Häxor behöver kanske ändå inte vara så dumma

28 februari 2018 19:29 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Pija Lindenbaum är en av de mer uppmärksammade barnbokskaparna från de senaste årtiondena. Jag har själv med stor uppskattning recenserat några av dem – se under Kulturspegeln, Barnkultur. Utöver hennes egna böcker, där hon står för både text och bild, vill jag nämna att hon också har illustrerat berättelser av Astrid Lindgren och Ulf Nilsson.

När hon i ”Glossas café” (En bok för alla, 2017, i original 1998 på Alfabeta) skapar något som närmast måste kallas för klassisk saga, liknar resultatet ändå inte de historier man brukar hitta där. Jo, det börjar i klassisk stil: Glossa som bor på bergets topp är en klassisk häxa, och hennes dotter Greta är på väg att bli likadan.

De har tänkt bli snälla, men de sitter fast i sina häxkonster, även när de egentligen vill väl, tar deras häxnatur över.

De gör om sitt häxhus till café, egentligen inte för att lura intet ont anande gäster – men de gamla takterna sitter i, och de besökare som kommer råkar dess värre illa ut. Räven får sin svans i pannan i stället för där bak, och den stackars brevbäraren förvandlas till något i sparvstorlek.

Undra på att så småningom ingen längre vågade gå på Tant Glossas café.

Det här blir förstås trist i längden för häxorna, så lilla Greta läser på om trolldomskonst, mal regndroppar och rosenblad i mandelkvarnen och åstadkommer en dekokt som hon i pulverform strör på sin häxmamma. Med en lämplig trollformel får hon mamma häxan att bli snäll resten av livet.

Och eftersom mamma Glossa då blir snäll, går hon med på att därefter utsätta Greta för samma behandling.

Det här leder till att de förvandlar dem de har förtrollat till det de ursprungligen var.

Utom brevbäraren, som föredrar sitt nya liv som brevduva.

Nu blev Glossas och Gretas hus ett mål för hjälpsökande allt ifrån Småland till Kina. Och säkert kom det några från sundsvallstrakten också, ett område jag har gemensamt med Pija Lindenbaum.

När barnen ideligen försvinner, måste man ju kunna räkna!

27 februari 2018 18:25 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Jag skrev här om dan om en lysande barnbok med text av Ulf Nilsson och bild av Emma Adbåge.

Och nu ska jag skriva om en bilderbok i lite mindre format med text av samme Ulf Nilsson, ”Tio små förskolebarn” (En bok för alla, 2017, i original en del av ”Stora boken om ABC”, Bonnier Carlsen 2012). Men illustratören heter i det här fallet Lisen Adbåge. Förklaringen är att det finns två systrar – tvillingsystrar – Adbåge, som båda arbetar med bilderböcker, egna och andras.

De agerande i den här historien är tio små barn och så deras två förskollärare på förskolan Solkatten.

Gradvis får vi lära oss vad alla barnen heter, men det är inte det som är poängen med den här boken. Namnen nämns när några barn är försvunna, när några är trötta och behöver sova och så vidare, men det viktigaste med det här är att lära sig räkna: Är alla med nu? Fattas det någon?

Det här händer under en alldeles vanlig utflykt, där det inte händer något mer dramatiskt än att lilla Lilja kissar på sig. Men det går att fixa. Lärarna har ombytesplagg med sig.

Så många somnar att lärarna beslutar sig för att ta bussen tillbaka till dagiset. Då vaknar Alison som var först med att somna:

– Ska vi aldrig gå ut nån gång?

En gris som överlever julen!

26 februari 2018 22:46 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Jag har i åratal med uppskattning läst Ulf Nilssons barnböcker, och bland julklapparna den senaste julen fanns hans, av Emma Adbåge illustrerade ”Tjoho, nu är det jul!” (Rabén & Sjögren, 2017). Den är indelad i 24 kapitel, sålunda lämplig att läsa ett kort kapitel per dag från första december till och med julafton. Så köp den gärna redan nu, men spar läsningen till årets december.

