Melodikrysset nummer 38 2017

23 september 2017 17:43 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har knappt hunnit hämta mig från firandet av hustruns 80-årsddag, men upp måste man ju på lördag morgon för att lösa Melodikrysset. Fast numera, när också jag är 80, tar det lite längre tid att bli klar med det.

Nå, i dag började det urlätt med Lasse Berghagens signaturmelodi till ”Allsång på Skansen”, ”Stockholm i mitt hjärta”. Fast här förstås i en instrumental version.

Men naturligtvis innehöll melodikrysset också ett och annat som var svårt även för mig, som annars behärskar många olika musikstilar och genrer.

Men låttiteln ”Ready For It?” lyckades jag hitta genom att googla på en fras jag hittade, ”In the middle of the night”, och då fick jag veta, att den som hade gjort och spelat in låten heter Taylor Swift – Swift hade jag då redan kommit fram till med hjälp av ledbokstäverna.

Top Cats från Värmland minns jag bara vagt från Melodifestivalen, men det var dem vi hörde i en låt som faktiskt också heter ”In the Middle of the Night”.

Jag kom så småningom på vad vi troligen hörde för melodi i den avslutande frågan i dag, Men eftersom jag inte hinner kolla om den finns med Cave Stompers, skriver jag bara det svar på frågan – att båda i det här fallet är detta – jag har kommit fram till: ogift.

Disney-filmer har jag sett många av, dock inte den allra senaste , i original kallad ”Moana” men i Sverige av någon anledning döpt till ”Varana”.

Med resten av frågorna hade jag inga som helst problem. Så till exempel inte med de övriga filmfrågorna.

Temat ur ”Graham Greene-filmatiseringen ”Den tredje mannen” med tema av Anton Karas på cittra, ”The Harry Lime Theme”, kände jag förstås genast igen. Läs gärna mer om filmen ovan under Kulturspegeln, Film. Och även filmen om lejonet Elsa, ”Född fri”, har väl tidigare förekommit i krysset.

Och om vi håller oss kvar i Afrika, spelades i dag en av mina och hustruns favoriter, Miriam Makeba. Vid hustruns afrikanska parties för deltagarna i seminarierna på Dag Hammarskjöld-fonden där hon på den tiden jobbade hade vi ofta parties hemma hos oss och spelade då gärna Makeba, inte minst ”Pata Pata”. Den är mycket bra som dansmusik, så bra att vi sen måste slipa och lackera om parketten i vardagsrummet.

Jag älskar verkligen inte all country, i dag illustrerat med norskan Heidi Hanse. Men jag har massor av skivor med Buffy Sainte-Marie, och jag tyckte också att Lena Andersson gjorde en utmärkt svensk version av hennes ”I’m gonna Be a Country Girl again”, i Lenas svenska version ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”.

Och jag har hela Beatles’ skivkollektion, och även John Lennons ”Free As a Bird” från 1995.

Mats Paulson, som jag hade kontakt med när jag 1969 gav ut min ”Joe Hills sånger”, förknippar jag inte direkt med dansband, men Sven-Ingvars och Sven-erik Magnusson har faktiskt spelat in hans ”Septemberbarn”,

Paul Ankas ””Diana”från 1957 spelades ideligen när jag 1958-1959 gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå.

Jag bor ju numera i Uppsala, men i kväll ska jag åter åka ut till en röd liten stuga i Öregrund – nå, så liten är den inte längre; vi har låtit bygga ihop två små röda stugor, och precis nere vid stranden ligger den inte heller.

inför det och mycket senare än vanligt lägger jag nu ut mitt förslag till rätta svar på dagens melodikryss. Att det blev så sent beror på att jag blev avbruten innan jag hann skriva färdigt mitt krysskåseri och korrekturläsa det jag hade skrivit- jag och Birgitta blev hämtade i bil av sonen, Matti, för frakt till hans syster, Kerstin. Hemma hos henne har vi sedan varit på födelsedagskalas för dels Kerstin, dels hennes son, Viggo. Med där var också Viggos syster, Klara, och Mattis familj: hustrun Karin samt barnen Klara och Sofia.

Men nu är jag hemma i lägenheten en stund, innan det blir dags att åka till Öregrund igen.

Melodikrysset nummer 34 2017

26 augusti 2017 13:29 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 3 kommentarer

Åter en solig morgon i Öregrund. Jag hann läsa två av våra tre morgontidningar och äta frukost före Melodikrysset. Hustrun sov fortfarande när jag gick upp och satte mig vid datorn med radion på. Fast sen hörde jag att hon gick upp.

Dagens kryss hörde väl inte till de svårare, men jag hade lite problem med en fråga och så två andra, där jag inte riktigt hade uppfattat frågan respektive inte tyckte att svaret var det mest naturliga.

TV-serien ”Fame” har jag aldrig sett. Inte bara för att jag inte var ung – det här var en ungdomsserie – på åttitalet när den gick i TV. Den här sortens serier har jag egentigen aldrig sett på TV.

Den ena av de två frågor jag inte riktigt hade uppfattat hade också TV-anknytning, men här hade mina problem att göra med att jag inte hade uppfattat den egentliga frågan. Jag har allt med Jan Johansson på skiva och kände förstås igen ”Berg-Kirstis polka”, mindes till och med att den var med i Bengt Bratts TV-serie ”Hem till byn”. Men ”byn” gick ju inte in på anvisad plats (två bokstäver), och först när jag fick klart för mig att frågesvaret var svaret på frågan ”utspelar sig i en sådan”, begrep jag, att man skulle skriva ”by” som svar.

