Följ Kerstin Kokk på Instagram

25 maj 2017 14:17 | Film, Konst & museum, Mat & dryck, Politik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har länk till min dotters, Kerstin Kokks blogg, men den hinner hon sällan uppdatera. Det var för övrigt hon och hennes dåvarande man, Bo Strömberg, som en gång i världen fick mig att börja blogga. Att hon numera själv inte hinner blogga (i alla fall inte ofta) har som bakgrund hennes arbete som bagare på Trillers, ett jobb som börjar okristligt tidigt, vilket i sin tur medför att man måste gå till sängs förhållandevis tidigt. Till det kommer andra plikter, gent emot barnen – hon är en mycket bra mamma – och så här års i den kolonilott hon har skaffat sig. Barnen tar hon med dit, till konstmuseer och på bio för att se bra film.

Hon publicerar nästan dagligen foton med kort bildtext på Instagram, och jag vill tipsa er som inte känner till det här att söka er dit. Där figurerar förstås hennes barn, Viggo och Klara, men i övrigt förekommer där mycket få andra personer – i bild vill säga; många av de många besökarna skriver kommentarer till hennes utlagda bilder.

Den här damen visar, utöver prov på sin eminenta förmåga att baka och laga mat, också upp ett sinne för estetisk kvalitet. Hennes lön som bagare är som ni kan förstå inte våldsamt stor, men på helgerna besöker hon loppisar och auktioner och butiker för gamla ting och gör där fynd, många av dem vittnesbörd om hennes sinne för skönhet. Hon köper till exempel svenskt porslin från 1960- och 1970-talen, vackra dukar och andra hemtextilier, vaser att ha blommorna från kolonilotten i och så vidare.

Många av dem som skriver kommentarer på hennes blogg verkar vara likasinnade, men i allmänhet har jag ingen aning om vilka de är.

Fast ibland får jag överraskningar. När jag för ett tag sen på vår lokala socialdemokratiska distriktskongress hälsade på Anna Ekström, sa hon avslutningsvis till min stora överraskning ”Hälsa Kerstin!”. Det visade sig att den här ministern aldrig har träffat Kerstin personligen men väl besökt hennes Instagram.

Och så sent som här om dan hittade jag där en hälsning från stockholmspolitikern (s) Veronica Palm. Också hon bloggade förr, och jag hade henne i min blogroll. Jag har förr skrivit om Veronica på min blogg, men henne känner jag inte ens personligen.

Hujedamej, vilken bra bok!

16 mars 2017 21:49 | Barnkultur, Konst & museum, Musik | Inga kommentarer

”Och nu så vill jag sjunga
att sommaren är skön,
och träden är så fina
och marken är så grön,
och blommorna är vackra
och höet luktar gott
och solen är så solig
och vattnet är så vått.
Och lilla fågeln flyger
i boet ut och in,
och därför vill jag sjunga
att sommaren är min.”

Den här sången, med text av Astrid Lindgren och musik av Georg Riedel, har gett namn åt en sångbok med 30 av Astrid Lindgrens mest kända sångtexter, ”Och nu så vill jag sjunga” (redaktörer Susanna Hellsing och Birgitta Westin, musikarrangemang och notskrift Klas Widén, Rabén & Sjögren, 2014. För tonsättningarna står främst Georg Riedel, men också Bengt Hallberg, Ulf Björlin, Björn Isfält, Jan Johansson och Lille Bror Söderlundh har komponerat musik till Astrids texter. Och vi som har läst alla Astrids böcker kan nästan inte tänka på dem utan att också minnas illustratörerna: Ingrid Vang Nyman, Björn Berg, Ilon Wikland, Eric Palmquist. Kan ni tänka er Pippi utan att se den Pippi Ingrid Vang Nyman tecknade, en annan Emil än den som skapades av Björn Berg eller en annan Madicken än den som Ilon Wikland ritade?

