På tal om syrener – har ni lyssnat på Georges Brassens?

31 maj 2018 16:00 | Musik | 6 kommentarer

I går skrev jag om bondsyrener och återgav några dikter som har hämtat sin ton från deras lila blomklasar.

I dag fortsätter jag med en fransk visa om syrener. Det finns tyvärr ingen svensk översättning av den, men kan ni en smula franska, förstår ni nog ändå texten.

Georges Brassens (1921-1981) var en av de riktigt stora i fransk viskonst. Jag har en hel rad både LP och EP med honom, lyssnade mycket på honom på sextiotalet. Flera svenska vissångare har sjungit hans sånger, men förmodligen betydde Lars Forssells översättningar av ”La gorille” (”Djävulens sång”) och ”Corne d’aurochs” (”På lek”) mest för att göra Brassens känd här i Sverige.

Här kommer en sång som jag själv har spelat på grammofon gång på gång:

Les lilas

Fransk originaltext och musik: Georges Brassens, 1957

[Répétition]:
Quand je vais chez la fleuriste
Je n’achèt’ que des lilas
Si ma chanson chante triste
C’est que l’amour n’est plus là

Comm’ j’étais, en quelque sorte
Amoureux de ces fleurs-là
Je suis entré par la porte
Par la porte des Lilas

Des lilas, y’en avait guère
Des lilas, y’en avait pas
Z’étaient tous morts à la guerre
Passés de vie à trépas

J’suis tombé sur une belle
Qui fleurissait un peu là
J’ai voulu greffer sur elle
Mon amour pour les lilas

J’ai marqué d’une croix blanche
Le jour où l’on s’envola
Accrochés à une branche
Une branche de lilas

Pauvre amour, tiens bon la barre
Le temps va passer par là
Et le temps est un barbare
Dans le genre d’Attila

Aux cœurs où son cheval passe
L’amour ne repousse pas
Aux quatre coins de l’espace
Il fait le désert sous ses pas

Alors, nos amours sont mortes
Envolées dans l’au-delà
Laissant la clé sous la porte
Sous la porte des Lilas

La fauvette des dimanches
Cell’ qui me donnait le la
S’est perchée sur d’autres branches
D’autres branches de lilas

[Répétition]

Les lilas” finns på LPn ”Georges Brassens et sa guitare no. 5” (Philips B 76074R, 1957) och även på en EP från 1962 (Philips 432 747) tillsammans med ”La marche nupitale”, ”Oncle Archibald” och ”Celui qui a mal tourné”. På skivinspelningen kompar Brassens sig själv på gitarr, Pierre Nicolas spelar bas och Antoíne Schessa också gitarr.

I syrenernas tid

30 maj 2018 23:05 | Politik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

I vår trädgård i Öregrund blommar syrenerna: några vita, men mest bondsyrener, de vackraste som finns.

Bondsyrener

Av Folke Isaksson

De står och lutar sig övertunga mot väggarna
Huset lutar och doftar gott; det är mot
kvällningen, och jorden ligger blå
Den vita syrenen skyggar
med sin ömhet vänd inåt
Men de violetta är de världsliga, de vilda
De sträcker sig in genom det öppna fönstret
och kastar en upphetsad skugga
över ordspråksbonaden i gamla kvinnors hus
De står vid lidret
och insveper slipstenen med mystik
De står med en famn full av kyssar och armod,
synliga på något håll, tunna och förslitna,
strukna mot horisontens väldiga plån
De står, övertunga, och lutar sig mot väggarna,
mot stallet, mot tingshuset eller sockenhärbret,
tills världen faller
och den sista hästen gnäggar i socknen

När min bror Matti dog, hyllade jag honom, naturälskaren, genom att vid begravningen läsa dikter, en för varje månad, bland annat en rad dikter om syrener och den räcka av ljusa nätter vi är på väg in i nu:

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Och den här dikten speglar både min och Mattis syn på livet och hur det en dag tar slut:

Humlan

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
Vinglar vresig och brun bland svajande blad,
Med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i ett annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med en knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Sist i den här räckan av dikter en som förenar den politiskt engagerade människans dröm om världen med skärgård, soluppgång och syrenklasar i håret:

Staden

Av Werner Aspenström

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

De kluriga kryssen byts ut mot värdelösa men billiga alternativ

29 maj 2018 17:43 | Media | 4 kommentarer

Antalet för oss korsordsentusiaster värdelösa kryss ökar lavinartat. De är ointelligenta och grunda men billiga för tiningsutgivare som främst jagar lägre kostnader.

