Mozart med Martin Fröst

30 april 2008 17:29 | Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Vi är ständigt i rörelse. Birgittas måndag är fullpackad av sammanträden. Själv måste jag in till Uppsala i ett mer trivialt men ändå nödvändigt ärende: ÅsaFolktandvården fullbordar den senaste tidens behandlingar genom att sätta in en ny krona i en av hörntänderna i underkäken.

Eftersom vi ska till Konserthuset i Stockholm tidigt på tisdag kväll, är det lika bra att stanna i stan över natten. Birgitta får dessutom på tisdag eftermiddag besök av en DN-journalist: hon är föremålet för en av två stora artiklar som kommer i Dagens Nyheter; den andre intervjuade är en person som både hon och jag läser med glädje, Sven-Eric Liedman.

Före konserthusbesöket måste vi hinna få en bit mat i oss. Det får bli på London på Bryggargatan, dit förr Annas flickor jämt ville gå, när vi var ute på stan med dem.

På Konserthuset ska vi på konsert med delar av Filharmonikerna. Kvällens program kallas ”Frösts Mozart” – klarinettvirtuosen Martin Fröst både dirigerar och är solist.

Före pausen spelas Mozarts ”Serenad i B-dur, Gran Partita”, Köchel 361, från 1784. Dess sju satser spelas här nästan helt av blåsare, bland dem klarinetter – men Frösts roll här är inte som musiker utan som dirigent.

Inget fel på det, men det är först efter pausen – i Mozarts ”Klarinettkonsert i A-dur”, Köchel 622 från 1791, som den här konserten blir så där översinnligt härlig – något så underbart har jag inte hört på länge, och med det senare avser jag både Mozarts musik – välkänd för Birgitta och mig genom åratals skivlyssning – och Frösts virtuosa spel, dessutom hans samspel med de övriga musikerna – här också bland annat stråkar – ur Filharmonien.

Publikens jubel, även vårt, kände inga gränser, och vi fick förstås också vårt efterlängtade extranummer: ett stycke svindlande vacker klezmermusik.

Efter en sådan här musikupplevelse känner man sig lyft i anden under flera dagar.

I morse åkte vi, fortfarande med musiken i huvudet, ut mot Öregrund, våren och faktiskt värmen. Trädgården prunkar: Scillorna bildar hjärtknipande mattor i gröngräset, i körsbärsträdgården har tusenskönorna börjat slå ut, rabatterna är plötsligt fulla av olika slags blommande narcisser.

Jag plockar in två stora buketter med påskliljor och andra slags narcisser.

Det är sista april, och snart ska vi ut och fira våren: Birgitta talar på Societetshuset, och det blir naturligtvis också brasa.

Och i morgon är det Första maj!

Birgitta talar förstås då med, i Tierp. Det blir avmarsch för tåget klockan 11.00 från Salutorget, och mötet hålls klockan 11.30 i Gammelgården.

Mer om Första maj i Tierp på Erik Laaksos blogg.

Pressgrodor

30 april 2008 13:04 | Citat | Kommentering avstängd

Hittat i Journalisten nummer 14 2008:

Vindkraft beroende av vinden

Rubrik i Gotlands Tidningar

Ekologisk mjölk är ekologisk

Rubrik i Västerbottens Folkblad

Valen i fiskdisken för den miljömedvetne

Rubrik i Sundsvalls Tidning

”Vulgära lyxlimousiner kör sida vid sida med gamla lador på Moskvas gator.”

Östermalmsnytt

”Robin Storäng berättar att han och hans killkompisar dagligen kallar varandra för ord som av många skulle uppfattas som grova kräkningar.”

Upsala Nya Tidning

Vi ska inte gå med i Nato – tvärtom

Rubrik i Dagens Nyheter

Tidens arbetarberättare

29 april 2008 12:47 | Politik, Prosa & lyrik | 1 kommentar

Jag berättade nyligen om FiBs folkböcker, en serie ur vilken man – inom ramen för ett samarbete mellan Norstedts (som härbärgerar arvet efter Folket i Bilds förlag) och Ordfront – borde återutge ett antal titlar i en bokserie, förslagsvis kallad Folket i Bild.

Serien FiBs folkböcker lades ju ned, sannolikt på grund av att tidningen Folket i Bild, dess stöttepelare, såldes till Åhlén & Åkerlund (och ganska snart därefter blev porrblaskan FiB-aktuellt).

Men serien fick en efterföljare.

Lars Furuland redigerade på 1970-talet för Tidens förlag serien Arbetarberättare, där varje volym är värd återutgivning. Furuland skrev själv ett förord till varje bok, där han introducerade författaren i fråga. Böckerna var vackert formgivna och hade laminatband.

Eftersom också arvet efter Tidens förlag förvaltas av KF-ägda Norstedts, borde även de här böckerna kunna ingå i den av mig föreslagna serien Folket i Bild:

