Estland: Centern störst. Nyliberala Reformpartiet ökar

Ytterligare en partisympatiundersökning, gjord av Turu-uuringute AS för radion, har publicerats i Estland.

Enligt den får Keskerakond (Centerpartiet) ökat stöd. Partiet får 29 procent (i januari 26 procent) och partiet är därmed fortsatt landets största parti. I valet 2015 stöddes Centern av 24,8 procent. Turbulensen kring partiledaren, Edgar Savisaar, har således inte minskat uppslutningen kring partiet.

Det ledande regeringspartiet, det borgerliga, nyliberalt anstrukna Reformierakond (Reformpartiet), som i valet med 27,7 procent blev största parti, har sen åkt kana i opinionen men är fortfarande, den här gången med 23 procent, landets näst största parti. Det aktuella resultatet innebär en kraftig uppgång jämfört med resultatet i januari, 17 procent.

På samma nivå ligger, 12 procent, ligger två partier, det första i regeringen, det andra i opposition. Båda har minskat med en procentenhet sen förra mätningen:

I den reformpartiledda regeringen ingår Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), som i valet fick 15,2 procent. SDE ligger alltså fortsatt under sitt ganska låga valresultat.

På samma nivå och med samma enprocentsminskning finns Vabaerakond (Fria partiet) som i valet fick stöd av 8,7 procent och därmed blev ett nytt parti, som tog sig in i riksdagen. Att det här partiet inte har släppts in i regeringen beror med all sannolikhet mest på att det har hämtat en stor del av sina väljare från det ledande regeringspartiet, Reformierakond.

Det tredje partiet i den sittande koalitionsregeringen, det konservativa, kristna och estnationalistiska IRL, Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderenslandet och Res Publika), är fortsatt i en vågdal. I den här mätningen stöds det av 6 procent mot 7 procent i januarimätningen och 13,7 procent i valet.

Anmärkningsvärt mycket uppåt har det gått för det andra nya partiet i Riigikogu (Riksdagen). Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) fick i valet, där det var nytt att klara spärren, stöd av 8,1 procent men är nu uppe i 11 procent (12 procent i januari). Partiet har växt när det började exploatera främlingsfientliga stämningar, riktade mot ökad flyktinginvandring.

Allt mer obegripliga resultat i Mellon

Jag begriper i allt mindre utsträckning de röstandes val i den pågående Melodifestivalen. Röstandet följer inte något begripligt mönster. Jag har egentligen inget mot att vare sig ”Du tar mig tillbaks” med Martin Stenmarck eller ”Killer Girl” med Linda Bengtzing åkte ut redan i första omgången, men Stenmarcks låt var åtminstone schlageraktig och hade ansatser till refräng, medan Bengtzings var mer scenshow än låt.

Att Eclipse och ”Runaways” åkte ut i nästa omgång har jag heller inget att invända mot – någon schlager kommer den här låten aldrig att bli; den var aldrig ens i närheten av schlagerbegreppet.

Vidare till Andra chansen gick två låtar: dels ”Rollecoaster” med Dolly Style, mer scenshow än schlager, dels ”Håll om mig hårt” med Panetoz, en låt som mer lever på rytmen än på melodin.

Och så gick alltså två låtar direkt till final.

”Youniverse” hade åtminstone schlageregenskaper, dock inte så många att jag skulle gå i land med att själv återge den. Och Molly Sandén var trevligare att se på än Linda Bengtzing, men det var ju Martin Stenmarck också.

Gävledelfinalens positiva överraskning var han som tog den andra finalplatsen, blott 17-årige Frans. Inte för att hans ”If I Were Sorry” egentligen heller är någon schlager, men i sin art är den åtminstone en hygglig låt, väl framförd av Frans.

Fast för egen del skulle jag vilja återföra Melodifestivalen till det den ursprungligen var, en tävling om bästa nya schlager. Då måste man rensa bort allt utanverk – plocka bort alla dansare, körare i bild samt alla rök- och ljuseffekter – och helt fokusera på melodi och sångframförande.

För mig får man gärna dessutom ha scenshowprogram av dagens typ också i fortsättningen, men kalla bara inte programmet för Melodifestivalen längre.

I eftermiddag medverkar jag i radio i en diskussion om det här.

