Beethoven och Strauss i Stockholms konserthus

31 mars 2008 13:16 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Vi har ju numera ett fantastiskt konserthus här i Uppsala, men då och då åker vi också till Konserthuset i Stockholm, när det är intressanta program där.

Till en konsert i går hade vi köpt biljetter i förväg, så vi fick bryta upp från Klaras treårskalas för att åka vidare till Stockholm; farmor Kristina skjutsade oss till Uppsala C – tack!

Eftersom vi därmed hann med ett lite tidigare tåg, fick vi hyggligt med tid för att före konserten äta middag i Stockholm. Vi valde en gammal bekanting, Sala Thai (Sawadee, rättar mig min hustru) ganska nära Konserthuset. Och eftersom vi valde en kötträtt med den starkaste formen av thaikryddning, bör maten ha kunnat motverka eventuella smittoeffekter från vår fortfarande förkylda dotter Kerstin.

Gårdagens konsertprogram ingick i en serie, där stora symfoniorkestrar gör framträdanden i främst de nordiska huvudstäderna. Kvällens symfoniorkester var tyska NDR (= Norddeutsche Rundfunks) Sinfonieorchester under ledning av Christoph von Dohnányi. Och det var verkligen en upplevelse att få höra en så stor och en så välspelande orkester.

Kvällen inleddes med Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Pinaokonsert nummer 4 i G-dur” från 1806, för övrigt den pianokonsert där Beethoven för sista gången själv framträdde som pianosolist med orkester. Beethovens roll som pianosolist innehades här av Yefim Bronfman, född 1958 i Tasjkent men sen 1973 bosatt i Israel. Jag hade aldrig hört honom tidigare men är efter den här konserten klart imponerad. Samspelet med symfoniorkestern, som spelar en framträdande roll i det här verket, fungerade också utmärkt.

Besvikna blev vi däremot över programmet efter pausen och då inte bara för att vi enligt det ursprungliga programmet skulle ha fått höra något annat. ”Ein Heldenleben” (”Ett hjälteliv”) opus 40 av Richard Strauss (1864-1949) visade sig vara ett svårartat fall av programmusik: vi får i tur och ordning möta Hjälten, Hjältens kritiker, Hjältens hustru, Hjälten på slagfältet, Hjältens fredsarbete och Hjälten som drar sig tillbaka. Nej, inte heller musikaliskt tyckte jag det här var intressant.

På Klaras treårskalas

31 mars 2008 12:28 | Barnkultur, Mat & dryck, Ur dagboken | 2 kommentarer

Ett av barnbarnen, Klara, fyllde tre år den 25 mars, och i söndags var det familjekalas för henne (och i någon mån för storebror Viggo, som samtidigt fyllde fem och ett halvt år). Barnens mor, vår dotter Kerstin, hade trots svårartad förkylning i veckan bullat upp ett rikligt bord – du kan ta en titt här. Och så hade hon bakat en fantastisk tåg-tårta till lilla Klara – den kan du se här.

Farfar och farmor, Olle och Kristina Strömberg, hade kommit ända från Sollefteå. Från Rinkeby kom moster Anna (Kettner) med döttrarna Amanda och Ella och från Årsta morbror Matti (Dahl) – fast Matti hade legat över hos oss natten mellan lördag och söndag.

Av mormor Birgitta fick Klara bland annat ett egensytt nattlinne och några fina kläduppsättningar, inköpta under utlandsresor. Av morfar fick Klara bland annat ett Mumin-hus, som pappa Bo redan under kalaset hann sätta ihop delarna till.

I samband med det senare upptäckte vi dock, att två påsar med något mycket väsentligt fattades i kartongen: muminfigurerna! Så jag ska gå till affären och reklamera detta nu i eftermiddag.

Årets folkmusikgala i Uppsala

31 mars 2008 12:01 | Musik | Kommentering avstängd

I lördags var det åter dags för folkmusikgala i Uppsala konsert & kongress (Musikens hus). Birgitta hade köpt biljetter redan i höstas – jag fick dem i farsdagspresent – men den som väntar på något gott väntar inte för länge.

Och vi fick valuta för biljettpengarna, både kvalitativt och kvantitativt – konserten varade bort emot en timme längre än vad som hade angetts.

