Melodikrysset nummer 11 2017

18 mars 2017 13:25 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag är ensam hemma. I morse åkte Birgitta till Värmland – Skoghalls arbetarekommun har bett henne tala vid deras jubileum. Birgitta kan mycket om svensk historia, inte minst arbetarrörelsehistoria, och det är ett jubileumstal med den inriktningen hon ska hålla. Dessutom har hon med sig en rullväska med sin memoarbok ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016).

Det är fascinerande, och en smula hoppingivande, att den äldre och mer radikala socialdemokrati både hon och jag i våra unga år anslöt oss till åter börjar väcka intresse. Nu i veckan var till exempel två unga kvinnor, Anna Jonsson och Sara Nilsson, här hos oss för en lång intervju med Birgitta. De skriver en pjäs om trädkramaraktionen i Bohuslän, och deras attityd var verkligen inte fientlig mot den forna miljöministern.

Det sista ger en lämplig övergång till åtminstone två ljudillustrationer i dagens melodikryss.

Dels spelades ”Regndroppspreludiet” av Frédéric Chopin. (Fast när det gäller musiken ägnade sig Eldeman åt något som jag avskyr, särskrivning: regndropps preludiet.)

Dels spelade han ”Sång om syrsor”, skriven av Jules Sylvain men i dag inte sjungen av Zarah Leander utan av Arja Saijonmaa.

Och på tal om politik: När det gäller Moderaternas nya samarbetshållning till Sverigedemokraterna, ber jag att få citera Magnus Uggla: ”Jag mår illa” (i dag dock i Lennart Palms tappning).

Och för att sen en smula byta ämne – för egen del har jag i min skivsamling det mesta av en gammaldags radikal, Ulf Lundell. I dag hörde vi honom i ”Jag vill ha fest”, som jag av någon anledning inte har på skiva.

Lasse Åberg känner jag rent av, bland annat för att han i likhet med min hustru är så kallad hedersupplänning. Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) intervjuade vi honom, och han bekände då, att han var sosse. Men detta har ju egentligen ingenting att göra med innehållet i hans ”Den ofrivillige golfaren”, där den musik vi hörde dock skrevs av Stefan Nilsson, som jag en gång i världen var med om att ge ut på salig a disc. Men det är bäst att ni också får det sökta ordet, golf.

Vi fortsätter på filmlinjen. Vi hörde ”Bel Ami”, också titeln på en bok av Guy de Maupassant som vi har i en av våra många bokhyllor.

Från film är inte steget långt till TV.

”Jubel i busken” har jag väl sett åtminstone lite av, men sambandet mellan ”Knö dig in” med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt och, mer allmänt, Albert och Herbert tyckte jag inte var solklart.

Fast den riktigt svåra frågan, i alla fall för mig, var i dag den som till svar hade ”American Pie”. Efter mycket nätletande kom jag fram till att det vi hörde var knutet till ”American Pie – the Wedding”, 2003. Rätta mig om jag har fel (dock sannolikt inte i fråga om själva svarsordet).

Desto flera gånger – bland annat i Melodikrysset – har jag hört ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polkadot Bikini”. Men det är ju en kul låt.

För egen del blir jag inte lika entusiastisk över Lisa Ajax och ”I Don’t Give A”. Men det vet ju ni som har läst mina utgjutelser över årets Melodifestival.

Allt var inte bättre förr, men då skrevs det schlager som mycket lättare fastnade i musikminnet och också fick ett längre liv. ”Du gamle måne” skrevs redan 1924 av danskarna Normann Andersen och Alfred Kjærulf, men i radio spelades den fortfarande under 1950,talet, som var min tonårstid. Här kändes frågan sökt igen – det månen ibland är är halv; i vart fall ser vi ibland en halvmåne.

Från den tiden – närmare bestämt 1956 – minns jag också ”That’s Amore” med Dean Martin. I texten finns en referens till en stad i Italien som jag har besökt, Neapel, på italienska Napoli.

Och då passar det väl bra att avsluta med Anna Netrebko och ”O mio battino caro”, en aria ur ”Gianni schiacchi” (1918) av Giacomo Puccini.

Sånt är livet

14 mars 2017 22:00 | Barnkultur, Handel, Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Serier, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag skriver ju bloggtexter varje dag, i mitt fall ofta om politik i grannländerna, vilket fordrar, att jag håller mig orienterad om vad som sker där. Så utöver att varje dag läsa fyra-fem svenska tidningar kollar jag också på nätet, dag efter dag, vad som händer i våra grannländer. Det senare innebär att jag ibland hittar unik information, ofta hinner före svenska tidningar med att berätta även större nyheter.

Också annat, till exempel barnböcker jag läser, skriver jag om här på bloggen.

Men naturligtvis gör jag en massa andra saker, sådant som jag inte fortlöpande skriver om.

I lördags hade vi till exempel Birgittas faster Karin, också hon med efternamnet Dahl, på lunch. Karin är en dam med den aktningsvärda åldern 96 år och trots sin ålder fortfarande häpnadsväckande välorienterad och politiskt intresserad, också radikal. I hennes sällskap rinner timmarna i väg fort, alltför fort.

