Badortsdagar i Öregrund 13-15 augusti

Ett av sommarens trevligaste evenemang i Öregrund är de så kallade badortsdagarna, i år kommande veckoslut, 13-15 augusti.

Programmet startar

Fredagen den 13 augusti

Klockan 16.00-20.00 är det öppet hus på Hembygdsgården på Västergatan.

Klockan 18.00 ges Cabaret Olrog i Societetshuset, Sjötullsgatan 3 – i programmet ingår allsång. Biljetter à 200 kronor säljs dels i Turistbyrån i hamnkontoret, dels genom Björntjänst i Uppsala, telefon 018-55 67 41.

Klockan 19.00 är det guidad vandring runt badortskvarteren. Badortsvandringen startar utanför Societetshuset.

Huvuddelen av aktiviteterna äger rum

Lördagen den 14 augusti

Runt omkring i staden är det då musikunderhållning med Småländska paviljongorkestern, Brukssextetten och ungdomsorkestern Blås ut.

Klockan 09.30-17.00 genomförs Hembygdens dag i Hembygdsgården. Där bjuds på underhållning och sker kaffeservering.

Klockan 10.00 startar en kappsegling vid Hasselbackspiren.

Klockan 10.00-17.00 är det gammaldags marknad längs Rådhusgatan.

Klockan 10.00-13.00 är det tipsrodd runt hamnen, med start vid Hasselbackspiren.

Klockan 10.00-13.00 kan man, också med start från Hasselbackspiren, prova på dunk-dunk, det vill säga att åka tändkulebåt.

Klockan 10.00-15.00 sker samtidigt veteranbåtsuppvisning vid Hasselbackspiren.

Klockan 11.00 sker den officiella invigningen av badortsdagarna med tal av Jacke Sjödin från Stora scenen.

Klockan 11.00 är det också dags för badortsdoppet, där deltagarna har tidsenliga, gammaldags baddräkter. Anmälan sker till turistbyrån, telefon 0173-305 55. Har man själv inte gammaldags baddräkt finns ett begränsat antal lämpliga badkläder att låna på turistbyrån.

Klockan 11.00-16.00 rör sig gycklare från Gävle cirkusskola på Öregrunds gator och torg.

Klockan 12.00-16.00 är det konstutställning i Rådhussalen vid Rådhusgatan med naturbilder av Andreas Hedberg på temat ”Vingslag och vågskvalp”.

Klockan 12.00 blir det Jacke Sjödin show med visor och skrönor.

Klockan 12.00-15.00 är det öppet hus i vävstugan i gamla polishuset (in på gården från Rådhusgatan, bredvid biblioteket).

Klockan 12.00-16.00 återuppstår Öregrunds hafsbadsanstalt på Strandhotellet, Styrmansgatan 9. Massage, fotbad och musik står på programmet.

Klockan 12.00-17.00 är det öppet hus på Societetshuset. Där kan man få kaffe och bröd och lyssna på Öregrunds spelgäng.

Klockan 12.00 startar en stadsvandring från Societetshusets trappa.

Klockan 12.30-15.00 har Öregrunds bibliotek vid Rådhusgatan ett omfattande program: Lubbe Nordström och Marika Stiernstedt bodde förr i Öregrund, och fokus ligger på Marikas författarskap.
Carina Jansson ställer ut ovanliga öregrundsvykort och gratulationskort från badortstiden.
Bertil Lundström visar foton från Öregrund och skärgården.
Lina Yao, Gimo, visar kinesiskt måleri.
Familjen Wickströms filmer från Öregrund 1950 visas på DVD.
Fem filmade föredragskvällar om badortstiden i Öregrund med Stig Sandelin, Torbjörn Forsman och Stig Södergren visas på DVD.
Hitta dina anor från badortstiden – släktforskardatorn är i gång.

Klockan 13.00 är det start i hamnen för skötbåtstävling.

Klockan 13.00 – presentation av bilarna klockan 13.15 – blir det kortege med veteranbilar genom Öregrund.

Klockan 13.30 berättar Bengt Nilsson från stora scenen om sin höghjuling/gammaldags velociped.

Klockan 14.00 startar ytterligare en badortsvandring från Societetshusets trappa.

Klockan 14.00 blir det familjeföreställning från scenen vid Fyrskeppet: Loranga, Masarin och Dartanjang efter Barbro Lindgren. Barn upp till åtta år gratis i betalande sällskap. Åtta-femtonåringar 50 kronor. Vuxna 80 kronor.

Klockan 15.00 sker prisutdelning i tipsrodden och skötbåtstävlingen från stora scenen.

Klockan 15.15 startar båtparad med veteranbåtar från piren. Möjlighet att åka med.

Klockan 15.30 startar dräkt- och hattparaden från turistbyrån. Kom i farmors dräkt eller morfars hatt eller sy själv! Ingen föranmälan. Alla som deltar får ett inramat diplom.

Klockan 16.30 blir det squaredanceuppvisning av Roden Square Dancers plus dragning i Badortslotteriet.

Klockan 18.00 blir det konsert i Öregrunds kyrka med Småländska paviljongorkestern.