Också Henry Mancinis ”Baby Elephant Walk” kände jag omedelbart igen. Men var kan man oftast se djuret i fråga? Ja, för mig i alla fall är inte djurparken det normala svaret. Själv säger jag ”zoo” när jag talar om såna ställen.

Resten var desto enklare. Det gäller till exempel dagens två barnkulturfrågor.

Walt Disneys ”Den lilla sjöjungfrun” har jag sett, mindes också ”Havet är djupt” i Per Myrbergs insjungning.

Alice Tegnérs ”Vart ska du gå, min lilla flicka” hade våra barn på skiva, och jag mindes utan att kolla texten i tryck slutet och sista ordet i sångtexten, ”Ja, det får du gärna”.

Och eftersom jag har hela Beatles’ kollektion på skivor, kommer jag förstås också i håg en av deras hits, George Harrisons ”Here Comes the Sun”.

Men varför i hela fridens namn gjorde Anders Eldeman en dubbelfråga av de här helt artskilda låtarna?

Dubbelfrågor är ju helt berättigade, om, som fallet var i frågan om en berömd dialog mellan Werner och Werner, vem den ene (förnamn + efternamn) i det här paret var: Jo, utöver Åke Cato var det Sven Melander: ”Det går lika bra med selleri”, i dag dock i sånglig form.

Detsamma gällde den avslutande dubbelfrågan, där Eldeman ville veta vem som sjöng ”I Kissed a Girl”. Jo, Katy Perry.

En annan älskad flicka, fast i det fallet älskad av en man, var ”Lilla vackra Anna”. Sången skrevs redan 1824 av en värmländsk präst, Bengt Henrik Alstermark. Den är alltså, i motsats till vad många tror, svensk. Många tror att den har norskt ursprung, detta eftersom Alf Prøysen på 1950-talet sjöng in den och gjorde den mycket känd – vår egen Anna hade den faktiskt i sin skivsamling. Jag har också en mängd norska skivor med Prøysen i min skivsamling; jag har köpt dem i skivaffärer och begagnade skivor-affärer i Oslo under mina otaliga besök i den norska huvudstaden, många av dem föranledda av val och arbeiderpartikongresser. På Arbeiderpartiets kongresser sjöngs alltid älskade visor av Prøysen, som bland annat var kåsör i partiorganet Arbeiderbladet. Och jag har vid en av dessa kongresser vid ett bokbord köpt Prøysens sångböcker, som alltså fogades till min stora samling av sångböcker.

Också Bjørnstjerne Bjørnson finns i våra bokhyllor, fast då i den skönlitterära delen. Detta apropå att den norska nationalsången, ”Ja, vi elsker dette landet”, är skriven av Bjørnson och tonsatt av Rikard Nordraak.

Men jag har förstås varit längre bort än i Norge, flera gånger till exempel i New York. Jag har varit där tillsammans med hustrun, vid ett tillfälle då hon var talman också tillsammans med andra från Riksdagen. En kväll när vi tillsammans med ett annat par i sällskapet var ute och lodade på Manhattan, hittade vi ett ställe där Ray Charles uppträdde. Honom ville jag och Birgitta gärna se och höra, men de vi hade i sällskap var inte intresserade, så vi gjorde annat i stället. Men till min hustru, som den 20 september fyller 80, vill jag gärna rikta Ray Charles’ budskap i dagens kryss: ”I Can’t Stop Loving You”.

Per Gessle hör inte till mina personliga favoriter, men det har jag redan skrivit om i anslutning till hans Sommar-program. Därmed inte sagt att jag egentligen har något emot hans kryssbidrag i dag, ”Jo-anna Says”.

Så irreligiös jag än är, har jag sen gammalt en viss kärlek till vackra psalmer och frireligiösa hits som ”Han har öppnat pärleporten”, som vi i dag hörde med Tory Bernhards och Christer Sjögren. Tory Bernhards gillade jag som schlagersångerska. Christer Sjögren står inte riktigt lika högt i kurs hos mig.

Men andra får gärna tycka annorlunda.

För min del ska jag nu laga lunch och sen gå till Coop för att handla middagsmat.

Dagar i augusti

24 augusti 2017 23:10 | Mat & dryck, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag har inte haft tid att ägna mig åt bloggen på ett par dar; jag har varit upptagen av ett kärt besvär: att formulera ett inbjudningsbrev till Birgittas 80-årsdag den 20nde september, hitta e-postadresser till hennes närstående och vänner genom livet och sen – i dag – få i väg inbjudan.

Det har redan kommit en anmälan, nästan med vändande post, men jag har också fått meddelanden om att några av e-postadresserna var felaktiga, vilket förstårs har krävt nytt arbete. Sedan har även Anna hört av sig och lovat hjälpa Kerstin i köket – det som serveras kommer från det företag där Kerstin arbetar.

