Giedrė Šlekytė tillbaka i Musikens hus i Uppsala

5 oktober 2018 22:04 | Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Det är nu över en vecka sen jag var på Musikens hus (Uppsala konsert & kongress) och lyssnade på den senaste abonnemangskonserten, betitlad ”Fagott i fokus”. Jag har berättat om min mödosamma promenad, delvis med hjälp av tillskyndande vänliga och hjälpsamma människor, till Vaksala torg, men jag har hittills inte orkat skriva om själva konserten, vilket också har att göra med att jag och Birgitta den här veckan har genomfört vår stora höstflytt från sommarhuset i Öregrund till lägenheten i Uppsala, vilken först fordrade nedpackning av kläder och skor, jättemånga böcker och filmer, krukväxter plus årets skörd av äpplen och pumpor, barnbarnens leksaker och böcker och så vidare i kartonger och kassar, alltsammans med matvaror med mera för frakt till lägenheten i Uppsala med hjälp av stadsbud – vi är själva både billösa och körkortslösa. Jag var kvar i Öregrund för att se till att allt kom med, och Birgitta hade åkt till lägenheten i Uppsala för att ta emot och släppa in stadsbuden och visa dem, var de olika kollina skulle ställas.

Men flytten var ju för den skull inte avslutad. Sen dess har vi hållit på med att sortera in alltsammans på sina platser, och det finns fortfarande rätt mycket kvar att göra.

Men tillbaka till konsertkvällen.

Kvällens dirigent var litauiskan Giedrė Šlekytė, som vi såg gästdirigera Uppsala kammarorkester för andra gången – sist gjorde hon en mycket berömvärd insats för nästan exakt ett år sen.

Den här gången öppnade hon genom att spela ett verk av en landsmaninna, ”De Profundis” för stråkorkester (1998), komponerad av Raminta Šerkšnytė, född 1975. Jag känner inte närmare till Raminta Šerkšnytės musik, men det här verket var ju skrivet för stråkar, och stråkarna i kammarorkestern, för dagen med violinisten Bernt Lysell som konsertmästare, gjorde ett gott jobb med den här ganska mångsidiga kompositionen. Verkets titel antyder ”Psaltaren” som inspirationskälla, men jag har inte haft tid och ork nog att undersöka det här sambandet mer noggrant.

Påföljande två spelade verk hade båda fagott som huvudinstrument: ”Signs” för solofagott från 2016, skriven av Kim Hedås (född 1965) för kvällens inlånade fagottist, Sebastian Stevensson. Före pausen fick vi också höra ”Fagottkonsert i F-dur” (1811, omarbetad 1822) av Carl Maria von Weber (1786-1826). Jag måste bekänna att jag inte riktigt föll för de här båda verken. Jag har inget mot fagotter som delar av en blåssektion men fagott som huvudinstrument är knepigare. Och jag greps inte heller av Stevenssons spel.

Efter pausen kom ett verk av en välrenommerad musikskapare, Georges Bizet (1838-1885) och det som spelades var hans ”Symfoni i C-dur”. I klass med hans ”Carmen” är ju inte det verk som spelades, men jag lyssnade gärna.

Melodikrysset nummer 39 2018

29 september 2018 18:22 | Mat & dryck, Media, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarer

Dagens melodikryss var i det stora hela inte särskilt svårt. Men några knepigheter innehöll det som vanligt.

”I Don’t Let the Sun Go Down On Me”, skriven och insjungen 1984 av Nik Kershaw har jag inget minne av att ha hört förut.

Per Gessle hör inte till mina personliga favoriter, men jag har nog åtminstone hört hans ”Listen To Your Heart”, fast i dag försökte Anders Eldeman göra frågan svårare genom att spela en insjungning gjord av en sångerska som jag inte ens har hört talas om, Inez (DJ och med efternamnet Pettersson).

Mellon brukar jag ju lyssna på, likaså ESC, och naturligtvis har jag lyssnat mycket på Sanna Nielsen, särskilt då i egenskap av programledare i ”Allsång på Skansen”. Men hennes bidrag i Mellon 2001 (som gav svarsordet ett), ”I går, i dag”, mindes jag faktiskt inte, trots att hon kom trea.