Programmet hade byggts upp av och kring Väsen, med Lena Willemark som konferencier; dessutom sjöng hon och spelade fiol. Och jag håller med om det en av deras gäster, Mike Marshall på mandolin, sa, nämligen att Väsen är en av de bästa grupperna i världen, naturligtvis i sin genre; likaså håller jag med Lena Willemark i hennes mycket höga uppskattning (vid presentationen) av ”the San Franscisco boys”, Marshall plus hans kompanjon, fiolspelaren Darol Anger.

Också mandolinspelaren Hamilton de Holanda från Brasilien var väl värd att lyssna på, men jag fångades i hans fall mer av den tekniska skickligheten än av känslan.

VäsenOlov Johansson, nyckelharpa, Mikael Marin, fiol, Roger Tallroth, gitarr, och André Ferrari, slagverk – utgjorde navet i programmet, men också gästerna från USA respektive Brasilien fick sina egna avsnitt framför allt i den del av programmet som föregick pausen. Efter pausen smälte de här konstellationerna (även Lena Willemark) ihop till något man skulle kunna kalla världsmusik, men det var i så fall en världsmusik med omisskännliga svenska drag, med drag av Väsen för att vara mer exakt. Det var fascinerande att höra hur lätt de utländska gästerna, med sina mycket olikartade musikaliska bakgrunder, gled in i ett svenskt idiom.

Nämnas bör också den ungdomliga ensemblen Linnaeusdansarna, som dansade både i början och i slutet av programmet.

Melodikrysset nr 13 2008

29 mars 2008 11:55 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 19 kommentarer

Först av allt: Jag gissade i ett fall fel när jag löste förra veckans melodikryss: Det som hörde hemma i djurriket var ”bi” (inte ”bo” som jag föreslog). Av detta ska man dra lärdomen att man inte kan lita på att jag alltid har rätt.

Vidare: Jag har under veckan, per post, fått ett skällbrev i ett gammalt kärt ämne. En kvinna uppmanar mig att omedelbart sluta publicera mina förslag till lösning av melodikrysset. Dessutom kommer hon med diverse otidigheter om min person, uppenbarligen baserade på ett par missförstådda texter här på bloggen.

Sånt får man leva med. Jag strävar vidare med veckans melodikryss, och jag tror att jag den här gången har en helt korrekt lösning.

Svårast, för mig, den här gången var vilket land ”When You Believe” ur en tecknad film skulle leda tanken till. Men eftersom Eldeman gav oss namnen på de båda sångerskorna, Whitney Houston och Mariah Carey, var det ju bara att googla: Filmen var ”The Prince of Egypt” – som jag inte har sett – och svaret alltså Egypten.

Sångaren, musikern och textförfattaren med det delvis svenskklingande namnet Todd Rundgren hör inte till de artister jag brukar lyssna på, men namnet dök upp i minnet med hjälp av bara några få ledbokstäver. Sen har jag förstås kontrollgooglat: Jo, visst var det han som sjöng ”I Saw the Light”.

Inte heller John Denver finns i min skivsamling. Men visst var det han som besjöng West Virginia i ”Take Me Home Country Roads”.

De melodifestivalanknutna sångerna och sångerskorna var lätta den här gången.

Allra först hörde vi i dag Lena Philipson framföra en engelsk version av Orups ”Det gör ont”.

Och Amy Diamond, sist i dag med ”Thank You”, hörde vi ju så sent som i årets melodifestival.

När jag hörde Eric Gadd sjunga ”Tvåhundratusen”, höll jag ett slag på att totalt tappa tråden. Det jag tyckte mig höra något slags modern version av var ”Sånt är livet”. Är det någon mer som har tänkt i de här banorna?

Resten av dagens frågor tyckte jag för egen del var ganska lätta.

Jag är en inbiten P1-lyssnare och känner förstås igen signaturen till Eko-redaktionens ”Dagens eko”.

Carl Michael Bellman har vi det allra mesta av i vår skivsamling, givetvis då också Epistel numero 82 ”Vila vid denna källa”, där man njuter av rött vin och pimpinella.

På Café de Paris i London introducerade Noel Coward Marlene Dietrich i ”Falling In Love Again”, det vill säga ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt”, det som nästan blev hennes signaturmelodi. Gissa om vi har mycket Marlene Dietrich i vår skivsamling!

Så veckans svenska schlager.

En kär gammal bekant var ”Titta in i min lilla kajuta” av paret Jules Sylvain och Nils Gustaf Granat.