Och så är det Astrids texter, dessutom alltid så sångbara: ”Här kommer Pippi Långstrump”, ”Du käre lille snickerbo’”, ”Lille katt”, ”Idas sommarvisa” som är den mest sjungna sången vid svenska skolavslutningar, ”Pilutta-visan”, ”Världens bästa Karlsson”, ”Sjörövar-Fabbe”, ”Hujedamej”, ”En till som jag”, ”Tänk jag drömde i natt”, ”Fattig bonddräng” och ”Merja merja mojsi”, den sista från när Pippi seglade på de sju haven. Plus en hel hoper andra. Kan ni dem inte, heller inte noter, så finns det i den här boken ett ljudband med ackompanjemang, inspelade av Sunniva Abelli, nyckelharpa, Johanna Hellsing, ukulele, flöjt och mungiga, Klas Widén, gitarr, tramporgel, melodika, dragspel och många andra instrument – Klas har även gjort arrangemangen.

”Det spelas och sjungs för fullt i Astrids böcker” börjar Ulf Stark sitt förord, ett av de bästa förord jag har läst i hela mitt liv.

I Astrids böcker finns överallt ljud som gör hennes texter ännu mer levande, och även i hennes mest sorgliga sagor kan fattighjon få höra en spelande lind och en sjungande näktergal, skriver han. Och människorna sjunger.

Astrid var en trallande jänta från Småland, uppvuxen med slagdängor, skillingtryck, kärleksvisor och psalmer.

Tycker ni om sagor och sånger ska ni absolut köpa den här boken, åt barnbarnen eller åt er själva.

Sånt är livet

14 mars 2017 22:00 | Barnkultur, Handel, Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Serier, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag skriver ju bloggtexter varje dag, i mitt fall ofta om politik i grannländerna, vilket fordrar, att jag håller mig orienterad om vad som sker där. Så utöver att varje dag läsa fyra-fem svenska tidningar kollar jag också på nätet, dag efter dag, vad som händer i våra grannländer. Det senare innebär att jag ibland hittar unik information, ofta hinner före svenska tidningar med att berätta även större nyheter.

Också annat, till exempel barnböcker jag läser, skriver jag om här på bloggen.

Men naturligtvis gör jag en massa andra saker, sådant som jag inte fortlöpande skriver om.

I lördags hade vi till exempel Birgittas faster Karin, också hon med efternamnet Dahl, på lunch. Karin är en dam med den aktningsvärda åldern 96 år och trots sin ålder fortfarande häpnadsväckande välorienterad och politiskt intresserad, också radikal. I hennes sällskap rinner timmarna i väg fort, alltför fort.

I söndags skulle Birgitta och jag göra två saker i Stockholm, varav den första tyvärr måste senareläggas: Sonens, Mattis, redan tidigare senarelagda födelsedag får lov att firas ännu senare, eftersom han den här gången hade drabbats av förkylning.

Men lite senare samma dag åkte vi ändå till Stockholm. Christina Mattsson fyllde nämligen 70.

Även om jag tidigt skaffade hennes och Bengt af KlintbergsFula visboken”, är det främst Birgitta som under en lång tid har samarbetar med Christina, då styresman på Nordiska museet, i vars nämnd (styrelse) Birgitta var ordförande. Det här har inneburit att vi genom åren med jämna mellanrum har träffat både Christina och hennes man, konstnären Michael Söderlundh, son till Lille Bror Söderlundh och Lisbet Jobs. Jag har förresten av Christina sedan fått flera av hennes böcker, till exempel den om Lille Bror Söderlundh.

På den här födelsedagsfesten träffade vi också Christinas och Michaels dotter Hedda, som faktiskt på den tiden hon pluggade i Uppsala – hon finns numera på Södertörns högskola – var hem till oss i ett ärende. Hedda och jag hann ha ett ganska långt samtal innan födelsedagsfestens matdel startade. Det bör nämnas att stället vi var på är berömt för just sin mat.

Det här födelsedagsfirandet genomfördes på Spritmuseet, beläget inte så långt från Nordiska museet. I museidelen finns naturligtvis det husets namn antyder men också helt andra typer av utställningar. Just nu kan man där se verk av den mycket egensinnige Dan Wolgers, med en nästan lika stor volym av förklarande texter skrivna av Lena Andersson – för min del hade jag kunnat leva utan de här textmassorna. Sen fortsatte vi med att se även Martin Kellermans Rocky-utställning, högst intressant för mig, gamle seriefantast.