Ytterligare en dansk opinionsmätning – men mätningarna fångar inte in den aktuella politiska krisen

Det fullkomligt dräller av nypublicerade opinionsmätningar i Danmark, men problemet med dem alla är att ingen av dem fångar väljarreaktionerna på livsmedels- och miljöministern Eva Kjer Hansens påtvingade avgång.

Men vi presenterar ändå också den allra senaste opinionsmätningen och startar då som vanligt för jämförelsens skull med resultaten i folketingsvalet i Danmark den 18 juni 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Gallups allra senaste mätning, publicerad den 26 februari i Politiken, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 23,8 procent
Radikale Venstre 7,2 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 6,7 procent
Venstre 17,1 procent
Dansk Folkeparti 19,3 procent
Konservative Folkeparti 5,1 procent
Liberal Alliance 6,9 procent

Sammanvägningen av denna och andra mätningar i Ritzau Index, som görs av nyhetsbyrån Ritzau, ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 24,0 procent
Radikale Venstre 6,2 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 8,8 procent
Alternativet 6,6 procent
Venstre 17,3 procent
Dansk Folkeparti 20,6 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 7,9 procent

Melodikrysset nummer 8 2016

Gårdagen, som dominerades av en begravning, ändade med Skavlan och en gammal Beck-film i TV, och i morse gick jag upp tidigt för att hinna äta frukost före Melodikrysset.

”Sånt är livet”, som Anita Lindblom sjöng en gång i världen.

Hon och låten förekom dock inte i dagens kryss, däremot förstås – i dessa melodifestivaltider – ett par bidrag ur den här tävlingen.

Sanna Nielsen tävlade 2011, och hennes ”I’m In Love” hade schlagerkrokar åtminstone i refrängen, detta apropå att så många bidrag i den här tävlingen numera är mer av scenshow än av melodier – de senare minns man ofta inte ens omedelbart efter det att de har framförts.

Ännu mer av klassiska schlageregenskaper hade då ”Underbart” från 2010 med Kalle Moraeus och Orsa spelmän.

TV-serier är inte riktigt mitt bord – jag ser nästan aldrig såpor och liknande – men till det efterlysta andra ordet i ”Goda grannar” hade jag varannan bokstav, så plötsligt dök den här titeln upp ur minnets gömslen.

Därmed är vi inne på ämnet film, och vi kan börja med dagens barnfilm. Walt Disney’s ”Den lilla sjöjungfrun” från 1989 – Eldeman ville ha ordet sjöjungfru – har aldrig riktigt fångat mig. Flera av Disney’s tecknade versioner av klassiska sagor är visserligen också de självsvåldiga men har blivit konstverk i sin egen genre, men i den här filmen och ännu mer i uppföljarna tar sig Disney friheter som jag har svårt att acceptera.

Däremot tycker jag att Carol Reed’s version 1949 av Graham Greenes ”Den tredje mannen” från samma år har blivit en fullkomligt lysande film. Vi hörde som musikillusration Anton Karas’ ”The Harry Lime Theme”; filmens Harry Lime spelades av Orson Welles. Den minnesvärda scen Anders Eldeman efterlyste utspelades på nöjesfältet Pratern.

Nästa ämne får bli tolkningar.

En del sådana minns man inte ens. Ett exempel på det fanns i dag. Jag minns ”It Might As Well Rain Until September” med Carole King, men fanns det alltså en svensk version? Ja, efter lite googlande fick jag fram att den hette ”Jag önskar att det alltid vore sommar”.

Det där TV4-programmet ”Så mycket bättre” som jag ytterst sällan har sett har som programidé att låta andra artister göra versioner av låtar som vi förknippar med en etablerad, gjord av en känd artist. Lill-Babs hade till exempel en gång i världen en stor framgång med ”En tuff brud i lyxförpackning”, men inte blev den bättre av att Petter gjorde den. Jag har till och med svårt att se honom som en tuff brud.

Fast ibland gäller det omvända. Britney Spears har aldrig hört till mina favoriter. Men hennes ”Oops, You’re In Love Again” blev riktigt hörvärd med Max Raabes orkester.

Bruce Springsteen har jag det mesta av på skiva, så också förstås ”Born In the USA”.