Gunnar Adolfsson: ”Född i våra dalar”, 1974. Adolfssons böcker utkom ursprungligen på kommunistpartiets (SKPs) förlag Arbetarkultur.
Ove Allansson: ”Ombordarna”, 1974. Allanssons böcker utkom ursprungligen på KF-ägda Rabén & Sjögren, och de finns nu på Norstedts.
Jorge Amado: ”Guldfruktens land”, 1974. Amado utgavs också i FiBs världsbibliotek.
Dan Andersson: ”De tre hemlösa”, 1974. Tiden var Dan Anderssons huvudförlag.
Erik Asklund: ”Manne”, 1976 – en sammanställning, gjord av Asklund själv, av hans självbiografiska trilogi om uppväxten på Stockholms Söder. Erik Asklunds förlag var Rabén & Sjögren.
Reidar Jönsson: ”En borgares död”, 1976. Reidar Jönssons förlag var Norstedts.
Ivar Lo-Johansson: ”Bara en mor”, 1975. Här skulle det fordras ett avtal med originalutgivaren, Bonniers – men den här boken var ännu tidgare mycket central i serien FiBs folkböcker, där – enligt författarens önskemål – flera av hans böcker återutgavs.
Jack London: ”Avgrundens folk”, 1974. Jack Londons böcker gavs regelbundet ut av arbetarrörelseanknutna förlag som Tiden, Folket i Bild och Axel Holmströms förlag, vars utgivning togs över av Tiden.
Ignazio Silone: ”Fontamara”, 1975. Boken hade tidigare getts ut bland annat av Tidens förlag och i serien FiBs världsbibliotek.
Upton Sinclair: ”Vildmarken”, 1975. Sinclair gavs ut av så väl Axel Holmström som Tiden och Folket i Bild.
B Traven: ”Bomullsplockarna”, 1975. Travens böcker gavs ursprungligen ut på Axel Holmströms förlag, vars utgivning togs över av Tiden. Även Folket i Bild har publicerat Traven.
Albert Viksten: ”Storm över niporna”, 1975. Originalet utkom sannolikt på LT (på Bonniers, rättar mig Hans O Alfredsson; att jag trodde det var LT beror på att Viksten gav ut många av sina böcker där), men Vikstens böcker utkom regelmässigt i serien FiBs folkböcker. Andra böcker av Viksten utkom också på Tidens förlag.
Rudolf Värnlund: ”Man bygger ett hus”, 1975. Värnlund gav ut böcker på Tidens förlag och även i nya upplagor i serien FiBs folkböcker.

De här böckerna kunde ges ut på nytt i den av mig föreslagna serien Folket i Bild (Ordfront och Nordstedts), gärna med Lars Furulands kunniga förord till sjuttiotalsutgåvorna omtryckta. Och har Furuland lust och ork nog att skriva förord även till titlar hämtade ur serien FiBs folkböcker – han är Sveriges främste expert på genren! – vore det lysande.

Viktigast: att leva upp till begreppet folkrörelse

28 april 2008 21:53 | Politik | 2 kommentarer

I dagens Upsala Nya Tidning (28 april 2008) finns en stor artikel med rubriken ”Medlemmarna flyr partierna”. Kontentan av artikeln är att samtliga partier utom KD och MP minskar i medlemstal. Mellan 2001 och 2007 har socialdemokraterna i vårt partidistrikt gått ner från 4.140 medlemmar till 2.704, vilket gör minus 1.436 eller 34,7 procent.

Det ger klen tröst att också moderaterna backar nästan lika många procent. Själv är jag betydligt mer oroad än skadeglad: Dels för att moderaterna ändå har nästan lika många medlemmar (2.006 – dock inkluderas MUFs medlemmar i den siffran) som det gamla folkrörelsepartiet socialdemokraterna. Dels också generellt: det är oroande att de politiska partierna tappar terräng på det här sättet; vår demokrati bygger ju faktiskt på politiska partier.

Jag har en gång i världen haft anledning att studera socialdemokratiska partiets medlemssiffror på riksnivå. Att partiet 1989, året före kollektivanslutningens avskaffande, hade 1.014.565 medlemmar är förstås lite av en synvilla – den här siffran innehöll mycket luft. Åren 1991-1994 låg sen antalet nu individuellt anslutna medlemmar på runt 260.000. Men sen började medlemssiffrorna kana utför. Man kan säkert hitta många orsaker till detta. Dock ser man, när man studerar medlemsstatistiken, tydliga hopp neråt i medlemskurvan, som det nog inte är alltför djärvt att relatera till budgetsaneringen och EU-medlemskapet (fall från 259.191 medlemmar 1994 till 202.655 medlemmar 1996). Och även om jag inte kan bevisa ett orsakssamband, vill jag påminna om att medlemsantalet 1999 (då det var EU-val med ett valdeltagande på 38,3 procent – (s) fick 26,1 procent) sjönk till 156.233.

Min enkla slutsats av det här är att vad vi än tycker (och tyckte) i sakfrågorna (EU-anslutning och budgetsanering) så borde vi kunna vara överens om att det partiledningen och (s)-regeringen gjorde saknade förankring i stora delar av partiets medlemskår och att många av de missnöjda valde att rösta med fötterna, det vill säga marschera ut ur partiet.

Nu lever socialdemokratin högt på alliansregeringens alla dumheter och fadäser, och opinionssiffrorna är trevligt höga.

Men partiet lyckas för den skull inte ta tillbaka förlorade medlemsandelar. Trots att opinionsvinden blåser oss i ryggen, är partiets samlade medlemstal nere i strax ovanför 100.000.

Nå, det är inte så dåligt, åtminstone inte som en startpunkt. Och jag gläder mig över att partisekreteraren, Marita Ulvskog, vid de uppländska socialdemokraternas distriktskongress i Tierp för ett tag sen så starkt betonade vikten av energisk medlemsvärvning. Egentligen borde det ju inte vara omöjligt att, efter några års mödosamt värvningsarbete, åter komma upp i medlemstalet från tiden efter kollektivanslutningens avskaffande.

Det är då också väldigt viktigt, att de gamla banden mellan arbetarrörelsens båda huvudgrenar, socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, på nytt stärks. Naturligtvis inte genom kollektivanslutning utan genom att många, många fackliga kamrater organiseras politiskt och ges politisk skolning. (Politisk skolning skulle det heller inte skada att ge alla de broilers och spindoktorer, som nu styr och ställer, i alltför stor utsträckning efter eget huvud.)

Men ska vi på nytt kunna engagera många människor i partipolitiskt arbete, behövs det mycket mer än de medlemsvärvarblock vi förstås också ska använda. De som lockas till partiet måste, var och en, tas på allvar: De har en röst, och de ska känna det meningsfullt att argumentera för sin egen mening. Den andan måste prägla partiets hela arbete: föreningsmöten, studiecirklar, rådslag, seminarier, kongresser. Medlemmarna ska känna att de inte bara välkomnas för att de kan göra nyttiga insatser som pappersbärare i valrörelserna utan för att deras värderingar och erfarenheter betyder något, dessutom för att de är ovärderliga känselspröt ut i det omgivande samhället.