Redan under rundvandringen i museidelen kom konstnären Lenny Clarhäll, som jag tidigare har träffat, faktiskt också haft samarbete med, fram och hälsade och så pratade vi en stund. Lenny gjorde en av litografierna till socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum och dessutom minnesmärket över Ådalen 31 i Kramfors – jag och Birgitta var med vid 50-årsminnet 1981.

Sen träffade vi och pratade med en rad andra bland Christinas födelsedagsgäster, till exempel Anna-Greta Leijon, Lena Rainer, Gun-Britt Mårtensson, Anna Ekström och många andra, Birgitta också med flera hon känner från sin tid i museivärlden.

Under måndagen fick vi – tidigare än aviserat; jag var fortfarande klädd i morgonrock – besök av Namibias ambassadör, som ville lära känna Birgitta, eftersom hon tidigt besökte Namibia. Birgitta, som alltid är välorganiserad, hade förberett besöket genom att plocka fram skriftlig information och foton.

I morse gick vi upp tidigt, eftersom vårt fläktsystem skulle inspekteras, och när inspektörerna till slut kom, satt vi redan och åt lunch. Vi fick godkänt för det byte av spisfläkt vi har gjort.

Och sen åkte jag med bussen ner på stan för att fylla på matförråden, vilket jag gör i Coop nere vid Uppsala C.

På vägen därifrån mötte jag vår gamle vän Hans O Sjöström och vi fick en liten pratstund.

Ja, sånt är livet.

Bland Helga Henschens vänner

26 februari 2017 15:43 | Barnkultur, Film, Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag är en av initiativtagarna till föreningen Helga Henschens vänner, valdes också till dess förste sekreterare.

Jag mötte Helga – kände henne inte tidigare – under en konferens för socialdemokratiska kulturarbetare på Bommersvik i midsommarveckan 1967. Vi blev vänner, för livet visade det sig. Där, på Bommersvik, bildade Helga och jag och författaren Bernt Rosengren en trio, som höll ihop från frukosten i matsalen till sen kväll. Vi blev till slut en treenighet, där det ibland blev svårt att särskilja vem som var vem. Som när Helga en morgon vid frukosten spärrade ut två fingrar, som pekade på Bernt respektive mig, och inledde med ”Du som är est…”. Bernt har förresten skrivit om oss och den där konferensen i sin roman ”En dröm om styrka”.

Maj Britt Theorin läste, innan vi påbörjade den formella delen av gårdagens årsmöte i Helga Henschens vänner, upp ett underbart textstycke om samma kulturarbetarkonferens i Helgas bok ”Vägen till Rebella” (1981). Om ni vill läsa hela det här textavsnittet, kan ni gå upp till Kulturspegeln, Prosa och lyrik, Henschen, Helga – där finns det i inledningen till min långa essä om Helga för DELS’, de litterära sällskapens, tidskrift.

När jag sedan hade blivit formellt vald till mötesordförande, sa även jag några ord om Helga och min personliga vänskap med henne, berättade bland annat pekhistorien ovan och om vårt mycket intensiva politiska samarbete i valrörelsen 1973, då ett antal kulturarbetare bildade en egen valorganisation, på Helgas förslag döpt till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering. Vi publicerade bland annat av Helga tecknade motståndsrörelseteckningar som annonser på DNs Namn och Nytt, publicerade den av Helga tecknade boken ”Min gröna dröm är röd” och en affisch med den av Helga och Bernt Rosengren skapade pojken Busen med text på samma tema.

Före årsmötesförhandlingarna visades en film med Helga, då still alive.

Årsmötesförhandlingarna var som sådana brukar vara, och eftersom vi hade fått en i många avseenden imponerande verksamhetsberättelse att behandla och föreningens finanser är i god ordning, genomfördes de i god sämja. Den mycket alerta ordföranden Lilian Larsell gav då och då ytterligare substans åt det skrivna och avslutade med att redovisa spännande planer inför nästa verksamhetsår, då 100-årsminnet av Helgas födelse ska firas. Jag kan nämna att den 22 mars 2018 blir det releaseparty på Hedengrens bokhandel för Birgitta Holms Helga Henschen-biografi.

