Gott nytt år!

31 december 2006 17:31 | Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag har fyllt våra båda fågelbord med vildfågelfrö och hängt upp talgbollar i syrenerna. Men det dröjer innan fåglarna åter börjar hitta hit. Där har varit tomt länge nu.

På eftermiddagen går Birgitta och jag på långpromenad runt Öregrund. Adventsstjärnor och ljusstakar lyser i fönstren. Men det är inte många människor ute i det begynnande dunklet. I flera fall önskar oss, de som ändå är ute och som känner igen oss, gott nytt år, vilket vi återgäldar.

Öregrund är sig i stort sett likt. Men av gamla restaurang Hasselbacken återstår bara en grus- och stenhög. Där ska byggas bostäder: nära havet – och dyra, kan man förmoda.

Några vi möter uppmärksammar oss på en ny julsed här i Öregrund: 24 olika fönster mot gatan runt om i den centrala staden kring hamnen har förvandlats till numrerade luckor i en jättelik adventskalender. Fönstret till Hembygdsgården illustrerar till exempel temat tomtebolycka. Fönstren, ibland också i privata hus, har inretts à la stora dockskåp. Ett projekt av det här slaget kan bara förverkligas i en småstad, där alla känner varandra. Men jag undrar vem som har hittat på och organiserat det här.

Birgitta förbereder nyårsaftonsmiddagen: grön sparris, hummer, hallon från den egna trädgården. Inför middagen går jag ut och tänder marschaller på bergknallarna runt huset och längs gången ner mot grinden.

Nej, vi väntar inte gäster. Efter det stora julkalaset med barn och barnbarn inne i stan åker vi alltid ut till lugnet och friden i Öregrund. Huset städades grundligt innan vi åkte in till stan i höstas. Vi har med hyacinter och amaryllis, och här finns lite tomtar och ljusstakar, som Birgitta placerar ut. Hon hänger också några prydnader i de stora knippen av enris hon tog in när vi anlände; de står nu i urnor i köket och på glasverandan.

Nyårsafton firar vi, sen många år, bara med varandra. Vi äter och umgås, lyssnar kanske på musik. Jo, vi ser också ”Grevinnan och betjänten” och kanske något mer i TV. Men efter midnatt, när vi har skålat med varann och varit ute några minuter för att se kaskaden av fyrverkerier mot natthimlen, sitter vi där, två gamla ateister, och lyssnar på radions utsändning av kyrkklockors klang från hela Sverige.

Jag tänker på genomlevda årtionden och svunna nyårsaftnar. Jag tänker på 1950-talet då morgondagarna sjöng. Och vart tog den där elden vägen, som brann i oss under 1960- och 1970-talen? Var blev ni av, ljuva drömmar?

Vemodigt konstaterar jag, att framtiden nu, och sedan länge, ter sig mycket mörkare än när jag var en ung man. Och jag tror inte, att detta har ett dyft med min egen stigande ålder att göra.

Men jag slutar aldrig att hoppas: Kanske kommer nya strömningar, som kan ge mig och hela samhället tron tillbaka på, om inte nya himlar, så i varje fall en ny jord.

Under tiden gäller det att inte tappa modet. För att citera Tage Danielsson:

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Och er, mina kära läsare, vill jag önska ett bättre nytt år.

Med högklackade skor i Sibiriens snö

30 december 2006 18:48 | Politik | Kommentering avstängd

Sandra Kalniete föddes den 22 december 1952 i Togur i Tomsk oblast i Sibirien. Kalnietes lettiska föräldrar var förvisade dit – vi ska strax återkomma till detta – men tilläts 1957 att återvända till Lettland.

Sandra Kalniete engagerade sig 1988 i den lettiska folkfronten, Tautas fronts, och blev dess vice ordförande. Efter frigörelsen från Sovjetunionen arbetade hon i lettiska UD, som FN-ambassadör, som ambassadör i Frankrike och i UNESCO. Hon blev Lettlands utrikesminister 2002 och, under en kort period 2004, EU-kommissionär. Hon blev dock inte omnominerad och svarade med att engagera sig – hon hade dittills varit partilös borgerlig – i Einar Repšes Nya Tidens Parti (Jaunais Laiks) med sikte på att bli Lettlands nästa president.

Om sin familjs historia på både mors- och farssidan, med tonvikt på förvisningarna till Sibirien, har Sandra Kalniete skrivit en bok, som bland annat har vunnit ett litterärt pris i Frankrike. Den utgavs år 2005 på svenska under titeln ”Med högklackade skor i Sibiriens snö” (Atlantis, i utmärkt översättning av Juris Kronbergs).

Det är en välskriven och väldokumenterad bok; möjligen kan man invända, att den ibland à la roman tränger in i nu döda personers tankar – men inget av detta stör den historiska helhetsbilden. Helhetsbilden är att jättestora grupper av inte bara letter utan också ester och litauer i vågor deporterades till Sibirien. Bara en mindre del av alla dessa anklagades för konkreta förbrytelser – sanna eller falska – och fick fängelse- eller fånglägerstraff. Flertalet förvisades, ibland på livstid, till avlägsna och svårbebodda orter med den egentliga avsikten att skrämma de milt talat sovjetoppositionella balterna till underkastelse.

På Sandra Kalnietes morssida grundades förvisningen på att familjen – genom hårt eget arbete – hade blivit hyggligt välbeställd. På hennes farssida var bakgrunden att Sandras fars styvfar i början av den andra sovjetryska ockupationen deltog i ”Skogsbrödernas” gerillaoperationer. Att denne styvfader och Sandras farmor i praktiken hade brutit äktenskapet – de kom inte överens och sågs inte – hindrade inte sovjetmakten från att också förvisa farmodern och hennes (men alltså inte styvfaderns) son Aivars Kalnietis, han som kom att bli Sandra Kalnietes far.

Inte bara Sandra Kalnietes morfar och mormor, Jānis Dreifelds och Emilija Dreifelde, deporterades; de skildes för övrigt åt under transporten och kom aldrig mer att ses – Jānis Dreifelds dog mycket snart av sjukdom, svält, kyla och umbäranden. Deporterad blev också deras dotter Ligita Dreifelde, som då bara var 15 år gammal. Det var denna unga flicka med normala tonårsdrömmar, som råkade få med sig lackskorna, som man förstår mycket användbara i Sibiriens snö och kyla.

