Melodikrysset nummer 21 2019

25 maj 2019 17:05 | Barnkultur, Film, Konst & museum, Mat & dryck, Media, Politik, Resor, Ur dagboken | 1 kommentar

Just nu är jag ensam i sommarhuset i Öregrund – Birgitta har medverkat i ett morgonprogram i TV 4 och kombinerar det med fler människor som vill ha samtal med henne om skilda saker. Bland annat har hon ombetts att inleda ett seminarium på Fogelstad, en kvinnlig medborgarskola.

Förr följde jag ofta och gärna med på den här typen av kulturevenemang, men numera orkar jag inte sådant. Jag har alltså ensam bott kvar i vårt sommarviste. Det klarar jag, men jag kan inte när jag är ensam här klara att hantera stödstrumporna jag är ordinerad att använda. Min läkare från sjukhuset där jag var inlagd ett par veckor var här tillsammans ned en sköterska och ville nog egentligen lägga in mig för ny behandling, men det hela ändade senare, när han ringde mig, i att jag först ska göra det besök på Akademiska jag är kallad till och sen ska vi, beroende på resultatet, avgöra om jag behöver ytterligare en sjukhusvistelse.

Jag gör som läkarna säger, men jag kände en viss lättnad över att jag fick åtminstone några icke programlagda dar. Dem använder jag till att i min nu långsamma takt göra det nödvändigaste – redan att hämta upp våra tre morgontidningar och senare kolla om det har kommit någon post utmanar syn och rörelseförmåga. Fast i går kväll såg jag i TV både slutdebatten inför EU-valet – Birgitta och jag har redan röstat – och sen ”Mord i paradiset”. Fast sen kan man ju undra hur många som tittar på en TV-debatt om politik en fredagskväll och hur många av de här tittarna som vet vilka de debatterande är och vad de och deras partier vill (och inte vill) ska hända med det europeiska samarbetet.

Dagens melodikryss innehöll inget påfallande politiskt. Feven. som jag har på en CD med Mikael Wiehe som ankare, ”Artister mot nazister”, och som själv har kenyanska rötter, hördes i dag i ”Dom tio budorden”.

Fast mittåt: Rötter i samhällsdebatten har faktiskt Sparks 1974 inspelade ”Propaganda” och ”Never Turn Your Back On Mother Earth”.

Svårast i dag tyckte jag låten från 1983 med The Smiths och Morrissey, ”Hand In Glove”, var. Men jag har väl inte lyssnat tillräckligt mycket på indiepop.

Dansband har jag heller ingen dragning till, men det spelade ju ingen större roll, eftersom de sjöng ”Puff the Magic Dragon” på engelska och jag mycket väl känner till att originalet 1963 gjordes av Peter, Paul And Mary. Också i den svenska texten, ”Puff en pappersdrake”, förekommer den pojke Eldeman efterlyste, Peter.

Lasse Berghagen är en av Eldemans favoriter, och han har faktiskt gjort låtar som även jag gillar. Ett exempel är ”Teddybjörnen Fredriksson”, och jag kan väl också gå med på att en teddybjörn kan benämnas nalle.

Jag tycker att Sarah Dawn Finer också är OK ibland, men Eldeman exponerar henne lite väl ofta. Hennes duett med Patrik Isaksson ”Du som tog mitt hjärta” från 2007 är OK.

Ivan Renliden spelade 1989 tillsammans med Putte Wickman in en version av ”Underbart är kort”, en hörvärd skapelse av Povel Ramel. När vår dotter Kerstin fortfarande var ganska liten, gick jag en gång ner för konsumbacken här i Öregrund och vi passerade en kyrkokonsertaffisch, pekade jag på affischen och upplyste dottern om att Ivan Renliden skulle spela här, och då tittade hon häpet på mig och utbrast: ”Renliden – finns han på riktigt?” Honom hade hon sett som en av många fiktiva figurer.

Jag ser ju själv ibland filmer och deckare på TV, men TV-såpor har jag sällan orkat följa. Som mina läsare vet, är jag också allergisk mot Eldemans tilltag att bunta ihop två frågor utan inbördes samband till en dubbelfråga. Det här ändras inte av att, som i dag, jag kan svaret på de båda de båda delfrågorna. Jag känner förstås till ”Guldet blev till sand” ur Björns och Bennys ”Kristina från Duvemåla”. Och eftersom jag är förtrogen med Jan Johanssons musik, klarar jag till och med signaturen till långköraren från 1971-2006 ”Hem till byn”.

På bio har jag sett ”Så som i himmelen”, där Helen Sjöholm sjöng ”Gabriellas sång”, med text av Py Bäckman (2004) och musik av Stefan Nilsson.

Men jag gillar musik av många slag, till exempel skriven av den gamla schlagermakaren Lasse Dahlquist, så också hans 1938 skrivna ”Jolly Bob från Aberdeen”.

Jag gillar också Wolfgang Amadeus Mozart och inte minst hans ”Trollflöjten” (”Die Zauberflöte” 1791), och jag minns också de bärande rollerna, till exempel Papageno.

Att Jim Reeves kom sist i dag med en låt från 1964 passade ju väldigt bra: ”Adios Amigos”.

Melodikrysset nummer 20 2019

19 maj 2019 4:13 | Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 7 kommentarer

Hälsan spelar mig ständiga spratt. Det skarpa solskenet gör mig halvblind, till och med inomhus; jag vågar knappt gå ut, men också inne i solbelysta rum drabbas jag av att inte kunna läsa och skriva. I går var jag kallad till ögonkliniken på Ackis i Uppsala för en andra kontroll, och med Birgittas hjälp kom jag också dit: Först tog oss en trevlig och hjälpsam kvinnlig taxichaffis ner till färjeläget, där sjukhusbussen brukar stå till dess att det är dags, och sen åkte vi i kringelikrokar till ändhållplatsen ganska nära synkliniken. Men när jag klev av bussen, fick jag en chock: Jag kunde bara se några meter framför mig. Resten av världen doldes av ett slags lützendimma, som gjorde att jag inte utan Birgittas hjälp hade vågat gå över gatan. Hon skaffade då raskt en rullstor, och för första gången i livet blev jag sedan fraktad vidare i en ganska lång gång och sen med hjälp av en hiss upplyft till rätt våning.

Optikern jag sedan efter lång tid fick komma in till ville av okänd anledning göra om den synundersökning jag var på för cirka en vecka sedan. Hon var utan tvekan irriterad över att jag hade en återresa till Öregrund att hinna bli klar till, och jag fick också förklara för henne att mina ständiga böner om att upprepa det hon just hade sagt inte hade att göra med hennes utländska brytning utan med att också mina öron är i minst lika funktionsnedsättning som ögonen.

Till slut förklarade hon att mina synproblem inte hade sin grund i hastigt mer försämrad syn utan i att jag inte använde solglasögon. Jag har såna någonstans, men lyckas jag inte hitta dem i någon ouppackad väska eller flyttkartong, får jag väl köpa ett par nya till exempel i det lokala apoteket.

