Annika Korpi: Hevonen Häst

29 september 2006 18:29 | Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Annika Korpi, född 1972, debuterade 2003 med den med rätta uppmärksammade romanen ”Hevonen Häst” (Norstedts). Jag fick den av Norstedts dåvarande chef Svante Weyler, som jag hade ett tankeutbyte med om förlagets utgivning, men råkade omedelbart ge bort den, eftersom jag fick ett akut behov av en bokpresent.

Det borde jag inte ha gjort, konstaterar jag, när jag nu har läst En bok för alla-upplagan (2005). Det är nämligen en mycket läsvärd debutroman; ”lovande” skulle jag ha skrivit, om det inte vore en så vanlig klyscha.

Berättare är flickan Eila Palo. Hennes mamma är intagen på klinik, icke talbar, i koma – av både Eilas berättelse och av det faktum, att både Eila själv och hennes beundrade storasyster, kallad Lady Jenna, står under kontroll av samma doktor Rosenstråhle, som vårdar mamman, förstår man, att det här nog inte är en familj som alla andra. Och pappa? ”Pappa är längst bort (och helt nära). Han är under alla omständigheter på ett avgörande uppdrag och han ringer alltid med kort varsel, jag vet inte när eller varifrån, bara att jag lindar in hans röst i hushållspapper.”

Eila Palo lever i sin egen värld, där ord och händelser leder till för oss mer normalt funtade märkliga associationer och reaktioner. Med sig har hon dockan Nivea Larsson och Deckarväskan.

Nåväl, dr Rosenstråhle skickar i väg Eila Palo (senare även Lady Jenna) på sommarviste – färden går till farmor i Polcirkellandet (som bär drag av Tornedalen). Där förs nya märkliga figurer in i handlingen, utöver farmor också hennes syster Utelias-Tyra med hunden Ossian och Pudelpojkarna, vidare Pappi-Präst som bor i ett skrälle till husvagn och så Bonden förstås.

”Hevonen Häst” är en roman som experimenterar med språket och åsidosätter den episka romanens tidsaxelbundna handling. Språket är poetiskt och associationsrikt, och fragment från det förflutna blandas med nuet. Till det mycket speciella med språket i ”Hevonen Häst” – ”hevonen” är finska för ”häst” – hör att Annika Korpi ideligen blandar in finska ord och fraser i sin svenska. Ibland tillgriper hon det som min gamle finlandssvenske vän Tom Saxén halvt elakt, halvt på skämt beskyllde finskan för att vara: lånord med finska ändelser. Och då är det ju relativt lätt för svenska läsare att förstå, vad orden betyder. Men hur är det i de övriga fallen – förstår svenska läsare allt? Själv klarar jag mig med min estniska och mina rudimentära kunskaper i finska.

Boken är full av dramatiska incidenter: Eila Palo utmanar ideligen gränser, även döden. Min enda invändning mot den här boken är att den, trots Lady Jennas roll av katalysator i slutet av berättelsen, inte får något riktigt avslut.

Av Annika Korpi vill jag hur som helst gärna läsa mer.

Harry Kullman: Med hemlig order

29 september 2006 17:00 | Barnkultur | Inga kommentarer

Jag har tidigare skrivit om Folket i Bilds och Rabén & Sjögrens (och i någon ringa mån LTs) förlagssamarbete kring FiBs billiga och vackra ungdomsböcker med pärmar i plastlaminat.

Som nummer fyra i serien utkom år 1952 Harry KullmansMed hemlig order” med omslag och illustrationer av FiB-tecknaren Ulla Sundin, senare Sundin-Wickman.

Jag har lyckats få tag på ett exemplar på Tradera och haft stort nöje av att läsa om den.

Handlingen utspelas i Napoleons Frankrike, Kaiser Frans Österrike samt i det tyska förbundet av Rhen-stater, som låg där emellan. Krig kan när som helst bryta ut mellan de båda europeiska stormakterna. Båda sidor spionerar på varandra; i det österrikiska fallet spionerar Metternich på fransmännen. De kodade meddelandena till kejsaren i Wien sänds med hemlig kurir och har formen av notchiffer; musiken på notpapperet har som kompositör Nicholas Rettem, ett ganska lättgenomskådligt anagram.

Stephan, tidigare page vid det österrikiska hovet, blir, på väg in i Frankrike, vittne till hur den österrikiske kuriren jagas och skjuts ner. Kuriren hinner ge honom det notchiffer fransmännen är ute efter, och sedan börjar en faktiskt både spännande och väl skildrad jakt på bokens unge hjälte. Jag går inte in på detaljerna, men in i handlingen träder också det musikaliska underbarnet Paul – som à la någon shakespearekomedi visar sig vara flicka och heta Pauline. I handlingen förekommer både ett stjälande och musicerande zigenarfölje – typiskt för 1950-talet! – och en österrikisk spionchef, som visar sig vara förrädare mot sitt eget land. Dramatiska händelser, illistigt lurendrejeri och djärva pareringar från Stephans och Paulines sida leder till slut till att de senare framstår som hjältar inför den österrikiske kejsaren.