En del krysskonstruktörer tvingas, för att kunna vara kvar på marknaden, att ta mindre betalt för sina kryss – men kan man inte längre få anständigt betalt, blir man kanske till slut tvungen att lägga av och försöka hitta någon annan försörjning.

Ett halvt dussin av Sveriges kryssmakare går i kulturdelen av dagens (29 maj 2018) Dagens Nyheter till motanfall. En personlig favorit bland undertecknarna är Anna Hagberg, vars kryss i först Aftonbladet Kryss & Quiz, sen i själva Aftonbladet jag har prisat här på bloggen. Märk att jag aldrig någonsin har haft personlig kontakt med henne – jag gillar bara hennes klurighet som krysskonstruktör.

Jag kan ju inte hindra kostnadsjagande tidningar och tidskrifter från att publicera massproducerad skit, men om den tillåts slå ut de begåvade krysskonstruktörerna, bör vi riktiga korsordsälskare se till att det leder till förlorad upplaga och sjunkande inkomster.

Vi som av den ena eller den andra anledningen ändå råkar inhandla tidningar med korsord, som man varken behöver intelligens eller associationsförmåga för att lösa, kan ju använda kryssen i fråga till det enda de kan användas till, som toapapper.

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon

27 maj 2018 14:47 | Film, Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Rubriken är hämtad från den svenska titeln på en underbar roman av Laurie Lee, utgiven i pocket 1974 av Bo Cavefors förlag och översatt av Vanja Lantz. I original heter boken ”As I Walked Out One Midsummer Morning”.

Också jag gick ut i trädgården tidigt i morse, först för att hämta tidningarna i brevlådan, sedan – för att också kunna se blommorna i trädgården, med två sorters ögondroppar i synorganen – till mitt stenparti och blomstertäcket under den stora asken nere vid grinden.

Jag plockade en morsdagsbukett åt Birgitta: ljusblå förgätmigej, lilablå midsommarblomster och så ljuvliga vita liljekonvaljer, delvis med också blad i buketten. Buketten ställde jag i ett gotlandsglas, som jag placerade nära Birgittas plats vid köksbordet.

Birgitta, fortfarande i sängen, uppvaktade jag sedan med paket.

Det första hon fick var fyra förpackningar avsedda att användas för plantering i trädgården: två exemplar vardera av liljorna Nauona och Lolly Pop, av brudslöja och av röd solhatt. Dessutom gav jag henne en hygglig slant att användas till inköp av valfria rabattblommor.

Sen fick hon också ett paket med böcker. Det innehöll två böcker av Torbjörn Flygt och en av vardera Hanna Krall och Eva Swedenmark och så ett precis nyutkommet verk av Jan Winter, ”Dieters bok”, Tongång 2018 – Dieter var hans far – med undertiteln ”Flykting hos familjen Bergman”.

De som gav den judiske pojken Dieter Müller-Winter en fristad var Ingmar Bergmans föräldrar, Erik och Karin Bergman, och till det intressanta med den här historien hör att både Ingmar och brodern Dag hade nazisympatier. I samband med detta bör man – och det gör också Winter – nämna att det av Anders Thunberg bok ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” (Natur och Kultur, 2009) framgår både det och att Bergman politiskt påverkades av henne, alltså i rätt riktning. Min utförliga recension av Thunbergs bok hittar du ovan under Kulturspegeln, Politik.