Den här jämna födelsedagen och höga åldern tänker vi fira i lägenheten i Uppsala, men annars bor vi fortfarande kvar i vårt sommarhus i Öregrund. I dag, när vädret har varit nådigt, har Birgitta varit ute i trädgården och arbetat, bland annat på nytt rensat min tämligen nyrestaurerade rabatt i slänten ner mot gatan. Där har hon bland annat hittat åkervinda, som trots att den är vacker är ett nästan outrotligt ogräs – ingen av oss vet, hur den har kommit dit. Är det någon som känner till något effektivt knep att bli av med den? (På annat håll på vår stora tomt har vi använt oss av övertäckning av hela landet, men i den här rabatten finns bland annat gammaldags rosor, som jag inte gärna vill bli av med, bland dem Yorks vita ros.)

Också hit hittar det gäster ibland. En sonson, Anders, till vår gamla vän från Laboremus-tiden, senare också granne på Idrottsgatan, Ingrid Kjellman, överraskade farmor med att i bil köra henne till oss i Öregrund – Ingrid hade faktiskt inte förstått vart de var på väg. Men vi visste att de här två skulle komma, så Birgitta hade gjort sitt bästa – och hon är faktiskt mycket skicklig i köket – för att åstadkomma en god måltid: stekta abborrfiléer med vitvinssås och kantareller – abborrarna fiskade och kantarellerna plockade här i Öregrund av en man som bor alldeles nära oss – och till efterrätt kanelkryddad rabarberpaj av egenodlad rabarber med ett lock av maräng. Fast jag som är diabetiker fick ju då hålla mig till nyplockade körsbär, mycket goda de också.

Det blir mycket att prata om när man äntligen träffas igen – Ingrid bor numera sen länge i Stockholm.

Apropå goda måltider, bjöd hustrun mig nyligen på krogmiddag här i Öregrund. Sånt gör vi sällan numera, inte bara för att pizzerior och andra ställen nere i hamnområdet mest ägnar sig åt massutskänkning och för all del pekuniärt billiga men också i andra avseenden billiga rätter. Så vi lagar hellre maten själva.

Skälet till att vi nu gick ut och åt var att en av landets stjärnkrögare, Melker Andersson, i sommar har öppnat en ny restaurang nere i hamnen, på Strandgatan 30 i den byggnad som tidigare inrymde vad jag skulle kalla en bok- och skrotbod. Nu har den gamla inredningen rivits ut och ersatts av en serveringsdisk samt udda bord och stolar – inredningskonceptet är inte lyx och elegans, och det finns också några bord och stolar utomhus, både upp mot Strandgatan och på sjösidan. Men trots att gästerna redan tidigt på kvällen var relativt många, lyckades vi till slut, eftersom regnet hängde i luften, hitta ett ledigt bord inomhus. Det går nämligen inte att telefonboka bord på det här stället.

Det heter, med utmanande svensk stavning, Bojabäs, av vilket (franska bouillabaisse) man kan ana att det här är en fiskkrog. Rätterna anpassas efter det man för dagen kan få tag på lokalt av havets frukter. Vi valde dock inte bouillabaisse utan smörstekt abborre, till vilken vi drack alkoholfri öl. Det tog sin lilla tid – matlagningen sker från grunden bakom serveringsdisken – men det var väl värt att vänta; smaken var mycket god. En miss gjorde personalen i köket dock: Vi fick det här utan de i menyn utlovade kantarellerna. Vi såg en låda fräscha kantareller i köksavdelningen, så det var nog bara en miss på grund av stress.

Men det var gott ändå. Hit kommer vi nog att återvända, om krogen får ett fortsatt liv här i Öregrund.

Sommar i P1 med Lisa Langseth

14 augusti 2017 0:53 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har på Reginateatern i Uppsala sett Riksteaterns uppsättning av Lisa Langseths (manus och regi) ”Pleasure” (2006), som handlar om mäns utnyttjande av prostituerade. Den är en skoningslös historia och en utomordentligt sevärd sådan – kolla gärna min recension ovan under Kulturspegeln, Teater.

I dagens ”Sommar” börjar hon med den Lisa som fanns innan hon slog igenom både som dramatiker och som filmskapare.

Hon kommer från en vänstermiljö – föräldrarna var vietnamaktivister, och alla fick exakt lika mycket lördagsgodis och av samma sorter. Den här familjen satt en kväll framför TVn – Lisa var då tolv år – och såg tillsammans ”VD”, en pjäs av Stig Larsson. Och där och då gick det upp ett ljus för henne: Det går att skapa en egen version av verkligheten.

Hon byggde gradvis upp sin egen världsbild med hjälp av läsning och personliga möten, gjorde också långresor till Indien, Marocko, Tibet, och från en resa mot Ungern genom Transsylvanien (en del av Rumänien) berättar hon en fantastisk historia om hur tåget plötsligt stannar på spåret och ett gäng män i militärkläder, sannolikt från Ceaușescus tid, kliver ombord och genomsöker vagn efter vagn, kupé efter kupé. De talar inte något för henne begripligt språk, och de förstår inget av de språk hon behärskar, men efter att ha kollat innehållet i hennes väska gör de klart för henne, att hon ska klä av sig. Hon är livrädd och gör som hon har blivit tillsagd, behåller bara trosorna på. (I dem har hon för övrigt gömt sina respengar, amerikanska dollar.) Konduktören hämtar mineralvatten åt de här männen, som pratar och skämtar med varann. Men plötsligt verkar de tröttna och lämnar kupén och tåget. Så fortsätter tåget, och hon själv väljer att inte stanna i Ungern utan fortsätter via Prag mot Stockholm.

