Israels aktion mot Ship to Gaza är inte bara oacceptabelt övervåld – den är obegriplig också utifrån Israels egna intressen

31 maj 2010 11:31 | Politik | 16 kommentarer

”Israels blockad av Gaza gör hela området till ett gigantiskt utomhusfängelse där Israel kontrollerar allt som tillåts komma in eller ut. Detta har lett till ekonomisk katastrof, massarbetslöshet och lidande för Gazas befolkning”, konstaterar de rödgröna partiledarna Mona Sahlin (S), Lars Ohly (V) och Maria Wetterstrand (MP) i ett gemensamt uttalande med anledning av dödsskjutningarna – minst ett tiotal – ombord på ett av de fartyg som ingick i konvojen Ship to Gaza.

Den av israeler, dessutom på internationellt vatten, stoppade humanitära hjälpsändningen är ett ovanligt skändligt exempel på att Isreal, snart sagt med vilka medel som helst, vill kväsa den lilla palestinska enklaven vid medelhavskusten. Hade Ship to Gaza-fartygen fraktat vapenlaster, hade den israeliska reaktionen kunnat motiveras, men i det här fallet handlade det ju bara om att förse de av Israel isolerade palestinierna med förnödenheter, viktiga för deras dagliga liv.

Sättet att stoppa den här fredliga skeppskonvojen, alltså med ett antal utsläckta männsikoliv som pris, har också det sitt pris. Israel har visserligen nått sitt mål, att stoppa konvojen, men landets arrogans och benägenhet att ta till övervåld har också sitt pris: Israel riskerar att ställas alledeles ensamt i världen.

Jag vet att det finns mer moderata och besinningsfulla krafter också i Israel. Men just nu, och sedan länge, styrs landet av krafter som i längden hotar också Israels egna intressen.

* * *

Runt om i landet arrangeras i dag demonstrationer och andra manifestationer med anledning av det inträffade.

I Uppsala anordnas i dag, måndag, klockan 17.00 på Stora torget en sådan manifestation. Manifestationen arrangeras av Ship to Gaza med Socialdemokraterna som en av medarrangörerna.

En tävling i musik?

30 maj 2010 17:14 | Media, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Jag såg Eurovision Song Contest i går, såg dess förinnan också de båda utslagningsheaten, däribland det som Sveriges bidrag åkte ut i. Jag hör inte till dem som tyckte att det senare var orättvist – dock borde också åtskilliga andra bidrag, som nu hängde med ända till slutet, ha sållats bort redan före finalen. Jag följde finalen med Dagens Nyheters låtlista framför mig, och med en penna sänkte jag i flertalet fall de redan ganska snåla betyg DN hade gett låtarna.

Tyskland vann, och Lena Meyer-LandrutsSatellite” var väl relativt OK, men enligt min mening hade flera andra av låtarna också kvaliteter. Inte så att någon av dem var så där outstanding, men till exempel Safuras och AzerbajdjzansDrip Drop”, som nu kom på femte plats, var inte så tokig den heller.

Några av kommentatorerna har haft roligt åt några sångerskors och sångares usla engelska, och jag vill inte polemisera mot detta – men varför har inte den här tävlingen det ganska rimliga kravet, att respektive lands bidrag obligatoriskt ska framföras på landets nationalspråk? Har landet flera språk, får man väl ta det som är artistens eget: om Rysslands sångare till exempel kommer från Mordvinien, får han eller hon följaktligen då sjunga på mordvinska.

Det vore ett bidrag till att göra låtarna mindre lika. För egen del skulle jag gärna också se att låtarna mer speglade de musikaliska särarter som finns även i olika länders populärmusikkulturer. Det grekiska bidraget, annars populärmusik som kan uppskattas lite var stans (låten kom åtta), innehöll element av det slag jag efterlyser, att en någorlunda brett orienterad musiklyssnare själv ska kunna placera bidraget i rätt nation.

Det tredje jag skulle vilja ändra är att det nu faktist i allt mindre grad rör sig om just nationella bidrag: Svenskar hade, för att ta ett oss näraliggande exempel, en hand med i flera andra länders bidrag, och det borde enligt min mening vara förbjudet: Varje enskilt lands bidrag bör framföras av en artist därifrån (medborgare, inte nödvändigtvis infödd), vara skrivet av medborgare i landet i fråga och inte heller ha inlånade musiker, till exempel Robert Wells, vars närvaro på scenen dess bättre inte lyckades lyfta Vitrysslands ganska mediokra bidrag.

Men min kanske främsta invändning mot denna tävling, som ju ska vara en tävling i just musik, är att eurovisionsschlagerfinalen på två viktiga sätt har fjärmat sig från det som av namnet av döma är dess mål, att sålla fram de bästa schlagerna.

Problemet med den här tävlingen i musik är nu att ganska få redan dagarna efter finalen kommer att kunna nynna mer än ytterst få melodier och att få av de tävlande låtarna i framtiden verkligen kommer att härbärgeras i schlagerns Hall of Fame.

Schlagerfinalen har i dag blivit mycket mer av scenshow än av en räcka sångframträdanden. Det handlar om att väcka uppmärksamhet med hjälp av dansare, körer vars funktion lika mycket är koreografisk som musikalisk, scenkläder, ljus och glitter. Tänk om tävlingen åter kunde bli en tävling just i sång!

Då skulle man rimligen tvingas att plocka fram tävlingsbidrag, som verkligen är schlager, har en krok som omedelbart fastnar i musikminnet. Ett exempel ur årets tävling är Danmarks bidrag, ”In a Moment Like This”, som har just det där extra, en schlagerrefräng. Det var den som gjorde att Danmark och inte något av de övriga nordiska länderna i år hamnade på en hygglig fjärdeplats.

Melodikrysset nummer 21 2010

29 maj 2010 11:59 | Barnkultur, Musik, Resor, Serier, Ur dagboken | 4 kommentarer

I dag rymde krysset några låtar som jag inte kunde spontant.

”In All the Right Places” med Lisa Stansfield har jag till exempel aldrig hört förut, vad jag kan minnas. Men jag är ganska duktig på att snappa textfraser och sen googla.

Och ”Sveriges magasin”, som sändes 1973-1978, har jag knappast mer än högst sporadiskt sett – men lustigt nog kom jag ihåg signaturmelodin.

Och inte kom jag i håg Anna Maria Espinosas ”Innan alla ljusen brunnit ut”, fast den tydligen förekom så sent som i årets melodifestival. 2010 års festival innehöll många nollor, men den nolla som efterlystes fanns att hämta i själva årtalet.

En äldre melodifestivalare förekom också i dagens kryss, här dock i form av en av Bamses dunderhits. Hans ”Ut på äventyr” hade som original ”Genom eld och vatten” med Sarek.

Varför man i dag valde att spela ”Yesterday” med Tom Jones vet jag inte. Inget ont om Tom Jones, men Beatles’ original är faktiskt mycket bättre.

Mike Oldfield spelades hos oss, när vi hade tonåriga barn hemma. Så ”Moonlight Shadow” har jag hört ett antal gånger.

Elton John, det vill säga Reginald Kenneth Dwight, har jag själv lyssnat en del på utan att jag för den skull har samlat på hans skivor. Ronan Keating hör definitivt inte till min musiksfär. I dag hörde vi dem tillsammans i ”Your Song”.

Flera av dagens frågor var knutna till melodier, välbekanta för äldre radioter som jag men kanske inte bekanta för dagens yngre publik.

Ett exempel är ”Det var Capri vi mötte varandra”.