Oerhört mycket av det som de båda förgreningarna av denna familj, vilka ännu inte hade mötts, råkade ut för och upplevde förklarar många gånger om de aversioner, ja det hat som de flesta balter hyser mot sovjetmakten och mot kommunismen. Vi talar om frakt till Sibirien i fullpackade boskapsvagnar, barn och gamla som tidigt dör av svält, smuts, kyla, mänsklig förnedring.

Sandra Kalniete, som öppet redovisar också judeutrotningen i Lettland, har en viktig poäng i att balternas erfarenhet av andra världskriget och av vad som sedan följde skiljer sig radikalt från tyskockuperade länders i Väst- och Nordeuropa. Hon begriper fullt ut hatet mot tyskarna i de sist nämnda delarna av Europa – men vädjar till en alleuropeisk publik om förståelse för att balterna i första hand har erfarenhet av ett motsvarande förtryck, som utövades av Sovjetryssland.

Sandra Kalnietes mor Ligita Dreifelde släpptes tillbaka från förvisningen och fick i juni 1948 åka hem till Lettland – bara för att 1949 i en ny arresteringsvåg föras till Sibirien igen. Väl där finner hon, 1950, till sin förtvivlan att hennes mamma just har dött; de fick alltså inte återförenas, och modern fick aldrig återvända till Lettland.

På sin förvisningsort träffar hon Aivars Kalnietis. Ungdomarna blir kära i varann – letterna håller ihop – och 1951 gifter de sig. Den 22 december 1952 föds dottern Sandra.

1953 dör Josef Stalin, och så småningom når avstalniseringen också imperiets utkanter. Allt fler letter får sina förvisningar upphävda. Men det dröjer ända till april 1957, innan familjen Aivars Kalnietis, Ligita Kalniete och den nu fyraåriga dottern Sandra Kalniete kan återvända till Lettland.

Sandra Kalnietes bok om en enskild lettisk familjs lidanden och historia belyser hundratusentals andra balters öden. Och den är verkligen mer än en familjehistoria: längst bak i boken finns en serie faktaspäckade noter, som illustrerar den här familjens representativitet.

Nästa år kommer Musikens hus

30 december 2006 16:19 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

I Arbetarbladet (s) i Gävle har kulturnämndens i Uppsala förre ordförande Kees Geurtsen (s) publicerat en läsvärd artikel om Gävles existerande och Uppsalas kommande Musikens hus.

Läs artikeln här.

Melodikrysset nr 52

30 december 2006 12:59 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag använder mig av Aftonbladets TV-bilaga, när jag löser melodikrysset. TV-bilagan har nu innehållit fel två veckor i rad. Förra veckan döptes nr 51 till nr 52, vilket lurade mig att skriva fel nummer i rubriken. Den här gången fanns det två extra rutrader längst ner. Det sista vållade mig, till att börja med, mer huvudbry än själva krysset.

Som vanligt hade jag mest problem med den musik som är hämtad ur melodifestivalerna, i det här fallet Patrik Isaksson med ”Faller du så faller jag” från 2006.

Betydligt enklare var det att känna igen Bo Kaspers Orkester (med CDn ”Hund”).

Riktigt på hemmaplan var jag i fråga om ”En kväll på Anchora Bar”, som har komponerats av Kai Gullmar och som sjöngs av Karin Juel. Och i fråga om ”Ju mer vi är tillsammans”. Och i fråga om ”En natt i Moskva” (”Nattens mörker faller…”).

Och givetvis kände jag igen Jules Sylvains ”Får jag låna nyckeln Ann-Marie?”, som gav nyckel.

Scenmusikinslagen var lätta den här gången. ”Don´t Cry For Me Argentina” hör hemma i Tim Rice´s och Andrew Lloyd Webbers ”Evita”. Naturligtvis kände jag likaledes igen Peter Jöback i ”Guldet blev till sand”, som hör hemma i Benny Anderssons och Björn Ulvaeus´ ”Kristina från Duvemåla”. Och självfallet har jag sett den klassiska baletten ”Svansjön” med musik av Pjotr Tjajkovskij.

En anknytning till det klassiska hade också musiken av Aram Khataturian, den som användes som signatur till TV-serien ”Onedinlinjen”.

Filmmusikinslagen innehöll både lätt och svårt. Den klassiska Disney-filmen om de tre små grisarna och den stora stygga vargen innehåller ”Ingen rädder för vargen här”. Lätt var det också att placera ”Always Look on the Bright Side of Life” i Monty Python-filmen ”Life of Brian”, det vill säga ”Ett herrans liv”. Sen fanns det också en svår fråga. Jag har Bernardo Bertoluccis mastodontfilm ”1900” på video men kom inte på vem som har gjort filmmusiken utan att googla: Ennio Morricone är svaret.

Allra sist: I årets sista melodikryss hade Eldeman återbrukat, exakt, en fråga han också använde i juli i år. ”Nu ska vi skörda linet i dag” gav fortfarande det sökta ordet lin.

Jag vill också passa på att önska alla melodikrysslösare ett gott nytt år!

***

Om Google har fört dig hit i jakten på något svar i senaste melodikrysset, pröva då att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se. Eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

I Öregrund igen

29 december 2006 17:45 | Ur dagboken | Kommentering avstängd

I dag åkte vi ut till Öregrund igen, för att i sedvanlig ordning fira nyår och trettonhelg här.

Vi har packat upp; Birgitta har även hängt upp den fina krans Kerstin har tillverkat på dörren till glasverandan. Sen har vi varit på Konsum och Systemet och fyllt på den tomma kylen och de tomma skåpen. På Konsum köpte vi också fågelmat och marschaller till nyårsafton. Marina, en av många vänner där, kom fram och hälsade och noterade, att det var länge sen vi sist var där. För ganska många här i Öregrund är vi inte längre bara några likgiltiga sommargäster.