Även dansband, i det här fallet Sven-Ingvars, har åstadkommit örhängen. Här hörde vi Sven-Erik Magnusson på spanska (!) sjunga ”Två mörka ögon”, som alltså skulle ge nyansen mörk.

Schlager vet jag inte, men evergreen är väl i alla fall Evert Taubes fina ”Så länge skutan kan ”.

Och så avslutar vi veckans redovisning med en låt som Frank Sinatra gjorde till evergreen, ”New York, New York”. Det var alltså bara halva titeln som behövdes.

* * *

Om du har hamnat här, när du har googlat efter något svar till det senaste melodikrysset, prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe

28 mars 2008 17:01 | Musik, Politik | 12 kommentarer

Jag och Birgitta var ju nyligen och hörde Mikael Wiehe och Åge Aleksandersen i Konserthuset (Musikens hus) i Uppsala; om den konserten har jag tidigare skrivit, mycket uppskattande.

I anslutning till konserten köpte jag en CD med dem, ”14 akustiske sanger” (Tekst og musikk 509952 180323, 2008). Den finns inte att köpa i skivhandeln, säljs bara i anslutning till Aleksandersens och Wiehes turné. CDn är inspelad inför turnén och innehåller material från turnén, dock i andra versioner. Vid konserten liksom på skivan alternerar Åge och Mikael med att sjunga egna låtar, men de backar upp varandra både sångligt och med ytterligare en gitarr. Materialet på CDn är avskalade soloversioner – det känns närmast som om två trubadurer, om man nu vågar använda ett sådant ord, hade gjort en gemensam skiva.

Detta är ingen kritik; jag menar bara att sångerna låter annorlunda än i konsertsalen.

Mikael Wiehe lyckas, även i denna avskalade form, bra med några av sina paradnummer, till exmepel den sorgsna ”Titanic” och den vackra kärleksförklaringen ”Mitt hjärtas fågel”. ”Ni som tjänar på krig” – Bob DylansMasters of War” – sjunger han till starkt rytmiskt gitarrkomp. Över huvud taget lyckas han, med bara gitarren som medel, åstadkomma variation: ”Tango” beledsagas av ett vackert, nästan smäktande gitarrspel, medan den påföljande ”Du är den enda” får ett mycket hetsigare gitarrkomp.

Men låt mig här ägna utrymme främst åt den här i Sverige inte fullt så kände Åge Aleksandersen.

Redan i anslutning till konsertbesöket nämnde jag hans ”Lys og varme”; här avslutar den hela CDn:

Lys og varme

Text och musik: Åge Aleksandersen

Når mørke no har sænka sæ,
går æ stillt igjennom rommet.
Å følelsan dæm slit i mæ,
ka vil fremtida gi?

Å den arven vi har gitt dæ,
kainn vær tung å ta me sæ.
Vil du spørr oss, vil du last oss?
Vil du kaill det førr et svik?

Sola som gikk ned i kveld,
ho ska skin førr dæ min kjære.
Å føglan som e fri, dæm ska vis vei å aillt ska bli
myttji lys å myttji varme.
Tru å håp det kan du få med.
Mange tåra, tunge stunde, e æ redd førr at det bli.

Når sola jage natta bort,
så kryp du godt innte mæ.
Å gjømte de tunge tankan,
dæm æ hadd i går.
I liv og latter spør du mæ,
om rægne og om sola.
Å svaran som æ gir dæ e itj dæm æ hadd i går.

Å sola som gikk ned i kveld,
ho ska skin førr dæ min kjære.
Å føglan som e fri, dæm ska vis vei å aillt ska bli
myttji lys å myttji varme.
Tru å håp det kan du få med.
Mange tåra, tunge stunde, e æ redd førr at det bli.

Å sola som gikk ned i kveld,
ho ska skin førr dæ min kjære.
Å føglan som e fri, dæm ska vis vei å aillt ska bli
myttji lys å myttji varme.
Tru å håp det kan du få med.
Mange tåra, tunge stunde, e æ redd førr at det bli.

Sola som gikk ned i kveld,
ho ska skin førr dæ min kjære.
Å føglan som e fri, dæm ska vis vei å aillt ska bli
myttji lys å myttji varme.
Tru å håp det kan du få med.
Mange tåra, tunge stunde, e æ redd førr at det bli.