Men tillbaka till mors dag: Matti, sonen, har ringt sin mamma, och från dottern, Kerstin, har Birgitta redan under ett besök i Uppsala i veckan fått en Hibiskus, rimligen en avkomling till min avlidne bror Mattis, Stor-Mattis, väldiga Hibiskus.

* * *

Under kvällen ringde även Anna till sin mamma på mors dag.

Melodikrysset nummer 21 2018

26 maj 2018 13:26 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag gick upp sju i morse och startade med att gå ner till brevlådan och hämta dagens morgontidningar. Vilken underbar sommardag, varm redan då! Och de blommande syrenerna och fruktträden plus alla blommorna i rabatterna får mitt gammalmanshjärta att slå av lycka och glädje.

Somrigast av låtarna i dagens melodikryss var ”En gång jag seglar i hamn”, även om Stig Olins text från 1954 ju egentligen handlar om det som nästan alla schlager handlar om, kärlek. Fast i dag hörde vi en instrumental version med Pajala-Hasse.

Som vanligt användes mellolåtar också i dagens kryss.

Det började redan med allra första låten, ”Underbart” med Kalle Moraeus och Orsa spelmän – den var med i Melodifestivalen 2010.

Han slogs då ut av Jessica Andersson, som även hon var med i dagens kryss men med den låt hon tävlade i årets Mello, ”Party Voice”. Den skrev hon tillsammans med bland andra Fredrik Kempe.

Ur årets melodifestival hade Anders Eldeman också hämtat ”For You” med Mariette – som artist kallar hon sig bara så, men naturligtvis har även hon ett efternamn, Hansson.

För egen del har jag inga problem med att minnas låtar också ur den äldre schlagerrepertoaren.

Gösta Ekman den äldre sjöng ”En herre i frack”, skriven 1935 av Hasse Ekman och Johnny Bode.

Ännu äldre, från 1927, är ”I’m Looking Over a Four Leaf Clover”. Fast i dag fick vi höra den med en saxofongrupp, The Rolling Phones.

Det här ska ni inte tolka som att jag bara gillar äldre schlager. Visserligen skäller jag på mycket av det som förekommer i dagens melodifestivaler, men det jag vänder mig emot är att så mycket där numera aldrig kommer att bli schlager, detta för att låtarna i fråga aldrig kommer att bli memorer- och sångbara för normal publik.

Och det finns mycket även i dagens populärmusik som jag gillar, även om det inte funkar just som schlager. ”Skylight” med Elin Lanto är ett exempel.

Inte heller ”Harrys sång” med Galenskaparna och After Shave blev någon schlager, men det hindrar inte, att jag tyckte det var roligt att få se deras ”Stinsen brinner” i TV.

Jag är gammal operavän, och jag har bland mycket i genren sett också ”Barberaren i Sevilla”, skriven av Gioacchino Rossini.

Och eftersom jag, inte utan nöje, har sett Rosa Pantern-filmer i TV, känner jag förstås igen även Henry Mancinis ”The Pink Panther Theme”.

Efter Rosa Pantern känns det naturligt att fortsätta med lejon. I dag fick vi höra en karaokeversion av ”Circle of Life” ur ”Lejonkungen” från 1994.

Dess musikaliska upphovsman, Elton John, blev adlad 1998, vilket bland annat innebär att han därefter titulerades Sir.

Detsamma, fast från 2006, gäller Tom Jones, således en adlad tjur från Wales, och även en tjur kan tydligen tituleras Sir.

Och i morgon ska vi fira alla Ladies.

En tidig men först nu översatt deckare av Ellery Queen

25 maj 2018 0:39 | Deckare | 2 kommentarer

Jag har allt sedan unga år läst deckare och har också en egen samling av klassiska och läsvärda deckare.

Till dem räknar jag Ellery Queens böcker – Ellery Queen var en pseudonym för kusinerna Fred Dannay och Manfred B Lee, mycket produktiva under många år men nu båda döda.

