Denna ringen, den ska vandra…
29 februari 2012 14:29 | Film | 6 kommentarerFörst en utvikning: Allt sedan ungdomsåren har jag bland mina vänner haft en person, som kom att bli en av de stora svenska filmkritikerna, Jonas Sima. Han var ordförande i Studentfilmstudion på den tiden då jag var ordförande och aktiv i Laboremus. (Vi var också med i varandras föreningar.) Sen blev han en mycket skicklig filmkritiker, främst under många år i Expressen, och han varvade sitt skrivande om film med att själv göra film, så småningom bland annat – på mitt uppdrag – en film om Olof Palme. När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), knöt jag Jonas till tidskriften som media- och filmkrönikör.
Under den perioden köpte jag av en frilansare in en artikel om Hasse Ekman som filmskapare, och när jag publicerade den, minns jag att Jonas blev smått härsken på mig: Varför i all världen hade jag nu lyft fram Hasse Ekman, som ju inte var värd det?
Artikeln var inte illa skriven, och den erbjöd ett rikligt illustrationsmaterial – men naturligtvis var det lite av en slump, att jag hade fått erbjudande om att få publicera den.
När TV nu, då och då, visar gamla Hasse Ekman-filmer, och de är sammanlagt många, har jag ofta brukat se dem och kan då delvis ge Jonas rätt: Mycket få av dem är några mästerverk i den svenska filmhistorien. Men ett antal av dem är tillräckligt intressanta för att man ska ägna en och en halv timme av sitt liv för att se dem.
Ett exempel är ”Flickan från tredje raden” (1949) med Hasse Ekman och Eva Henning i ett par av huvudrollerna.
Huvudroller och huvudroller – de är de kring vilka filmens ganska komplicerade story tvinnas, men de är mer berättare än agerande: en ganska gåtfull flicka, en åskådare från tredje raden (Eva Henning), berättar för Sture Anker (Hasse Ekman), teaterdirektör vars senaste projekt är ett fiasko, en sällsam historia om en ring som ger sin ägare tur.
Ett både musikaliskt och berättartekniskt tema i den här filmen är den gamla visan ”Denna ringen, den ska vandra, från den ena till den andra”, och som man kan ana av detta, är filmens historia om en ring (med Ekman som manusförfattare) ganska rapsodisk: allt efter som ringen byter ägare, flyttas fokus på nya människor och deras problem.
Den här sagan om ringen startar med att ett ungt artistpar med ekonomiska problem allvarligt överväger att adoptera bort sin dotter, men som sagans goda fe ingriper före detta operadansösen fröken Vilma Andersson (Hilda Borgström), hos vilken de är inneboende: Hon går till en juvelerare med sin gamla förlovningsring för att kunna hjälpa det unga paret, och trots att juveleraren ser att ringen inte är äkta och knappt värd något, ger han henne 500 kronor.
Sedan vandrar den här ringen vidare till nya människor, och deras och ringens vidare öden bildar filmens som sagt ganska rapsodiska handling. Alla de här episoderna är inte värda att relateras, men det är värt att notera att det bland dem som agerar i dem finns en mängd skådespelare med namn värda att nämnas: Sigge Fürst, Gunnar Björnstrand, Barbro Hjort af Ornäs, Erik ”Bullen” Berglund, Hilding Gavle, Maj-Britt Nilsson, Sven Lindberg, Viktor ”Kulörten” Andersson, Stig Olin med flera.
Den vindlande handlingen ska jag som sagt var inte relatera, bara att fröken Vilma Andersson på slutet får tillbaka sin ring lagom inför ett möte med sin ungdoms trolovade.
Det sägs att Hasse Ekman gjorde den här filmen mot bakgrund av den växande utmaning den vid den här tiden fortfarande unge Ingmar Bergman utgjorde inom den svenska filmen.
Hasse Ekmans film har en lekfullhet och en elegans som också utmärkte en del av Bergmans filmer. Men Bergmans svärta och djup har den här filmen inte.
Därmed inte sagt att den inte skulle vara värd att se.
