Melodikrysset nummer 52 2018

29 december 2018 17:30 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 9 kommentarer

I går kom vi ut till vårt sommarhus i Öregrund och stannar här ungefär en vecka, alltså bland annat över årsskiftet. Här ute vid kusten är det mer vinter än i Uppsala. Trädgården är snötäckt – dock är gången upp till huset snöfri; förmodligen har vår trädgårdshjälpreda Henrik varit här med sin snöslunga. Men i övrigt såg man rådjurs- oh harspår lite varstans. Tur att vi i höstas fick höga hönsnät på plats runt våra båda nya estniska äppelträd. Äppelskörden på de äldre äppelträden blev riklig, och vi har fortfarande kvar av våra juläpplen trots att vi har ätit egna äpplen hela hösten.

Inomhus gick det hyggligt snabbt att få upp värmen. Vi har så här års en viss grundvärme på för att slippa frysa, när vi kommer ut under vintern, och för att klara att gå och lägga oss utan att bli mänskliga istappar.

Jag sover gott i den lantliga tystnad som präglar Öregrund så här års, men givetvis tvingas en gammal man som jag att ett antal gånger gå upp och kissa, och då gäller det att komma i håg var man är – vägen till toa här är ju inte identisk med motsvarigheten inne i stan. Men är man väl ute ur sovrummet, vägleds man ju av en viss nattbelysning. Jag hade satt väckarklockan på sju för att hinna göra mina morgonbestyr, bland annat koka kaffe för hela den kommande dagen, men spontanvaknade en kvart tidigare och beslöt då att gå upp och ta itu med dagen.

Så i dag har jag löst krysset i relativt piggt tillstånd, även om både sämre syn och sviktande hörsel ställer till en del djävulskap.

Jag tackar Eldeman för att vi i dagens kryss slapp ologiskt sammansatta dubbelfrågor – men är det verkligen musikkunskap att känna igen ”Fågeldansen”, spelad baklänges? (Jo, jag har själv dansat den i yngre dar, vet till och med att den ursprungligen kommer från Schweiz.)

Till det svåra i dag (alltså för mig, inte för dansbandspubliken) hörde ”Nu glittrar trädens kronor” med Elisa Lindström, som ajg veterligen aldrig har hört talas om.

Sten & Stanley känner jag i alla fall till, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin har hört deras ”Nere i hamnen”. Amerikanska The Drifters känner jag likaså till, men jag tror att jag aldrig har hört deras original, ”Under the Boardwalk” (1964).

Jag har hygglig kunskap om barn- och ungdomsböcker, både för att jag har läst och recenserat många sådana och gett bort många till barn och barnbarn i mycket spridda åldrar. Nils Olof Franzéns böcker om Agaton Sax (sammanlagt elva< böcker, skrivna 1955-1978) känner jag förstås till, men jag har aldrig riktigt fastnat för dem.

Eldeman har en viss förkärlek för musik som har blivit känd genom TV-serier, och det bereder mig ibland problem.

"Törnfåglarna” från 1977 har jag åtminstone sett en smula av, när den visades i TV 1983, men jag har aldrig läst den bakomliggande boken. Filmtemat, ”Anywhere the Heart Goes”, skrevs av Henry Mancini och sjöngs av hans dotter.

Ted Ström, som jag har mycket av på skiva, skrev musiken till filmen ”Tre kärlekar”. Den gjordes 1989 av Lars Molin, som faktiskt har varit kommunalpolitiskt aktiv (s) i Östhammar, också gjort film här i Öregrund. Vi har träffats personligen , bland annat på en socialdemokratisk kulturkonferens.

Magnus Uggla har jag skivor med och av, och självklart har jag ”Jag mår illa” från 1989, i dag dock i Lennart Palm-tappning. Av hustrun fick jag förresten Ugglas nya bok i julklapp.

Men min musiksmak är vid – självklart gillar jag också Johann Sebastian Bach. Och inte nog med det: Jag har också Roger McGuinn spelandes Bach på skiva.

Rent amerikansk och dessutom rolig att lyssna på är Al Jolsons inspelning 1920 av George Gerswins och Irving Berlins ”Swanee” (1919).

Jag är ju i den ålder för vilken Max Hansen är en välbekant scen- och skivartist, så hans medverkan i Ralph Benazkys (kompositör) ”Värdshuset Vita hästen” klarade jag utan vidare, men jag strök sen den här frågan, eftersom jag felaktigt trodde at jag hade redovisat den i bloggtexten. Hansen sjöng tillsammans med Evy Tibell ”Det måste vara underbart”. Tack, Hans Wikell, för påpekandet!

Lite mer av upprepning tycker jag präglar Eldemans val av två i och för sig utmärkta kvinnliga artister.

I dag fick vi höra ”Vart du än går” med Lisa Nilsson.

Och sen avslutade han med Adele och ”Send My Love” från 2015.

Men själv väljer jag att avsluta med en i alla avseenden fantastisk maning, ””Skynda dej älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut.” Texten är skriven av Tove Jansson och musiken av hennes sambo, Erna Tauro. Den finns insjungen av flera olika artister, på flera olika språk, men jag undrar om inte väldigt många rankar Cumulus’ insjungning från 1965 mycket högt.