I min deckarhylla har jag 14 Ellery Queen-deckare, och möjligen har jag läst ännu fler, och till det kommer sex volymer av Ellery Queens kriminalpocket, i original Ellery Queen’s Mystery Magazine. 2015 har ytterligare en Ellery Queen-deckare, en tidig sådan, ”Kungen är död” (”The King Is Dead”, 1952) getts ut på svenska i översättning och med förord av Håkan Andersson. Förlaget, värt att hålla ögonen på, även om jag har några smärre invändningar mot detaljer i översättningen, heter Deckarhyllan. Du hittar förlaget på nätet – trots att det ger ut deckarpärlor, har de stora bokhandelskedjorna inte tagit in dem i sortimentet. Så gör gärna som jag: Jag gick till Akademibokhandeln/Lundeq i Uppsala och fick dem att ta hem de hittills utgivna deckarna i serien åt mig.

Låt er inte avskräckas av att historien om hotet mot, sen mordet på den stenrike vapenhandlaren King Bendigo, får fart först en bit in i boken. King Bendigo döptes egentligen till Kain Bendigo, vilket denne sen lyckades förvandla till Kane Bendigo. Fadern i familjen har fullföljt denna märkliga namngivning genom att döpa de senare födda bröderna till Juda och Abel.

Ellery Queen, som också är namnet på privatdetektiven i böckerna av Ellery Queen, och hans far, kriminalkommissarie Richard Queen, blir en morgon uppvaktade hemma av Abel Bendigo, åtföljd av beväpnade vakter. Abel Bendigo vill få hjälp med att avslöja, vem som, med hotelsebrev om en kommande avrättning, hotar storebror Kane/King, egentligen alltså Kain Bendigo.

Det hela ändar i att de båda Queen i ett flygplan med täckta fönster flygs till en ö i havet, där den här klanen styr över sitt miljardimperium för vapenhandel, där hus och anläggningar är dolda och kamouflerade och där de styr över beväpnad och lojalt lydande personal.

Historien ändar likväl med att King Bendigo skjuts i ett slutet och bevakat rum och med ogenomträngliga väggar. Där inne är han ensam och inlåst tillsammans med hustrun Karla. Inget vapen hittas där inne, och sen kommer det märkligaste av allt: Juda, som befann sig utanför, hävdade att det var han som hade skjutit brodern – han till och med lämnade över en tom pistol.

Far och son Queen står inför ett som det verkar olösligt mysterium, som de inte lyckas lösa ens när de får vidgad rörelsefrihet på ön och King Bendigo rent av börjar repa sig.

Ellery löser sen fallet men först efter en lång tur till bröderna Bendigos födelse- och uppväxtstad, där han intervjuar mängder av människor som kan ge upplysningar om bröderna Bendigo. Men det detta och hans egen slutledningsförmåga leder honom fram till vill jag inte avslöja – det vore att förstöra en intrikat historia. Fast jag kan ju ändå avslöja att King Bendigo inte undkommer döden.

Till den här historien har den svenska utgivaren lagt en novell, ursprungligen publicerad i Ellery Queen’s Mystery Magazine nummer 9 1967, ”Bröllopsdagen” (”Wedding Anniversary”). I den återvänder Ellery Queen till bröderna Bendigos gamla hemstad, men annars har den här historien inget konkret samband med den i boken.

Sommar långt utanför normalitetens gränser. Fast inte i politiken

23 maj 2018 22:06 | Politik, Trädgård, Ur dagboken | 7 kommentarer

Ute är det full sommar, och allt händer på samma gång. Man kan inte urskilja det som kallas ”mellan hägg och syren” – något mellan existerar inte, och dessutom blommar alla fruktträden som besatta: äpplen, körsbär, krikon, päron. Tvätten på klädstrecket hinner knappt hängas ut, förrän den kan tas in igen.