Öregrund är lika grönt som Uppsala. Jag har aldrig varit med om något liknande; oftast måste man, när man kommer ut så här års, gräva fram grinden ur den snövall plogbilen har skapat och så skotta gång upp till huset. Inte så att jag saknar just det; jag är inte ens vintervän. Men det känns konstigt med ett Öregrund i mellandagarna, då vintern bara representeras av lite rimfrost på gräsmattorna.

Men solnedgången är hisnande vacker. Eftermiddagssolen når ännu lövträdens svarta, kala toppar. De solbelysa molnen skiftar från gyllengult till grått med inslag av turkos. När vi går hem från Konsum och det redan är lite mörkare har färgen på molnen närmast solen växlat till rosa.

I det sista decemberljuset gör Birgitta en utflykt utanför tallgrinden och kommer hem med enris.

Vilse i pannkakan

28 december 2006 18:18 | Varia | 9 kommentarer

Av en artikel i gårdagens UNT, med uppföljande artiklar i dagens Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, framgår det, att Ingegerd Troedsson vid en ålder av 77 år lämnar Moderata samlingspartiet. Det här är ingen medlem vem som helst; Troedsson har bland annat varit statsråd och, därtill nominerad av sitt parti, riksdagens talman.

Jag har naturligtvis träffat henne åtskilliga gånger. Dels representerade hon Uppsala län i riksdagen. Dels har vi, åtminstone en gång varje år, setts vid den lunch den sittande talmannen i samband med riksdagens högtidliga öppnande ger för sina företrädare med respektive.

Politiskt står vi mycket långt ifrån varandra. Den som vill ha exempel ber jag att läsa dels första rapporten från SAPs och LOs jämlikhetsgrupp, ”Jämlikhet” (Socialdemokraterna, 1969), dels Ingegerd Troedssons bok ”Den kommenderade familjen. 30 år med Alva Myrdals familjepolitik” (Timbro, 1999). Alva Myrdal var ordförande och jag en av sekreterarna i jämlikhetsgruppen, och när Troedsson 30 år efter dess rapport riktar udden mot Myrdal, träffar hon i själva verket lika mycket mig – jag skrev nämligen det mesta i rapporten om familjepolitik, jämställdhet och dithörande frågor.

Troedssons ståndpunkt i de här frågorna är reaktionär, men jag respekterar henne för att hon står fast vid sina mörkblå åsikter.

Så här motiverar hon sitt avhopp från de nya moderaterna:

– Jag känner inte igen mig i partiet längre. De stora visionerna om självbestämmande och rätten att själv avgöra hur man vill leva är borta. Det handlar bara om åtgärder, inte om ideologi. De grundläggande idéerna som skatt efter bärkraft är helt borta och det gör mig ledsen, säger hon.

Fredrik Reinfeldts ometikettering av partiet till ”nya moderaterna” och ”nya arbetarpartiet” har obestridligen varit framgångsrik, men jag misstänker, att det är långt fler än Ingegerd Troedsson, som känner sig vilsna i den pannkakan.

Partiets starka och stora nyliberala falang har knappast bytt åsikter över en natt (valnatten) – de där två statsråden, som föll första veckan med den nya regeringen, föll knappast på grund av personligt slarv utan på grund av handlingsmönster som hade med deras ideologiska övertygelse att göra.

Och här i Uppsala har vi förre moderatriksdagsmannen Gustaf von Essen, som numera är kommunalråd för kristdemokraterna. Han har mörkblå moral och är i många frågor närmast socialkonservativ. Ensam om detta är han knappast.

Vad står då moderaterna egentligen för i dag?

Det enda man med säkerhet kan säga ryms i en omvänd valparoll från min ungdom: Högern (är inte längre) att lita på.

Generalproblemet är dock knappast bara moderaternas: Det är många som i dag känner sig vilse i pannkakan.

Kristdemokraterna försöker profilera sig som ett modernt socialkonservativt parti. Problemet är, att partiet också rymmer kristen höger av ett närmast amerikanskt slag. Vem minns inte den stora insamlingen för kristendomsundervisningens bevarande i skolan, när partiet startades? Vem har inte stött på dess fanatiska abortmotståndare? Gör gärna en studieresa hit till Uppsala för att studera Livets Ord!

Centern, från början klasspartiet Bondeförbundet, var länge själva urbilden för mittenpolitiken: Kunde man förverkliga sina särintressen ihop med högern, så OK. Men ansåg man sig vinna mer på samarbete med sossarna, var det också OK, till och med under långa sammanhängande perioder. I 2006 års val fick partiet, då företrätt av människor som Frederick Federley, många nyliberala röster i storstäderna. Om centerledaren säger Ingegerd Troedsson, denna moderat classic, att hon ”har gott hopp om Maud Olofsson, hon verkar bra”.

Folkpartiet har, under ledning av Lars Leijonborg och Jan Björklund, bringats så långt åt höger, att det knappast kan komma längre åt det hållet. Kvar i partiet finns ett antal tysta och hukande socialliberaler, som övervintrar i väntan på bättre tider.

I själva verket rymmer socialdemokratin fler mycket mer verksamma och synliga personer, som skulle kunna etiketteras som socialliberaler eller näst intill. Får man framföra önskemålet, att nästa partiledare – i motsats till Göran Persson i en intervju under valrörelsen – vågar kalla sig demokratisk socialist?

I Vänsterpartiet dväljs ett gäng, som (liksom de flesta socialdemokrater) är demokratiska socialister – alltså socialdemokrater. Dess värre har de där sällskap (även på ledande poster) av människor, som kallar sig kommunister – och i värsta fall rent av är det.

Miljöpartiet de gröna, slutligen, utgör en pannkakssmet med ingredienser, som är svåra att blanda. Anhängarna av en radikal miljöpolitik tvingas, om de menar allvar med vad de säger, att begränsa den otyglade marknad, som aldrig leder till några gröna mål. Här finns grunden för att de ofta väljer att samverka åt vänster. Ofta, men inte alltid. Sammelsuriet av småskalighet, decentralisering och valfrihet för valfrihetens egen skull leder dem också, alltför ofta, i armarna på borgarna.

Jag önskar innerligt en politikens strukturrationalisering med målet att väljarna kunde få välja mellan partier med tydligare konturer i fråga om värderingar och grundläggande samhällsanalys, partier med ideologier som automatiskt förknippas med dem – helst längre än under en valperiod.