Här i Sverige blev den känd genom Björn Afzelius, och den blev också en dansbandstryckare, vilket leder tanken fel i fråga om textens innebörd. Åge Aleksandersen berättade vid konserten, att han skrev den till sin nyfödda dotter, och inte minst hans solonummer av den på CDn präglas av den innerlighet som följer av detta.

Annars är det kanske inte så förvånande, att just dansbanden har fastnar för Aleksandersen; många av hans melodier är sådana. Och texterna – här är ett exempel från CDn, fint framfört av Aleksandersen – har också element, som bör locka också dansbanden och deras publik, vilket inte ska tolkas nedsättande:

Dains me dæ

Text och musik: Åge Aleksandersen, 1977

Vi ropa høgt opp mot himmeln,
og vi hadd så my og gi
og vår’n deinn hadd vi i oss,
og du hærlige tid.
Ein sped liten bekk dein vart snart te ei elv
uten fossa og stryk
og nei vi koinn itj kvælv

Og vår’n dein vart avløst av sommern
og vind dein va mild og blid
og vi tok aillt sammen med oss
og enda så koinn vi gi.
Ein sped liten bekk dein vart snart te ei elv
uten fossa og stryk
og nei vi koinn itj kvælv.

Æ har så løst te å dains med dæ,
stryk dæ over håret å vær god mot dæ.
Det e så my æ skoill ha sagt te dæ,
men æ får liksom itj te å sei det.

Æ har så løst te å dains med dæ,
stryk dæ over håret å vær god mot dæ.
Det e så my æ skoill ha sagt te dæ,
men æ får liksom itj te å sei det.

Og løvet vart gult og trærn visna
og det kom storm og regn
og høsten dein hadd vi i oss
ja dein skoill bli der læng
Ein sped liten bekk dein vart snart te ei elv
med fossa og stryk
og nei vi koinn itj kvælv

Æ har så løst te å dains med dæ
stryk dæ over håret å vær god mot dæ
Det e så my æ skoill ha sagt te dæ
men æ får liksom itj te å sei det.

Ja løvet vart gult å trærn visna.
Å det kom storm å regn,
å høstn den hadd vi i oss,
ja den skoill bli der læng.
Ein sped liten bekk dein vart snart te ei elv
med fossa og stryk
og nei vi koinn itj kvælv.

Æ har så løst te å dains med dæ
stryk dæ over håret å vær god mot dæ
Det e så my æ skoill ha sagt te dæ
men æ får liksom itj te å sei det.

Æ har så løst te å dains med dæ
stryk dæ over håret å vær god mot dæ
Det e så my æ skoill ha sagt te dæ
men æ får liksom itj te å sei det.

Åge Aleksandersen har en god blick för livet som det är, på gott och ont. Ett exmepel är ”Skin sola”, som ursprungligen fanns med på CDn ”Lys og varme” (1996) – den finns förstås med också på den här konsert-CDn:

Skin sola

Text och musik: Åge Aleksandersen

Sjelden tør æ sei te’ dæ æ træng’ dæ
leng’ sia æ sa at du var god,
at du e alt for mæ og ingen annan
kan få mæ te’ å føl’ som æ gjør no
Liv i lag e ikke lett å levva,
gråt og latter det går hand i hand,
kanskje hadd’ vi tenkt oss nokka anna,
men åran dem har vist det e nok sånn
Skin sola
på jorda
på dæ og på mæ

Dansen den har ikke gått på rosa
bukettan må æ sei dem har vært få
men vi tar med oss kun den gode stunda
og enda flere trur æ vi skal få
Så penna mi den fer no så forsiktig
for store ord dem passe itj på dæ
men gode ord som æ mein helt oppriktig
æ tør å syng at æ e glad i dæ

Skin sola
på jorda
på dæ og på mæ

Så æ hadd tenkt at du skull’ få ei vise
og visa den skull’ verra berre di
æ kan ikke gi dæ nå’n ber’ gave
kanskje e det det einast æ kan gi
Så penna mi den fer no så forsiktig
for store ord dem passe itj på dæ
men gode ord som æ mein helt oppriktig
æ tør å syng at æ e glad i dæ

Skin sola
på jorda
på dæ og på mæ

Egentligen liknar Aleksandersen mer den redan nämnde men döde Björn Afzelius än Mikael Wiehe – och kanske är det just därför Wiehe har valt att uppträda i par med Aleksandersen.