Jo, nu har dagarna mörknat länge, timme för timme och minut för minut.

Fast hav tröst. Håll modet uppe. Nu vänder det, och det vänder mot vår.

Rut och Knut och lilla Tjut

28 december 2018 22:03 | Barnkultur | 1 kommentar

Rabén & Sjögren gav 2005 ut ”Rut & Knut & lilla Tjut”, och 2018 kom den i ny upplaga, nu på En bok för alla. Fast de som står för text och bild är förstås desamma: Carin Wirsén respektive Stina Wirsén.

Rut och Knut är ett syskonpar och lilla Tjut – gissa varför hon kallas så – är ett nytillskott i syskonskaran.

Nykomlingen ställer till mycket elände för sina båda syskon, och det är säkert orsaken till att Stina Wirsén inte precis tecknar henne som en gullunge. Men de båda lite äldre syskonen, som har fullt sjå att passa henne så att hon inte ställer till det ena eländet efter det andra både för sig själv och andra blir ju också präglade av detta, så de kan inte tecknas som harmoniska och genomsnälla de heller…

Väldigt många blöjor går det åt. Äter gör hon gärna och ofta, men som tack kräks hon på till exempel storasyrran. När hon ska sova, tjuter hon. Rut leker med Tjut i sandlådan, men Tjut äter sanden. Hon plockar blommor i en rabatt, häller saft i vanten och dricker i stället smutsigt vatten, och när hon sen kräks, torkar hon av sig på en tant. När storasyskonen ska ta hem henne från parken, har hon rymt.

Så där håller det på.

Till slut lyckas syskonen tvätta rumpan på henne och lägger sig på var sin sida om henne. De somnar själva – men var är lillasyster?

På den allra sista bilden ser vi henne krypa i väg. Ensam och obevakad.

Melodikrysset nummer 51 2018

22 december 2018 20:10 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 14 kommentarer

Nej, Melodikrysset var inte särskilt svårt i dag. Att jag har dröjt med att publicera mitt sedvanliga lördagskåseri om krysset beror på att jag fann det ännu mer angeläget att skriva ytterligare ett debattinlägg om regeringsförhandlingarna. Men nu är det gjort.

Två av kryssfrågorna i dag hade anknytning till den sångbok vi använde i min barndoms folkskola, ”Nu ska vi sjunga” (ny 1942, men då hade jag ännu inte kommit till Sverige).

Där fanns Anna-Lisa Frykmans av Elsa Beskow illustrerade ”Kungens lilla piga”, som förstås arbetade i ett slott.

När juldagsmorgon glimmar” har tyskt ursprung men fanns också den i ”Nu ska vi sjunga”. I Psalmboken har den nummer 121. Jag har inte bara sjungit den utan också lärt mig den utantill.

Under den tidiga skoltiden lärde jag mig också att sjunga ”Gläns över sjö och strand”, även kallad ”Betlehems stjärna”. Texten skrevs 1891 av Viktor Rydberg (som jag faktiskt har läst ganska mycket av) och tonsattes 1893 av Alice Tegnér.

Ett par av dagens ljudillustrationer hade för omväxlings skull rötter i den tyskspråkiga världen.

Det gäller Boney M – fast i dag fick vi höra dem på spanska: ”Feliz Navidad” (1981).

Man kan naturligtvis ha invändningar mot frimurartråden i ”Trollflöjten”, skapad av Wolfgang Amadeus Mozart, men man kan ju se den som saga, och musiken är fullständigt underbar. Den här operan skapades redan 1791. Vi har den förstås på skiva, men dessutom har vi på video sett Ingmar Bergmans fantastiska uppsättning från 1975.

På bio ha jag förstås sett också ”Frukost på Tiffanys” från 1961, en underbar film med Audrey Hepburn. I original hette den låt vi hörde Hepburn sjunga ”Moon River”, och musiken skrevs av Henry Mancini.

Från USA kom också Hank Williams, som 1949 sjöng in ”I’m So Lonesome I Could Cry” (1949).

I min ungdom förekom det att amerikanska artister från ungefär samma tid inte bara turnerade i Sverige utan också sjöng på inövad men naturligtvis lite knackig svenska. Ett exempel är den mörkhyade gruppen Delta Rythm Boys, som vi i dag hörde i ”Flickorna i Småland”. Delta Rythm Boys gjorde stor succé med att 1951 sjunga ”Flickorna i Småland” – jag har själv hört dem göra den vid en midsommarfest i min barndoms och ungdoms Juniskär, numera en del av Sundsvall.

Att svenska artister gör låtar på engelska är ju inget ovanligt. 2008 vann Charlotte Perrelli Melodifestivalen med ”Hero”, och den gick bra här i Sverige och i några andra länder, men i ESC hamnade den ganska långt ner i resultatlistan.

Själv tycker jag bättre om en annan av dagens svenska hits – i original med Lisa Ekdahl, inte som i dag instrumentalt. Jag talar alltså om hennes hit från 1994, ”Vem vet”. Roy Andersson fick henne också att ställa upp i en socialdemokratisk valfilm.

För egen del har jag aldrig hört till den mycket stora grupp som gillade och dansade till Sten & Stanley, men jag förstår ändå den dragningskraft deras musik hade på till exempel dansbandspubliken. Och de kunde ju variera sig. Ett exempel är det som spelades i dag, ”Jungfru Maria”.