Huvudperson i den här berättelsen är en gris som heter Ruffe, och Ruffe har just lyckats rymma från slakteribilen. Grisar blir ofta vänner med människobarn och kan leva ett gott liv ända till dess att de har götts för att sen kunna slaktas, och när det sen plötsligt är deras tur att bli skinka och sidfläsk är det redan för sent att göra något åt den saken. Ruffe hade ändå fått en föraning – en gammal gris hade sagt: ”Nu är den hemska. hemska julen här”, och då gällde det att rymma och fly för livet.

Men hur skulle man nu överleva? Ett besök i ett potatisland med god potatis ändar genast i att Ruffe jagas av en arg bonde med både hund och gevär. Och första dagen i frihet ändar i en natt under en gran i skogen.

När han vaknar igen, har han fått sällskap av en katt, som visar sig ha blivit kvarlämnad av en familj när de åkte hem igen efter vistelse i sommarstugan – nu är katten alltså hemlös, så Ruffe föreslår att de ska försöka hitta något ställe att bo i. Katten har hört att den kallas Kss-kss, och hon känner också till ett öde hus ute i skogen. Dit tar sig Ruffe med katten på ryggen. På vägen dit upptäcker Ruffe att kattens nattliga utflykter har att göra med att hon jagar sorkar och möss – själv har han fått nöja sig med ätbara rötter.

Till slut hittar de i alla fall det tomma hus katten tidigare har sett, och Ruffe lyckas med sin tunga kropp få dörren att gå upp. Här kan de fira jul, tycker Kss-kss, vilket Ruffe tycker låter hemskt.

Ute hittar Ruffe ett halvt igenvuxet potatisland och kan äta sig mer än mätt, men har problem med att Kss-kss ständigt jagar levande föda, till och med flugor.

På natten skräms de av två små spöken, men de visar sig vara möss. Mössen rymmer men hittas i en byrålåda av Kss-kss, som förstås vill äta upp dem. Men mössen kan tala och vädjar om att få leva och får då Ruffe som bundsförvant. När mössen, som heter Andersson och Pettersson, hittar en burk tonfisk åt Kss-kss, nöjer han sig med det, och mössen infogas i den märkliga samexistens som börjar uppstå i ödestugan – husets ägare, Lundström, kan mössen berätta, har lagts in på sjukhus och är sannolikt död.

Så när Ruffe efter att första natten ha sovit på golvet får ont i ryggen, tipsar mössen honom om att det bakom ett draperi finns en säng han kan sova i – Kss-kss sover i fåtöljen som står bredvid.

Där hittar de ett par böcker, den ena en barnbok där det bara fanns två sidor kvar – de andra hade kanske fallit offer för något läshungrigt barn. Nu var inte Ruffe så hemskt van vid läsning, så handlingen blev därefter: ”Det var en gång en igelkott” blev i hans version ”Det var en gång en snigelkorv”, vad nu det kunde vara. Och ”Hon bodde i ett hus” blev i stället ”Hon bodde i en hund”. Blev hon alltså uppäten?

Till det här kom problemet med maten. Den potatis Lundström hade satt i potatislandet var redan slut. Men mössen visste att Lundström brukade åka in till stan och handla. Så Ruffe klädde sig i Lundströms kläder, åtföljd av katten och med de två mössen i hatten. Med sig hade de också leksaksinstrument som de hade hittat på vinden. Inne i stan ställde de sig sen och spelade , Ruffe flöjt, Kss-kss trumma och mössen ett litet leksakspiano. De jamade och pep, sjöng också något som kunde tänkas vara ”Stilla natt”. Och julvänliga människor stannade till och lyssnade, sken upp och började lägga pengar i Ruffes hatt. Den blev till slut full av slantar och en hel femtilapp. 347 kronor hade de fått ihop när de slutade.

Ruffe kunde gå in i en affär och handla: julost, potatis, morötter, sill, bröd, nötter.

Fast den ensamma utflykt Ruffe gör in till stan nästa dag blir inte riktigt lika kul. Han ser både en farbror som köper och äter en marsipangris och stöter också på riktig skinka. Den här gången köper han bara en tidning. Men han är ju inte så duktig på att läsa. Vad handlar det här om egentligen? Ett par ord kan han i alla fall tyda, korta sådana som ”väg” och ”jul”.

Riktigt allt ska jag väl inte berätta – ni kan ju själva läsa hur våra vänner lyckas laga huset och dess tak, målar om också. Det funkar, även om de är långt ifrån lika i alla avseenden, till exempel med ganska olika natt- och matvanor. Men ibland längtar Ruffe efter någon som är lite mer av hans eget slag.

