrt, The Cardigans, Mando Diao.

Mest överraskad blir jag av att han spelar ”Jazz Suite No 2” ur Stenley KubrricksEyes Wide Shut”-

Den gillar jag, men egentligen var det något helt annat som två gånger berörde mig i det här programmet: varningarna för rasande skogsbrand i Södra Norrland.

Sommar i P1 med Jonas Waltelius

18 juli 2018 22:22 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jonas Waltelius blev utsedd till lyssnarnas egen sommarvärd 2018, kanske inte helt oväntat med tanke på vad han hade att berätta i dagens ”Sommar”.

Han var en helt vanlig lärarstuderande, skulle också gifta sig, men lördagen den 25 maj 2013 hände något som helt skulle förändra hans liv. Kompisarna hade ordnat svensexa, en helt nykter förklarar han.

Svensexan är utformad som en lektion i kampsport, och även om det inte är Jonas’ grej, ställer han upp. Men efter bara tio minuter tar alltsammans plötsligt slut. Han blir förlamad från övre delen av ryggen och neråt. Han kan inte längre gå, och vad värre är, förlamningen drabbar även händerna.

Livet är om inte helt slut ändå så förändrat att han inte kan fullfölja några av sina planer, till exempel börja arbeta på heltid som lärare och gifta sig med flickvännen Line.

Vem som helst som skulle råka ut för någonting liknande skulle ju bli tveksam om det kloka i att binda flickvännen vid de gamla planerna, men när Waltelius erbjuder fästmön hennes frihet, vägrar hon och håller fast vid honom. Och till slut gifter de sig trots hans oförmåga att ta det rimliga ansvaret, att dela på bestyren i det gemensamma hemmet.

Det här kallas kärlek, och även i det här fallet resulterar kärleken i ett barn, nu ettochetthalvtåriga Ebba.

När det gäller det fysiska handikappet händer inte särskilt mycket, men han får med läkarhjälp och operation i alla fall tillbaka rörligheten i ena handen.

Det i sin tur är förutsättningen för att han kan återvända till läraryrket, först jobba till 25 procent, sen till 50 procent.

Den här historien är en berättelse om glädje och sorg, om längtan och hopp, om vägran att ge upp.

Många har hjälpt honom, släkt och vänner och framför allt hustrun. Undra på att ”You’re the Inspiration” med Chicago spelades på bröllopet.

Också annat av det Jonas Waltelius spelade präglades av det hopp han har lyckats hålla vid liv: ”I Won’t Give Up” med Jason Mraz.

Värda att nämna är också Kent (”Utan dina andetag”), Queen (”Don’t Stop Me Now”) och den i mina öron mycket fina ”Vart jag mig i världen vänder” med Den svenska bjönstammen.

Sista låten, riktad till dottern, sjöngs av en av mina gamla favoriter, Joni Mitchell: ”Both Sides Now”.

Men han spelade också ganska mycket som jag aldrig hade hört förut.

Sommar i P1 med Fatima Bremmer

18 juli 2018 1:55 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Eftersom Fatima Bremmer har varit reporter och nyhetschef i Aftonbladet och dessutom medarbetat i Expressen och Svenska Dagbladet känner jag förstås till henne. Nu när hon skulle göra ”Sommar” i P1, gjorde jag lite mer research och fick då veta att hon lärde sig läsa och skriva redan vid tre års ålder, kände jag lite själsfrändskap, eftersom jag själv också var så där tidig (fast det var förstås i Estland).

Ändå blev jag lite irriterad när jag lyssnade på hennes ”Sommar”. Dels för att hon sällade sig till skaran som inte under programmets gång berättade vad hon spelade. Dels för att det gick lite för fort – inte så att hon var det minsta otydlig, men det blev ibland lite av rabbel i den berättande delen av programmet.

Berättade gjorde hon om journalisten, man skulle väl kunna säga världsreportern, Ester Blenda Nordström (1891-1945), under lång tid knuten till Svenska Dagbladet. Om Nordström har Bremmer skrivit en augustprisbelönad bok, ”Ett jävla solsken”, så hon kan verkligen sitt ämne. Och det hon berättar om Nordström väcker ens intresse.

Fast ibland tycker jag hon lite för mycket identifierar sig med sitt objekt – man kunde nästan tro att hon själv är lesbisk trots att hon vad jag förstår är del av ett heterosexuellt par.