En lysande vacker film med en ogripbar kärna
28 februari 2012 13:26 | Film | 2 kommentarerJag vet inte hur många gånger jag har sett Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”, allt sedan premiären 1957. Den är en på många sätt lysande film: Gunnar Fischers foto fångar människorna, landskapet och miljöerna. Erik Nordgrens originalmusik med texter av Bergman har en medeltida prägel. Bergmans historia, baserad på hans egen pjäs ”Trämålning” från 1954, är en spegling av digerdödens tid, med hjälp av Albertus Pictor och Uppenbarelseboken, gycklare, korsriddare och flagellanter. Också en häxbränning (Maud Hansson spelar den unga häxan) genomförs för att blidka de makter som gisslar mänskligheten med digerdöden.
Allt detta är gripande och storslaget skönt, men ska jag vara ärlig, har jag svårt att hitta filmens bärande budskap.
I filmens centrum finns riddaren Antonius Block (Max von Sydow), som efter tio års korståg i det heliga landet har återvänt hem tillsammans med sin väpnare Jöns (Gunnar Björnstrand), den senare mer distanserad och cynisk än sin herre till allt som händer omkring dem.
Block möter Döden (Bengt Ekerot) och försöker undkomma sitt öde genom att med Döden inleda ett utdraget schackparti. Det här är dramatiskt intressant och bildmässigt genialt – men varför är det just Blocks tur nu (mer än att det ju förr eller senare är allas vår tur)?
Riddaren och hans väpnare stöter på ett litet teatersällskap av gycklare, som sjunger, spelar, förställer sig, roar publiken: Jof (Nils Poppe), hans hustru Mia (Bibi Andersson) och deras barn samt gycklartruppens ledare Jonas Skat (Erik Strandmark). Med i det här tåget genom landskapet plockar väpnaren också en stum flicka (Gunnel Lindblom), hittad i en av pesten tömd och sedan tjuvplundrad bosättning.
Skat förförs av Lisa (Inga Gill), hustru till smeden Plog (Åke Fridell) och kommer till att börja med undan smedens vrede – gycklaren Jof får i stället ta straffet som ett slags ställföreträdande lidande. Men lite senare i filmen hinner Döden ändå upp Skat, och han får ta sitt straff.
Döden hinner alltid upp dem han söker, så även riddaren Antonius Block.
De som i slutet av filmen rullar vidare i sin vagn är Jof och Mia och deras barn.
Kanske är det filmens budskap: de oskyldiga gycklarna, de lekande människorna, är de som överlever.
Men så nyckfull som Döden är i den här historien, kan man ändå inte låta bli att undra: varför just de och inte till exempel den unga flicka som pekades ut som häxa?
Arbetets söner i Missionskyrkan
27 februari 2012 17:44 | Musik, Politik | 9 kommentarerLars Lindberg, nestor i Missionskyrkan men också sen unga år – vi träffades en gång i världen i Laboremus – med hjärtat till vänster, ringde för att bekräfta min och Birgittas medverkan i ett program om folkrörelsernas musik i hans kyrka måndagen den 12 mars.
Min specialitet är ju sen gammalt arbetarrörelsens musik, och Lars och jag resonerade – han är ju heller inte obevandrad i ämnet – om vad som borde tas med: kommenteras av mig, spelas upp i någon bra inspelning och eventuellt också sjungas unisont, vilket fordrar att texterna delas ut. Vi kom fram till att man nog måste ha med de två sånger, som är den svenska arbetarrörelsens främsta kamp- och samlingssånger, den inlånta ”Internationalen” och den inhemska ”Arbetets söner”, vilket i det här sammanhanget kan vara en smula problematiskt, eftersom båda sångerna innehåller religionskritik.
”Internationalen” har jag tidigare skrivit utförligt om här på bloggen – se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.