Ett annat, lite senare, är ”Du borde köpa dig en tyrolerhatt”, som Stikkan Andersson översatte från tyska (”Ich kauf mir Lieber einen Tirolerhut” i tyskt original) och Östen Warnerbring sjöng in.

Förr hörde man också i radio ”Fjorton år tror jag visst att jag var”. Själv har jag ett personligt minne förknippat med den: hösten 1956 hade jag fått kungastipendium (!) för en tvåveckors studieresa till Norge. På ett kvällssamkväm – vi var ett helt gäng svenska gymnasister som reste tillsammans – sjöng en av de svenska tjejerna som var med på resan den här visan à capella och inte utan bravur.

En av dagens svåraste frågor tror jag var Taube-texten – trots att jag kan min Taube fick jag grubbla till ordentligt, innan jag kom på svaret. Det vi hörde var ”Tango i Nizza”, som börjar: ”Säg minns ni mig ännu, don Fritiof Andersson”.

Då antar jag att fler spontant kom i håg Povel Ramels fina ”Ta av dig skorna”, som här dock skulle bidra med bara en sko.

Dagens kryss avslutades med ytterligare en visklassiker, ”Höstvisa” med text av Tove Jansson och musik av Erna Tauro. Du hittar den fina texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Den handlar om kärlek. Min egen befinner sig just nu i New York, på UNICEF-möte. Hon ringde i går kväll och berättade att hon hade installerat sig på också för mig välbekanta Beekman Hotel.

Sju Ennsamma kvällar

28 maj 2010 12:43 | Deckare, Film, Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

I går var jag inne i Uppsala på sammanträde med kulturnämnden. Passade som vanligt på att kombinera detta med att ta ut medicin på Apoteket (ett av de statliga) och att titta in på Örat. Köpte där Toni Holgerssons nya CD.

Och så var jag in på Akademibokhandeln/Lundeq och köpte morsdagspresenter till Birgitta, tre böcker, bland annat Håkan Nessers nya, och ett par filmer. När jag på eftermiddagen kom tillbaka till Öregrund, tog jag av samma anledning vägen om blomsterhandeln.

Och sen gick jag till Konsum för att handla ingredienser till morsdagsmiddagen.

Nej, jag har inte tagit fel på dag; jag vet att det är Mors dag först på söndag. Men då befinner sig Birgitta i New York, på UNICEF-möte, så jag passade på att fira henne sista kvällen hon var hemma.

Birgitta har med sig Anna på den här New York-resan – det handlar om en innestående present sedan nu ganska många år tillbaka. Och jag vill genast tillägga att det inte är UNICEF som betalar Annas flygbiljett och hotellkostnad.

Birgitta och Anna bor på Beekman Hotel alldeles nära FN-skrapan. Jag har själv bott där med Birgitta och känner omgivningarna ganska väl, minns till exempel Delin tvärs över gatan där Birgitta och Anna väl kommer att handla även den här gången.

Tanken är att mor och dotter under de tider då Birgitta är ledig tillsammans ska göra allt det där som New York och inte minst Manhattan erbjuder: lyssna på musik, gå på bra restauranger, se konst, shoppa. Jag älskar den här miljön men unnar Anna att få resa dit den här gången. Som en förskottspresent till hennes födelsedag snart i juni skickade jag med Birgitta ett födelsedagskort med en hygglig slant att köpa eller göra något för i New York – hon kommer ju att få gott om egen tid medan hennes mamma är på UNICEF-sammanträdena. Och på Birgittas begäran plockade jag fram adressen till restaurang Sardis alldeles nära Broadways hjärta.

För min del blir det nu sju Ennsamma kvällar, för att travestera den populärmusik jag också lyssnar på.

Och det är klart att jag kommer att lyssna på Eurovision Song Contest, även om jag i de båda utslagsomgångarna inte har hört mycket som jag tycker håller måttet.

Det senare gäller också det svenska bidraget, som trillade ur tävlingen i går kväll.

Vår tids arbetarsånger – men inte här

27 maj 2010 5:40 | Musik, Politik | 9 kommentarer

Mitt förhållande till countrymusiken är milt talat ambivalent. Visst rymmer också den pärlor, men alltför ofta är den insmickrande kommersiell med få andra kvalitéer än att sälja.

Den amerikanska countrymusiken innehåller förvisso även andra stråk, men oerhört mycket av den är politiskt konservativ för att inte säga reaktionär. Mitt eget förhållande till exempel till Merle Haggard (född 1937 och ett av genrens stora namn) präglades länge av att ett av hans stora slagnummer var ”Okie From Muskogee” där han, mitt under vietnamkriget, angrep vapenvägrare och andra krigsmotståndare. Som en del andra kåkfarare visade han sig ha rätt rigida uppfattningar om unga normbrytande radikaler.

Sen har jag förstått att han har kommit att inta en mer balanserad ståndpunkt till exempel i fråga om irakkriget. Och så finns det hos honom, liksom hos en del andra countrysångare som för den skull inte är några vänsterradikaler i politisk mening, ibland en realistisk insikt om alldeles vanliga arbetande människors levnadsvillkor, en insikt som kan ända i texter som man faktiskt skulle kunna kalla för vår tids arbetarsånger. En svensk uttolkare som har förstått det här är Thorstein Bergman, som på sin CD ”…står kvar” har med ett par mycket bra låtar av Merle Haggard, ”Vår tids arbetarsång” (”Working Man Blues”) och ”Man jobbar på och kommer ingenstans” (”A Working Man Can’t Get Nowhere Today)”.

Merle Haggards senaste CD, ”I Am What I Am” (Vanguard 78035-2, 2010, distribution EMI), där titellåten är en självutvärderande ballad, rymmer i övrigt inte så mycket av den sociala realism, som i countryns bästa stunder lyfter den till att bli något mer än veklighetsflykt. Därmed inte sagt att dess ämnen är oväsentliga. Även på äldre dar – Haggard är liksom jag 73 – fortsätter ju till exempel kärleken att spela en viktig roll. ”Live and Love Always” heter, för att ta ett exempel, en snabb låt med snygg melodi, där Merle sjunger duett med hustrun Theresa Haggard.

Men annat bekräftar mina fördomar mot countrymusiken. Ett slående exempel är den ganska smöriga ”We’re Falling In Love Again”.

Faktum är att de låtar som jag tycker att det är något med är ganska få. En sådan är ”Mexican Bands” med sina tydliga återklanger av mexikansk musik.

Och så har jag hittat två hörvärda låtar, där Mel Haggard låter som en crooner framför en dansorkester på scenen till någon lantlig dansbana. När jag hör ”Pretty When It’s New” och ”The Road To My Heart” får jag i båda fallen lust att bjuda upp till en riktigt traditionell foxtrot.

Med ett anarkistiskt perspektiv

26 maj 2010 15:27 | Musik, Politik | 5 kommentarer

Jag upptäckte Dan Viktor som en alls inte oäven Dan Andersson-tolkare – om hans Dan Andersson-skiva kan du läsa mer ovan under Kulturspegeln, Musik.

Nu återkommer Viktor med CDn ”Det meningsfulla våldet” (CRG, Commendante Recording Group / Nacksving CRGCD 031-98, 2010), och den känns, fastän den har en del svagare inslag, som en mycket levande platta, inte minst i dessa melodifestivaltider.