För mig, som varken är någon beundrare av Napoleon eller kejsar Frans, är det förstås i grunden egalt, att hjältarna i den här boken finns på den österrikiska sidan. Jag konstaterar bara, att Harry Kullman har skrivit en ungdomsbok med fart och spänning och dessutom viss historisk förankring.

Borde inte den här boken återutges? Eller stör man då den eviga EU-freden mellan Frankrike och Österrike?

Min gröna dröm är röd – en utställning om den rebelliska Helga Henschen

28 september 2006 15:05 | Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Fredagen den 29 september öppnas en Helga Henschen-utställning
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4 i Stockholm. Utställningen pågår till och med december 2006.
Öppettider:
Måndag-onsdag 10.00-17.00
Torsdag 10.00-19.00
Fredag (öppningsdagen) 10.00-15.00

Fri entré

Som vägledning till utställningsbesökarna har jag skrivit följande text:

Helga Henschen (1917-2002) var konstnär och författare.

Hon arbetade som skulptör men också som målare, affischkonstnär, tecknare och illustratör. Mycket kända och älskade verk är hennes utsmyckning på temat ”Välkomna, invandrare” av tunnelbanestationen i Tensta och hennes Dafne-fontän i Lunagallerian i Södertälje. Hennes till hemkommunen Sundbyberg donerade konstverk kan från och med den 3 oktober ses i Helga Henschen-rummet i Hallonbergens nya kulturcentrum. Ett av hennes konstverk finns i europaparlamentet.

Hennes författarskap består, förutom av lyrik (”Kom älva, kom skälva, kom häxa”), av böcker som ofta är svåra att genrebestämma. ”Dårarna sjunger om natten” är en underbar prosabok, en blandning av skröna och reseskildring. Böcker som ”Min gröna dröm är röd”, ”Flygblad”, ”Uppviglingar” och ”Uppstudsingar” består av uddiga bilder, dikter och sentenser. Några, som ”Vägen till Rebella” och ”Åren med Peter”, är självbiografier med stora skönlitterära kvaliteter.

Peter i ”Åren med Peter” är den radikale konstnären och författaren Peter Weiss. I ”Vägen till Rebella” skildrar Helga sin väg till arbetarrörelsen, där hon kom att verka i flera decennier. Rebella, en radikal och uppkäftig liten tjej i keps, var hennes tecknade alter ego.

Basen för Helgas politiska aktiviteter kom från mitten av 1960-talet att bli Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF). Men hon var också aktiv i Broderskapsrörelsen, de kristna socialdemokraterna. Och hon gjorde teckningar, annonser, affischer och illustrationer åt socialdemokratiska partiet och dess kvinnoförbund samt för andra arbetarrörelseorganisationer som Unga Örnar, Folkets Hus och ABF.

Helga arbetade aktivt för socialdemokraterna i flera valrörelser. Särskilt minnesvärda är hennes insatser i valrörelsen 1973 för Motståndsrörelsen mot borgerlig regering, vars styrelse hon tillhörde. För Motståndsrörelsen gjorde hon en affisch, en bok och en utställning med det gemensamma temat ”Min gröna dröm är röd”, vidare vykort och annonser.

Helga ställde helhjärtat upp men alltid utifrån sin egen övertygelse, den som en KSF-kollega döpte till ”Helga Henschen-socialism”. Helga Henschen-socialismen hade sina rötter i hennes inlevelse i andra, ofta mer utsatta människors levnadsvillkor: invandrarnas, de lågavlönade och hunsades städerskornas, de agade barnens. Den bars av en stark övertygelse om vårt ansvar för djur och natur – Helga var en tidig miljöaktivist. Helga trodde på de undertryckta kvinnornas inneboende kraft – hon var en rolig och engagerad förkämpe för jämställdhet. Och allt hon skapade – bilder, dikter, prosa – genomsyrades av övertygelsen om att kulturen ger våra liv dess nödvändiga gnista, nämligen skönhet och glädje. Föga förvånande hittar man själva kärnan i hennes engagemang i de diktantologier som gavs ut av KSF inför valen.

Helga trodde också på internationell solidaritet och fred. Följaktligen gjorde hon storartade insatser för organisationer som Svenska kommittén för Vietnam och Kvinnor för fred.