Arbetets söner
Text: Henrik Menander, 1885
Musik Nils P Möller (”Upp genom luften”/”Vindarnas kör”)
Henrik Menander (1883-1917) var ursprungligen korkskärare, sedermera journalist i August Palms Folkviljan och Axel Danielssons Arbetet. Han var fackligt verksam och valdes bland annat till andre suppleant för LO-ordföranden Fredrik Sterky vid LOs konstituerande kongress 1898. Menanders bästa bidrag till arbetardiktningens kamplyrik är ”Arbetets söner”, som skrevs när Foreningen for Socialismens Fremme i Sverrig den 2 augusti 1885 skulle göra en utflykt till Malmö; den delades ut till deltagarna i utfärden och sjöngs under överfarten från Köpenhamn. Melodin var den då allmänt kända skolsången ”Vindarnas kör” med text av skalden Per Daniel Amadeus Atterbom och musik av kantorn vid Lunds domkyrka Nils P Möller. Sången publicerades i Social-Demokratens första nummer den 25 september 1885. Den spreds också på flygblad, som August Palm sålde under sina agitationsresor. ”Arbetets söner” har blivit den svenska arbetarrörelsens strids- och samlingssång framför andra.
Arbetets söner, sluten er alla
till våra bröder i syd och i nord!
Hören I ej hur mäktigt de skalla,
ut över världen befrielsens ord?
Ur den förnedrande träldomens grift,
upp till en hedrande ädel bedrift!
Oket med påskriften ”Bed och försaka”
länge oss nedtryckt i mörker och nöd;
://:Människovärdet vi fordra tillbaka
Kämpa för rättvisa, frihet och bröd.://:
Icke naturen hårdhänt har dragit
gränser som skilja fattig och rik;
Hjärtlöst har makten under sig slagit
alla dess håvor, rovdjuret lik.
Mot den förödande guldkalvens stod
kämpen med glödande känslor och mod!
Käckt mot förtrycket ett värn vi oss dana.
Fältropet genom nationena går.
://:Sluten er under vår enighets fana,
fällen ej modet och segern är vår!://:
Text och musik finner du i
Enn Kokk (redaktör): ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, Prisma, 1970
Några skivinspelningar:
Byggnadsarbetarkören: ”Arbetets söner” med flera (Tonia 101)
Eld & lågor: ”Mot ljuset” (a disc BS 780317, 1978)
Stockholms spårvägars musikkår: med på skivan ”Appell från Socialdemokratiska partistyrelsen Första maj 1967” (Pogo produktion, 1967)
Metallindustriarbetareförbundets kongress 1973 samt medlemmar ur Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Eskil Eckert-Lundin: ”…hör en susande vind” (Viking/Electra VIM 4005, 1973)
Riltons vänner: ”Kamrat!” (Riverside Records RRCD115, 2003)
Socialdemokraternas kongress 1975 unisont till Arne Domnérus’ sextett:”Vårt vapen heter solidaritet” (Socialdemokraterna SAP 27975, 1975)
Socialdemokraternas 90-årsjubileumsskiva med Gunnar Sträng som berättare: ”Till Seger. Röster och sånger i arbetarrörelsen” (a disc BS 790304, 1979)
Sigurd Ågrens kvintett: ”Musik i Folkets hus” (Pogo Plattan PPLP 110, 1977)
Sigurd Ågrens orkester med och utan kör: ”Arbetarrörelsens sånger” (Pogo Plattan 102-103, 1976)
Är Melodifestivalen en scenshow- eller schlagertävling?
26 februari 2012 14:50 | Musik | 1 kommentarNär jag läser tidningarnas kommentarer till Melodifestivalens deltävlingar, slås jag av hur ofta de uppehåller sig vid element som scenkläder och koreografi. Sångartister har förstås alltid använt sig av den typen av medel för att dra till sig publikens uppmärksamhet, men jag kan inte vara ensam om slutsatsen, att sådant i den pågående Melodifestivalen inte så sällan tycks spela en större roll än melodierna.
Danny Saucedos ”Amazing” var väl inte så oäven – men har den egentligen det där lilla extra som gör, att man minns den även morgonen efter? Lisa Miskovsky gillar jag som sångerska – jag har henne på skiva – och hon gjorde alldeles utmärkt ifrån sig – men är hennes ”Why Start a Fire” egentligen en schlager?
Å andra sidan: Lotta Engberg och Christer Sjögren hör inte till mina personliga favoriter, men deras ”Don’t Let Me Down”, som gick vidare till andra chansen, känns åtminstone schlageraktig.
Och Dynazty – har z-nojan nu drabbat även hårdrocksvärlden? – stod för ett bitvis häftigt utspel i ”Land of Broken Dreams”, men inte är de bra nog på europanivå.