Ska jag ge läsare, som inte känner till Viktor, några ledtrådar för musikalisk identifiering, kan jag nämna att Lars Demian medverkar på piano på ”Hjärtat är en djuphavsfisk”, en inledningslåt med fullt ös redan från starten, och på den utmärkta ”Apa i bur”. ”Här i hålet”, där Johan Johansson för övrigt medverkar, smakar Stefan Sundström. Och när det gäller den avslutande ”Tro”, medger Viktor uttryckligen påverkan från Kjell Höglund.

Musikaliskt rör sig den här skivan mellan allt från bluesrock (”Upp” och ”Terror på Blenda Street”) över rockballad (”Pärlor”) till riktigt tung rockmusik (”Det meningsfulla våldet”) och en del annat.

Vägs ände”, som är estradpoesi, så småningom med bakgrundsmusik, skildrar en värld som gör allt för många av dess invånare alienerade. ”Där vi bor” fångar den förvåning och undran de flesta känner inför till synes oväntade våldsamma händelser som skolmassakrer. Också titellåten ”Det meningsfulla våldet” försöker fånga det som driver unga människor att slå sönder och vandalisera det samhäller som ställer dem utanför – Viktor gör där en intressant turnering i texten genom att på ett ställe sjunga ”nationell socialist, autonom pennalist” och på ett annat ”autonom socialist, nationell pessimist”. Det utanförskapets förvirring som leder till våld kan nog ta sig olika slag av politisk förvirring – även om Viktors sympatier, att döma av till exempel ”Kasta första stenen”, ligger hos anarkismen.

Som sosse är man kanske inte benägen att ansluta sig till Dan Viktors alla slutsatser, men hans texter bidrar till att göra vårt i många stycken kaotiska och förvirrande samhäller begripligare.

Ordlösa sånger på gitarr och kontrabas

25 maj 2010 17:01 | Musik | Inga kommentarer

Mats Bergström är en ypperlig akustisk gitarrist, som jag för ett år sen var med om att tilldela 100.000 kronor i stipendium från kulturnämnden i Uppsala; han framträdde då också vid prisutdelningen på Reginateatern i Uppsala. Lustigt nog finns det en Reginateater också i Stockholm. Där hörde jag, senast, basisten Georg Riedel vid det begravningskaffe som följde Rolf Theorins begravning.

Trots detta och trots att jag har båda herrarna på en rad skivor, känner jag ingen av dem personligen, gör mig alltså inte skyldig till vänskapskorruption, när jag säger att deras CD ”Sånger utan ord” (Naxos 8.572534, 2010) är en ytterst hörvärd skiva.

Mats Bergström spelar nylonsträngad gitarr på samtliga spår och har dessutom gjort pålägg med stålsträngad gitarr på tre av dem samt pålägg med barytongitarr respektive guitalele på ytterligare två. Georg Riedel spelar kontrabas på sju spår.

Det här med att göra instrumentalcovers på mycket kända kompositörers mycket kända låtar (vars texter lyssnaren dessutom kan) kan förstås ha sina risker, men när man är en så skicklig gitarrist som Mats Bergström, får man naturligtvis ändå till exempel Evert TaubesSå skimrande var aldrig havet” och Olle AdolphsonsHabanera” att låta bra. Ännu bättre bli resultatet vid inspelningar av så kända melodier när Bergström får sällskap av Riedels bas – exempel är Cornelis VreeswijksÅngbåtsblues”, Povel RamelsFölj mig bortåt vägen” och, allra bäst, ändå faktiskt mest tack vare Bergströms eminenta gitarrspel, Lillebror SöderlundhsFår jag lämna några blommor”.

Pärlor blir också några av de låtar som jag inte tidigare känner till, Mats Bergströms egen ”Movin‘” och så tre spår där Georg Riedel bidrar med sin kontrabas, Paula af MalmborgsMelankoli”, Jan TolfsDagvilse” och så den traditionella låten ”Visa från Raukasjö”, som, kanske just tack vare Riedels medverkan, smakar Jan Johanssons jazz på svenska.

Många andra – Monica Dominique, Ted Gärdestad, Palle Danielsson, Jojje Wadenius, Stefan Nilsson med flera – bidrar på olika sätt till den här skivans ovanliga bredd och kvalitet.

Jan Lööfs pojkboksvärld

24 maj 2010 18:12 | Barnkultur, Serier | Inga kommentarer

Jan Lööf (född 1940) är mycket betydande både som barnboksförfattare och som serieskapare. När jag 1975 tillträdde som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) och gjorde om det gamla partiorganet till socialdemokratiskt familjemagasin med över 140.000 exemplar i upplaga, införde jag bland annat serier i tidningen. En av dem var Jan Lööfs ”Felix”. I varje nummer publicerades, på en halvsida, tre strippar, och jag skrev personligen små korta resuméer, så att nya läsare skulle kunna hoppa in i handlingen – Lööf arbetade nämligen med ganska långa historier. När jag 1983, efter nio år som chefredaktör, slutade mitt värv för andra uppgifter, hängde ”Felix” med ytterligare ett slag i tidningen men plockades sedan bort av den nye chefredaktören, som uppenbarligen inte var intresserad vare sig av serier eller mitt familjetidningskoncept.

För mig har ”Felix” fortsatt att vara en mycket älskad serie. Jag gillar Lööfs tecknarstil med dess klara och tydligt separerade detaljer. Och jag gillar den här seriens karaktär av äventyr, hämtade från den klassiska pojkboksvärlden.

Jag vet att andra har haft problem med Jan Lööfs utpräglade pojkvärld, pojkvärld i meningen att han både i många av sina barnböcker och i serien om Felix nästan uteslutande låter handlingen kretsa kring pojkar/män. I ”Jan Lööfs serier, Volym 2” (Kartago, 2009) visar han sig i förordet vara medveten om den här kritiken, men man kan väl inte säga att han, trots att han ägnar utrymme åt det här, precis lyckas reda ut varför könsbalansen i hans serier är så sned.

Möjligen kastar serien ”Det sista uppdraget”, som ursprungligen ingick i serieantologin ”Serier om den första kärleken”, 1993 – läs om den under Kulturspegeln, Serier – och nu återpubliceras i den ovan nämnda boken med Lööfs samlade serier, ytterligare ljus över den här gåtan, dock utan att lösa den.

”Det sista uppdraget” har en lätt åldrad Tintin som hjälte – här kan det vara på sin plats att påminna om att Lööf, när han skapade ”Felix”, nog hade Hergé som en viktig inspiratör, då också i meningen att Tintin, liksom senare alltså Felix, lever i en pojk- och mansvärld, där kvinnor främst förekommer i roller som operasångerskan Bianca Castafiore.

Upptakten, ett Tintin- eller Felix-artat äventyr, kan vi hoppa över, men huvudstoryn är att Jan Lööfs variant av Tintin trots att åldern börjar göra sig märkbar ännu inte har hittat någon tjej. Och nu, när han dessutom är i desperat behov av pengar, har han fått ett villkorat arv efter kapten Haddock: arvet kommer att betalas ut, förutsatt att han lyckas gifta sig.

Det där med kvinnor och sex tycks dittills över huvud taget inte ha intresserat den åldrande seriehjälten, men han provar tappert att närma sig dessa för honom okända områden: går på porrbiograf (men vänder i dörren), skaffar sig peruk och nya kläder och försöker sig på totalt misslyckad krograggning. Men till slut tas han om hand av en handlingskraftig kvinnlig kompis/konstnärinna och med hennes hjälp blir han gift (med henne) – en osäker tonårspojkes dröm om tjejen som ska hjälpa honom på traven genom att helt sonika ta befälet.

Men tillbaka till ”Felix”. Den äventyrsfyllda värld där han vistas är pojkdrömmarnas förlovade land.