Men jag känner mer för den låt som återstår att redovisa, den vi hörde allra först i dagens kryss. Självfallet minns jag ”Vår julskinka har rymt” från 1988, men ännu mer minnen är förknippade med det par som sjöng den. Den ena är Sven Melander, som jag en gång i världen läste i Aftonbladet. Den andre blev bloggare liksom jag själv (och var också tidningsman i botten). Nu talar jag om Åke Cato, som jag så småningom blev ett slags ”brevvän” med bloggvägen – jag upptäckte att han drev en mycket läsvärd blogg, och efter att ha skrivit kommentarer till några av hans bloggtexter, kollade han min blogg och gillade tydligen vad han läste, så jag hamnade bland hans mycket få länkar till andras bloggar. Och jag fick kommentarer från honom, och framför allt använde han mig och min blogg för att snabbt och säkert få fram gamla sångtexter och liknande.

Jag saknar honom.

Alla er som fortfarande lever och läser mig tillönskar jag en en synnerligen god jul.

Var rädd om arbetarrörelsen, Stefan!

22 december 2018 16:28 | Politik | 6 kommentarer

Jag hörde till dem som förordade Stefan Löfven till posten som ordförande för Socialdemokraterna. Inte minst gillade jag tanken att partiet då åter skulle få en ledare med arbetarbakgrund, i hans fall med fackliga meriter från If Metall, där han, när partiledarskapsfrågan blev aktuell, var förbundsordförande.

Jag är heller inte principiellt emot blocköverskridande politiskt samarbete, har till och med personliga vänner bland på sin tid framstående centerpartister, fler – gissar jag – än Stefan Löfven har.

Problemet i dag är, för att hålla oss kivar vid Centern, att detta parti i dag leds av ett gäng som i viktiga avseenden närmast måste betecknas som nyliberaler. Jag har tidigare här på bloggen publicerat Centerns ganska mörkblå kravlista i regeringsförhandlingarna, och uttryckt lättnad, när dessa sprack. Skulle Stefan Löfven ha gått med på ännu mer än han tyvärr gjorde, skulle socialdemokratin ha blivit ytterligare ett i raden av borgerliga partier.

Förhandlingar måste ju, för att leda till resultat, ge samtliga deltagare något, men att socialdemokratin bara skulle lägga sig för Centerns och Liberalernas krav är en helt absurd tanke. Inte heller centerpartister och liberaler som är för ett konstruktivt samarbete över blockgränsen gillat sina partiers ultimativa krav. Det har båda partierna fått betala för i de senaste opinionsundersökningarna. Övergångar till (S) från framför allt Centerpartiet men också i viss utsträckning från Liberalerna har lett till markant ökat stöd till Socialdemokraterna.

Men skulle de här nytillkomna väljarna verkligen stanna hos (S) om partiet tog på sig oket att genomföra en nyliberalt präglad politik? Och det kan bli mycket värre: Om inte (S)-ledningen tänker sig för, kan det den gör få väljare med hjärtat till vänster att i stället stödja Vänsterpartiet.

Jag känner sen gammalt LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson – vi var en gång i världen arbetskamrater på Socialdemokraternas centrala partiexpedition och har fortsatt en hjärtlig relation, vilket inte har som bakgrund att vi för den skull har identiska åsikter om allting, men just nu delar jag hans oro över var förhandlingarna med de båda mittenpartierna kan sluta. Alltså: hellre extraval än förändrad arbetsrätt – att släppa anställningsskyddet vore politiskt självmord.

De borgerliga har i regeringsförhandlingarna rest ytterligare ett krav, som om det förverkligades skulle ställa de närmast berörda, hyresgästerna och fastighetsägarna, åt sidan: fri hyressättning i stora delar av hyresbostadsbeståndet.

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, som är en klok person, gör i båda fallen tummen ner och får stöd av bland andra Byggnads‘ ordförande John Lindholm.

Självfallet behöver en socialdemokratisk regering i dag ett bredare stöd även från anställda i tjänstemannayrken, men redan på min tid var inställningen densamma (och själv har jag skrivit in i två olika partiprogram en argumentation för att tjänstemännen i egenskap av löneanställda har gemensamma intressen med de i LO-fack organiserade arbetarna.

Men det betyder inte att det i grunden marxistiska klassperspektiv, som partinamnet Arbetarepartiet-Socialdemokraterna speglar, i dag skulle sakna vikt och mening.

Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen har, även i geografiskt närbelägna länder där jag har arbetat på partiuppdrag, brutit sina historiskt starka band, och detta är en av förklaringarna till det minskade politiska stödet till Socialdemokraterna i val.

Alltså: Gör vi som de ovan nämnda fackliga ledarna säger, har vi i ett eventuellt kommande val en chans att ytterligare öka i styrka.

Alternativet att vi dansar efter Mittens pipa innebär att vi raskt kommer att förlora väljare i LO- och hyresgästleden till Vänsterpartiet.