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har, eftersom samtliga nämnda organisationers arkiv förvaras hos ARAB, lyckan att ha landets största samling av Helga Henschens affischer, vykort, politiska böcker och småskrifter, illustrationer, teckningar, annonser med mera.

Det gläder oss att, i samarbete med Helga Henschens Vänner, få visa upp något av det allra bästa ur denna skattkammare.

***

Jag vill samtidigt påminna om följande arrangemang, som genomförs dagen efter det att utställningen på ARAB har öppnats:

Den röda vågen. Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen

Lördagen den 30 september, klockan 13.00-17.00
Lokal: Sandlersalen, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm

Arrangörer: Helga Henschens Vänner, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och ABF Stockholm

13.00 Seminariet öppnas
Inledningar:
13.10 Thomas Etzemüller, Universität Oldenburg, svensktalande: Efter revolutionen (”1968″). En jämförande ramberättelse – Frågor
13.35 Barbro Werkmäster, konsthistoriker och ordförande i Helga Henschens Vänner: Alternativ och avantgarde. Rörelser i det kulturella fältet – Frågor
14.00 Enn Kokk, sekreterare i Helga Henschens Vänner, redaktör för boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” : ”Min gröna dröm är röd”. Exemplet Helga Henschen – Frågor
14.30 Kaffe
15.00 Paneldiskussion: Erfarenheter från 1960- och 1970-talen – slutsatser för nuet och framtiden?
Moderator: Bengt Göransson
Deltagare:
Per Olov Enquist, författare
Gunilla Lagerbielke, före detta rektor på Konstfack
Marie Selander, sångerska
Kjell Östberg, professor, författare till boken ”1968. När allting var i rörelse”
16.50 Seminariet avslutas

Fri entré

I ABF-huset visas en skärmutställning på temat ”Min gröna dröm är röd” av Helga Henschen.

Helga Henschens Vänner säljer den nyutkomna ”Fantasin och glädjen”, boken om Helga Henschens tunnelbaneutsmyckning i Tensta, ett Helga-nummer av tidskriften Parnass, Helgas vykort, affischer med mera.

***

Medlem i Helga Henschens Vänner blir du genom att – för resten av år 2006 och hela år 2007 – betala in 150 kronor på plusgiro 24 73 94-0, Helga Henschens Vänner. Glöm inte att ange din adress, även e-postadress om du har sådan!

Betraktelser över läget

28 september 2006 6:50 | Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

I en av mina årtalspärmar, den sista för 1989, hittar jag ett cirkulär till 68ans – socialdemokratiska partistyrelsens – funktionärer, som innehåller tre kortdikter av Alf Henrikson. De kan tjäna som bidrag till debatten efter årets val.

Den första innehåller den nödvändiga självkritiken:

Pionjär

När jag var ung och fattig och brukspatron var rik
så var det skönt och härligt att tala politik.
Men brukspatron är knäckt och glömd och jag är mätt och grå.
och prata politik, fy fan, är inget roligt då.

Den andra skildrar, ganska exakt, stämningsläget efter årets val:

Livets börda

Luften betrycker dig, vem du än är och vadhelst du än heter,
med något över ett kilogram per kvadratcentimeter.
Är det att undra på om du känner dig tyngd och beklämd?
Förvåna dig hellre över att du stundom är muntert stämd!

Den tredje och sista ger lite av nödvändigt framtidshopp:

Optimist

När missnöjet tryter tar framstegen slut.
När lyckan är nådd ebbar krafterna ut.
Men dit är det lyckligtvis långt, som du vet.
Vi kan räkna med framsteg i evighet.

Den röda vågen. Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen

27 september 2006 14:50 | Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater | 2 kommentarer

Jag har tidigare berättat, att jag är sekreterare i och en av stiftarna av det litterära och konstnärliga sällskapet Helga Henschens Vänner. Om mitt eget samarbete och min vänskap med Helga Henschen berättar jag ovan under Kulturspegeln.

I går kväll hade styrelsen för Helga Henschens Vänner sammanträde, och vi lade sista handen vid ett mycket spännande arrangemang, som jag hoppas att du har lust att delta i:

Den röda vågen. Kulturarbetarnas radikalisering under 1960- och 1970-talen

Lördagen den 30 september, klockan 13.00-17.00
Lokal: Sandlersalen, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm

Arrangörer: Helga Henschens Vänner, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek och ABF Stockholm