Nordströms genombrott som journalist blev reportaget om de erfarenheter hon gjorde när hon tog jobb som piga på en bondgård i närheten av Nyköping. Hon namngav inte sin arbetsgivare och berättade inte var gården fanns, men det hon berättade var desto mer drabbande. Det hon skrev ledde också till förbättringar för pigorna. Fast familjen på vars gård hon hade arbetat kände sig ändå utpekad och gick till motanfall.

Det hon rapporterade fick hur som helst effekt: Pigornas i vid mening arbetsvillkor förbättrades.

Men Ester Blenda Nordström var en boren journalist och vidgade sitt arbetsfält. Trots att det var livsfarligt följde hon med som fotograf till inbördeskrigets Finland, där striderna mellan röda och vita skördade tiotusentals liv – barn dog av svält. Hon tog bilder och mådde själv illa.

Lite senare dokumenterade hon också livet bland samerna i norra Sverige och gjorde då något ovanligt, visade sympati för urinvånarna i Lappland.

Under den här resan träffade hon även Karin som under en stor del av hennes liv kom att bli hennes livspartner. Samkönade par var tabu på den tiden, och egentligen vet ingen bestämt arten av deras relation, men sannolikt har Fatima Bremmer rätt när hon driver tesen att de var ett lesbiskt par. Uppmärksamhet torde de hur som helst ändå ha väckt, till exempel när de lite senare var på en lång motorcykelutflykt tillsammans – kvinnliga motorcyklister var också myckt sällsynta på den tiden.

Ester Blenda Nordström hade många strängar på sin lyra. Hon skrev till exempel en rad banbrytande flickböcker om Ann-Mari, lite grann en föregångare till Astrid Lindgrens böcker om flickor som sticker ut och går före.

Och så är hon berömd som reporter, världsreporter för att använda ett modernt uttryck. Resorna, ofta under primitiva förhållanden, går till länder som Brasilien, Argentina och Spanien, så småningom också till Kamtjatka som ju då hade blivit en del av Sovjetunionen.

Allt det här knäckte henne fysiskt, men när hon kom hem, satsade hon ändå på något nytt, att driva ett jordbruk.

När hälsan allt mer försämrades, kom Karin, nu åter skild, till henne och skötte om henne under hennes sista tid i livet. Men Ester Blenda Nordström dog ändå men hade faktiskt klarat alla fighter och visat vägen framåt.

Fatima Bremmers i själva sommarprogrammet alltså inte förekommande skivlista hade som egenhet att hon bara spelade kvinnliga skivartister, sådana som Marit Bergman, Anna Ternheim, ”Så skimrande var aldrig havet” med Lill Lindfors (men det finns faktiskt män som har gjort den bättre!), Maria Callas, Eva Dahlgren, Oh Laura, en svensk popgrupp från Stockholm, Billie Holiday (”I’m a Fool To Want You”) och Sofia Karlsson, som jag nyligen har skrivit om.

Eftersom jag känner till The Velvet Underground, tror jag först att Bremmer ändå har gjort ett undantag, men i den låt hon har valt, ”I’ll Be Your Mirror”, är det en kvinna, Nico, som sjunger.

Sommar i P1 med Anders Thornberg

17 juli 2018 4:02 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Den nuvarande rikspolischefen Anders Thornberg gav i dagens ”Sommar” en genomtänkt och redig bild av polisens uppgifter. Han välkomnade regeringens numerära ökning av antalet anställda i polisorganisationen men tyckte, att en del av de uppgifter som i dag åligger polisen borde utföras av andra samhälleliga organ. Viktigt är också att klara förebyggande åtgärder och stärka polisens lokala närvaro. Självfallet ville han även lyfta polislönerna, men där hade han en nödvändig insikt om villkoren på arbetsmarknaden och hur lönesättningen går till.

Thornberg är en långvägare i polisyrket, där han har verkat sedan börjat av 1980-talet. Som vanlig polis började han, egentligen från Halmstad, i Stockholm, där han hade gått i polishögskolan. Han blev, trots eller kanske på grund av sin kritik mot SÄPOs oförmåga att informera, kommunikationschef där och så biträdande generaldirektör och sist chef.

Därifrån plockades han 2018 över till jobbet som rikspolischef.

Han har också fått visa vad han går för.

