Mina möten med en av dem som har pekats ut som palmemördare

27 februari 2014 12:40 | Media, Politik | 8 kommentarer

När Olof Palme mördades, hade jag en central post på den socialdemokratiska partiexpeditionen: jag var partisekreterare Bo Toressons närmaste man och organiserade bland annat VU- och partistyrelsesammanträdena, som förstås leddes av partiordföranden. Jag var dessutom huvudsekreterare i partiets programkommission, som hade Olof Palme som ordförande.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om mordkvällen och om det som hände sedan. När det begav sig, blev jag själv också hörd av polisen – inte för att jag var misstänkt för inblandning utan i egenskap av expert på svenska extremistgrupper. Också om detta har jag tidigare skrivit.

När nu Svenska Dagbladet har inlett en lång artikelserie om alla mordteorier och mordmisstänkta, känner jag förstås för egen del igen det mesta, även om tidningen tycks ha hittat både nya fakta och pekar ut alltför lite uppmärksammade (ibland också allt för lite utredda) detaljer.

I dag har turen kommit till den kände palmehataren Alf Enerström, och även i det här fallet lyfter SvD fram ett par intressanta och inte allmänt kända detaljer: Enerström har inget alibi för tiden kring mordet – hans dåvarande hustru, skådespelerskan Gio Petré uppger numera att hon själv gick och la sig tidigt, medan maken skulle gå ut och lägga i parkeringspengar, detta trots att de hade gratis parkering på fredagskvällar. Och så säger Petré, att dåvarande maken hade en revolver av märket Smith & Wesson, ett vapen av samma märke som Palme sköts med. Det här har hon senare också berättat för polisen, som enligt SvDs artikel inte har utrett det här vidare.

Därmed inte sagt att det måste vara Alf Enerström som mördade Olof Palme.

Enerström hatade förvisso Olof Palme besinningslöst, men slutsatsen att han faktiskt tog livet av Palme är för den skull inte given.

Enerström sa sig vara ledare för den socialdemokratisk oppositionen mot Olof Palme, men hans palmehat var sjukligt och förvirrat och hade bland annat sin grund i att han och hans i hennes egenskap av skådepelerska vida mer kända hustru inte hade fått det erkännande de tyckte sig vara värda efter att ha ställt upp i ett upprop för Olof Palme i 1973 års valrörelse.

Enerström var nog dessvärre en politisk idiot, en nyttig idiot tyckte de krafter i det svenska näringslivet, som ville få bort Palme och därför gav hans ”socialdemokratiska opposition” rikliga bidrag till de anti Palme-annonser han regelbundet publicerade i tidningarna.

Enerström försökte också markera att han var socialdemokrat genom att söka audiens hos den dåvarande partisekreteraren (S), Bo Toresson. Toresson beslöt sig för att ta emot honom, mest för att han därmed hoppades kunna få Enerström att sluta upp med sin annonskampanj, som ju onekligen bidrog till att kasta skit inte bara på Olof Palme utan också på partiet. Och så ville Toresson ha med också mig på den här träffen, inte för att jag var hans närmaste man utan för att jag på partiexpeditionen hade ett grundmurat rykte om att vara bra på att ta hand om dårar.

Och jag lyckades hyggligt i psykiatribranschen den här gången också. Enerström såg snart Toresson och inte minst mig som sina hjältar inom socialdemokratin, vilket senare dess värre kom att innebära, att jag fick en rad telefonsamtal från honom, också besök – Toresson var tyvärr upptagen av viktiga partivärv, förklarade jag.

EU i en liten källarlokal på Torbjörnsgatan

26 februari 2014 15:27 | Politik | Inga kommentarer

Birgitta och jag var på årsmöte med Svartbäckens socialdemokratiska förening i går kväll. Vi höll till i det lilla samlingsrummet hos en intilliggande bostadsrättsförening, men det var inget slagsmål om sittplatserna.