Melodikrysset nummer 50 2018

15 december 2018 16:35 | Last chorus, Media, Musik, Ur dagboken | 12 kommentarer

Jag gillar julkryssen framför allt när de innehåller de allra bästa insjungningarna av de allra bästa och mest stämningsskapande julsångerna, men dagens julkryss innehöll mycket lite av det slaget. Och Bach, spelad av Nils Landgren på trombon, är ett exempel på att även instrumental julmusik kan låta bra.

Men sen blev det med förlov sagt ganska mycket julmusik som inte håller måttet eller val av artister och inspelningar som verkligen inte hör till de allra bästa.

Det här började redan med den allra först spelade låten, ”Tänd ett ljus”, 1969 inspelad med Triad.

”Den julen”, 2011 med Jenny Silver (Ölund), hör väl inte heller till de bästa julsångerna, men i dag skulle vi kunna, att det var Wham som gjorde originalet och att detta hette ”Last Christmas”.

Bo Kaspers orkester gillar jag normalt, men inte hör ”Önska dig en stilla natt” från 2012 till deras bästa låtar.

Och nog finns det bättre inspelningar av ”Jingle Bells” än den Jim Reeves gjorde 1968?

Justin Bieber har aldrig hört till mina favoriter, och hans insjungning 2011 av ”Santa Claus Is Coming To Town” från 1934 har inte fått mig att ändra uppfattning.

Familjen Glenmark rymmer en hel del musikalisk förmåga, men varför hade Eldeman i dag valt att spela ”Givmilda blå” med Karin Glenmark?

Sen kom en lite märklig trippelfråga. I min ålder hör Bertil Boo till de schlagerartister man självklart känner till, och jag har naturligtvis också hört hans insjungning från 1949 av ”Jag drömmer om en jul hemma”. Den är en julklassiker, vars engelskspråkiga originaltext finns insjungen av en rad artister, den ena bättre än den andra. Men ingen kallade den här låten för ”I Am Dreaming of a White Christmas”. Den hette och kallades överallt för ”I’m Dreaming of a White Christmas”.

Och riktigt tjatigt blev det att höra rabblet av kända julmelodititlar i medley-tappning. Det var nästan så att jag fick lust att kräkas på radion.

Då innebar ”Sound the Trumpet” (1968) med Bob Marley and The Wailers åtminstone lite omväxling.

Shirley Clamp har jag heller inget emot, men nog är originalversionen av ”Do They Know It’s Christmas” med Band Aid ändå lite bättre.

En riktigt bra jullåt är ”I Saw Mommy Kissing Santa Claus” från 1957, samma år inspelad på svenska av Lisbet Bodin och här i Sverige kallad ”Jag såg mamma kyssa tomten”. Fast i dag fick vi höra den instrumentalt.

Även en hundhedning som jag tyckte att det till slut blev lite julstämning i slutet av årets julkryss, när vi fick höra en julpsalm, visserligen relativt ny i just Psalmboken, men under nästan 100 år sjungen så här års i frikyrkor och skolor – jag sjöng den i Nylands skola under mina pojkår.

I dag fick vi höra den med Agnetha Fältskog och dottern Linda. Fast som vanligt försökte Anders Eldeman krångla till det lite – som om vi inte visste att Agnetha Fältskog förr var medlem i ABBA.

Nu tändas tusen juleljus

Text och musik: Emmy Köhler (1898)
In i Den svenska psalmboken först 1986, som psalm nummer 116.

1. Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund.
Och tusen, tusen stråla ock
på himlens djupblå grund.

2. Och över stad och land i kväll
går julens glada bud
att född är Herren Jesus Krist,
vår Frälsare och Gud.

3. Du stjärna över Betlehem,
o, låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus.

4. I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid.

Jag visste inte att den här julpsalmen numera också finns översatt till estniska, men på nätet har jag hittat både den estniska texten och en kyrkoinsjungning på mitt barndomsspråk:

Nüüd süttib küünlaid tuhandeid

Estnisk text från 2011, gjord av Tähti Lehtsaar, EKB Liidu muusikasekretär

Nüüd süttib küünlaid tuhandeid
ja öö nii valgeks saab
ja taevas tähti miljoneid
nii kaunilt säramas.

Taas üle kogu maailma
käib sõnum auline,
on sündinud Poeg Jumala,
kes Päästjaks kõigile.

Täht Petlemmast on säramas
veel täna ilmale,
toob rahu, lootust, õnnistust
ta iga majasse.

Nüüd tehke lahti südamed
kõik jõulurahule,
et igas hinges särama
lööks jõulutäheke.

Last chorus: Villy Bergström (1938-2018)

14 december 2018 23:39 | Last chorus, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Sist jag träffade Villy Bergström var den 18 januari 2017, vid en återträff med laboremiter från det tidiga 1960-talet. Min hustru, Birgitta Dahl, hade bjudit hem ett antal av de mest aktiva och tongivande medlemmarna i det tidiga sextiotalets Laboremus. Gästerna bjöds på middag, men huvudsyftet med den här återträffen var att, med Sverker Gustavsson som inledare, diskutera den i politik och samhälle allt mer utbredda populismen, och debatten blev både livlig och intressant.