Valet i backspegeln

28 december 2006 15:32 | Politik | 3 kommentarer

Med dagens post anländer nummer 1 2007 av Socialdemokratiska studentförbundets Libertas, en tidskrift som jag själv under tidigt 1960-tal var redaktör för. Jag är fortfarande (passiv) medlem i Laboremus och följer följaktligen diskussionen i tidskriften.

Dess bärande tema i det här numret är ”I backspegeln”. Under denna vinjett hittar man ett tiotal valanalyser, skrivna med skilda temperament och infallvinklar. Åtskilligt är beaktansvärt.

Den enligt min mening bästa analysen, ”Klasstillhörighet avgörande för valutgången”, står Joel Malmqvist för. Jag skulle gärna lägga ut en länk om det ginge. Men uppenbart tänker Studentförbundet fram över göra Libertas tillgänglig som debattforum också mellan de sex numren per år: Man annonserar Libertas blogg, där man ska kunna diskutera artiklarna i Libertas. Tyvärr är bloggen än så länge tom.

Uppmuntrad av mina vänliga ord har nu Joel Malmqvist lagt ut libertasartikeln på sin egen blogg.

Annars står en gästskribent – Göran Greider, vem annars? – för ett av numrets skarpaste inlägg. Han skriver, med utgångspunkt i partiledarens avgång: ”Persson förkroppsligar nämligen en ideologisk vändning inom socialdemokratin bort från grundläggande jämlikhetsidéer och det är helt enkelt detta många väljare har känt.

***

Johan Sjölander har en intressant blogg, som jag här bredvid har en permanent länk till. Han gör där ett inlägg under rubriken ”Enn Kokk gör rätt som hyllar Malmqvist”, ett inlägg som dessutom vidgar min relativt korta kommentar till att omfatta också mycket av den övriga debatt, som förs på olika bloggar, till exempel Erik Laaksos. Ta er alltså vidare till Sjölanders blogg.

Svunna jular

27 december 2006 18:00 | Barnkultur, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Min tidiga barndoms jular i den estniska byn Juminda vid Finska viken, öster om Tallinn, minns jag bara vagt – jag var sex år, när familjen i februari 1944 flydde. Lustigt nog kommer jag i håg en stor hög julgran i mormors och morfars hus, Siguri (Cikoriagården), däremot inte någon i mitt födelsehem, Tabani.

Hösten 1944, när familjen, fortfarande i pappas fiskebåt, anlände till Sverige (fiskeläget Lörudden eller Löran i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall), hade jag hunnit bli sju år.

Mina första riktigt tydliga julminnen härstammar från julen 1944, då vi som flyktingar var inhysta hos Valter och Helga Hallén i en bondgård i byn Nyland i Njurunda (Medelpad, alltså inte i Ångermanland); det var i Nylands skola jag började gå och sen fortsatte att gå i, när familjen hade flyttat till den lilla nedervåningen i Kjell Nordins hus i Juniskär.

***

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1979 (nummer 21, 6 december) berättar jag om detta.

***

DET
HÄNDER

…att minnet av det förflutna lagras i huvudet med fotografisk skärpa.

Jag kommer i håg min första jul i Sverige, 1944. Eller rättare sagt, jag kommer inte i håg så mycket av den, men i minnet finns ett brottstycke – någon minut – från en av juldagarna.

Det var hos Halléns i Nyland, Njurunda, där vi fick bo första tiden efter lägret i Härnösand. Jag stod ute på gården. Vädret var gråkallt. Snön låg hög på gården, i hagarna och i skogen. Ovanför bondgården där vi bodde och ovanför trädtopparna reste sig en brant bergssida – ett inslag i landskapsbilden som jag inte var förtrogen med från det platta Estland.

Och så:

Längs bergssidan glider en räv uppåt. Som ett rött streck.

Från lagårdshållet hör jag någon av lilldrängarna Ture och Einar (båda bröder till Ivar Nordberg, numera riksdagsman, som bodde i en granngård) vissla ”Stadsbudsvisan”. Jag har ingen aning om varför just det här har fäst sig på näthinnan och i minnet. Av den julen tror jag mig i övrigt minnas att vi i släde åkte till julottan i Njurunda kyrka.

* Så här nyckfullt (och ibland bedrägligt) är minnet.

Av mina jular i barndomen minns jag bara enskildheter av det här slaget, och jag kan ofta inte placera händelserna i tidsordning.

Jag kommer i håg fyrtiotalets julbad i bykbalja på köksgolvet.

Jag kommer i håg några nattliga julstädningar med mamma, då vi tillsammans stökade (jag dammtorkade alla skåp) och hörde på ”Endast mamma är vaken”.

Jag kommer i håg väntan och förväntan på julaftons morgon och långa, långa förmiddag. Då jag och min bror Matti ibland åkte spark i backarna i Juni medan vi väntade.

Men jag skulle inte gå i land med att säga när det och det ägde rum.

* Men det viktiga för mig som vuxen, som medelålders, är att mitt samlade minne av barndomens jular är så ljust.

Vi hade det ganska knapert, i varje fall under den första efterkrigstiden, så det har ingenting med överflöd eller prylar eller julklappar att göra.

Men det finns ett sken av mänsklig värme, av gemenskap och vänlighet, över min barndoms jular.

Jag hoppas att mina barn i sin tur ska minnas sina jular på samma sätt.

Hjärtans god jul på er!

Enn Kokk

***

Inom mig bär jag en märkvärdig trygghet, märkvärdig mot bakgrund av de krigsupplevelser och det flyktingskap jag också bär med mig. Om detta berättar jag mer i ett julkåseri i Aktuellt i politiken nummer 21 1980 (8 december).