Under det här årsmötet träffade jag många gamla vänner, till exempel valberedningens ordförande Ami Lönnroth, Laila Nygren (den här gången bland annat kvinnan bakom den utmärkta gravade lax som serverades efter årsmötesförhandlingarna), den forna förlagsredaktören Berit Skogsberg (som jag hade vid min sida som sekreterare), den redan nämnda Maj Britt Theorin, som satt på min vänstra sida – på min högra sida satt min hustru – vidare min gamla arbetskamrat från Socialdemokratiska partistyrelsen Maud Björklund, som satt mitt emot mig, samt föreningens förra ordförande, Barbro Werkmäster, som satt till höger om min hustru, och så vidare.

Efter årsmötesförhandlingarna fick vi ta del av ett program med dikter och sånger (av Gunnar Edander tonsatta dikter) av Helga Henschen. De agerande var, förutom Edander, Kent Malte Malmström och Marie Thérèse Sarrazin.

Och efter måltiden avslutades programmet av Birgitta Dahl, som hade vidtalats att medverka efter att nyligen ha haft Helga som en av fyra symboliska gäster vid ett middagsbord – det här visades i ett café-program i TV från Umeå. Birgitta berättade minnen och läste dikter av Helga och visade upp omslag till och illustrationer ur Helgas böcker. Av särskilt intresse var kanske avsnittet om Birgittas, då ordförande i Svenska kommittén för Vietnam, och Helgas resa i slutet av vietnamkriget till Vietnam och Laos. Bland annat visade Birgitta upp den både mycket vackra och mycket slagkraftiga affisch Helga gjorde åt Vietnamkommittén, den med en vattenbuffel, en lite pojke som spelar flöjt och texten ”Stöd Indokinas folk”.

Av årsberättelsen framgick det, att Helga Henschens vänner förra året hade 129 medlemmar, och Lilian Larsell berättade, att antalet medlemmar just nu är 134. Årsavgiften fastställdes oförändrat till 175 kronor, 75 kronor för make eller maka som också är medlem. Årsavgiften betalas in på plusgiro 24 73 94-0. Informationsmaterial om föreningen kan man få om man mejlar till ordföranden, lilian.larsell@telia.com.

* * *

Vid mötena sker försäljningar av Helga-relaterat material. Själv köpte jag ett exemplar av En bok för alla-utgåvan av Britt G HallqvistsFesten i Hulabo”, kongenialt illustrerad av Helga Henschen. Den kommer nog att hamna hos ett barnbarn.

Den vackra nyttan

29 december 2016 13:06 | Konst & museum, Politik | Inga kommentarer

I sina memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016), skriver Birgitta Dahl i kapitlet ”Den vackra nyttan” om sitt livslånga intresse för textil hemslöjd. Jag kan berätta, att det är ett intresse som också har tagit sig uttryck i eget skapande. Och hon är ingen amatör utan ett veritabelt proffs även på det här området. Vårt hem är rikt utrustat med fantastiska resultat av hennes textila möda.

Nu inför jul använde hon många timmar till att brodera kuddvar, som hon, med nyinköpta kuddar instoppade, gav i julklapp åt våra barn. Det vackra kuddvaret finns på omslaget till ”Ur skånska syskrin” (1960) – mönstret, som finns i boken, är skapat av Kerstin Mauritzon.

En bild av den kudde vår dotter Kerstin fick i julklapp finns på hennes Instagram (Kerstin Kokk). Bilden med den korta introduktionstexten har hittills fått 131 gilla-markeringar.

Ta gärna en titt du också. Och läs gärna mer i Birgittas memoarer – kända politiker har ibland talang på flera områden.

Trollflöjten som barnbok

30 november 2016 18:21 | Barnkultur, Konst & museum, Musik, Teater | Inga kommentarer

Jag har sett W0lfgang Amadeus MozartsTrollflöjten” (”Die Zauberflöte”, 1714) både i Ingmar Bergmans klassiska uppsättning och hört den i en rent musikalisk version, och jag tycker att den är ett fantastiskt konstverk, både innehållsligt och musikaliskt.

Pierre Coran (text) och Charlotte Gastaut (bild) har gjort en oerhört fin bilderboksversion av ”Trollflöjten” (”La flûte enchantée”, 2015, i svensk översättning av Susanne Öhman, Rabén & Sjögren 2015).

