Socialdemokratin stärks i Estland

31 augusti 2011 14:49 | Politik | 1 kommentar

För ett par veckor sen – den 18 augusti – var jag i Stockholm på ett seminarium i ABF-huset, ”Baltiska staternas självständighet 20 år”. Seminariet arrangerades utöver av ABF av Olof Palmes internationella center och Socialdemokraterna och var väl lite av en påminnelse om att den svenska socialdemokratin också gjorde viktiga insatser för de baltiska staternas frigörelse. Jag vet ganska mycket om det här, eftersom jag på den tiden – formellt i egenskap av socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare – höll i många av trådarna, både de synliga och de osynliga. Den sittande svenska regeringen har gjort sitt bästa för att ”glömma bort” socialdemokratins insatser, men jag tror att det här seminariet på olika sätt bidrog till att öppna ögonen på helt andra än de från början inblandade. Jag söktes själv upp av en person verksam inom utrikesförvaltningen, som hade fått tips av en forskare att gå på vårt seminarium och som nu hade slagits av hur lite av det som där kom fram som vederbörande visste. Och jag hade i samband med den måltid som efter seminariet serverades på min gamla arbetsplats Socialdemokratiska aprtistyrelsen, 68an tvärs över gatan, ett långt samtal med den enda av inledarna jag inte tidigare kände, Argita Daudze, chef för säkerhetspolitiska avdelningen i Lettlands utrikesdepartement. Så vitt jag vet är hon inte socialdemokrat, men eftersom hon, trots att hon inte är exillett, talar och läser svenska, hade hon bland annat varit på Södertörns högskola och där läst mina där deponerade baltiska rapporter, ursprungligen skrivna för socialdemokratiska partiets VU. Och utan att gå till överdrift: hon var klart imponerad av vad jag där hade skrivit.

De båda övriga baltiska deltagarna var Vytenis Andriukaitis och Marju Lauristin, båda tidigare ordförande i var sitt socialdemokratiskt parti i Litauen respektive Estland. Med Lauristin talade jag länge under lunchen som föregick seminariet, bland annat om det hoppfulla läget för hennes parti, som jag strax ska återkomma till. Under seminariet nämnde hon tre ester i Sverige, bland dem mig, som hade betytt mycket för den estniska socialdemokratins återfödelse, och i kaffepausen därefter kramade hon om mig och sa: ”Du, den estniska socialdemokratins dopfadder!”. Den kristna liknelsen är ju inte min, men erkännandet värmde.

Seminariet hölls ihop av Pierre Schori, och de svenska inledarna var Björn von Sydow (som jag reste med i Estland under självständighetskampen), Urban Ahlin och Birgitta Dahl.

Jag antar att det kommer mer om socialdemokratin och Baltikums frigörelse i de memoarer Birgitta håller på att skriva – alla de här borgarna, som i dag tycka ha förträngt socialdemokratins insatser i Baltikum, kommer då att få en motbild som det inte kommer att bli lätt att förtränga. Hon berättade om våra gemensamma resor – jag var med – från 1985 och framåt, förstås med tonvikt på våra besök, också på de allra första socialdemokratiska kongresserna, i Estland, Lettland och Litauen.

Som jag tidigare har nämnt, går det nu stadigt uppåt för de estniska socialdemokraterna. I valet i början av mars fick Eesti sotsiaaldemokraatlik erakond 17,1 procent. I TNS Emors augustimätning är partiet uppe i 24 procent, vilket ger partiet andraplatsen i mätningen.

Det ledande regeringspartiet, nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), har fortsatt nedåt och får nu 29 procent, medan dess koalitionspartner, det nationalkonservativa Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), som i valet var lite större än ESDE, trots en liten uppgång i gallup nu får 18 procent.

En gång i världen tävlade det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) med Reformierakond om att vara Estlands största parti, men i valet i början av mars var partiet på grund av upprepade skandaler och inre splittring nere i 23,3 procent. I augustimätningen är partiet nere i 21 procent.

Keskerakond har just haft kongress och har, trots något så ovanligt som en seriös motkandidat till den tämligen enväldige partiledaren Edgar Savisaar, valt om Savisaar som partiordförande. Men den här gången samlade motkandidaten Jüri Ratas en så stor andel av kongressombudens röster, att man kan tala om splittring – röstsiffrorna blev 925-643.