***

DET
HÄNDER

…att jag känner själsfrändskap med Tove Jansson. (Jag har just läst om de fyra muminböcker AWE/Gebers har återutgivit: ”Farlig midsommar”, ”Pappan och havet”, ”Muminpappans memoarer” och ”Sent i november”.) I hennes muminvärld finns en blandning av trygghet och frihet, som jag starkt förbinder med min egen barndom. Tvärs igenom dramatiska barndomsår – två ockupationer i krigets Estland, flykten i öppen båt över isigt vinterhav, uppehållet i Finland och rotslåendet i ett helt nytt land under mycket knappa ekonomiska villkor – lyckades våra föräldrar ge oss barn en sorts mumintrygghet. Som Lars Linder skrev i Expressen apropå Tove Jansson-utställningen i Nationalmuseum: En mycket representativ scen i hennes författarskap är muminfamiljen kring ett milt ljussken i en hotande eller mörk omgivning. Den blommande, idylliska Mumindalen hotas av översvämningar, kometer och andra naturkatastrofer, men dess inbyggare lever inneslutna i sin egen trygghet.

Och har man Mumindalens trygghet inombords har man också frihet! Man kan göra äventyrliga utflykter ut i den omgivande, farliga världen.

* Inte minst jularna i barndomen minns jag som värme och gemenskap.

Det har inget med materiell trygghet att göra – vi var med alla tänkbara mått fattiga.

Så låt oss inte håna julen bara för att vi har synpunkter på julkrämarnas verksamhet. Julen kan missbrukas. Men den kan också brukas, till att sprida ljus och trygghet.

Att det här till stora delar handlar om vad enskilda föräldrar förmedlar till enskilda barn är heller inget fel. Det finns yttre faktorer som vi inte kan påverka, men vi kan aldrig springa från vårt alldeles egna ansvar.

* Felet med den borgerliga tryggheten – till jul och annars – är att den gör halt där.

Till dem som ändå inte förstår vill jag anbefalla slutkapitlet ”Granen” i en annan Tove Jansson-bok, ”Det osynliga barnet”, till läsning. Till småknytten som försiktigt avvaktar ute i mörkret runt julgranen och paketen säger Mumintrollet:

– Varsågod, det är ert alltsammans.

Hjärtans god jul på er allihop! Mumin-jul.

Enn Kokk

***

Ytterligare en gång tar jag upp det här temat i julnumret 1981 (nummer 21, 3 december).

***

DET
HÄNDER

…förmodligen att läsare förargar sig över det trygghetsevangelium jag har spritt i denna spalt, till exempel skildringen av min barndoms jular.

Till att börja med: Trygghet är inte något fult. Trygghet och värme går att skapa också i miljöer som inte utmärks av materiellt överflöd.

Kanske är det till och med så att människor med min speciella bakgrund bättre lär sig att värdesätta trygghet och harmoni.

Jag kommer från en estnisk flyktingfamilj. Till mitt bagage av barndomsupplevelser hör kriget som böljade fram över mitt arma hemland.

I Finska viken, på en ö som var en anhalt under den flykt som hösten 1944 ändade i Sverige, blev vi på vårvintern 1944 bombade av ryskt flyg.

Jag kan försäkra att julen 1944 – vår första i Sverige – hos Halléns i Nyland i Njurunda utanför Sundsvall med riklig tillgång till god mat (vi bodde i en bondgård) och slädfärd till julottan därefter blev en minnesvärd upplevelse. Liksom jularna i Juniskär där jag växte upp blev det.

Kompensation?

Nej, jag tror faktiskt inte det. I alla fall inte bara.

Det finns hos många ester jag känner, eller känner till, en egendomlig blandning av envishet och lättsinne, som bildar grunden för självtillit och trygghet också under i övrigt kaotiska omständigheter.

Inte så att jag tror på nedärvda nationalkaraktärer. Men århundraden av främmande välde har väl satt sina spår, lärt esterna att hålla ut och försöka klara sig och sitt i alla fall.

En av mina geniala landsmän, den landsflyktige tonsättaren (och före detta vallpojken) Eduard Tubin svarar i nyhetsmagasinet Sju Dagar på frågan, om han som är väldskänd inte är besviken över att vara så lite spelad i Sverige, så här:

– Det är mig uppriktigt sagt likgiltigt. Jag vet vad jag förmår musikaliskt. Det är viktigare för mig än att bli berömd och ofta spelad i det land där jag råkar bo. Det var ingen som bad mig fly hit och då kan jag heller inte begära att bli buren i gullstol.

En som säger så måste bära mycken självtillit och trygghet inombords.

Varm och ombonad jul på er!

Enn Kokk

***

Också om jularna i efterkrigstidens Juniskär har jag skrivit i Aktuellt i politiken (s), i julnumret 1976 (nummer 21, 9 december):

DET
HÄNDER

…att jag tänker tillbaka på min barndoms jular.

Det är ljusa och glada minnen. Det fanns alltid hårda paket att glädja sig åt. Min enda olyckliga jul var den gången då jag inte fick någon bok; då grät jag. Men det var nog mera andan kring julen än julklapparna det handlade om.

Mina föräldrar kom hit vid krigsslutet, som flyktingar från Estland. Jag var sju år då.

De hade varit tvungna att lämna allting efter sig.

* Jag minns fortfarande julskyltningarna i Kvissleby. Med röda öron och en vit kvast framför munnen stod vi ungar framför skyltfönstrens överflöd och stampade i kylan. Man kunde också stå framför disken i Berglunds handelsbod och bara längta.

En av de första jularna i Sverige hörde vi någon gå i vår farstu utan att komma in. Där ute fanns en korg med julgotter, jag vet ännu inte från vem. Från någon som inte ville spegla sig i tacksamhet.

I dag talar man om prylsamhälle och alternativ jul.

Tiden går så fort.

* Jag har vuxit upp i rum och kök tillsammans med mamma och pappa och två syskon.

Jag var privilegierad. Jag fick ligga ensam i köket.

Men enda värmekällan, åren efter kriget, var en vedspis. Det fanns heller inte rinnande vatten eller avlopp. De kallaste nätterna kunde det hända att det var en skorpa av is på vattenhinken i köket.

Badvattnet till julbadet – om man inte åkte till bastun i Njurunda – fick mamma värma på spisen. Och så skrubbade hon oss ungar rena i det stora bykkaret.

* Det här har hänt i mitt liv, och jag är ännu inte fyrtio år.

Jag kan inte hjälpa det. Jag begriper mig inte på den energidebatt som förs på centerns villkor.

Det finns dom som frågar en om man kan vara för kärnkraft och se sina barn i ögonen.

