Gamla Pete Seeger-inspelningar från epoken Asch-Stinson

Moe Asch, den legendariske grundaren av Folkways, drev tillsammans med Herbert Harris Asch/Stinson Records med många både musikaliskt förstklassiga och politiskt radikala artister i sitt stall. När den här duon splittrades, vann Asch i huvudsak kampen om artisterna, men det blev slagsmål om det dittills utgivna materialet. Mycket av det tidiga materialet med till exempel Pete Seeger gavs till exempel ut på två helt separata bolag, fastän det var helt identiskt. Folkways, senare Smithsonian Folkways, lärde sig först den moderna ljudputsningstekniken, och deras utgåvor var därför tekniskt/ljudmässigt mycket bättre, men senare har naturligtvis konkurrenten och dess olika licenstagare kommit i fatt.

Ett exempel är trippel-CD-utgåvan ”Folk Songs, Ballads and Banjo” med Pete Seeger, här i Europa utgiven 2006 av det portugisiska bolaget Golden Stars (GS 5420). De här tre skivorna innehåller bra tidiga skivinspelningar med Seeger, med agitpropgruppen The Almanac Singers där han ingick och även andra Asch-Stinson-inspelningar där man jämte Seeger hör andra av bolagets artister, sådana som Woody Guthrie och Josh White (”Liza James”).

Jag började lyssna på Seeger under tidigt 1960-tal, och jag har allt sedan dess köpt allt som har gått att uppbringa med honom; jag har rimligen Sveriges största samling Pete Seeger-skivor. Mycket av det han spelade in tidigt har jag därför, av ovan anförda skäl, i dubbla upplagor. Det betyder också att jag har hört det mesta på de här tre CDna tidigare – men de rymmer faktiskt några udda nummer, som jag inte kan påminna mig ha hört förut. Hur som helst: alltsammans har bra ljud, och jag har med stor njutning åter hört även det tidigare flera gånger utgivna materialet.

Den första CDn börjar starkt med The Almanac Singers som sjunger Joe Hill’s ”Casey Jones”, och strax därpå kommer samma grupp med ”We Shall Not Be Moved”. Med samma grupp hör vi också ”Which Side Are You On?” och ”The Sinking of The Reuben James” och med delar av den ”Get Thee Behind Me Satan”.

Av det traditionella materialet på den första CDn vill jag också nämna ”Come All You Fair Maids”, ”Devlish Mary” och ”Whiskey Rye Whiskey” och, inte minst den instrumentala (banjo) Irving Berlin-slagdängan ”Blue Skies”.

En instrumental höjdare finns också på den andra CDn: ”Woody’s Rag” – Woody är förstås kompisen Woody Guthrie. Ytterligare en instrumental låt, dock även med vissling, är ”Choral From Beethoven’s Symphony no. 9”. Ytterligare en gammal kompis från den tidiga Ash-Stinson-eran är Cisco Houston, här representerad av ”Get Along Little Dogies”. Här finns också Seegers egen ”Empty Pocket Blues” och ”Teeroo, Teeroo”. Av det rikhaltiga traditionella materialet vill jag särskilt nämna ”Darling Corey”.

Också på den tredje och sista CDn finns material med The Almanac Singers: Woody Guthrie’s ”Union Maid” och ”Talking Union” av trion Seeger, Millard Lampbell och Lee Hays. Till gruppen av politiska sånger får man också räkna Seegers ”Times A-Getting Hard”.

Men mer än gärna hör man också traditionella låtar som ”Danville Girl”, ”Oh Liza, Poor Gal” (även känd som ”Liza Jane”) och så ”Blow the Man Down”, som Seeger sjunger à capella.

Och så har jag på den här CDn hittat en inspelning, som jag möjligen inte har hört förut, ”Polly Wolly Doodle”, i det här fallet med Bess Lomax och Tom Glazer tillsammans med Seeger.

En stor brist med den här tre CD-utgåvan är att den inte ger några data om inspelningstillfällena, ofta inte ens fullständiga namn på upphovsmän/andra medverkande. Eftersom jag kan Seeger och den miljö han verkade i, har jag ovan själv fyllt i en del som jag tycker nödvändiga data.

Sommar med Babben Larsson

Babben Larsson angav själv hur musiken i hennes Sommar-program hade valts ut: ”Händelserika perioder i livet ackompanjeras ofta av en låt som tröstar, stöttar, stärker alternativt gör en glad eller förbannad. Jag tänker spela ett knippe sådana låtar från mitt liv och berätta historierna runt dem.”