Detsamma gäller Jan Johansson. Inte minst älskar jag hans jazziga tolkningar av folkligt material, till exempel det vi fick höra i dag, ”Jag gick mig ut en afton”.

Men klassiker i visgenren får gärna också låta som de gjorde i original. Jag hade gärna hört Evert Taube – ET – själv sjunga ”Rosa på bal”, men då hade det förstås blivit för lätt.

Det betyder inte, att jag är någon supertraditionalist när det gäller musik, och jag ska illustrera detta med att uppskattande nämna ”Still Loving You” från 1980-talet med Scorpions. Scorpions hörde hemma i Tyskland, med landskoden DE.

Men jag kommer inte att skicka några skorpioner på er, om ni skulle tycka annorlunda om dem eller något annat jag har uttryckt min högst personliga mening om.

PS om regeringskrisen i Danmark

I morgonnyheterna meddelas att livsmedels- och miljöministern Eva Kjer Hansen avgår. Därmed undanröjs det akuta hotet mot hela Venstre-regeringens fortsatta existens, och Lars Løkke Rasmussen kan regera vidare.

Hur det här slår opinionsmässigt återstår att se.

Last Chorus: Lars Lindberg

Pastor Lars Lindberg, Uppsala, är död – han blev 85 år. Jag och Birgitta var på hans begravning i dag, först begravningsgudstjänst i Missionskyrkan, sen jordfästning på Gamla kyrkogården och som avslutning lunch och begravningskaffe i Missionskyrkan igen. Vi deltog inte för att vi delar hans religiösa tro, primärt kanske inte ens för att han var vår partivän, utan för att han var en engagerad människa som vi har känt mycket länge.

Jag mötte honom först när jag under tidigt sextiotal var aktiv i, bland annat ordförande i Laboremus. Lars var under den här tiden studentpastor men också medlem i Laboremus, och det är intressant att notera, att ett antal studenter, medlemmar i det frikyrkliga FKS och samtidigt missionsförbundare, under den här perioden fångades bland annat av Laboremus’ internationella engagemang och sen livet ut kom att förbli mycket aktiva socialdemokrater, verskamma bland annat i Broderskapsrörelsen. De här frikyrkliga studenterna var gränsöverskridare och mycket radikala, politiskt lika radikala som den helt irreligiöse laboremusordföranden. Det visade de, bland dem Lars Lindberg, inte bara genom sina pläderingar för ökat u-landsbistånd utan också senare genom sina ställningstaganden i vietnamfrågan och i konflikten Israel-Palestina.

En av Lars Lindbergs söner, Staffan Lindberg, på musikscenen tidigare känd genom Viba Femba, höll vid begravningskaffet ett fullkomligt lysande minnestal över sin pappa, ett av de bästa och mest berörande jag har hört i mitt liv. Jag har inte tillgång till det här minnestalet och kan alltså inte återge detaljer och retoriska poänger. Men han tecknade bilden av sin far med att, utöver minnena av en pappa som var en pappa, sammanfatta faderns intressen i tre kategorier: pastorn/den troende, den idrottsfrälste (bland annat handbollsspelaren) och den demokratiske socialisten.

Sen fyllde andra, i den nästan oändliga raden av minnestalare, på med egna minnen.

Mycket av det här präglades, som sig bör, av Lars Lindbergs centrala betydelse i och för Svenska Missionsförbundet, det som numera är en del av Equmeniakyrkan, men det är ju inte mitt bord, så om det må andra berätta.

Missionskyrkan i Uppsala har, efter det att arbetarrörelsen lyckades rasera sitt eget Folkets hus, i ekumenisk anda också blivit ett hem för den nu hemlösa Arbetarekommunens möten. Så jag har varit där ganska många gånger.

Men jag har också inbjudits att där göra ett av mina program om politisk musik (och då även spelat gudsavfällingen Joe Hill). Och nu senast berättade jag inför stor publik i Missionskyrkan om min familjs och andra esters flykt från andra världskrigets och kommunismens Estland till det fria och demokratiska Sverige.