I söndags skulle Birgitta och jag göra två saker i Stockholm, varav den första tyvärr måste senareläggas: Sonens, Mattis, redan tidigare senarelagda födelsedag får lov att firas ännu senare, eftersom han den här gången hade drabbats av förkylning.

Men lite senare samma dag åkte vi ändå till Stockholm. Christina Mattsson fyllde nämligen 70.

Även om jag tidigt skaffade hennes och Bengt af KlintbergsFula visboken”, är det främst Birgitta som under en lång tid har samarbetar med Christina, då styresman på Nordiska museet, i vars nämnd (styrelse) Birgitta var ordförande. Det här har inneburit att vi genom åren med jämna mellanrum har träffat både Christina och hennes man, konstnären Michael Söderlundh, son till Lille Bror Söderlundh och Lisbet Jobs. Jag har förresten av Christina sedan fått flera av hennes böcker, till exempel den om Lille Bror Söderlundh.

På den här födelsedagsfesten träffade vi också Christinas och Michaels dotter Hedda, som faktiskt på den tiden hon pluggade i Uppsala – hon finns numera på Södertörns högskola – var hem till oss i ett ärende. Hedda och jag hann ha ett ganska långt samtal innan födelsedagsfestens matdel startade. Det bör nämnas att stället vi var på är berömt för just sin mat.

Det här födelsedagsfirandet genomfördes på Spritmuseet, beläget inte så långt från Nordiska museet. I museidelen finns naturligtvis det husets namn antyder men också helt andra typer av utställningar. Just nu kan man där se verk av den mycket egensinnige Dan Wolgers, med en nästan lika stor volym av förklarande texter skrivna av Lena Andersson – för min del hade jag kunnat leva utan de här textmassorna. Sen fortsatte vi med att se även Martin Kellermans Rocky-utställning, högst intressant för mig, gamle seriefantast.

Redan under rundvandringen i museidelen kom konstnären Lenny Clarhäll, som jag tidigare har träffat, faktiskt också haft samarbete med, fram och hälsade och så pratade vi en stund. Lenny gjorde en av litografierna till socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum och dessutom minnesmärket över Ådalen 31 i Kramfors – jag och Birgitta var med vid 50-årsminnet 1981.

Sen träffade vi och pratade med en rad andra bland Christinas födelsedagsgäster, till exempel Anna-Greta Leijon, Lena Rainer, Gun-Britt Mårtensson, Anna Ekström och många andra, Birgitta också med flera hon känner från sin tid i museivärlden.

Under måndagen fick vi – tidigare än aviserat; jag var fortfarande klädd i morgonrock – besök av Namibias ambassadör, som ville lära känna Birgitta, eftersom hon tidigt besökte Namibia. Birgitta, som alltid är välorganiserad, hade förberett besöket genom att plocka fram skriftlig information och foton.

I morse gick vi upp tidigt, eftersom vårt fläktsystem skulle inspekteras, och när inspektörerna till slut kom, satt vi redan och åt lunch. Vi fick godkänt för det byte av spisfläkt vi har gjort.

Och sen åkte jag med bussen ner på stan för att fylla på matförråden, vilket jag gör i Coop nere vid Uppsala C.

På vägen därifrån mötte jag vår gamle vän Hans O Sjöström och vi fick en liten pratstund.

Ja, sånt är livet.

Jag hann lösa Melodikrysset, men kåseriet med svaren kommer först sent i kväll

25 februari 2017 11:05 | Media, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag hann lyssna på och även lösa Melodikrysset, men eftersom jag strax ska åka till Stockholm, kan jag skriva mitt sedvanliga lördagskåseri med svaren först sent i kväll.

Orsaken till det här är att jag ska på årsmöte i Stockholm med Helga Henschens vänner, där jag har ombetts sitta ordförande. Också det ska jag i sinom tid rapportera om här på bloggen.

Midvinterutflykt till vårt sommarviste

30 december 2016 19:20 | Film, Handel, Mat & dryck, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

I förmiddags åkte vi ut till vårt hus i Öregrund för lite vinterro över nyår och några dar in på det nya året. Nå, vinter i den där vita meningen är det inte här heller, men mest tid kommer vi hur som helst att tillbringa inomhus med TV samt medtagna filmer, böcker och CD. Huset har grundvärme på men var förstås ändå kallt, så det var gott med en tallrik av min av Birgitta hitbringade och uppvärmda köttsoppa till lunch.

Birgitta gick en rond utanför tomten och hittade tallkvistar till keramikkrukan i köket. Och efter lunch har hon nyårspyntat och lagt ut rena och fina borddukar.

Medan huset värmdes upp – jag gick runt och skruvade upp värmen – gick vi till Coop för att handla mat till i kväll och till nyårsafton.

Coop var i kaostillstånd när vi höstflyttade in till stan – totalrenovering hade påbörjats. Och så har det tydligen varit under hela hösten. Men nu finns butiken där, skinande ny och bättre försedd med varor än någonsin. Bland allt det nya finns en manuell disk för fisk och delikatesser av olika slag, och den vi hittade bakom disken var vår gamla vän Marina. Hon kom faktiskt ut i butiken, när hon fick syn på oss, och gav oss var sin varm välkomstkram. Senare hälsade vi också på andra bekanta, både i personalen och bland kunderna. Man känner hemkänsla i den här butiken.