Därmed gör han helt uppenbart Aleksandersen en stor tjänst: sjöng inte Aleksandersen på norska utan i stället på svenska, vore han rimligen en mycket älskad artist även här i landet.

Och ändå: är den norska jag har återgett ovan så svår att begripa för svenskar? Vi borde inte behöva så mycket översättning, grannar emellan.

Langt nol i väla

27 mars 2008 21:50 | Musik, Prosa & lyrik | 4 kommentarer

Jag har tidigare här på bloggen publicerat en längre artikel om västerbottensförfattaren och klarabohemen Helmer Grundström (1904-1986). Jag mötte honom först som en flitig medarbetare – med dikter och då och då även noveller – i gamla Folket i Bild, som jag läste och också var ombud för under pojk- och tonåren. Så småningom fick jag själv tillfälle att publicera honom i Aktuellt i politiken (s). Du kan hitta vad jag skrev om Grundström under Kulturspegeln, Prosa & lyrik – länk finns här.

Jag fick efter att ha publicerat bloggartikeln kontakt med Helmer Grundströms son Lars, som var vänlig och uppskattande och också skickade mig ett urval av Helmer Grundströms noveller, ”Det skriker i skogen” – en recension hittar du här.

Lars Grundström skickade mig också en CD-utgåva av en LP, utgiven av Polydor 1974. Den har namn, ”Langt nol i väla” (Polydor, 060251735067, 2007, distribution Universal), efter en dikt av Helmer Grundström, som jag tidigt lärde mig utantill:

Langt nol i väla

Langt nol i helvitta,
langt nol i väla,
drar jag mitt dragspel
för värken i själa.

Bälgen ä sprucken.
Å sprucken ä själa.
Langt nol i helvitta.
Langt nol i väla.

Den här dikten publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren den 3 mars 1937, alltså samma år som jag är född men långt innan jag kom till Sverige. Det senare gäller också utgivningsåret för den diktsamling där den infördes och som för övrigt var den bok han på allvar slog igenom med: ”Detta är mitt land” (Norstedts, 1939).

Själv mötte jag den här dikten 1955, då jag var arton år, genom den av FiB-redaktören Ivar Öhman redigerade ”Svensk poesi” (Folket i Bilds förlag) – den var en av tre lyrikantologier Öhman redigerade och gav ut i samband med starten av FiBs lyrikklubb.

CDn inleds med att man får höra Helmer Grundström själv läsa ”Langt nol i väla”. Skivan innehåller inte mindre än 18 dikter, lästa av författaren själv. Inspelningarna är gjorda den 19 juli 1973 i Helmers hus i Svanavattnet.

I Öhmans antologi fanns flera dikter av Grundström, som genom sin lapidariska ton, sin väl fångade miljö och sin rimmade form var lätta att ta till sig och minnas. Här är ytterligare ett exempel; även den här dikten finns med på CDn i Helmers egen uppläsning:

Som förut

Milan hostade till
och slog.
Kolarn ramlade i
och dog.
Inte en knota
blev kvar av karn.
Käringen med
sina nie barn
tvangs av nöden
på socknen ut.
Annars var allt
som det var förut.

Dikten publicerades ursprungligen i samlingen ”I torparskogen” (Wahlström & Widstrand, 1945).

Bland de dikter jag återger i min artikel om Helmer Grundström finns ytterligare en som vi kan höra Helmer själv läsa på den nämnda CDn:

I fjol

Skogen susade.
Bäcken brusade.
Månen gled mellan ny och nedan.
Grönt i liden.
Doft av siden.
Doft av flicka och nattviol.
Längesedan. Längesedan.
Längesedan. I fjol. I fjol.

Den trycktes i samlingen ”Hem till källan” (Wahlström & Widstrand, 1947.

Också mycket annat som Helmer läser på skivan vore värt att nämna. Jag nöjer mig att särskilt nämna ”Där skogvaktarn tog in” ur ”Från myr och mo” (Wahlström & Widstrand”, 1943).

CDn innehåller nämligen också tonsättningar av dikter, skrivna av Helmer Grundström.

Thorstein Bergman gör fem nummer. Jag vill där särskilt nämna ”Midsommarfesten” ur ”Här nere på jorden” (Tiden, 1931), tonsatt av Nils Björklund, ”Linda Lindgren” ur ”Riddaren och sporren” (LT, 1950), tonsatt av Martina Nilsson, och den avslutande ”Det faller en stjärna” ur ”Bort i skogen” (LT, 1956).