1999-2001 går hon på Dramatiska institutet men inser sen vid ett genrep, att hon är livrädd för att stå på scen. Så hon skaffade sig i stället dramatikerutbildning på Biskops Arnö och började skriva för scen. Det hon åstadkom blev en snackis, och efter att dramatenscenen Elverket 2004 hade gett hennes ”Den älskade” med Noomi Rapace i huvudrollen, fick hon ett nytt erbjudande från Dramaten och skrev då ”Klimax”.

Däremot, säger hon själv i ”Sommar”, blev hennes privatliv allt mer rörigt, och trots en väns avrådan från att i ”Sommar” likt många andra inför lyssnarna vända ut och in på sitt liv inser hon att hon är inne på att göra just det, och hon hade ju börjat må dåligt.

Från teater var steget inte långt till film, och hon ville då inte bara skriva synopsis/manus utan själv också regissera och välja skådespelare, kongeniala för just de roller de spelade. Hon berättar i programmet om hur hon efter mycket letande hittade Alicia Wikander, som då för övrigt själv livnärde sig på jobb i en blomsterbutik. Inte heller hennes hela filmhistoria vill jag redogöra för här, men hon slog snabbt igenom även som filmmakare och guldbaggebelönades.

Värd att återberätta är hennes upplevelser vid en filmfestival i Toronto, där hon träffar branschfolk. Den första, för henne mycket märkliga frågan är: ”Varför skriver du dina manus själv?” Man erbjuder henne manus – hon måste våga; sen när hon har blivit ett stort namn kan hon göra film efter eget manus. De här människorna ser hennes barn som problem, vill också att hon ska överväga att byta image.

Men Lisa Langseth faller inte för det här. Mot slutet av sitt sommarprogram berättar hon om sitt arbete med nästa film, gjord efter hennes eget huvud.

Lisa Langseth är en avvikare också i fråga om musikvalet till sitt ”Sommar”: Samtliga tio låtar är med och av P J Harvey. (P J = Polly Jean.)

Jag har hört P J Harvey tidigare, men jag har i det här programmet hört låtar som jag nog vill komplettera min privata skivsamling med, till exempel ”Let England Shake” från albumet med samma namn.

Melodikrysset nummer 31 2017

5 augusti 2017 12:32 | Film, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Också den här veckan testade Anders Eldeman våra kunskaper om klassisk musik. Han spelade musik ur ”Djurens karneval” av Camille Saint-Saëns. Fast själva frågan var enklare. Vi skulle identifiera soloinstrumentet, och det var en cello.

Själv tyckte jag att två andra frågor var betydligt svårare. Jag hörde och såg i och för sig Robin Bengtsson i Melodifestivalen och ESC, men jag skulle annars aldrig komma på idén att lyssna på honom, vilket gör, att jag förstås inte bums känner igen hans röst. Och varför han har sjungit in en låt med titeln ”Stevie Wonder” har jag ingen aning om.

Per Eggers tror jag heller inte att jag någonsin har hört på skiva (eller i något annat sammanhang). Och ”When My Little Girl Is Smiling” lockade mig inte heller att bli fan.

Däremot är bröderna Gärdestad hitmakare av den typ jag gärna lyssnar på, när tillfälle bjuds. Och deras ”Sol, vind och vatten” blev inte sämre av att det i dag var Laleh som sjöng den.

Tomas Ledin finns också i min skivsamling, dock inte med det som spelades i dag, ”De dagar vi drömt om”.

Evert Taube har jag allt av på skiva, då förstås också ”Tango i Nizza” som vi i dag hörde på gitarr. Och jag vet att det som förde Evert till många av de orter han har besjungit, till exempel Nice som Eldeman i dag ville att vi skulle skriva, var att han i yngre dagar också arbetade som sjöman.

Tar man sig längre västerut, från Medelhavet till atlantkusten, hamnar man i Portugal. Där, inklusive i huvudstaden Lissabon, har jag varit; jag har också hört Erik Axel Karlfeldts av Bo Sundblad tonsatta ”I Lissabon där dansa de”.

Fortsätter man sen norrut längs samma atlantkust, kommer man så småningom till Belgien, landet varifrån visskaparen och vissångaren Jacques Brel kom, och där har jag förstås också varit. Brel och hans sånger har jag ett långvarigt förhållande till. Ursprungligen kom jag i kontakt med Brels viskonst via Lars Forssell, men sedan har jag också lyssnat på Brels egna insjungningar, på franska. I dag fick vi höra Brel sjunga sin ”La bière”, en visa som vi som har läst franska i skolan förstår handlar om öl.

Från Belgien är det inte långt till Storbritannien, och därifrån hade Eldeman i dag hämtat många låtar.

Vi fick höra en hit för The Clash, den riviga ”Should I Stay Or Should I Go”.

Vi fick höra en instrumentalversion av The Beatles’ ”Yellow Submarine”, också en film som i svensk version fick heta ”Gul gul gul är vår undervattningsbåt”.

Och så fick vi höra en av de artister och låtar som förekom vid en födelsedagsgala för drottning Elisabeth 2002: Vi hörde Phil Collins i ”You Can’t Hurry Love”.

Kvar att nämna är då bara ”My Bonnie Is Over the Ocean”, en sång vi fick sjunga på engelsklektionerna i realskolan under tidigt 1950-tal. Men ska vi vara noga är den ju irländsk till ursprunget.

Och om en stund är det dags för Sven Melander, fast i ett annat radioprogram som jag också skriver om, varje dag.