Och en natt händer det något. De röda vinteräpplena på Lundströms äppelträd har de tänkt spara till jul, men vinteräppelträdet plundras av en spöklik gestalt. Ruffe är beredd att försvara deras juläpplen, men hejdar sig när han ser att den som äter äpplena också är en gris, dock inte av hans sort utan en vildsvinshona och en mycket vacker sådan. Och så får han fram en kärleksförklaring, passande i alla fall för grisar:

– Du är VACKER! Nöff.

Och hon rodnar.

Sen går det som det i sådana fall också går till hos oss människor. I herr Ruffes säng sover det den här natten också en fru Vilda.

Så nu måste Vilda fråga Ruffe om han tycker om ungar. Hon har nämligen ett antal sådana, och några av dem har i sin tur hunnit få egna ungar. ”Du kan få vara pappa.” Det hade Ruffe inget mot, så plötsligt fanns det ett par tiotal vildsvin i olika åldrar att också härbärgera i huset i skogen. Som tur är hittar de en väg upp på vinden, där det finns plats för alla unggrisarna. Men vad ska de äta? Utom då de allra yngsta griskultingarna, som diar.

De inte alltid så logiska mössen berättar dock till slut att Lundström har ett jätteförråd av makaroner. som kan kokas och bli mat – vildsvinen äter dock makaronerna torra. Fast då har mössen redan stillat sin egen hunger genom att gnaga i sig resten av boken om snigelkorven.

Och smågrisarna gör det andra små gärna gör: leker sjukhus och operation.

Julen ser ut att vara räddad, när Ruffe upptäcker att det som har prasslat i sängen är pengar, gömda i madrassen: 12.750 kronor visar det sig när Ruffe räknar. Dem har Lundström skriftligt testamenterat till sina möss, så att de kan bo kvar. Men kommer myndigheterna att bry sig om ett sådant testamente? Kommunens tjänstemän har varit fram till husets staket och där satt upp ett anslag om att en väg ska dras rakt igenom Lundströms tomt.

Och innan de hinner hitta på något motdrag, är förödelsen redan i gång. En Caterpillar gör kaffeved av Lundströms gamla dass. Men när det kommer en Caterpillar till, kommer en hel armé av små vita spöken, ledd av två också ganska små – ska vi gissa på att de heter Andersson och Pettersson? Röjninsgubbarna ger sig inte så lätt, men när de ger sig på de små spökena, blir de anfallna av en ursinnigt rivande katt och måste, åtminstone tillfälligt, dra sig tillbaka.

På natten snöar det våldsamt, och hus och tomt täcks av djup snö, så djup att djuren i Lundströms stuga blir insnöade och måste gräva sig ut. Smågrisarnas mamma gräver gångar och tunnlar, och de själva gör en snögris med morot i munnen.

Men Ruffe är förstås fortsatt orolig: Kommunens gubbar kommer säkert tillbaka. Han hör vägmaskinernas buller långt borta.

Fast han behöver nog inte vara orolig. Vilda berättade att hon hade placerat markeringarna för den nya vägen i en vid båge runt huset, och nu följde vägarbetarna hennes falska anvisningar.

Inne i huset värmdes ugnen för pepparkaksbak. Alla bakade kakor av hjärtans lust, men det blev varken pepparkaksgrisar eller pepparkakskatter utan i stället pepparkaksostar, pepparkaksblommor och pepparkakspotatisar. Anderssobn och Pettersson blev så mätta att de inte kunde bo kvar i sitt mushål, så de fick i gåva av de andra ett pepparkakshus att bo i i ställrt. Och där födde Pettersson dan före julafton deras första unge.

Och tur var väl det, så julaftonen som vanligt kunde ses som någon annans födelsedag. Men även om det inte kom några vise män, öppnade Vilma dörren till stallet, och in i värmen steg då rådjur, grävlingar, harar, ekorrar och fasaner.