Då var det mycket lättare att komma i håg Roger Pontare med ”När vindarna viskar ditt namn” från Mellon 2000, där han vann – men han hamnade först på sjunde plats i ESC, där han sjöng låten på engelska: ”When Spirits Are Calling My Name”. Det var den engelska versionen som spelades i dagens kryss.

Den allra första frågan i dag hade jag lite problem med – inte för att jag inte kände igen ”Gröna granna sköna sanna sommar”, som Lill-Babs sjöng in 1956. Men eftersom jag minns texten, kom jag också i håg att hon sjöng ”Välkommen gröna granna sköna sanna sommar” och jag trodde alltså att också ”välkommen” ingick i titeln. Stikkan Andersson skrev den svenska texten, men egentligen var den här låten tysk. Fast vida mer känd är den under sin engelska titel, ”Those Lazy-Hazy-Crazy Days of Summer”. Själv minns jag den i Nat King Coles insjungning från 1963.

Svenska ABBA är ju kända överallt – själv har jag bland annat sett föreställningen med deras låtar på Broadway. Och självfallet känner jag igen Björns och Bennys och samme Stikkans ”SOS” från 1975.

Med lite möda – förorsakad av att Lennart Palm gjorde sitt bästa för att vilseleda oss – gick det att också identifiera Agnetha Fältskogs ”Jag skulle äga miljoner om tårar vore guld”.

Tårar av guld kunde å andra sidan locka ”Den tjuvaktiga skatan”. ”La gazza ladra” skrevs 1817 av Gioacchino Rossini.

Och från guld är steget inte långt till smaragder. Jag hör till en årgång som under folkskoletiden fick sjunga

Vi gå över daggstänkta berg, fallera,
som lånat av smaragderna sin färg, fallera.
Och sorger ha vi inga, våra glada visor klinga
när vi gå över daggstänkta berg, fallera.

Melodin är mycket gammal, men sångtexten till ”Vi gå över daggstänkta berg”, skrevs 1906 av Olof Thunman. Thunman föddes 1879 i det nu rivna Imperfectum vid Västra Ågatan i Uppsala, alltså nära Fyrisån, och hans grav – han dog 1944 – finns på Gamla kyrkogården i Uppsala.

Ännu äldre är melodin till ”Gubben Noak”, först publicerad 1791 som n:o 35 i ”Fredmans sånger” men skriven tidigare av Carl Michael Bellman. Fast i dag hörde vi bara melodin, nu brukad av Povel Ramel till en ganska märklig text, ”Fulvia fästing”, publicerad i ”Djur i bur”, 2001. Jag har den på skiva också.

Här väljer jag att först återge de tre första stroferna i ”Gubben Noak”:

Gubben Noak, gubben Noak
var en hedersman.
När han gick ur arken
planterade han på marken
mycket vin, ja mycket vin, ja
detta gjorde han.

Noak rodde, Noak rodde
ur sin gamla ark,
köpte sig buteljer,
sådanna man säljer,
för att dricka, för att dricka
på vår nya park.

Han väl visste, han väl visste
att en mänska var
torstig av naturen
som de andra djuren,
därför han ock, därför han ock
vin planterat har.

Och sen får ni läsa slutet av Povel Ramels ”Fulvia fästing”, i dag exekverad av hans son Mikael Ramel:

Nej,
Fulvia fästing,
Fulvia fästing
hennes fröjd blev kort.
Julias pappa, läkarn,
fann en tång av lämplig sort.

Förde fästingflickan
till brinnande tändstickan,
satt sig sedan
ned och skrev en
lugnande rapport,
om att Julia
slapp borelia,
och att Fulvia just gått bort.

Jag vet inte om fästingar också kan dränkas i havet, för då hade läkarn som begravningspsalm kunnat sjunga Charles Trenets ”La mer”, första gången på skiva med en annan 1945, 1946 insjungen av Trenet själv. På engelska kallas den här sången ”Beyond the Sea”, och bland många skivinspelningar väljer jag att nämna den med Bobby Darin från 1960.

Kvar då är, lite av en slump, ”Pretty Belinda” från 1969. Eldeman ville veta vad Belinda var – jo söt, vilket knyter an till Ola Håkanssons svenska version från 1970, ”Söta Belinda”. Fast i dag fick vi höra låten på dragspel med Roland Cedermark.