Jo, jag kan.

Jag vill ge dem ett samhälle som är tryggt och ombonat. Med jobb, värme, komfort, ett rimligt mått av materiellt överflöd.

Att detta skulle beröva oss den mänskliga värme och känsla av gemenskap som jag minns från min barndoms jular vägrar jag att tro.

Hjärtans god jul på er allihop!

Enn Kokk

***

Senare ändrade jag uppfattning om kärnkraften. Men jag vill inte vara falsk: så här resonerade och skrev jag då.

I själva verket är det jag skriver en mycket god illustration av varför min generation socialdemokrater, med egna upplevelser av Fattigsverige nyss genomlevda, hade så svårt att se också avigsidorna och riskerna med kärnkraften.

I dag har jag åter svårt att acceptera centerns kärnkraftslinje, fast av motsatt anledning. Centern har sålt ut sin gamla övertygelse. För regeringsmaktens skull. Men kanske är centermoralen sådan; även Thorbjörn Fälldin var ju på sin tid ute och dagtingade.

***

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1977 (nummer 20, 8 december) berättar jag om hur jag under dessa unga år tjänade ihop mina julpengar. Och om hur gamla Folket i Bild inspirerade mig bland annat när vi gjorde det här julnumret.

***

DET
HÄNDER

…att små rödnästa barn så här års ringer på dörren och ska sälja jultidningar.

Jag var också en mycket framgångsrik jultidningsförsäljare en gång i världen. Första gången gjorde jag min pappa alldeles förskräckt genom att sälja så många Mors Julbrev och Lill-Nisse och Pojkarnas Julbok att han måste lägga ut alla sina kontanter på mitt postförskott. Det blev ett jättepaket att frakta hem per spark från Njurunda.

Nyttan, utöver det rent pengamässiga, var att jag lärde känna alla människor på en halvmils omkrets runt Juniskär. Det använde jag mig sen av när jag började sälja Folket i Bild och FiBs folkböcker. Så småningom övergick jag inför jularna till att sälja FiBs julnummer och Julfacklan och Julnötter och Pelle Svanslös.

* Sen FiB las ner har arbetarrörelsen inte haft någon jultidning.

Det du nu håller i handen är dock ett litet försök att erövra julen åter åt arbetarrörelsen. Ett extra tjockt julnummer av Aktuellt. I fyrfärg. Med ny följetong av Per Anders Fogelström, illustrerad av Stig Södersten, vän och medarbetare från FiB-tiden.

Hans Peterson har skrivit en julberättelse för barn, och jag själv skriver om julens barnböcker. Lena Näslund frestar gom och öga med sin vegetariska julmat. För julens kristna anknytning (det finns faktiskt en sådan!) låter vår Ulla Tengling Olof Buckard stå. Estradören som både är kristen och demokratisk socialist.

Själv försöker jag återuppliva satir- och skämttidningstraditionen inom arbetarrörelsen med dom sidor som har döpts till Brokiga blad. Helt ohistoriskt för övrigt. Men är man kolorerad så är man. Tor Lindmark har gjort den roliga vinjetten och står för övrigt för layout och någon teckning. I övrigt bjuder vi på Aake Nystedt, Lars Olsson, Håven, Åke Eriksson och Eld. Samt kortisar av det slag vi brukar ha på ledarsidan.

Vännen Björn Jensen, som ibland hjälper till att formulera sånt, har inspirerad av detta satt i gång med att skriva ett nytt Pyttans alfabet: ”Ahlmark spisar vid sitt slagbord, julmenyn består av slagord.” Men det hann inte bli klart. Så det kanske kommer i ett framtida nummer.

Tomte spelar Bohman så, att han tar ifrån de små.

Fast likafullt: Hjärtans god jul på er allihop!

Enn Kokk

***

Ledarsideskåseriet i julnumret 1978 (nummer 21, 7 december) handlar om norrländksa 1950-talsvintrar, som känns mycket avlägsna denna gröna jul:

***

DET
HÄNDER

…plötsligt: En morgon känns vintern nära. Luften är kall och klar. Det är frost på marken. Träden står svarta och nakna mot himlen.

* Hela denna morgon tänker jag på barndomens bottenhavsvik med dess sjungande blankis. Efter skolan, i halvmörkret, spände vi skridskor under pjäxorna – det var inte så eleganta och dyrbara don i slutet av fyrtitalet och början av femtitalet i mitt lilla mellannorrländska samhälle. Och så i väg ut mellan sjöbodarna. På kvällen stod månen för belysningen.

Sen kom förstås snön. Många av mellandagarna mellan jul och nyår tillbringade ungarna i byn i kampen mot snön. Det gällde att skrapa ren en bit havsis för att kunna använda skridskorna, julklappsnya eller gamla.

* En vinter byggde pappa en isjakt. Slanor i kryss. Skridskor som medar och under rodret bak. Mast med segel.

Vi provade den tillsammans med honom en blåsig dag. Isjakten formligen flög över fjärden! Man fick hålla i sig när den med ett skutt åkte igenom vallar av sammanblåst drivsnö. Rädslan pirrade i maggropen. Men det var spännande.

Till slut ändade den vådliga färden med att bommen slog över och förpassade oss i var sin egen kana ut över isen.

* Jag är ingen sörgårdsromantiker. Staden har sitt behag.

Men ibland saknar jag den känsla av vintern som obönhörlig naturkraft, av dess väldighet, som jag hade som barn.

Kölden kom som en väldig Mårra, som en isfru tyst om natten, och tämjde det stormande havet i sitt grepp.

Snön föll och föll och tornade upp sig i meterhöga drivor som låg kvar hela vintern.

Som barn levde man i pakt med vintern och naturen. I snövallarna som plogbilen kastade upp vid staketet grävde vi de mest fantastiska snögrottor med nischer, rum och gångar. Allt som sluttade och buktade sig, från källartak till bergssidor, blev skidbackar. På småvägarna åkte man kälke. Men mest av allt saknar jag kanske de osandade landsvägarnas glatta, hoppackade snö och sparkstöttingfärderna.

På sparkstötting fraktade man också hem julgranen, som pappa och vi barn tillsammans högg i skogen.