Men alldeles säker på att solglasögon, rimligen då även inomhus, kommer att lösa mina akuta problem är jag inte. Varför har då mina synproblem hastigt ökat så påtagligt?

Vi hann med sista sjukhusbussen till Öregrund, men väl där visade det sig, att vi skulle ha klivit av på Rådhusgatan, där taxin hem väntade. Busschauffören körde oss dit igen, och efter en stund fick han kontakt med den taxiförare, som skulle fixa skjutsen hem.

Just nu vågar jag inte ens gå ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, men Birgitta har hjälpt mig genom att hämta dem och sedan också kränga på dagens stödstrumpor.

Själva krysset upplevde jag inte som våldsamt svårt. På nätet har jag hämtat en del kompletterande fakta.

Både Brita Borg och Hans Alfredson har jag själv upplevt live från scen, och att ”Oj då, kära nån!” har sin förlaga hos Peter Sellers och Sophia Loren vet jag också.

Olle Adolphson har jag hört live, men framför allt har jag en i det allra närmaste komplett samling av allt han har spelat in på skiva, till exempel
Nu har jag fått den jag vill ha

Text och musik: Olle Adolphson

Nu har jag fått den jag vill ha,
som jag ville ge min kärlek
i alla mina dar
Morgonen kommer redan
vad händer sedan?
Det finns ju inget av den kvar

Tystnaden smyger som en katt genom rummet
och där ute är luften redan blå
Morgonen sköljer undan
natten, och slutet
har redan börjat för oss två

En solstråle går ifrån min hand
över hennes hud,
lyser som guld i hennes hår
Allt jag känner är
tid och tystnad
och timmarna som går

Långt borta kan jag höra havet
och en fågel
som sjunger i ett träd
Tystnad. När slutade vi
älska varandra?
Hon är det vackraste jag vet

Tystnaden smyger som en katt
genom rummet, och där ute
är luften redan blå
Morgonen sköljer undan
natten, och slutet
har redan börjat för oss två

En solstråle går ifrån min hand
över hennes hud,
lyser som guld i hennes hår
Allt jag känner är
tid och tystnad
och timmarna som går

Nu har jag fått den jag vill ha
som jag ville ge min kärlek
i alla mina dar
Morgonen kommer redan
Vad händer sedan?
Det finns ju inget av den kvar

Långt borta kan jag höra havet
som andas och en fågel
som sjunger i ett träd
Tystnad. När slutade vi
älska varandra?
Hon är det vackraste jag vet

Här skulle vi ange låtmakarens initialer, OA, och så första ordet i låttiteln, Nu.
Men jag kunde inte låta bli att publicera hela texten.

Och det är klart att jag känner till också Sonja Aldén och Uno Svenningsson, men deras skivor har jag inte i min skivsamling. Deras ”Du är en del av mej” har ju helt uppenbart inte de kvaliteter, som utmärker så många låtar som Olle Adolphson har skapat.

I dag hörde vi en instrumental version av ”When the Saints Go Marching In”, men för egen del är jag mest fäst vid Louis Armstrong-versionen av den här låten, säkert för att jag under min realskoletid i femtiotalets Sundsvall gick i dansskola och lärde mig dansa till Armstrong. I dag klarar jag inte längre att dansa – benen, upp till knäna, är präglade av min nuvarande ålder.

Men självfallet rymmer även dagens kryss musik och frågor som ligger utanför ramen till det jag behärskar. Ed Sheeran har jag nog aldrig lyssnat på, således inte heller hans ”Happier”.

Däremot har jag sett ”Sound of Music” (1959) både på bio och lyssnat på den på skiva. Storyn är kanske lite gammaldags, men Richard Rogers’ musik håller än i dag.

Skivor i lite olika genrer finns i olika genrer i vår skivsamling, således inte bara hennes politiska skivor. En gång i världen, när Arja Saijonmaa kampanjade för en socialdemokratisk presidentkandidat i Finland, gjorde min dåtida tidning Aktuellt i politiken (s) en intervju med henne – vi hade många finländare bland läsarna – och hon syntes rent av på omslaget. Hon har ju också för ganska kort tid sen tävlat i den svenska Melodifestivalen med ”Mina fyra årstider”, men den låten saknade sting.

Samer finns i både Finland och Sverige, men jag antar att flertalet i dag inte minns rockande samen, Sven-Gösta Jonsson som sjöng ”Vid foten av fjället”, även känd som ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Men kanske kan ni ändå att samernas renkor benämns vajor.

Här får ni lite mer om den här låten:

Vid foten av fjället / Jag är lapp och jag har mina renar

Jag är lapp och jag har mina renar
Jag har trolltrummans rytm i mitt blod
Jag kan jojka och hedniska stenar
Ser jag ännu där en gång de stod

Här vid foten av snöklädda fjället
Finns en plats dit jag drar varje vår
Det är inte nåt märkligt med stället
Det är likadant år ifrån år

Men var gång när som norrskenet flammar
I en kväll med en aning av vår
Då jag går här bland fjällbjörkens stammar
Kan jag känna precis som igår

Det var här som vi mötte varandra
Hon var lappflicka, tacka för det
Hon var vackrare än alla andra
Ja, det vackraste man kunde se

Men den kvällen fanns rovdjur i trakten
Det var järv, det var varg, det var lo
Och med bössan jag började jakten
Rädda renen från rövarens klo

Men när jag kom tillbaka till stället
fanns av lappflickan inte ett spår
Men till foten av snöklädda fjället
kommer jag minst en gång varje vår

Red River Valley

Amerikansk originaltext och musik finns i många versioner, den äldsta som är känd i skrift från 1879

From this valley they say you are leaving
We shall miss your bright eyes and sweet smile
For you take with you all of the sunshine
that has brightened our pathway a while

Then come sit by my side if you love me,
do not hasten to bid me adieu
Just remember the Red River Valley
And the cowboy that’s loved you so true

For a long time, my darlin’, I’ve waited
for the sweet words you never would say
Now at last all my fond hopes have vanished
for they say that you’re going away

Then come sit by my side if you love me
Do not hasten to bid me adieu
Just remember the Red River Valley
and the cowboy that’s loved you so true

Men jag har en alldeles personlig upplevelse av den här sången:

När jag var de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, besökte jag alltid våra samarbetspartier i samband med kongresser och val. Det här värvet förde mig flera gånger till Nuuk på Grønland, så också där har jag gamla vänner.

Vårt samarbetsparti, Siumut, hade anammat den nordiska seden att sjunga kampsånger vid kongresserna, och när jag var gäst hos dem 1993, fick jag ett stencilerat sånghäfte, ”Erinarsuutit”. Jag förstår ju inte grönländska, men några av melodierna kände jag igen, så jag kunde sjunga med.

När jag kom hem till Stockholm, kunde jag inte avhålla mig från att återge en av Siumuts sånger i en kallelse till ett funktionärssammanträde på partiexpeditionen. Jag brukade ofta återge dikter och sånger på de här kallelserna, men något liknande hade funktionärerna aldrig sett förr; det enda de förstod var att texten angavs vara skriven av Richard Høegh.