Sommar i P1 med Fredrik Backman

30 juli 2017 19:15 | Media, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Fredrik BackmansEn man som heter Ove” har jag sett som film (2015), signerad Hannes Holm. Som film med Rolf Lassgård i rollen som Ove blev den en succé (1,7 miljoner besökare) – också jag gillade den.

Den bok filmen bygger på har jag däremot inte läst – jag har inte läst någon av Backmans böcker – men den har, kanske delvis på grund av filmen, också blivit en stor succé. ”En man som heter Ove” har getts ut i 40 länder och sålts i 2,5 miljoner exemplar. Mot slutet av sitt ”Sommar” i dag berättar han om ett besök hans amerikanska förlag, med kontor på Manhattan i New York, inbjöd honom till. Med följde också hustrun och de två sönerna, som busade ganska mycket under besöket på förlaget, beläget på 17e våningen i en skyskapa. Det här var en värld av ett helt annat slag än den han levde i innan han blev författare, och förlagets representant visade honom ett porträttgalleri där han fanns med bland de största författarna.

Eller var det möjligen de mest säljande författarna? I andanom såg han sitt porträtt någon gång senare fraktas ner i fölagets källare.

Det här tvivlet på sig själv och sin aktuella berömmelses varaktighet fanns med som en röd tråd genom hela programmet – sällan har jag hört någon sommarpratare som på det här sättet hela tiden har målat framtiden så svart, satt frågetecken efter nästan allt.

Det är ju helt uppenbart att han har fått erbjudandet att sommarprata på grund av framgången med ”En man som heter Ove”, men några framgångsrecept är han inte förmögen att skriva ut.

Det säger ju i och för sig ganska mycket om den nu överkommersialiserade förlagsbranschen, att han, när han kom med ”En man som heter Ove” till ett av de stora förlagen där fick omdömet, att hans manus saknade kommersiell potential.

Men när han strax därefter kommer in på sin egen förmåga att skriva, konsterar han ärligt: ”Jag har ingen aning om vad jag håller på med.”

Han medger också att han, utöver att ända sen barndomen vara en ganska ensam människa med få vänskapsrelationer, också saknar ett liv att berätta om – vi får veta att han i yngre dar körde truck, därefter arbetade på tryckeri och att han är född i Stockholm, sen har bott länge i Helsingborg och nu åter bor i Stockholm.

I övrigt ger han råd till dem som också vill bli författare, sådant som att inte följa några regler men räkna ut hur många boksidor det ska vara i den roman man planerar. Övriga skrivregler är mycket allmänna (och deras värde reduceras dessutom av att han själv började skriva redan på lågstadiet).

Sammantaget får nog den här författarskolan i radio knappt godkänt.

Inte heller hans musikval gör mig direkt upphetsad, men bland det han spelar finns i alla fall Dolly Parton, Melissa Horn, Pearl Jam, Olle Ljungström och Benny Anderssons orkester.

Sommar i P1 med Jerzy Sarnecki

25 juli 2017 23:35 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jerzy Sarnecki är född 1947. som man kan ana av namnet i Polen, men som en hel del andra polacker kom han 1969 som politisk flykting till Sverige. I hans fall fanns som främsta orsak till landsflykten hans judiska familjebakgrund – under den här tiden ökade antisemitismen i det kommunistiska Polen; även familjen Sarnecki drabbades, trots att pappan hade varit en av dem som försvarade Warszawa.

Nästan hela hans släkt hörde under andra världskrigets tyska ockupation till den mycket stora del av landets judiska befolkning, som nazisterna förintade, men till dem som, trots deportation, ändå lyckades klara sig hörde hans föräldrar. Föräldrarna blev för någon tid separerade men återförenades i Sovjetunionen, där de skickades till Sibirien men släpptes efter det nazityska anfallet mot landet. De fick så småningom även erbjudande om sovjetiskt medborgarskap men ville hem, alltså till Polen. De kom till ett sönderbombat Warszawa och fann snart, att alla i släkten utom pappans bror Jakob hade dödats av den nazityska ockupationsmakten.

De hjälpte till med återuppbyggnaden av Warszawa men drabbades även de av den judeförföljelse, som 1968 spred sig också i det kommunistiska Polen. Allt fler judar började lämna Polen, och Jakob Sarnecki föreslog sin bror, att de skulle söka en framtid så långt bort som möjligt från Polen, det vill säga i Australien. Men först gällde det att komma i väg från Polen. Familjen lyckades först ta sig till Wien, men myndigheterna i Österrike, som var neutral randstat till östblocket, skickade dem vidare till Italien.

Någon emigration till Australien blev det dock inte för familjen Sarnecki. Pappan i familjen hade under tiden i det kommunistiska Polen haft jobbuppdrag i det kommunistiska Kina, och det gjorde det svårt att bli insläppt i Australien.

Så det blev Sverige i stället, ett drömland att bo i tyckte unge Jerzy. Visserligen hade han i början svårt med svenskan, men eftersom svenskarna trodde att hans stavningssvårigheter hade att göra med bytet av land och språk, etiketterades han inte ens som dyslektiker, vilket han var. Och ändå gick studierna bättre än de hade gjort i Polen.

Sarnecki läste sociologi och blev så småningom kriminolog och fick en professur; under åren 1977-1993 var han anställd som forskare, sen utredningschef på Brottsförebyggande rådet, och det är i den rollen han har blivit mycket känd genom media, genom att förfäkta åsikter som ofta har gått på tvärs mot rådande åsiktstrender både bland allmänhet och i flera politiska partier.