Antalet medlemmar var i slutet av 2013 63, trots tillskottet av ett antal nya medlemmar två mindre än i slutet av 2012. Själv minns jag en tid då medlemsantalet var det dubbla. Jag konstaterar också, att många av de närvarande, liksom jag själv, är pensionärer – även om det finns några yngre medlemmar både i styrelsen och i valberedningen.

Varför socialdemokratin trots åratal av borgerligt styre inte drar till sig mängder av unga och ivriga samhällsförbättrare kan man diskutera. Är det socialdemokratiska alternativet inte tillräckligt tydligt? Tycks vi simma omkring i samma klibbigt hindrande EU-soppa som alla andra, så att eget sprattel inte längre känns meningsfullt?

Som inledare för den politiska diskussion som föregick årsmötesförhandlingarna hade styrelsen bjudit in Evin Incir, född 1984 och således påtagligt yngre än deltagarna i det här årsmötet. Evin är född i den kurdiska delen av Turkiet men kom vid sex års ålder tillsammans med sin familj till Sverige. Till Uppsala kom hon för att plugga juridik, men hon har också varit aktiv i SSU och Laboremus och i den socialdemokratiska ungdomsinternationalen IUSY, där hon nu tydligen blir generalsekreterare.

Fast senare i vår blir det ju EU-val, och det är detta som har föranlett styrelsen att inbjuda Evin som politisk talare till vårt årsmöte.

Evin själv undviker en rad blindskär som fortfarande kan få diskussioner bland socialdemokrater att urarta – jag själv och valberedningens föredragande den här kvällen, Peter Gustavsson, satt till exempel i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU, och jag för min del röstade en gång i världen även nej till svensk EU-anslutning.

EU-anslutningen har jag sedan accepterat såsom varande ett faktum, men jag har aldrig övergett tanken, att EUs verkningskrets skulle begränsas till ett klart avgränsat och i huvudsak mellanstatligt samarbete.

Birgitta röstade ja till svensk EU-anslutning men nej till EMU-anslutning, vilket senare hon offentligt gick ut med i debatten inför folkomröstningen, den som vi också vann, och även hon blir störd när hon finner att folk obetänksamt börjar säga, att både det ena och det andra borde fixas genom EU-beslut. Och det var hon – inte jag – som gjorde ett skarpt inlägg i den riktningen vid föreningsmötet i går.

Ingen parkering alls – någonsin

26 februari 2014 13:00 | Citat, Korta meningar | 1 kommentar

Ingen parkering alls – någonsin” förkunnar en skylt vid Östra Ryds kyrka, läser jag på Dagens Nyheters Namn och Nytt.

Gäller detta den sista vilan på kyrkogården intill också?

I Jämtland eller på Gotland eller någon annanstans i Sverige

25 februari 2014 17:28 | Film | 2 kommentarer

Lars Ardelius‘ roman ”Rök” (1964) har sin handling förlagd till Gotland, men när den filmades 1968, nu under namnet ”Badarna”, bytte regissören och jämten Yngve Gamlin miljön i den till Jämtland, dock med Ardelius’ goda minne – han skrev tillsammans med Gamlin filmmanus.

Nå, dess skildring av svensk landsbygd – ett samhälle med såg, järnhandel och alkoholistanstalt – under avfolkning och omställning är lika fullt väl fångad, likaså skildringen av de människor som lever kvar där.

Alkoholen spelar en viktig roll inte bara för de (inte heller där helnyktra) intagna på alkoholistanstalten. Järnhandlarens fru, Minni (Betty Tuvén), tar också till flaskan, när hennes liv och äktenskap saknar mening: Maken och järnhandlaren ”Knoppen” Berglund (Halvar Björk) har en historia i gång med kokerskan på alkoholistanstalten (Ingrid Thulin).

Fast när socialtjänstemannen Kjellgren (Åke Lindström) kommer på inspektionsbesök – egentligen för att lägga ner alkoholistanstalten – men inte hittar dess chef (som är ute och fiskar), stannar han kvar och slår även han sina lovar kring den vackra kokerskan.