Jag kommer nog att berätta mer om den fram över, men just nu nöjer jag mig med att rapportera, att jag i Marinas marina disk valde rökt sik och ett par stora fina böcklingar till middag. Det slank ner tillsammans med kokt potatis och en mix av färsk gurka och saltgurka.

Halldór Kiljan Laxness värd att läsa och återutge

16 december 2016 0:41 | Film, Media, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | 5 kommentarer

I förmiddags blev jag uppringd av en man, som höll på att tonsätta en sångtext han hade hittat i Halldór Laxness’ roman ”Salka Valka”. Uppenbarligen kände han till mitt långvariga intresse för Laxness, och nu undrade han om jag visste, hur det det förhöll sig med rättigheterna. Det var inte så lätt att svara på, eftersom jag för egen del läste ”Salka Valka” som följetong i gamla Folket i Bild i början av 1950-talet.

Men min spontana gissning var att det inte rörde sig om något av Laxness själv för ändamålet diktat utan någon isländsk psalm eller andlig sång, och när jag sedan plockade fram mitt bokexemplar av ”Salka Valka” och såg mer av samma sort, kom jag fram till att det här nog var en gammal Frälsis-sång.

* * *

I nummer 49 1953 började Halldór Kiljan Laxness’ roman ”Salka Valka” som följetong i gamla Folket i Bild; illustrationerna gjordes av Eric Palmquist. Jag läste följetongen – slukade berättelsen – nummer för nummer. Jag var FiB-ombud på den tiden. Långt senare kom jag faktiskt att använda Eric Palmquist som novellillustratör i Aktuellt i politiken (s).

1954 blev ”Salka Valka” film, i regi av Arne Mattsson och med filmmanus av Rune Lindström. Den unga Salka Valka spelades av Birgitta Pettersson, den vuxna av Gunnel Broström.

1955 fick Laxness nobelpriset i litteratur. Samma år gav Folket i Bilds förlag ut Laxness’ ”Världens ljus” i sin folkbokserie. Den trycktes i 80.000 exemplar. Jag var vid det laget ombud också för FiBs folkböcker och sålde boken. Det här är första delen av en tetralogi, ”Heimsljós”, de 1937-1938 publicerade delarna ”Ljos heimsins” och ”Höll sommarlandsins”. Den svenska översättningen var gjord av Rannveig och Peter Hallberg.

Men det förlag som hade utgivningskontrakt på Laxness’ böcker i Sverige och som således fick intäkterna av den med nobelpriset ökande försäljningen var det på den tiden KF-ägda Rabén & Sjögren.

I min bokhylla har jag också:

Himlens skönhet” (utgiven i Sverige 1951), översättning Rannveig och Peter Hallberg (”Hus skaldsins”, 1939, + ”Fegurd himinsins”, 1940).

Land till salu” (1952 utgiven u7ndr titeln ”Atomstationen”, 1955 återutgiven i den av KF huvudägda Vingserien), översättning Rannveig och Peter Hallberg
(”Atómstödin”, 1947).

strong>Salka Valka” (1953, 1967 i Rabén & Sjögrens pocketserie Tema), översättning Ingegerd Nyberg-Fries (”Salka Valka”, 1931-1932).

Gerpla – En kämpasaga” (1954, 1967 i Tema-serien), översättning Ingegerd Nyberg-Fries (”Gerpla”, 1952).

Islands klocka” (1955), i original ”Íslandsklukkan” (1941-1946), översättning Peter Hallberg.

Tidens gång i backstugan” (1957, i Tema-serien 1967), i original ”Brekkukotsannál”, översättning Ingegerd Fries.

Sen får man, när det gäller tryckår, gå långt fram i tiden, innan man hittar ytterligare några få böcker av Laxness (1906-1991).

1989 gav Alfabeta ut den fina berättelsen ”Den goda fröken och Huset”, utsökt illustrerad av Siri Derkert. Den är hämtad ur novellsamlingen ”Fotaták manna” (Människors steg), 1933. Peter Hallberg har gjort översättningen.

Och 2001 gav Atlantis i sin klassikerserie ut en ny upplaga av ”Islands klocka” (1948), fortfarande i Peter Hallbergs översättning, men nu med den isländska originaltexten, ”Íslandsklukkan” (1941), i samma volym.

Och 2011 utgav Leopard förlag ”Fria män”, översättning Inge Knutsson (”Sjálfstætt fólk” (1934-1935).

Jag vet att det finns fler böcker av Laxness översatta till svenska, men det här är de jag har.

Norstedts har ju sedan slukat Rabén & Sjögren (inklusive alltså dess forna vuxeunutgivningsdel).

Men någonstans på vägen försvann Laxness (och många andra mycket läsvärda författare med honom). Vad jag kan påminna mig, har Norstedts inte återutgett en enda av Laxness’ böcker, ens i sin pocketserie. Vore det inte dags för en egen klassikerserie, bland annat med de nobelpristagare som finns i förlagets och ingående förlags backlist? Jag talar alltså om en klassikerserie, där de ingående titlarna ständigt hålls i lager och vid behov nytrycks.

Om ingen på Norstedts vet, vilka nobelpristagare och andra klassiker som har getts ut på i koncernen ingående förlag, så kan jag bistå med en lista.