För egen del känner jag allt mer av mina ålderskrämpor. Inför torsdagskvällens abonnemangskonsert i Musikens hus i Uppsala åkte jag till Uppsala tidigare för att hinna klara av också en rad ärenden: betala några barnböcker genom Forex, ta ut mer kontanter på Handelsbanken och gå till Apoteket för att komplettera medicinförrådet. Jag fick med viss möda ner medicinpåsen i min axelväska, men då blev den så tung att jag bara orkade gå några meter i taget, och jag gick allt mer snedlutad med den där väskan hängande på höger axel. Det blev allt mer besvärligt, men till slut tog jag mig i alla fall till övergångsstället över Kungsgatan.

När det blev grönt lyckades jag bara ta mig till mittenrefugen, innan det blev rött igen; dessutom regnade det. På andra sidan, vid Stadshuset, följde jag ett byggplank en liten bit, men sen måste jag ta stöd av planket – orkade helt enkelt inte gå mer. Från andra hållet kom då en ung och vänlig dam, som frågade hur det var fatt, och när jag berättade hur det var, tog hon mig under armen och stöttade mig några meter i taget ända till en bänk, där hon föreslog att jag skulle vila mig ett tag. Själv hade hon en tid att passa och måste vända om mot centrum.

Jag satt på bänken ett bra tag men fortsatte sen att gå och kom snart till trappan upp till Sivias innergård, i vars andra ände restaurang Lucullus finns och där jag skulle äta tillsammans med Birgitta och de andra som ingår i vårt lilla sällskap av konserthusabonnenter. Men hur i helvete skulle jag komma dit? Krafterna var totalt slut efter det att jag hade lyckats komma upp för trappan, och jag var tvungen att hålla i en butiksvägg för att ens orka hålla mig upprätt. Till slut kom det fram en dam igen och frågade hur det var fatt, och jag berättade. Hon tog mig då under armen, men jg var vid det laget så utmattad, att jag inte var till någon som helst hjälp. Men då kom det fram en herre också, och när hon hade förklarat vad det handlade om, tog han mig under andra armen, och så baxade de mig tillsammans över innetorget och sen in på Lucullus och följde mig ända fram till bordet längst in, där de övriga allt mer oroliga satt och väntade på mig. Vad skulle man ta sig till, om det inte fanns snälla och hjälpsamma medmänniskor? Och jag vet ju inte ens vad de heter.

Med lite mat i magen, för min del jugoslavisk Cevapcici, grovmalda köttfärsrullader med rödlök, pepperoni, gräddfil och stark paprikasås, serverat med pressad potatis, ljusnade livet lite, och sen gick vi över torget till Musikens hus för kvällens konsert.

En resa som resulterade i två nya äppelträd från Estland till vår trädgård i Öregrund

8 september 2018 1:04 | Konst & museum, Mat & dryck, Resor, Trädgård | 2 kommentarer

Birgitta fick i present av sin bror Ragnar och hans hustru Gunnel (som under sin studietid bodde hemma hos oss i Uppsala) en bilutflykt till mål som Birgitta själv fick välja, men också jag inbjöds att följa med.

Färden gick först till Wij trädgårdar Ockelbo i Gästrikland, där blomsterprakten när vi var där var överväldigande, men eftersom solen sken och sken, klarade mina allt uslare ögon inte att se just något, så jag tog mig försiktigt tillbaka till en bänk under ett solparasoll och satt kvar där medan Birgitta bland annat besåg rosenodlingarna. Senare valde hon ut plantor att köpa till vår trädgård i Öregrund, och jag köpte (inomhus) godis till Kerstin, Viggo och Klara. Men dess förinnan hade vi ätit mycket god lunch i restaurangen i huvudbyggnaden.

Sen fortsatte vi den här bilutflykten med att göra en tur till Västerberg nära Storvik, närmare bestämt till den folkhögskolemiljö, där Birgitta bodde när hon började skolan och där Ragnar är född. Mycket är, har jag förstått, förändrat sedan dess. Bland annat går vägen numera tvärs igenom det gamla folkhögskoleområdet, och trädgården kring det hus där familjen Dahl bodde var nog mer välansad förr.

Eftersom vi tänkte använda andra resdagen till mål i Dalarna, avlutade vi den här dagen med att åka till Falun och där checka in på Clarion Collection Hotel Bergmästaren, som också visade sig ha en prisvärd middag.