Savisaar styr alltså fortfarande skeppet, men det är ett skepp som tar in vatten och som har fullt av myterister ombord. Socialdemokraternas partiledare Sven Mikser har gjort ett mycket försiktigt formulerat uttalande, vars kontenta dock är att socialdemokraterna är beredda att pröva inträde i sitt parti av centerpartister som överger Savisaar.

I opinionsmätningarna kan man redan se en sådan överströmning. Men det skulle inte förvåna om också medlemmar samt förtroendevalda i kommuner och kanske rent av i riksdagen (Riigikogu) tar det här steget.

Romanen och filmen om Olof

30 augusti 2011 19:07 | Film, Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Eyvind Johnson skrev 1934-1937 sin självbiogrfiska romanserie ”Romanen om Olof”: ”Nu var det 1914” (1934), ”Här har du ditt liv!” (1935), ”Se dig inte om!” (1936) och ”Slutspel i ungdomen” (1937). Under min gymnasietid i Sundsvall på 1950-talet fick vi läsa de två första delarna som ett led i att ta del av och kunna analysera ett antal av de bästa skönlitterära ungdomsskildringarna i svensk litteratur, men jag minns att jag, gripen och fascinerad, läste hela Eyvind Johnsons fyrabandsverk i ett svep. Jag läste mycket proletärlitteratur under den här perioden – jag var boksäljande FiB-ombud och hade samtidigt vaknat till insikten att jag var socialist – och fann Eyvind Johnsons böcker om Olof höra till de yppersta i den här genren. Samtidigt skärpte gymnasieläsningen min förmåga att kritiskt analysera litteratur. Bland annat minns jag hur vi med vår svensklärares hjälp tränade vår förmåga att analysera text, bland dem de drömartade insprängda ”sagorna” – till exempel den om lungsoten – i Johnsons annars realistiska text. Jag minns också fortfarande de sånger som återfinns i den här prosaberättelsen.

Johnson utvidgade sitt litterära register till helt andra ämnen än hans egen norrbottniska proletära ungdom och fick så småningom ett mycket välförtjänt – ja, även på grund av ”Romanen om Olof” – nobelpris i litteratur, delat med Harry Martinson. Johnson hör, liksom för övrigt Martinson, till de svenska författare jag verkligen har läst mycket av genom åren, och hans självbiografiska romanserie hör fortfarande till de böcker jag uppskattar allra mest.

När Jan Troell 1966 filmatiserade den här bokserien med Eddie Axberg som huvudpersonen Olof, fick filmen sin titel efter den andra delen, ”Här har du ditt liv”. ”Romanen om Olof” är sammantaget ett långt litterärt verk, och man kunde kanske ha befarat att det skulle bli svårt att ge det här verket full rättvisa, men Troell kom alla sådana farhågor på skam: Hans film är ett mästerverk, i sin genre fullt i klass med dess litterära underlag.

Jag har stor respekt för Troell som filmskapare, men jag har faktiskt ändå funderat över hur det kommer sig att han har lyckats så väl i just det här fallet. I grunden tror jag att det, utöver att även han har en stor professionell skicklighet, kan ha att göra med att han och Johnson är besläktade själar: Landskapet, både dess natur och de människor som befolkar denna natur, är besjälade av det slags magi som Troell har visat sig så bra på att fånga med kamerans hjälp, och hos båda – det kan i Troells fall räcka med en kort referens till ”Maria Larssons eviga ögonblick” – finns en dragning till en frihetlig socialism – till ungsocialism, anarkism, syndikalism.

Den första av boktitlarna i Johnsons självbiografiska serie, ”Nu var det 1914″, ger en nyckel till den tid han skildrar. Olof bor i fosterhem i Norrbotten; hans far har lungsot och är arbetsoförmögen, dör också. Olof är själv jämngammal med seklet, har fyllt 14 år, men senast i den åldern måste fattiga pojkar börja förvärvsarbeta för att inte ligga någon till last. Man förstår snart att Olof har en intellektuell kapacitet långt utöver det man väntar sig av en 14-åring med ringa skolgång, men för en som han gäller det att ta i rent fysiskt, ofta klara ett kroppsarbete som är så tungt att det överstiger ens fysiska förmåga.