Bland de inbjudna gamla laboremiterna fanns, ganska självfallet, Villy Bergström, ett år yngre än jag och Birgitta och samtida med oss i Laboremus, ett närmast självklart föreningsval för en brukspojke från Smedjebacken. Jag var, när jag valdes till ordförande i Laboremus, humanist men kom sen också att plugga statskunskap och sociologi. Villy kom att inrikta sig på nationalekonomi och blev med tiden allt mer känd och respekterad inom det fältet. Ingen av oss släppte någonsin vårt radikala samhällsengagemang.

Vi var båda aktiva under första hälften av 1960-talet, som nog måste betecknas som Laboremus’ storhetstid, och jag syftar då både på politisk ovh kulturell verksamhet och på medlemstal. När jag i början av 1960 blev medlem, hade föreningen 125 medlemmar. När jag i maj 1961 avgick som ordförande, hade den 254 medlemmar. Under nästa verksamhetsår, då jag hade posten som vice ordförande, ökade medlemstalet till 322. I mitten av 1960-talet var medlemstalet uppe i drygt 500, och som mest hade föreningen över 600 betalande medlemmar.

Villy pendlade både under den aktuella tiden och senare mellan politiskt engagemang och vetenskap:

Han medverkade 1967 i Socialdemokratiska studentförbundets bok om inkomstfördelningen under efterkrigstiden, ”Välståndsklyftor och standardhöjning” och satt 1965-1970 i redaktionen för partiets idétidskrift Tiden. 1963-1981 var han forskare och lärare på Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet och blev 1981 filosofie doktor och docent. Men det här betydde inte att han klippte banden till arbetsliv och arbetarrörelse. 1981-1984 arbetade han på Arbetslivscentrum. 1985-1995 var han chef för Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning. 1995-1999 återvände han till barndomens och den tidiga ungdomens trakter och var chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten. I början av 1999 utsågs han till vice riksbankschef och var det till slutet av 2005.

Till den här svårslagbara meritförteckningen skulle jag vilja lägga ytterligare en mycket intressant uppsats av Villy, ”Ljuva drömmar: Mötet med verkligheten”, publicerad i den bok jag var med om att ge ut till Laboremus’ 100-årsjubileum 2002, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” Det här är en drygt 20 sidor lång essä om Villys livslånga förhållande till socialdemokratin. Han gör här, med ett bibehållet kritiskt perspektiv, en mycket intressant genomgång av socialdemokratins idéutveckling, till exempel Nils Karlebys, Ernst Wigforss‘ och Alva Myrdals positioner och förslag, försvarar också idén om löntagarfonder och kritiserar den rörelse han själv alltid har varit en del av för att ha släppt jämlikhetsmålet.

Mot den här bakgrunden kan det tyckas vara förvånande att Villy, nu när han inte längre finns bland oss, har fått så varma minnesord både på Svenska Dagbladets ledarsida (av Benjamin Kazeff Silberstein) och på SvDs och Dagens Nyheters avdelningar för eftermälen (av Hans Tson Söderström, som själv betecknar sig som ”forskarkollega. trätobroder och jaktkamrat”.

Den respekten inför döden borde vi alla visa rakryggade människor, även sådana som inte delade just våra egna uppfattningar. För egen del har jag verkligen inga problem med Villys radikalism; jag gillar mycket hans hållningar och analyser.

Det var ett av de bärande skälen till att han inbjöds till det seminarium med gamla laboremiter jag startade med att nämna.

Det enda som förvånade mig den kvällen var att just Villy inte sa så mycket.

Varför förstod jag inte då, och Villy själv berättade inte.

Men nu förstår jag.

Jag känner förstås sorg men är ändå glad för att jag kan berätta lite om det som förenade oss genom åren. Mitt djupaste deltagande till Villys familj!

* * *

Det här sa jag, fast i lite friare form, vid minnesstunden i dag på Västmanland-Dala nation på S:t Larsgatan 13 i Uppsala. Också andra gamla laboremiter höll minnesanföranden: Peter Wallensteen och Lena Gonäs, Per Silenstam, Sverker Gustavsson och Carl Lindberg. För familjen talade Villys och Evas dotter Ylva.

Dess förinnan hade vi och många bekanta från 1960-talets Laboremus (plus en samtida meningsfrände, Olle Svenning, under det röda sextiotalet en av de ledande i Socialdemokratiska studentklubben i Lund, sedan många år bosatt i Stockholm och skribent bland annat i Aftonbladet) deltagit i begravningsceremonin i Stillhetens kapell i Uppsala fredagen den 14 december. Officiant var Tone Tingsgård, och programmet innehöll inte något enda religiöst inslag. Tone läste själv ett par dikter: Olle SvenssonsAtt samla spillsäd” och Dan AnderssonsPaiso”. Dan Andersson förekom också i tonsatt form, Hootenanny Singers‘ ”Omkring tiggarn från Luossa”, men annars spelade Erik Lundberg, Leif Österlund och Jan Algander jazz med tonvikt på Duke Ellington-låtar (”Creole Love Call”, ”In a Mellow tone”, ”Black and Tan Fantasy”). Under defileringen blev det mer Ellington, och så slutade ceremonin, mycket välvalt, med Harry Warren‘s ”There Will Never Be Another You”.

Förhandling är inte liktydigt med förnedring

12 december 2018 0:31 | Politik | 2 kommentarer

Jag skrev en analys av de svårigheter Stefan Löfven skulle komma att ställas inför i de pågående regeringsförhandlingarna utan att i förväg ana hur rätt jag skulle komma att få.