Sen tror jag att det också skulle kunna sätta fler sinnen i brand, om partiet hade ett tydligare, ja rent av radikalare budskap.

Partiexpeditionen, på 68an nu som på min tid, kunde kanske till exempel damma av jämlikhetskampanjen från sent 1960-tal och tidigt 1970-tal.

Då kom det nya och entusiastiska människor i skaror till partiet och ville jobba aktivit där.

Min frånvaro på s-bloggar väcker debatt

27 april 2008 15:50 | Media, Politik | 14 kommentarer

För ett tag sen publicerade jag, i anslutning till en melodikrysslösning, följande:

”Det är inte lätt att vara alla till lags – om man nu över huvud taget vill det. (Det vill inte jag.)

Jag har, som ni väl har sett, fått på huvudet av en läsare, som ogillar att jag någon gång då och då också uttrycker en och annan politisk åsikt, när jag kåserar om mitt melodikrysslösande. Men ingen tvingar ju någon att läsa just min blogg. Dessutom går det att lämna kommentarer, där man ger uttryck för andra åsikter än mina.

Det lustiga är att jag samtidigt fick mejl från den som ansvarar för nätverket s-bloggar. Han är störd över att jag pingar in (publicerar) mina texter i opolitiska ämnen på www.s-bloggar.se. Framför allt gäller det kåserierna om Melodikrysset, som är så populära att de åker upp i listan “Mest lästa inlägg” (och därmed blockerar för mer politiska men mycket mindre lästa inlägg av andra skribenter, som också pingar till s-bloggar).

Jag är med i listan över s-bloggare för att jag är en sådan men också för att andra socialdemokrater, både gamla bekanta från fordom och nytillkomna, den vägen ska hitta min blogg, inte för att jag för ut någon centralt utsänd propaganda; mina läsare vet, att jag för fram mina egna åsikter. Att jag började pinga där berodde på att jag uppmanades att göra detta.

Men jag kan mycket väl avstå från att synas på s-bloggars “Mest lästa inlägg”, så jag meddelade redaktionen, att de, om jag måste börja selektera inläggen, då lika gärna kunde plocka bort mig därifrån. Så ni partivänner till mig, som inte hittar mig där längre, ska inte dra slutsatsen att jag numera har tappat alla mina många läsare.

Jag har nämligen nått min mycket stora dagliga läsekrets utan att annars någonsin pinga (alltså med en kort tids undantag för s-bloggar). Och den gamle chefredaktören i mig säger mig, att en av förklaringarna till att jag når så många läsare just är, att min blogg inte kan kategoriseras som bara en politisk blogg. Min blogg speglar – i likhet med den tidning jag en gång i världen var framgångsrik chefredaktör för – mycket mer än politik, sådant som både sossar och andra också är intresserade av: teater, resor, skönlitteratur (prosa så väl som lyrik), media, serier, mat och dryck, film, konst, deckare, barnkultur och vad det kan vara, inte minst då musik av alla de slag (inklusive Melodikrysset). Och jag konstaterar åter igen, att personliga kåserier om mitt och hustruns och barnbarnens liv verkar ha ett oförändrat högt läsvärde – när jag var chefredaktör för partiorganet (s) Aktuellt i politiken, ett socialdemokratiskt familjemagasin mycket olikt dagens nyhetsmagasin med samma namn och med många gånger så hög upplaga som dagens namne, var mitt personligt hållna ledarsideskåseri ’Det händer’ – en blogg före bloggarnas tid, hävdar min dotter – den i särklass mest lästa avdelningen i tidningen.”

Det visade sig sen att man själv måste ta bort det automatiska pingandet – min webmaster Bo Strömberg visste att det var så och gjorde sen det jag ville. Jag har alltså själv klivit av – men naturligtvis har detta att göra med att jag inte vill göra den selektion, som s-bloggar ville att jag skulle göra.

Jag har för egen del inte märkt av, att det här avhoppet på något märkbart sätt har förändrat antalet läsare av min blogg. Flertalet av de stadigvarande läsarna kan adressen till bloggen: http://enn.kokk.se; en del av dem har länk hit från sin egen blogg. Och det breda urvalet av ämnen här på bloggen, bland dem kåserierna om Melodikrysset, lockar ständigt, via Google, nya läsare till bloggen, besökare som i många fall sen blir stadigvarande läsare, också av de mer politiska inläggen.

Men naturligtvis finns det de som har gått hit just via ”Mest lästa inlägg” på s-bloggar. Tydligen har några av dem undrat, vart jag tog vägen. Här om dagen kom till exempel Eva Hillén Ahlström (genom att råka hitta mitt inlägg om Sören Wibes avhopp) på att jag oförtrutet skrev på, även om jag inte syntes till på s-bloggar. När hon sen hade fått klart för sig, vad min frånvaro berodde på, skrev hon en kritisk kommentar om s-bloggars ping-policy. Sen hakade flera andra s-bloggare på: Catti Ullström, Peter Karlberg och Erik Laakso. Det gemensamma för dessa kommentarer är att de alla ifrågasätter den ping-policy som tvingade bort mig från den här gemensamma arenan. De förstår också allihop att mitt sätt att redigera den här bloggen kanske rent av har något att lära ut om hur man fångar många läsares intresse.

Ni kan själva gå till s-bloggar och där läsa de nämnda inläggen plus andra som eventuellt följer.

* * *

Och där fortsätter debatten med nya inlägg av Erik Laakso, Simone Olofsson, Bengt Silfverstrand, Christina Meltin Westerlund, redaktören för s-bloggar, Karl-Oskar Lundin, med flera.

Själv har jag i dag, hittills, haft 495 besökare här på bloggen. Dygnsgenomsnittet ligger som vanligt på mellan sju och åttahundra besök. Så jag klarar mig nog, även om jag inte pingar till s-bloggar.