Övriga aktiviteter under lördagen:
Ponnyridning
Konstapel på stan
Höghjulingar
Positivhalare
Försäljning av lotter
Scoutbåten Kerstin på plats
Speciellt för barn:
Klockan 09.30 på Hembygdsgården: Bygg egna styltor.
Klockan 10.00-12.00: Tema clown på Hembygdsgården. Klä ut dig till clown och kom och träffa clowner.
Klockan 12.15 vid Hembygdsgården: Lådbilsrally – ta med din egen lådbil.
Klockan 14.00 vid Fyrskeppet: Loranga. Masarin och Dartanjang – se ovan!

Söndagen den 15 augusti

klockan 11 är det friluftsgudstjänst i Hembygdsgården.

* * *

Det finns fullt upp med restauranger för besökare. Jag rekommenderar för egen del köket grill : café på Strandgatan 12 nere i hamnen. Vill du fika eller ha något lättare i dig, är trädgårdscaféet i Hotell Floras trädgård, Västergatan 20, värt ett besök.

Tomt efter barnbarnen

Så är då Viggos och Klaras sommarlovsbesök hos morfar och mormor i Öregrund slut för den här gången. En stund satt jag, medan bilen packades inför hemfärden, ensam med barnen på tvättstuge/bastutrappan. Av Klara fick jag ett körsbär. Viggo vände sig plötsligt mot morfar och sa: ”Det var roligt att vara här. Tack!” När en ung man, ännu inte riktigt åtta, säger så, tror jag inte det handlar om ren artighet.

Mormor har nyss bjudit på avslutningslunch, potatissallad på färskpottis, pressgurka och grillad fläskkotlett, och barnen har sett på Nicke Nyfiken-film medan deras föräldrar gjorde en sista loppisrunda i trakten. Kerstin gjorde en längre sådan i går, lördag, och kom hem med fynd gjorda i Norrskedika.

Kerstin har också letat fram och fotograferat saker som finns i vår ägo, värda att förevisas på hennes blogg. I ett skåp hittar hon till exempel delar av den kaffeservis som ingick i Rörstrands nationalservis. Birgitta har ärvt det här efter sin mamma, Anna Brita. Du kan se kaffekopparna här.

Den här veckan, när inte bara barnbarnen utan också Kerstin har varit här, har hon gjort en del egna utflykter med ungarna.

På den första, till Tallparken, var också mormor med, men det är förstås ungarna och miljön som står i centrum för Kerstins bilder.

På väg ner mot badviken passerar man en gammal dansbana, som hålls i gott skick trots att den inte längre brukar användas i sin gamla funktion. Men ni kan – här – få se mina barnbarn dansa där och samtidigt se den fantastiska utsikten över fjärden.

På badbilderna från familjebadet i Tallparken – här – finns förstås också barnbarnen. Men ni kan också göra er en bild av hela det stora tallparksområdet, som åt vänster på några av bilderna alltså är naturistbad.

I går på eftermiddagen gjorde Kerstin en egen utflykt med barnen, en tur som Viggo, snart åtta, och Klara, fem, tyckte var spännande: De åkte helt enkelt med gräsöfärjan och gick en liten stund i land på Gräsö. Här kan ni se barnen på färjetur.

I och med det här har ni fått ytterligare några bilder av den miljö vi lever i på somrarna, ja halva året.

Men allra viktigast för oss här i Öregrund är ändå vår egen trädgård. Birgitta är lidelsefullt intresserad av kryddodling, och till hennes ögonstenar i trädgården hör den egna kryddgården, anlagd mellan klippryggar som ger lä för vinden och bidrar till att hålla kvar både värmen och det livsnödvändiga regnvattnet. Så här års är hennes kryddland fullkomligt översållade av fjärilar. Se själva här.

Så här har vi det i Öregrund

Vår dotter Kerstin är hos oss den här veckna, och med hjälp av de bilder hon har publicerat på sin blogg vill jag berätta, även för mina läsare, hur vi har det här i Öregrund.

Birgitta och jag turas om att laga mat varannan dag. I går bjöd Birgitta på en himmelskt god middag, grillad sik med potatis från hennes eget land. Vattnas det inte i munnen, när ni ser Kerstins bild här?

När Kerstin och hennes syskon var små och vi fortfarande bara hade rinnande kallt vatten inomhus, brukade vi varje vecka gå till den kommunala bastun för att bada. Efter avslutad bastu hörde det till att gå till Lundeborgs konditori tillsammans med barnen, som då fick en kall läsk och något gott till. Lundeborgs har sen dess genomgått skiftande, delvis sorgliga öden, men är nu kondis igen, så i går, när jag var på promenad runt stan med Kerstin och hennes barn, gick vi förstås på det här kondiset. Barnen valde glass, och vad Kerstin valde framgår av det här. Av Kerstins bilder framgår att åtminstone en del av det som fordom var det berömda Lundeborgs har bevarats.

När Kerstin var liten fanns det på konditoriets innergård bland annat en lekstuga, som var barnen Lundeborgs men som sugna besökande barn ibland tilläts slinka in i. Gamla tant Lundeborg lever fortfarande och bor, om än skraltig, i det gula huset mitt emot Konsum. På tomten där står numera den där lekstugan, som förr fanns på kondiset gård.