Annars tyckte jag att den här sista delfinalen innehöll lite mer av sånt som man förknippar med just schlager. Axel Algmarks ”Kyss mig” var naturlgitvis inte tillräckligt bra, men den var faktiskt trallvänlig. Och jag skiter väl i hur dyr Charlotte Perrellis klänning var, men hennes ”The Girl” hade i alla fall ett häftigt tempo.
Sammanfattningsvis: jag önskar att Melodifestivalen åter blev det den en gång var tänkt att vara, en sångtävling, och att de låtar som valdes ut att tävla där vore just schlager.
Melodikrysset nummer 8 2012
25 februari 2012 12:26 | Film, Musik, Resor, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarerDagens kryss var väl inte något av de allra lättaste Anders Eldeman har knåpat ihop.
Själv hade jag, trots att jag är mycket filmintresserad, stort besvär med att komma på vad det var för åttiotalsfilm som handlade om löpning, kanske för att jag är komplett ointresserad av idrott. Men till slut kom jag på att jag nog åtminstone har sett snuttar av ”Chariots of Fire” från 1981, på svenska ”Triumfens ögonblick”, i någon filmkrönika i TV. Och då googlade jag på den och fann ut att handlingen tilldrar sig under OS i Paris 1924 och att filmmusiken gjordes av Vangelis.
Betydligt lättare var det att identifiera en annan film, ”Jorden runt på 80 dagar” (1956) med David Niven som Phileas Fogg. Filmmusiken, ”Jorden runt” av Victor Young, spelades mycket i radio på den tiden. I filmen förflyttar man sig i luftballong mycket mer än i Jules Vernes bok, så egentligen borde Fogg väl i filmversionen – jag har sett filmen men minns den inte så väl – inte ha fastnat särskilt ofta i någon tull, om vi nu ska ta fasta på att dagens fråga var filmanknuten.
Filmad blev också ”The Phantom of the Opera” (”Fantomen på operan”), men dess förinnan, 1986, blev den musikal med musik av Andrew Lloyd Webber. Ur den sjöng Mikael Samuelson ”Nattens musik”.
Ganska knepigt är det också att komma ihåg gamla TV-serier, särskilt om man inte har sett dem. Men Anders Eldemans ledtrådar gjorde det uppenbart att det handlade om filmatiseringen av Alex Haleys ”Roots”, ”Rötter”. Den handlar om Kunta Kinte som var slav.
”Rötter” har varit med förr i krysset. Det har också Pink, det vill säga den amerikanska sångerskan Alicia Beth More. Henne hörde vi i dag i ”Heartbreak Down”.
Mer amerikanskt: Vi hörde ”Georgia On My Mind”, en gammal goding av Hoagy Carmichael.
”Jorden runt” – se ovan – var lite av ett tema för dagens kryss.
”Scotland the Brave” hörde vi i dag visserligen med Spotnicks, men annars brukar vi ju höra den med säckpipa.
Från Irland kommer Johnny Logan, som 1987 vann Eurovision Song Contest med ”Hold Me Now”. (Vad skönt att i dessa uttagningstider få höra en tävlingslåt som går att komma i håg.)
Stora, inte bara i Storbritannien, blev The Beatles. Men att spela deras ”Here Comes the Sun” i original hade väl varit för lätt, så i dag fick vi i stället höra en finsk version, ”Elekieltä”, med Jiri Nikkanen. Fast svaret skulle avges på svenska: sol.
Därifrån är inte steget långt till ”Vem tänder stjärnorna?”, ursprungligen av och med Eva Dahlgren men i dag med Tomas Ledin.
Därmed har vår musikaliska resa ändat i Sverige, med Stig Olins ord: ”En gång jag seglar i hamn”.
Fast alla hemkomster skildras ju inte så idylliskt. Ett exempel på detta är Povel Ramels ”Gräsänkling Blues”.
Den gräsänklingens fru var lite sotis, för övrigt inte utan orsak, så han fylldes av skräck när han hörde nyckeln i tamburdörren.
För egen del blev jag glad, rent av upprymd, när jag i går hörde nyckeln i tamburdörren och Birgitta äntligen kom hem från sjukhuset.