Melodikrysset nr 17 2008

26 april 2008 11:54 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Dagens melodikryss tyckte jag var lätt. En enda fråga var jag tvungen att googla på: Eftersom jag sällan ser TV-serier, slog jag på Cops och TV-serie och fick genast upp att ledmotivet ”Bad Boys” spelades av reggaebandet Inner Circle. Så lätt är det oftast att lösa Melodikrysset, om man själv inte kan svaret. Detta sagt som ytterligare en kommentar till den då och då uppflammande debatten om det berättigade eller förkastliga i att jag publicerar mina förslag till svar här på bloggen.

I övrigt klarade jag i dag samtliga frågor utan hjälp. Sen har jag förstås kontrollgooglat och på Google också hittat en del publiceringsvärda sidouppgifter.

Jag brukar ju ibland klaga över att melodifestivallåtar ofta tycks gå in i mitt ena öra och sen, utan att fastna i det som finns där emellan, lika raskt gå ut genom det andra, men den här gången hade Eldeman valt bidrag med schlagertycke, med vilket det just menas, att de snabbt fastnar i musikminnet.

Publikfavoriten Sanna Nielsen, här med sitt bidrag ”Empty Room” till årets melodifestival, har väl knappast någon krysslösare missat, antar jag. Inte jag heller.

Från 2008 års melodifestival hämtades också ”Just a Minute” med Henrik och Magnus Rongedal, som ju är tvillingar.

Py Bäckmans ”Stad i ljus” sjöng Tommy Körberg i Melodifestivalen 1988. Visste ni förresten, att Tommy Körberg också har sjungit in arbetarrörelsemusik på skiva och att Py skickade en av de finaste kransarna till Olof Palmes begravning?

Ur den något äldre svenska schlagerrepertoaren hämtades ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”. Det var väl Schytts som hade stora framgångar med den.

Till kategorin schlagerparodier får man väl räkna Byfånarna (Björn Skifs med flera) med låten om Åsa Bodén. Originalet, Y.M.C.A., gjordes av The Village People 1978 och blev en jättehit året därpå. Den efterlysta förkortningen står för Young Men’s Christian Association.

Rod Stewart har gjort stor succé med sina djupdykningar i den klassiska populärmusikrepertoaren. Bland annat har han sjungit in Cole Porters fina ”Night and Day”, som vi hörde här.

Till populärmusikklassikerna får vi väl också räkna Evert Taubes ”Den glade bagaren”, han som bodde i San Remo.

Sen återkom Evert Taube med ytterligare en melodi, ”Som stjärnor små”, en serenad till hustrun Astri. Här hörde vi den med deras son Sven Bertil Taube och Lisa Nilsson, på CDn ”Alderville Road”, som ni hittar en recension av ovan under Kulturspegeln, Musik.

En annan gammal favorit – läs mer under Kulturspegeln, Musik – är Monica Zetterlund. Henne har jag träffat under socialdemokratiska valturnéer fordomdags. Men här sjöng hon inget politiskt – vi hörde Gustaf Frödings ”Elin i Hagen”, tonsatt av Torgny Björk.

Lasse Åberg alias Trazan intervjuade vi i ett julnummer av Aktuellt i politiken (s), när jag var chefredaktör. Sen dess har jag lärt känna honom lite närmare. Vi brukar träffas vid den årliga middagen för hedersupplänningar på Uppsala slott. Han är, liksom min hustru, utsedd till hedersupplänning. Här sjöng han dock tillsammans med kumpanen Banarne Alice Tegnérs ”Sockerbagaren” i djungelmiljö, där man ju förflyttar sig per lian.

Veckans filmfråga utgick från ”Doktor Zjivago”, ursprungligen en roman av Boris Pasternak; jag fick den i julklapp 1958, när den hade översatts till svenska. Filmen med samma namn är sevärd men lite mer romantisk. Filmens musiktema, ”Laras Theme”, syftar på den kvinnliga huvudfiguren, Lara, som för övrigt spelades av Julie Christie.

Slutligen den fråga som låg väl till för gamla radioter som jag: Vi hörde Paul Linckes ”Berlinerluft”, och då var det ju helt uppenbart att det efterlysta landet var Tyskland.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hur gick det sedan?

25 april 2008 17:18 | Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Nej, det här handlar inte om Tove JanssonsHur gick det sen?”. ”Hur gick det sedan?” var den rubrik Tullinge socialdemokratiska förening satte på mitt och Birgittas gemensamma framträdande hos dem i onsdags kväll.

Vi startade med att, kort och var och en för sig, berätta lite om vårt politiska liv både före och efter pensionen – vi gick båda i pension efter valet 2001.

Birgitta, som brukar sammanfatta sitt pensionärsliv med att hon nu har gått ner till heltid, berättade om sina många nuvarande uppdrag: för kulturarvet, för miljön, för barnen, de två senare engagemangen också med globala trådar.

Själv tog jag upp främst två debattfrågor.

Dels EUs fortsatta och fullkomligt malplacerade sätt att lägga sig i frågor, där den nationella och demokratiska agendan fortsatt borde få råda, senast illustrerat av lavaldomen. På den här punkten hjälptes sen Birgitta och jag åt med att argumentera för att EU borde bringas att retirera och i stället borde bli smalare (koncentrera sig på verkligt gränsöverskridande uppgifter) och där spetsigare.

Dels den närmast pinsamma tystnaden från socialdemokratins sida i frågor som rör makt och ägande. Särskilt flagranta exempel på hur också socialdemokratin har retirerat från sin historiska linje, den enda garanten för en samhällsutveckling i jämlikhetens tecken, hämtade jag från 1990 års partiprogram, som jag var med och skrev:

”Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata vinstintressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt. Även den gemensamma sektorn har haft stor betydelse för att mobilisera mycket breda grupper av medborgare bakom tanken på en grundläggande medborgarrätt. Den gemensamma sektorns tillväxt har vidare inneburit den principiellt viktiga landvinningen, att demokratins verkningskrets därigenom har ökat.”