För ytterligare ett ortsperspektiv står den handikappade kioskinnehavaren Gott-Melker (Björn Gustafsson), vars lilla rörelse bland annat utsätts för inbrott.

Lite extra ekonomiskt tillskott under den korta sommaren ger turisterna på campingplatsen. Tyvärr efterfrågar de så konstiga saker, att ”Knoppen” Berglund inte har dem i sin butik.

Den enda mer stadigvarande inkomstkällan utöver den nedläggningshotade lilla alkoholistanstalten är ortens såg. Det är killarna där som, när de en het sommardag svalkar av sig med ett nakenbad i timmerrännan, har gett filmen dess namn, ”Badarna”.

Som filmhandlingens loja och nyckfulla motor fungerar den femtonåriga Bua, mycket skickligt spelad av Gunilla Olsson. Hon driver dagarna i ända omkring i det lilla samhället: vadar i älven, ligger i det höga sommargräset, klättrar över staket från tomt till tomt, talar med människor hon stöter på, tjuvkikar på ett samlag mellan ”Knoppen” och kokerskan.

Hon blir också själv, kanske för sina lockande runda lårs skull, objekt för männens åtrå, och det här skildras inte vackert. Jag vet inte vilket som känns värst att se, den snudd på gruppvåldtäkt hon utsätts för på alkoholistanstalten eller den fullbordade våldtäkt hon utsätts för av järnhandlaren, när hon har sökt hjälp efter att ha hittar sin pappa (Gustaf Färingberg) död i sågspånsberget på sågen.

Vad det ska bli av henne – hennes mamma är sen tidigare död – får man inte veta.

Men hon lovar, efter tidens sed, den gråtande järnhandlaren att inte säga något. Så kunde man också lämna barndomen.

Estland: Regeringspartierna bakåt. Premiärministern aviserar sin avgång

24 februari 2014 17:52 | Politik | 4 kommentarer

I TNS Emors senaste mätning förlorar båda de partier som bildar regering terräng.

Det ledande regeringspartiet, det i många avseenden nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) backar med 3 procentenheter och hamnar därmed på 21 procent.

Dess koalitionspartner, det socialkonservativa, kristna och nationalistiska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) tappar också 3 procentenheter och får då stöd av 19 procent.

Det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) ökar med 2 procentenheter till 27 procent.

Och Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokraterna) ökar med 3 procentenheter till 26 procent. Därmed tävlar SDE åter igen med Centern om ledningen.

I estniska media nämns som orsaker till opinionsförskjutningen bland annat missnöje med lärarlönerna. Men en sannolikt viktigare orsak, också den självfallet nämnd i estnisk press, är premiärministerns, Andrus Ansips (Reformpartiet), allt tydligare manifesterade vilja att få avgå från sin post.

Hans parti har kongress och ordförandeval den 2 mars, och nu under veckohelgen kom också premiärministerns bekräftelse av att han då kommer att lämna partiledarskapet och därefter premiärminsterposten.

Ny partiordförande och premiärminister tycks Siim Kallas bli. Kallas är en i Estland mycket känd politiker, som har varit centralbankschef, utrikesminister, 1999-2002 finansminister och 2002-2003 premiärminister. Därefter har han varit EU-kommissionär. Reformpartiet hoppas uppenbarligen att få draghjälp i opinionen av den kapable Kallas – men utgången beror naturligtvis också på i vilken utsträckning de ändrade partipreferenserna har att göra med ändrade politiska värderingar.

Matti, 41

24 februari 2014 13:30 | Barnkultur, Mat & dryck, Ur dagboken | Inga kommentarer

Barnen blir allt äldre, men i familjekretsen fortsätter vi att fira deras födelsedagar även när de fyller ojämnt. Som nu Matti 41.

Och så är ju födelsedagar, jämna så väl som ojämna, alltid trevliga anledningar att träffas, äta gott och umgås.

Så i går kom Matti tillsammans med sin Karin och inte minst lilla Ella, snart två, för att, lite försenat, fira sin födelsedag också i sin gamla familjekrets.