* Numera köper jag, som de flesta andra, min gran.

Hjärtans god jul på er allihop, förresten!

Enn Kokk

***

Om min inställning i vuxen ålder till julen skriver jag i julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1975 (nummer 20, 11 december).

***

DET
HÄNDER

…att jag undrar om jag får ha julgran.

Först så är det ju det här med tillgången till skog. Men dessutom får man ibland för sig, att hela julen borde ses som ett jippo och helst förbjudas.

Jo, jag förstår invändningen mot julkommersialismen. (Även om jag i min barndom i egenskap av framgångsrik jultidningsförsäljare aktivt bidrog till den.)

Jag inser också, att det finns människor som är ensamma och olyckliga och inte känner något av den gemenskapens glädje, som i bästa fall präglar julfirandet.

Jag vet likaledes att det finns de som helt enkelt inte har råd att fira jul som veckotidningarna och varuhusens julkataloger föreskriver.

* Likväl vill jag använda den här spalten till att argumentera för julen.

Trots allt, och även om det inte är gjort i en handvändning, tror jag att det är vettigare att angripa utnyttjandet, de utarmade mänskliga relationerna och inkomstskillnaderna än att angripa julen. Debatten om inkomst- och klasskillnaderna bör till exempel inte föras bara i december.

* För de flesta av oss har julen numera ingen religiös innebörd. Inte ens det hastigt uppflammande intresset för kyrkan på juldagsmorgonen är något bevis på motsatsen. Jag säger det inte för att jag tycker att det är vare sig bra eller dåligt; det bara är så.

Men julen, liksom årstiderna och deras olika högtider i övrigt, ger – även berövad sitt religiösa innehåll – ett slags ritualmässig stadga och trygghet åt våra liv. I bästa fall en återupplevelsens grädje.

Många skyller på barnen: Barnen vill ha gran. För barnens skull måste vi ha julklappar…

Men det ska jag säga er – jag tycker också för egen del julen är något alldeles förbannat roligt!

Jag tänker alltså, fullt frivilligt, städa mig halvt fördärvad veckan före jul. Jag ska koka sylta. Köpa ganska många julklappar. Natten mot julafton ska jag klä granen.

* Och på julaftons morgon ska ungarna tassa på bara fötter genom en nystädad våning, som doftar av barr, hyacint och pepparkakor.

Deras ögon när de öppnar de första julklapparna som väntar under granen gör den årstid vi nu lever i värd att leva igenom.

En hjärtans god jul på er allesammans!

Enn Kokk

Juldag och annandag

26 december 2006 18:24 | Ur dagboken | 1 kommentar

Juldag, grön som alla andra dagar i år.

I vardagsrummet lyser ljusen i granen, en äkta förstås. Med halmstjärna i toppen; numera lite mer sparsamt dekorerad. Stående på en julgransmatta, som Birgitta har broderat, ett av hennes finaste handarbeten.

I vardagsrumsfönstret är uppsalalyktan tänd, med sina fyra motiv i svart silhuett mot röd bakgrund av tyg: Domkyrkan, Uppsala slott, Gunillaklockan och Upplandsmuseet. Prototypen till den här lyktan, som är inköpt på Hemslöjden i Uppsala, gjordes av Carl Liljefors i slutet av 1800-talet.

På vardagsrumsbordet den vackra blå duk jag fick av Birgitta 1964. På den ett fat med hembakta pepparkakor och finska pinnar, den höga turkosa keramikvasen med mina vita julsyrener till Birgitta och så en grupp tomtar; den kanske originellaste av dem, med en stor stickad luva nerdragen långt ner över näsan, kommer från mitt studentrum i hörnet av Kungsgatan och Linnégatan.

På köksbordet ett långt lucia- och tomtetåg – det tillverkades ursprungligen av Birgittas mamma Anna Brita (nu sedan länge död), men vår dotter Kerstin har förnyat och renoverat det. Över dörröppningen mellan köket och vardagsrummet (nu spärrad av julgranen) en pepparkaksbrun julbonad, också den brodrad av Birgitta.

I köksfönstret och matsalsfönstret adventsstjärnor, olika designade men båda av halm.

I pentryt till den tillköpta och med vår större lägenhet sammanslagna tvåan den fina julbonad vi har fått av min bror Matti. I fönstret där hänger en glasrundel med tomte, en present en gång i världen från min mamma, också hon sedan länge död.

Här och var i fönster och på bord blommande amaryllis – en välte av sin egen tyngd och bröts – och julhyacinter i blått och vitt. Lägenheten doftar av hyacinter och pepparkakor.

I matsalen vårt förlängningsbara (till julkalaset med tre insatsskivor) bord med två vita linnedukar på; i dag är bordet så långt, att man måste skarva. På det blått arabiaporslin (Valencia; jag älskar det här porslinet).

Birgitta slavar fortfarande i köken med det som ska serveras varmt: rostbiff, bakad potatis, hasselbackspotatis, köttbullar, prinskorv. Annat har, som jag har berättat tidigare, gjorts i ordning i förväg: skinka (som serveras med senap från apoteket), estnisk julsylta, flera sorters heminlagd sill, hemgjord sillsallad, kycklingleverpaté, gravad sik, hemgjord saltgurka på gurkor från Öregrund. Till efterrätt mandelmusslor med vispgrädde och hallon från vår egen öregrundsträdgård, alternativt hjortronsylt. Säkert har jag glömt något.

Nu kan gästerna komma.

Och de kommer i klungor; med oss själva blir vi fjorton personer: Anna med döttrarna Sara, Amanda och Ella. Annas pappa Bengt Kettner med hustru Inger Grandell. Min och Birgittas dotter Kerstin med make Bo och barnen Viggo och Klara. (Kolla gärna Kerstins blogg – länk finns här bredvid – så får ni se ungarna i deras egen julmiljö hemma hos paret Kokk-Strömberg.) Vår son Matti (han fick heta Dahl i efternamn, eftersom Kerstin fick efternamnet Kokk och vi tyckte att det skulle vara rättvist) tillsammans med sin sambo Karin Gustafsson. Och sist – lite efter de andra; han var hos oss också på julafton – min bror Matti Kokk.