När funktionärerna kom till mötet, stirrade de fortfarande förbluffade på de märkligt stavade orden:

Puigornikka qassiioqaat
pillutit, nunaga asasaq
sulisussaasunga neriuummik
nersunaammik tunissallutit.

Puigunngilara nunaga,
piitsuinnarmik taanngilagit, –
paasisarparali suligutta
sippulimmik peqartartutit.

Ernera, paniga, iterit!
Atorumma tunissavagit!
Pikorissaarnitit tamavimmik
naleqarput – nunannguara.

Kuussuit kuupput qaqqatigut,
sakkaqaat, sarfaqaat, ittoqaat –
soorlumi oqalukkaluartut;
assorooqqulluta SIUMUT!

När funktionärerna hade stirrat en stund på texten, bröt Bo Krogvig tystnaden och sa uppfordrande:

– Sjung den!

Och då gjorde jag faktiskt det. Den går nämligen på ”Red River Valley”, här i Sverige också känd under namnet ”Jag är lapp och jag har mina renar”.

Fast fortfarande återstår det att redovisa svar i själva krysset:

Åtminstone förr var jag en mycket flitig biobesökare – jag har också publicerat en ganska stor mängd filmrecensioner här på bloggen – kolla ovan under Kulturspegeln, Film. Att gå på bio kan ju också vara en social handling, så under tiden på 68an (Socialdemokratiska partistyrelsen) i Stockholm fick jag då och då propåer att gå på bio tillsammans med någon. En yngre riksdagsman (s) tyckte att jag skulle gå med på bio och se ”Grease, men jag tackade nej. Olivia Newton John hade jag väl kunnat titta på, men John Travolta? Nej, där gick gränsen.

Inget kryss utan Evert Taube! Fast det Eldeman i dag spelade har två namn. Dels ”Sommarnatt”. Men eftersom Eldeman ville ha sista ordet i låttiteln, får vi väl lov att plocka fram den alternativa benämningen, ”Kom i min famn”.

Sen är det bara en fråga kvar. Jag har egentligen inte några Tom Jones-skivor, men naturligtvis känner jag till ”Delilah”. I dag spelade Eldeman en annan version, med Dimitri, men det var väl originalet Eldeman ville ha.

Sen ska jag väl tillägga varför det i dag tog sån tid att lägga ut ett krysskåseri. Jag var nästan klar när jag i eftermiddags plötsligt tappade praktiskt taget all svarstext jag hade plitat ihop. Jag förstod inte varför det här hände, men det var ju bara att börja om från början igen och sen bit för bit lagra all text jag gradvis producerade. Och plötsligt var det dags för middag ochh därefter TV tillsammans med hustrun – jag har ju hittills sett hela Mellon.

Mer om det i en kommande bloggtext.

Var är du, kära sommar?

15 maj 2019 20:11 | Resor, Trädgård, Ur dagboken | 9 kommentarer

Jag har alltså, efter ett par veckors vård på sjukhus i Uppsala, kommit tillbaka till Öregrund igen. Fast jag är fortfarande inte kapabel att vistas utomhus, ens i vår egen trädgård. Birgitta har, bättre än jag själv, förstått hur illa däran jag är, även efter sjukhusvistelsen, och att jag lätt kan råka ut för fallolyckor redan på kända stråt som inre gårdsplan och den plattbelagda gången ner till grinden.

Fast i dag åkte hon i väg till uppdrag i Uppsala och huvudstadsregionen; hon kommer tillbaka till vårt lantliga viste i Öregrund först vid midnatt. Det fick mig att göra en liten promenad ner till postlådan innanför grinden, men solen gjorde mig halvblind och – om det skulle hända en snubbelolycka – kunna leda till att jag åter igen föll i rosenbuskarna längs gången, så jag gick några steg i taget och bredbent, eftersom jag hade osnörda finskor på fötterna.

Jag lyckades få upp en stor mängd post, däribland röstkort till oss båda, och sen bar jag, icke utan möda , alltsammans upp till huset. Och plötsligt förstod jag hur berättigad Birgittas oro är. Människor i mitt tillstånd bör inte släppas ut på trafikerade gator hur kort vägen till Vårdcentralen och Apoteket än är. Och eftersom ingen av oss har bil eller ens körkort, måste vi då kunna ta taxi till de här båda ställena och sedan tillbaka hem.

Men jag är novis på det här området, vet inte vem som bestämmer och betalar vad. Vi bor ungefär halva året i Uppsala, sommarhalvåret i vårt sommarviste i Öregrund, och så har jag en son med hustru och två barn (de minsta barnbarnen) boende i Stockholm. Vi har årskort till abonnemangskonserterna i Musikens hus i Uppsala, och Birgitta är så kallad moster i OD och någon gång vill man ju gärna kunna delta i till exempel mycket gamla vänners jämna födelsedagskalas. Min hustru är så kallad hedersupplänning, så jag blir tillsammans med henne, inbjuden till deras evenemang. Ganska snart är vi bjudna till installationsmiddag på Uppsala slott av årets nya hedersupplänning, men jag har ingen aning om ifall det offentliga men på olika händer fördelade subventionssystemet omfattar den här typen av resor.

Märk att jag inte är ute efter att få semesterresor till Fiji eller Los Angeles offentligt finansierade. Dessutom har jag under mina yrkesverksamma år inte sysslat med skattefiffel. Men om nu kroppen fordrar transporthjälp från dörr till dörr, blir jag då mer frisk av att stängas inne i den fysiskt och mentalt begränsade värld, där jag nu har hamnat?

Ja, jag vet inte. En sak har jag dock redan blivit övertygad om: Livet som fysiskt handikappad borde finansiellt och regelmässigt ligga på samma instans, förslagsvis staten. Och det bör lämna en viss frihet också åt oss som individer att fortsätta livet på det sätt som gör det meningsfullt.

* * *

När jag går upp från brevlådan innanför grinden, ser jag, kanske för att jag inte längre har solen rakt i ögonen, åtminstone lite mer av försommarens färger. Alla blommor är inte längre blå. Jag ser tulpaner och gullvivor i andra färger.

Men sikten är fortfarande dimmig.

Det är nog fortsatt bäst att hålla sig inomhus.

Melodikrysset nummer 19 2019

11 maj 2019 20:18 | Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 11 kommentarer

Så är jag, efter ett par veckors sjukhusvistelse, tillbaka i Öregrund igen. Ytterligare ett besök på Ögonkliniken på Ackis väntar.

Just nu är min rörelsesfär begränsad – det finns fortfarande risk för att jag slår mig fördärvad om jag går ut – men genom fönstret i datorrummet kan jag i alla fall se det ljuvligt blommande bigarråträdet i slänten utanför.

Stackars Birgitta får dra ett tungt lass på grund av min hopplösa långsamhet och fumlighet, men jag har också känt ett starkt stöd från barnen som inte bor nästgårds. Anna, bosatt i Rinkeby, hälsade på mig under sjukhusvistelsen, och vi sågs också i samband med torsdagskvällens konsert i Musikens hus i Uppsala, innan jag och Birgitta fortsatte med färdtjänsttaxi till Öregrund. Kerstin har ringt hit, ett långt och varmt samtal fullt av omtänksamma råd. Och i dag får vi besök med övernattning av Matti, Karin och deras rara och trevliga småflickor Sofia och Ella.