Från Stockholm, mer preciserat Rinkeby, kom också Anna, den här gången bara med en av döttrarna, Sara, med sig. Fast Sara hade med sig sin sambo, Caroline, som vi på det här sättet fick tillfälle att lära känna lite mera.

Hemma hos oss bor ju numera åter vår dotter Kerstin, som mycket substantiellt hjälpte till med födelsedagsfirandet: dukade långbord, bakade bullar och tårta.

Birgitta stod för maten: en mycket välsmakande gryta med nötkött, kycklingfilé, fläskfilé och kantareller och till det kokt ris och sallad, dessutom ugnsrostade rotsaker: kålrot, rödlök, morot, palsternacka och jordärtskocka, alltsammans ekologiskt.

Före och under presentutdelningen serverade Birgitta sin sedvanliga födelsedagsbål med skivor av gurka, citron och apelsin, alkoholfri, med juice, läsk och kolsyrat vatten som ingrediens.

Till maten serverades lättöl och läsk.

Kerstins båda barn, Viggo och Klara, hade kvällen före kommit hem från sportlov hos farmor och farfar i Sollefteå, och fastän de ska vara hos sin pappa, Bo, också nästa vecka, var de här hos oss för att fira morbror Matti.

Ett bidragande lockemedel var nog också att lilla Ella skulle komma hit: De älskar att leka med Ella, och man märker varje gång Ella är här, att hon allra först, omgiven som hon blir av människor som hon inte träffar varje dag, tyr sig till de andra barnen. Hon är för övrigt nu van att leka med andra barn, eftersom hon går på dagis.

Det roliga med att träffa Ella den här gången var att hennes talförmåga hade blivit så mycket större, kanske också det delvis ett resultat av de dagliga vistelserna på dagis. Hon kan säga flerordsmeningar, och man förstår utan svårighet vad det är hon vill.

Hon blev också väldigt förtjust i att se ett porträtt av sig själv på en av våra bokhyllor, och där lärde hon sig snart också att känna igen fotona på de båda närvarande yngre kusinerna, fastän de här bilderna var tagna när de var betydligt yngre.

Och så kunde hon peka ut både farfar och farmor. Gissa om vi blev glada och stolta!

* * *

Min insats blev att, när gästerna hade gått, diska efter maten. Det tog sin rundliga tid.

Sista delplasket i melodifestivalträsket

23 februari 2014 12:14 | Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Som jag tidigare har konstaterat, har Melodifestivalen inte längre mycket med begreppet schlager att göra.

I den sista deltävlingen, sänd från Örnsköldsvik, gick ändå den låt direkt vidare, som i åtminstone några avseenden hade schlageregenskaper, ”Blame It On the Disco” med Alcazar.

Men att Anton Ewald, som är bättre på gymnastik än på sång, också gick direkt till final med ”Natural” utgör en effektiv dementi av att den här tävlingen skulle ha något med musikalisk kvalitet eller inriktning att göra.

En smula förståelse har jag för att den en smula rockiga ”Raise Your Hands” med Ammotrack gick vidare till andra chansen.

Men varför Ellinore Holmer gjorde det med ”En himmelsk sång” är faktiskt obegripligt.

Den enda glädjen med den sångens framgång är att den bidrog till att putta ut Linda Bengtzing och ”Ta mig” ur tävlingen.

Tycker ni att jag är elak nu?

Nej, jag har faktiskt ansträngt mig för att vara återhållsam.

Om revolutionen kommer till mitt land

23 februari 2014 11:30 | Musik, Politik | 1 kommentar

Izzy Young kom jag för min del först i kontakt med genom att under ett tiotalet år läsa hans bidrag i den radikala folkmusiktidskriften Sing Out! i vars redaktionskommitté och med egen fast kolumn också Pete Seeger fanns.

Young drev länge ett eget berömt ställe i New York, Folklore Centre, och han har bland mycket annat värt att nämna arrangerat Bob Dylans första konsert i Carnegie Hall 1961.