Också i sitt sommarprogram är han inne på alternativ till hårdare straff- och bura-in-dem-och-släng-bort-nyckeln-filosofin. Visst finns det mycket farliga människor som man måste bura in, ibland också på lång tid. Men viktigare är det att tidigt få tag på dem som inte håller sig till normer och lagar – gör man det och ger dem adekvat stöd, kan en mycket stor del av dem utvecklas till helt normala medborgare. Det är likaså viktigare att få polisen att göra ett bättre jobb än att ständigt fylla på leden med fler poliser, tycker han.

Den musik han spelar i sitt ”Sommar” är ofta väl vald, också om man ser till knytningen till det han talar om: Han spelar en nocturne av Frédéric Chopin därför att den ofta spelades i polsk radio och klezmer efter Chopin för att understryka sitt polsk-judiska arv. Och också kanadensaren Leonard Cohen, här med ”If It Be Your Will”, har ju judisk bakgrund. Australiensiska ”Midnight Oil” spelas i anslutning till familjens planer att försöka flytta till just Australien – märk att den här gruppen är känd för sin kamp för ursprungsbefolkningen där, aboriginerna. En av representanterna för det nya landet, Sverige, blir Sven-Bertil Taube, med pappa EvertsHär är den sköna sommarn”, den med påståendet ”Det är krig och politik som har fördärvat vår jord”.

Mycket annat vore värt att nämna, men jag nöjer mig med att lyfta fram avslutningslåten, Wolf Biermanns ”Ermutigung”. Här får ni den på svenska:

Uppmuntran

Svensk text: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.
Tysk originaltext och musik: Wolf Biermann (”Ermutigung”), 1968

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.

Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Ermutigung

Tysk originaltext och musik: Wolf Biermann (1968)

Du, lass dich nicht verhärten
in dieser harten Zeit.
Die allzu hart sind, brechen,
die allzu spitz sind, stechen
und brechen ab sogleich.

Du, lass dich nicht verbittern
in dieser bittren Zeit.
Die Herrschenden erzittern
– sitzt du erst hinter Gittern –
doch nicht vor deinem Leid.

Du, lass dich nicht erschrecken
in dieser Schreckenszeit.
Das wolln sie doch bezwecken
dass wir die Waffen strecken
schon vor dem großen Streit.

Du, lass dich nicht verbrauchen,
gebrauche deine Zeit.
Du kannst nicht untertauchen,
du brauchst uns und wir brauchen
grad deine Heiterkeit.

Wir wolln es nicht verschweigen
in dieser Schweigezeit.
Das Grün bricht aus den Zweigen,
wir wolln das allen zeigen,
dann wissen sie Bescheid

Sommar med barn och barnbarn

20 juli 2017 23:24 | Barnkultur, Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Under juli har vi träffat alla barn och barnbarn.

Kerstin med sina barn, Viggo och Klara, var här hos oss sista delen av sin semester, en dryg vecka. Öregrund är ju Kerstins sommarland ända sen hennes tidigaste barndom, och också Viggo och Klara – Viggo är redan tonåring och Klara blir det snart – är väl hemmastadda både i huset och i trädgården och hittar själva både inne i Öregrund och till badet i Tallparken. På Kerstin Kokks Instagram hittar ni, nu en bit ner, en räcka bilder från vår trädgård och vårt hus samt bilder från stadspromenader och badbilder från Tallparken. Kerstin och hennes barn var där och simmade varje dag.

Kerstin som är bagare till yrket bakade också här och lagade en del av middagarna, gärna med hjälp av grillen.

Under slutet av deras vistelse i Öregrund kom också Matti och Karin samt deras betydligt yngre barn, Ella och Sofia. Men de bodde inte hos oss utan hade hyrt ett hus på Gräsö – Matti skjutsade familjen i bil, och det som visade sig ta mest tid var att vänta på gräsöfärjan, ibland tvingas vänta på nästa färja. Gräsö är fullt av bilburna sommarboende så här års.

Men första kvällen tillbringade de hos oss, åt grillmiddag som Kerstin hade lagat.

Kerstin och hennes barn var, innan de for hem till Uppsala, hos Matti & co på Gräsö, och sen kom Matti och hans familj åter hit till oss på fika i trädgården. Och så bjöd Matti och Karin även mig och Birgitta på tidig middag hemma hos dem på Gräsö. Matti hämtade oss i bil.

Vid det första besöket hos oss fick Ella en jättelik Bamse-handduk av farfar – hon använde den sen i badet och tackade så mycket.

Ella är sen tidigare hemma i vårt hus och i vår trädgård, och hennes lillasyster följde efter henne överallt, gillade också mycket i de leksakslådor storasyrran redan mindes från tidigare besök.

Ella är mycket social, medan Sofia, som inte har träffat oss så ofta – Matti och hans familj bor i Stockholm – i början var aningen avvaktande till farfar och farmor. Men det här sommarbesöket kom att bli en vändpunkt i det avseendet. När vi under vårt besök på Gräsö satt på den stora uteplatsen och åt – Sofia verkade mest av allt gilla kokt potatis – satt jag närmast henne och fick vid två tillfällen lov att lyfta ner henne ur barnstolen. Och sen när Matti skulle skjutsa oss hem, ville hon följa med, satt i en barnstol fram med ansiktet riktat mot oss. När då Matti åter förklarade för henne att vi var farfar och farmor, hans egen pappa och mamma, såg jag, att den lilla flickan flyttade blicken i tur och ordning på nämnd person och sen på nästa.