Centerpartiet, för att ta det i sammanhanget mest intressanta partiet, det som många, däribland Löfven, har hoppats bli nyckeln till framgång, har i till och med större utsträckning än jag befarade visat sig kapabelt att, i det de låtsades vara förhandlingar, förnedra partiet de förde samtal om regeringsprogram med. Syftet var aldrig att ge och ta, hitta den balanspunkt som kunde stoppa de så kallade Sverigedemokraternas framgång. Syftet var i stället att skada Socialdemokraterna och för lång tid sätta vårt parti ur spel. Ett led i detta var också kravet att (S) måste lämna varje form av samarbete med Vänsterpartiet. Man kan ha många kritiska synpunkter på (V), men ett parti av det slag det var på Hilding Hagbergs tid är det ju inte.

Jag engagerade mig tidigt i socialdemokratin – har alltid sett mig själv som vänstersocialdemokrat – och jag har i samtliga val sen jag först fick rösträtt lagt min röst på Socialdemokraterna, inte ens någon gång låtit bli att rösta. Jag har skrivit ledare i socialdemokratisk dagspress och i nio år varit chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s). Jag har varit kultursidesmedarbetare i och skrivit debattartiklar i de åtminstone förr ganska många socialdemokratiska dagstidningarna.

Allt det här har inte hindrat mig från att i unga dar sälja Folket i Bild och FiBs folkböcker också till läshungriga bondmoror i mina gamla hemtrakter i det som numera är en del av Sundsvall, och när jag flyttade till Uppsala och sen fick jobb på Socialdemokraternas huvudkontor i Stockholm, blev jag i många år en trägen gäst på centerstämmorna och fick också mängder av personliga vänner bland centerpartisterna jag mötte.

Den här gamla bryggan mellan socialdemokrater och centerpartister, arbetare och bönder, finns fortfarande kvar lokalt här och var, även om Annie Lööf och gänget kring henne i realiteten har styrt Centern långt åt höger, åt det nyliberala hållet.

Det finns åtminstone en fortfarande levande centerledare, Olof Johansson, som kan användas som exempel på att Centerpartiet en gång mer var ett småfolksparti än ens ett utpräglat borgerligt parti. När Ingvar Carlsson i augusti 1995 offentliggjorde att han avsåg att avgå från statsministerposten, hade han redan meddelat sina avsikter till talmannen, min hustru Birgitta Dahl. Men att Birgitta och även jag sen blev inbjudna till en kräftskiva den 18 augusti på Harpsund hade nog inget att göra med hennes post i Riksdagen och min egen på partiexpeditionen – Ingvar var den som, när Olof Palme fortfarande levde och var statsminister, kontaktade Birgitta och föreslog att hon skulle väljas in i partiets VU och senare gjorde henne till miljöminister, till slut också Riksdagens talman.

Men när vi den 18 augusti 1995 av Ingvar Carlsson blev bjudna på kräftskiva på Harpsund, handlade det inte om att vi hade haft den ena eller den andra formella rollen. Vi som var inbjudna och sen satt i kvällssolen mot sjösidan var inte ditbjudna på grund av vår formella ställning i partiet eller Riksdagen eller något annat sådant. Vi var bjudna för att vi alla i något skede hade haft nära kontakt med Ingvar, och bland de inbjudna fanns följaktligen också medarbetare och sekreterare som han hade fått en särskild relation till.

Och så den egentliga poängen med den här berättelsen: Bland gästerna fanns också Olof Johansson.

Och det fanns ingen taktisk avsikt bakom den här inbjudan. Ingvar Carlsson och Olof Johansson gillade varann.

* * *

Jag vill inte Stefan Löfven något ont, men jag måste tillstå att jag drog en suck av lättnad när Annie Lööf visade sitt rätta ansikte. Hon och hennes nyliberala maktklick i Centerpartiet hann komma alldeles för långt i att idka utpressning mot Stefan Löfven och sen försöka kasta honom för vargarna.

Det här leder rimligen till att den socialdemokratiska regeringen måste avgå, men bättre det än att förnedra sig och förlora sin själ.

Motsatsen skulle ha lett till att socialdemokratin för överskådlig tid hade lämnat över sin klassiska roll till Vänsterpartiet.

Melodikrysset nummer 49 2018

8 december 2018 16:27 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik | 9 kommentarer

I dagens melodikryss fanns det bara en fråga, som jag inte kunde. ”Heartbreaker” (från 1983) har jag aldrig hört, och Pat Benatar känner jag över huvud taget inte till. Men nu har jag läst på lite: Hon heter egentligen Patricia i förnamn. Hennes efternamn kommer från hennes första man, men från början hette hon Andrzejewski, så rimligen har hon polskt påbrå.

BB King (1925-2015), för att ta en annan amerikan, har jag åtminstone varit nära att få höra live under ett besök i New York. Birgitta och jag hittade ett ställe i Manhattans nöjesdistrikt där han spelade, men vi hade andra i vårt sällskap som inte var trakterade, möjligen på grund av biljettpriset. Hur som helst: i dag hörde vi honom i ”Into the Night” (1985).