Han hade också intresserat sig för svensk folkmusik, men det väckte ändå stor uppmärksamhet – både i USA och här i Sverige – när han 1973 flyttade till Stockholm och där startade sitt Folklore Centrum.

Under den där tiden rörde han sig mycket också i de svenska vänsterkretsarna, framför allt då i den maoistiska delen av dessa. Det var alltså knappast förvånande att han, när han i november 1974 arrangerade konserter här i Sverige med sin gamle vän Pete Seeger, gav ut en konsertbandning med Seeger på SKPs (Sveriges kommunistiska partis) för övrig mycket alerta skivbolag Oktober.

Jag var själv på den konsert med Seeger som genomfördes i Uppsala universitets aula den 23 november 1974 men träffade då inte Izzy Young. Honom har jag senare träffat på folkmusikstämma här i Uppland – vi hade ett långt och vänligt samtal; han kände också till mig i min egenskap av utgivare av dels ”Joe Hills sånger” på svenska, dels sångboken ”Upp till kamp!”. Minns jag rätt, sa han också, att mina båda sångböcker fanns tillgängliga i hans ”Folklore Centrum”.

Det var alltså Izzy Young som arrangerade Pete Seegers konsert i Uppsala universitets aula den 15 november 1974 som jag bevistade och som lite senare gavs ut av Oktober under titeln ”If a Revolution Comes To My Country…” (OSLP 508). Det är kanske inte någon av Seegers allra bästa skivor, men den är klart hörvärd, och för mig personligen har den ett alldeles speciellt värde: Eftersom Seeger, här som så ofta, fick publiken att sjunga med, finns min röst – fast naturligtvis bland många andras – med på den här skivan.

Och så till innehållet i konserten och skivan:

Jag kan i och för sig förstå att Petes vänner i New York – jag citerar här Izzy Youngs baksidestext – inte tyckte att hans ”If a Revolution Comes To My Country” var någon bra sång. Även om den inte väjer för allt det plågsamma ett inbördeskrig med nödvändighet innebär, men den här sångtexten innehåller också ett drag av heroisering som jag har svårt för.

Samtidigt: det här var en tid vars vänster, alltså även i Sverige, levde i en tid då våldet kändes nära. Här fanns en stor ungdomlig solidaritetsrörelse med FNL i Vietnam, och många i publiken i Uppsala kände sig säkert tagna av Pete Seegers hyllningssång ”Teacher Uncle Ho”. Det Seeger berättade om Victor Jara i ”Estadio Chile” kändes också brännande välbekant för sjuttiotalets unga. Rent sångligt allra bäst av det här slaget av sånger var ”Guantanamera”, skriven av cubanen José Martí – dessutom var det här ju fortfarande i en tid, då många av oss här i Sverige hoppades att den cubanska revolutionen kunde få en mer demokratisk utveckling.

Men visst fanns det hos många, även hos Seeger, under den här perioden också en romantisk önskan om ett renare och rakare politiskt alternativ, och under den här perioden såg han och många andra det röda Kina som ett alternativ. Budskapet i hans ”Three Rules of Discipline” är vackert, den underliggande musiken likaså – men som beskrivning av den kinesiska varianten av kommunism är den ändå mycket ofullständig.

Inte bara poesi utan också realism fanns det i några låtar med bakgrund i den amerikanska verkligheten.

Jag tänker här dels på Woody GuthriesPastures of Plenty” och, inte minst, ”I Ain’t Got No Home”, dels på ”In the Evening”, som han hyllade Big Bill Broonzy för.

Seeger är här, som alltid, också en lysande skildrare av det land han kom från. Den inledande ”East Virginia” och den instrumentala (gitarr plus vissling) ”Living In the Country” kan tjäna som exempel. Det här kan vara rätta stället att nämna att Seeger under den här konserten, som så ofta, växlade mellan sina båda huvudinstrument, banjo och tolvsträngad gitarr.

Och så är han både traditionsbärare och politisk rebell, mitt i alltihopa också en människa som hör hemma i den religiösa traditionen.