För mig, en gammal man som är både opera- och konstälskare, är det här en fantastisk guldgruva, också för att jag redan känner till de agerande och handlingen. Men för barn i bilderboksåldern är handlingen och dess agerande figurer kanske inte helt lättuppfattade, och det här blir inte lättare av att där också finns ord och sammanhang som man inte kan ta för givet att så unga förstår.

Charlotte Gastauts bilder är i konstnärlig mening helt underbara, men de saknat den konkretion som skulle kunna göra den här ganska komplicerade handlingen begriplig för barn i bilderboksåldern.

Jag har dock inte kunnat testa den här boken på något barn i bilderboksåldern, så jag hoppas jag tar fel!

Finland firar sin självständighet genom att skåla i Tove Jansson-vin och -champagne

20 oktober 2016 15:05 | Konst & museum, Mat & dryck | Inga kommentarer

Sedan Sverige förskingrade sitt nationella dryckesarv – jag tänker på utförsäljningen av det som inte var bara Nordeuropas utan ett av världens ledande alkoholföretag, Vin & Sprit – har finländska, fortfarande statligt ägda Altia blivit det ledande alkoholföretaget åtminstone i Norden och Baltikum, vilket bland annat har skett genom att man har fått lov att köpa en del av det V & S tillverkade men som inte intresserade den franske uppköparen.

När nu Altia lanserar ett rött och ett vitt vin samt en champagne med Tove Jansson-motiv på etiketterna – detaljer ur en stor målning, ”Juhlat maalla ja juhlat kaupungissa” (Fest på landet och fest i staden) – är det ett inhemskt jubileum man uppmärksammar, 100-årsdagen av republiken Finlands födelse, så det här jubileumssortimentet är säkert inte tänkt för de svenska systembolagshyllorna.

Fast Tove Jansson har ju så många fans även här i Sverige, att det nog ginge att kränga en del flaskor även här på Systemet.

Titt in i dotterns hall – och en guide också till våra egna bostäder

22 februari 2016 20:44 | Film, Konst & museum, Musik, Resor | Inga kommentarer

Dottern, Kerstin, som var på lunch hos i går, håller – som jag tidigare har tipsat om – på med att på sin blogg förevisa sin relativt nyförvärvade HSB-lägenhet. (Länk till hennes blogg finns här intill.) Nu har turen kommit till hallen.

Hallen är, tycker kanske många, inte så mycket att förevisa, men den här epokmedvetna damen har gjort en del saker där, som stämmer överens med vad som gällde under den tid då lägenheten byggdes. Bland annat har hon tagit fram det ursprungliga golvet.

Vi, hennes föräldrar, är estetiskt delvis präglade av samma tid, kanske mest i valet av porslin samt glas, skålar, fat, vaser och textilier. Mycket av det vi använder kommer följaktligen från Arabia, Iitala och Gustavsberg och är starkt präglat av 60-tal och tidigt 70-tal. En mycket stor del av lampskärmarna är signerade Malmsten och köpta på Hemslöjden, på den tiden på Sveavägen i Stockholm. En del av våra finaste gardiner är Jobs-mönstrade. Men annat i de bostäder vi har, här i Uppsala och i Öregrund, uttycker vår egen smak: genomgående ljusa trägolv (björk i lägenheten i Uppsala, furu i Öregrund), skåpdörrar, dörrkarmar, fönsterbågar och i Öregrund även spröjs i mörkblått.

Och så finns här förstås mängder av ganska särpräglade prydnadsföremål, gåvor och köp framför allt från Birgittas många resor till olika länder i Afrika.

Fast det nya besökare ändå främst brukar fästa sig vid är den väldiga mängden böcker och bokhyllor, även film och filmhyllor, skivor och skivhyllor.

Kiek in de kök

19 februari 2016 11:05 | Konst & museum | Inga kommentarer

Nu förevisar dottern, Kerstin, också köket i sin nya lägenhet. Det är, så vitt jag har kunnat bedöma, i hyggligt skick, men Kerstin, som är mycket stil- och epokmedveten, tycker inte att förändringarna har varit till det bättre. Så i takt med att hon får råd, kommer det här köket nog att få tillbaka mycket av sitt ursprungliga utseende.

Ta en titt själva – länk till Kerstins blogg finns här intill.