Jag noterade, att stora delar av partiet, långt innan 1990 års partiprogram år 2001 ersattes av ett nytt, hade börjat överge den här ståndpunkten, och sa, en smula sarkastiskt, att om det var någon i publiken som ville hävda, att alla friskolorna i stället hade lett till ökad jämlikhet, så var jag beredd att ta debatt.

Ingen av de närvarande föreföll att ha den ståndpunkt jag angrep. I stället argumenterade flera på min linje.

FiBs folkböcker

25 april 2008 15:36 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

I nummer 52 1940 introducerade Folket i Bild på bred front en ny satsning: tidningen, som redan var välkänd för noveller och följetonger skrivna av goda författare, skulle nu genom sitt förlag börja sälja billiga folkböcker av författare, som i många fall redan var välkända för FiBs läsare. En krona styck skulle de här böckerna kosta!

Serien inleddes med en roman av arbetarförfattaren Albert Viksten, ”Stor-Nils”. Sen följde, i rask takt, Ragnar HolmströmsPå däck och durk”, Gustav Hedenvind-ErikssonsUr en fallen skog”, Bernhard NordhsFjällfolk”, Fredrik StrömsFolket i Simlångsdalen”, Ivar Lo-JohanssonsStatarliv”, Jan FridegårdsTrägudars land” med flera.

De böcker som gavs ut var i mycket få fall originalutgivningar. Oftast fick Folket i Bilds förlag tillstånd av andra förlag att ge ut redan publicerade böcker i sin serie FiBs folkböcker. Man kan gissa att dessa nyutgåvor var till båtnad både för författarna och originalförlagen: de mycket stora upplagorna gjorde författarna och deras böcker kända och populära. Säkert bidrog också författarna själva, många av dem mångåriga medarbetare i tidskriften Folket i Bild, till att övertyga sina respektive förlag om att dessa borde ge Folket i Bilds förlag tillstånd att införliva den ena eller den andra boken i sin folkbokserie.

Till de författare som, trots att deras böcker i original utkom på Bonniers, Wahlström & Widstrand, LT, Norstedts med flera förlag, fanns representerade i FiBs folkbokserie fanns till exempel Per Anders Fogelström, Jan Fridegård, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg och Albert Viksten. Bland storsäljarna i serien fanns också Moa Martinson, vars hela produktion utkom på Tidens förlag – någon idiot sålde därefter, efter hennes död, under en nedgångsperiod för förlaget utgivningsrättigheterna till Natur och Kultur. Lars Ahlin och Björn Erik Höijer, som själva bytte till Bonniers, har också båda ett långt förflutet på Tiden. Även Eyvind Johnson har ett, om än kort, förflutet på Tiden.

Till just Tidens förlag kom ju också Folket i Bilds förlag att få ett speciellt förhållande: FiBs förlag blev dotterförlag till Tiden. Arvegodset från dessa båda förlag ingår numera i det KF-ägda Norstedts förlagsgrupp, som förutom Norstedts förlag bland annat äger Prisma och resterna av den vuxenutgivning som fanns hos KFs förlag, senare Rabén & Sjögren.

Norstedts-förlagen har hittills inte visat något synbart intresse för att upprätthålla eller snarare återuppta utgivningen av svensk och delvis utländsk arbetarlitteratur, böcker vars signum var episkt berättande och som pendlade mellan folklivsskildring och radikal proletärlitteratur.

Att det inte längre skulle finnas marknad för littertur i den här traditionen är rent nonsens. Jag vill påminna om de framgångar norstedtsförfattare som Torbjörn Flygt och Kjell Johansson har haft. Andra förlag har haft framgångar med författare som Åsa Linderborg och Susanna Alakoski. Själv läser jag just nu en modern arbetarroman från Ordfront, Maria Hambergs ”Greklandssommaren”.

Norstedts har för övrigt mycket i den här genren i sin backlist och då ockå böcker från tiden långt efter folkboksepoken. Ett av de främsta exemplen är Per Olov EnquistsMusikanternas uttåg”.

Vill inte Norstedts-gruppen själv starta en folkbokutgivning i FiB-traditionen, kunde det ligga nära till hands att åtminstone söka ett nära samarbete med det av högerregeringen hårt trängda En bok för alla, vars majoritetsägare är Ordfront. En bok för alla är väl den pocketserie, som, både när det gäller utgivningsprofil och när det gäller prissättning, har legat allra närmast tanken bakom FiBs folkböcker, och kanske kunde Norstedts-gruppen tillsammans med En bok för alla starta en sidoserie med romaner i Ebfa-serien, förslagsvis kallad just Folket i Bild och med böckerna (liksom i fallet antologierna) i laminatband.