Före kondisbesöket hade vi tagit en lov runt stan, bland annat nere i hamnen. Här, bakom Viggo och Klara, kan man se delar av Öregrunds hamn, det som så här års är lite av centrum för livet i vår lilla sommarstad.

Med hjälp av Kerstins bilder ska ni också få ta er en titt in i vårt hem.

På en av dessa bilder finns en detalj, men en mycket karaktäristisk sådan. Som några av er vet, har Birgitta bland annat varit ordförande i styrelsen för Hemslöjdens gård Sätergläntan, och jag vill gärna visa er att hon knappast har varit det i egenskap bara av politiker. Birgitta har avsevärda talanger på det textila området, vilket torde framgå här.

Och så avslutar vi med en titt in på vår glasveranda, den som jag själv en gång ritade och fick godkänd av byggnadsnämnden. På den här bilden leker Viggo där, men kolla också den stol som finns bakom honom, en gungstol från Nicaragua, som Birgitta har köpt på plats och fraktat hem per flyg. Den låg i delar i paket, och sen har jag limmat ihop den. I fönstret bakom syns också mina nerium.

Städ- och sammanträdesliv

Journalisten Bengt Lindroth ska inför valet för Godmorgon, världen! i radions P1 göra en serie inslag om partiernas musik genom åren. Eftersom jag torde ha en av landets största samlingar av politisk musik och dessutom har gett ut ett par sångböcker och skrivit mapptexter till skivor, vill han intervjua mig om socialdemokratins musik genom åren.

Vi kom överens om att vi skulle ses i morgon, torsdag, i lägenheten i Uppsala, där min samling av skivor och sångböcker finns.

Dagen valdes utifrån att stamrenoveringen av lägenheten då skulle vara klar – rummen där skivorna och sångböckerna finns har under renoveringen varit plomberade, en del av materialet dessutom oåtkomligt på grund av att det har stått möbler och andra tunga saker framför skiv- och bokhyllorna. Så Birgitta och jag har använt de senaste dagarna till att åter göra lägenheten någorlunda användbar både för det här ändamålet och för andra syften. Birgitta har gjort en mycket stor del av det mest slitsamma jobbet, men även jag har gjort en del. I eftermiddags satte jag till exempel upp taklamporna i hallen igen.

Men jag har förstås också plockat fram en del material inför mötet med Bengt. Jag har till exempel ur datorn plockat fram manus till en del egna program (med grammofon- och/eller bandillustrationer) om arbetarrörelsens musik. Först blev jag, när jag satte i gång datorn, förskräckt, eftersom stamrenoverarna hade lyckats bryta så väl den trådlösa routeruppkopplingen som telefonuppkopplingen, men det jag letade efter fanns i datorns eget minne och kunde sålunda skrivas ut – senare i dag har jag dessutom lyckats få tillbaka internetuppkopplingen och, med hjälp av en tillfällig skarvsladd längs hallgolvet, tillgången till telefonnätet.

I kväll har jag varit på rödgrönt gruppsammanträde inför nästa veckas sammanträde i kulturnämnden. De flesta ärendena var föga upphetsande, men vi hade åter en ganska lång diskussion om konstmuseifrågorna, främst om det nuvarande museets sätt att fungera och inte fungera (och vad det senare kan bero på).

För egen del är jag dock fortsatt övertygad om att konstmuseiverksamheten inte kan få något lyft förrän den har flyttats från det otillgängliga slottet till en mer centralt belägen lokal, helst i en helt ny och funktionell byggnad.

Sju Ennsamma kvällar

I går var jag inne i Uppsala på sammanträde med kulturnämnden. Passade som vanligt på att kombinera detta med att ta ut medicin på Apoteket (ett av de statliga) och att titta in på Örat. Köpte där Toni Holgerssons nya CD.

Och så var jag in på Akademibokhandeln/Lundeq och köpte morsdagspresenter till Birgitta, tre böcker, bland annat Håkan Nessers nya, och ett par filmer. När jag på eftermiddagen kom tillbaka till Öregrund, tog jag av samma anledning vägen om blomsterhandeln.

Och sen gick jag till Konsum för att handla ingredienser till morsdagsmiddagen.

Nej, jag har inte tagit fel på dag; jag vet att det är Mors dag först på söndag. Men då befinner sig Birgitta i New York, på UNICEF-möte, så jag passade på att fira henne sista kvällen hon var hemma.

Birgitta har med sig Anna på den här New York-resan – det handlar om en innestående present sedan nu ganska många år tillbaka. Och jag vill genast tillägga att det inte är UNICEF som betalar Annas flygbiljett och hotellkostnad.

Birgitta och Anna bor på Beekman Hotel alldeles nära FN-skrapan. Jag har själv bott där med Birgitta och känner omgivningarna ganska väl, minns till exempel Delin tvärs över gatan där Birgitta och Anna väl kommer att handla även den här gången.