Babben är yngre än jag, och när hon valde låtar till det som hände under hennes skoltid på Gotland, från tioårsåldern fram till studenten, det vill säga från sent 1960-tal till mitten av 1970-talet, var jag själv knappast inriktad på den musik hon då lyssnade på, The Beach Boys, Hep Stars och annat liknande – för min del var jag på den tiden starkt inriktad på politisk musik, folkmusik och blues, mycket ofta från USA. Men lite längre fram skulle vår musiksmak komma att konvergera: hon sjöng Beatles’ ”Let It Be” på Scenskolan och spelade också till exempel Neil Young i sitt program. Hennes musikaliska omvändelse kom med ”Tiokronorspolskan”, spelad i radion av Splash efter Hjort Anders.

Hennes berättelse om skoltiden, först ute på landet, sen inne i Visby, var vis och rolig på det där Babben Larssonska sättet, och kontrasteringarna mot hur den egna dottern i motsvarande ålder reagerade på liknande saker var inte taskiga mot dottern. Kampen mot kilona gavs även det sitt utrymme. Och man lyssnade gärna på hur hon, verkligen inte längs någon rak eller självklar bana, hittade sin nuvarande plats på scenen.

I programmets inledning och ett par gånger under dess gång framförde en hallåman – Babben är själv i Afrika – hennes vånda över att det i förväg inspelade progammet kom att sändas dagen efter katastrofen i Norge. Hon övertalades dock att låta programmet gå som planerat, och jag tror inte att någon tog illa vid sig.

Sorgen över det som har hänt i Norge överskuggar allt annat

Nej, det här är ingen dag att lösa Melodikrysset. I dag kan jag, med gråt i hjärtat, bara tänka på det som i går hände i Norge. Hela kvällen i går kryssade jag och Birgitta mellan den norska televisionens sändningar och olika svenska nyhetsinslag. Jag har också kollat norska media på nätet. Så fort jag steg upp i morse, satte jag på radion igen, och då gick den fulla vidden av vad som framför allt hände på Utøya upp för mig.

I radion hör jag Jens Stoltenberg hålla ett sorgetal över de dödade ungdomarna och deras anförvanter, också ett sorgetal över att hans egen och generationer unga socialdemokraters sommarö, en plats för ungdomlig glädje, plötsligt har förvandlats till en sinnebild för helvetet. En politisk vettvilling klädd i polisuniform har med automatvapen berövat, så lång vi hittills vet, 84 unga människor livet. Uppgifter om antalet skadade saknas ännu, men man kan befara att även det är stort. Jag kan föreställa mig skräcken och paniken; smärtan som den här händelsen lämnar efter sig kommer sannolikt aldrig att lämna dem som var med där.

I regeringskvarteren i centrala Oslo hade dess förinnan en mycket kraftig bombdetonation orsakat stor materiell förödelse – i TV såg för mig välkända kvarter ut som en krigszon. Sju människor uppges, hittills, vara döda. Också här saknar jag uppgifter om antalet i olika grad skadade.

Oslo besökte jag för första gången, som stipendiat, under gymnasietiden i mitten av 1950-talet, och under mina år som de svenska socialdemokraternas nordiske sekreterare kände jag mig i alla avseenden – politiskt, kulturellt, nära vänner, ”egna” ställen att gång på gång återvända till – mycket hemma där. Nära de drabbade regeringsbyggnaderna ligger Arbeiderpartiets partikontor vid Youngstorvet, Stortinget, Centralstationen, de hotell där jag brukade bo, musikaffärer där jag letade skivor… Men framför allt känner jag stora delar av det politiska Norge, som var den här högerextremistens hatobjekt. En del av de här arbeiderpartipolitikerna var, på riktigt, under många år mina personliga vänner. Kan någon av dem finnas bland de drabbade? Kan de ha haft barn på AUF-lägret på Utøya?

Är den som utförde de här vansinnesdåden en riktig människa? Den blinda tro, vad vi hittills vet med inslag av främlingsfientlighet, som fick honom att mörda mängder av andra som enligt hans förvridna syn stod för något ont, är – har vi fått veta – någon variant av högerextremism.

Det gör inte till exempel Al Quaidas terrorism mer ursäktlig, men det visar åtminstone att den politiska galenskapen inte sitter i hudfärgen.