Här är ett förslag på utgåvor i serien FiBs folkböcker, värda nytryck i en sådan serie:
Lars Ahlin: ”Jungfrun i det gröna” (1951, 70.000 exemplar – originalet utkom på Tidens förlag 1947; det rör sig om en roman i folkhögskolemiljö)
Lars Ahlin: ”Tåbb med manifestet” (1954, 65.000 exemplar – Ahlins debutbok från 1943, i Tidens bokklubb 1946; en mycket politisk bok av Ahlin)
Erik Asklund: ”Ogifta” (1948, 65.000 – Rabén & Sjögren-författare)
Harald Beijer: ”Dynamit” (1942, 50.000 exemplar – Rabén & Sjögren-författare)
Harald Beijer: ”Kärvt blommar kärleken” (1955, 60.000 exemplar)
Johan Bojer: ”Den siste vikingen” (1952, 75.000 exemplar – en norsk klassiker; Atlantis har den i sin klassikerserie, men Tidens förlag gav ut den på svenska 1923)
Arvid Brenner: ”Rum för ensam dam” (1950, 80.000 exemplar – originalet utkom på Tidens förlag 1941)
Tove Ditlevsen: ”Barndomens gata” (1956, 65.000 exemplar – Ditlevsen är en dansk klassiker)
Tove Ditlevsen: ”Man har gjort ett barn illa” (1949, 90.000 exemplar – absolut värd att återutge)
Carl-Emil Englund: ”Minnet sliter i spindelväv” (Rabén & Sjögren-författare)
Gustav Rune Eriks: ”Det blir bättre i vår” (1947, 70.000 exemplar – detta är en pärla!)
Allan Eriksson: ”Farväl till paradiset” (1954, 75.000 exemplar – en underbart rolig bok)
Allan Eriksson: ”Grönska min gränd” (1949, 85.000 exemplar – ett orättvist bortglömt författarskap; hans originalförlag var det kommunistiska Arbetarkultur)
Johan Falkberget: ”Bör Börson” (1950, 100.000 exemplar – Falkberget är en norsk klassiker)
Johan Falkberget: ”Eli Sjursdotter” (1946, 103.000 exemplar)
Per Anders Fogelström var andreredaktör på tidningen Folket i Bild, vilket gjorde, att ett stort antal av hans viktigaste böcker gick som följetonger i tidningen och/eller utgavs i FiBs folkbokserie, detta trots att originalen publicerades på Bonniers: ”Medan staden sover” (1953, 80.000 exemplar), ”Möten i skymningen” (1955, 65.000 exemplar), ”I kvinnoland” (1956, 90.000 exemplar) och ”Tack vare Iris” (1959, 40.000 exemplar).
Jan Fridegårds ordinarie förlag var Wahlström & Widstrand, men hans böcker i FiBs folkbokserie sålde i mycket stora upplagor: ”Trägudars land” (1942, 145.000 exemplar, 1961 ytterligare 10.000 exemplar), ”En natt i juli” (1945, 105.000 exemplar), ”Gryningsfolket” (1947, 145.000 exemplar), ”Offer” (1948, 120.000 exemplar), ”Lars Hård” (1950, 110.000 exemplar), ”Offerrök” (1952, 135.000 exemplar), ”Äran och hjältarna” (1953, 120.000 exemplar), ”Porten kallas trång” (1956, 90.000 exemplar), ”Lars Hård går vidare” (1957, 75.000 exemplar), ”Lyktgubbarna” (1959, 60.000 exemplar), ”Flyttfåglarna” (1960, 30.000 exemplar)
Folke Fridell: ”Död mans hand” (1948, 110.000 exemplar – gav ut de flesta av sina böcker på LT; en av de intressantaste proletärförfattarna)
Folke Fridell: ”Greppet hårdnar” (1956, 60.000 exemplar)
Folke Fridell: ”Syndfull skapelse” (1951, 75.000 exemplar) – kom först ut på KFs förlag)
Folke Fridell: ”Kerstin” (1961, 25.000 exemplar – inte lika angelägen som de fyra övriga titlarna)
Folke Fridell: ”Tack för mig, grottekvarn” (1954, 80.000 exemplar – både som arbetarskildring och som politisk roman närmast oumbärlig i en serie av det här slaget)
Gösta Gustaf-Janson: ”Krisår” (1961, 10.000 exemplar – varför ges en så bra berättare inte ut numera?)
Olle Hedberg: ”Fria på narri” (1943, 70.000 exemplar – Norstedts-författare. Olle Hedberg är ju främst en skildrare av borgerligheten men borde alltså ändå kunna platsa i en folkbokserie.)
Olle Hedberg: ”Iris och löjtnantshjärta” (1948, 108.000 exemplar – Norstedts-författare)
Gustav Hedenvind-Eriksson: ”Med rallarkärra mot dikten” (1950, 75.000 – ett författarskap som borde lyftas fram på nytt; den här boken kom ut på KFs förlag)
Gustav Hedenvind-Eriksson: ”Skörden mognar” (1944, 50.000 exemplar)
Gustav Hedenvind-Eriksson: ”Ur en fallen skog” (1941, 50.000 exemplar)
Langston Hughes: ”Sandy och Harriet” (1961, 20.000 exemplar)
Björn Erik Höijer: ”Bergfinken” (1947, 60.000 exemplar – ursprungligen Tiden-författare)
Eeva Joenpelto: ”Bara Johannes” (1960, 30.000 exemplar – originalet på Tidens förlag, 1960; flera av hennes böcker har kommit ut på Rabén & Sjögren)
Eyvind Johnson: ”Timans” (1945, 50.000 exemplar)
Eyvind Johnson: ”Minnas” (1950, 75.000 exemplar)
Josef Kjellgren: ”Pank och fågelfri” (1941, 55.000 exemplar)
Halldór Kilian Laxness: ”Världens ljus” (1956, 80.000 exemplar – originalet kom ut 1950 på KF/Rabén & Sjögren, som var Laxness svenska förlag; det är för mig helt obegripligt, att Norstedts-gruppen över huvud taget tycks vara omedveten om att man har denne isländske nobelpristagare i litteratur – 1955 – inom den egna gruppen.)
Johannes Linnankoski: ”Sången om den eldröda blomman” (1947, 100.000 exemplar – filmatiserad)
Ivar Lo-Johansson: ”Vagabondliv i Frankrike” (1950, 85.000 exemplar)