* * *

Mycket senare i livet än under det 1950-tal, då jag var FiB-ombud och började läsa Laxness har jag kommit att göra oerhört många resor till Ísland, vars både natur och kultur fascinerar mig. En gång har jag under en guidad tur med buss också passerat Laxness’ hem: fått det utpekat men inte besökt det.

Snökaos och middag i Vallentuna

13 november 2016 16:37 | Mat & dryck, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

I onsdags kväll var jag och Birgitta samt våra vänner Hans O och Lill Sjöström bjudna på middag hemma hos Birgittas syster Karin och hennes man, Hans Strandin. Detta råkade sammanfalla med årets första riktigt stora snöoväder, så det tedde sig milt talat osäkert hur vi skulle kunna ta oss dit i tid, om vi använde allmänna kommunikationsmedel.

Nu är Hasse en mycket skicklig chaufför – han har bland annat under lång tid arbetat som busschaufför inom SL – så han erbjöd sig att hämta oss hemma i Uppsala och även, som avslutning på kvällen, skjutsa oss tillbaka dit, och vi tackade förstås ja. Han skulle då också plocka upp Hans O, som numera åter bor här i Uppsala.

Hans Os hustru, Lill, hade tidigare på dan åkt på olika förrättningar i Stockholm och skulle ta sig till Vallentuna med SL-tåg. Men när vi kom fram, hade hon inte dykt upp. Och för att göra en lång historia kort: Hon och en väninna hade hittat en kvinna som hade halkat i snöovädret och brutit vristen, tror jag, och som de, solidariska medmänniskor som de är, hjälpte tills hon till slut blev omhändertagen. Sen blev det en massa tågtrassel på grund av all snön, men till slut anlände hon i alla fall hem till Karin och Hasse.

Vid det laget hade vi övriga ätit förrätten, kantarellsoppa, vilket dock visade sig passa bra, eftersom Lill är allergisk mot kantareller. Däremot åt hon, liksom vi andra, friskt av huvudrätten, mangolddolmar. Och till efterrätt fick vi sen en chokladkräm som till och med jag, som ju är diabetiker, kunde äta.

Samtalet runt kaffebordet i ett angränsande rum spände över allt från Birgittas nyutkomna memoarer – hon hade med sig ett par av de allra första exemplaren – till aktuell politik – inte minst diskuterades Donald Trumps framgång i det amerikanska presidentvalet och högerpopulistiska framryckningar också på andra håll. I det här sällskapet finns ingen som inte står till vänster.

I mina unga år, då jag var ordförande för socialdemokratiska Laboremus i Uppsala, fanns bland mina nära vänner och partivänner både Hans O och, ganska snart, Birgitta, och även Birgittas syster Karin och hennes man sedan mycket länge, Hasse, har varit mycket partiaktiva (s), båda med kommunala uppdrag. Lill träffade Hans O under bådas tid som aktivister i Folket i Bild/Kulturfront. Så som ni kan ana hade Trump inga supporters i det här sällskapet.

Därmed inte sagt att vi inte borde ägna mycket mer tankearbete åt att analysera, hur det kommer sig, att högerpopulistiska strömningar i dag vinner framgångar också i delar av arbetarklassen.

Melodikrysset nummer 39 2016

1 oktober 2016 13:40 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | 7 kommentarer

Jag antar att jag fick min svåra snuva och hosta från hustrun, som också – fast lite före mig – har drabbats av samma åkommor. Jag var riktigt under isen under senare delen av den gångna veckan, men att jag inte har skrivit något på bloggen de senaste dagarna beror faktiskt inte på det, inte heller på att hustrun har använt vår i Öregrund gemensamma dator till att på engelska skriva ett anförandemanus om Dag Hammarskjöld inför ett kommande framträdande.

Datorn i Öregrund, som Birgitta också behöver för att gå igenom sitt nu satta och ombrutna manus till en politisk självbiografi, som utkommer som bok senare i höst, la plötsligt av, på ett helt obegripligt sätt: Den går att använda som avancerad skrivmaskin, men internetuppkopplingen är bruten. Jag har gjort de sedvanliga försöken, som omstart, men datorn anger ett fel som ligger utanför mina datakunskaper. Vi har tillkallat service från den datafirma som har levererat datorn och några gånger tidigare har hjälpt oss, men de har inte kunnat skicka assistens förrän efter helgen.

Så vad fan gör man? Jag vill ju inte svika den stora publik, som följer det jag på lördagarna skriver om Melodikrysset, så jag bet ihop i mitt fortfarande ganska dassiga tillstånd och tog efter middagen i går kväll bussen in till Uppsala, där jag vet att min dator funkar. Men tråkigt var det, både att lämna hustrun och att jag på det här sättet missade en gammal favorit, Paul Simon, i fredagskvällens ”Skavlan”.

Lite tröst gav det därför att Melodikrysset i dag började med en rad gamla hits av Paul Simon och partnern Art Garfunkel: ”Cecilia”, ”Mrs Robinson”, ”Bye Bye Love” och ”The Boxer”.