Hans första jobb blir som timmerflottare. I det här avsnittet ser vi bland annat Allan Edwall i en minnesvärd roll som flottare och en ödesdiger olycka i samband med sprängningen av en timmerbröt i älven.

En dödsolycka – hans unge kamrat Oskar krossas under en trave timmer – sker också på det sågverk där han därnäst får jobb. Både det och hans gradvisa politiska uppvaknande – han hittar socialistisk litteratur att läsa och så småningom också att sprida – gör att han ger sig av.

Nu hamnar han i Boden och får jobb som affischör, karamellförsäljare med mera hos en biografdirektör (Gunnar Björnsrand). Här blir filmerna en del av hans livs universitet, och dessutom fortsätter han att umgås med och läsa, även sprida skrifter av ungsocialisterna och deras läromästare, vilket förstås till slut leder till en kollision och brytning med biografägaren. Han har under den här perioden också sitt livs första, tafatta romans – oerhört rart skildrad – med den likaledes unga och oerfarna Maria (Signe Stade).

Den som sedan lär honom åtskilligt mer om kärlekens mysterier är skjutbanedrottningen Olivia, suveränt spelad av Ulla Sjöblom, både äldre och mer bevandrad än Olof.

Han får nu också anställning vid järnvägen, där han är med om att organisera en strejk. Den blir dock ett stort misslyckande, och han får sparken.

Historien slutar 1918, med freden i första världskriget. Freden får också Olof att vilja se mer av den ännu vidare världen. Det är dags att ta avsked både av fostermodern och av den tidiga ungdomen. Europa väntar Olof, liksom en gång i världen också Eyvind Johnson.

Återgiven så här ter sig historien om Olof alltför torftig. Filmen lever, liksom boken, på mängder av ögonblicksbilder, detaljer och nyanser, som mättar den yttre handlingen med magi – Troell är en mästare på att åstadkomma detta. Till det kommer sång av Allan Edwall och Ulla Sjöblom, ”Internationalen” och ”Marseljäsen” och annan väl vald musik.

Göran O Erikssons omdöme i DN, att filmen präglas av intensitet och skönhet, är inga överord.

Chaplin mellan romantik och komik

29 augusti 2011 13:39 | Film | 2 kommentarer

Charlie ChaplinsStadens ljus” (”City Lights”, 1931) är gjord i slutet av stumfilmsperioden och har således en handling som förs framåt med hjälp av filmad men ljudlös action, uttrycksfull mimik och däremellan förklarande textskyltar, ibland med repliker. Den här filmen innehåller också musik, delvis skriven av Chaplin själv.

I centrum för handlingen finns som så ofta Chaplins karaktäristiska luffargestalt med mustasch, svart kubb och promenadkäpp. På sin väg genom staden korsas hans väg av två personer som båda, på olika sätt, kommer att påverka hans fortsatta liv.

På gatan möter han en blomsterförsäljerska (Virginia Cherrill), vars skönhet han blir tagen av. Trots att han knappt har några pengar, köper han en blomma av henne. När hon ska ge honom växel tillbaka, startar en bil ute på gatan, och av hennes beteende förstår luffaren, att hon tror att han har åkt sin väg – hon är blind. Han låtsas som ingenting och låter henne behålla växeln.

Nästa person som luffaren snubblar över är en miljonär (Harry Myers), svårt begiven på sprit och därför med svåra minnesluckor, övergiven av hustrun, så olycklig över tillvarons meningslöshet att han vill dränka sig. Här förnekar sig Chaplin inte: hans utdragna räddningsaktion är full av slapstickinslag. Miljonären bjuder hem sin nyvunne vän och de tas där emot av en inte fullt så entusiastisk betjänt.

Luffaren får av miljonären rent av en slant så stor att han han nu kan köpa den blinda blomsterflickans hela blomsterlager, och han kör henne också hem i den bil miljonären, även då på fyllan, generöst har skänkt till sin nyvunne vän. Hemma hos blomsterflickan finns hennes mormor (Florence Lee).