Sista kapitlet, julaftonskapitlet, är helt underbart. Ruffe pulsar i väg till ett åtminstone så här års tomt hus med trädgård och plockar där en säck full av röda goda vinteräpplen. På hemvägen skaffar han också julgran. Granen fick julgransfot och kläddes sen av smågrisarna med Lundströms gamla julgransprydnader. Mössen klättrade upp i toppen och satte dit stjärnan. Och alla fick paket – i dem kunde det ligga ett par spikar eller rent av ingenting, men det var ju den vänliga gesten som räknades den här kvällen. Fast alla får ju röda äpplen av Ruffe, och så har Ruffe gömt undan en chokladask där innehållet räcker åt alla. Också djuren där ute bjuds in för att fira jul. Vilda bjuder på kokt potatis.

”Den snälla julen brummade i hela kroppen”, slutar det här julevangeliet.

Det enda jag själv vill tillägga är att Emma Adbåges illustrationer till Ulf Nilssons fantastiska julsaga är helt kongeniala. Tack båda två!

Schlager blir det här aldrig. Är det ens längre en meloditävling?

25 februari 2018 16:32 | Media, Musik | 3 kommentarer

Efter sista delfinalen, den i Örnsköldsvik, konstaterar jag att det i den här etappen inte förekom något bidrag, som skulle kunna bli en schlager, alltså en låt där åtminstone refrängen, ibland hela melodin fäster sig i lyssnarnas minne och där dessa lär sig hela eller delar av texten för att själva kunna sjunga låten. Melodifestivalen är numera mest en scenshow där deltagarna exponerar sig själva genom klädval och koreografi. Lika stor betydelse har dansare och effekter som ljus och rök. Text och musik är numera skapade av en hel hord av människor som leds av vad de tror slår bäst.

Det enda glädjande med gårdagens deltävling var att de röstande redan i första omgången lyfte ut de värsta uttrycken för det jag ovan beskriver, ”Icarus” med Emmi Christensson och ”Break That Chain” med Felicia Olsson.

I nästa omgång åkte också Elias Abbas och ”Mitt paradis” ut.

Däremot tog sig Olivia Eliasson med ”Never Learn” till Andra chansen, något jag inte förstår efter att ha sett de gröngula dansarna i den.

Ett snäpp bättre var då ”Every Single Day” med Felix Sandman, som också gick vidare till Andra chansen.

Direkt till final tog sig ”Fuldans” med Rolanz, det vill säga Robert Gustafsson & co. Till det här bidrog säkert flera saker: Robert Gustafssons position som känd komiker, musik och kläder à la dansband och driften med tävlingen det här var en del av. Jag förstår det här valet – men skulle det här komma att begripas av eurovisionspubliken, om det här blev Sveriges bidrag till ESC? Jag tillåter mig tvivla.

Den andra finalplatsen togs, mycket väntat, av Mariette och ”For You”. Hon var bäst – men inte heller ”For You” kommer någonsin att bli det slags schlager forna tiders melodifestivalsegrare nästan undantagslöst blev.

Melodikrysset nummer 8 2018

24 februari 2018 14:16 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har haft en besvärlig vecka, och än är inte alla besvären över.

Jag har haft en tilltagande förkylning – har snorat och hostat och haft feber – vilket bland annat fick mig att avråda sonen, Matti, med döttrarna Ella och Sofia från att komma till Uppsala den här helgen; de får komma nästa helg i stället. Hustrun har hjälpt mig genom att ta över att handla och laga mat, delvis också diska. Ett par dagar somnade jag under tidningsläsningen i min läs- och TV-fåtölj, sov bort nästan all normalt vaken tid.

Som om inte det räckte, slutade också datorns skärm att fungera. Jag har inte riktigt orkat lokalisera felet, men jag har fått låna hustruns dator för att klara det allra viktigaste.

I morse lyckades jag ändå ta mig upp sju, lagom tidigt för att hinna bli klar till Melodikrysset. Men då visade det sig, att krysset skulle sändas en timme senare än vanligt, detta på grund av sportsändningar i P4. Jag är inte det minsta intresserad av idrott. Men andra är det ju, så ge gärna sporten en egen radiokanal.

Det var väldigt mycket melodifestival- och ESC-musik i dag, förmodligen för att programmet direktsändes från en deltävlingsstad, Örnsköldsvik. Eftersom de låtar som tävlade i Melodifestivalen åtminstone tidigare hade melodier som lätt fastnade i minnet, var dagens kryss i det stora hela hyggligt lätt.