Tanken är att mor och dotter under de tider då Birgitta är ledig tillsammans ska göra allt det där som New York och inte minst Manhattan erbjuder: lyssna på musik, gå på bra restauranger, se konst, shoppa. Jag älskar den här miljön men unnar Anna att få resa dit den här gången. Som en förskottspresent till hennes födelsedag snart i juni skickade jag med Birgitta ett födelsedagskort med en hygglig slant att köpa eller göra något för i New York – hon kommer ju att få gott om egen tid medan hennes mamma är på UNICEF-sammanträdena. Och på Birgittas begäran plockade jag fram adressen till restaurang Sardis alldeles nära Broadways hjärta.

För min del blir det nu sju Ennsamma kvällar, för att travestera den populärmusik jag också lyssnar på.

Och det är klart att jag kommer att lyssna på Eurovision Song Contest, även om jag i de båda utslagsomgångarna inte har hört mycket som jag tycker håller måttet.

Det senare gäller också det svenska bidraget, som trillade ur tävlingen i går kväll.

Torg som delar av kulturstaden Uppsala och ett nytt rum för konsten stridsfrågor i kulturnämnden

Kulturnämnden i Uppsala, där jag sitter för (S), hade sammanträde i dag, och tidigt i morse tog jag buss 811 från Öregrund in till Uppsala.

Kulturnämnden beslutar om många saker som tillsammans gör Uppsala till en bättre stad att bo i, och jag beklagar inte att det ofta går att nå överenskommelser över blockgränserna; också den borgerliga majoriteten rymmer ledamöter, som är uppriktigt besjälade av att värna kulturfrågorna. Sålunda fastställde vi i största samförstånd stadgar för ett filmpris till Ingmar Bergmans minne och ställde oss bakom stipendieutskottets förslag till kulturstipendier – bland annat fick musikern Anders Widmark samt dockspelaren, regissören och manusförfattaren Margaretha Löfblad vardera 100.000 kronor. I det första fallet tog nämnden, som har borgerlig majoritet, de tilläggsförslag som las av Bo Östen Svensson (S), och i det andra var han huvudagerande i egenskap av ordförande i stipendieutskottet.

Men i ett annat viktigt ärende gick det inte att få enighet. I en motion från ledarna för den rödgröna oppositionen, Lena Hartwig och Jan Ask (båda S), Ilona Szatmari Waldau (V) och Nicklas Malmberg (MP) föreslogs att S:t Erikstorg och Fyristorg, som nu till stora delar fungerar som parkeringsplatser, skulle förvandlas till vistelsetorg med uteserveringsplatser, torghandel och allmänna vistelseytor. Över denna motion skulle nu kulturnämnden yttra sig.

Vi i oppositionen ville bejaka en sådan utveckling, medan den borgerliga majoriteten uppenbarligen mer såg till cityhandelns behov av parkeringsplatser, så ärendet slutade med votering. De borgerliga är ju i majoritet, så de vann, och vi la följande reservation:

”Vi delar motionärernas ståndpunkt att S:t Erikstorg och Fyristorg bör omvandlas till stadsrum. Miljöerna i Uppsalas kulturhistoriska stadskärna kan användas på betydligt mer kreativa sätt än som parkeringsplatser. Kulturnämnden bör självfallet medverka i en sådan omvandling.

Som motionärerna skriver kommer stadskärnan aldrig kunna konkurrera med externhandeln i tillgänglighet med bil. Att göra innerstadsmiljön mer attraktiv att vistas i gör Uppsala som helhet mer attraktivt för boende och besökande. Därför är att göra dessa två torg i vårt historiska centrum till vistelsetorg mer prioriterat än att använda dem som parkeringsplatser i gatuplan.

Det finns alltid argument mot förändring, men i längden har stadskärnan gynnats av insatser som gjort den mer attraktiv att vistas i. Med det synsätt nämndens majoritet företräder hade Uppsala aldrig fått en gågata!”

Dagens sammanträde i kulturnämnden behandlade också en annan fråga, som är mycket stor och viktig för Uppsala som kulturstad, nämligen frågan om var konstmuseet i framtiden ska lokaliseras.

Jag hör till dem som ända sedan det tidiga 1970-talet har drivit frågan att Uppsala behöver ett nytt och centralt lokaliserat Konstens hus – märk analogin med Musikens hus. I detta ligger, vilket jag också har skrivit om tidigare här, att Uppsala slott från publik synpunkt är en helt undermålig placering för konstmuseet.

Nu presenterades för kulturnämnden en förstudie, ”Nya rum för konsten”, beställd av kulturnämndens kansli och utförd av en utomstående konsult, Håkan Harrysson.

Harrysson är i sin förstudie helt insnöad på att konstmuseet, dock utvidgat med ytterligare lokaler, ska finnas kvar i slottet, detta Uppsalas finrum. För att förbättra tillgängligheten – den branta vägen upp till slottet avskräcker säkert många från besök – föreslår han en rulltrappa upp till slottet. Huruvida detta förslag plus annat i förslaget (som en ny entrébyggnad utanför slottet plus en del föreslagna invändiga förändringar) över huvud taget går att göra – det kan ju finnas antikvariska/kulturmiljömässiga invändningar – har han inte utrett, inte heller kostnaderna för allt detta.