Vad mormor inte berättar för dotterdottern är att de har fått meddelande om att de kommer att vräkas från våningen, om inte hyran snarast betalas. Detta får luffaren reda på, och när blomsterflickan dessutom blir sjuk och inte kan sälja några blommor, bestämmer han sig för att försöka tjäna ihop pengar både för att klara hyran och hjälpa henne med en ögonoperation.

Hans försök att tjäna pengar blir, på sedvanligt chaplinskt sätt, katastrofala misslyckanden. En höjdare där är hans inhopp i proffsboxningsbranschen.

Kvar finns då att tillgå luffarens vän miljonären, som den här gången – också nu på fyllan – ger honom 1.000 dollar att användas för operationen och övriga kostnader.

Problemet är bara att två inbrottstjuvar samtidigt befinner sig i miljonärens våning. Miljonären blir nedslagen, och när polisen anländer, minns han ingenting av vad som har hänt – han känner inte ens igen sin luffarvän (vilket, mellan fyllorna, för övrigt har hänt tidigare). Så luffaren/Chaplin anklagas för att ha rånat miljonären på de 1.000 dollarna.

Luffaren/Chaplin lyckas dock undkomma poliserna, med pengar och allt, och ta sig hem till den blinda blomsterförsäljerskan, som alltså på så sätt får chans att klara både hyran och en kommande ögonoperation.

Luffaren själv åker dock ganska snart fast, dock utan att han yppar vad han har gjort av pengarna. Alltsammans med påföljd att han döms till ett längre fängelsestraff för stöld.

När han är ute igen, får han en dag syn på blomsterförsäljerskan. Hon har, tack vare den operation han har bekostat, fått tillbaka sin syn – och känner förstås då inte igen honom, vill till och med ge honom en blomma och en slant. Men just då, när deras händer möts, känner hon igen honom.

Där slutar filmen, med ett leende men lite abrupt. Fast det där leendet och gesten där hon för hans hand mot sitt hjärta lovar en ljus fortsättning.

Aftonbladet Kryss & Quiz innehåller fel

28 augusti 2011 15:12 | Media | 16 kommentarer

Som mina läsare vet, är jag en hängiven krysslösare, inte bara av Melodikrysset på lördagarna. Vecka efter vecka löser jag samtliga kryss utom Sportkrysset i Aftonbladet Kryss & Quiz, dock utan att någonsin skicka in svaren.

Roligast att lösa är i dag Sarah Kinmans Tvetydigt och P O Carlzéns Kluriga korsordet. Anna Hagbergs Stjärnkrysset är också OK men inte tillräckligt svårt. Jag vet ju att hon kan mycket bättre – jag saknar fortfarande hennes Svåra krysset och Kryptiskt.

Kryptiskt görs nu – sedan alltför länge – av Gudrun Pettersson på en svårighetsnivå som är generande låg. Mats Larsson gör numera, efter den kritik han fick i början, Svåra krysset på ett annorlunda sätt – de knappologiska kunskapsfrågorna, omöjliga att lösa utan lexikon och kartböcker – har ersatts av lättare kunskapsfrågor, så lätta att jag numera löser Svåra krysset i ett svep och utan hjälp; Larsson kan uppenbarligen inte konstruera kryss som fordrar intelligens och associationsförmåga. I själva verket är Sarah Kinmans Tvetydigt, som sägs vara på fyrapoängsnivå, i dag ett klurigare kryss än Mats Larssons Svåra krysset, som inte alls är på angiven fempoängsnivå.

Fast det här har jag ju gett uttryck för förut, så anledningen till att jag skriver den här texten är en annan: Veckans Aftonbladet Kryss & Quiz innehåller nämligen två grova fel, det ena så grovt att man häpnar över att det har släppts igenom.

Det riktigt grova felet finns i Eine Malmbergs Kändiskrysset med skådespelaren Jonas Karlsson som tema. Karlsson fick, enligt det här krysset, Prix Europa för sin roll som Gusatv III (!). Detta åstadkommer konstruktören genom att lägga TA LÄNGRE = TAGA ovanför KONTRAKT = AVTAL. Att en konstruktör ibland kan göra fel i sommarvärmen har jag faktiskt en viss förståelse för, men korrekturläses inte de här kryssen?