Under sin tid på SÄPO övertygade han de ansvariga om sin kapacitet. Gripandet i tid av den svenska terroristgrupp, som planerade ett dåd mot danska Jyllands-Posten, tidningen som hade publicerat mohammedkarikatyrerna, förhindrades av den danska polisen men efter tips från svenska SÄPO. Att vi själva i ett annat fall slapp undan ett blodbad i Stockholm city hade dock mer med tur än skicklighet att göra: terroristen i fråga lyckades bara sprängs sig själv i luften.

Men sen kom ju dådet vid Åhléns, det som jag relativt nyligen har skrivit om.

Ändå är det helt uppenbart att den förre chefen för Säkerhetspolisen, i dag chefen för Rikspolisen, har den nödvändig förmågan att spåra hoten mot samhället. Fast naturligtvis kan man ingenstans i världen skydda sig mot all terror. Jag säger bara World Trade Center.

Hur som helst känner jag stor sympati för Thornberg och hans strävanden, även om jag tycker att det han berättade om det här i sitt ”Sommar” var lite för återhållet. Fast det senare är förstås att föredra framför slå-sig-för-bröstet-skryt.

Sympatiskt är det han berättar om sin uppväxt i Halmstad, bakgrunden till att han tidigt i programmet spelar Gyllene Tider. Gyllene Tider hör kanske inte till mina favoritet, men här finns en poäng: De delade replokal med ett band som Anders Thornberg stod nära.

Hans bror Per Thornberg spelade i ett lokalt band med jazz på repertoaren, och deras ”Waltz For Lage” är faktiskt riktigt bra. Så också en annan låt med Per Thornberg på sax och dennes son Max Thornberg på bas.

Över huvud taget verkar Anders Thornberg vara förtjust i jazz. Mer jazz spelar han med Lars Danielson (nej, det här är inte förre statssekreteraren) och Lisa Nilsson och Joey DeFoncesco.

Mycket hörvärd är också ”Soul Bossa Nova” med Quincy Jones (1962).

Och vad sägs om Keith Jarrett och Palle Danielsson i ”My Song” eller om Janne Schaffer i ”Bromma Express”?

Jag hör till en generation som i folkskolan fick lära sig sjunga psalmer, till exempel ”En vänlig grönskas rika dräkt”, svensk psalm nummer 201. Jag är inte troende, men den här sommarpsalmen har en mycket vacker text och melodi. Fast att även jag väljer att avsluta med den har att göra med en annan och mer personlig relation till den som här spelar den med sin trio. Anders Widmark är en jazzmusiker som jag har hört live i Uppsala, där han startade sin karriär. Jag har suttit som (S)-representant i kulturnämnden i Uppsala, och vi gav Widmark ett stipendium på 100.000 kronor. Widmark är en lysande musikalisk begåvning. Ett annat av hans kända verk, ”Har du kvar din röda cykel”, finns inspelat med den likaså fantastiske Claes Janson, som jag senast hörde på Socialdemokratenas Första maj-möte i Uppsala i våras.

Sommar i P1 med Uje Brandelius

16 juli 2018 2:15 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Ja, han heter faktiskt Uje, vilket är initialerna i föräldrarnas namn. Efternamnet Brandelius är mer känt. Uje är brorsons son till en av giganterna i svensk populärmusik, Harry Brandelius, känd bland annat för ”Gamla Nordsjön”. Själv lärde jag under min journalisttid känna Pia Brandelius, som fanns i mitt eget yrke, och hon var faster till Uje har jag senare lärt mig. Samtidigt som jag, på skiva, lärde känna Uje Brandelius, kom jag också att lyssna på hans dåvarande hustru Catti Brandelius, känd som Miss Universum när hon framträdde på scen, bland annat i Ujes band Doktor Kosmos.

Det här numera separerade paret lärde jag faktiskt inte känna under deras tid i Uppsala – de kom för övrigt från Gävle – utan för att jag har en av Sveriges största samlingar av politisk musik på skiva.

Över till dagens ”Sommar” som hade Uje Brandelius som värd.

Programmet började med en historia, så märklig att jag borde ha hört den förut: Ujes pappa arbetar som biståndsarbetare i Uganda, och när han vid ett tillfälle föreslår Idi Amin att ta en spruta, blir han dödshotad av den maniske despoten. Den som räddar pappan är lille Uje, som föreslår att pappan ska få lov att ringa Olof Palme. Palme känner Idi Amin till, så in kommer en telefon och Palme svarar, betygar att Ujes pappa är en hedervärd människa som inte vill Amin något ont.