Det är skönt att vara två igen
24 februari 2012 18:18 | Mat & dryck, Ur dagboken | 11 kommentarerI eftermiddags kom Birgitta äntligen hem igen från Akademiska. Tarmar, njurar, hjärna – allt jag kan komma på, utöver förstås hjärtat, har nu blivit noggrant undersökta. Det här att hon har fallit omkull och fått lätta blessyrer på hjärnan – vilket har lett till att klaffoperationen nu kommer att äga rum om först fyra veckor – har lett till anpassning av medicineringen, men naturligtvis måste hon själv också uppträda försiktigt.
Jag har nu varit ensam hemma i över en vecka, och jag har till slut längtat ganska mycket efter att få sällskap igen; jag har ju heller inte vågat hälsa på, eftersom jag har haft en dunderförkylning, som nu dock är över.
Men när jag i dag fick bekräftat att Birgitta skulle komma hem, har jag tvättat sängkläderna (plus en binge näsdukar), varit på Systemet och köpt god cognac och whisky, köpt tulpaner i massor plus ett par askar choklad till TVn i kväll och är just nu i färd med att laga en förhoppningsvis god middag.
Det är skönt att vara två igen.
Nej, jag kunde inte hålla mig från bokrean i år heller
23 februari 2012 21:02 | Barnkultur, Deckare, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 1 kommentarNär jag vid ett tillfälle berättade för bibliotekarien på biblioteket i Öregrund hur många böcker vi har i vårt privata bibliotek, konstaterade hon, att det i så fall var ungefär lika många band som de hade på hennes bibliotek.
Det finns egentligen inte plats för fler böcker, och jag har oerhört svårt för att göra mig av med böcker, men vi fortsätter att köpa böcker, via Böckernas klubb, i bokhandeln och så på bokrean varje år.
Jag är sedan årtionden trogen kund på Akademibokhandeln/Lundeq här i Uppsala och har där bland expediterna, som jag har lärt känna en smula, ett stabilt rykte om att köpa mycket böcker på bokrean. Några av dem hjälpte förr till med att packa kassar med böcker efter den beställningslista jag lämnade in i förväg, men sånt får de inte längre göra; det är order uppifrån. Men när jag – som i dag – dyker upp på min årliga rearunda, kommer några av de här damerna genast fram och frågar, om jag behöver hjälp med något.
Jag frågar då var några huvudkategorier reaböcker står, och så får jag – som en personlig ynnest – låna en av deras boktransportvagnar, på vilken jag sedan staplar de böcker jag vill ha.
I år finns faktiskt allting inne, fastän jag inte är där allra första readagen.
Jag ska inte rabbla upp allt vad jag köpte, men bland det jag sen rullar i väg till kassan finns ett par böcker av Marguerite Duras, en av Jean-Marie Gustave Le Clezio, en av Virginia Woolf, en av Imre Kertez och en av Margaret Atwood. En deckare också av en amerikansk favorit, Michael Connelly. Och så har jag köpt Klas Gustafsons Gösta Ekman-biografi och CajsaStina Åkerströms ”Du och jag, farsan”.
Något av det här ska jag ge till Birgitta i morgon, då hon kommer hem efter en dryg vecka på Akademiska sjukhuset, men några böcker är köpta med direkt tanke på henne: en memoarbok av Per Wästberg och ett par deckare av Alexander McCall Smith.
Dotterdottern Klara fyller sju snart, och när vi firar hennes och brorsan Viggos födelsedagar, brukar den som inte själv fyller år också få en eller annan present. Så nu väntar Jan Lööf, Elsa Beskow och Viveca Lärn i morfars presentunderskåp.
Men Astrid Lindgrens ”Alla mina barn” ska morfar ha kvar själv i en av våra många bokhyllor.
The Unthanks med nutida musik
22 februari 2012 23:07 | Musik | 1 kommentarThe Unthanks, den brittiska sångduon systrarna Rachel och Becky Unthank med medmusiker från Northumberland, har tidigare gjort några CD med åtminstone delvis traditionellt material.
I slutet av 2010 gav de en konsert i London som i slutet av 2011 blev ytterligare en CD: ”The Unthanks Diversions Vol. 1: The Songs of Robert Wyatt and Anthony & The Johnsons” (RabbelRouser Music/Rough Trade RTRADCD 636, svensk distribution Border). Den lyfter fram musik av en amerikansk och en brittisk kompositör, båda nutida.