Men jag är långt ifrån återställd, och jag kan bli sämre igen. ”Underbart är kort”, som Povel Ramel sammanfattade det 1955. Den finns också insjungen av Monica Zetterlund, som jag skrev om förra lördan. Fast i dag hörde vi en instrumentalversion med Putte Wickman och Ivan Renliden.

Både Monica Zetterlund och Ivan Renliden finns också bland de medverkande i Jonas Simas film ”Putte Wickman à la clarinette”, gjord 1990 för SvT Göteborg. Sima är en gammal vän från tiden i Laboremus, och jag använde honom senare dels som film- och mediakolumnist i Aktuellt i politiken (s), dels för att göra en film om Olof Palme, producerad av Socialdemokraterna till minnet av partiets tragiskt mördade store ledare. Och jo, Jonna Sima, som nu ingår i Aftonbladets ledarredaktion, är dotter till Jonas.

Förlåt denna utvikning. Men det är min blogg, och jag behövde balansera upp förekomsten i krysset av melodifestivalbidrag, som trots att de är helt färska inte har slagit rot i mitt musikminne.

Jag har inget ont öga till Pernilla Andersson, men hennes ”Mitt guld” från 2016 mindes jag inte ens.

Robin Bengtssons ”Constellation Prize” från samma tävling minns jag åtminstone – fast jag hade för mig att den hette ”Beautiful”.

Jag menar inte att vara nedlåtande mot Peg Parnevik – hennes ”Ain’t No Saint” låter inte så pjåkigt – men man kan inte utesluta att det spelade viss roll att hennes farfar, Bosse Parnevik, är en känd imitatör, när redaktionen bestämde, att hon skulle få vara med i ”Allsång på Skansen”.

Kändes det här för ifrågasättande, tar jag tillbaka och adresserar Tore Skogmans ”Tio tusen röda rosor” till henne.

Ewa Roos, 1968 i 13 veckor på Svensktoppen med ”Vilken härlig dag”, kan man ju inte skicka i väg så där, ens tankemässigt.

Men en annan sånguppmaning (från 2011), ”Glöm alla sorger”, från Östen med resten är ju desto mer användbar i denna sorgedal.

Jag är en hängiven vän av Bertolt Brecht – har sett honom på teater, läst honom och lyssnat på hans sånger, många av dem tonsatta av Kurt Weill. I dag fick vi höra ”Mack the Knife” med Robbie Williams, en inte oäven version, men på sätt och vis är väl Louis Armstrongs mer skrovliga version faktiskt musikaliskt bättre. Vill ni söka tyska originalinspelningar, sök efter ”Die Moritat von Mackie Messer” ur ”Die Dreigroschenoper” (1928).

I kriminella kretsar, om än flygande sådana, rör sig också Gioachino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan” (1817).

Jag har läst hela J R R Tolkiens ”Sagan om ringen”, men jag har inget emot Peter Jacksons filmversion heller.

”Heidenröslein” var ursprungligen en dikt, skriven 1771 av Johann Wolfgang von Goethe men publicerad först 1799. Den tonsättning som vi oftast förknippar med dikten är Franz Schuberts från 1815, den som vi i dag hörde i sånglig tolkning av Malena Ernman. Henne gillar jag inte bara för hennes sångförmåga och vackra utseende utan inte minst för hennes politiska mod och engagemang.

Det fanns en tid då fler vågade vara som hon.

Det var bättre förr.

Martina Haag i ”Vem tror du att du är?”: Var farfar brittisk agent?

6 september 2016 17:37 | Media, Prosa & lyrik, Resor | Inga kommentarer

Trots att jag har sett nästan alla program i TV-serien ”Vem tror du att du är?” har jag inte, mer än i något undantagsfall, skrivit om de här programmen. Men jag har ofta funnit dem intressanta.

Däremot har jag under senare år skrivit om samtliga Sommar-program, sålunda också de program som har gjorts av systrarna och författarna Bea Uusma och Martina Haag. Jag nämner detta därför att Martina Haag i går i det nämnda TV-programmet gjorde en, jag tror inte bara för mig, intressant djupdykning i sin släkts förflutna.

Trots att släktforskningen på moderns svenska sida inte gav så mycket – gåtan om en anfaders identitet blev dessutom olöst – var det hela tiden roligt att följa Martina Haag, detta för att hon var så uppenbart nyfiken och receptiv. Men mina läsare, som känner min egen estniska bakgrund, förstår säkert, att jag redan av det nämnda skälet fann hennes grävande i sin farfars, Kaarel Uusmas, person- och släkthistoria särskilt intressant.

Hennes släktforskning på den estniska sidan kartlade en släkt som arbetade sig upp till ägande och välstånd, vilket förstås ledde till att familjen, när Estland under andra världskriget tvångsvis införlivades i Sovjetunionen, berövades allt den ägde. Delar av familjen hamnade också i Sibirien, likviderades eller dog, medan han som skulle bli hennes farfar tog sig över till Sverige i den stora estniska flyktingvågen. (Den här farfadern var för övrigt i sin ungdom med om att vid den estniska frigörelsen från Ryssland 1918 hissa den estniska blå-svart-vita trikoloren på Toompea, Domberget, i Tallinn.)

TV-bilderna från det Sverige mycket näraliggande Tallinn och också från släktens sommarställe berörde mig förstås – jag är själv efter många besök väl förtrogen med Vana linn (Gamla stan) och det över den liggande Domberget.