13.00 Seminariet öppnas
Inledningar:
13.10 Thomas Etzemüller, Universität Oldenburg, svensktalande: Efter revolutionen (”1968″). En jämförande ramberättelse – Frågor
13.35 Barbro Werkmäster, konsthistoriker och ordförande i Helga Henschens Vänner: Alternativ och avantgarde. Rörelser i det kulturella fältet – Frågor
14.00 Enn Kokk, sekreterare i Helga Henschens Vänner, redaktör för boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” : ”Min gröna dröm är röd”. Exemplet Helga Henschen – Frågor
14.30 Kaffe
15.00 Paneldiskussion: Erfarenheter från 1960- och 1970-talen – slutsatser för nuet och framtiden?
Moderator: Bengt Göransson
Deltagare:
Per Olov Enquist, författare
Gunilla Lagerbielke, före detta rektor på Konstfack
Marie Selander, sångerska
Kjell Östberg, professor, författare till boken ”1968. När allting var i rörelse”
16.50 Seminariet avslutas

Fri entré

I ABF-huset visas en skärmutställning på temat ”Min gröna dröm är röd” av Helga Henschen.

Helga Henschens Vänner säljer den nyutkomna ”Fantasin och glädjen”, boken om Helga Henschens tunnelbaneutsmyckning i Tensta, ett Helga-nummer av tidskriften Parnass, Helgas vykort, affischer med mera.

Inför seminariet öppnas en Helga Henschen-utställning den 29 september
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Upplandsgatan 4. Utställningen pågår till och med december 2006.
Öppettider:
Måndag-onsdag 10.00-17.00
Torsdag 10.00-19.00
Fredag (öppningsdagen) 10.00-15.00

Fri entré

Långtidsprognos efter valet

26 september 2006 10:47 | Politik, Prosa & lyrik | 1 kommentar

I Alf HenriksonsVarvet kring solen” (FiBs lyrikklubb, 1959), en bok som jag ständigt återvänder till, hittar jag en dagsvers, som, överförd till det politiska fältet, förefaller ovanligt aktuell efter alla dessa år:

Långtidsprognos

Gyttjan smackar kring insjöstränderna,
vattenfallsstyrelsen gnuggar händerna,
gräset växer i manshöga ruggar,
fukten dryper i källrarnas gluggar,
gåshud rodnar på benen och fötterna,
regnet plaskar på jordgubbsrötterna,
galoschfabrikanterna tjänar sig täta,
vägarna spricker av frost och väta,
solen är gömd bakom moln och dimma,
hönsen och tupparna lär sig simma,
svampen slemmig i skogarna står.
Så ska vi ha det i trettio år.

Gästskribent: Daniel Suhonen

25 september 2006 23:54 | Politik | 8 kommentarer

I dag fick jag mejl från Daniel Suhonen på ABF Stockholm:

Hej,
jag hittade följande artikel jag skrev för 1,5 år sedan. Den känns aktuellare än någonsin, förutom tempus!

Vänligen

Daniel

Eftersom artikeln är ett väsentligt bidrag till eftervalsdebatten, publicerar jag den här på nytt:

Välfärdsstaten och sysselsättningen som strategi – stolpar till ett
efterkrisprogram

inblick : 2005-02-14

Arbetarrörelsen upplever idag en allvarlig kris. Hotet från en ny borgerlighet som bryter in i välfärdspolitiken med en till synes närmast socialdemokratisk inriktning och rörelsens osäkerhet om de långsiktiga målen riskerar att bli ett stort problem i valet 2006. Det gäller att bryta dessa mönster och blicka framåt skriver Daniel Suhonen.

Arbetarrörelsen behöver ett program för en politik efter krisen som
sammanfattar de viktigaste utmaningarna och utgör ett konkret projekt – ett efterkrisprogram.

I min uppväxt fanns två iakttagelser som hängde intimt samman: Det första var att vår familj var arbetarklass därför att mina föräldrar hade vanliga arbetaryrken, mamma fritidsledare och pappa truckförare på ett lager. Den andra vissheten var att min mamma som blev förtidspensionär tidigt inte skulle klarat sig i ett annat samhälle än den svenska välfärdsmodellen.

För oss som arbetarklassfamilj blev välfärden något att både lita till och vara stolta över. Detta hade vår rörelse skapat. Just kopplingen mellan klassposition och lojalitet med välfärdssystemet är en av de centrala delarna i varför socialdemokratin har erövrat och bibehållit ett unikt förtroende i den svenska valmanskåren. Stora delar av arbetarklass- och tjänstemannakollektivet har av ideologiska och rationella skäl haft anledning att slå vakt om välfärdssamhället. Arbetarrörelsen har genom välfärdssystemen visat en praktisk lojalitet med sin ideologiska bas och sina väljare, och väljarna har lojalt fortsatt att rösta på socialdemokraterna. Socialdemokratin som rörelse har skapat de system som idag existerar och står som den yttersta garanten för upprätthållande av detta system. Så har det i alla fall uppfattats av de allra flesta, i alla fall till i mitten av 1990-talet då ett antal förändringar skedde:

1. Socialdemokratins nedprioritering av den fulla sysselsättningen och prioriteringen av sunda statsfinanser har ökat arbetslösheten och minskat utrymmet för en expansiv politik.