I ”Jan Lööfs serier, Volym ett” (Kartago, 2008) publiceras de allra första avsnitten av ”Felix”, där Felix för övrigt från början heter Alf och bär en märklig hög och toppkullig hatt. Jag kallar honom i fortsättningen för enkelhetens skull konsekvent för Felix.

Tyvärr innehåller varken den här eller den påföljande volymen uppgifter om de olika Felix-avnittens tillkomst- och publiceringsår (det senare i tidningar) – serierna tillkom ju och publicerades också redan innan de utgavs i albumform. Vad jag vet, teckande Jan Lööf ”Felix” under perioden 1967-1973 – senare har andra, danska, tecknare fortsatt att göra nya avsnitt. Det skulle vara av värde, om Jan Lööf själv kunde berätta när de olika avsnitten, i kronologisk ordning, tillkom.

Redan i de allra första stripparna i ”Felix på Stora apön” ges smakprov på den allusionsrikedom som finns i Jan Lööfs ”Felix”. Vår hjälte bor ensam i en träkåk med vissa drag av Villa Villkulla, och likt Pippi har han en fläckig häst, vars hals han skyddar med sin halsduk. I fågelkärven hittar han en förkyld papegoja, som bär bud från kapten Karlsson, som sitter ensam på en ö i Söderhavet.

Ute efter papegojan är samtidigt gangstern Halmhatten, agent för kapten Karlssons fiende kapten Lurifaxius; Halmhatten har hjälp av två gorillor (här i bokstavlig mening). Sen följer ett vådligt äventyr, där Felix tillsammans med veterinären han har tagit papegojan till av skurkarna förs till Söderhavet och där, nu med den svarte skeppsgossen Johan som bundsförvant, man åtefinner kapten Karlsson som kung på korallön Kolagutti, inte långt från Stora apön, där kapten Lurifaxius härskar. Och för att göra en lång och komplicerad historia kort: Slutligen besegrar våra vänner Lurifaxius och hans gorillaarmé.

I nästa avsnitt, ”Felix och tidsmaskinen”, möter Felix på ett tåg professor Propp och hans robot Robert. Professorn har uppfunnit en tidsmaskin och skickar Robert på provtur till Rhodos 500 år före Kristus. När färden lyckas, instruerar han Robert att skicka i väg professorn själv och Felix på samma tidsresa. Dock fångas Robert med en jättemagnet av ett par slemma skurkar som är ute efter tidsmaskinen, och skurkarna släpper ner honom från en helikopter. Som tur är hamnar han i en swimmingpool och sätts i stånd igen av ett par fiffiga grabbar.

Robert spårar skurkarna, bröderna Brax, till en cirkus. Skurkarna plundrar riksbankens valv med hjälp av tidsmaskinen men överrumplas av Robert som tar dem till fånga och skickar i väg dem till Rhodos, där de plötsligt befinner sig i samma cell som Felix och professorn. Alla fyra transporteras till staden för att säljas som slavar. Felix och professorn blir galärslavar.

De lyckas fly undan slavägaren Leonides och får hjälp av ett pelarhelgon. När de spåras av Leonides, hans män och ett lejon, flyr de vidare på en underjordisk flod och hamnar i kolossen på Rhodos, och träffar där ett orakel, Telephatos, som visar sig vara en exakt kopia av professor Propp. Mat skaffar sig oraklet med hjälp av örnen Argus, som flyger med korg och köplista till marknaden. Leonides klär dock ut sig till torghandlare och lyckas på så sätt fånga örnen i en bur.

Men bättre brödlös än rådlös. Professor Propp bygger med hjälp av grejer han hittar i oraklets förråd en flygfarkost, en autogiro, ett slags kombination av flygplan och helikopter. Inför en sådan uppfinningsrikedom ser sig Leonides tvungen att kapitulera. Våra vänner kan återvända hem till nutiden, där professor Propp blir cirkusdirektör.

Felix får en idé: med hjälp av tidsmaskinen ska han förflytta sig till mesozotisk tid och hemföra en tyrannosaurus till cirkusen som ny attraktion. Som väntat får Felix möta en rad urtidsdjur, också rädda en hundliknande liten varelse. På sin jakt efter en tyrannosaurus blir Felix fångad av en dinosaurus och placerad i dess bo tillsammans med dinosaurieungarna. Urtidshunden, som verkar ha fattat tycke för Felix, söker assistans av en människopojke, som lyckas befria Felix och för honom till familjens grotta, där de möter hans föräldrar, som i motsats till pojken ännu inte kan tala. Pappa vildmannen hjälper Felix att hitta tyrannosaurieägg, och när tyrannosaurusen just är i färd med att hinna i kapp Felix med ett av äggen i famnen, räddas de av professor Propp med hjäp av tidsmaskinen. Med till cirkusen råkar man också få vildmannen, som dock snart lyckas lära sig både bokstäverna och att tala.

Skräcködlan kläcks ur sitt ägg och växer i rasande fart, måste också förses med en allt större inhägnad. Den matas, trots vildmannens protester, med grönsaker, med påföljd att den inte får några tänder. Robert förser den dock med löständer, så att den ska se mer skräckinjagande ut.

När skräcködlan förs in i cirkusmanegen av vildmannen, jublar publiken, men jublet förbyts i de bedragnas vrede, när ödlan tappar sina löständer.

Vildmannen trivs inte med cirkuslivet och slår i vredesmod sönder både tidsmaskinen och Robert. När professorn/cirkusdirektören förklarar för honom att han måste laga både tidsmaskinen och Robert innan han kan skicka hem vildmannen till urtiden, ger sig denne i väg på en utflykt ut i den moderna världen.

Felix förstår att han måste hitta och undsätta vildmannen.

Här övergår historien i ett nytt avsnitt, ”Felix och det stora upproret”.

Felix letar efter vildmannen, som hårig och iklädd höftskynke har gett sig ut i en storstad med New York-silhuett. Vildmannen tar sig genom ett öppet fönster nattetid in på ett museum och lägger sig att sova i en indiantipi. En städerska larmar polisen, som griper honom för förargelseväckande beteende. Polischefen, som har sett vildmannen på cirkusen, låter ekipera vildmannen och även raka och klippa honom, varefter han ser ut som en vanlig karl till grobian.

För att försörja sig blir vildmannen proffsboxare och vinner förstås på knockout. Men det borde han inte ha gjort – managern hade bett honom förlora och satsat sina pengar på den matchutgången. Så vildmannen luras ner i en fallucka, för att så småningom befrias av den fiffige Felix – bara för att lockas i en ny fälla.

Efter att vildmannen har räddat den klaustrofobi-drabbade gangsterchefen/managern ur en hiss som har fastnat, tas den intet ont anande vildmannen upp i kretsen av gangsters. Även Felix luras i väg till gangsterhögkvarteret, en privtskola för checkförfalskare. På skolan får man också lära sig att svetsa upp kassaskåp och annat nyttigt.

Nästa steg i handlingen blir att gangsterchefen tar med Felix och vildmannen på sin ubåt för att befria sin kusin Herman, som sitter fången på en fängelseö. Felix får till uppgift att smuggla in dynamit till Herman, och den kommer väl till pass när han tvångsarbetar i stenbrottet på ön: Herman kan sedan hoppa i den stenkrossvagn, där Felix redan gömmer sig. Vagnen hamnar i havet, men passagerarna lyckas komma ombord på ubåten.