Men även bland de svenska bidragen fanns det åtminstone en som hade försetts med en fråga, som åtminstone jag inte kunde spontant utan måste googla på. Jessica Andersson tävlade även 2007 och hennes låt då hette ”Kom”. Men nu ville Eldeman ha namnet på en av upphovspersonerna, uppenbart Lina Eriksson.

Också i andra fall gjorde Eldeman sitt bästa för att konstra till frågorna.

”Love, Love, Love” sjöngs 2009 av Agnes – men här vill Eldeman ha det efternamn hon inte brukar använda som artist: Carlsson.

I fallet ”Hon kommer med solsken” från 2002 fick vi inte lyssna på originalet med Östen med resten utan här serverades en parodi.

M A Numminen sjöng på sitt oefterhärmliga sätt Lena PHs succé från 2004, ”Det gör ont”.

Friends vann Melodifestivalen 2001 med ”Lyssna till ditt hjärta”, men här fick vi höra den i engelskspråkig version.

Nicole från Tyskland vann 1982 ESC med ”Ein Bißchen Frieden”.

Bröderna Rongedal, som 2008 tävlade med ”Just a Minute”, är inte bara bröder utan också tvillingar.

Men ändå faller det sig naturligt att, när vi nu är inne på brödrapar, nämna också Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” och filmatiseringen av den, som ju ljudillustrationen var hämtad från.

Jules Sylvain-melodier spelar Eldeman, med all rätt, ganska ofta. I texten förekommer både ”en röd liten ros” och en äkta spanjor.

Hett till går det också med norska A-ha, som sjunger ”Take On Me”.

Och så går vi i mål med en franskspråkig version av den av Lars Forssell i Sverige lanserade ”Snurra min jord”, i Leo Ferrés original ”Elle tourne la terre”.

Jag publicerade Ferrés ”Le piano du pauvre” och Forssells översättning, ”De fattigas piano”, i min arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970).

Mordet på orientexpressen

21 februari 2018 22:34 | Film | Kommentering avstängd

Bland Agatha Christies otaliga deckare, inte alla de allra bästa i genren, hör ”Murder On the Orient Express”, 1934 (på svenska ”Mordet på orientexpressen”) till de bättre. Blandningen av miljö, ett insnöat tåg som slutet rum och en hel hord människor som – visar det sig – inte bara av en slump åker i den vagn där mordet begås bidrar till det här.

Den här historien har filmats flera gånger – själv såg jag med stor uppskattning Sidney Lumets filmatisering från 1974 med Albert Finney i rollen som Poirot och Richard Widmark, Sean Connery, Lauren Bacall, Anthony Perkins, Vanessa Redgrave och Ingrid Bergman bland de övriga skådespelarna.

Jag har skaffat och sett hela videoserien om den belgiske detektiven, 15 DVD med 2-3 filmer på varje, den där David Suchet spelar Poirot. Suchet ser i och för sig inte ut som Poirot som jag föreställde mig honom efter att ha läst böckerna om honom, men han har fransk accent och strör franska ord och uttryck omkring sig, överdriver kanske Poirots fåfänga men ger ändå en trovärdig bild av detektiven. Filmerna skiftar i kvalitet, men några är riktigt bra och de flesta vårdar sig om miljöer, kläder och kulturella kännetecken-

Genom TV har de också blivit kända för en stor publik, vilket väl har lockat produktionsbolaget att fortsätta, 2001 med ”Mordet på orientexpressen”. Suchet fortsätter här att spela Poirot, men de övriga rollerna spelas av mindre lyskraftiga skådespelare än de ovan nämnda – med det menar jag dock inte att de skulle vara dåliga. Tekniskt är filmen skickligt gjord och ger ett miljömässigt trovärdigt intryck, fastän den delvis är inspelad på Malta, dit ju varken orientexpressen eller några andra tåg går. I den här filmversionen finns i slutet av filmen ett slutavsnitt där Poirots katolska tro sätts på prov-

Hur han hanterar detta kan ni ju själva kolla.

Vilse i natten

21 februari 2018 17:14 | Teater | Kommentering avstängd

I lördags var vi på premiär på Uppsala stadsteater, faktiskt på urpremiär. Det som gavs var ”Ett skri i natten”, ett verk av Hans Marklund och Anders Lundin, dock med rötter i ”Coarse Acting”, en engelsk teatergenre där precis allting går åt helvete. Och det kan ju vara kul, för publiken i alla fall.