Jag tillåter mig tvivla, eftersom samma nummer av den här krysstidningen innehåller ytterligare ett fel, närmare bestämt i Anita Lingestads Namnsdagskrysset. Under bilden – som föreställer Östen med resten – allra längst till höger i krysset finns, när man har löst färdigt, ett icke-ord bestående av tom ruta+ERAT+tom ruta. Ingen nyckel finns för att lösa det mysteriet.

Ett mysterium är det också varför en av de trevligare konstruktörerna i den här krysstidningen, Bertil ”Blues” Johansson, numera inte alls förekommer som konstruktör. Han gjorde till för helt nyligen Årtalskrysset och skötte det på ett både underhållande och lärorikt sätt. För ett par nummer sen försvann han helt och ersattes av Björn Lundkvist. Vad hade Bertil ”Blues” gjort för ont?

Melodikrysset nummer 34 2011

27 augusti 2011 12:06 | Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag fick kämpa lite med att lösa dagens melodikryss.

Först mot slutet kom jag på att den låt med Trio me’ Bumba som handlade om en pojkrumsleksak hette ”Min gamla gula flygmaskin” – det var de hjälpbokstäver jag så småningom fick ihop som ledde mig rätt.

Sen undrar jag om det var Anders Eldeman som vilseledde oss eller jag som skrev ned svarsnyckeln fel, när det gällde ”Michelangelo”, som Björn Skifs tävlade med i Melodifestivalen 1975. Som jag uppfattade det, efterlyste Eldeman femte ordet i refrängen. Den börjar: ”Michelangelo, kan du svara på” – men P som begynnelse på det sista svarsordet förvirrade mig ytterligare. Nå, den här frasen återkommer sen som tredje rad i refrängen, och då lyder den ”Michelangelo, kan du svara ”.

Och då kom också svaret på den avslutande frågan, V 12: Valsen vi hörde var ju ”Där näckrosen blommar”, skriven av Sven-Olof Sandberg och Sven du Rietz och lanserad av Adolf Jahr redan 1928.

Sådana här gamla slagdängor har en tendens att finnas kvar i musikminnet hur länge som helst, vilket väl har att göra med att de ofta spelades i radio när jag var yngre. Det gäller också i hög grad ”Kycklingpolka”, som inledde dagens kryss; här skulle den ge svaret kyckling.

Till god hjälp vid lösandet av dagens kryss var det också att ha hört till exempel Povel Ramel, även om det vi i dag fick lyssna till var imitationer.

Mer gamla musikgudar: Evert Taubes (ET) ”Den glade bagaren i San Remo” var med den här gången också, men vad hette egentligen den där bagaren? Jo, Florindo.

Fast i dag är väl kanske fler förtrogna med Dogge Doggelito – men jag har faktiskt honom på skiva jag också. Dock inte med hans bidrag i Melodifestivalen 2010, ”Hippare hoppare”.

Om ni tror att jag, vad gäller musikval, är en knarrig gammal gubbe, tar ni fel. Det finns mycket nytt jag tar till mig och gärna lyssnar på. Ett exempel är ”Big Big World” med Emilia.

Jag struntar faktiskt i om den musik jag lyssnar på är ny eller gammal – det har gjorts både bra och dålig musik i alla tider. Och så tillkommer det ju alltid dessutom ett rent personligt bedömningsmoment, som det ibland kan vara svårt att sätta fingret på. Army of Lovers har till exempel ofta ett utstuderat sound, men det de gör – som i dag ”Crucified” – har oftast svårt att slå an någon sträng åtminstone hos mig.

Och omvänt: Visst var Cornelis Vreeswijk ojämn, men honom kan jag nästan aldrig låta bli att ta till mitt hjärta. Som i dag, när vi hörde en låt som besjöng en stad också jag älskar, Oslo. ”Turistens klagan” heter låten.

Det finns helt enkelt sångmakare med en säregen magi, som verkar tvärs genom tid och rum. Birger Sjöberg fick vi traggla redan under realskoletiden, då vi nog inte var riktigt mogna för honom, men under gymnasietiden – i mitt fall under sent 1950-tal – tog jag honom till mitt hjärta, både hans lyrik och den musik han satte till en del av sina texter. ”Längtan till Italien”, som vi fick höra i dag, är ett exempel. I den besjunger Sjöberg bland annat detta lands ”små citroner gula”. Jag har senare sett dem på plats, men det är inte därför jag älskar Sjöberg.