Anthony Hegarty (född 1971) är visserligen född i England, men han har flyttat till New York och där bildat bandet Anthony and the Johnsons, som har fått både uppbackning och medverkan av namn som Lou Reed, Boy George och Rufus Wainwright. The Johnsons är dock lite av en vilseledande beteckning – ingen av de sex övriga i bandet heter heller Johnson.
The Johnsons leder tanken till amerikansk normalitet, men Wikipedias bild på en Hegarty med ganska feminina drag leder in oss på rätt spår: Anthony Hegarty och hans band blev kända på New Yorks queerklubbar, och texter som ”For Today I Am a Boy” leker med könsidentiteter.
Just det är väl inte min bag, men jag gillar Hegartys låtar, bland annat den nämnda, i systrarna Unthank’s tappning – jag har inte hört dem i original. Flera av låtarna är mycket vackra och frmförs av The Unthanks med skön stämsång: ”You Are My Sister”, ”Paddy’s Gone” och ”Spiralling”.
Robert Wyatt, född 1945 i Bristol, har varit med längre, började göra skivor redan under tidigt sextiotal. Honom har vi också hört tidigare i systrarna Unthank’s tappning: Hans ”Sea Song” fanns med på en tidigare Unthank’s-CD.
Det jag slås av när jag här hör ett bredare urval av hans sånger är deras bredd: ”Lullaby For Hamza” är både jazzballad och vaggvisa, ”Dondestan” är dansmusik med körsång och handklapp från publikens sida, ”Out of the Blue” känns operaaktig och så vidare.
Allra bäst är ”Free Will and Testament”.
Det enda jag är besviken på med den här skivan är att det inte följer med något texthäfte.
Adjö Nordea och farväl Föreningssparbanken
21 februari 2012 22:10 | Politik, Ur dagboken | 16 kommentarerBåde praktiska omständigheter och grundvärderingar har gjort att jag har varit kund hos Nordea och Föreningssparbanken.
Som barn fick jag postsparbanksbok – Postsparbanken blev en av byggstenarna i Nordbanken, senare Nordea, en till stor del statlig bank – fortfarande har svenska staten en hyggligt stor ägarandel i Nordea.
Den här banken hade kontor i Socialdemokraternas huvudkontor på Sveavägen 68, och när jag började på partiexpeditionen, fick vi som var anställda där vår lön i banken bredvid entrén.
Sparbanksrörelsen, manifesterad i Sparbankerna runt om i landet, stod förstås också mitt hjärta nära. När den slogs samman med bondekooperativa Föreningsbanken och blev Föreningssparbanken, fick dess folkliga och kooperativa karaktär ytterligare en dimension.
Det var också praktiskt att vara kund där, eftersom Föreningssparbanken hade kontor både i Öregrund, där vi köpte sommarhus 1969, och vid Torbjörns torg alldeles intill vårt hus i Uppsala.
Länge levde jag i harmoni med mina båda banker. Men så började båda att konstra. Nu är det länge sedan man kunde gå in på Nordea i Öregrund och få ut sina pengar. Föreningssparbankens kontor där har slagits igen, och dess kontor vid Torbjöns torg har blivit kontantfritt – man tackar!
Eftersom jag själv är en inbiten kontantkund och känner solidaritet med de många till exempel äldre, som inte klarar att hantera bankkort, har jag envist vägrat att själv skaffa mig något plastkort. Så när jag har behövt tillskott av kontanter, har jag åkt in till Föreningssparbanken eller Nordea i Östhammar eller Uppsala centrum och då passat på att göra också utbetalningar manuellt genom kassan.
Nu har mina kära gamla banker båda gjort klart, att så här kommer man inte att få göra länge till. Snart kommer alla deras kontor att vara kontantlösa.
Men eftersom jag inte vill leva ett kontantlöst liv, har jag – inte utan sorg i hjärtat – gjort slut med båda mina gamla banker.
För en tid sen var jag på Nordeas kontor i centrala Uppsala, tog ut mina pengar och avslutade kontot.
I dag gjorde jag detsamma på Föreningssparbankens kontor vid Stora torget.