Till den senare får man väl hänföra ”Twelve Gates To the City”.

Fast i avslutningen på den sistnämnda för han också den här traditionella religiösa sången rakt in i (det dåtida) nuet:

Three gates in the East – hello Peking!
Three gates in the West – hello Chicago!
Three gates in the South – hello Havanna!
Three gates in the North – hello Uppsala!
Three gates to the city, hallelujah.

Melodikrysset nummer 8 2014

22 februari 2014 10:15 | Barnkultur, Film, Musik, Teater, Ur dagboken | 5 kommentarer

Man kunde tro att jag, gamle republikan, skulle ha mest problem med frågor som den allra första i dagens kryss, där svaret skulle bli drottning. Men icke – det är klart att jag har hört ”God Save the Queen”.

Däremot får jag regelbundet, så även i dag, problem främst med det växande antalet frågor, som förutsätter att man troget följer TV 4 och program av typen Idol. Men det gör alltså inte jag – även om jag, främst genom Melodifestivalen, likafullt kommer i kontakt med artisterna (?) därifrån.

Så visst har jag tidigare hört Robin Stjernberg yla vinnarlåten ”You”.

Inte heller har jag något musikaliskt förhållande till Markus Fagervall, i dag med ”She Will Be Loved”.

Och David Hellenius’ program i TV 4 ”Hellenius hörna” har jag över huvud taget aldrig sett.

Inte heller ”Rosen” med Arne Qvick, för att gå till något mycket äldre, var precis något musikaliskt mästerverk, men den lever tack vare den kultstatus dess dålighet har gett den här låten.

Men oftare fastnar ju schlager i ens musikminne av andra skäl: genom en oemotståndlig melodikrok, genom en textfras, genom att förmedla en stämning, en röst.

”Världen är full av violer” förknippar jag för min del med Ulla Billquist. Jag har förresten en hel CD-box med alla hennes insjungningar.

Robert Karl Oskar Broberg har jag likaså det mesta av i mina skivhyllor; jag har även haft nöjet att se och höra honom live. I dag hörde vi honom vråla ”Carola”, och den låten hittar man på LPn ”Tjejjer”, som vi här skulle transformera till normalstavningen tjejer.

Musik ur musikaler och filmer tycker jag mer hör hemma i Melodikrysset än vad bidrag ur TV 4s idolprogram gör.

Claes Malmberg medverkade, med den äran, med ”Herre i sitt hus” (”Master of the House”) där han fick en smula assistans av Beatrice Järås, i musikalen ”Les Miserables”.

Lasse Berghagen var en av upphovsmännen till musikalen ”Världens galenskap” med bland andra Inga Gill. Ur den fick vi i dag höra ”Kom in i mitt liv”.

Astrid Lindgrens ”Mio, min Mio” blev också film. I filmversionen skrevs titelmelodin av Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

Bara två utländska musiknummer förekom i dagens kryss.

Den ena var den mycket välkända ”Take Me Home Country Road” med John Denver.

Och Sinead O’Connor är ju inte direkt okänd hon heller. Henne hörde vi i dag i ”Nothing Compares 2 U”.

Till allra sist har jag sparat veckans Evert Taube, mycket välkända Calle Schewens vals. I den sjunger Taube bland annat om tärnor och mås.

Ack, vore det snart påsk så att man fick åka ut till tärnorna och måsarna i Öregrund.

Sången som vapen: Pete Seeger

20 februari 2014 18:20 | Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Läsarna har förmodligen observerat, att jag de två senaste dagarna har publicerat sånger, inte skrivna av Pete Seeger men mycket kända i just hans insjungningar: den sydafrikanska protestsången ”Senzenina”, i min översättning till svenska ”Vad har vi gjort?”, och så Malvina Reynolds‘ stillsamma kampsång med miljötema, ”God Bless the Grass”, i Jan Hammarlunds fina svenska version ”Tack och lov för gräset”.