Den fångas i en trål, men när trålaren bordas av en polisbåt på jakt efter rymlingarna, slår vildmannen hål på trålarens skrov, och såväl han och Felix som gangsterchefen och Herman tillskansar sig i stället polisbåten och flyr med den. Väl i land spåras de åter igen av polisen men gömmer sig i lastutrymmet på en båt och där närmare bestämt i en kätte med bufflar. Bufflarna (och rymlingarna) hissas upp med lyftkran. Och gissa vem som lyfter upp kätten på ett lastbilsflak! Jo, roboten Robert – bufflarna ska till cirkusen.

Väl framme skickar Felix med tidsmaskinens hjälp vildmannen tillbaka till hustrun och sonen. De båda gangstrarna rymmer i en mekanisk jätteapa och tar även Felix med sig. Polisens jakt på jätteapan tar sig allt mer groteska former med tanks, raserade broar och annat som ingredienser. När polisen tror sig ha oskadliggjort apan, som har fastnat i ett hål i gatan, smiter Felix och gangsterparet ner i kloaksystemets labyrinter, välbekant terräng för gangsterchefen.

Kusin Herman har en plan klar, när de till slut hittar gangsterna, som är på ett slags sommarkollo. Planen för dem till latinamerikanska San Fernando, där den stenrike diktatorn Ramon Ortega härskar över sina utfattiga landsmän. Felix och Alex, lärare i maskeringskonst, får åka i förväg och förbereda terrängen.

När de av kulturministern bjuds på bilutflykt ute på landsbygden, hejdas de av ett par rånare, som dock jagas på flykt av en getaherde eller snarare hans ilskna getter.

Väl tillbaka i palatset inne i stan, stöter de på en trädgårdsmästare, som de har träffat på förr, på båten till San Fernando. Det visar sig att han tillhör rebellrörelsen på ön och att våra vänner i sitt bagage, sig själva ovetande, har smugglat in granater – det var därför de under utflykten stoppades av ”landsvägsrövare”, som i själva verket bara ville komma åt deras eldfarliga bagage. Felix och Alex smugglas ut ur palatset i skepnad av fågelskrämmor av trädgårdsmästaren, men när de försöker tala om att de står på rebellernas sida, blir de inte trodda utan isoleras i en koja i ett alligatorfyllt träsk. De lyckas dock få kojan att flyta i väg och hamnar på så sätt på oljebolagets område – oljebolaget arbetar förstås ihop med president Ortega.

Inne i stan demonstrerar den fattiga befolkningen mot Ortega. Medan Alex underhåller Ortega med en fantasifull historia om en gammal kultur med stora skatter under San Fernando, lyckas Felix i smyg befria en av de tillfångatagna demonstranterna.

För att hitta den påhittade skatten får Alex låna en grävskopa, men planen är i själva verket att ta sig in i riksbankens valv och sno alla pengarna där. Nu har också rebellerna förstått att Felix och Alex står på deras sida, och som en förbindelselänk får de biljetter till tjurfäktningen, där de får en hint om att gå till matadorernas omklädningsrum. Från och med nu arbetar de i pakt med rebellerna.

Med hjälp av alkohol får de presidentpalatsets inte alltför intellektuellt utrustade vakter att hjälpa till att tömma riksbankens underjordiska förråd på guldtackor, och dessa överförs till rebellerna. Efter ytterligare förvecklingar störtas diktatorn, och hans skatter kan användas för den fattiga befolkningens bästa.

I ”Jan Lööfs serier, Volym två” följer ytterligare avsnitt:

Felix och de flygande tefaten” inleds med att Felix och Alex, som alltså hänger med även här, läser i tidningen att Vetenskapsakademin har utfäst en belöning om 100.000 kronor till den som kan bevisa att flygande tefat existerar. De styr därför stegen till tefatskännaren docent Nilsson men finner hans hus (en liten stuga uppe på ett tak à la Karlsson på taket) tomt och inredningen sönderslagen.

I garderoben hittar de dock Nilssons hund, som spårar sin husse ner till hamnen, dock bara för att man ska finna att M/S Star, troligen med Nilsson ombord och under befäl av den ruskige kapten Kalfjäll, har avseglat norrut, mot Spetsbergen, Grönland, kanske Nordpolen.

I Nilssons bostad hittar Felix, gömd i TVn, ett papper där Nilsson skriver att ett flygande tefat har landat vid Nordpolen. På Tekniska museet snor de därför ett plan, som användes för en nordpolsexpedition på 1930-talet, och ger sig i väg. I ishavet uppe vid Nordpolen passerar de M/S Star.

Tyvärr kraschlandar de men lyckas bygga ett skjul att bo i. Det visar sig att de befinner sig på ett flytande isberg, där det dessutom finns en isbjörn. Felix, skild från Alex, ser ett ankommande fartyg som räddningen – bara för att finna att det rör sig om M/S Star och bli inlåst tillsammans med en annan fånge, docent Nilsson.

Kapten Kalfjäll ger sig ut på isberget med ett hundspann, men Alex får docent Nilssons hund att göra en vilseledande manöver, och skurkarna hamnar momentant i ishavet. Alex tar loss en plåt från skjulet och åker kälke rakt ombord på M/S Star, där han befriar Felix och Nilsson. När de i en livbåt flyr, ser Nilsson av formen på isberget, att detta i själva verket är det tefat de letar efter.

De tar sig in i tefatets innanmäte och hittar där vid manöverbordet den isbjörn de tidigare har sett. Isbjörnen visar sig vara kommunicerbar med hjälp av en språköverföringsapparat. Isbjörnen är dock bara tagen som redskap av den rymdman de hittar i en kapsel.

Rymdmannen, Gregor, hjälper dem att ta över M/S Star, som med isberget/tefatet på släp styr hemåt mot civilisationen. Tyvärr sjunker tefatet i havet.

Gregor berättar då att det finns ett tvillingtefat kretsande i Jordens
stratosfär, där hans kompis Togo sitter fast. Ska han komma loss, måste man få upp en bit magnetiskt järn till hans tefat.

Sagt och gjort. Felix tar på sig apdräkt och byter plats med den apa som just ska skickas i väg på rymdfärd upp till Venus. Felix övertar kontrollen över rymdskeppet och styr detta till Togos hjälplöst kretsande tefat, som med hjälp av det magnetiska järn han har med sig blir funktionsdugligt igen och snart landar på taket Nilssons hus står på.

De båda rymdvarelserna söver Felix och tar honom med ombord på sitt flygfat för att hemföra honom till sin hemplanet Alfax, som snurrar runt stjärnan Proxima Centauri. Dit tar det 850 år att flyga, men Felix placeras i en kapsel som stoppar åldrandet.

På Alfax är ingenting sig likt. Staden ligger i ruiner, men Felix och de båda Alfax-borna hämtas av en mekanisk ryttare på en mekanisk häst och förs in i ett berg. Alfax har tagits över av ondskefulla jordmänniskor, medan infödingarna får slavarbeta i gruvorna. Infödingarna gör uppror, Felix lyckas rymma och längre in i berget hittar man andra Alfax-bor som har lyckats upprätthålla en fri underjordisk civilisation. Alfaxborna tar sig upp till ytan för att ta upp kampen mot förtryckarna från Jorden. Dessas ledare lyckas dock ta Felix till fånga. Men Felix tar sig ut igen efter att ha sövt draken som vaktar honom med mycket mat.

När Alfaxborna ser ut att vinna striden med intränglingarna från Jorden, beslutar sig de senares ledare för att spränga staden. Felix varnar dem som annars riskerar att utplånas och lyckas själv hitta ett gammalt rymdskepp att ta sig hem med.