Skådespelarna, särskilt de kvinnliga (Mikaela Ramel, Linda Kulle, Åsa Forsblad Morisse och inte minst Anna Carlson), gjord ett gott jobb, och scenografin, av Gert Wibe, hörde till de mest sinnrika jag någonsin har sett.

Och visst lockades även jag till skratt, men som helhet kändes den här farsen för lång.

Det senare alltså trots att många av enskildheterna roar. Det sammanhållande temat är att allt som händer går åt helvete – till och med kristallkronan faller ner och går i tusen bitar. Det vi ser hända på scen sker i fel ordning. De agerande går fel bland de sinnrikt placerade och samtidigt rörliga kulisserna. Den ena efter den andra tas av daga men visar sen lik förbannat tecken på att vara vid liv.

Kanske hade det varit lättare att kapa i manus om någon annan än en av författarna, Hans Marklund, hade fått vara regissör.

Men grundproblemet med den här föreställningen hade inte heller detta löst. ”Ett skri i natten” är metateater utan budskap och annan mening än att roa.

Melodifestivalen: åtminstone en låt hade schlagerkaraktär men den var inte mediabedömarnas favorit

20 februari 2018 17:23 | Media, Musik | Kommentering avstängd

Ut ur tävlingen åkte redan i den första röstningsomgången en av flera stockholmskritiker högst rankad låt, ”Cry” med Dotter. Sångerskan framförde den föredömligt solo, utan dansare och andra krusiduller, men det hjälpte inte – ”Cry” saknar alla de egenskaper som skulle behövas för att vinna en schlagertävling.

Jag förstår också att ”Stark” med Barbi Escobar rönte samma öde, även om den när det gäller den yttre inramningen hade mer av de scenattribut som nästan alla låtar förses med: färg- och ljuseffekter, dansare med mera. Men vad hjälper det om melodin inte fastnar i lyssnarnas musikminne?

Däremot förstår jag, att ”A Bitter Lullaby” med Martin Almgren tog sig direkt till final. Almgren är väl inte om man ser till utseende och kläder någon skönhetsupplevelse, men han kan sjunga, och låten har den i det här sammanhanget ovanliga egenskapen att den har element som fastnar i öronen och det som finns mellan dem.

Jessica Andersson fick den andra finalplatsen med ”Party Voice”, mer en danslåt än en schlager, och jag gissar att det som gav henne den här höga placeringen är en kombination av brist på konkurrens och att hon tål att ses på. Sjunga kan hon ju också, vilket inte alla i den här tävlingen kan.

Två låtar gick vidare till Andra chansen.

Moncho med ”Cuba Libre” kom väl dit mest med hjälp av dansrytmen och dansarna. Men som melodifestivalbidrag, som sång, var den väl inte lika bra?

Också ”Everyday” med Mendez hade egenskaper som lockade tillräckligt många att rösta.

Min dröm” med Kalle Moraeus och Orsa spelmän hör förvisso inte till det allra bästa Moraeus har gjort, men folkdansarna från Dalarna hade kanske gjort intryck på ESC-publiken, om det här bidraget hade tagit sig vidare till europafinal. Men nu åkte det alltså ut.

Nå, det här var bara ett tankeexperiment från min sida. Och för egen del tycker jag som tidigare, att det är låten och dess karaktär plus sångförmågan som ska bedömas i den här tävlingen.

Hörvärd inledning men ett klassiskt verk i lite för forcerat tempo

19 februari 2018 20:43 | Mat & dryck, Musik | Kommentering avstängd

Jag har haft så mycket att göra de senaste dagarna, att jag inte förrän nu har haft tid att skriva om torsdagskvällens abonnemangskonsert i Musikens hus.

Det inledande stycket, Olof Franzéns (född 1946) ”Lamento di Tierra”, fick sitt uruppförande 2007 just i vårt konserthus här i Uppsala då med Gérard Korsten som dirigent, och jag skrev uppskattande om det då, om dess miljöengagemang men framför allt om detta engagemangs musikaliska gestaltning, och jag har inte haft anledning att ompröva mina omdömen från då.