Ivar Lo-Johansson: ”Zigenare” (1955, 55.000 exemplar – originalet utkom i det här fallet på KFs förlag, vilket sen blev Rabén & Sjögren)
Många av de böcker av Ivar Lo-Johanssons, vilka kom ut på Bonniers, omtrycktes i FiBs folkbokserie: ”Statarliv” (60.000 exemplar, 1941, ”Jordproletärerna” (55.000 exemplar), 1943, ”Måna är död” (60.000 exemplar), 1944, ”Bara en mor” (90.000 exemplar), 1954.
Artur Lundkvist: ”Floderna flyter mot havet” (1952, 75.000 exemplar – i original på Tidens förlag 1934; observera att Lundkvist alternerade med att ge ut böcker på Tiden respektive Bonniers – han gick alltså aldrig helt över till Bonniers, så som Lars Ahlin, Björn Erik Höijer och Eyvind Johnson gjorde)
Moa Martinson: ”Drottning Grågyllen” (1946, 65.000 exemplar – i Tidens bokklubb 1941, i original på Tidens förlag 1937)
Moa Martinson: ”Jag möter en diktare” (1961, 35.000 exemplar – i original på Tidens förlag 1950)
Moa Martinson: ”Kungens rosor” (1947, 121.000 exemplar – i Tidens bokklubb 1944, i original på Tidens förlag 1939)
Moa Martinson: ”Kyrkbröllop” (1950, 120.000 exemplar – i Tidens bokklubb 1944, i original på Tidens förlag 1938)
Moa Martinson: ”Livets fest” (1952, 128.000 exemplar – i original på Tidens förlag 1949)
Moa Martinson: ”Mor gifter sig” (1956, 65.000 exemplar – i Tidens bokklubb 1947, i original på Tidens förlag 1942)
Moa Martinson: ”Sallys söner” (1943, sålde genom åren över 100.000 exemplar)
Vilhelm Moberg ordnade personligen, att Folket i Bild fick tillstånd (av Bonniers) att ge ut flera av hans romaner i sin folkbokserie (och även använda andra som följetonger i tidningen Folket i Bild). Han var ofta osams med regeringen och socialdemokraterna, men han gillade FiBs radikala hållning och var god vän med chefredaktören Ivar Öhman. Det vore därför inte helt fel, om någon av hans FiB-böcker (med tillstånd av Bonniers) fick vara med i den här skissade serien: ”Mans kvinna” (110.000 exemplar), 1951, ”Raskens” (110.000 exemplar), 1951, ”Sänkt sedebetyg” (100.000 exemplar), 1952, ”Giv oss jorden” (80.000 exemplar), 1956, ”Rid i natt!” (60.000 exemplar), 1958, och ”Brudarnas källa” (35.000 exemplar), 1960
Karl-Rune Nordkvist: ”Att vänta någon hem” (1959, 35.000 exemplar – Rabén & Sjögren, senare Liber-författare)
Ivan Oljelund: ”Det hände på Kungsholmen” (1957, 60.000 exemplar – Tiden-författare)
Alf Prøysen: ”Trastsommar” (1954, 75.000 exemplar – om flickan som återvänder hem i blåklocksveckan; en charmerande bok, värd att åter ge ut)
Kurt Salomonson: ”Grottorna” (1958, 45.000 exemplar – Salomonson är en förnyare av arbetarberättandet; hans förlag är Norstedts; han borde ges ut på nytt)
Kurt Salomonson: ”Mannen utanför” (1961, 25.000 exemplar)
Aksel Sandemose: ”En sjöman går iland” (1958, 50.000 exemplar – Sandemose, som ju är en klassiker, hade en personlig relation till FiBs Ivar Öhman: därför kom flera av hans böcker ut som folkböcker)
Aksel Sandemose: ”Nybyggare i Alberta” (1949, 105.000 exemplar)
Gustav Sandgren: ”Dans till gryningen” (1950, 85.000 exemplar)
Gustav Sandgren: ”Livet är rikt” (1946, 70.000 exemplar)
Sandgren är Tiden-författare
Frans Eemil Sillanpää: ”En mans väg” (1956, 60.000 exemplar – Sillanpää är finsk nobelpristagare i litteratur (1939)
Fredrik Ström: ”Folket i Simlångsdalen” (1941, 60.000 exemplar – originalet kom ut på Tidens förlag.
Upton Sinclair: ”Bilkungen” (1960, 35.000 – Sinclair hör definitivt hemma i en serie av det här slaget – många av hans böcker kom ut på Tiden)
Peder Sjögren: ”Kärlekens bröd” (1954, 70.000 exemplar – en bok från Finland under kriget, filmad)
Peder Sjögren: ”Svarta palmkronor” (1958, 50.000 exemplar – Sjögrens böcker kom i original ut på Norstedts)
Marika Stiernstedt: ”Alma Vittfogels rykte” (1943, 50.000 exemplar – hon gav ut flera böcker på Tiden)
Marika Stiernstedt: ”Indiansommar 39” (1949, 75.000 exemplar)
August Strindberg: ”Röda rummet
Tarjei Vesaas: ”De svarta hästarna” (1956, 65.000 exemplar – en norsk berättare av format, klart en klassiker; hans svenska förlag är LT) Se även Tema pocket!
Albert Viksten: ”Stor-Nils” (inledde hela folkbokserien 1941, 100.000 exemplar) – originalet kom ut på Tidens förlag 1923
Albert Viksten: ”Byfolket” (1942, 65.000 exemplar) – originalet kom ut på Tidens förlag 1925
Viksten hade dock flera titlar i FiBs folkbokserie, som sålde bra – huruvida de hade utgivits i original på andra förlag eller var originalutgåvor i folkbokserien vet jag inte: ”Pirater och pälsjägare” (1944, 80.000 exemplar), ”Timmer” (1950, 115.000 exemplar), ”Den vita vidden” (1953, 100.000 exemplar), ”Blå gryning” (1954, 100.000 exemplar), ”Vindkantring” (1957, 70.000 exemplar), ”Pälsjägarnas paradis” (1960, 50.000 exemplar). Jag vet dock, att Albert Viksten gav ut böcker också på LTs förlag.
Rudolf Värnlund: ”Upproret” (1946, 70.000 exemplar – Tiden-författare)