Det märkligaste med den här stora samlingen av människor var att där inte fanns ett uns av kiv eller ledsamheter ens bland de yngre. Lilla Klara tycker uppenbarligen, att det är jätteroligt att komma hem till ”mofa” och ”momo” som hon säger, och hon kommer ofta till mig och vill bli buren och road – eller få Vichy Nouveau eller Seven Up, ”Sjupp” som jag har lärt barnen att säga. Annas flickor (och även Matti och Karin) lekte mer än gärna med Viggo, och spelade bland annat hans nya julklappsspel – Nalle Puh-fia och Pingu – med honom; även hans mamma Kerstin deltog flitigt i spelandet.

Före maten hade vi nämligen haft julklappsutdelning. Jag tänker inte redovisa, vad alla fick, men jag vill nämna två fantastiska presenter, som Birgitta själv med lång möda och stor skicklighet hade förfärdigat: Vår son Matti fick av henne en egenbroderad, vacker julgransmatta. (Hon har tidigare broderat sådana åt oss, åt Anna och åt Kerstin.) Och Kerstins man Bo fick av henne en fantastisk hemstickad (efter ryskt mönster) ylletröja i rött och vitt.

Själv fick jag – alla vet vad jag vill ha – böcker och skivor; till några av dem får jag säkert anledning att återkomma. Och så överraskade Kerstin med att ha inhandlat istappar av glas till julgranen. De här julgransprydnaderna minns jag från min barndom i Juniskär och har alltid önskat att få tag på. I dag hängde jag upp dem i granen.

Jag vill gärna också nämna den djupröda marimekkoskjorta Birgitta gav mig på julafton. Jag premiärbar den på familjekalaset på juldagen.

Våra tre vuxna barn med familjer hade köpt en ny och starkare trådlös router till oss – det behövdes; särskilt Birgitta har haft problem med anslutningen. Bo installerade och trimmade in den under pågående julfest. (Och under tiden installerade Matti, sonen alltså, den nya kombinerade DVD- och VHS-spelare Birgitta och jag hade köpt i stället för en massa julklappar till varandra.)

När alla andra hade gått, fanns Matti och Karin kvar; de stannade över natten. Vi hade en stillsam och trevlig juldagskväll tillsammans.

På annandagens morgon fick de, liksom vi, den frukost vi alltid äter under helgdagarna: kaffe med skinkmackor – skivor av julskinkan med apotekssenap på hårt bröd (Roslagsbröd från Gimo) och/eller på Birgittas hembakta julbröd med smak av kummin. Jag gjorde en av var sort.

Efter lunch på annandagen, när också Karin och Matti hade lämnat oss, tog vi en långpromenad: gick vägen förbi Tunabergskolonin och Viggos och Klaras dagis över till villaområdet Bärby hage, där familjen Strömberg-Kokk bor. Det visade sig, att Bo, Kerstin och ungarna just var i färd med att börja gå bort mot oss: Bo hade nämligen glömt luva och halsduk hemma hos oss på juldagen. Så vi tog en hastig titt på deras julgran – den var fin – och gjorde sen sällskap tillbaka genom de isiga och hala gatorna.

Än är annandagen inte slut, men jag vet redan, vad som är dess roligaste upplevelse: Viggos kram och Klaras jublande skratt när morfar och mormor plötsligt uppenbarade sig framför deras hus.

***

Kerstin har på sin blogg – Kerstin Kokk här bredvid – lagt ut mängder av bilder från familjens julkalas hemma hos oss på juldagen. Kolla där!

God jul!

24 december 2006 13:47 | Ur dagboken | 11 kommentarer

När vi hösten 1944 kom till Sverige, var vi en utblottad flyktingfamilj. Min barndom i det nya landet präglades inte av nöd men av knapphet. Likväl var jularna höjdpunkter i en annars inte särskilt väbeställd familjs tillvaro. Till julen hörde god mat, också klappar efter fattig förmåga, i mitt fall mest böcker; jag älskade och älskar fortfarande böcker.

Om dessa barndomsjular har jag skrivit på annat håll. Jag återkommer till dem.

Också senare – som vuxen med egna barn, numera som pensionär med barnbarn – har jag älskat jularna. Och lagt ner enorma mängder möda för att få dem att bli det jag vill.

Birgitta och jag städar tillsammans vår stora bostad. Vi tar var sin del. Till jul skuras inte bara golven utan putsas också alla fönstren och, inte minst, städas varje skåp igenom: porslin och glas diskas en extra gång och alla hyllor dammtorkas. Till mina speciella uppgifter hör att rengöra alla bok- och skivhyllorna.

Samtidigt lagar vi den julmat, som går att laga i förväg. Jag har berättat om min estniska julsylta. Birgitta gör julskinkan, lägger in sill, gör sillsallad (med bland annat äpplen från trädgården i Öregrund) med mera.

Och aldrig blir man, hur förståndig man än är, klar i rimlig tid. I natt höll vi på och stökade till fram mot två.

Det sista jag gör på kvällen före julafton är att klä granen och göra i ordning den tomtegrotta Birgittas mamma en gång gav oss. Ursprungligen var det för att barnen, när de vaknade på julaftons morgon, skulle se julen i all sin glans. Men vi fortsätter så här även på gamla dar.

När allt är klart, kryper vi ner i de renbäddade sängarna med var sin bamsig, iskyld dry martini. Det är en julnattssed jag och Birgitta har.

I morse vaknade vi i den nystädade och julfina härligheten och öppnade ett par paket vi hade lagt till varandra under granen.

Sen gick jag till blomsterhandeln och hämtade ut de beställda vita syrenerna. Så länge vi har varit tillsammans har Birgitta på julafton fått en stor bukett långskaftade vita syrener av mig. På det medföljande kortet står det alltid ”7!”. Varför tänker jag behålla för mig själv.

Snart kommer brorsan Matti på jullunch och Kalle Anka. I morgon kommer alla tre barnen med sina respektive och med barnbarnen, dessutom Annas pappa Bengt med sin Inger och så brorsan Matti igen; han kallas i familjen för Stor-Matti, medan vår son Matti, trots att han är en vuxen man, kallas Lill-Matti.

En hjärtans god jul till er allesammans, en gång till!

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^