Det efterföljande stycket, ”Concertina för trombon och orkester” nummer 4, komponerades 1837 av Ferdinand David (1810-1873). Som man kan förstå redan av verkstiteln, fordrar detta stycke en trombonsolist, och i det här fallet hade Mikael Rudolfsson den rollen. Just det spelade verket hör till Davids mest kända, och när jag söker fakta om kompositören, hittar jag mer av en slump uppgiften att David bland annat har varit verksam i Dorpat/Tartu i mitt forna hemland.

Som avslutning spelades efter pausen ”Symfoni nummer 41 i F-dur” (1788), känd som Jupiter-symfonin och komponerad av Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791). Jag har hört den här symfonin i olika inspelningar, med början redan på LP-tiden, och jag – och även hustrun, visade det sig – mindes den i lite lugnare tempo än det den spelades i under dirigentens, Alexander Hansons ledning i torsdags kväll. Någonting var det hur som helst som fick oss att inte gripas av ”Jupiter” lika mycket som förr.

* * *

I vårt lilla konserthussällskap ingick för andra gången Käthe Elmgren. I övrigt var det det vanliga gänget: jag och Birgitta, Bengt och Inger samt Birgittas och Bengts dotter Anna och Annas dotter Amanda. Vi gick på Amazing Thai mitt emot Uppsala Konsert & Kongress, och jag för min del valde som så ofta en av de mer kryddade rätterna, Geng Ped (röd curry): Nötkött med bambu, äggplanta, paprika, söt basilika och limeblad i cocos.

Melodikrysset nummer 7 2018

17 februari 2018 12:52 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I sak tyckte jag inte att dagens melodikryss var särskilt svårt, men de många dubbelfrågorna gjorde det svårt att hinna anteckna alla delfrågorna och att notera deras placering i krysset, och det faktum att delfrågorna dessutom i flera fall saknade inbördes samband gjorde mig förbannad. Eldeman får väl förhandla sig till längre sändningstid, om det här är effekter av för snålt tilltagen sådan.

Den pågående Melodifestivalen har jag hittills mest bara blivit förbannad på – åtminstone hittills har det där inte förekommit något man skulle kunna benämna schlager. Men åtminstone några av ljudillustrationerna i dagens kryss, också melodifestivalbidrag, blev ju också schlager.

Ett exempel är ”Guld och gröna skogar” (2015) med Hasse Kvinnaböske Andersson.

Ett annat är vinnaren 2007, ”The Worrying Kind” med Ola Salo och The Ark.

En av de flera dubbelfrågorna rymde ytterligare två exempel. Dels Lotta Engberg med ”Fyra Bugg och en Coca Cola”, sen omdöpt till ”Boogaloo dansa rocknrolla” (vad betyder det?), dels ”Sommaren är kort med Thomas Ledin. Ur den senare söktes något i texten: ”med en glass i min mun”.

Lika väl lyckades inte Siw Malmkvist med ”Det är kärlek” (1988).

Inte heller Amy Diamond 2009 med ”It’s My Life”. Bon Jovi har förresten gjort en låt med samma namn.

Ytterligare en besynnerlig dubbelfråga hade Eldeman gjort av ”Jag mår illa” av och med Magnus Uggla och av SOS med ABBA. Det enda samband jag kan se mellan de här båda sammanförda låtarna är att illamående ju kan ända i nödanrop.

Eldemans andra bugning för sin skånepublik i dag, ”Eslöv” med Östen Warnerbring och Eva Rydberg, hör, trots att båda är hörvärda artister, inte till deras bättre nummer.

Inte heller kände jag mig stimulerad av språkövningen ”Your Mother Should Know” = ”Din mamma hon minns”, tycker inte heller att den här beatlesmelodin hör till John Lennons och Paul McCartneys bästa.

Betydligt bättre är då ”Live And Let Die” med Wings och av McCartney. Och 007-filmen med samma namn, på svenska ”Leva och låta dö”, är inte så pjåkig den heller.

Nina Persson och The Cardigans är oftast hörvärda men har gjort bättre saker än ”My Favorite Game”.

Gipsy Kings har jag alltid gillat, och deras ”Bamboleo”, som spelades i dag, hör till höjdarna.

Själv ska jag nu laga lunch, och sen ska Birgitta och jag gå på teaterpremiär.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^