Men synen slås nästan ut av det skarpa solskenet, och så hör jag allt sämre, vilket bland annat gör det svårare att lösa Melodikrysset.

Dagens första fråga innehöll musik ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” (1957), som jag har på CD, så visst känner jag till namnen på huvudaktörerna, Maria och Tony. De ljudillustrationer som användess i krysset var för den skull inte alldeles lätta att uppfatta, men till slut kände jag jag i alla fall igen ”Tomorrow”.

Därefter kom en kändis, både från de första folkskoleåren och från det mycket senare midsommarfirandet i Öregrund, sångleken ”Små grodorna”. Den lanserades i ”Nu ska vi sjunga” med sånger insamlade av Alice Tegnér och, illustrerad av Elsa Beskow 1943, blev den den främsta sångkällan här i landet – själv fick jag förstås ett exemplar när jag efter ankomsten till Sverige fick börja i svensk småskola (Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall). Själv lärde jag mig under den här perioden, att det vi på estniska kallade ”konn” här i Sverige kallades ”groda”.

Fleetwood Mac skulle det sen dröja länge innan jag kom i kontakt med, men deras skivor har jag i mängd i en av mina skivhyllor. I dag fick vi lyssna på ”Dreams”, utgiven 1977.

”Pomp And Circumstance” (1901) av Edward Elgar torde vara ett av de mest kända styckena i den klassiska repertoaren i vid mening.

Ane Bruun har jag inte bara på skiva utan har också haft nöjet att lyssna på live. ”Into a Dream” heter det vi i dag hörde henne framföra.

Också Jan Johansson finns rikligt företrädd i våra skivhyllor. Bland det han har spelat in på sitt speciella sätt finns ”Ro, ro till fiskeskär”. Eller var det här ”Lilla Lasse sitter och gråter, borta är hans fiskarenåt”. Även i den förekommer ordet ”ro”. Melodikrysslösandet blir inte lättare av att man har hörselproblem.

Jokern (där den ena beståndsdelen var Sven Paddock) skapade populärmusik som på sin tid var mycket känd, även om de flesta i dag förknippar Jokern med serievärlden. 1940 sjöng Ulla Billquist in Jokerns ”Säg det med ett leende” – jag har Ulla Billquists skivinspelningar i en CD-box men minns dem förstås från forna tiders radioprogram.

Frågan är dock om inte Jules Sylvain (Stig Hansson, 1900-1968), vars ”Titta in i min lilla kajuta” (1940) i dag spelades, var den genom tiderna främste hitmakaren genom tiderna.

På det spelade Eldeman ”Something To Live For” av och med två av de främsta låtskaparna. Melodin skrevs och orkestern leddes av Duke Ellington och den som framförde den var Ella Fitzgerald . Båda finns självfallet i min digra skivsamling.

Dansbandsmusik finns inte i min skivsamling, och följaktligen inte heller Thorleifs ”Gråt inga tårar”. Och inte hjälpte det att låten i dag framfördes av Lars Roos. Dagens för mig svåraste fråga.

Däremot har jag musik från proggeran i min skivsamling. Samla mammas manna är således bekant för mig. I dag hörde vi dem i ”Folkvisa i morse” från 1973.

Och så ett ganska långt kliv från proggeran till Lena Ph. Hennes bidrag till ESC 2004 minns väl alla: ”Det gör ont”, skriven av Orup. I finalen klarade den sig hyggligt men vann inte.

Jag gillar också M A Numminens version, men jag tror inte att heller den hade haft vinstchans.

Resten av helgen ska jag ägna åt barnbarnen, Ella och Sofia, som är här tillsammans med sin pappa, vår son Matti, och hans hustru Karin.

Eesti/Estland: Borgerliga Reformpartiet störst i valet. Socialdemokraterna minsta parti

7 mars 2019 5:58 | Politik, Resor | Kommentering avstängd

Sist jag besökte mitt forna hemland Estland var hösten 2017. Jag besökte tillsammans med Birgitta min forna hemby Juminda på ett näs ut i Finska viken, hälsade på släktingar och kunde till och med göra en visit i mitt barndomshem, Tabani, där det bor släktingar.

Men större delen av den här resan tillbringade vi i Tallinn, vars gamla stad jag kan hyggligt efter ett otal besök under Estlands frigörelse och sedan uppbyggandet av en demokratisk partistruktur, i mitt fall främst återuppbyggnaden av det socialdemokratiska partiet, som under en period blev ett av de större partierna i landet.

Bland de partivänner jag träffade på Socialdemokraternas valvaka på restaurang Humalakoda i Tallinn – vi besökte valvakan efter kommunalvalet den 15 oktober – fanns partiledaren Jevgeni Ossinovski, som jag aldrig tidigare hade träffat personligen, men jag och även Birgitta hälsade på honom och fick också ett personligt samtal. Han var på gott humör, eftersom valet hade gått hyggligt – men man måste då tillägga att den del av landets ryssar, som inte har estniskt medborgarskap, i lokala val har rösträtt, vilket förstås påverkar valresultatet och ger de två partier som ryssarna mest röstar på, främst Centerpartiet men nu också, kanske tack vare att partiledaren är etnisk ryss, Socialdemokraterna.

Ossinovski talar förstås ryska men också idiomatisk estniska – han är gift med en estniska. Han är högt utbildad, har bland annat studier vid London School of Economics i sin meritlista. Enligt vad jag har läst funderade han till att börja med på att ansluta sig till det konservativa och kristna borgerliga partiet Isamaa (Fäderneslandet), vilket kanske inte är förvånande mot bakgrund av att hans far, Oleg Ossinovski, är en stenrik kapitalist, som på 1980-talet tillsammans med sin familj kom till Estland från Kazakstan. Fadern har varit lojal mot sonens val av parti, så det här bör inte ha spelat någon roll för utgången av det aktuella valet, men ändå: Jevgeni Ossinovski är kanske inte mannen som främst lockar arbetarklass, vare sig vi nu talar om rysk eller estnisk sådan.

Men över till det senaste valet till Riigikogu (Riksdagen), som genomfördes i söndags, den 3 mars 2019. Jag var inte i Estland då, och dessutom har det blivit mycket svårare än förr att via nätet läsa sig till vad som händer i politik och samhälle – de ledande tidningar jag förr läste på nätet tar numera betalt om man vill läsa sådant. Hittills har heller inte de estniska socialdemokraternas hemsida analyserat, ens skrivit om, partiets sämsta resultat i modern tid – i det nyss genomförda valet klarade partiet visserligen femprocentsspärren men blev minsta parti i Riigikogu.