Men Öregrund är verkligen inte dumt det heller. Oftast har det väl inte blivit just ”te för två” här, för att återge den efterlysta svenska översättningen av Vincent Youmans’ och Irving Caesars ”Tea For Two” ur musikalen ”No, No, Nanette” från 1925. Däremot tror jag våra barn fortfarande minns de kyliga höstkvällar då vi åkte ut till sommarhuset i Öregrund och jag, för att snabbt få upp värmen, serverade rykande hett te med oftast tre olika färska bröd från Saluhallen i Stockholm, bland dem estniska bröd, och till det rikligt med goda och mättande pålägg.

Jag vet inte om hus kan tänkas bära med sig minnen, men jag gör det definitivt, och jag tror att barnen också minns det så länge de lever.

Oj, jag höll ju på att glömma att redovisa svaret på en fråga – kalla det gärna republikansk förträngning. Björn Skifs var ju med en gång till, den här gånge tillsammans med Agnes. Tillsammans sjöng de för kronprinsessan och hennes man, Daniel från Ockelbo, när de gifte sig.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

In under borgerlighetens polerade yta

26 augusti 2011 14:29 | Film | 3 kommentarer

Louis Malle var en motsträvig del av den franska nya filmvågen. Några av hans filmer brukar räknas in i den, och han bidrog till att lansera en av dess stora stjärnor, Jeanne Moureau, men han försökte på olika sätt distansera sig från denna grupptillhörighet. I slutet av 1950-talet bidrog han hur som helst till den franska filmens – och filmens över huvud taget – förnyelse.

Ett exempel är hans ”De älskande” (”Les amants”) från 1958.

Också i ”De älskande” spelar Jeanne Moureau den kvinnliga huvudrollen, Jeanne Tournier. Hon lever i ett själlöst äktenskap med Henri (Alain Cuny) på en gård i närheten av Dijon. De har ett barn tillsammans men sover i skilda sovrum. Henri, som är tidningsman, ägnar sitt mesta intresse åt jobbet.

Hustrun, Jeanne, fördriver tiden på olika sätt, ofta i sällskap med väninnan Maggy (Judit Magre) och den hästpolospelande Raoul (José Villalonga). Jeannes ständiga referenser till de här två får Henri att bjuda in dem på middag med övernattning. De kommer, men när de anländer är Jeanne ännu inte hemma – hon har råkat ut för ett missöde med bilen. Hon plockas upp av och får lift hem med Bernard (Jean-Marc Bory). När det visar sig att Bernard är son till en vän till Henri, övertalas även han att stanna kvar på middag.

Och för att göra en lång historia kort: Jeanne och Bernhard tillbringar natten tillsammans i en roddbåt på floden, och nästa morgon ger de sig tillsammans i väg i hans bil.

Denna historia utspelas i en elegant borgerlig miljö, som kanske ska ses som en förklaring till att emotionerna syns så lite under den polerade ytan. Det som händer under ytan får man mer gissa sig till genom symboliska inslag, som när en fladdermus under middagen flyger in i en fönsterruta.

Günther Grass och Blecktrumman

25 augusti 2011 14:05 | Film, Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Günther Grass (född 1927 i Danzig) fick sitt genombrott som författare, även här i Sverige, med debutromanen ”Die Blecktrommel” (1959, i svensk översättning av Nils HolmbergBlecktrumman”, 1961). Redan med den grundlade han en nivå för sitt författarskap, som 1999 belönades med Nobelpriset i litteratur. Jag hade nöjet att, om än kort, möta honom i samband med prisutdelningen, bland annat efter hans framträdande i Svenska akademiens lokaler i Gamla stan.

Till det som, vid tiden för utgivningen av ”Blecktrumman”, utöver romanens kvaliteter bidrog till att attrahera unga svenska radikaler som jag var förstås hans engagemang för den tyska socialdemokratin och Willy Brandt personligen. Hans förhållande till SPD har senare växlat i intensitet, dock utan att han någonsin helt har brutit med partiet.