Stor lättnad – Idi Amin tror Olof Palme.

Det är bara det att det här aldrig har ägt rum. Alltsammans är en story påhittad för att fånga lyssnarnas intresse. Och det funkar ju.

Själv tycker jag att det här är intressant också på ett helt annat sätt.

Bland det Uje Brandelius har gjort finns en mycket lång tjänstgöring som mediakontakt på Vänsterpartiets kansli, och visserligen var Palme vänsterinriktad – jag har skrivit ett partiprogram tillsammans med honom – men han var också en benhård antikommunist.

Uje Brandelius har alltid hållit åt vänster, också varit medlem i Ung Vänster, och hans sångtexter bär spår av detta. En del av de problem han hade med uppdragsgivarna (V) hade nog att göra med att han inte hade lärt sig tillräckligt mycket om partipolitiskt manövrerande.

Men hans ”Sommar” i dag handlade egentligen om något individuellt och allmänmänskligt: Hur hanterar man och hur påverkas man av ett läkarbesked att man lider av Parkinsons sjukdom.

Jag har kommit i kontakt med människor som har drabbats av den, vet både hur ojämnt och oberäkneligt den utvecklas – Parkinson är en smygande sjukdom – och hur invalidiserande den så småningom blir.

I Ujes fall började det med att han fick skakningar på vänster hand och tyckte att bandet spelade lite för snabbt. Och läkarbesök ledde till att han vid 44 års ålder fick det drabbande beskedet att han hade Parkinson. Han pendlade mellan hopp och förtvivlan men insåg till slut vad det här innebar för honom, frågade till och med Gud: Vad fan har jag gjort dig? Och så grät han på kvällen.

Här kunde man sätta punkt, men människan, även Uje Brandelius, bärs också i livets svåraste ögonblick av ett hopp. Uje har alltså hittat en ny kvinna och med henne fått ytterligare två barn. Till den här kvinnan vände han sig i direktsändning: Therese, vill du gifta dig med mig?

Hon fanns ju inte där och kunde svara – det här var en direktsändning – men enligt Aftonbladet på nätet har hon svarat ja.

Jag gillade det här, mycket, och detsamma gäller hans låtval.

Jag gillar likaså Uje Brandelius och Doktor Kosmos men uppskattar att han här inte hårdexponerar sin egen musik. Alltså får vi höra ”Kapitalist, nu ska du dö”, skriven av hans dåvarande hustru Catti Brandelius och så den egna låten ”Här kommer livet (och du fattar ingenting)”.

Men märk att hans låtval bortsett från den som skrevs av hans första hustru annars inte är särskilt präglat av hans politiska åsikter. Låtarna speglar annat i hans liv och det han berättar i ”Sommar”.

Jag vill gärna nämna ”Superstition” med Stevie Wonder, ”Här kommer natten” med Pugh Rogefeldt och så, framför allt, ”Lugnare vatten” med Kjell Höglund. Men också till exempel ”Train In the Vain” med The Clash och ”Dreams” med Fleetwood Mac. Titlar som ”Too Drunk To Fuck” och gruppnamn som Violent Femmes lock

Sommar i P1 med Katinka Faragó

15 juli 2018 2:50 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Många, också bland er som har sett mycket svensk kvalitetsfilm, känner säkert inte till Katinka Faragó, men ni har ändå på bio eller nu i år då man firar hundraårsdagen av Ingmar Bergmans födelse, sett någon av de bergmanfilmer som har visats i TV – jag har själv de senaste dagarna sett ”Smultronstället” från 1957 och ”Sommarnattens leende” från 1955, sins emellan mycket olika men båda också mycket sevärda. Faragó var skripta vid tillkomsten av båda filmerna, och det var hon i årtionden för mängder av Bergmans filmer.

Det intressanta var att hon var självständig, böjde sig inte ens i mycket unga år för hans nyckfulla vilja, vilket ledde till respekt och vänskap.

Faragó kom tillsammans med familjen till Sverige i mitten av trettiotalet. Från Ungern tog sig den här familjen först till Wien, sedan, när nazismen och högerextremismen bredde ut sig, till Bratislava, Prag och Warszawa och därifrån till Helsinki. Från Finland tog de sig 1940 över till Haparanda på den svenska sidan, och att de inte skickades tillbaka eller arresterades hade att göra med att fadern i familjen förklarade att de var kristna.