Men siffermaterialet och en del kommentarer går förstås att få fram via nätet. Här är partiernas resultat i procent (med motsvarande uppgift för förra riksdagsvalet, 2015, inom parentes, följt av antal vunna mandat i det här valet samt förändringar i mandatutfallet inom parentes):

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, liberalt, i vissa avseenden nyliberalt parti. Ordförande Kadri Simson
28,9 procent (27,7 procent, 34 mandat (+ 4)

Keskerakond (Centerpartiet), ett borgerligt mittenparti, som har lett regeringen före valet. Är det parti som åtminstone tidigare har fått de flesta ryssars röster. Ordförande (och fram till det här valet statsminister): Jüri Ratas.
23,1 procent (24,8), 26 mandat (- 1).

Eesti Konservatiivne Rahvaerakond, EKRE (Konservativa folkpartiet), ett borgerligt estnationalistiskt och ryssfientligt samt högerpopulistiskt parti, i många frågor likt de växande högerpopulistiska partierna i olika EU-länder. Ordförande: Mart Helme.
17,8 procent (8,1), 19 mandat (+ 12).

Isamaa (Fäderneslandet), ett nationalistiskt (men inte främlingsfientligt) och borgerligt parti på högerkanten. Partiet sitter i den centerledda regeringen. Ordförande: Helir-Valdor Seeder.

Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), ett reformistiskt och demokratiskt men inte utpräglat vänsterinriktat parti, medlem av SI och sitter i EU-parlamentet. Försöker i Estland få landets ryssar att rösta (S) och har alltså en etnisk ryss, Jevgeni Ossinovski, som ordförande (se ovan) – partiet har ganska många ryssar som medlemmar. Även Socialdemokraterna sitter i den centerledda regeringen.
9,8 procent (15,2), 10 mandat (- 5).

De tio socialdemokrater som nu lyckades få plats i Riigikogu är
Marina Kaljurand (har suttit i EU-parlamentet)
Jevgeni Ossinovski, partiordförande, har varit minister
Helmen Kütt (har varit minister)
Katri Raik (har varit minister)
Sven Mikser (tidigare partiordförande, bakgrund i Centerpartiet, har varit minister)
Riina Sikkut (har varit minister)
Helju Pikhof
Ivari Padar (var ordförande för ett landsbygdsparti som fusionerades med Socialdemokraterna, har varit minister)
Indrek Saar (har varit minister)
Kalvi Kõva (partisekreterare)
Hälften av de valda är kvinnor, hälften män.

Valdeltagandet blev 63,7 procent men varierade mellan 60 och 70 procent. Det kan ju hända att det senare kommer analyser av vilka grupper som inte fann det värt att rösta, kanske en del ryska väljare som tyckte att Centerpartiet svek dem.

Nämnas bör också att ett av de partier som kom in i Riigikogu i förra valet, Vabaerakond (Fria partiet), som till stor del var en utbrytning ur Reformpartiet, i det här valet åkte ut ur riksdagen.
1,2 procent (8,7), 0 mandat (- 8).

I Tallinn blev Rainer Vakra, en före detta centerpartist som betraktades som ett socialdemokratiskt stjärnskott, inte invald. Orsaken är att han beslogs med plagiat när han i sitt förflutna hade skrivit en uppsats under sin studietid.

Bland de utslagna (s)-kandidaterna fanns också förre partiordföranden, ministern och partisekreteraren Eiki Nestor, som jag och Birgitta senast träffade vid kommunalvalvakan i Tallinn. Han är en utmärkt person och partiföreträdare, om än till åren kommen.

Sist: Vad leder det här valresultatet till för regeringskoalition? Reformpartiet och det hittills regeringsledande Centerpartiet skulle tillsammans få en stabil majoritet, och det senare partiet har faktiskt öppnat för en sådan koalition. EKRE är omöjligt att ta med i regeringen, medan de båda återstående partierna nog skulle kunna tänkas reflektera på ett deltagande.

Själv ser jag mest risker med ett socialdemokratiskt inträde i en bred koalition – risken är då uppenbar att partiet totalkvaddas. Så mitt råd till dem är att hålla sig minst på armlängds avstånd från regeringsinträde och att mejsla ut en mer vänsterlutande politik. Och om jag har rätt om att många av de ryska väljarna nu har avstått från att rösta, eftersom de ogillar Centerpartiets högervridning, kan de i nästa omgång ta steget över till Socialdemokraterna.

Palmepriset till Daniel Ellsberg

31 januari 2019 23:17 | Film, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Under sen eftermiddag/tidig kväll (med början klockan 16.00) var Birgitta och jag inbjudna att delta i utdelningen av 2018 års Olof Palme-pris i Grünewaldsalen i Stockholms konserthus vid Hötorget. Min kondis är det ju inte mycket med längre, så vi tog bil från Centralen, men jag är glad över att jag fick vara med om den här ceremonin.

Årets pristagare, Daniel Ellsberg, är utan tvekan meriterad för att få prissumman 100.000 USD. Han är född 1931, således 87 år, och kunde gärna ha fått det här priset tidigare – 1971 avslöjade han USA-ledningens planer för kriget i Vietnam och riskerade då att hamna i fängelse på livstid, rent av bli likviderad. Han höll sig därför undan under en period, men det hela slutade i stället med att Richard Nixon tvingades avgå.

Ellsberg har för sin del inte bytt åsikter, och han fortsätter sin kamp mot den nuvarande amerikanska ledningens och Pentagons krigsplaner och att varna för global nukleär förintelse.

Ceremonin i Konserthuset inleddes av ordföranden i Palmecentret Pierre Schori med en presentation av pristagaren och med en motivering av varför Ellsberg hade tilldelats priset. Schori assisterades vid prisutdelningen av Olof Palmes äldste son Joakim Palme.

Prisutdelningen, i vilken deltog även utrikesminister Margot Wallström, följdes av att Rickard Söderberg, gay och tenor, ackompanjerad av Majsan Dahling sjöng ”Till havs”, och det här paret återkom sedan, innan Pierre Schori avslutade hela prisceremonin, med ytterligare ett par nummer. Söderberg är verkligen en suverän artist, och publiken i Konserthuset jublade.

Men programmet innehöll mer.

Pristagaren tackade för priset, inte bara med ett tacktal utan med ett genomtänkt anförande i den anda han verkar i och avbröts flera gånger av publikens applåder.

Sedan följde ett framträdande av en artist jag har nästan allt av på skiva, Mikael Wiehe. Jag har inte bara hört honom live, ensam och tillsammans med andra – vi har också haft personlig kontakt, och nu tänker jag ändå inte främst på skivsigneringar. En gång, och då hade vi aldrig träffats personligen, blev jag i sommarhuset i Öregrund uppringd av honom, och det visade sig då att Wiehe, som var känd för att vara vänsterpartist, via sin hemsida sålde den Olof Palme-CD jag hade låtit producera till minne av Olof Palme och nu behövde fler exemplar. CDn hade redigerats av Sven Ove Hansson och fick namnet ”En levande vilja” (Amigo OP 01, 1996).

En sång till modet

Text och musik: Mikael Wiehe, 2000

Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå

Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger ”ja”

Här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det, hon vill

Här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt, dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt

Här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg’
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land

Den som vill lyssna till den här låten rekommenderas att skaffa Mikael Wiehes CD ”En sång till modet”, EMI 72 435259082, 2000. Den finns också på Wiehes CD, ”Ta det tillbaka”, Warner 5051 1865-8253-2-6, 2010.