Tor Bergner sjunger tre egna tonsättningar, av vilka ”Efteråt” ur ”Från myr och mo” är den allra bästa.

Vykort från Björn Kumm

27 mars 2008 20:32 | Politik | 6 kommentarer

frau-schmidt.jpg

Min gamle vän Björn Kumm har sänt mig ett mejl med bildbilaga och med följande text:

Hej,
tänkte du skulle uppskatta detta fina vykort som vi hittade i Berlin för några år sedan. Jag vet inte om det går att återge i bloggen men det finns en fin känsla i den.

Jag brukar ju inte ha bilder, men det här är värt en publicering.

Delning väntar V & S

27 mars 2008 11:30 | Mat & dryck, Politik | Kommentering avstängd

Jag har tidigare skrivit om Vin & Sprit, ett av Sveriges mest framgångsrika exportföretag. Ett sådant företag borde, tycker man, regeringen av nationella intresseskäl slå vakt om. Men i regeringens ögon finns ett problem med V & S som tar över allt annat: detta lönsamma och expansiva företag är statligt och måste just därför säljas ut; blir det till någon av de internationella spritjättarna, so what!

Nu avslutas budgivningen på V & S. Kvar finns fyra budgivare, bland dem 3 x 2 samarbetspartners.

Fortune Brands, V & S’ amerikanska exportpartner, av vars spritdivision V & S äger 10 procent, har lierat sig med riskkapitalföretaget Nordic Capital.

Romproducenten Bacardi har lierat sig med riskkapitalbolaget Ratos.

Det mest svenska av buden står EQT och Investor för.

Franska Pernod-Ricard agerar ensamt.

Av den här budgivningen följer minst två stora problem.

Allt tyder på att framför allt de stora internationella aktörerna egentligen bara är intresserade av att ta över de internationellt gångbara stora märkesvarorna, som redan finns samlade i en division inom V & S: främst jättesuccén Absolut Vodka men också till exempel Plymout Gin och Cruzan Rum.

Resten av V & S, det vill säga Distillers med varumärken som O P Andersson, Renat, Aalborg, Gammeldansk samt Lapponia och Chymos finska likörer, och så Wines, det vill säga distributionsrättigheterna till märken som australiensiska Penfolds, spanska Raimat och amerikanska Gallo, är de här jättarna inte lika intresserade av – att köpa de internationellt kända premiumspritmärkena blir dyrt nog.

Det är här delfinansiärerna och deras egna intressen blir intressanta. Ratos äger till exempel sedan 2005 Arcus-gruppen, det som en gång var den norska monopolmotsvarigheten till Vin & Sprit, innan båda länderna införde konkurrens i tillverkningsledet. Bland Arcus’ mer kända varumärken finns Løitens Linie Akvavit. V & S var för övrigt en gång i världen erbjudet att köpa Arcus men avböjde, eftersom man då ansåg att prislappen var för hög. Annars skulle det kanske finnas en poäng i att förena det dominerande norska spritföretaget med V & S, som ju också har slukat före detta Danish Distillers och den finska likörtillverkningen. Men att släppa Absolut och de övriga premiummärkena, guldäggen, till Bacardi?

Runt Bacardis, liksom för övrigt Pernod Ricards, bud finns det för övrigt också outrätade frågetecken: Kommer de i slutändan att fullfölja sina bud? I Svenska Dagbladets Näringsliv finns i dag (27 mars 2007) en intressant analys av Jan Almgren, som menar, att deras budgivning kanske bara är skenmanövrer för att komma åt V & S’ affärshemligheter – budgivarna har nämligen haft möjlighet att detaljstudera V & S’ ekonomi, strategi och affärer. Båda har redan egna stora vodkamärken, Bacardi Grey Goose, inköpt så sent som 2004, och Pernod Ricard ryska Stolichnaya. Konkurrensmyndigheterna i USA skulle kanske rent av inte tillåta ytterligare expansion på dessa delmarknader.

Vem som än i slutändan tar hem budgivningen, kan det hela alltså ända i att ett av Sveriges viktigaste exportföretag styckas, i att svenska staten förlorar inte bara aktieutdelningen utan också skatteintäkter (det senare gäller särskilt om Bermudas-baserade Bacardi skulle vinna striden) och i att V & S framtida affärer, i och med att viktiga konkurrenter under budprocessen har fått full insyn i företaget, för lång tid framåt skadas.