Katinka Faragó fick redan i tonåren filmuppdrag, och det följden blev att hon sen började jobba i filmbranschen och så småningom avancerade hon till projektledare.

Hon har också arbetat för Andrej Tarkovskij och Kjell Grede, vars ”God afton, herr Wallenberg” från 1990 förde henne tillbaka till de unga åren i Budapest. I anslutning till det senare berättar hon också om det minnesmonument över dränkta och skjutna judar som finns på stranden av Donau. Jag har själv varit där och sett de här skorna.

Men det är alltså som assistent åt Ingmar Bergman hon kommer att bli ihågkommen. Jag har redan nämnt ett par av hans filmer, men hon berättade i dag också om filmer som ”Höstsonaten”, ”Skammen”, ”Fanny och Alexander” och så TV-produktionen ”Trollflöjten” (Wolfgang Amadeus MozartsDie Zauberflöte”, som trots TVs tvekan blev en fantastisk framgång.

Det hon berättar om de här produktionerna är tryfferat med intressanta och roliga iakttagelser (Erland Josephsson, Ingrid Bergman, Lena Nyman, Monica Zetterlund och Endre Nemes och så fotografen Sven Nykvist en gång då allting havererade), och dessutom kan hon berätta om vänner som Harriet Andersson. Vilken guldgruva hon är när det gäller svensk filmhistoria.

Jag förde själv bok över det Faragó spelade i sitt ”Sommar”, men jag brukar alltid kolla det jag har noterat (och inte noterat) genom att kolla Sveriges Radios låtförteckning – tack för att den äntligen förekommer också i själva programmet) och så kolla detaljer, stavningar och annat sådant.

I dag hittade jag inte en enda helt korrekt låtlista, och dessutom förekom det fadäser som att det vi hörde Arne Domnerus spela, ”The Midnight Sun Never Sets”, hade döpts om till ”The Midnight Sun Will Never Sets”. En annan recensent klagade över att det förekom för mycket klassisk musik i programmet, förutom den ur Mozarts ”Trollflöjten” även Frederic Chopin och Johann Sebastian BachsWeinachtsoratorium”. Miistilav Rostropovits, i dag med musik ur en bachsvit, har jag träffat personligen och hört spela på cello i en liten krets på Uppsala slott. Och Käbi Laretei, den nu döda estniska pianisten som var en av Bergmans hustrur och som här selade mazurka, har jag både hört spela live och dansat med en nyårsnatt i TV – jag har också läst hennes böcker.

Musiken i ”Sommar” hade stor bredd, och valet av den hade samband med det Faragó berättade. Till det jag själv uppskattade att få lyssna på hörde ”Gröna små äpplen” med Monica Zetterlund, ”Thank You For the Music” med Benny Andersson och så den zigenska folkmusiken.

Och det var en kul ploj att hon slutade med U2 och dedicerade deras ”Pride In the Name of Love” till Ingmar Bergman.

Melodikrysset nummer 28 2018

14 juli 2018 17:10 | Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 8 kommentarer

Sommaren är lite för torr – jag tänker på vår trädgård här i Öregrund – men lika fullt bedövande vacker. Men jag klarar sällan att gå ut, betraktar den oftast bara genom fönstren. Jag har råkat ut för en rad fallolyckor, och eftersom jag ser så dåligt framför allt i solsken, vågar jag inte riskera det jag har kvar av liv och hälsa. När jag för kort tid sedan kom hem från apoteket och Coop och var på väg upp längs den stenlagda gången upp till huset, tappade jag plötsligt balansen och föll rak lång ner i rosenrabatten längs gången och klarade inte att ta mig upp igen. Jag försökte förstås ropa till Birgitta, men hon var inne i huset och hörde inte. Och till slut lyckades jag ändå åla mig ut baklänges, nu med sår av rosentaggar bland annat i håret och i pannan.

Så jag har nästan inte alls varit ute i vår lilla sommarstad, över huvud taget inte besökt eller badat i vår badvik i Tallparksbadet.

Jag försöker kompensera genom att till exempel, som i går kväll, se filmer som Ingmar BergmansSmultronstället”.