Fast här sjöng han den här sången till stor del på engelska.

Sen fick vi se en videofilm med MIT-professorn Max Tegmark, och därefter följde ett samtal med Daniel Ellsberg och Joefin Lind, generalsekreterare för Svenska fysiker mot kärnvapen, lett av Anna Sundström, generalsekreterare i Olof Palmes internationella center.

Som ni säkert förstår fanns det oerhört många i publiken som vi tidigare kände, men vi hörde till dem som hade fått platser vikta (med namnskylt), hyggligt långt fram vilket ändå inte riktigt kompenserade vår på grund av ålder nedsatta hörsel. Eftersom det här inte är något Gala Peter-kåseri, gör jag inte ens något försök att nämna alla vi såg och hälsade på, men jag gör tre undantag. Till höger om Birgitta satt Anna Karin Hammar, som vi känner från vår sommarstad Öregrund och även från Uppsala, men här deltog hon som ledamot i palmecentrets styrelse. Till höger om henne satt den gamle folkpartisten Hans Blix, som Birgitta känner allt sedan folkomröstningen om kärnkraften. Fast här var han förstås i egenskap av tidigare palmepristagare, vilket också mannen jag hade framför mig, Kurdo Baksi, är.

Men efteråt, när det blev mingel (tre snittar och ett glas vin, i vårt fall Ramlösa), brast det lös: Gamla vänner fann varandra, och även här kom det fram människor som ville tacka Birgitta för radioprogrammet om memoarerna. Själv träffade jag många gamla vänner, till exempel Jonas Sima, som till det redan nämnda tioårsminnet av Palmemordet gjorde en film på mitt uppdrag, och en hel drös forna arbetskamrater från min tid på 68an.

När man efter lång tid åter träffar gamla vänner, faller det sig förstås naturligt att prata om gamla minnen och om hälsa, det sista naturligt med tanke på vår ålder.

Men en gammal bekant tog själv och inte i särskilt vänliga ordalag upp Stefan Löfvens – han var inte med i Konserthuset – reträtt från klassiska socialdemokratiska ståndpunkter i förhandlingarna med Centern och Liberalerna. Vederbörande, som vet att jag skriver, ville uttryckligen inte skylta med sitt namn på bloggen, och det respekterar jag. Men jag vet också att det inte bara är två partimedlemmar som tycker på det här sättet.

Giedrė Šlekytė tillbaka i Musikens hus i Uppsala

5 oktober 2018 22:04 | Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Det är nu över en vecka sen jag var på Musikens hus (Uppsala konsert & kongress) och lyssnade på den senaste abonnemangskonserten, betitlad ”Fagott i fokus”. Jag har berättat om min mödosamma promenad, delvis med hjälp av tillskyndande vänliga och hjälpsamma människor, till Vaksala torg, men jag har hittills inte orkat skriva om själva konserten, vilket också har att göra med att jag och Birgitta den här veckan har genomfört vår stora höstflytt från sommarhuset i Öregrund till lägenheten i Uppsala, vilken först fordrade nedpackning av kläder och skor, jättemånga böcker och filmer, krukväxter plus årets skörd av äpplen och pumpor, barnbarnens leksaker och böcker och så vidare i kartonger och kassar, alltsammans med matvaror med mera för frakt till lägenheten i Uppsala med hjälp av stadsbud – vi är själva både billösa och körkortslösa. Jag var kvar i Öregrund för att se till att allt kom med, och Birgitta hade åkt till lägenheten i Uppsala för att ta emot och släppa in stadsbuden och visa dem, var de olika kollina skulle ställas.

Men flytten var ju för den skull inte avslutad. Sen dess har vi hållit på med att sortera in alltsammans på sina platser, och det finns fortfarande rätt mycket kvar att göra.

Men tillbaka till konsertkvällen.

Kvällens dirigent var litauiskan Giedrė Šlekytė, som vi såg gästdirigera Uppsala kammarorkester för andra gången – sist gjorde hon en mycket berömvärd insats för nästan exakt ett år sen.

Den här gången öppnade hon genom att spela ett verk av en landsmaninna, ”De Profundis” för stråkorkester (1998), komponerad av Raminta Šerkšnytė, född 1975. Jag känner inte närmare till Raminta Šerkšnytės musik, men det här verket var ju skrivet för stråkar, och stråkarna i kammarorkestern, för dagen med violinisten Bernt Lysell som konsertmästare, gjorde ett gott jobb med den här ganska mångsidiga kompositionen. Verkets titel antyder ”Psaltaren” som inspirationskälla, men jag har inte haft tid och ork nog att undersöka det här sambandet mer noggrant.

Påföljande två spelade verk hade båda fagott som huvudinstrument: ”Signs” för solofagott från 2016, skriven av Kim Hedås (född 1965) för kvällens inlånade fagottist, Sebastian Stevensson. Före pausen fick vi också höra ”Fagottkonsert i F-dur” (1811, omarbetad 1822) av Carl Maria von Weber (1786-1826). Jag måste bekänna att jag inte riktigt föll för de här båda verken. Jag har inget mot fagotter som delar av en blåssektion men fagott som huvudinstrument är knepigare. Och jag greps inte heller av Stevenssons spel.

Efter pausen kom ett verk av en välrenommerad musikskapare, Georges Bizet (1838-1885) och det som spelades var hans ”Symfoni i C-dur”. I klass med hans ”Carmen” är ju inte det verk som spelades, men jag lyssnade gärna.

Melodikrysset nummer 39 2018

29 september 2018 18:22 | Mat & dryck, Media, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarer

Dagens melodikryss var i det stora hela inte särskilt svårt. Men några knepigheter innehöll det som vanligt.

”I Don’t Let the Sun Go Down On Me”, skriven och insjungen 1984 av Nik Kershaw har jag inget minne av att ha hört förut.

Per Gessle hör inte till mina personliga favoriter, men jag har nog åtminstone hört hans ”Listen To Your Heart”, fast i dag försökte Anders Eldeman göra frågan svårare genom att spela en insjungning gjord av en sångerska som jag inte ens har hört talas om, Inez (DJ och med efternamnet Pettersson).

Mellon brukar jag ju lyssna på, likaså ESC, och naturligtvis har jag lyssnat mycket på Sanna Nielsen, särskilt då i egenskap av programledare i ”Allsång på Skansen”. Men hennes bidrag i Mellon 2001 (som gav svarsordet ett), ”I går, i dag”, mindes jag faktiskt inte, trots att hon kom trea.

Då var det mycket lättare att komma i håg Roger Pontare med ”När vindarna viskar ditt namn” från Mellon 2000, där han vann – men han hamnade först på sjunde plats i ESC, där han sjöng låten på engelska: ”When Spirits Are Calling My Name”. Det var den engelska versionen som spelades i dagens kryss.