Felix sover under resan, men till slut fälls landningsfallskärmarna ut och rymdskeppet landar – i havet. Felix lyckas ta sig ut innan det sjunker och plockas upp i en båt av en man med hund – eller kan det rent av vara en varg? Den här mannen är nämligen misstänkt lik en civilklädd Fantomen.

Mannen som har räddat Felix berättar att de befinner sig utanför afrikanska ostkusten och att det är år 1969, alltså samma år som Felix lämnade jorden!

Och mycket riktigt: nästa avsnitt heter ”Felix och Fantomen”.

Det märkliga är att den mystiske man som har räddat Felix på pricken liknar hans gamle vän Alex.

Nu är den här mannen förtvivlad över att under båtturen, då han räddade Felix, ha tappat sin ring. På jakt efter den, iförd en usel dykardräkt, försvinner han i havet men räddas av kapten Nemo på Nautilus. Ombord på Nautilus förstår Felix hur han kunde återvända till jorden samma år som han gav sig i väg: år 1999 förstördes Jorden i atomkrig, och från år 2000 började man om från år 1, så nu är det åter igen 1969.

Med hjälp av Nautilus hittar man rymdraketen på botten och strax intill den borttappade ringen. När kapten Nemo ser ringen, en dödskallering, förstår han att mannen han har fiskat upp ur havet är Fantomen och ringen den magiska ring som ger honom hans krafter – utan den är han som vilken vekling som helst.

Så Nemo behåller ringen men säljer Fantomen, alias Den vandrande vålnaden, för 100.000 dollar till världens främsta gangsters.

Gangstergänget ger sig i väg per tåg till de djupa skogarna för att hämta Fantomens skatt i dödskallegrottan, och Felix och Devil, som har följt efter, hinner fram precis för att se Guran sparka den nu helt oskadliggjorde Fantomen i ändan.

För Felix avslöjar Fantomen att Fantomen för 2.000 år sedan förblev barnlös och att hans anfader Alex, Felix’ gamle vän, då blev Fantomen, därav likheten dem emellan.

Felix åker till New York och träffar där på den nuvarande kraftlöse Fantomens pappa Alexander Van Toomen som berättar att han har ordnat jobb åt sonen på tivoli.

Där påbörjas en lång process med syfte att övertyga Fantomen om att han är tillräckligt stark utan den där magiska ringen, och under vådliga äventyr på tivolit lyckas Fantomen besegra gangstergänget.

Men en gangster har flytt och tagit Felix med sig. Felix förs till gangstergängets hemlige ledare, en skugga bakom ett draperi. Med Felix som lockbete ska Fantomen lockas in i en fälla och dödas, men Fantomen upptäcker fällan, sliter av tändkabeln och befriar Felix – bara för att båda snart ska bli gangstergängets fångar igen nere i hamnen. Felix flyr dock och lyckas även få med sig Devil, som sitter i karantän. Under tiden iscensätter skurkarna sin djävulska plan, att söva hela New York med sömnmedel i dricksvattnet för att under tiden ostört kunna genomföra jättestölder.

Felix, som lyckas befria Fantomen, tar nu tillsammans med denne och Devil upp jakten på gangsterkungen doktor M. Bakom skynket med chefen hittar de dock bara en docka med högtalare, men från den leder en jättelång ledning dem till huset där Fantomens åldrige farsa, själv en gång Fantom, bor. Och till slut lyckas Felix avslöja hemligheten: när Van Toomen dricker en vätska, förvandlas han till doktor M, med vampyrtänder och allt. Van Toomen lyckas få i även sonen den här förvandlingsvätskan, och snart har de också förvandlat Devil till en best. På ryggen av en jättelik Devil med fladdermusvingar flyr Van Toomen och Fantomen, nu vampyrlika skurkar, till Transsylvanien.

Eftersom slutet av ett Felix-avnitt ofta leder läsaren in i nästa, heter nästa avsnitt följaktligen ”Felix och varulven”.

När nu Alex är borta i en forn värld och hans sentida släktingar Van Toomen och Fantomen har förvandlats till varulvar, skaffar sig Felix i början av det här avsnittet en ny manlig lite äldre bundsförvant. För bravaden att fånga övriga gangsters i New York har han belönats med 25.000 dollar, och därför försöker han locka Propeller-Jack vid flygcirkusen att flyga honom till Tanssylvanien. Jack ställer upp, dock först efter att Felix har avslöjat att hans chef på cirkusen har velat sabotera planet för att få ut försäkringspengarna.

I Felix-serierna går alltid handlingen i kringelikrokar, och mycket riktigt råkar Jack och Felix på väg till Transsylvanien ut för ett mellanliggande äventyr med en överlevande dåre från andra världskriget och en atomladdning som hindras att explodera.

Men till slut lyckas de att med sitt beskjutna och skadade plan ändå ta sig till Transsylvanien och landa där, mitt i en vampyrjakt. De får natthärbärge i en bondgård, där bonden, Boris, kommer hem blodig efter midnatt. Mycket riktigt börjar Boris, nu själv en vampyr, jaga Felix och Jack under natten, men eftersom Jack har tagit på sig en stålrustning, råkar vampyren bita av sig huggtänderna. De går till ingenjör Frank N Stein med Boris och får hans tänder ersatta med löständer.

Som tack för hjälpen får Boris sitta modell för den konstgjorde man Frank N Stein håller på att skapa. Under tiden kommer betjänten Oleg hem med material från köttaffären.

Oleg är en opålitlig betjänt: i hemlighet arbetar han också för greve Dracula. För denne berättar han om Frank N Steins skapelse, som kan förgöra Dracula och alla vampyrer. Dracula konstaterar genast att detta är ett fall för doktor Mabuse, och så får vi då åter igen stifta bekantskap med den M, som är identisk med Van Toomen, och dennes son Fantomen, nu båda i greve Draculas sold.

Hemma hos Frank N Stein fortgår processen enligt gammalt känt recept: monstret får liv efter ett blixtnedslag som leds ner i hans hopsydda kropp.

Monstret bjuds på te, men Oleg försöker i enlighet med instruktioner från Mabuse ge honom en kopp med lösning, som förvandlar den som dricker brygden till ett verkligt monster. Kuppen misslyckas dock – i stället är det Oleg som får i sig brygden och blir galet argsint. Igor smiter och kommer undan.

På så sätt kan han sprida lögner om Frank N Steins monster och få folk att jaga monstret för de bränder han själv anlägger. Just när lynchmobben är nära att ta kål på både Frank N Stein och hans monster, dyker det upp en liten flicka, som monstret har räddat undan en av Igors eldsvådor, och vill ha sin docka, som monstret har glömt i sin ficka. Och nu uppdagas sanningen: den skyldige är i själva verket Oleg, som dessutom står i förbund med greve Dracula.

Oleg kommer visserligen med bud till Dracula om att monstret inte bara har överlevt utan nu också deltar i jakten på vampyrerna, men får sitt straff, kastas ner i fängelshålan.

Dracula lyckas genom att ta sig ner genom skorstenen röva bort Felix och ta honom till sin borg. Men Jack och monstret är på väg mot borgen – på vägen dit visar det sig att till och med varulvarna blir rädda för monstret. Att stoppa monstret med hjälp av flaxande skallen, normalt förvarad i borgens giftskåp, misslyckas. Draculas hustru vill ha Felix i födelsedagspresent, men Felix lyckas fly, när hon just ska sätta tänderna i honom för att förvandla honom till vampyr. Dracula är på väg att fånga in honom igen – men just då kommer Jack och framför allt monstret in genom porten.