* * *

Kiek in de kök är lågtyska och betyder ”kika in i köket”. Så kallas ett kanontorn i Tallinn, uppfört under den senare delen av 1400-talet och 38 meter högt, med en diameter på 17 meter. Väggarna är upp till 4 meter tjocka. Tack vare dess höjd kunde soldaterna som fanns där se in i omkringliggande kök, därav namnet. Numera funkar det som museum.

Jan Lööf, 75

14 januari 2016 16:25 | Barnkultur, Film, Konst & museum, Media, Politik, Serier | Inga kommentarer

Jan Lööf, serieskapare, barnboksförfattare, filmmakare, skådespelare, musiker med mera, fyllde 75 förra året, och hans serieförlag, Kartago, hyllade honom med boken ”Jan Lööf – 75 år”, på omslaget med tillägget ”av dumheter”. Den som har lyckats få till stånd det här verket, bland annat genom en rad samtal med den omvittnat motsträvige Jan Lööf, är Ika Johannesson, och hon har gjort ett gott jobb: har varit väl påläst och har sedan ställt relevanta frågor.

I boken medverkar också ett antal gamla kompisar och samarbetspartners med personliga vittnesbörd, några av dem intressanta, andra lite väl egotrippade, och allra sist ligger en text av Jan Lööf själv som faktiskt heller inte lägger något till helheten. Fast strax före den hittar man Isabella Nilssons mycket kunniga presentation av Jan Lööf för en utställningskatalog, tryckt för en utställning om Lööf och hans bildkonst på Göteborgs konstmuseum 2011, och den texten, måhända inte den roligaste men mest heltäckande, ger verkligen en bra bild av Lööf och hans verk. Utställningspresentationen kompletteras sen av en årtalsserie, där man kan se, vad Lööf har åstadkommit genom åren. Och det är inte lite!

När jag, med start i julnumret 1974, gjorde om det gamla partiorganet (s) Aktuellt i politiken till ett familjemagasin med inte bara politik utan också allmänreportage, noveller och annat à la seriös veckotidning, började jag också publicera tre tecknade serier. Ett av de självklara valen var Jan Lööfs ”Felix”, en märklig mix med inlån av klassiska äventyrsberättelser som Fantomen, Tarzan och Dracula. Det blev tre strippar per nummer, och jag skrev själv de resumétexter som skulle få nytillkomna läsare att gå in i de här äventyren.

Ett par andra veckotidningar gjorde också försök att få Lööf att teckna något helt nytt åt dem. Folket i Bild/Kulturfront publicerade till exempel hans ”Bellman”, ett projekt som havererade, kanske mindre på grund av att Lööf var sosse än på grund av att redaktionen försökte lägga sig i hur han gjorde serien.

Lite längre gjorde han ”Ville” för KFs Vi, och jag hörde till dem som jublade. Jublade gjorde däremot inte familjen Palme, detta eftersom den tyckte, att Olof, som Lööf gav en roll i serien, enligt dem var så fult tecknad. För egen del försvarade jag Lööf och försökte förklara för den här uppenbarligen serieovana familjen, att den nog helt enkelt inte var tillräckligt van vid serier. Och jag fortsatte självfallet för egen del att publicera ”Felix”. I den aktuella boken relaterar Lars Westman, dåförtiden på Vi, sina försök att blidka familjen Palme genom att få Lööf att teckna Olof Palme lite snyggare.

Boken om Jan Lööf och hans verk lever också i mycket hög grad på att dess nära 300 sidor i så hög grad återger Jan Lööfs bilder, även till hans många barnböcker. Det Ika Johannesson förstås tar upp med Lööf är också den kritik han har fått för att hans bokhjältar, Pelle och andra, i så hög grad är killar. Avsaknaden av tjejer förklarar Lööf med att han faktiskt har haft svårigheter – tekniska alltså – att få till tjejer på bild. Men det finns undantag som Matilda.

Annars hör det till Lööfs mästerskap som tecknare att få till märkliga och detaljrika miljöer, och han klarar också att teckna historiska och andra personer, som man omedelbart kan identifiera.

Den här hyllningsboken är faktiskt en mycket bra introduktion till Jan Lööfs värld.

För egen del är jag övertygad om att ni, om ni på någon av de många vägarna dit – se ovan – tar er in i den, för evigt kommer att vara fast.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^