2. Genom denna förändring av politikens inriktning har den ekonomiska kris som pendlat fram och åter under tiden efter 1970-talet permanentats och flyttats in i den offentliga sektorn. Dagens diskussioner om dels hotande personalbrist och brister i själva omsorgen beror naturligtvis till stor del på de nedskärningar som genomförts under 1990-talet. Detta har lett till

3. Att andra politiska rörelser har klivit in i det välfärdspolitiska
fältet och tar för sig där arbetarrörelsen lämnar dörren öppen. Först
borgerlighetens Ny start för Sverige 1991 som snabbt gick i diket, och därefter vänsterpartiet som skördare i den socialdemokratiska
budgetsaneringens sådd. I dag har pendeln vänt och moderaterna förändrar hela sin politiska inriktning för att attrahera socialdemokratiska kärnväljare. Medvetna om att det knappast behövs mer än ett par procents rörelse över blockgränsen för att förskjuta de senaste tretton årens rödgröna opinionsmässiga majoritet till en blåsvart. Det gamla talesättet att välfärdsreformerna bara är ”ett klubbslag borta i riksdagen” känns
obehagligare och aktuellare än någonsin tidigare.

För trots att välfärdsforskare visar att det folkliga stödet för den
generella och jämlikhetsskapande välfärden är stabilt över tid, så har inte detta avspeglats i politikens utformning. Hela 1990-talet fram till idag har varit en lång permanent kris som förlänger den period av ekonomisk kris som inleddes på 1970-talet. Krisen har genom sin permanentering som normaltillstånd, trätt in i den offentliga sektorn och människorna själva. Så har rapporterna om neddragningar i kommuner och landsting som avlöpt i snabb följd förändrat bilden av Sverige. Intrycket av ett i många stycken avfolkande och avrustande samhälle tränger sig på. Det som vi tidigare hade råd att hålla oss med, sköta om, organisera, ryms
plötsligt inte i de ekonomiska ramarna. Prioriteringslistorna i sjukvården i Östergötland förra året var kanske en höjdpunkt i detta återtåg. Den kollektiva sorgen fäller modet hos tusentals kommunpolitiker som representerar väljare vars politiska vilja och värderingar aldrig kommer till uttryck, trots att de partier som säger sig står för detta erövrat majoriteten i val. Det är viktigt att se detta som en konsekvens av att arbetet för full sysselsättning avbrutits. En rörelse som inte har instrumenten att skapa det samhälle det utlovar kommer förr eller senare att ifrågasättas. Risken finns att detta ifrågasättande kan komma med stor
kraft i valen 2006. Konsekvensen av ett sådant maktskifte riskerar att bli allvarligare än fyra år med Reinfeldt. Risken är att socialdemokratins hegemoniska band med välfärdsstaten och den fulla sysselsättningen bryts.

För att undvika detta krävs ett handlingsprogram – ett efterkrisprogram.

Det skulle kunna vara utformat ungefär så här:

1. Den fulla sysselsättningen. Rätten till arbete är centralt för
individen och strategisk för arbetarrörelsen; därför sätts alla resurser in för att samtliga arbetsföra sätts i arbete, studier eller andra åtgärder. En satsning på välfärdstjänsterna bidrar till detta.

2. Generell och solidariskt finansierad välfärdspolitik. Den långsiktiga
utarmningen av den offentliga sektorn måste upphöra, nya resurser skjutas till. En växande förtroendeklyfta minskar möjligheterna att vinna makten. Socialdemokratin kan föra en folkligt omtyckt politik, om vi återvänder till grundvärderingarna.

För att genomföra de första två punkterna måste beslut tas om att ändra eller avskaffa utgiftstaken i statsbudgeten och balanskraven i kommuner och landsting, vilket kombineras med följande punkt:

3. Skatterna kan komma att höjas för att klara av en aktiv politik. För att slippa stora budgetunderskott bör framförallt den statliga
inkomstskatten höjas, men även alkohol-, tobaks- och förmögenhetsskatter bör justeras uppåt. En stor del av offentlig sektors och transfereringssystemens kris beror på sänkta skatter för enskilda och företag sedan 1990. Skatterna återgår till full välfärdsfinansiering.

4. Kollektiv kapitalbildning. Genom ett överskott i de offentliga
finanserna kan pengar avsättas för kollektiva ändamål i framtiden.
Pensionsfonderna bör i större utsträckning användas för att nå politiska mål som sysselsättning och miljömässig omställning enligt kanadensisk modell med aktivt ägande.