Bland lyssnarna och frågeställarna fanns Lars Lindberg och hans hustru Christina. Eftersom vi är gamla bekanta, växlade vi mer privata ord efter det att den officiella programdelen var slut, och jag minns att Lars, som annars var en glad person, då suckade över sin sviktande hälsa, bland annat över demensproblem.

Begravningsgudstjänsten var, helt naturligt, en gudstjänst, och den delen är jag inte rätt person att skriva om. Eftersom jag har gått i folkskola under 1940- och 1950-talen, då man fortfarande lärde sig psalmer utantill och sen sjöng dem i skolan, är jag fortfarande förtrogen med den delen av det svenska kulturarvet, men här sjöng man församlingssånger som jag inte har något förhållande till.

Fast när alla minnestalen var hållna, avslutade man med en sång som också jag känner till. Den börjar: ”Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer.”

Jag hör alltså inte till dem som, för att citera psalmens avslutning, söker min tröst hos Gud.

Men detta var verkligen inte en förspilld dag. Jag ägnade den gärna åt pastor Lars Lindberg.

Politisk turbulens i Danmark, men de senaste mätningarna fångar inte in väljarnas reaktion på dramatiken

Livsmedels- och miljöministern Eva Kjer Hansen riskerar, som jag berättade i går, att bli den tuva, som välter Venstres borgerliga minoritetsregering. Det minsta av partierna bakom regeringen, Konservative Folkeparti, anser, att hon har agerat bedrägligt, och de konservativa kräver att hon avskedas. Partiledaren, Søren Pape Poulsen, har kollat med sin partiorganisation och där fått OK för att fullfölja den hårda linjen.

Statsminister Lars Løkke Rasmussen, Venstre, fortsätter dock att stödja sin minister, medan oppositionspartierna på vänstersidan vill fälla henne. Återstår att se om statsministern kan hitta en kompromisslinje, som kan accepteras av Konservative Folkeparti, men ytterst hotar nyval.

Det föreligger en rad olika opinionsmätningar utöver den från Epinion, som jag har redovisat. Problemet är att de inte har hunnit fånga in effekterna av den senaste dramatiken – kommer Konservative Folkepartis agerande att öka eller minska deras stöd i opinionen?

Men vi presenterar ändå de aktuella opinionstalen och startar som vanligt med resultaten i folketingsvalet i Danmark den 18 juni 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Nordstats allra senaste mätning, från den 21 februari för Altinget, ger följande resultat:

Socialdemokratiet 24,3 procent
Radikale Venstre 4,6 procent
Socialistisk Folkeparti 6,0 procent
Enhedslisten 9,3 procent
Alternativet 6,1 procent
Venstre 17,0 procent
Dansk Folkeparti 21,9 procent
Konservative Folkeparti 2,7 procent
Liberal Alliance 6,9 procent

Wilkes mätning för Jyllands-Posten, också publicerad den 21 februari, ger bland annat ett mycket lägre stöd för Socialdemokratiet:

Socialdemokratiet 21,9 procent
Radikale Venstre 6,6 procent
Socialistisk Folkeparti 3,9 procent
Enhedslisten 9,1 procent
Alternativet 7,8 procent
Venstre 17,1 procent
Dansk Folkeparti 21,0 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 9,0 procent

Epinions mätning den 23 februari för Danmarks Radio ger åter ett mer gynnsamt utfall, dock även det lägre än i valet, för Socialdemokratiet:

Socialdemokratiet 24,3 procent
Radikale Venstre 6,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,9 procent
Enhedslisten 8,2 procent
Alternativet 5,8 procent
Venstre 17,1 procent
Dansk Folkeparti 21,3 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 7,9 procent

Sammanvägningen av dessa och andra mätningar i Ritzau Index, som görs av nyhetsbyrån Ritzau, ger nu följande resultat:

Socialdemokratiet 24,0 procent
Radikale Venstre 6,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 8,8 procent
Alternativet 6,6 procent
Venstre 17,3 procent
Dansk Folkeparti 20,7 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 8,1 procent

Danmark: Regeringskris hotar

Livsmedels- och miljöministern Eva Kjer Hansen riskerar att bli den tuva, som välter Venstres borgerliga minoritetsregering. Det är hennes dubbla roll i regeringen som ligger bakom krisen för Lars Løkke Rasmussens regering. Ett av regeringens stödpartier, Konservative Folkeparti, hotar nämligen att rikta en missförtroendeförklaring mot henne, och eftersom vänsteroppositionen i Folketinget bara ligger snäppet under de borgerliga partierna, skulle ministern rimligen falla, om frågan gick till omröstning.