Den allra första frågan i dag hade jag lite problem med – inte för att jag inte kände igen ”Gröna granna sköna sanna sommar”, som Lill-Babs sjöng in 1956. Men eftersom jag minns texten, kom jag också i håg att hon sjöng ”Välkommen gröna granna sköna sanna sommar” och jag trodde alltså att också ”välkommen” ingick i titeln. Stikkan Andersson skrev den svenska texten, men egentligen var den här låten tysk. Fast vida mer känd är den under sin engelska titel, ”Those Lazy-Hazy-Crazy Days of Summer”. Själv minns jag den i Nat King Coles insjungning från 1963.

Svenska ABBA är ju kända överallt – själv har jag bland annat sett föreställningen med deras låtar på Broadway. Och självfallet känner jag igen Björns och Bennys och samme Stikkans ”SOS” från 1975.

Med lite möda – förorsakad av att Lennart Palm gjorde sitt bästa för att vilseleda oss – gick det att också identifiera Agnetha Fältskogs ”Jag skulle äga miljoner om tårar vore guld”.

Tårar av guld kunde å andra sidan locka ”Den tjuvaktiga skatan”. ”La gazza ladra” skrevs 1817 av Gioacchino Rossini.

Och från guld är steget inte långt till smaragder. Jag hör till en årgång som under folkskoletiden fick sjunga

Vi gå över daggstänkta berg, fallera,
som lånat av smaragderna sin färg, fallera.
Och sorger ha vi inga, våra glada visor klinga
när vi gå över daggstänkta berg, fallera.

Melodin är mycket gammal, men sångtexten till ”Vi gå över daggstänkta berg”, skrevs 1906 av Olof Thunman. Thunman föddes 1879 i det nu rivna Imperfectum vid Västra Ågatan i Uppsala, alltså nära Fyrisån, och hans grav – han dog 1944 – finns på Gamla kyrkogården i Uppsala.

Ännu äldre är melodin till ”Gubben Noak”, först publicerad 1791 som n:o 35 i ”Fredmans sånger” men skriven tidigare av Carl Michael Bellman. Fast i dag hörde vi bara melodin, nu brukad av Povel Ramel till en ganska märklig text, ”Fulvia fästing”, publicerad i ”Djur i bur”, 2001. Jag har den på skiva också.

Här väljer jag att först återge de tre första stroferna i ”Gubben Noak”:

Gubben Noak, gubben Noak
var en hedersman.
När han gick ur arken
planterade han på marken
mycket vin, ja mycket vin, ja
detta gjorde han.

Noak rodde, Noak rodde
ur sin gamla ark,
köpte sig buteljer,
sådanna man säljer,
för att dricka, för att dricka
på vår nya park.

Han väl visste, han väl visste
att en mänska var
torstig av naturen
som de andra djuren,
därför han ock, därför han ock
vin planterat har.

Och sen får ni läsa slutet av Povel Ramels ”Fulvia fästing”, i dag exekverad av hans son Mikael Ramel:

Nej,
Fulvia fästing,
Fulvia fästing
hennes fröjd blev kort.
Julias pappa, läkarn,
fann en tång av lämplig sort.

Förde fästingflickan
till brinnande tändstickan,
satt sig sedan
ned och skrev en
lugnande rapport,
om att Julia
slapp borelia,
och att Fulvia just gått bort.

Jag vet inte om fästingar också kan dränkas i havet, för då hade läkarn som begravningspsalm kunnat sjunga Charles Trenets ”La mer”, första gången på skiva med en annan 1945, 1946 insjungen av Trenet själv. På engelska kallas den här sången ”Beyond the Sea”, och bland många skivinspelningar väljer jag att nämna den med Bobby Darin från 1960.

Kvar då är, lite av en slump, ”Pretty Belinda” från 1969. Eldeman ville veta vad Belinda var – jo söt, vilket knyter an till Ola Håkanssons svenska version från 1970, ”Söta Belinda”. Fast i dag fick vi höra låten på dragspel med Roland Cedermark.

För egen del känner jag allt mer av mina ålderskrämpor. Inför torsdagskvällens abonnemangskonsert i Musikens hus i Uppsala åkte jag till Uppsala tidigare för att hinna klara av också en rad ärenden: betala några barnböcker genom Forex, ta ut mer kontanter på Handelsbanken och gå till Apoteket för att komplettera medicinförrådet. Jag fick med viss möda ner medicinpåsen i min axelväska, men då blev den så tung att jag bara orkade gå några meter i taget, och jag gick allt mer snedlutad med den där väskan hängande på höger axel. Det blev allt mer besvärligt, men till slut tog jag mig i alla fall till övergångsstället över Kungsgatan.

När det blev grönt lyckades jag bara ta mig till mittenrefugen, innan det blev rött igen; dessutom regnade det. På andra sidan, vid Stadshuset, följde jag ett byggplank en liten bit, men sen måste jag ta stöd av planket – orkade helt enkelt inte gå mer. Från andra hållet kom då en ung och vänlig dam, som frågade hur det var fatt, och när jag berättade hur det var, tog hon mig under armen och stöttade mig några meter i taget ända till en bänk, där hon föreslog att jag skulle vila mig ett tag. Själv hade hon en tid att passa och måste vända om mot centrum.

Jag satt på bänken ett bra tag men fortsatte sen att gå och kom snart till trappan upp till Sivias innergård, i vars andra ände restaurang Lucullus finns och där jag skulle äta tillsammans med Birgitta och de andra som ingår i vårt lilla sällskap av konserthusabonnenter. Men hur i helvete skulle jag komma dit? Krafterna var totalt slut efter det att jag hade lyckats komma upp för trappan, och jag var tvungen att hålla i en butiksvägg för att ens orka hålla mig upprätt. Till slut kom det fram en dam igen och frågade hur det var fatt, och jag berättade. Hon tog mig då under armen, men jg var vid det laget så utmattad, att jag inte var till någon som helst hjälp. Men då kom det fram en herre också, och när hon hade förklarat vad det handlade om, tog han mig under andra armen, och så baxade de mig tillsammans över innetorget och sen in på Lucullus och följde mig ända fram till bordet längst in, där de övriga allt mer oroliga satt och väntade på mig. Vad skulle man ta sig till, om det inte fanns snälla och hjälpsamma medmänniskor? Och jag vet ju inte ens vad de heter.

Med lite mat i magen, för min del jugoslavisk Cevapcici, grovmalda köttfärsrullader med rödlök, pepperoni, gräddfil och stark paprikasås, serverat med pressad potatis, ljusnade livet lite, och sen gick vi över torget till Musikens hus för kvällens konsert.

En resa som resulterade i två nya äppelträd från Estland till vår trädgård i Öregrund

8 september 2018 1:04 | Konst & museum, Mat & dryck, Resor, Trädgård | 2 kommentarer

Birgitta fick i present av sin bror Ragnar och hans hustru Gunnel (som under sin studietid bodde hemma hos oss i Uppsala) en bilutflykt till mål som Birgitta själv fick välja, men också jag inbjöds att följa med.

Färden gick först till Wij trädgårdar Ockelbo i Gästrikland, där blomsterprakten när vi var där var överväldigande, men eftersom solen sken och sken, klarade mina allt uslare ögon inte att se just något, så jag tog mig försiktigt tillbaka till en bänk under ett solparasoll och satt kvar där medan Birgitta bland annat besåg rosenodlingarna. Senare valde hon ut plantor att köpa till vår trädgård i Öregrund, och jag köpte (inomhus) godis till Kerstin, Viggo och Klara. Men dess förinnan hade vi ätit mycket god lunch i restaurangen i huvudbyggnaden.