Draculas borg med alla vampyrerna hanteras sen så att man murar igen alla fönster och dörrar. Varulvarna, som sover på dagen, samlas ihop på ett lastbildsflak och säljs sedan till en zoologisk trädgård. Där får de bo på ett vallgravsomgärdat varulvsberg med konstgjord måne.

I den här djurparken startar också nästa Felix-avsnitt, ”Felix i Vilda västern”. Det visar sig förresten att alla varulvar utom två går att bota, men dessa blir stulna.

Apan Cheeta i buren bredvid visar sig dock kunna kommunicera med människor, skriver ett brev till Felix om att han har känt igen tjuvarna. Så Cheeta leder Felix på flakcykel till Hollywood – Cheeta är nämligen Tarzans gamla apa och kallar nu mycket riktigt på sin forne herre, här döpt till Johnny Muller.

Tarzan/Muller, vars karriär är slut, bor fortfarande i en trädhydda och förflyttar sig med hjälp av lianer. Spåren leder till skräckfilmsaktörerna Tom och Harry, och i en bur i skräckfilmsstudion finns verkligen de båda stulna varulvarna. Studions ägare har i god tro köpt dem för 20.000 dollar.

Tarzan/Muller tar upp jakten på de båda skurkarna, och hamnar mitt i en västernfilm med många förvecklingar: tågjakt, bufflar, indianer, you name it! Handlingen blir allt mer av en vildavästernhistoria med indianer på krigsstigen på grund av att hövdingens son på grund av falsk anklagelse sitter oskyldigt fängslad i finkan i Buffalo City. Felix och Tarzan/Muller får av sheriffen tillåtelse att tala med hövdingens son, som förklarar att han är oskyldig men falskt anklagad av den mäktige Nick Sullivan, för övrigt med en fysionomi mycket lik den orakade Richard Nixons.

Sullivan hyr in Scarface Hogan för att göra slut på dem som snokar, och Scarface utmanar Tarzan/Muller på duell. Det här avsnittet, med många sinnrikt uttänkta detaljer, har alla ingredienser man förknippar med klassiska västernfilmer. Våra vänner vinner, tillsammans med den befriade indianen, slutstriden, och indianen får, som ett slags straff, reparera arrestlokalen han har förstört, för där ska ju nu Scarface och Sullivan förvaras.

Efter ett mellanspel på en rodeo och en revolvertävling beslutar sig våra vänner för att ge sig i väg till Mexiko för att fånga in banditen och boskapstjuven Zarate Lopez.

Med på den här mexikoexpeditionen är, utom Felix och Tarzan/Muller, rodeoägaren och mexikanaren Pablo Juarez, fyllbulten och revolverskytten Rufus (som verkar släkt med Windy och Salasso i Kapten Miki) och, så småningom, Rufus’ son Billy. Ochså här får vi uppleva en serie klassiska västernäventyr: belägring av en bergsstuga, som när det sätts i brand av Billy välts på skurkarna, gamar på kaktusar vid mexikanska gränsen, nedbrända rancher. En försupen och kvarglömd bandit leder dem vidare mot Zarates tillhåll men tar Felix till fånga. Felix lyckas dock undkomma, när banditen jagas av en björn, och tar sig genom en bergsgång rakt in till rövarnas näste. Där upptäcker han bland annat att rövarhustrurna är i fullt uppror mot rövarnas maktfasoner, och så småningom lyckas han liera sig med rövarhövdingens hustru. Under tiden har också Felix’ bundsförvanter tagit sig fram till gömstället i berget. En av rövarhustrurna överlistar vaktposten med en nötkaka – han tas till fånga och byts ut mot en mansklädd kvinna vid kulsprutan. En kulsprutesalva får snabbt rövargänget att inse, att nu är det allvar.

Rövarna tar sina skatter med sig och flyr genom en underjordisk gång men aktiverar dess förinnan en dynamitladdning, som ändar i en väldig explosion.

Sen slutar avsnittet med att Felix och Tarzan/Muller vaknar upp i var sin sjukhussäng. Johnny Muller minns över huvud taget inte längre Felix, och doktorn berättar, att de har råkat ut för en explosion när de arbetade som stuntmän vid en filminspelning. Men Felix är ändå övertygad om att han faktiskt, på något sätt, har besökt 1800-talets Vilda västern.

Sista avsnittet i den här volymen heter ”Felix och Ben Hassans skatt” och har, i motsats till många andra avsnitt, ingen direkt övergång från föregående avsnitt.

Felix är på somrig cykelutflykt ute på landet och blir där vittne till att två män med påkar jagar en tredje. Den jagade visar sig vara Smith, ballongförare, och hans ballongkorg har fastnat i ett päronträd med korgen. Felix hjälper till med att få loss korgen och får som tack följa med på en ballongtur, som dock slutar med att de hamnar i havet.

De tar sig i land på en ö med tropisk regnskog och hittar där en förfallen hydda med en död man, som på sin dödskalle har pirathatt. Det visar sig att där finns ett brev från mannen, daterat den 17 april 1648 och med kapten Blod nämnd som en fiende. De hittar också en kista med en rad användbara verktyg.

Eftersom de där de är störs av en flock apor, bygger de i stället ett nytt hem i en klippgrotta men får även där sällskap av en stor apa – den här är dock vänligt inställd och läraktig och deltar snart i olika slag av byggnadsarbete: så småningom blir det både en flotte och en båt.

Eftersom de har hittat ett flaskpostbrev från en Arnold Hansen, som finns på den närbelägna ön Tabor, tar de sig dit, dock bara för att finna att Hansen har blivit galen av vistelsen där. Hans argsinta utfall tyglas dock av den starka apan, som har följt med.

Över havet kommer då ett piratskepp, vars kapten beordrar eld, så snart man har sett Arnold Hansen i kikaren. Våra vänner, apan och Hansen hinner nätt och jämt ta sin tillflykt till grottan på hemön. Piraterna, som av någon anledning vill åt Hansen, försöker inta grottan men hindras i detta av apan och de många apkompisar han har tillkallat.

Felix, Smith och Hansen tar sig i smyg ombord på piratskeppet, där det är fest ombord. Piratkaptenen, Crook, tas till fånga, och intränglingstrion tar över fartyget. Smith lovar besättningen att med den dela den skatt som finns i staden Al Aram, och även om den misstror löftena, ställer den upp. Hansen hävdar att prins Yussef kommer att vilja samarbeta, eftersom Hansen är den ende som känner till Ben Hassans skatt.

Våra vänner luras dock i en fälla – snart befinner de sig i en källarhåla, där även prins Yussef visar sig hållas fången. Den skyldige är den elake furst Azab, som har störtat Yussef från tronen.

Arnold Hansen förhörs och hotas till livet, men klarar sig ändå, eftersom han är den ende som vet någonting om skatten. Inte ens hypnos biter på Hansen.

När den onde fursten hotar att skada Felix faller Hansen till föga och berättar att den persiske trollkarlen Omar Oz, som finns någonstans ute i öknen, vet allt om skatten, men att den ende som kan få ur honom något om skatten är den persiske prinsen. Alltså kläs Felix ut till persisk prins och får rida kamel ut i öknen tillsammans med sin turbanklädde tjänare, det vill säga Smith. Helt riskfritt är det inte att närma sig Omar, eftersom han har förmågan att förvandla människor till sten.