Det är alltså det här som är Alliansens industripolitik.

* * *

PS I lunchekot hör jag att nu också Fjärde AP-fonden backar upp EQTs och Investors bud – föga förvånande, eftersom Fjärde AP-fonden redan tidigare har samarbetat med EQT i finansieringsfrågor.

Kanske kan det här hjälpa till att åtminstone behålla V & S i svenska händer. Ännu bättre vore det då, om Fjärde AP-fonden kunde bli delägare, gärna med en stor post. Det skulle leda till att delar av V & S vinster även framgent kunde gå till allmännyttiga ändamål.

* * *

Tillägg 1 april:

Det blev alltså Pernod Ricard som tog hem budgivningen.

Jag kan se två positiva saker med den lösningen:

Pernod Ricard försäkrar att V & S inte ska delas; den nye ägaren avser att behålla också den del av verksamheten, som främst är inriktad på den svenska och den övriga nordiska marknaden.

Pernod Ricards organisation är decentralistisk. V & S förblir ett dotterbolag med egen styrelse och med eget huvudkontor i Stockholm.

Vad som inte framgår av pressmeddelandena är vad som händer med V & S’ producerande dotterbolag utanför det nordisk-baltisk-polska eller nordeuropeiska området. Kommer till exempel Plymouth Gin att integreras med Pernod Ricards övriga brittiska verksamheter, på samma sätt som Pernod Ricards hittillsvarande organisation i Nordeuropa avses att integreras med V & S’?

Får jag lämna några blommor…

26 mars 2008 20:38 | Musik, Prosa & lyrik | 4 kommentarer

I Folket i Bild nummer 29 1952 fanns en rättelse: i nummer 23 samma år hade man, inom ramen för följetongen ”Hon dansde en sommar”, som var en filmatiserad version av Per Olov Ekströms roman”Sommardansen”, återgett Nils FerlinsFår jag lämna några blommor”, fast felaktigt.

Detta ledde dock till att tidningen nu hade fått Ferlins tillstånd att publicera texten till visan i sin korrekta version:

Får jag lämna några blommor…

Text: Nils Ferlin
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1939

Får jag lämna några blommor – ett par rosor i din vård,
och du må ej varda ledsen, min kära.
Ty de rosorna är komna från en konungagård,
det vill svärd till att komma dem så nära.
Den ena den är vit,
och den andra den är röd,
men den tredje vill jag helst dej förära.
Den blommar inte nu,
först när givaren är död
– den är underlig den rosen min kära.
– – –
– – –
Den ena den är vit,
och den andra den är röd,
men den tredje vill jag helst dej förära.
Den blommar inte nu,
först när givaren är död
– men då blommar den rätt länge, min kära.

Texten hade fram till dess inte ingått i någon av Nils Ferlins böcker, och det är, med tanke på att jag har sett den med olika variationer, intressant att få en av honom själv auktoriserad text.

Ferlin, född 1898, dog 1961, och visan förekom sedan i – och namngav också – den postuma samlingen ”Får jag lämna några blommor” (1967), redigerad av hans hustru Henny Ferlin.

Tre vykort från Birger Norman

26 mars 2008 16:52 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Birger Norman är en poet som jag har skrivit om tidigare – se Kulturspegeln, under Prosa & lyrik.

I Folket i Bild nummer 18 1953 hittar jag

Tre vykort
från en resa i svensk kultur

av Birger Norman

I

Från molnet som svävar
högt uppe under taket
firas diktaren ned
och landar välbehållen i katedern

Han talar människoord och dricker vatten
ur karaffen
Han läser ur en bok
tryckt i år

Snart kommer svanen
in från vänster
och tar honom bort
till groggen på Stadshotellet

II

Svensk partiledare intervjuas
Mikrofonens ödespäron
hänger bristningstungt
Redaktörerna äntrar
hans leende försvarsverk
och folket vid aftonlampan håller andan

Porlavattnet porlar

III

Rimfrostbjörkar och julesnö
Adventsstjärnan lyser
i tjänstemännens enfamiljsvillor
och arbetarnas tiofamiljehus
Stålsparken glider i samverkans Sverige
Den aktiva företagsnämnden sammanträder

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^