I båda fallen har jag för damen i kassan i vänliga ord berättat, varför jag gör så här. Opinionsbildare slutar jag aldrig att vara.
I stället har jag dirigerat mina båda pensioner till ett nyöppnat konto i Handelsbanken.
Handelsbanken är en privatkapitalistisk bank, till vilken jag inte har några känslomässiga band.
Men den har den fördelen, att dess ledning har deklaretat, att dess kontor – så småningom till och med fler än i dag – kommer att fortsätta med kontanthantering, och en bank som ser kunderna som människor, inte bara som konton knutna till bankomaten ute på väggen, är jag beredd att anförtro mina pengar.
De baltiska ryssarna och politiken
20 februari 2012 22:26 | Politik | 6 kommentarerNär det gäller integrationen av ryssarna i Estland respektive Lettland, går utvecklingen i lite olika riktning.
I båda länderna bildade ryssarna efter det att de baltiska staterna hade lämnat resterna av Sovjetunionen till att börja med egna politiska partier, som också trots att inte alla ryssar tilläts bli medborgare – man använde bland annat språkprov, och samtliga ryssar ville för övrigt inte heller ha estniskt respektive lettiskt medborgarskap – fick mandat i valen.
I fallet Estland fanns faktiskt redan i begynnelsen av den nya demokratiska vågen ett litet socialdemokratiskt ryskt parti, som förenade sig med några socialdemokratiskt orienterade estniska partigrupperingar till ett lite större socialdemokratiskt parti. Men den stora röstmagneten bland Estlands ryssar blev ganska snart Edgar Savisaars lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet).
Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, som framför allt under det senaste året har växt i styrka, har nu föresatt sig att på allvar ta upp kampen med Centern om de ryska väljarna. Samtidigt har ett litet ryskt parti, Vene erakond Eestis, som i förra årets val inte fick några mandat, kommit fram till att VEE är ett parti med socialdemokratisk grundsyn och att detta parti därför borde kunna uppgå i det estniska socialdemokratiska partiet.
De båda partierna upptog därför i slutet av förra året förhandlingar om fusion eller annat slag av nära samarbete, och båda partierna, först VEE, nu även SDE, har kommit fram till samma ståndpunkt: VEE ska gå upp i SDE men några av de ledande VEEarna, däribland partiledaren Stanislav Tšerepanov, ges plats i SDEs partiledning, Tšerepanov rent av som vice ordförande.
Jag har tidigare skrivit om att Tšerepanov i en intervju uttalde sig slarvigt och okänsligt om den sovjetiska ockupationen av Estland. Detta väckte förvisso oro bland de estniska socialdemokraterna, men det har inte hindrat dem från att nu i helgen välkomna VEE att bli en del av det stora estniska socialdemokratiska partiet.
SDEs partiråd – en stor, kongressliknande församling – har med mycket stor majoritet hälsat det lilla ryska partiets medlemmar välkomna som medlemmar i SDE. För detta röstade 383 delegater, fyra röstade emot och nio delegater ville inte ta ställning.
Därmed är väl också perioden med särskilda ryska partier över.
I grannlandet Lettland är det på flera punkter ganska annorlunda. Letterna utgör 59,2 procent av befolkningen; ryssarna utgör 28 procent, vitryssarna 3,7 procent och ukrainarna 2,5 procent. Liksom i Estland har alla dessa inte automatiskt fått lettiskt medborgarskap, och i Lettland är motsättningarna mellan letterna och övriga också mycket större än de är mellan ester och ryssar.
Ett mindre ryskt parti har där drivit en fråga, som många ryssar gillar: Ryssar med flera borde, utan att som nu hindras av språkprov i lettiska för medborgarskap, ges rösträtt. Den demografiska balansen i landet, där letternas relativa majoritet under rådande ekonomisk kris också hotar att försvagas genom arbetskraftsutvandring, plus gamla surdegar som de många ryssarna i huvudstaden Riga, har mobiliserat letterna, och när ryssarna hade lyckats samla ihop tillräckligt många namnunderskrifter för att tvinga fram en folkomröstning – en sådan genomfördes nu i helgen – blev valdeltagandet också mycket stort, 70,37 procent.
Mot förslaget röstade 74,76 procent, medan ja-sidan samlade 24,92 procent av de röstande.