Sen, när Matti efter att ha skjutsat hem oss skulle åka till Gräsö, fick också Sofia säga hej till oss, och när det blev min tur fick jag inte bara en kram utan också en puss – och ungen skrattade.

I måndags den här veckan var vi på födelsedagsfest hos Anna i Rinkeby. Två av hennes döttrar, Sara och Amanda, har födelsedag med en dags mellanrum, och de brukar firas gemensamt den mellanliggande dagen. I det här fallet talar vi om vuxna unga damer. Sara bor i egen bostad och jobbar som väktare – har faktiskt utsetts till gruppchef lite i förtid. Hon vill nu ta körkort, så av Birgitta och mig fick hon en grundplåt för den kostnaden, och lika mycket i pengar räknat fick Amanda: Hon brukar, starkt musikintresserad som hon är, åka med sin mamma till konserter i Konserthuset i Uppsala (dit också Annas pappa Bengt med hustrun Inger samt den tidigare hustrun i ett ungdomsäktenskap, Birgitta, plus jag går). Av oss fick Amanda ett årsabonnemang på konserterna i vårt konserthus.

Bengt och Inger var naturligtvis också bjudna på dotterdöttrarnas födelsedagskalas, och eftersom vi umgås, fick vi som så många gånger förr erbjudande om att bli upplockade vid Uppsala C och efter kalaset bli skjutsade tillbaka dit igen, vilket vi förstås tacksamt sa ja till.

Med på födelsedagskalaset i Annas hus i Rinkeby var också Annas yngsta dotter Ella samt flickornas pappa, den från Anna nu sedan länge skilda före detta maken Kaj. Med på det här kalaset var vidare Amandas pojkvän Fritiof samt Annas kusin Anna-Karin. Plus hunden Sudden och en katt som jag inte vet namnet på.

Det blev grillmiddag även i Rinkeby. Det är den tiden på året nu.

Sommar i P1 med Dagny Carlsson

10 juli 2017 17:20 | Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Teater | Inga kommentarer

Själv bloggar jag vid 80 års ålder, men jag är ju gammal journalist och lärde mig hyggligt tidigt att skriva även på dator. Fast vad är det mot 105-åriga Dagny Carlsson, möjligen världens äldsta bloggare – hon fick överta en dator efter systersonen som kom hem från USA och sen bytte dator, lärde sig använda den och började blogga vid 100 år ålder.

För att lära sig hantera en sådan här apparat gick hon en datakurs och lärde sig med hjälp av en instruktionsbok och övning. Undra på att omgivningen blev imponerad. Biblioteket i Solna bad henne hålla i en datakurs för äldre, hennes lärare skrev om henne i lokaltidningen, TV gjorde en dokumentär om henne och media i länder långt borta gjorde program om henne. Allt det här har lett till att hennes blogg har enormt många läsare. Och hon själv har på ålderns höst blivit kändis.

Själv tar hon allt det här med ro och viss distans. ”Man ska inte gamla till sig”, sa hon i sitt ”Sommar” i dag.

Hennes liv har långt ifrån varit en framgångssaga.

Hon hade det ganska motigt i unga år: Hon hade velat studera, men det fanns inga pengar. Pappan dog när hon var 17, och på den tiden fanns det ännu inte något välfärdssamhälle som kunde stötta unga i hennes belägenhet. Hon kände sig också mindervärdig när hon jämförde sig med sin duktiga syster.

Samhället gick heller inte, varken då eller tidigare, in för att stötta kvinnor. Hon berättar bland annat om mormor som fick bli piga och då blev med barn, av allt att döma med husbonden som barnafader. Men han betalade en dräng för att ta på sig faderskapet och gifta sig med hennes mormor.

Om 1930-talet berättar hon som så många andra om arbetslösheten, den som i hennes eget fall ledde till att hon trots handelsskola inte fick något adekvat jobb. Det enda jobb hon lyckades hitta var på en syfabrik, och där blev hon kvar till 1937.

Sen fick hon nys om en syfabrik i Örebro, dessutom med veckolön, även om man där liksom överallt annars på den tiden måste jobba också på lördagar.

Under tiden där blev hon bekant med en man, som uppvaktade henne och friade, och trots att han rökte och drack sa hon till slut ja, när han lovade skärpa sig. Men det gjorde han inte, och till det kom att han dessutom var sjukligt svartsjuk – en gång låste han in henne när hon hade tänkt gå på en julfest på arbetsplatsen.

Så hon bröt upp och återvände till Norrköping, där hon tidigare hade jobbat – gick en fortbildningskurs som visade sig vara svår att klara på grund av algebran.

Men hon gav sig inte, gick en Hermods-kurs, och nu lyckades hon bra. Det här ledde till att hon fick jobb som arbetsledare på Försäkringskassan i Sundbyberg.

När hon nu bodde i storstockholmsområdet, vidgade hon sina vyer ytterligare, började till exempel regelbundet gå på Operan.

Och så träffade hon, vid dansbanan på Gröna Lund, en ny man, fåordig men spännande. Den här gången blev det inget kyrkbröllop; de gifte sig på pastorsexpeditionen i Solna.