Problemet med denna förstudie är att många redan har uppfattat den som ett ställningstagande för slottet, och det är lätt att göra det, eftersom slottsalternativet är det enda i vissa delar genomarbetade i förstudien och får det överlägset största utrymmet där.

Visserligen nämns andra lokaliseringsalternativ, tidigare kända från den offentliga debatten om konstmuseet, men inget av dem är här utrett ens med den grad av precision, som utmärker det alltså heller inte fullständigt utredda slottsalternativet.

Och frågan om placering av ett helt nybyggt konstmuseum i stadens centrum nämns skandalöst nog bara i förbigående.

Vid kulturnämndens sammanträde delades det ut en skrivelse från föreningen Konstens Hus Nu:

”Till kulturnämndens ledamöter

Föreningen Konstens Hus Nu har med kort varsel tagit del av Förstudie Nya Rum för konsten och vill inför Kulturnämndens sammanträde den 29 april framföra följande generella synpunkter.

Förstudien utgår inte från stadens konstliv och dess behov av lokaler. Det egentliga ärendet tycks ha varit att med hjälp av konsten lösa problemet med hur slottets lokaler i framtiden ska användas. Några alternativa lösningar på konstmuseets lokalbehov tas inte heller upp i förstudien. Det saknas även helt jämförelser med andra likvärdiga konstmuseer i Sverige.

En satsning på slottet är att, mot bättre vetande, spendera stora pengar på ett på förhand dömt projekt. Den föreslagna lösningen innebär ett cementerande av en konventionell konstsyn som vi redan lagt bakom oss. Slottet erbjuder också svårlösta tekniska och antikvariska problem.

Vad som behövs är en ny museibyggnad på en central plats i staden, med lokaler som uppfyller dagens och morgondagens behov för konsten.

Med stöd av våra synpunkter underkänner vi förstudien som beslutsunderlag och uppmanar kulturnämnden att förutsättningslöst utreda möjligheterna att bygga ett nytt konstmuseum.”

Diskussionen vid kulturnämndens sammanträde visade, att ingen ser den här förstudien som beslutsunderlaget (i bestämd form) för frågans fortsatta handläggning. Kulturnämnden kommer inte att fatta något beslut förrän både detta alternativ och övriga alternativ har studerats mycket noggrannare samt försetts med prislapp och tidsperspektiv.

För egen del kan jag säga, att om den förstudie som presenterades vid dagens sammanträde hade kunnat ses som den definitiva inkörsporten till ett beslut om att konstmuseet fortsatt ska finnas kvar på just slottet, hade jag avgått med omedelbar verkan.

Apropå rondellhundar

Provokationer, både mot religioner och politiska meningsriktningar, är ju ingen helt ny företeelse.

Under min redaktörstid på Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas publicerade jag på ledaravdelningen följande:

TROSBEKÄNNELSE

Låtom oss nu gemensamt bekänna vår kapitalistiska tro:

Vi tro på Gud Äganderätten, maktens och välståndets skapare.

Vi tro ock på Penningpåsen, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av Konkurrensmentaliteten, född av Hagalenskapen, skändad under Marx och Engels, dock aldrig död och begraven, stundom nedgrävd i jorden, men alltid uppstånden igen, tronande på Gud Äganderättens högra sida, därifrån dömande socialister och andra galningar.

Vi tro ock på Konkurrensmentaliteten, en helig allmännelig Höger, de konservativas samfund, pengarnas räntabilitet, klassgränsernas uppståndelse och ett behagligt liv.

Amen

(Libertas nummer 3 1962)

Denna förbannade jävla vinter!

Jag är heller inte normalt någon vintervän, men den här vintern med sin kyla och sina snömassor nästan knäcker mig. Att gå utomhus känns helt avskyvärt – kylan får mig att känna andnöd. Jag borde ta promenader för att öva upp den efter hjärtinfarkten ganska usla konditionen, men jag kan helt enkelt inte förmå mig att gå ut, om det inte är absolut nödvändigt eller ett led i att nå ett lockande mål.

I går, fredag, tog vi oss ändå till Stockholm för att gå på vernissage på Nordiska museet. Birgitta, tidigare ordförande i museets nämnd (styrelse), hade fått inbjudan till utställningen ”Modemakt – 300 år av kläder. Power of Fashion”, och jag hängde med fastän mode och textilier mer är Birgittas än mitt gebit.

Jag kunde snabbt konstatera, att jag den här gången kände mycket få i den talrika vernissagepubliken. Vi hälsades välkomna av museets styresman, Christina Mattsson, och under mottagningen kom flera av museets tjänstemän och pratade med Birgitta. Men för egen del träffade jag och pratade med bara några få bekanta: Christinas man, konstnären Michael Söderlundh, min gamla journalistkollega Kerstin Brunnberg, numera ordförande i Kulturrådet, och så kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Jag noterade annars att påfallande många av dem som vimlade runt omkring oss var yngre kvinnor.