Grass visade sig ha haft erfarenheter från trettiotalet och krigsåren som han har underlåtit att redovisa. Bland annat visade han sig under kriget ha tjänstgjort inom Waffen-SS, och naturligtvis hade det varit till gagn för hans trovärdighet, om han från början hade redovisat hela sin personhistoria – märk att han bara var 17 år, när han lät sig värvas.

Annars är mitt intryck av hans författarskap, att han strävar efter att skildra verkligheten med alla dess komplicerade sidor.

Dock måste man tillägga att ”Blecktrumman” inte är en realistisk roman i traditionell mening, snarare då ett tydligt exempel på det som går under benämningen ”magisk realism”, där verkligheten skruvas upp med surrealistiska, magiska, absurda och/eller övernaturliga inslag.

Detta speglas också i filmatiseringen 1979 av ”Blecktrumman” (”Die Blecktrommel”), en fransk-tysk produktion med manus av Günther Grass och Jean-Claude Carrière och med Volker Schlöndorff som regissör. Romanens drag av att spränga realismens gränser understryks både av filmens färgsättning och av element, hämtade från Grass’ roman, framför allt dess märkliga startpunkt: Blott treårig får Oskar Metzerath (David Bennet) en trumma och stannar samtidigt i växten (i realismens värld efter ett fall i källartrappan); han vägrar helt enkelt att växa – men är samtidigt i den här ringa åldern utrustad med en fullvuxen och intelligent människas fulla kapacitet.

Genom Oskars ögon ser vi sedan Danzig, människorna, kriget. I det stycket är ”Blecktrumman” en fascinerande resa tillbaka i tiden. Oskar och hans smattrande trumpinnar fungerar här som protester mot det han ser och ogillar. Han äger också den märkliga förmågan att frambringa ljud som gör att allt av glas i hans omgivning flyger i bitar.

I ”Blecktrumman” finns ingenting tilldragande med nazisterna – Oskar ser den förljugenhet som präglar deras världsbild. Han ser också den förljugenhet som präglar de vuxnas förhållande till sex.

Sin magiska förmåga att påverka omgivningen med hjälp av sin trumma använder Oskar bland annat till att tvinga en nazistisk parad att marschera i valstakt.

Handlingen i övrigt, lång och med många olikartade inslag, avstår jag från att försöka återge.

Min läsning av romanförlagan ligger för långt tillbaka i tiden för att jag med någon framgång skulle kunna göra mer detaljerade jämförelser med filmen.

Men den senare står hur som helst stadigt på egna ben. 1979 fick den Guldpalmen i Cannes och 1980 en Oscar för bästa utländska film.

…och i dag var det plommonens tur

24 augusti 2011 19:02 | Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag fortsätter rensa trädgården från fallfrukt. Sen i går hade det trillat ner ytterligare äpplen och augustipäron, men framför allt låg det drivor av plommon i slänten ner mot vägen. De här tidiga plommonen, gula och små, är söta men inte i klass med några av de senare och mycket finare plommonsorterna vi odlar. Så de har fått ligga. Allt för länge. Jag har tagit in några oskadade och sen sköljt dem, men det mesta har jag slängt, balja efter balja. Är de inte mer eller mindre ruttna, är de fågelhackade.

Jag skymtar en större fågel i plommonträdet, men nere på marken har jag sällskap – bokstavligen – av en fågelunge som skuttar omkring helt obekymrad om min närvaro. Plötsligt hör jag ett bekant ljud, och i samma ögonblick faller ett halvätet plommon ner i gräset. Där uppe sitter en ekorre. Äter ekorrar plommon?

Lite senare ser jag ekorren i ett annat träd, som jag mer associerar med ekorrar. På baksidan av huset växer en stor hassel.

Vi fick för ett antal år sen två små hasselbuskar av vår vän Inga-Lill, nu död men då innehavare av en trädgårdsbutik – nedlag den också – här i Öregrund. Hasselbuskarna kom från Gräsö, som Inga-Lill kom ifrån. Nu lever de och frodas på vår tomt.

Äppel- och päronskörd

23 augusti 2011 19:04 | Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

I dag har vädret varit behagligt igen, lockat mig ut i den lätt försummade trädgården.