Felix och Smith lyckas dock dupera Omar, och Felix lyckas med hjälp av Omars trolldomsbok göra en matta flygande och kasta av Omar, så att de kan ge sig i väg till Mesopotamien, där skatten ska finnas. Omars korp lyckas röva tillbaka sidan i trolldomsboken om flygande mattor, men just när Omar äntligen kan återkalla mattan, är de framme vid Ben Hassans palats – Ben Hassan äger, visar det sig Aladdins lampa. Våra vänner firas upp ur spat där palatset, som är en husbåt, far omkring och förklarar sig med att de har ramlat av en flygande matta. När Ben Hassan får Smith att lukta på en sanningsblomma, avslöjar han mot sin vilja sina avsikter. Därefter leder Ben Hassan gästerna till sin skatt, som ligger i en bassäng där det simmar omkring krokodiler.

Men utanför huset kommer en skrotsamlare, som av en aningslös betjänt får den, som han tror, värdelösa gamla lampan, den som är Aladdins lampa.

Tjänaren och gästerna sänds ut på spaning efter lampan och tjänaren hittar den faktiskt hos skrothandlaren. När tjänaren, nu med lampan, ropar efter Smith och Felix, slutar det inte bättre än att tjänaren och Smith, efter en olyckshändelse med kalifens bärstol, fängslas och utlovas halshuggning. Lampan blir dock kvar hos Felix, som, utan att begripa hur den fungerar, går till sina vänner i kalifens fängelse. När vakten kommer, uppmanar honom tjänaren att gnida på lampan – och framför Felix står nu den väldiga anden i lampan, beredd att tjäna honom. Fängelseväggen krossas, Smith och tjänaren befrias och kalifen tas till fånga i andens väldiga näve. På torget frågar anden folket vem de vill ha till ny kalif, och de väljer Aladdin, som alltså är tjänaren hos Ben Hassan. Men han vill inte. Så i stället lyfts Ben Hassan till makten.

Anden i lampan får följa med tillbaka även till Al Aram, där han får lyfta bort furst Azab med palats och allt – de förflyttas till ett berg ute i öknen. Prins Yussef återinsätts på tronen.

Felix och Smith längtar för sin del hem.

I hänryckningens tid

23 maj 2010 12:48 | Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Pingsthelgen började med soligt försommarväder. I fredags gick vi ut i den ljumma förkvällen och satte oss en stund i solen med var sin dry martini. Birgitta hade ställt ett par trädgårdsstolar vid sin kryddträdgård, den som hon nyligen rensade och gjorde vårfin.

Hon har arbetat flitigt utomhus, faktiskt oberoende av väder och vind. Rosor har klippts. Land efter land har rensats och toppats med en säck ny jord. Allium som hotar mota undan riddarsporrarna har flyttats ut på allmänningen utanför tallgrinden – hoppas de kan bidra till att hålla rådjuren borta. Den rå-odör hon har satt upp på stänger över hela tomten verkar faktiskt också ha en viss verkan.

I lördags, på pingstafton, klippte hon vår väldiga gräsmatta för första gången i år – nu har ju den vackra blå scillan till slut blommat ut. Det här är ett tungt jobb, vet jag av många års erfarenhet, i vissa släntlägen kanske i tyngsta laget för en snart 73-årig kvinna.

Men denna snart 73-åriga kvinna vill skydda sin snart 73-årige man: höstens hjärtinfarkt indikerar att man kanske inte ska leka med sådant som kräver fysisk ansträngning. Helt obefogad är Birgittas oro inte. På 68an hade jag en arbetskamrat, Ernst Lind, vars hjärta slutade slå mitt i gräsklippningen.

Jag försöker kompensera med sådant som jag kan göra, till exempel städa badrummet inför pingsthelgen. Men jag skulle ljuga om jag hävdade att jag gör lika mycket som Birgitta.

Jag är ju inte religiös, men visst har jag många gånger i mitt liv upplevt pingsten som hänryckningens tid. Förr, när jag skrev den kåserande spalten ”Det händer” på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s), beskrev jag ofta i hänryckta ordalag försommarens fägring i vårt sommarhus i Öregrund.

På den tiden, på Palmes tid, kände jag mig också, liksom i ännu yngre men lika röda år, politiskt hänryckt. Jag har ingalunda bytt politisk uppfattning, och det är kanske det som är problemet. Den som drömmer, inte om just nya himlar men definitivt om en ny jord, har också andra vyer än den som tycks bo innanför de stockholmska medelklassväljarnas villa- och radhusstaket.

Werner Aspenström, en av mina favoritförfattare, har i en dikt i diktsamlingen ”Trappan”, 1964, betonat, att livets stora och lilla perspektiv kan förenas, ett credo som också är mitt:

Staden

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

Ute har det regnat hela morgonen och förmiddagen.

I slänten ner mot vägen har bigarråträdet slagit ut i blom.

Melodikrysset nummer 20 2010

22 maj 2010 11:40 | Barnkultur, Film, Musik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag har tidigare bekänt att jag har svårt att minnas TV-signaturer – särskilt svåra att minnas är de ju, när man inte har sett serien i fråga. Svaret på dagens signaturfråga måste rimligen bli tre – men jag har faktiskt aldrig sett ”Tre kronor”, som jag gissar att signaturen hör till.

Däremot har jag sett en del avsnitt av ”Albert och Herbert”, TV-serien med miljön hämtad från Haga i Göteborg. De som spelade Albert och Herbert var Sten-Åke Cederhök och Tomas von Brömsen.

Båda var ju också scenartister, och dagens kryss innehöll ytterligare en framstående sådan, Ernst Rolf. Vi hörde honom i ”Bättre och bättre dag för dag”.

Hair” – Milos Formans film från 1979 – såg jag på bio tillsammans med vår Anna. I dag fick vi dock höra ”Let the Sun Shine”, som är hämtad ur ”Hair”, med Army of Lovers.

Då passar det väl bra att redovisa svaret på en fråga som, liksom den om ”Hair”, även har scenanknytning. Björn och Benny gjorde musikal av Vilhelm Mobergs utvandrarepos och gav den namnet ”Kristina från Duvemåla”. Här hörde vi ”Guldet blev till sand” med Tommy Körberg, men Peter Jöback låg 1997-1999 på Svensktoppen med den här i hela 110 veckor.

Vi ska strax återvända till Svensktoppen, men apropå guldletande i Kalifornien passar jag på att sticka emellan med ”Hotel California”, stor hit med The Eagles 1976.

Tillbaka alltså till Svensktoppen: Sven-Ingvars låg på Svensktoppen 1966 med ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”.

Och runt årsskiftet 1963-1964 hörde vi Lill-Babs på Svensktoppen med ”Leva livet”. För den svenska texten stod Stikkan Andersson, men originalet med Lesley Gore kallades ”It’s My Party”.

Ett par melodifestivalare från senare år fick vi också höra.

Dels ”I Did It For Love” med Jessica Andersson från 2010.

Dels ”Cara Mia” med Måns Zelmerlöw från 2007.

Dagens allra sista fråga gissade jag svaret på innan den hade ställts. I de två ord som återstod saknades bara mittenbokstaven (i båda fallet av tre), och jag anade att svaren skulle bli nio och fem. Och mycket riktigt: inte förvillade det mig att Eldeman i dag spelade ”Nine to Five” på finska. Själv förknippar jag förstås den här låten med filmen från 1980 med Jane Fonda, Lily Tomlin och Dolly Parton.

Slutligen har jag svårt att se poängen med att Anders Eldeman, så här års, spelade ”Å, se det snöar”. Så vida han inte tänkte på körsbärsblom.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^