Nästa dag fortsatte vi till Stabergs barockträdgård. Barockträdgården är förstås anlagd senare, men själva egendomen har rötter som bergsmansgård ända från senmedeltiden. Den här miljön visas av historiska skäl för besökare – det är således inte primärt någon handelsträdgård, men det finns mycket att se för oss som är intresserade av blommor och andra trädgårdsväxter.

Fast mittåt: Medan vi vandrade runt där, började ett par kvinnor bära ut stora krukor med äppelträd, uppenbart avsedda för försäljning. Och eftersom jag på grund av det mulna vädret såg bättre, gick jag förstås dit och tittade. Och se på fanken: Plötsligt såg jag ett äppelträd som av namnet, Suislepp, att döma hade estniskt ursprung. Och när jag sen bad en av damerna om fler upplysningar och berättade att jag själv var estländare, berättade hon att där fanns ytterligare en estnisk äppelsort, kallad Tsarens sköld på svenska, liksom Suislepp med rötter i Estland men liksom denna mycket spridd även i Finland och i S:t Petersburg-området. Så det var klart att jag köpte ett exemplar av vardera, och de här träden är numera båda planterade på gräsmattan nedanför syrenhäcken i vår trädgård i Öregrund, också omgärdade av skyddande hönsnät runt stadigt jordade stödplankor.

Med hjälp av datorn upptäckte jag, att de här båda estniska äppelsorterna i dag säljs av ett antal svenska plantskolor, och jag har sen parat ihop dessas uppgifter om de här träden med upplysningar på estniska, hittade på internet.

Suislepp (Malus Domestica) är en apel från Suislepa mõis, godset Suislepp i trakten av Viljandi i Estland. Det är ett medelstort träd och en god pollinerare. Odlingsområdet sträcker sig upp till zon VI. Frukten blir tidigt ätmogen och har god vinterhärdighet. Äpplena, 60-90 gram, är fasta och saftiga men ändå mjöliga. De här äpplena blir gula med röda strimmor.

Tsarens sköld (också i familjen Malus Domestica), togs fram av Regels plantskola i Tartu 1865 och är liksom Suislepp spritt i Finland och i S:t Petersburg-området. Jag har läst mig till att det efter planteringen kan ta flera år innan det här trädet blommar. Äpplena blir rödgula och koniska och har löst och saftigt fruktkött, mer sött än syrligt. ”Tsarens sköld” är en höstsort med bra vinterhärdighet. Odlingsområdet sträcker sig upp till zon VI-VII.

Jag kom på mycket god fot med kvinnan som sålde de här träden till mig, och jag lyckades också få en påse med malvafrö, ganska lik den estniska malva jag en gång fick av min mamma, som i sin tur hade fått frön från släktingar i vår hemby, Juminda. Den malva jag nu köpte kallas Malva Syvestris, på svenska Rödmalva.

Malvor är ju ettåriga, så dem ska jag sätta i jord nästa vår.

Fast den här resan avslutades inte med besöket i Stabergs barockträdgård. Vi hade ett mål kvar, för vi hade också planerat att besöka Carl Larsson-gården i Sundborn, där vi också åt lunch i närbelägna Hyttstugan.

Men syftet med resan dit var förstås att se den miljö Carl och Karin Larsson bodde och verkade i under en stor del av året och det hus de tillsammans med barnen vistades i. Vi köpte en guidad tur och fick se rum för rum på husets två plan, möblerat som det var på larssonfamiljens tid och nu samtidigt en utställning av både Carls och Karins konst. Det var roligt att se, och märkligt nog klarade jag med hjälp av räcken också trapporna. Jobbigast för mig var det att behöva stå så mycket, men här och där fanns det enstaka stolar utplacerade, där jag kunde lyssna på guiden i sittande ställning.

På Carl Larsson-gården köpte jag presenter också till Matti, Karin och deras småflickor Ella och Sofia: en bok om Carl Larssons konst, Karinfröer (solros) och så mugg- eller dricksglasunderlägg med Carl Larsson-motiv åt småflickorna.

Sommar i P1 med Thure Lindhardt

17 augusti 2018 17:28 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har läst nordiska språk, bland annat tentat av dansk skönlitteratur – jag läste ett brett urval böcker på danska. Jag har semestrat i Danmark och under min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare besökt de danska socialdemokraternas partikongresser runt om i landet och valvakor i København, där jag också har varit på möten med Nordiska rådet. Jag prenumererade under samma tid på fyra danska tidningar.