Den första fallfrukten har lagt sig i lager under några av träden, och jag har länge känt att jag borde gå ut och ta vara på de bästa av de här nerfallna frukterna. I dag har jag gjort slag i saken, rensat halva trädgården: Mycket av fallfrukten måste jag kasta, men jag fick också ihop många fina ätäpplen, mest Transparenete Blanche, ett antal Gyllenkroks Astrakan och faktiskt också några röda små Ingrid Marie som redan kändes ätmogna.

Nära den syrenhäck som skiljer inre gårdsplan från resten av trädgården finns ett päronträd, som fäller söta goda ätmogna Augustipäron.

I morgon ska jag – om vädret tillåter – fortsätta med resten av trädgården, bland annat skörda plommon.

Men många fruktsorter är inte skördemogna än. Några träd blir det just ingen frukt på. Det var väl för kallt för humlorna just vid deras blomningstid.

Karen Blixens Afrika

23 augusti 2011 14:25 | Film, Politik, Prosa & lyrik | 7 kommentarer

Karen BlixensDen afrikanske farm” utkom i original, alltså på danska, år 1937. Den översattes till svenska av Artur Lundkvist och gavs ut på Bonniers 1938 med den något idylliserande titeln ”Afrikansk pastoral”. Lundkvists översättning gavs ut på nytt 1986, nu av Trevi och med den mer korrekta titeln ”Den afrikanska farmen”.

Boken är till stora delar självbiografisk och skildrar Karen Dinesens – märk att hon i början av sitt författarskap skrev under pseudonymen Isak Dinesen – giftermål med Bror Blixen och deras liv i Afrika: de gifte sig 1914 i Mombasa, Kenya, och drev i Kenya, då en brittisk koloni, en kaffefarm. Äktenskapet upplöstes 1928, men Karen bodde kvar i Kenya fram till 1931, då hon återvände hem till Danmark.

Jag har nyligen sett filmatiseringen ”Mitt Afrika” (i amerikanskt original ”Out of Africa”, 1985) för andra gången. Eftersom bokförlagan finns i lägenheten i Uppsala och jag själv i sommarhuset i Öregrund, har jag svårt att göra exakta jämförelser mellan bok och film, men vad jag minns fanns det i boken inslag, till exempel gräshoppsinvasion, som inte finns med i filmen. Annars finns det i filmen en del mer romantiska och spännande bilder av natur och djur (bland annat lejonjakt) – filmen, i regi av Sidney Pollack, ger en ganska stark närvarokänsla. Till det senare bidrar också inslagen med kikuyuer. Karen Blixens (i filmen spelad av Meryl Streep) ömmande för dessa, även på slutet när hon av ekonomiska skäl måste överge sin farm, balanserar också den koloniala sidan av detta afrikanska äventyr.

I centrum för filmens mänskliga drama står ändå tre europeer, och då tänker jag inte bara på Karins och maken Bror Blixens (spelad av Klaus Maria Brandauer) övertagande av afrikansk jord. Mellan de här två och sedan en tredje europé, Denys Finch Hatton (spelad av Robert Redford) utspelar sig det triangeldrama, som är kärnan i filmens story.

Bror Blixen är den som, utan att riktigt beakta förutsättningarna för att odla kaffe just där de slår sig ner, sätter i gång kaffeplantageprojektet, men själv ägnar han sig inte åt det utan är ständigt på safari, har dessutom affärer med andra kvinnor. Ändå hinner han ge Karen syfilis, som hon dock lyckas göra sig kvitt under en behandlingsvistelse i Danmark.

När hon har återvänt till Kenya utvecklar hon en relation till en annan man, Denys, som dock även han dras till livet som fritt strövande jägare. Det senare förhindrar det hon önskar, att han ska stanna hos henne på farmen.

Den lovar till slut en bra kaffeskörd – men så drabbas farmen av en förödande brand, som slutgiltigt omöjliggör en fortsättning på Karen Blixens afrikanska äventyr. Och innan hon måste ge sig i väg hem till Danmark, omkommer Denys i en flygolycka. I slutet av filmen deltar Karen i Denys’ begravning.

Jag märker att jag, när jag återger handlingen så här pass förkortad, gör den orättvisa. Med alla sina nyanser är den mycket mindre melodramatisk, och trots att det rör sig om en kommersiell filmatisering, är filmen ”Mitt Afrika” en sevärd version av Karen Blixens helt naturligt mer komplicerade roman.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^