Orostid

25 april 2008 12:31 | Media, Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Åter igen har jag på Tradera lyckats köpa in en bunt gamla Folket i Bild, från senare delen av 1930-talet och från de påföljande krigsåren.

Tidningar, också veckotidningar, gör det möjligt att andas in tiden. I nummer 12 1942 hittar jag en artikel om Le Libre Belgique, en underjordisk tidning visserligen utgiven under den tyska ockupationen redan under första världskriget – men man förstår andemeningen. Under andra världskriget infördes vidare, i varje nummer, avdelningen ”Folket i fält” med beredskapshistorier, utlottningar av böcker till de inkallade, lite knep och knåp och annat sådant. Bilder ur beredskapslivet förekommer ockå ofta – men alltid utan ortsangivelse; frasen ”någonstans i Sverige” används flitigt. I en annons lockar tidningen Social-Demokraten med ett ”spännande världsreportage genom krigsspärrarna vintern 1940-1941″. I nummer 13 1942 finns en artikel om matlagning i ransoneringstider: det går bra att använda kanin i stället för hare. En återkommande avdelningar med skämtteckningar ur internationell press, ”Eko från världspressen”, ger en god bild av stämningsläget i andra länder. Som ny följetong börjar i nummer 41 1943 Marika Stiernstedts roman ”Attentat i Paris”, där introduktionstexten kittlar både med mordet på en högre tysk officer och med att Gestapo leder undersökningen.

I årets sista nummer 1940 (nummer 52, 29 december) infördes två juldikter, präglade av tidens stämningar.

Emil Hagströms bidrag andades den verklighetsflykt epokens ondska helt naturligt alstrade som en motreaktion:

En julsaga

Lätt på tå i vinsterstad
går en liten tärna,
och bland palm och liljoblad
lyser julens stjärna.

Herden vaktar sina får,
katten går i garnet.
Sorgens fula drake slår
lovar omkring barnet.

Sakta silar tidens sand.
kvällens ljus förtonar.
Årens vita vinterland
allting ont försonar.

Nils Ferlins bidrag, också det med barn i centrum, är mer brutalt och rakt på sak:

Leksak

Så mången ”klapp” du fått till jul
av mamma och av pappa!
Ditt bombplan tycker jag är kul
– det får du inte tappa!

Det får du inte dunka på
med hammaren, den lilla.
Då kunde det förresten gå
med hela huset illa.

Då flöge – med ett hiskligt brak,
din pappa och din mamma
som gett dej en sån vacker sak
i luften med detsamma.

Och flög du inte med så lär
det inte bättre båta:
då fick du sitta ensam här
bland spillrorna och gråta.

Scilla

24 april 2008 17:34 | Trädgård | Kommentering avstängd

Det finns säkert nästan inga uppsalabor, inte heller akademiker ur olika generationer runt om i Sverige med studier i Uppsala bakom sig, som inte har minnesbilder av den gamla rektorsvillans trädgård intill Katedralskolan. De här minnesbilderna går alltid i intensivt blått och härstammar från den här årstiden: en gräsmatta fullkomligt översållad av blommande scilla. Min dotter Kerstin tog nyligen en bild av sina två barn, Viggo och Klara, på den här blå gräsmattan; du kan se bilden på hennes blogg. Och så typsikt: hennes storasyster Anna, som liksom Kerstin under gymnasietiden gick på Katte, skriver en fullkomligt hänförd kommentar.

Också jag minns hur jag våren 1960, när jag för första gången såg den här blommande trädgården, höll på att få hjärtsnörp, när jag gick förbi, antingen på väg till institutionen för nordiska språk eller på väg till eller från Delmonico på Sysslomansgatan, restaurangen där jag åt lunch och middag. Något så himmelskt vackert hade jag aldrig sett i mitt liv!

Undra då på att jag, när vi 1969 köpte vårt sommarhus i Öregrund, föresatte mig att förr eller senare försöka åstadkomma något lika vackert. Tidigt började jag alltså sätta scillalökar i gräsremsan mot vägen.

Sedan har jag år efter år på höstarna planterat in mer och mer scilla på tomten. Ofta har jag kombinerat detta med renovering av den ena eller den andra delen av gräsmattan. Och när jag till Birgittas 60-årsdag hade låtit anlägga en gång av ojämnt formade skifferplattor från grinden upp till huset, pillade jag förstås också ner scillalökar i fogarna mellan de grå skifferplattorna och bredvid dem; på hela den inre gårdsplan blommar i dag scilla, tätt, tätt.

Förra året, då vi rev bort mossa från och med ny jord förbättrade gräsmattan framför den kombinerade bastun/tvättstugan, var jag förstås en smula ängslig: Skulle mina scillor ta sig upp genom det nya lagret jord?

Men jo, de bryter upp också genom den nyanlagda gräsmattan; de är livskraftiga krabater. Kanske inte lika tätt som tidigare, än så länge – men jag vet ju av erfarenhet, att där scillan väl har fått fäste, sprider den sig snabbt.

Någon inhemsk blomma är den ju inte. Dess officiella svenska namn är Rysk blåstjärna och dess latinska namn Scilla sibirica, vilket väl ger en vink om varifrån den kommer.

Men den trivs här, sprider sig också som ogräs – ungefär som russellupinerna gör längs vägkanterna och alaskalupinerna gör på de isländska lavafälten.

I dag när jag gick till och från Konsum här i Öregrund, såg jag blommande scilla inte bara i trädgårdarna utan också i rikliga mängder längs bergssidan på andra sidan gatan, likaså uppe på berget där det fanns ett lager jord.

Likadant är det runt vår tomt. Scillan blommar i grässträngen också utanför staketet mot Håkanssonsgatan. Birgitta berättade, att när hon var ute och tittade efter vitsippor på allmänningen utanför vår tomt, blommade det mest scilla där, också en hel del blåsippor. Tittar man ut över syrengrinden eller tallgrinden, blommar det förstår scilla där utanför, även på båda sidor om stigen som går från tallgrinden ut i Floraparken.

Något av all denna scilla har förstås spritts med trädgårdsavfall från vår och andras trädgårdar. Men scillan har en egen förmåga att sprida sig vidare, allt vidare ut från där man har satt den.

Och den bildar täta, täta mattor.

Som sagt helt underbara, så länge det varar.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^