Fast också släktforskningen på den estniska sidan slutade med ett frågetecken. Uusma den äldre skaffade sig nämligen så småningom en affärskompanjon, som var britt, och den här britten stämplades redan på den aktuella tiden som brittisk agent.

Var Karel Uusma sålunda också brittisk agent? Det kan Martina Haag tyvärr inte få reda på, på några år till i alla fall. Dokumenten om Uusma den äldre i SÄPOs arkiv är än så länge sekretessbelagda.

Melodikrysset nummer 34 2016

27 augusti 2016 12:30 | Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Vackert väder igen. I går eftermiddag tog hustrun in en bunke med våra egna äpplen, mogna och från två olika träd.

Dagens Melodikryss hörde väl inte till de svårare, men en av frågorna låg utanför åtminstone min spontana kunskapssfär.

Att jag aldrig hade hört talas om ”The Ocean” och dess skapare, Mike Perry (alias Mikael Persson), trots låtens och hans stora framgångar har med all säkerhet förklaringen, att radion här hemma dagarna i ända är inställd på P1. Och omvänt: att jag känner igen nästan all äldre musik oavsett genre har som förklaring, att Sveriges Radio förr i samma program, främst Grammofontimmen, mixade de mest olikartade formerna av musik: schlager, jazz, gammal dansmusik, visa, opera, operett, marschmusik (en marsch varje dag!) och så vidare. Det här gjorde oss lyssnare genreöverskridande och kunniga om alla möjliga slags musik. Det var bättre förr!

Men än finns det program, som jag har lyssnat på hur länge som helst. Så visst känner jag igen signaturen till Ekot, förr genomgående kallat ”Dagens eko”.

Värre kan det vara med andra etermediaprogram – TV-såpor och liknande program har jag nästan aldrig följt. Sålunda har jag, vad jag kan minnas, aldrig sett ett enda avsnitt av ”Goda grannar”. Men namnet måste av någon anledning ha krokat fast sig i minnet, så när jag hade en mängd hjälpbokstäver, dök programtiteln upp i minnet, trots att det här programmet tydligen sändes 1987-1989.

Operamusiken från 1919 kan jag tänka mig, att många andra hade svårt att identifiera, men för mig, gamle operafan, var det inte så svårt att känna igen Sergej Prokofievs ”Kärleken till de tre apelsinerna”.

”Sommarnatt” kände jag också genast igen. Men vad var det för grupp som sjöng den 1980? Jo, lustigt nog med tanke på titeln, Snowstorm.

Mer somrigt: Sanna Nielsen, känd från Allsång på Skansen som jag ser, sjöng ”Dansar bort med någon annan”.

Jag äger en stor box med Alice Babs’ skivor, och hustrun och jag har just börjat beta av en DVD-box med hennes filmer. ”Stigbergsgatan 8″ var adressen som Anders Eldeman efterlyste med hjälp av en instrumentalversion gjord av Cool Candys.

Jag har också hela Evert Taubes sångproduktion i original i ett par CD-boxar, så varför skulle jag inte känna igen ”Oxdragarsång”, även om den som i dag spelades instrumentalt, den som skulle ge oss pluralen oxar.

Och att känna igen ”The Worrying Kind” med The Ark var ju heller ingen match. Den vann den svenska schlagerfinalen 2007, men i Eurovision Song Contest gick det sämre: Där kom den på 18de plats.

Duetten som inledde dagens kryss, ”Far From Any Road”, gjordes av ett par rutinerade artister, Anna Ternheim och Jerry Williams.

Kalle Moraeus ser jag gärna i TV, och i dag hörde vi honom tillsammans med Orsa spelmän spela ”Koppången”.

Sist i dag hamnar en gammal låtfavorit ”All of Me”, fast i dag, i en version med Trazan och Banarne, ”Ålfobi”. Den vitsige upphovsmannen, han som kallas för Trazan, heter egentligen Lasse Åberg, och jag har faktiskt lärt känna honom och hans hustru, nu senast för bara några dar sen mött dem på middagen för så kallade hedersupplänningar hos landshövdingen på Uppsala slott. Jag har skrivit om den här tillställningen här på bloggen.

Ja, det var väl allt för i dag. I kväll kommer Anna hit för att i morgon ta med Birgitta till en konsert med Annas dotter Amanda.

Augustidagbok

23 augusti 2016 23:21 | Handel, Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Sommarens besök av barn och barnbarn har också inneburit, att våra vuxna barn har stött Birgitta under hennes sjukdom och avlastat oss, gamla och allt mer begränsade, genom att hjälpa oss med olika saker.

Jag berättade ju, att Matti och hans familj innan någon av oss visste, om det Birgitta led av kunde vara något smittsamt och således farligt för hans och Karins småbarn, tillbringade en natt och en dag i vår lägenhet i Uppsala, och när jag sen själv var där för ett kort besök, fann jag, att Matti hade fixat min tredskande dator, bland annat installerat den mer kraftfulla länk till vår trådlösa router jag på hans inrådan hade köpt. Så nu funkar datorn där hemma – jag använde den senast vid ett besök inne i stan i går.