I honom fann hon en partner, som på olika områden vidgade hennes liv. Med honom reste hon till fjärran mål som Spanien, Samarkand, Marocko och USA.

Hur de hade råd? Han var snickare men också från Småland, så han startade tillsammans med en kompis egen firma.

Allting kunde ha slutat hur lyckligt som helst. Men när han inte längre orkade gå ut och dansa och blev fysiskt allt mer tagen, visade det sig vara det hon befarade, och cancern tog hans liv.

Slutet blev mycket jobbigt. Hon fick till exempel hela tiden hjälpa honom ut på toaletten.

Först var hon inställd på att själv också dö. Men sen kom insikten ”Man måste leva, i nuet”.

Fast det där nuet skiftar genom åren. Själv minns hon både första världskrigets gulaschbaroner och andra världskrigets kafferansonering och surrogatkaffe men då fisk fortfarande såldes utan ransoneringskort.

Och när den här 105-åriga damen var klar, sa hon tack och hej till oss lyssnare och önskade oss en trevlig sommar.

Hennes musikval i programmet var delvis förvisso mer traditionellt och äldre än det som utmärker flertalet av dagens sommarprogram – hon spelade till exempel ”Beatrice-Aurore” och ”Med dig i mina armar” med Sven-Olof Sandberg, ”Ungmön på Kärringön” med Harry Brandelius och ”Min soldat”, krigsårens stora svenska schlager med Ulla Billquist. Kanske ska man där också nämna ”Så skimrande var aldrig havet” med Evert Taube, men Taube är ju inte utplånad ur yngre människors musikminne.

Något var knutet till reseavsnittet i hennes program: ”Chicago” med Frank Sinatra.

Ett par av låtarna kunde sägas illustrera de ekonomiska problem som löpte som en röd tråd genom delar av programmet: ”The Winner Takes It All” med Abba och ”Somliga går med trasiga skor” med Cornelis Vreeswijk.

Ytterligare annat var väl valt det också: ”Båklandets vackra Maja” med Fred Åkerström, ”Unforgettable” med Nat King Cole, ”Matilda” med Harry Belafonte, ”Man får aldrig en karl med gevär” med Sonja Stjernquist och Carl Michael BellmansLiksom en herdinna” med Mikael Samuelsson och Mats Bergström.

Och sina kunskaper om klassisk musik redovisade hon genom att spela Pjotr TjajkovskijsNötknäppren” och ett stycke ur Giacomo PuccinisLa Bohème”.

Kjell Eriksson på visit

3 juli 2017 22:56 | Deckare, Mat & dryck, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

I min deckarhylla har jag Kjell Erikssons alla böcker om Ann Lindell. Den här polisen hamnar också vid något tillfälle på Gräsö, nära vårt sommarviste i Öregrund. Serien om Ann Lindell är något ganska ovanligt i deckargenren – den som är road kan ju gå upp under Kulturspegeln, Deckare och kolla.

Jag blev personligt bekant, man kan nog säga kompis, med Kjell, genom att hamna i styrelsen för Ordfront i Uppsala, vars ordförande han var. Trots sin egen bakgrund i yttervänstern ville han aktivt ha mig med i föreningen, och jag blev bland annat dess kassör. Kjell gav för övrigt ut sina egna böcker på Ordfront, och där placerade jag själv laboremusantologin ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (2002).

Jag har varit hemma hos honom på styrelsesammanträden (och han hemma hos mig på andra sådana), men så försvann han från Uppsala, flyttade till Brasilien. Han har sedan hämtat bokmiljöer därifrån, liksom från andra delar av de delar av världen som vi européer ofta inte vet så mycket om, men Kjell gör alltid grundlig research. Det gäller för övrigt också den bok han har skrivit med spanska inbördeskriget som verklig bakgrund.

Kjell vet att vi under sommarhalvåret bor i Öregrund – han har till och med varit inne på att skriva en artikel om vår trädgård, men det har aldrig blivit av. Och självfallet har jag oavsett detta inbjudit honom att titta in, om han hade vägarna förbi.

I förmiddags knackade det på, och Birgitta gick och öppnade. Och där stod Kjell, efter att ha varit på Gräsö vad jag förstod. Så jag avbröt mitt skrivande, och Birgitta serverade kaffe och egna småkakor som fanns kvar efter mitt 80-årskalas.

Strax var samtalet i gång: Jag berättade att jag just hade fyllt 80 och han att han själv, visserligen inte riktigt lika gammal, plötsligt och oväntat – hans brasilianska kvinna är visserligen yngre än han men så pass gammal att hon inte längre trodde att hon kunde bli med barn – hade blivit far på nytt.

Under det här fikat pratade vi, även Birgitta, ivrigt om allt som vi kom på.

Sen tyckte jag att vi skulle visa Kjell, som har haft handelsträdgård, vår egen trädgård, och vi lät inte det regn som föll hindra oss. Kjell hämtade ett paraply i bilen och gav det åt Birgitta, och jag skyndade in och hämtade ett paraply åt Kjell och satte på mig själv en regnrock. Birgitta berättade om växterna i rabatterna, men den forne trädgårdsmästaren kunde själv identifiera de flesta rossorterna, visste till och med att det var ett japanskt Sakura-träd som vi har på husets baksida.

Och sen åkte han i sin bil.

Men mig förmanade han liksom förr: Du måste skriva dina memoarer!

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^