Allt det här innebär att min förmåga att förstå danska med tiden blev ganska hygglig, men jag måste bekänna, att jag bitvis hade svårt att hänga med i den danske skådespelaren Thure LindhardtsSommar”, detta trots att han, kanske med tanke på de svenska åhörarna, talade långsamt.

Det här kan bero på att han försökte tala danska med inlån av svenska ord, vilket mest gjorde mig förvirrad. Men det kan också ha att göra med att han beskrev sin verklighet i poetiska bilder, utan den konkretion som oftast präglar sommarprogrammen.

Fast naturligtvis fanns där också mer konkreta partier, som skildringen av den åtta månader gamla dottern Billie och hennes sätt att med hjälp av ögonen och ibland munnen bit för bit utforska världen.

Men ändå är det här nog årets mest svårrefererade sommarprogram. Lindhardt sa heller inte mycket om sin medverkan i dansk-svenska ”Bron”, som ju kunde ha fungerat som brygga mellan det danska och det svenska.

Ser man till musikvalet i programmet, spelar han ganska mycket som är välbekant också för svensk publik: The Beatles (”Because”), David Bowie (”Five Years”), Simon & Carfunkel (”The Sound of Silence”), Radiohead (”Exit Music”), Dire Straits (”Brothers In Arms”), Nick Cave & The Bad Seeds (”Into My Arms”) och Ludwig Van BeethovensSymfoni nummer 7 i A-dur” med Berliner Philharmoniker.

Inte mycket är danskt, och det slår mig, att flera danska skivartister i visgenren på sjuttiotalet också var kända här i Sverige.

Hur som helst hade det även i det här fallet varit bra, om de spelade låtarna och vem som hade gjort skivorna hade nämnts i programmet.

Ett par dagars sändningsuppehåll

9 augusti 2018 9:50 | Konst & museum, Resor, Trädgård | 1 kommentar

Så här års bor Birgitta och jag i sommarhuset i Öregrund. Vi lämnar ogärna Öregrund mer än för läkarbesök i Uppsala men återvänder hit så snart vi kan. Men vi får förstås besök av barn och barnbarn, tidigare i sommar Matti med sin familj, Karin och deras småflickor Ella och Sofia, just nu Kerstin och hennes Viggo och Klara.

Nu kommer Kerstin och hennes barn att få ha huset, fullt av barndomsminnen, för sig själva ett par dar. Birgitta och jag har i 80-årspresent av hennes yngste bror Ragnar och hans fru Gunnel (som för övrigt bodde hos oss i Uppsala under sin studietid) fått en utflykt i deras bil till Gästrikland och Dalarna.

Vi ska besöka Wijs trädgård i Ockelbo och så den folkhögskolemiljö i Västerberg, där Birgittas och Ragges föräldrar arbetade och familjen bodde. Sen åker vi vidare till Dalarna för besök på Carl Larsson-gården för att se utställningen ”Japanskt möter svenskt”, och så ska vi också besöka Stabergs barockträdgård.

Men på fredag är vi tillbaka i Öregrund, och jag ska då komma i kapp med sommarprogrammen igen.

Sommar i P1 med Magnus Carlson

3 augusti 2018 18:24 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

För egen del kom jag först i kontakt med Magnus Carlson, 50 år i dag (grattis!), när han spelade tillsammans med Stefan Sundström. Sedan bildade han indierockgruppen Weeping Willows, som jag också har hört men inte följt på samma intensiva sätt. Hans senare band, Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet, har jag inte alls lyssnat på. Min dotter och min son hörde honom och Weeping Willows i Parksnäckan i Uppsala den 10 juli, och de tyckte att han var mycket bra.

Magnus Carlson har även medverkat i några mycket kända svenska filmer.

Magnus Carlson fyller alltså 50 i dag men tycker det är mycket viktigare att mobilisera människor för att bevara ett hållbart liv här på jorden.

Det senare är temat för hans ”Sommar” i dag, men eftersom han inte är någon katastrofprofet, resonerar han sakligt och prövande om vad vi kan och borde göra för att avvärja en möjlig katastrof, som bland annat skulle kunna göra delar av den här planeten, främst i Afrika, obeboeliga. Sommarens värmechocker i Spanien och Portugal kanske är tecken på vad som med full kraft kan drabba stora delar av planeten.