Det här hänger samman med att jag förberedde ett musikföredrag med ljudillustrationer om Pete Seeger för Socialdemokratiska föreningen Veteranerna i Uppsala. Jag hade fått inbjudan att göra ett musikprogram vid den här föreningens årsmöte i dag i Länkborgen på Timmermansgatan 22, inte så långt från vårt hem på Idrottsgatan.

Jag valde ur min skivsamlings CD-del ut nio sånger, sjungna av Pete Seeger, somliga av dem skrivna av honom själv, andra stora genom just hans insjungning. Med mellansnack blev det här ett cirka timslångt program.

Jag valde att börja programmet med den oavkortade versionen av hans Carnegie Hall-insjungning från 1963 av ”We Shall Overcome” och berättade sedan om sångens religiösa, fackliga med mera bakgrund samt om hur denne vite sångare mycket aktivt bidrog till att göra den till medborgarrättsrörelsens kampsång framför andra.

Jag nämnde förstås också Roland von Malmborgs svenska text men spelade här Seegers amerikanska insjungning.

Jag berättade sedan Pete Seegers egen personhistoria, nämnde också att han i unga år under en period var medlem av det amerikanska kommunistpartiet, för vilket han också fick sota under McCarthy-eran, fastän han vid det laget hade lämnat kommunistpartiet.

Till det som ställde till problem för många idealistiska kommunister, också i USA, hörde Hitler/Stalin-pakten, så när den upplöstes, möttes detta av befriat jubel av vänstern. Som musikillustration spelade jag här ”Round and Round Hitler’s Grave” (på melodin till ”Old Joe Clark”) med The Almanac Singers, som bland andra Seeger och Woody Guthrie var medlemmar av.

Men Seegers uppställning för den amerikanska arbetarrörelsen var mer varaktigt inställd på fackföreningsrörelsen. Som exempel spelade jag The Almanac Singers’ insjungning av ”We Shall Not Be Moved”, vars svenska titel är ”Ingen rubbar oss” (text Gösta Åberg).

Jag berättade sedan om Pete Seegers pyramidala framgångar med sånggruppen ”The Weavers”. Som exempel nämnde jag LeadbellysGoodnight Irene”, hit också i Sverige under namnet ”Godnatt Irene”. Seeger och The Weavers hade stora framgångar med musik hämtad från eller nära besläktad med folkmusiksfären, men de drabbades hårt av McCarthy-förföljelserna – och de var ju dessutom inte heller en allt igenom opolitisk sånggrupp. Flera av medlemmarna var vänsteraktivister och sjöng också gärna sådant som Seegers och Lee Hays’ (även han medlem i både The Almanac Singers och The Weavers) ”If I Had a Hammer”, senare en hit också med Trini Lopez.

Som exempel både på Seegers förmåga att skriva hits med meningsfull text och på hans fredsaktivism spelade jag ”Where Have All the Flowers Gone?” (i Beppe Wolgers’ svenska version ”Inga blommor finns det mer”). Jag berättade om hur Seeger hämtade sångens tema från Michail SjolochovsStilla flyter Don” och nämnde berömda inspelningar som de med The Kingston Trio och, på tyska, med Marlene Dietrich – men här spelade jag den med Seeger själv.

Ändå var Pete Seeger för egen del inte radikalpacifist – han gjorde militärtjänst. Innehållet i ”Waist Back In the Big Muddy” ser formellt ut att redovisa erfarenheter av militär stupiditet från den tiden, men när den här låten kom på skiva, 1967, läste alla som lyssnade in kritik av vietnamkriget i den, och senare, under irakkriget, kom den förstås att få ytterligare en ny innebörd.

Näst sist – före ”God Bless the Grass” – spelade jag ytterligare en låt med text och musik av Malvina Reynolds, ”Little Boxes”. Det är en lättsam och rolig sång om småborgerlighet, i Gösta Åbergs svenska översättning ”Små lådor”. Titeln syftar på de där små prydliga dockhusen så många av oss bor i.

Jag vill tipsa om att alla nämnda sångtexter går att hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^