Sen fortsatte vi den här bilutflykten med att göra en tur till Västerberg nära Storvik, närmare bestämt till den folkhögskolemiljö, där Birgitta bodde när hon började skolan och där Ragnar är född. Mycket är, har jag förstått, förändrat sedan dess. Bland annat går vägen numera tvärs igenom det gamla folkhögskoleområdet, och trädgården kring det hus där familjen Dahl bodde var nog mer välansad förr.

Eftersom vi tänkte använda andra resdagen till mål i Dalarna, avlutade vi den här dagen med att åka till Falun och där checka in på Clarion Collection Hotel Bergmästaren, som också visade sig ha en prisvärd middag.

Nästa dag fortsatte vi till Stabergs barockträdgård. Barockträdgården är förstås anlagd senare, men själva egendomen har rötter som bergsmansgård ända från senmedeltiden. Den här miljön visas av historiska skäl för besökare – det är således inte primärt någon handelsträdgård, men det finns mycket att se för oss som är intresserade av blommor och andra trädgårdsväxter.

Fast mittåt: Medan vi vandrade runt där, började ett par kvinnor bära ut stora krukor med äppelträd, uppenbart avsedda för försäljning. Och eftersom jag på grund av det mulna vädret såg bättre, gick jag förstås dit och tittade. Och se på fanken: Plötsligt såg jag ett äppelträd som av namnet, Suislepp, att döma hade estniskt ursprung. Och när jag sen bad en av damerna om fler upplysningar och berättade att jag själv var estländare, berättade hon att där fanns ytterligare en estnisk äppelsort, kallad Tsarens sköld på svenska, liksom Suislepp med rötter i Estland men liksom denna mycket spridd även i Finland och i S:t Petersburg-området. Så det var klart att jag köpte ett exemplar av vardera, och de här träden är numera båda planterade på gräsmattan nedanför syrenhäcken i vår trädgård i Öregrund, också omgärdade av skyddande hönsnät runt stadigt jordade stödplankor.

Med hjälp av datorn upptäckte jag, att de här båda estniska äppelsorterna i dag säljs av ett antal svenska plantskolor, och jag har sen parat ihop dessas uppgifter om de här träden med upplysningar på estniska, hittade på internet.

Suislepp (Malus Domestica) är en apel från Suislepa mõis, godset Suislepp i trakten av Viljandi i Estland. Det är ett medelstort träd och en god pollinerare. Odlingsområdet sträcker sig upp till zon VI. Frukten blir tidigt ätmogen och har god vinterhärdighet. Äpplena, 60-90 gram, är fasta och saftiga men ändå mjöliga. De här äpplena blir gula med röda strimmor.

Tsarens sköld (också i familjen Malus Domestica), togs fram av Regels plantskola i Tartu 1865 och är liksom Suislepp spritt i Finland och i S:t Petersburg-området. Jag har läst mig till att det efter planteringen kan ta flera år innan det här trädet blommar. Äpplena blir rödgula och koniska och har löst och saftigt fruktkött, mer sött än syrligt. ”Tsarens sköld” är en höstsort med bra vinterhärdighet. Odlingsområdet sträcker sig upp till zon VI-VII.

Jag kom på mycket god fot med kvinnan som sålde de här träden till mig, och jag lyckades också få en påse med malvafrö, ganska lik den estniska malva jag en gång fick av min mamma, som i sin tur hade fått frön från släktingar i vår hemby, Juminda. Den malva jag nu köpte kallas Malva Syvestris, på svenska Rödmalva.

Malvor är ju ettåriga, så dem ska jag sätta i jord nästa vår.

Fast den här resan avslutades inte med besöket i Stabergs barockträdgård. Vi hade ett mål kvar, för vi hade också planerat att besöka Carl Larsson-gården i Sundborn, där vi också åt lunch i närbelägna Hyttstugan.

Men syftet med resan dit var förstås att se den miljö Carl och Karin Larsson bodde och verkade i under en stor del av året och det hus de tillsammans med barnen vistades i. Vi köpte en guidad tur och fick se rum för rum på husets två plan, möblerat som det var på larssonfamiljens tid och nu samtidigt en utställning av både Carls och Karins konst. Det var roligt att se, och märkligt nog klarade jag med hjälp av räcken också trapporna. Jobbigast för mig var det att behöva stå så mycket, men här och där fanns det enstaka stolar utplacerade, där jag kunde lyssna på guiden i sittande ställning.

På Carl Larsson-gården köpte jag presenter också till Matti, Karin och deras småflickor Ella och Sofia: en bok om Carl Larssons konst, Karinfröer (solros) och så mugg- eller dricksglasunderlägg med Carl Larsson-motiv åt småflickorna.

Sommar i P1 med Thure Lindhardt

17 augusti 2018 17:28 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har läst nordiska språk, bland annat tentat av dansk skönlitteratur – jag läste ett brett urval böcker på danska. Jag har semestrat i Danmark och under min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare besökt de danska socialdemokraternas partikongresser runt om i landet och valvakor i København, där jag också har varit på möten med Nordiska rådet. Jag prenumererade under samma tid på fyra danska tidningar.

Allt det här innebär att min förmåga att förstå danska med tiden blev ganska hygglig, men jag måste bekänna, att jag bitvis hade svårt att hänga med i den danske skådespelaren Thure LindhardtsSommar”, detta trots att han, kanske med tanke på de svenska åhörarna, talade långsamt.

Det här kan bero på att han försökte tala danska med inlån av svenska ord, vilket mest gjorde mig förvirrad. Men det kan också ha att göra med att han beskrev sin verklighet i poetiska bilder, utan den konkretion som oftast präglar sommarprogrammen.

Fast naturligtvis fanns där också mer konkreta partier, som skildringen av den åtta månader gamla dottern Billie och hennes sätt att med hjälp av ögonen och ibland munnen bit för bit utforska världen.

Men ändå är det här nog årets mest svårrefererade sommarprogram. Lindhardt sa heller inte mycket om sin medverkan i dansk-svenska ”Bron”, som ju kunde ha fungerat som brygga mellan det danska och det svenska.

Ser man till musikvalet i programmet, spelar han ganska mycket som är välbekant också för svensk publik: The Beatles (”Because”), David Bowie (”Five Years”), Simon & Carfunkel (”The Sound of Silence”), Radiohead (”Exit Music”), Dire Straits (”Brothers In Arms”), Nick Cave & The Bad Seeds (”Into My Arms”) och Ludwig Van BeethovensSymfoni nummer 7 i A-dur” med Berliner Philharmoniker.

Inte mycket är danskt, och det slår mig, att flera danska skivartister i visgenren på sjuttiotalet också var kända här i Sverige.

Hur som helst hade det även i det här fallet varit bra, om de spelade låtarna och vem som hade gjort skivorna hade nämnts i programmet.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^