Gräsmattan klipptes i måndags av Henrik, och blomsterprakten i rabatterna är bedövande. Tulpaner i allehanda färger blommar tillsammans med påskliljor och pingstliljor, och jag har fått hjälp av Birgitta med att plantera nya, blommande plantor i mitt stenparti. Henriks gräsklippare tog förgätmigejen i gräsmattan, men det finns fullt upp av de här små ljusblå skönheterna också i rabatterna, och där och under den väldiga asken nere vid grinden finns det blommande liljekonvaljer och vivor.

Alltsammans kan ses också genom fönstren, som i dag med betald hjälp blev skinande rena.

Lika galen är också politiken. Jag syftar nu inte bara på socialdemokratins usla opinionssiffror – moderaterna är hack i häl på oss, och strax under dem ligger sverigedemokraterna.

Hur en så stor andel av framför allt manliga LO-medlemmar kan rösta på dem är för en person som har varit aktiv socialdemokrat allt sedan tidiga tonår en gåta. Fast kanske ändå inte. Om det gamla arbetarepartiet nästan överallt leds av människor med annan klasstillhörighet och den gamla tidens ledande socialdemokrater med hjälp av bättre privat ekonomi har valt att bo någon annan stans än den inte lika fett avlönade delen av arbetarklassen, är fältet också fritt för Jimmie Åkesson och hans parti, om inte av något annat skäl så i alla fall för nöjet att få sparka det före detta arbetarepartiets nuvarande ledare på olika nivåer i röven.

Samtidigt gör den sittande partiledningen och regeringen mängder av fatala misstag.

Jag säger inte att allt det som de beslutar är fel, inte ens att det i sak inte var nödvändigt att skärpa inflödet av invandrare. Men medan det kan finnas skäl att starkt begränsa den rena arbetskraftsinvandringen, till stor del en effekt av vårt medlemskap i EU, finns det ändå skäl att vara rimligt generös mot dem som har riskerat sina liv i förhoppningen att få ett tryggare liv i ett nytt land. Den här senare kategorin går det, visar tidigare erfarenheter, också oftast att integrera i det svenska samhället. Men att, som nu, programmatiskt börja tävla med sverigedemokraterna och moderaterna i grenen främlingsfientlighet är en dundertabbe. Därmed har man ju i praktiken sagt att de i grunden hade rätt, så varför skulle då väljarna inte satsa på det politiska alternativ som efterföljarna har kopierat?

Jag är sen unga år en ursocialdemokrat, hemmahörande på socialdemokratins vänsterkant. Alltså saknar jag all förståelse för mitt partis alltför stora anpassning till att låta en allt större andel av verksamheten inom skola, vård och omsorg utföras av privata, vinstdrivna aktörer. Jag skulle gärna se en återgång till de socialdemokratiska lösningar som präglade både partiprogram och politisk praktik på Olof Palmes tid, och jag var en av dem som skrev inte bara 1975 års partiprogram utan också, med Alva Myrdal som ordförande i den så kallade jämlikhetsgruppen, programmet ”Ökad jämlikhet”.

I dag känner jag mig politiskt ganska besviken.

Jag såg i kväll vänsterledaren Jonas Sjöstedts framträdande i TV och noterade både hans referens till Olof Palme och starka betonande av jämlikhet som främsta mål för politiken.

Ändå skulle jag aldrig kunna tänka mig att i valbåset lägga min röst på Vänsterpartiet – sen må Vänsterpartiet aldrig så mycket predika det slags värderingar och mål som präglade socialdemokratin under tidigt sjuttiotal.

Jag är en av socialdemokratins främsta kännare av de kommunistiska partier som nu i tidens ände framräder som ett radikalt socialdemokratiskt parti. Fordom välkomnade jag gamla kommunister som tog steget över till socialdemokratin, men de här människorna – jag lärde känna flera av de ledande – hade verkligen brutit med sin gamla ideologi. Dagens vänsterparti har, vad det än förespråkar för politik, inte gjort upp med sitt partis historia.

Till det kommer att jag kommer från en estnisk flyktingfamilj med egna erfarenheter av vad kommunister tog sig till, om de lyckades komma till makten.