Utställningen introducerades för publiken av Christina Mattsson och projektledaren Maria Reggazoni Rapp. Så långt var det intressant – men jag hade gärna sluppit det påföljande inslaget, megatrendspanaren Magnus Lindkvists svada. Hög klass var det däremot på det danceperformance som gavs av Base 23, ett vad jag förstår nystartat danscenter under ledning av Anneli Alhanko, Karl Dyall och Roine Söderlundh. Föreställningen, som hade hämtat inspiration från modevärlden, hade koreografi av Therese Carlsson, Mia Stagh, Victor Mengarelli och Robin Johansson. Mycket sevärt, särskilt för oss som hade dansarna på mycket nära håll under en stor del av föreställningen.

Utställningen visar dräktfigurer från tre årtionden under lika många århundraden, 1780-, 1860- och 1960-talen. Den var intressant att se, men jag kan inte särskilt mycket om mode, så jag avstår från att ge något närmare omdöme.

Eftersom det enda vi fick i oss på Nordiska museet var mousserande vin och kanderade jordgubbar, var vi egentligen hungriga på väg därifrån. Men med tanke på de tågstörningar som nu är mer regel än undantag beslöt vi oss för att skjuta på ett restaurangbesök till dess att vi verkligen hade lyckats ta oss hem till Uppsala. Vi hann lagom till 21.11-tåget, skyltat på perrongen – men inte kom det något tåg. Den uppgift vi fick i högtalaren visade sig inte heller stämma, så klockan hade hunnit bli nära 22.00 innan vi, kalla och stampande med fötterna, kunde kliva ombord och, i vårt fall, få sittplats – det som kom in var ett kort tåg, och långt ifrån alla fick sittplats.

Vi var ju glada att trots allt komma i väg, men det där med middag på restaurang kunde vi – insåg vi – glömma.

På perrongen hade vi dess förinnan träffat en gammal bekant, och eftersom vårt samtal kunde åhöras också av andra, anslöt sig ytterligare en person, en officer, till vår lilla diskussionsgrupp. Jag tror inte att de båda andra var partivänner till mig och Birgitta, men det var intressant att notera, att ingen av oss hade blivit övertygad om att det alltid har varit till nytta för medborgarna att bryta upp de gamla offentliga monopolen, vare sig vi nu talar om järnvägstrafik, elförsörjning, telefontrafik eller vad det nu kan vara. Att organisera samhälleliga basfunktioner i regi av statliga monopolverk var kanske inte så dumt ändå?

Dagens vinterhelvete upplevde jag i Boländerna här i Uppsala.

Vi ska ha stamrenovering i vår bostadsrättsförening lite längre fram i vår, och då ska vi också passa på att byta spisfläkt i köket. Till den ändan tog vi oss i dag per buss ut till köpladorna i Boländerna och lyckades där lokalisera Beijer Bygg.

När vi hade klivit av bussen, visade det sig inte vara helt lätt att ta sig fram till affären i fråga – höga snövallar blockerade den genaste vägen, så vi fick ta en lång omväg. Till slut lyckades vi ändå via en snirklig omväg ta oss till vårt mål.

När vi skulle åka hem igen, var det inte lätt att komma underfund om var hållplatsen till bussen tillbaka in mot centrum fanns – detta särskilt som vädret var disigt och sikten dålig. Efter att ha irrat omkring ganska länge där det gick att ta sig fram, fick vi, precis när Birgitta hade tänkt ge upp och ringa efter en taxi, syn på IKEA, och där hittade vi faktiskt en busshållplats, nära också Coop Forum.

Och så blev det faktiskt också buss hem, med byte vid Centralen.

Men jag konstaterar att dagens externhandel, den som erbjuder ett stort urval och någorlunda billiga priser, egentligen är tänkt för människor med tillgång till bil, inte för såna som oss som inte ens har körkort.

Hur står den bildade borgerligheten ut med den borgerliga kulturpolitiken?

I den numera borgerliga statliga kulturpolitiken råder något av hela havet stormar. Allt det här skvalpar över också på den kommunala och den regionala kulturpolitiken. Statens stöd till till exempel Uppsala kammarorkester minskar.

Mellan Uppsala stad och landstinget i Uppsala län finns sedan mitten av 1980-talet en inbördes ansvarsfördelning (också vad gäller skattefinansieringen) i fråga om de kulturinstitutioner, som finns i Uppsala men nyttjas av människor från hela länet. Uppsala kommun har ansvaret för Uppsala stadsteater och Konstmuseet, medan landstinget har ansvaret för Musik i Uppland och Upplandsmuseet. I samtliga dessa fall ligger institutionerna i Uppsala, och även om Musik i Uppland bland annat genom Konsertkarusellen också har en hel del verksamhet som förläggs runt om i länet, finns basen för verksamheten i Uppsala. Uppsökande och lokalt förlagd verksamhet på kulturområdet är utmärkt, där det går att genomföra – men Uppsala län är ju samtidigt så litet, att det inte finns några större kommunikationshinder för invånarna i länets olika kommuner för att ta sig till de stora kulturinstitutioner som finns i Uppsala, till exempel Stadsteatern och Upplandsmuseet.