För att få delta i omröstningen – liksom i valen – måste man alltså vara lettisk medborgare.
Det senaste valet i Lettland, 2011, är på en punkt, socialdemokratins ställning, intressant att jämföra med vad som händer i Estland.
Harmonicentern (Saskaņas Centrs) fick 259.923 röster, vilket är lika med 28,37 procent (+2,33) och gav 31 mandat (+2) av sammanlagt 100.
Detta är en valkoalition mellan
Socialdemokratiska partiet Harmoni (Sociāldemokrātiskā Partija Saskaņa),
Lettlands socialistiska parti (Latvijas Sociālistiskā Partija)
och Daugavpils’ stads parti.
Harmonipartiet fick sitt socialdemokratiska epitet 2009, då det gick samman med Lettlands socialdemokratiska parti, Sociāldemokrātiskā partija, en utbrytargrupp ur det med reformkommunisterna sammanslagna socialdemokratiska partiet – se nedan.
Socialdemokratiska partiet Harmoni är i det här sammanhanget intressant därför att det är de röstberättigade ryssarnas parti framför andra och för att många av dess parlamentsledamöter är etniska ryssar.
Det återuppståndna socialdemokratiska partiet, med rötter i mellankrigstidens självständiga Lettland, har tidigare, dock inte under senare år, varit representerat i saema, och resultatet blev även denna gång nedslående: Ansvar – Socialdemokratisk allians av politiska partier (ATBILDĪBA – sociāldemokrātiska politisko partiju apvienība) fick bara 2.531 röster, vilket omsatt i procentandelar blir 0,28 och naturligtvis inte gav något mandat. Det parti som återbildades i samband med Lettlands frigörelse från Sovjetunionen fick namn efter sitt mellankrigstida ursprung, Latvijas Sociāldemokrātiska Strādnieku Partija (Lettlands socialdemokratiska arbetareparti). LSDSP återbildades bland annat med stöd av exilletter i Sverige vilka hade upprätthållit ett socialdemokratiskt parti i exil – också jag gjorde, i egenskap av de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, tillsammans med Palmecentret och Internationella slidaritetsfonden omfattande insatser i Lettland. Partiet splittrades i samband med att det gick samman med ett parti som också kallade sig socialdemokratiskt – dess kärna bestod av reformkommunister – under ledning av den mycket märklige Juris Bojārs. Den nuvarande ordföranden, Jānis Dinevičs, har dock sin bakgrund i Folkfronten, Tautas Fronts.
Under den återuppståndna lettiska socialdemokratins ännu någorlunda framgångsrika period besökte jag pariet tillsammans med vår dåvarande partiledare Ingvar Carlsson. Redan då uppvaktades vi av partiledaren för ett annat parti, den så kallade Harmonicentern – vi hade ett frukostmöte med partiets dåvarande ledare, Jānis Jurkāns, en helt uppenbart begåvad och intellektuellt rörlig man, vars syfte med att vilja träffa oss var att övertyga oss om att hans parti var socialdemokratiskt. Det här var nu en problematisk fråga inte bara för att vi redan hade förbindelser med ett socialdemokratiskt parti, som vi hade stöttat både i exil och efter Lettlands återvunna självständighet. Jurkāns var själv förvisso lett, men hans parti bestod till allra största delen av ryssar, och med tanke på vad letterna under den här perioden ansåg om sina forna ockupanter, skulle man kanske inte höja socialdemokratins aktier i Lettland genom att ta in det här ”rysspartiet” i Socialistiska internationalen.
Jag vet inte om frågan om inträde i SI nu åter är aktuell. Ett problem med detta kan dock fortsatt vara Harmonicenterns valsamarbete med ett föga reformerat kommunistiskt parti, Lettlands socialistiska parti (Latvijas Sociālistiskā Partija). I motsatt riktning talar det faktum att en väsentlig del av den lettiska socialdemokratin i dag tycks ha följt med till Socialdemokratiska partiet Harmoni. Bland annat har den socialdemokratiske partiledare, som Ingvar Carlsson på sin tid mötte, Egils Baldzēns, anslutit sig till och i riksdagen representerat Socialdemokratiska partiet Harmoni.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^