Så jag blev socialdemokrat i mycket unga år, och i mina spår gick sedan även mina båda yngre bröder och, under ATP-striden, också våra föräldrar.

För egen del kommer jag att hålla fast vid en socialdemokratisk övertygelse av det slag som präglade till exempel Ernst Wigforss och Olof Palme. I hjärtat hör jag hemma i en socialdemokratisk vänster, och där kommer jag att placera mig vad än mitt gamla parti tar sig till.

.

Altia skapar ny försäljningskanal i Tyskland

21 maj 2018 17:38 | Mat & dryck | Kommentering avstängd

Finländska spritjätten Altia med också mycket kända svenska, norska, danska, estniska och lettiska varumärken i sitt sortiment, försöker nu bredda sin försäljning på den tyska marknaden.

Det sker genom det nyskapade företaget Nordic Spirits, en webbutik för den tyska marknaden. Genom den får tyskarna tillgång till mycket stora delar av Altia-produkter, tillverkade i företagets produktionsanläggningar i olika länder i norra Europa.

På Konserthuset syttende mai

21 maj 2018 0:28 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I torsdags, den 17 maj, var vi på Uppsala konsert och kongress, där programmet dagen till ära hade norsk prägel.

Dirigenten, Eivind Aadland, och pianosolisten, Håvard Gimse, kommer båda från vårt västra grannland, så även de två musikaliska verk som framfördes före pausen.

Nachruf” för stråkar från 1975 och kompositören, Arne Nordheim (1931-2010), är kanske inte lika kända här som i Norge, men en och annan av dem som tog del av presentationen i programmet blev kanske nyfiken när han eller hon där läste att Frank Zappa i början av 1970-talet prisade Nordheim och snart också blev personlig vän med honom.

Edvard Grieg (1843-1907) är desto mer känd och ofta spelad även här i Sverige. Håvard Gimse gav hans ”Pianokonsert i A-moll” en kraftfull inledning, och adagiopartiet mellan de båda allegrosatserna gjorde det här verket spännande.

Gimse spelade sedan också Griegs ”Trolltåg” (på norska ”Trolltog” (1891) som extranummer före pausen.

Jag har själv under en stipendieresa till Norge i början av höstterminen 1956 besökt Griegs forna hem, Troldhaugen.

Efter pausen avslutades konserten med Ludwig van Beethoven (1770-1827) och ”Symfoni nummer 3 i Ess-dur”, känd under namnet ”Eroica” (skriven i huvudsak 1803 och uruppförd 1805).

Kammarorkestern spelade det här mycket kända och ofta spelade stycket med stor inlevelse och bravur.

Jag antar att mina läsare, de som lyssnar på klassisk musik, är väl bekanta med det, så själva stycket fordrar ingen presentation, men det är kanske på sin plats att nämna den ideologiska kampen om Beethoven och hans verk.

Att både nazister och kommunister har försökt omfamna honom ska man nog inte bry sig om – om Beethoven attraherades av något, var det nog snarast franska revolutionen. Det som i dag är känt som ”Europahymnen” är en del av den sista satsen av Ludwig van Beethovens nionde symfoni, som är en musiksättning till Friedrich von Schillers dikt ”Till glädjen” (”An die Freude”, 1785). I min gamla sångbok ”Upp till kamp!” (1970) har jag med en svensk text från Unga Örnar, ”Och nu ljuder nya toner” och en amerikansk förlaga.

Men nu har vi kommit en bit från det som faktiskt spelades i Konserthuset.

* * *

Och så kan ja väl nämna, att vårt konserthusgäng, Birgitta och jag, Bengt och Inger, Anna, Amanda och så Käthe, den här gången samlades på Lucullus vid Sivia torg. Någonstans där brann det – brandkåren var där och släckte. Men det berodde inte på mig; jag åt hummersoppa.