Konservative Folkeparti anser, att ministern har fört Folketinget bakom ljuset i fråga om nya och miljöpåverkande regler för lantbruket.

Statsministern har, åtminstone i den allra första vändan, valt att inte byta ut sin livsmedels- och miljöminister och ska i stället föra samtal med Konservative Folkeparti. Men det här partiet, Folketingets minsta, står – åtminstone än så länge – kaxigt på sig.

Lyckas inte förhandlingarna med Konservative Folkeparti och övriga partier i det blå blocket, finns möjligheten att utlysa nyval.

Borgerlig norsk taktik har viss framgång

Länge såg Arbeiderpartiet ut att ha fått ett svårrubbat opinionsmässigt övertag över Norges blå-blå regering. Kanske bidrog arbeiderpartiledaren Jonas Gahr Støre till det här också genom att han inte hade den sedvanliga, långa partibakgrunden. I vart fall låg partiledarens popularitet över partiets och kan ha varit en förklaring till att Arbeiderpartiet under en period växte från 30-procentsnivån med i runda tal 10 procent.

Men sen hände något. I januari gick den sittande statsministern, Erna Solberg, för första gången om än knappt, om Støre i en opinionsundersökning om bästa statsminister. Och i en alldeles färsk likande undersökning i tidningen Dagbladet väljer 31 procent av samtliga tillfrågade Solberg som bästa statsminister, vilket är nästan 10 procent mer än Høyre får i partisympatimätningen. Motsvarande siffror för Støre och Arbeiderpartiet är 23 procent respektive cirka 33 procent.

Utan tvekan har det här att göra med att den borgerliga kampanjen mot Arbeiderpartiet medvetet har riktats in på dess ledare, som har utmålats som velpetter och dimmornas furste. Ibland har man då kunnat använda faktiska anpassningar av politiken, som modifieringen av Arbeiderpartiets tidigare mer generösa hållning till flyktingar, som bevis, men i andra fall handlar det om medvetna vantolkningar. Från borgerligt håll har man till exempel försökt göra ett nummer av att Støre dels har kritiserat den sittande regeringen för att ha använt en för stor del av de fonderade oljepengarna, dels för att själv ha velat använda oljepengar. Nu är Støre inte så virrig eller velig som man kan tro av detta. Vad den sittande blå-blå regeringen har gjort och som Støre kritiserar den för är att pytsa ut för mycket pengar för omedelbar konsumtion. Däremot tycker Støre att det är rimligt att investera oljepengar för att hålla hjulen i gång i en ekonomisk nedgångstid.

De socialdemokratiska tidningarna i Norge får ny ägare

Den socialdemokratiska A-pressen i Norge ingår numera i en större tidningskoncern, som också äger en rad borgerliga tidningar – denna koncern heter Amedia och ägs av LO (44,6 procent), Telenor Media Invest (44,2 procent) och Stiftelsen Fritt Ord (3 procent). Amedia är, om man ser till antalet tidningar, 62 abonnemangstidningar plus en rad andra publikationer, landets största mediakoncern, men ser man till omsättning är Schibsted störst. Amedia har 2.800 anställda.

Under det senaste halvåret har det gått rykten om att både LO och Telenor helst ville bli kvitt ägarskapet till den här mediakoncernen, och nu besannas ryktena. Sparbanksstiftelsen DNB köper samtliga aktier i Amedia. Köpsumman är 395 miljoner norska kronor, vilket innebär, att LO gör en förlust på affären, men på plussidan finns att de socialdemokratiska tidningarna därmed får en institutionell, folkrörelseanknuten ägare och inte hamnar i utländska händer. En del av det överskott tidningsrörelsen väntas ge kommer av DNB att användas för allmännyttiga ändamål. DNB kommer inte att driva tidningskoncernen själv, utan ägarskapet utövas via en ny icke-kommersiell stiftelse. Tidningarna sägs i praktiken bli självägande.

Det formella övertagandet kommer att ske i april.