5. Bostad åt alla. Bostadsbristen visar att marknaden inte klarar av att sköta detta välfärdsområde. Genom återinförande av vissa subventioner av bostadsbyggande och renoveringar hålls en jämn byggnadstakt i fas med behoven.

6. Kulturpolitik. Kultur på alla områden behövs för att genomföra den samhällsförändring som arbetarrörelsen eftersträvar. En kraftig satsning på public service-radio och -tv ger alternativ vid sidan om de kommersiella mediernas utbud. Ökat presstöd med mål om mångfald på tidningsmarknaden ger minst en stor socialdemokratisk morgontidning i Stockholm, Göteborg och Malmö och räddar de andratidningar med olika partifärg som idag hotas. Kommunala bibliotek, teatrar och studieförbund ges ökat stöd.

7. Grönt folkhem. Omställningen av Sverige går långsamt. Investeringsstöd och offentliga gröna upphandlingar kan Sverige fortsätta gå i bräschen för en miljöriktig omställning av hela samhället. Här kan ges plats för en ny trepartsöverenskommelse som gör industri, fack och samhälle i fas för ett grönt folkhem.

8. Forskning och högre utbildning. För att bygga för framtiden bör
satsningarna på högre utbildning och forskning öka. Samhället bör ta ett stort ansvar.

9. Häva segregationen. Miljonprogrammens upprustning och insatser enligt ovan i arbetsmarknad, kultur och miljö inleds och bidrar för ett mer integrerat samhälle. En viktig del av detta är ett förbud mot religiösa friskolor till och med gymnasienivå vilket kombineras med en kraftig satsning på utbildning och mindre skolklasser.

10. Sverige i världen. För att stärka möjligheterna för en gynnsam
utveckling i världen bör bistånd och utbytesprojekt stärkas. Sverige borde bli världsledande på internationella kontakter. Genom förstärkta formella ambassadfunktioner, fler utbytesstudenter inom alla ämnen, nivåer och discipliner, liksom ökade möjligheter för anställda att under begränsad tid ha internationellt utbyte inom sitt yrke, kommer förståelsen och
kontakter att öka.

Genomför arbetarrörelsen ett sådant konstruktivt arbete kan hoten om valförlust avvärjas och de breda folklagren även i fortsättningen känna samhörighet med socialdemokratin. I värsta fall, om inget görs riskerar socialdemokratins unika position som ledande folklig politisk kraft i Sverige att för överskådlig tid undermineras.

En tidigare version av artikeln har varit publicerad i Pockettidningen R.

***

Så långt Daniel Suhonen.

Jag återpublicerar hans artikel, därför att den ger bränsle åt den nödvändiga eftervalsdebatten.

Välkomna med synpunkter!

Födelsedagar

25 september 2006 14:58 | Ur dagboken | 1 kommentar

Vår ambulerande tillvaro fortsätter. Förra veckan hade Birgitta uppdrag inne i stan, medan jag var i Öregrund. Helt ensam var jag dock inte – min bror Matti hälsade på och stannade över natten. Han hade två nyfångade gäddor med sig från Gräsö, och så plockade vi fallfrukt: äpplen, päron och plommon.

Innan det var dags för mig att åka in till Uppsala skulle jag klippa gräset. Det gick bra första vändan, men så stannade plötsligt motorn. Jag gjorde rent under och fyllde på bensin, men startsnöret gick plötsligt inte att dra ut. Jag kollade också tändstiftet (som är alldeles nytt) och försökte på nytt: nu gick startsnöret att dra ut, men ingen tändning! Och det flödade ut olja över kåpan. Så det var bara att släpa i väg fanskapet till järnaffären igen, för andra gången på kort tid.

Vi har också en gammal elklippare med laddningsbart batteri, men batteriet klarar allt kortare – löjligt korta – bitar gräsmatta. Ändå måste man ju göra sitt bästa: Jag tog en bit på fredag eftermiddag, en bit på lördag och i dag, måndag, har jag klippt ytterligare en bit. Men fortfarande finns det gräsmatta kvar att klippa.

Lördag kväll till söndag kväll har jag varit inne i Uppsala.

Hela lördagen hade Birgitta och min bror Matti varit ute i skogen och plockat svamp, faktiskt också fått en hel del. På lördag kväll åt vi tillsammans en god middag, tillagad av Birgitta.

I vår familj håller vi seden att fira födelsedagar, även ojämna sådana, högt. I september är det en ansamling av födelsedagar att fira.

Den 13 september fyller vår dotter Kerstin år, 37 i år.

En vecka senare, 20 september, är det Birgittas födelsedag. Hon kom i kapp mig nu och är även hon 69.

Och i dag, den 25 september, fyller Kerstins och Bos son Viggo fyra år.