Melodikrysset nummer 20 2018

19 maj 2018 13:19 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Länge hade jag i dag för avsikt att slopa Melodikrysset och i stället åka till Stockholm för att fira min gamle vän Leif Karlsson på 75-årsdagen. Jag känner honom ända sedan 1960-talet och tiden i Socialdemokratiska studentförbundet – han var aktiv i stockholmsklubben och jag i Laboremus i Uppsala – men närmare bekanta blev vi när vi båda arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm, han som hjälpreda åt Sten Andersson. Leif och jag har sen fortsatt att ha kontakt. Bland annat har han och hans hustru hälsat på mig och Birgitta i Öregrund, och vi har varit hemma hos dem på Leifs jämna födelsedagar. Där har jag också träffat deras dotter Sofia, och jo, jag talar om sångerskan Sofia Karlsson, vars skivor vi i flera fall har signerade.

Men min hälsa och rörelseförmåga är inte vad den en gång var, så till slut ändade det i att hustrun ringde till Leifs hustru och berättade, att jag nog inte orkade. Men vi har förstås uppvaktat med pengar för ett gott ändamål. Och grattis, Leif, även via nätet.

Så då blev det Melodikrysset i alla fall.

I det stora hela var det hyggligt lätt i dag, men som nästan alltid fanns det åtminstone en kryssfråga, som jag inte spontant klarade.

Att känna igen låten som spelades som illustration, ”Both Sides, Now”, var inte svårt. Jag har den på skiva med Joni Mitchell, som skrev text och musik, också med Judy Collins. Dessutom har den spelats in av Pete Seeger, som jag har nästan allt av på skiva. Men vem i helvete var det som sjöng här? Jo, hon heter tydligen Cleo Lane, och henne har jag noll skivor med, har över huvud taget inte hört henne.

Jag har inga skivor med Diana Ross heller, men henne känner jag ändå till, så jag klarade frågan där hennes ”Upside Down” utgjorde ljudillustration.

Indiana Jones” har jag till och med sett på TV, så jag kände igen den signaturmelodi som skrevs av John Williams.

Ännu lättare, för mig i alla fall, var det att känna igen ”Oh What a Beautyful Morning” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Oklahoma”.

1959 deltog jag i den första elevriksdagen i Sverige, och en av kvällarna erbjöds vi som deltog att gå på Oscars och se den av Gösta Rybrant översatta ”My Fair Lady”, skapad 1956 av Frederick Loewe och Alan Jay Lerner på basis av Bernhard Shaws ”Pygmalion” och med Jarl Kulle och Ulla Sallert i huvudrollerna. Det vi fick höra var ”Med en gnutta flax”.

Från scenvärlden kom ytterligare en ljudillustration, barkarollen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach.

Ur årets melodifestival hade Eldeman hämtat ”My Turn”, som sjöngs av John Lundvik.

Och så blev det något ur Eurovision Song Contest också, närmare bestämt den 2002: Finlands bidrag, ”Sing It Away”. Svaret skulle därför bli Finland.

Agnetha Fältskog har jag inte bara med ABBA utan också på soloplatta med bland annat ”The Heat Is On”. I dag fick vi höra den instrumentalt, men jag föredrar Agnetha framför Lennart Palm.

Blinka lilla stjärna där” kom också i instrumental version, i en inte helt lättidentifierad sådan.

Dagens Evert Taube var ”Fritiof och Carmencita”, även kallad ”Samborombon”. Men i dag fick vi den i en insjungning av Jakob Hellman.

Den enda fråga vars svar då återstår att redovisa hade som ljudillustration ett stycke ur TV-teaterns uppsättning av ”Hemsöborna”. Jag har sett den, men jag läste August Strindbergs bokoriginal under min gymnasietid på 1950-talet. På en jämn födelsedag fick jag av min arbetsgivare, Socialdemokratiska partistyrelsen, ett presentkort till numera nedlagda Risbergs bokhandel och använde pengarna till att köpa stora delar av Svenska akademiens och Norstedts strindbergutgivning. Jag tror jag har allt i den strindbergutgåvan, som löper över flera hyllor i bokhylleraden i sovrummet.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^