Vi kan ju hålla oss kvar i den amerikanska kultursfären genom att fortsätta med en Steven Spielberg-film. Fast ”Schindler’s List” (1993) utspelar sig ju inte i USA. Därifrån kommer, liksom Spieberg, John Williams som ansvarade för musiken i filmen, men Iszak Perlman som spelade har ju judisk bakgrund.

Nu hejdas ju inte musik av kulturgränser: Ett exempel är Alice Babs’ genombrott i filmen ”Swing it, magistern” (1940), visserligen med musik skriven av Kai Gullmar och text av Hasse Ekman, men märk årtalet och typen av musik!

Fast det dåtida musiklivet saknade inte stollar heller. Johnny Bode (1912-1983) är ett paradexempel. Han var nazisympatisör, arbetade bland annat i det tyskockuperade Norge – men efter kriget sökte han också sin lycka i DDR. Så det är kanske inte så märkligt att hans landsmän här i Sverige vände honom ryggen, hur bra han än sjöng till exempel ”Två solröda segel” och ”En herre i frack”.

Naturligtvis har det funnits både nazister och kommunister också i Sverige – i det förflutna fler än många i dag har klart för sig – men det faktum att till exempel Evert Taube redan i mitten av 1930-talet gillades av allt flera vittnar ju om att folk här gillade hans kulturellt mycket breda perspektiv. Ett exempel, publicerat 1935, är hans ”Möte i monsunen”, där fullriggaren Taifun har en framträdande roll.

Och operascenen är ju en plats, där musik från mycket olika tider och kulturer alltid har mixats. Ett mycket bra exempel är ”Madame Butterfly”, skriven 1903 av Giacomo Puccini.

Jag har inga problem med att kommersiell populärmusik, i dag ”On My Own” (2008) med (Andreas) Kleerup, görs på engelska, förutsatt att syftet är att nå publik också i andra länder.

Men jag gillar också att skivartister även språkligt vänder sig till sitt hemlands publik.

Ett exempel från dagens kryss är Marie Fredrikssons 1984 inspelade ”Ännu doftar kärlek” (med text av henne själv och musik av henne plus Lasse Lindbom) – fast i dag hörde vi en norsk inspelning.

I dag spelades ”För kärlekens skull” instrumentalt, men jag gillar Ted Gärdestad (som skrev musiken 1980) inte minst för att brodern Kenneth gjorde så många bra sångtexter på svenska.

Och när det gäller schlager hittar jag många guldkorn med Family Four (familjen Öst), i dag med Anna Öst som solist i ”Nicolina”.

Så allra sist en dubbelfråga, samtidigt en märklig anderseldemansk konstruktion. Till nöds kan man kanske se ett slags samband mellan de båda ingående frågorna: De handlar båda om boställen. Men svaren handlar om ganska olika saker. I det första fallet söks en färg, på ”En röd liten stuga”. I det andra fallet vill man veta var ”Björnen sover”: Jo, i sitt ide.

Men naturligtvis var det inte svårt för en gammal man som jag att klara svaren. ”En röd liten stuga” skrevs redan 1936, men folk i min ålder har hört den med till exempel Sven Olof Sandberg, Sven Ingvars, Gunnar Wiklund och Sten & Stanley. Och ”Björnen sover” sjöng vi redan i småskolan.

Ett stycke svensk tidningshistoria

6 december 2018 17:41 | Media, Serier | 2 kommentarer

Som gammal serieläsare försöker jag då och då, trots både medias minskade intresse för att publicera serier och det ringa intresset bland dagens unga för att läsa sådana, skriva om serier. Och eftersom jag gärna vill förmedla korrekta fakta om upphovspersoner, originalpubliceringar och publiceringar i svenska media, försöker jag då via nätet hitta sådana uppgifter om den serie jag aktualiter skriver om.

När det gäller originalpubliceringar och publiceringar i svenska media kan man via nätet hitta de uppgifter man vill ha, i det senare fallet om man håller sig till publicering i serietidningar och album, i vart fall om det handlar om kända och under lång tid publicerade serier.

Däremot är det mycket svårare att hitta uppgifter om i vilka dagstidningar och under vilka perioder en viss serie har publicerats här i Sverige.

Att själv komma i håg när en viss serie, som man vet att man har läst, gick i någon av de tidningar man själv har läst, är jättesvårt, och det beror inte på senildemens.

Nå, när jag i dag ville kolla, om en viss serie kunde ha gått i gamla Aftontidningen, AT, hamnade jag via nätsökning på en av mina egna nätartiklar, publicerad den 24 juli 2007 här på bloggen. Där finns heller ingen fullständig redovisning, men ganska långt fram i kommentarsfältet får jag i alla fall en uppgift om vilka serier som gick i AT när tidningen lades ner – nej, den serie jag sökte fanns inte i tidningen då.

Men min text om gamla LO-ägda AT hade föranlett ett sjuttiotal kommentarer, skrivna av journalister och gamla AT-läsare. Sammantaget är det här en guldgruva för dem som är intresserade av socialdemokratisk tidningshistoria – flera andra, framför allt norrländska, tidningar avhandlas också. Den första kommentaren till min AT-text kom den 25 juli 2007, den (hittills) sista så sent som 2018.