Birgitta skickades, när hon inte blev bättre, till Ackis i Uppsala för undersökning, när den första medicinkuren inte riktigt bet, och fick där en mer effektiv medicin. Hon frågade också läkaren, om det hon hade innebar någon fara för Mattis och Karins småbarn Ella och Sofia men fick lugnande besked. Och med ändrad medicinering blev hon gradvis återställd, och medan det här pågick, stod Matti och Karin för middagarna och jag för luncherna och även till exempel bäddningen.

Sen kom Kerstin och hennes barn Viggo och Klara på besök, och vi fortsatte med samma arbetsfördelning.

Anna var här i Öregrund sist i raden av barn – ja, barn och barn; hon har tre egna vuxna döttrar. Hon skjutsade bort en billast kassar med tidningar plus en gammal fax – ingen använder ju något sådant numera, skjutsade mig i bil till Coop Konsum och handlade och en del annat sådant. Sen avslutade hon besöket med att skjutsa in sin mamma till undersökning i Uppsala hos ögonläkaren, som också ville göra en koll. Nå, inget nytt och allvarligt upptäcktes.

Birgitta är i själva verket nu mer aktiv, i alla fall datoraktiv, än någonsin. Hon har från sitt förlag fått ombrutet korrektur på sina minnen, som avses komma ut någon gång i höst, och håller som bäst på med att korrekturläsa sin bok, samtidigt ta ställning till de förslag till mindre ändringar hennes förlagsredaktör har föreslagit. Boken, också försedd med utvalda bilder, täcker alla viktiga delar av hennes politiska liv. Jag lovar att berätta när den faktiskt finns ute i bokhandeln. Och sen kommer hon, om jag känner henne rätt, säkert också att göra en rad mötesframträdanden, sannolikt inte bara i hemstaden Uppsala.

I sommar har vi fått huset och uthuset med tvättstuga och bastu ommålade, som tidigare i falurött och med vita knutar och dörrar. Sotaren har varit här, men vi har knappast alls eldat i öppna spisen, inte alls i den gamla vedspisen som vi av pietetsskäl har kvar i köket. (Där finns en elspis också.) Vi har från samma firma som utförde målningen också beställt ett par svarta stålstegar till skorstenarna på vårt svarta Plannja-tak, detta för underlätta för sotaren när han kommer nästa gång. Och i dag kom en elektriker för att åtgärda en rad saker som har hopat sig under en längre tid: inmontering av ny taklampa i badrummet och översyn av elsystemet i redskapsboden vägg i vägg med tvättstugan/bastun. Han återkommer, när firman har fått hem ett nytt elelement hit till datorrummet.

Annars har sensommarfriden sänkt sig över Öregrund. Det är inte längre långa kassaköer på Coop Konsum, och man kan åter föra ostressade samtal med dem som jobbar där. Sommarens kulmen, vilket inte är en värdering från min sida, var den så kallade båtveckan, som drar hit en publik som vår lilla stad egentligen inte är byggd för – när det var som värst fick jag med min tantvagn på väg till och på väg hem från Coop Konsum kryssa mellan bilar, parkerade också på trottoarerna och i den lilla parken alldeles nära vårt sommarhus. Sen följde som den sedvanliga avslutningen på sommarsäsongen Badortsdagarna, en mer kultiverad räcka av begivenheter. Vi valde att gå på konsert i Öregrunds kyrka med Louise Hoffsten och kom då att få sällskap av Birgittas bror Ragge och hans fru Gunnel samt en kompis till dem, som de var och hälsade på – de var på lunch hos oss också. Jag gillar Louise Hoffsten mycket, har alla hennes skivor plus hennes självbiografi, men trots att vi kom i mycket god tid, fanns det plats kvar bara allra längst bak, där det inte ens var möjligt att se den ju av handikapp ståhindrade Louise Hoffsten, och sen kom det faktiskt ännu fler. Men det öronen uppfattade var värt biljettpengarna.

Vi har gamla vänner, några av dem partivänner, som börjar bli till åren men inte har tappat geisten för det. Ett av de främsta exemplen är Hans Alsén. Jag lärde känna Hans under hans partiombudsmannatid på sextiotalet och har också suttit i biblioteksstyrelsen med honom som ordförande. Hans meritlista är imponerande lång, och jag kan försäkra, att han inte har halkat in på sina uppdrag på ett bananskal, och han har heller inte behållit uppdrag bara för karriärens skull. Ett exempel på det senare är att han 1969 rekryterades som statssekreterare i statsrådsberedningen, men där blev han kvar bara till 1970. 1966-1969 hade han varit kommunalråd i Uppsala och dit gick han tillbaka under åren 1971-1977. I riksdagen satt han 1974-1982. 1986 utnämndes han till landshövding i Uppsala län, och det fortsatte han att vara till 1990. Även som landshövding odlade han sitt gamla intresse för kultur, gjorde bland annat insatser för att bevara linnéminnena.

Dessutom var han en hängiven kooperatör, var bland annat ordförande i Kooperativa Förbundet.

Han var arbetargrabb, före politikervärvet typograf, men utnämndes 2007 med all rätt till filosofie hedersdoktor av Uppsala universitet.