På musikens område har Uppsala åstadkommit ett verkligt lyft inte bara för uppsalaborna utan också för övriga länsbor genom att bygga det efterlängtade Musikens hus. Den stora Uppsala kammarorkester, vars verksamhet diskussionen nu gäller (jag ska återkomma till detta), ger sin utmärkta konsertserie i just Musikens hus, men man ska då veta, att biljett till Uppsala kammarorkesters konserter där också gäller för resa på Upplands lokaltrafiks regionbussar och Upptåget till och från Uppsala samma dag som konserten äger rum. Det är bara att visa konsertbiljetten eller abonnemangskortet för bussföraren respektive tågvärden.

Att rotera runt hela kammarorkestern i länet – turnéverksamheten sköts av mindre ensembler – är komplicerat: alla instrument ska fraktas med, och en del av orkestermedlemmarna är i själva verket inte bosatta i Uppsala utan till exempel i Stockholm. Men för att återvända till publiken: länet är ju så litet att det inte innebär några större svårigheter att ta sig till konserterna. Och kostnaden är knappast oöverstiglig heller för den som föredrar egen bil framför länsbuss/Upptåg som alltså är gratis – många av länsborna åker ju till exempel in till Uppsala för att handla.

När debatten om landstingets kostnader för kulturpolitiken först uppstod, verkade många av de borgerliga landstingspolitikerna antingen ha förträngt eller inte brytt sig om att ta reda på innehållet i ansvarfördelnings- och kostnadsfördelningsöverenskommelsen mellan staden och landstinget i mitten av 1980-talet. Man sa att kommunen borde ut med mer pengar – som om landstingets kostnader för Musik i Uppland inte skulle balanseras av till exempel kommunens kostnader för Stadsteatern.

Sedan tycks man ha slagit in på en annan argumentationslinje. I en debattartikel i Upsala Nya Tidning den 5 januari 2010, ”Förslaget slår sönder länsmusiken”, berättar landstingsrådet Börje Wennberg (S), att den borgerliga landstingsmajoriteten nu tycks vara inne på att slå samman Uppsala kammarorkester med i första hand Västerås sinfonietta, eventuellt också orkestrarna i Gävle, Örebro och Falun, ibland med landstinget, ibland med kommunen som nuvarande huvudman. Bortsett från att man då skulle slå sönder de olika orkestrarnas inövade samspel och konstnärrliga egenart, skulle ju en sådan ordning göra det ännu svårare att uppfylla de decentralistiska mål (när det gäller publikkontakt), som de borgerliga politikerna anförde i början av den här debatten. Tänk att frakta runt en stor symfoniorkester, bestående av musiker bosatta i olika län plus deras instrument över hela det här vädiga området! Var ska de övernatta, om det nu handlar om att ge konserter även på de mindre orterna? Och om man till äventyrs lyckas lösa detta – vad kostar allt det här i form av logi, resor och traktamenten?

Musik i Uppland lever under ständigt hot och med knapphetens kalla stjärna hängande över sig. Den borgerliga landstingsmajoritetens hantering av de här frågorna förtjänar inte namnet kulturpolitik – att snåla på, på gränsen till hota, det vitala och konstnärligt framstående musikliv, som bedrivs inom ramen för Musik i Uppland, handlar mest om ett girigt snålande med skattemedel. Dessutom är det här förfarandet kontraproduktivt också från andra utgångspunkter än de kulturella. Jag vill på den punkten citera Börje Wennberg:

Kulturen, och inte minst musiken, har ett egenvärde. Men dessutom: ”För att en stad eller en region skall vara attraktiv måste även ‘kulturell infrastruktur’ finnas.”

Birgitta och jag mötte i publikhavet vid trettondagens konsert i Musikens hus, där vi alla fick höra Uppsala kammarorkesters och körernas fantastiska framförande av Beethovens nionde symfoni, också landstingsrådet (S) Börje Wennberg. Gemensamt konstaterade vi att socialdemokratin bättre än den politiska borgerligheten företräder kulturella värden, som också delas av den bildade borgerlighet, som älskar till exempel Beethovens och Schillers ”Ode till glädjen”.

Det vore inte helt fel om några i denna bildade borgerlighet drog slutsatser av det jag, Börje och andra har skrivit om, när det drar ihop sig till landstingsval i september.

Sundsvall på 1950-talet

Jag kom till Juniskär i dåvarande Njurunda kommun i slutet av andra världskriget, och under 1950-talet – när jag gick i realskola och gymnasium – blev Sundsvall ”min” stad. Så länge mina föräldrar och deras hyresvärd, Kjell Nordin, levde, var jag ofta i stan, ofta på väg från eller till tåget. När jag numera någon gång kommer till Sundsvall, märker jag alla förändringarna, och när jag i minnet försöker komma i håg enskildheter från mina tonårs Sundsvall, sviker mig minnet allt oftare.

Ett telefonsamtal från dottern, Kerstin, rörde en sådan enskildhet som sedan satte fart på hjärnan och dess bräckliga minnescentrum.

Kerstin hade köpt porslin märkt Pallas och ville pröva tanken, att det kunde ha något samband med Konditori Pallas i pappas gamla Sundsvall. Jag tvivlar på det – men frågan väckte rader av minnen och en hel tankeprocess. Konditori Pallas finns faktiskt fortfarande, på Strandgatan 16; det startades 1956 och har, berömvärt nog, slagit vakt om sin 1950-talskaraktär.