Birgitta firade jag för egen del på valdagen – så blev det något roligt även med den. Jag gjorde smörgåstårta med rostbiff och uppvaktade med böcker, blomsterlök och Mozart-skivor. På kvällen, före valvakan, bjöd jag på en mustig höstgryta. Även min bror Matti var med och stannade och hjälpte oss att svära på valvakan.

Kerstin var jag och småfirade lite med nyinköpta rosor och blomsterlökar till hennes och Bos trädgård, men Kerstin hade i övrigt deklarerat, att man kunde fira henne söndagen den 24 september, då hon skulle ha födelsedagsmiddag för Viggo, som ju egentligen fyller först i dag. Även mamma/mormor Birgitta fick hänga med på ett litet födelsedagsbarnshörn.

Av mig fick Kerstin böcker, CD och arabiaporslin med muminmotiv.

Men självfallet var det lille Viggo som var huvudperson (även om lilla Klara, ett och ett halvt, också fick några paket för att inte känna sig undanträngd). Av mig fick Viggo böcker (som jag hoppas kunna återkomma till, när jag läst dem för honom), ”Folk och rövare i Kamomilla stad” som CD, några Pippi Långstrump-filmer som DVD och så påskliljor och tulpaner – Viggo har redan ett land där han odlar morötter; det ska böjas i tid! Mormor och morfar hade tillsammans – med Bos hjälp, tack! – köpt en rutschkana till familjen Strömbergs-Kokks villaträdgård. Den blev genast en succé (Bo monterade den i smyg). Inte bara Viggo utan också lilla Klara åkte i den gång på gång.

Annars var den här liksom familjens övriga födelsedagsfester ett sätt att träffas över generationsgränserna. Från Sollefteå hade barnens farfar och farmor, Olle och Kristina Strömberg, kommit ner. Bos bror Per var där liksom Kerstins syskon: Matti med sin Karin och Anna med döttrarna Sara, Amanda och Ella. Och så min bror Matti.

Det blev presentutdelning och sen födelsedagskaffe ute på den stora verandan. Senare också jättegod födelsedagsbuffé. (Fast Viggo hade, när hans mamma frågade honom om vad han ville ha för mat på sin födelsedag, med förtrytelse sagt: – Tårta, har jag ju sagt! Se vidare på Kerstins blogg.)

Att ha de här småttingarna, Viggo och Klara, på nära håll och känna deras vänskap och förtroende är nog det största sedan våra egna barn var små. Att tillsammans med Viggo leka med lego på golvet eller att gunga Klara på foten – hon gillar det och vill göra det om och om igen – är stort. Det känns rent av som att ens liv har haft en mening.

Socialdemokrat president i Estland

24 september 2006 13:49 | Politik | Inga kommentarer

Jag är inte bara född i Estland – under en lång följd av år var jag också det svenska socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare. Med det menas att jag hade en kontakfunktion mellan vår partiledning och de de övriga nordiska och de baltiska partiernas ledningar. Jag deltog i i stort sett samtliga (s)-kongresser och val, även kommunalval, i grannländerna, och jag skrev utförliga rapporter om den politiska utvecklingen där åt de svenska socialdemokraternas VU. De övriga partiernas ledande företrädare var väl medvetna om hur mycket jag visste om deras partiers inre liv – som exempel kan jag nämna ett nordiskt partisekreterarmöte, där den norska partisekreteraren var tvungen att åka, innan hon hade hunnit lämna sin obligatoriska landrapport (dessa var alltid mycket öppenhjärtiga) och därför föreslog: – Enn kan väl dra den.

I Estland kom jag att vara med från början, från perestrojkan över självständigheten och framåt. Jag byggde upp ett kontaktnät inom Folkfronten, det som sen kom att återupprätta Estlands socialdemokratiska parti. Detta parti har aldrig varit våldsamt framgångsrikt, men det har varit representerat i den estniska riksdagen, riigikogu, allt sedan valen åter blev demokratiska. Det har under perioder också deltagit i regeringskoalitioner.

Att partiet inte har lyckats bli ännu större får bland annat tillskrivas det faktum, att det i Estland finns ett populistiskt, ibland vänsterpopulistiskt parti, som har haft större framgångar. Partiet heter Keskerakond, Centerpartiet, och dess ledare Edgar Savisaar.

Ytterligare en faktor bakom den estniska socialdemokratins problem är att partiet ett flertal gånger har fusionerats med andra små partier i den politiska mitten; partiet hette för övrigt under en lång period Mõõdukad, Moderaterna, vilket inte har något med inspiration från Sverige att göra utan med att man ville markera mot extremism både till höger och till vänster. De här många partifusionerna har förstås bidragit till att göra den estniska socialdemokratins profil suddig.