Birgitta och jag brukar träffa Hasse och hans hustru bland annat på middagar i en liten krets av människor, de flesta av dem socialdemokrater men med en äldre kvinnlig präst som inte delar just våra politiska värderingar som initiativtagare – jag har tidigare skrivit om några av de här middagarna/sammankomsterna.

Vi i den här kretsen fick alla en personlig inbjudan till Hans Alséns, 90-årsdag (!) – födelsedagsmottagningen skulle hållas på hans gamla arbetsplats, Uppsala slott. Hans hade också gjort bekant, att han inte ville ha några presenter, och jag kan förstå honom: I den åldern behöver man inga fler kristallvaser. Men i kretsen av gamla partivänner, samtidigt personliga vänner, föddes ändå en idé om en gemensam gåva, som inte var avsedd något troféskåp utan tog sikte på Hasses känsla för kooperation och solidaritet. Så vi kom alla överens om att låta plantera träd i hans namn i Vi-skogen, och får jag döma efter mängden människor som samlades utanför Uppsala slott inför gratulationen, bör det ha blivit en hel skog.

Det blev en skön fest. Från en scen spelade en trio under ledning av Erik Lundberg gammaldags svängig musik, men musiken avbröts då och då av tal och sång, delvis unison sådan. Jag tänker inte berätta om vilka som var där – det kom, utöver partivänner, också borgerliga politiker – eller ens exakt vilka som gjorde det ena eller det andra. Fast en insats måste jag helt enkelt nämna: En av de stora i Uppsalas kulturliv, dirigenten Stefan Parkman, sjöng solo en egendiktad visa till Hans Alsén och fick oss övriga att sjunga med. Den här vistexten hyllade till och med Hasse som sosse, och det säger något om hans ställning i Uppsala, detta eftersom sångaren/visdiktaren själv kommer från en mer borgerlig miljö.

I går kväll var vi på årets middag för hedersupplänningar på Uppsala slott. Den här årliga tillställningen brukar inte ligga så här mot slutet av sommaren, men så vitt jag förstår ville den sittande men snart avgående landshövdingen, Peter Egardt, och hans fru, Lena, än en gång få anordna den här mycket trevliga middagen.

Hedersupplänningar har utsetts allt sedan 1991, då Anders Wall utsågs till sådan. Han hade min hustru till bordet och jag hans hustru Charlotte – vi hade, utan att detta är någon artighet, mycket trevligt tillsammans, men jag pratade förstås också en hel del med Maj Kinnander, särbo till Carl Gustaf von Ehrenheim på andra sidan bordet. På samtalshåll hade jag också Hans Dalborg, som jag känner sen min pendlartid och sedan från OD. Hans hustru Anna satt vid andra bordsändan.

Landshövdingens bordsdam var årets hedersupplänning Maria Strømme, en av de vackraste och mest begåvade (med doktorsgrad) och välklädda kvinnor jag har sett. Jag känner henne inte personligen, har tidigare inte mött henne, men jag hörde och skrev om hennes Sommar-program, när det sändes. Hennes manliga partner, Tomas Lindström, satt mitt emot henne, till höger om Charlotte Wall och till vänster om Lena Egardh.

En del av hedersupplänningarna, många av dem gamla, har, som Stig Strömholm, inte längre någon partner, men oftast är de inbjudna par: Lasse och Inger Åberg, Hans och Karin Alsén, Mattias Klum och Iris Alexandrov, Knut Knutsson och Charlotte Widenfeldt och Owe Thörnqvist och Berit Gullberg. Till det som är så roligt med de här middagarna hör att man – även vi som är gifta med hedersupplänningarna – lär känna människor från delar av samhällslivet, som man annars inte har så mycket kontakt med, också lär känna människor med andra erfarenheter och värderingar än ens egna, detta utan att för den skull hamna i debatter, än mindre gräl om ämnen som politik eller religion.

En del hedersupplänningar, utnämnda genom åren, några av dem mycket kända, har hunnit avlida, men den här överraskande tidiga middagen bidrog säkert till att en del av de utnämnda inte kunde delta: Peter Englund, Cecilia Rydinger Alin, Hans Rosling, Håkan Nesser, Ulrika Knutsson, Niklas Zennström och Elsie Johansson. Elsie träffade Birgitta och jag vid Hans Alséns mottagning, och hon berättade då, att hon hade annat inbokat kvällen för hedersupplänningsmiddagen.

Vi som kom till den här middagen bjöds på plättorn med kantareller, torskrygg i hummersås med råstekta sockerärtor, ostbuffé från Skogsbackens mejeri utanför Enköping och hemkokt marmelad samt päron, päronkaka med mandel samt romgrädde och till slut kaffe och avec. Fast kaffet avstod Birgitta och jag från, eftersom vi skulle hinna med öregrundsbussen, självklart även avecen – vi drack för vår del genomgående alkoholfritt under hela middagen.

Det hölls naturligtvis tal av värden/landshövdingen, dagens nyutnämnda festföremål med flera. Bland de senare fanns Owe Thörnqvist, som sjöng. Är ni medvetna om att Owe, som fortfarande ger konserter, är 87 år? Han var fortfarande kvar, när vi var tvungna att gå.

I dag är vi åter i Öregrund. Det är varm augustisommar, och jag har suttit vid trädgårdsbordet under äppelträden, löst korsord och ätit ett par mogna äpplen.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^