Jag mindes också Prag på Thulegatan och – efter att ha mejlat min gamle vän Anders Thunberg från Sundsvall om namnet – övre Orient när man just hade vikit ner åt höger på Storgatan från Skolhusallén. Andra fik, till exempel Cecil, föll sig naturliga att besöka, när man hade varit på bio på Saga eller Konsert. Inte så långt därifrån, på Esplanaden, fanns också Svea-biografen. Längre ner, på Östra Esplanaden, nära busstationen som var mitt nav i Sundsvall, fanns Röda Kvarn, och under senare delen av femtitalet förenade jag gärna besök där med fika på Konsums Cafeteria, som låg i anslutning till Vängåvan. Cafeteria var en djärv modernistisk skapelse med stålrör och trä i möblerna, och längst in i lokalen fanns en hylla som var ett eldorado för en kulturintresserad gymnasist på latinlinjen: där fanns alla landets kulturtidskrifter.

Under skoltiden var jag mycket av en intellektuell enstöring, och till exempel caféernas kotteribildningar var mig helt enkelt obekanta. Av Anders Thunberg har jag lärt mig att Prag var ett ställe för knuttar, medan övre Orient var läroverksungdomarnas fik, men vad brydde jag mig om det?

Krogbesök ingick inte i min dåtida föreställningsvärld – jag växte upp under ekonomiskt mycket knappa förhållanden. Knausts berömda trappa har jag förstås sett, men från min skoltid på 1950-talet minns jag bara en enda måltid på en riktig restaurang: Folket i Bild hade en gång förlagt en ombudsträff till likaledes anrika restaurang Runan.

Anders har lånat mig en bok att friska upp minnet med, ”I våra kvarter. Sundsvall på 50-talet” (Lars-Åke Winberg Förlag, 1996), med foton av Tore Persson, som bland annat har plåtat åt mitt gamla husorgan Dagbladet Nya Samhället, och text av Eva Groth, journalist med mera och några år yngre än jag själv.

Deras bild av Sundsvall både stämmer och stämmer inte med min. Bilderna av den unikt bevarade stenstaden kring stora torget är också mina; detsamma gäller bilderna av den inträngande moderniteten: den nya Posten nedanför Läroverket och förstås också det fantastiska nya kooperativa Forum-varuhuset, insprängt i ett av de gamla stenhusen vid Stora Torget. I den stora livsmedelshallen där började mina föräldrar handla – nu finns det väl ingen Konsum-butik kvar inne i centrala Sundsvall?

Anders har förvånat konstaterat, att jag aldrig har varit på Vivex. Nej, trots gryende jazzintresse var jag aldrig där, däremot ibland på Folkets Park i Sundsvall och Värstaparken hemma i Njurunda.

Hade jag någon gång några pengar, spenderade jag dem i stället i någon av stans bokhandlar, Ledins, Sunessons och Nymans. Sundsvalls museum under ledning av den driftige Ingemar Tunander blev också ett kärt besöksmål, när det öppnades.

Bokens bilder och texter om idrottare och idrott väcker inga minnen till liv hos mig – jag var lika lite då som nu intresserad av idrott. Däremot gick jag under realskoletiden gärna till gamla badhuset nära skolan, bastade och simmade i bassängen, oftast även då ensam.

Av kända sundsvallsprofiler i den här boken minns jag främst mötena på Storgatan med den gipsstatyettförsäljande och excentriske ”Caramba”.

Men det är typiskt att jag, som redan då hade ett starkt politiskt engagemang, minns fullmäktigeordföranden (S) Carl Nordlander. Han finns på en bild av fullmäktige, där jag också känner igen till exempel Sixten Johansson, som var mitt centralombud i Folket i Bilds försäljningsorganisation, och så förstås högermannen Erik Bohman, min gamle rektor och politiske antagonist. Och ett leende av igenkännande breder ut sig över ansiktet, när jag ser Tage Erlander Första maj 1957 och hans stora publik där jag måste finnas någonstans i utkanten (utanför bild).

En hel del av det här, somligt tyvärr inte årtalsbestämt, finns alltså i den fotobok jag ovan har refererat till. Den är utmärkt, men den väcker hela tiden nya minnen och frågor. Vad hette till exempel det lilla matställe på Köpmangatan en bit ner från Läroverket, som drevs av Ester, hustru till den estniske ingenjören Juhan Prees, en mycket god vän till min pappa? Jag åt där, mycket för en billig penning, under en del av min skoltid på femtiotalet.

Här om dan började jag diskutera det här och andra liknande frågor med Birgitta och min son Matti, och vi kom snart in på tanken att göra en forskningsexpedition till Sundsvall för att återupptäcka det som finns kvar av mitt femtiotal. Jag har ingen naturlig anknytning kvar till min gamla stad, så det får väl i så fall bli en eller ett par nätter på hotell, så att vi också hinner göra en utflykt till Juniskär och det där huset där det bor andra och okända nu och så förstås till kyrkogården, där numera inte bara mina föräldrar utan också min bror Matti vilar.