Till sin hjälp för att resonera om vad som kan hända tar han andra, som inte heller de är kända som domedagsprofeter: Elin Roos, Pär Holmgren, Anders Wijkman, Johan Rockström med flera. Med dem för han prövande samtal om skogsbränder, köttätande, användning av plast till förpackningar och annat, flygtrafik och flygbränslen, avfall, Östersjöns tillstånd och vad och hur mycket man kan fiska där samt binas roll som pollinerare och det hot utplåningen av blomsterrika hagmarker utgör för dessa små flygfän, vilket i sin tur hotar jordbruket och fruktträden.

Och alldeles lätt att få oss människor att förstå allt det här är det inte. Hjärnforskarna vittnar om att våra hjärnor, i mycket lika grottmänniskornas, söker snabb belöning och ser små risker för att vi skulle bli bestraffade.

Magnus Carlsons låtval börjar med ”If I Can Dream” med Elvis Presley och har sedan samma gröna tema som den muntliga delen av programmet: ”The Landscape Is Changing” med Depeche Mode, ”Hot Barbecue” med George Benson, ”Fake Plastic Trees” med Radiohead, ”A Visit To a Sad Planet” med Leonard Nimoy, ”Don’t Go Near the Water” med Johnny Cash, ”Mercy, Mercy Me” med Marvin Gaye, ”Changes” med David Bowie och så som avslutning Evert TaubesÄnglamark” med sonen Sven-Bertil Taube.

Min enda invändning mot det här sommarprogrammet var att det åter igen var ett i raden, där lyssnarna inte upplystes om vad Magnus Carlsson spelade.

Men nu har ni alltså, här, fått en fullständig skivlista.

Sommar i P1 med Victoria Borisova-Ollas

2 augusti 2018 17:23 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag känner till kompositören Victoria Borisova-Ollas men egentligen bara till namnet. Jag är operavän, men jag har inte hört/sett hennes ”Dracula” för att bara ta ett exempel.

Hennes ”Sommar” i P1 skiljer sig markant från allt som har sänts i den här programserien under årets sändningar, främst genom att programmet innehåller så mycket klassisk musik: Claude DebussysLa cathédrale engloutie”. Pjotr TjajkovskijsAugusti” ur ”Årstiderna” och Sergei RachmaninovsPreludium nummer 2”.

Men hon spelar faktiskt också annat, till exempel Ennio Morricones filmtema ”Gabriel’s oboe”, ”Bonden och räven” med Lena Willemark och så ”Time” med polska Kroke.

Borisova, i dag 48 år, är född i Vladivostok och skolad främst i Moskva. Hon fick börja spela piano redan vid sex års ålder, och hon säger själv i ”Sommar” att det skedde i enlighet med mammans önskemål och att tre till fyra timmars träning varje dag inte direkt var det hon själv ville göra. Men skicklig blev hon, åtminstone fram till dess att en olycka satte ena handen ur spel.

Men det betydde inte att hon lämnade musiken – nu övergick hon till något mycket mer lustfyllt, att komponera.

Genom giftermål hamnade hon i Sverige, men i maj och under stora delar av hösten bor hon i Italien. Dessutom har hon gjort resor till världens alla hörn.

När svenskar har frågat henne om hennes landpreferenser har hon svarat diplomatiskt: ”Jag hade det bra i Ryssland, och jag har det bra också i Sverige.” Helt oproblematiskt är det här svaret inte – stalintiden var visserligen över under hennes barndom, men Sovjetunionen var fortfarande en kommunistisk diktatur, fast säkert var det lättare att leva i det fjärran belägna Vladivostok än till exempel i mitt forna hemland, Estland. Och hennes historia om ukrainaren som helst inte spelade Rachmaninov därför att han var ryss är förvisso märklig men ändå inte helt obegriplig, om man ser det här i ett ukrainskt perspektiv.

Sommar i P1 med Sabina Ddumba

1 augusti 2018 20:05 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Då och då fogar jag nya artister till listan över sådana jag finner värda att lyssna på. En av dem är Sabina Ddumba, detta trots att jag har läst att hon slog igenom med hjälp av TV4as ”Så mycket bättre”, ett program som jag inte brukar titta på.