Också Birgitta gör vad hon kan för att stötta och muntra upp mig. Här om kvällen hade hon plockat massor av jättegoda bigarråer i det träd jag ser, när jag tittar ut genom fönstret i arbetsrummet med datorn.

Så i dag är det väl lämpligt att börja med frågan där svaret skulle bli gardin och ”Visa vid vindens ängar”, skriven 1966 av Mats Paulson som jag har haft en smula samarbete med inför utgivningen av min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger”. Texten till ”Visa vid vindens ängar” börjar så här: ”Det går en vind över vindens ängar. Det fladdrar till i en tyllgardin.”

Det går en vind över vindens ängar
Det fladdrar till i en tyllgardin
Och jag ska skriva en sommarvisa
Med sol och blomdoft i melodin

Jag ville sjunga om Katarina
Till träklangsflöjter och alcymbal
Men vindens toner blir sommarsånger
Jag bara lyssnar i björklövssal

Det går en vind över vindens ängar
Det fladdrar till i en tyllgardin
Och jag ska skriva en sommarvisa
Med sol och blomdoft i melodin

Det går en flicka i aspelunden
Jag har ett gulnat fotografi
Med åren blev hon en dröm en saga
En ensam vandrares sympati

Jag ville skriva en liten visa
Där ögonblick blir till evighet
Men ord blir stumma och toner döva
Och visans tanke blir hemlighet

Det går en flicka i aspelunden
Jag har ett gulnat fotografi
Med åren blev hon en dröm en saga
En ensam vandrares sympati

Det går en vind över vindens ängar
Det fladdrar till i en tyllgardin
Och jag ska skriva en sommarvisa
Med sol och blomdoft i melodin

Benny Andersson och Orsa spelmän hörde vi sen i en annan vacker visa, ”Födelsedagsvals till Mona” från 1983.

Samma år gjorde The Beatles en fantastiskt fin insjungning av Paul McCartneys ”Yellow Submarine”. På svenska döptes den till ”Gul, gul, gul är vår undervattningsbåt”, och den sjöngs in av Per Myrberg.

En annan beatle, George Harrison, var en del av den 1988 bildade supergruppen Traveling Wilburys, som utöver av Harrison bestod av Bob Dylan, Roy Orbison och Tom Petty (plus Jeff Lynne, som jag först glömde att nämna). I dag hörde vi dem i ”Handle With Care”.

Jag gillar också, mycket, Louise Hoffsten, bland annat för att hon sjunger blues. ”Guess I’m a Fool”, som hon sjöng i dag, är ett exempel från 2002. Jag har alla hennes skivor och även hennes självbiografi.

Det hindrar inte att det finns massor av hitlåtar som mina öron också gillar. Per Myrberg förtjänade verkligen framgången 1964-1965 med ”34an”, men det var Olle Adolphson som gjorde den svenska versionen av ”This Old House”. Adolphson har jag, tror jag, allt av på skiva.

Därifrån är egentligen steget inte särskilt långt till ”Gamle Svarten”, i engelskt original gjord redan 1954, ”Old Faithful”. Men i Sverige blev den stor, mycket stor, först 1954, då Cacka Israelsson> sjöng in den.

Det var trevligt att också få höra ”Anna, du kan väl stanna” i en instrumentalversion med Ove Lind, som jag har hört live med swingmusik på 1950-talet. Men den svenska versionen är mycket äldre, från 1927, och skrevs av Waldemar Dahlquist och den makaläöst skicklige och produktive Jules Sylvain.

Jag vet ju att många av de äldre krysslösarna, de som minns de två senast nämnda låtarna, själva kan ha svårigheter med att känna igen låtar med flera av de yngre stjärnor, som i dag lyser på pophimlen.

Justin Bieber, född 1994, hördes i dag i ”Friends” från 2017.

Madonna, född 1958, är ju i dag i sextioårsåldern, så hon är säkert mer känd – men det är ju för den skull inte säkert, att de äldre krysslösarna har hört ”Ready To Jump” från 2017.

Fast det finns också artister och låtar som spränger alla tidsgränser, till och med åldersgränser. Ett exempel är Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson”, i dag i en instrumental version. Och alla vet väl att den här björnen var utrustad med en nos.

Allt som framförs i Melodifestivalen får för den skull inte evergreenstatus. Ett exempel från 2018 är ”Livet på en pinne”, framförd av Edward Blom. Han borde nog mer hålla sig till sådana pinnar som kineserna äter med.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^