I en av de här många partifusionerna kom Toomas Hendrik Ilves att bli socialdemokrat: Han var ledare för ett litet bondeparti, som enades med ett socialkonservativt parti, som gick upp i Mõõdukad. Före sin socialdemokratiska period gjorde Ilves en del rätt högerinriktade uttalanden, men efter det att han blev socialdemokrat och dessutom socialdemokraternas ledare har han hållit en ganska stadig socialdemokratisk kurs av blairistiskt märke.

Ilves är Estlands mest framträdande utrikespolitiker – sin utmärkta engelska har han från sin egen bakgrund: född i Sverige av estniska flyktingar, som fortsatte vidare till USA, där han är uppvuxen och utbildad.

Efter att som partiledare (s) ha gjort ett mediokert val, avgick han men återkom stort som kandidat i EU-valet: hans personliga popularitet gav socialdemokraterna tre mandat, hälften av de estniska. Från posten som EU-parlamentariker kandiderade han nu till posten som Estlands president.

Landsbygdspartiet Rahvaliit, Folkförbundet, förordade i EU-valet omval av den nu 78-årige Arnold Rüütel, en man med samma bakgrund som detta parti (kolchosdirektörerna från sovjettiden dominerar partiet). Den ständige spelaren Edgar Savisaar, som avskyr Ilves, manövrerade ihop med Landsbygdspartiet och lyckades förhindra, att Ilves valdes av parlamentet. Enligt regelboken gick då valet över till en valförsamling med representanter från hela landet – Savisaar hoppades, att det skulle finnas en majoritet för Rüütel där. Men han lyckades inte. Ilves vann med 174 röster mot 162 för Rüütel, som nu får avgå. Estlands nye president heter alltså Toomas Hendrik Ilves.

Presidentskapet medför att Ilves måste lämna sitt parti, som för övrigt numera åter heter Eesti sotsiaaldemokraatlik erakond, Estlands socialdemokratiska parti.

Partiet borde icke desto mindre kunna dra fördel av Ilves´ seger i presidentvalet. I bästa fall banar Ilves´ sorti ur partipolitiken också väg för en vänsterkorrigering av den estniska socialdemokratins kurs.

Melodikrysset nr 38

23 september 2006 11:41 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Så som många av er röstade i söndags, borde jag inte hjälpa er med veckans melodikryss – ni anser ju att ensam är stark.

Men OK då. Här kommer resultatet av mina vedermödor med melodikrysset.

Veckans version, sänd från bokmässan i Göteborg, var svår. Jag fick tillgripa mycket googlande för att klara melodikrysset den här gången.

Den unga idolen Agnes är till exempel inte mitt bord, inte heller Alphaville med ”Forever Young” eller den spanska tjejgruppen Las Ketchup.

Jag hade faktiskt också svårt att identifiera en ung Povel Ramel i ”My Garden of Memories and Dreams”.

”Det gör ont” kände jag förstås omedelbart igen, men inte kom jag bums ihåg, att den är skriven av Orup. Ungefär samma sak var det med ”We Are All the Winners”: Inte fan mindes jag att det var Nick Borgen som sjöng den i melodifestivalen 1993.

Resten var mer eller mindre lätt.

Disneyfilmen var ”Aristocats”, och ”Over the Rainbow” var ledmotiv i den underbara filmen ”Trollkarlen från Oz”, där en ung Judy Garland spelade huvudrollen.

Klassiska schlager- och musikal- och jazzmelodier känner jag oftast till. Upphovsmannen till potpurriet på amerikanska standards var Irving Berlin, och bröderna George och Ira Gershwins ”Nice Work If You Can Get It” sjöngs av Sting – en bra version förresten.

Gamla svenska schlager sitter oftast i bakhuvudet sedan unga år. Titeln på Olle Bergmans ”Sjung och le” kom genast. ”Titta in i min lilla kajuta” kom lika snabbt. Lite längre fick jag fundera på Sune Waldimirs bidrag till dagens melodikryss, men ganska snart kom orden till den välbekanta melodin: ”Allt detta och himlen därtill”.

Lite överkurs: Visste ni förresten, att det är Sune Waldimir som har försett arbetarrörelseklassikern ”Till seger” med musik? ”Till seger” var ursprungligen en dikt, skriven av Joel Ljungqvist och publicerad i SSUs Frihet, men Waldimir hittade en lämplig melodi åt den, en operettmelodi med titeln ”Den lilla synderskan”. Tyvärr vet jag inte vilken operett den är hämtad från? Vet någon?

***

Har du via Google hamnat här under sökande efter senaste melodikrysset, kan du försöka med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, och bläddra dig bakåt till senaste krysset.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^