Crane, Roy: Buz Sawyer (= Buzz Cooper)

5 december 2018 0:20 | Politik, Serier | Inga kommentarer

Två äventyr med ”Buz Sawyer” (i Sverige tidigare kallad ”Buzz Cooper”) publiceras i Semics specialalbum 2018 av Agent X9. Jag minns inte just de här två avsnitten, men jag har med all säkerhet läst ”Buzz Cooper” tidigare. Det kan till exempel ha skett i gamla Stockholms-Tidningen, som mina föräldrar prenumererade på på den tiden då den hade sidor på estniska, eller senare när den blev socialdemokratisk och jag regelbundet läste tidningen. Den gick också i Seriemagasinet 1973-1990.

Hur som helst – den här serien, text såväl som bild, var ett verk av Roy Crane, men när Crane gjorde just de här båda avsnitten, i Sverige kallade ”Heroinsmugglarna” och ”Den giftiga djungeln”, vet jag lika lite som när och var de först publicerades på svenska.

Roy Crane skapade Buz Sawyer/Buzz Cooper 1943, men många av äventyren utspelar sig under kalla kriget. De här återpublicerade avsnitten har dock ingen särskilt tydlig sådan tendens. ”Heroinsmugglarna” handlar förstås om spridning av droger – men i avsnittets inledning sägs att heroin smugglas och sprids som ett vapen i kalla kriget, och i ”Den giftiga djungeln”, som har handlingen förlagd till Filippinerna, förgiftas en amerikansk underrättelseagent. I båda fallen får Sawyer/Cooper i uppdrag att sköta utredningarna.

Men i allt väsentligt är det i båda fallen fråga om ganska normala serieäventyr.

För att hitta de ansvariga bakom heroinsmugglingen spelar Buz/Buzz rollen av lite naiv sjöman, och med till Hong Kong följer då även hans hustru. Där får han av ett par lokalt verksamma i underrättelsetjänsten tips om att kolla ett skrädderi. Där blir han ombedd att frakta kläder till skräddarens kusin i Japan och blir som tack för besväret lovad nya egna plagg, vilket gör att han slår till. I en ficka i den gamla kavajen hittar skräddaren dock en lapp med namnen på de två personer som har gett den amerikanske agenten i uppdrag att gå till just det här skrädderiet, och skräddaren förstår då, att Cooper/Sawyer är där i andra avsikter än att beställa kläder. Så han söver agenten med en spruta i axeln och förklarar sticket med att han stack en synål fel. Två amerikanska sjömän lyckas dock rädda honom ur den rickshaw han är på väg att fraktas bort med. Han hamnar så småningom i en fyllefinka, där hans hustru Christy till slut hittar honom och får ut honom genom att avslöja att han arbetar för underrättelseväsendet.

Jag ska inte berätta hela historien, men jag måste i alla fall berätta, att Christy Cooper sen används som pivatspanare och att hon, efter att också ha blivit avslöjad och svävat i livsfara, spelar en avgörande roll för upplösningen och också bli belönad.

I den andra historien, ”Den giftiga djungeln”, är Paul Casa, som arbetar för den amerikanska underrättelsetjänsten, på väg att avlägga en rapport och skickar den till posten med en båt. Tillbaka vid hotellet blir han för andra gången antastad av en blomsterförsäljare som, när han åter avböjer, sticker blombuketten framför hans ansikte och säger ”Men lukta”. Ansiktet bränner, och han kan inte se, och då förs han nedsövd bort av blomsterförsäljaren och en medhjälpare. Därefter gnids hans bara bröst in med hjälp av barken på ett träd och han blir blir förlamad. Under tiden bordas och rånas postbåten.

Samtidigt hittas amerikanen död, med utslag i ansiktet och bröstet.

I Washington, USA, får Buz Sawyer/Buzz Cooper ett nytt uppdrag, att åka till Filippinerna och undersöka, vad som ligger bakom agentens egendomliga död. Av lokal polis i Manilla får han höra också historien om den rånade postbåten, så han beger sig till Bongolo och låtsas vara amerikansk filmare. Men sen börjar det hända märkliga saker: en förgiftad – utbytt visar det sig – blombukett, en knuff ner i havet där det finns giftiga sjöborrar, en inställsam dam som vill filma… Han träffar också författaren till två böcker om tropiska giftväxter, Dr Seed.

Dennes trädgård visar sig innehålla växter med livsfarliga egenskaper, och på den punkten är det här avsnittet verkligen originellt. Den här trädgården innehåller inte bara jättelika insektsätande växter. Här finns också växter som är livsfarliga för människor och därför måste skötas av personal med heltäckande skyddsdräkter, blommor som äter fåglar – det ena värre än det andra. I den här trädgården blir Buz/Buzz och en medhjälpare fångade – den senare dör och han själv kedjad och inlåst. Ändå lyckas han till slut hitta en underjordisk flyktväg ut, full av faror av ett slag som är svåra att föreställa sig.

Till slut får mannen med trädgården sitt slut – hur får ni själva läsa. Medan dvärgen, som har varit i hans tjänst och hans mor (som förde Buzz/Buz dit) har lockats att gå över till agentens sida – denne har inte bara varit vänlig utan också lockat med en karriär i den amerikanska underhållningsvärlden.

Nästa sida »