I sitt ”Sommar” talade hon flytande svenska utan accent, men både hennes namn och de bilder jag har sett av henne indikerar, att hon har afrikansk bakgrund. Och när jag kollar hennes personhistoria närmare, visar det sig, att hon, som nu är 24 år, faktiskt är född här i Sverige men att hennes föräldrar kom hit som flyktingar från Uganda.

I pappans fall var bakrunden den godtyckliga behandlingen av förmodat oliktänkande i Idi Amins Uganda. Han greps för att han ansågs vara emot landets diktator och var följaktligen tillsammans med många andra på väg att avrättas men lyckade under en paus i skjutandet fly och sen komma till Sverige, där han sedan blev flykting tillsammans med sin fru.

Pappan tordes sen inte återvända till Uganda, men så småningom började mamman, som aldrig riktigt kände sig hemma i Sverige, göra allt längre resor till hemlandet. Sabinas ständiga avsked från mamman blev allt mer smärtsamma, så hon slutade följa med för att ta adjö av modern, men det hela ändade ändå i att mamman tillsammans med Sabinas lillasyster flyttade till Uganda för gott.

Som man kan förstå, lämnade det här djupa sår hos Sabina, och hon tydde sig känslomässigt till pappan, som tog hand om henne och övriga syskon i Fisksätra.

När Sabina långt senare åker till mamman i Uganda, känner hon sig inte riktigt hemma där, och det är psykologisk begripligt att detta kan ha ett samband med det svek mamman tidigare hade utsatt pappan och henne själv för. Men ändå knyter hon nya band också med mamman.

Kanske är det här också bakgrunden till den kristna tro hon bekänner sig till.

Sabinas varma känslor till pappan tar sig även uttrycket, att han tydligen har fått vara med att välja låtar till hennes sommarproram, i vart fall ”Sweet Home Alabama” med Lynyrd Skynyrd (en artist jag själv har lärt mig namnet på med hjälp av en musikkunnig son), sannolikt också ”Daddy Lessons”, med Beyoncé och Dixie Chicks, det senare en grupp som jag har skivor av i mina skivhyllor.

Inte alla skivval Sabina Ddumba gör i sitt ”Sommar” är mina val, men programmet innehåller också en del som mina öron är öppna för: ”Father, Father” med Laura Mvula, ”I Owe You Nothing” med Seinabo Sey, ”Trick Me” med Kelis och ”Never Would Have Made It” med Teyana Taylor.

Sommar i P1 med Paul Hansen

29 juli 2018 1:17 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Paul Hansen är fotograf; jag känner till honom via Dagens Nyheter, som han jobbar åt.

Han verkar vara rätt så fixerad vid att dokumentera krig och konflikter i världens oroshärdar. I sitt ”Sommar”-program i dag markerar han tydligt att han inte använder sin kamera för att stötta eller stämpla den ena eller den andra sidan i en militär konflikt – ställning tar han mest för barn och ungdomar som blir offer, inte så sällan dödas i den här typen av konflikter. Det här är en begriplig ståndpunkt i maktkamp och krig mellan stridande, där det är riskabelt att satsa på en part som den ädla eller rätta sidan. Men naturligtvis finns det i varje konflikt både moraliska och juridiska måttstockar att mäta med.

Lätt är det hur som helst inte att entydigt ta ställning, men han hamnar då ibland i något som liknar uppräkning, när han staplar den ena hemska gärningen på den andra.

Fast så snart han konkretiserar mer och kommer de agerande och inte minst deras offer nära, känner också vi radiolyssnare oss mer delaktiga och berörda.

Och programmet får också mer liv när Hansen närmar sig det privata, sådant som varför hans danska pappa är som han är och när han själv under en vistelse i Afghanistan blev beskjuten av peshmerga – först en kula mot huvudet och sen en i ryggen – men ändå i motsats till vad han trodde ändå överlevde.

Som författaren JR Sundsröm en gång formulerade det: ”Jag är inte dö än, sa Janne Vängman.”

Till det märkliga med det här sommarprogrammet hör att det liksom flera andra i serien också innehåller ett smärtsamt avsked från en mamma.

Men hon lever i hans bilder. säger han.

Jag är också ganska imponerad av Paul Hansens låtval. Redan det att han spelar ”Eve of Destruction” med Barry McGuire och gamla ”Befriaelsen är nära” (”Kan vi, vill vi, törs vi?”), här med Eva Fröling men känd från ”Jösses flickor”. Och så Rymdimperiet med Stry TerrariesFelrättsnettheltfelrättsnett”. Göteborgska Kapten Röd är kanske också något att hålla ögonen på.

I övrigt spelar han till exempel Bryan Adams, Avicii, Håkan Hellström, Candela, Shu-Bi-Dua och Kenta.

En sommarpratare som uppenbart lyssnar på sådan musik är själv värd att lyssna på.

Sommar i P1 med Mikkey Dee

28 juli 2018 1:23 | Media, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Hårdrock och besläktad musik hör väl inte till det jag främst gillar, men genren innehåller en del som även jag lyssnar eller har lyssnat på. Alltså är inte brittiska Motörhead okända för mig, vilket jag skriver för att dagens sommarvärd, Mikkey Dee, spelade i bandet under perioden 1992-2015, nästan 24 år.

Mikkey Dee var torsdagens sommarpratare, men vem är han då? Han är självlärd trummis från Göteborg, och skrapar man lite på ytan, förstår man att Mikkey Dee är ett artistnamn för Micael Delaogiou, för att vara mer fullständig Micael Kiriakos Delaogiou, vilket pekar mot grekisk härkomst. Och jo, hans pappa är grek, men hans mamma var svenska.

Den här grabben blev redan när han var valp intresserad av att spela i band och satte själv ihop något som kanske kan kallas trumset, spelade också tillsammans med kompisar redan när han var sju-åtta år gammal. Eftersom det gick hyfsat, fick han sitt först riktiga trumset, och så gick hans mamma runt till alla i huset och kollade när det gick att spela. Det blev 20 minuter då och då.

Men grabben gav inte upp, och när han hade gått ut nian, fick gruppen han spelade i spelningar på skolor, i parker och så vidare.

Det blev mycket pop, men hans håg stod till hårdrock, så han och några andra bildade gruppen Geisha, som försökte slå sig fram i København. Det blev hårda dagar i usel boendemiljö, men så fick han 1987 ett nytt bud om europaturné med King Diamond. I stället hamnade de i USA, blev kända där och bandet blev lite av en succé.

Men han blev inte kvar länge i det här bandet. Han blev uppringd hemifrån: Mamma var dålig och skulle opereras. Hon hade tumörer och måste opereras. Han åkte hem, men när det såg ljust ut, tyckte även hon att han kunde åka tillbaka till USA. Fast när han väl var där, dog hon förstås, bara 44 år gammal.

Och så slutade allt i kaos. Bandet skingrades. Själv drabbades han av ryggbesvär med lång rehabilitering. Tjejen stack.

Men så vände allt igen. Han blev uppringd av Ian ”Lemmy” Kilmister i brittiska Motörhead, tillfrågades om att vara med och sa ja. Till att börja med ville Motörheads fans inte ha honom i bandet, och han mobbades men fick stöd av bandledaren och accepterades sen.

Bandledaren själv förde ett hårt liv – hans dryckesvanor gick inte ihop md hans diabetes – och till slut klappade han förstås igenom, vid 60 års ålder. Efter hans död tappade Motörhead geisten och slutade spela.

Mikkey Dee måste då hitta något nytt att försörja sig själv och familjen hemma i Göteborg, hustru och två söner, med, och han fick chansen att spela i tyska Scorpions för att göra en mycket längre historia kortare.

Den här historien är långt ifrån ointressant, men den är lite för fixerad vid berättarens, Mikkey Dees, eget liv.

När det gäller musiken, spelar han ganska mycket med band han själv har spelat i eller vars medlemmar han personligen känner. Bland det jag själv har hört och bland band jag känner till finns till exempel Deep Purple med ”Strange Kind of Women”, Hep Stars med ”Cadillac”, Thin Lizzy med ”Don’t Believe a Word”, Scorpions med ”Rock You Like a Hurricane” och så Motörhead med ”Ace of Spades” och ”Heroes”.

Jag gillar Motörhead mest, och när jag funderar över varför, kommer jag på en rimlig förklaring. Motörhead hade fans både bland hårdrockare och bland mods.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^