Drama i bräcklig farkost

Att jag anser att Alfred Hitchcock (1899-1980) var en mycket betydande filmregissör kan knappast ha undgått någon av mina läsare.

Under min gymnasietid på 1950-talet läste jag också nästan allt jag kom åt av ett antal amerikanska författare, några av dem nobelprisbelönade; en av dem var John Steinbeck (1902-1968), och jag anser fortfarande, att böcker som ”Vredens druvor” och ”Möss och människor” hör till mina stora läsupplevelser.

Nyligen kom jag, som DVD, över Alfred Hitchcocks film från 1944, ”Livbåt” (”Lifeboat”), och fann att John Steinbeck hade skrivit manus till den här filmen. Den kan, konstaterar jag efter att nu ha sett den, inte tävla med Hitchcocks allra bästa filmer, men den är klart sevärd.

”Livbåt” innehåller våld, men den är ingen mordhistoria i traditionell mening, även om en person i den bringas om livet. Den är mer ett psykologiskt drama med krig – andra världskriget – som bakgrund. Dess spelscen är den väldiga Atlanten med en jakt även på fartyg med civila ombord, civila av ”fel” nationalitet.

Ombord på en ganska stor livbåt har först av alla en ganska cynisk kvinnlig krigsreporter tagit sig – hon är mer intresserad av bra bilder och säljande stories än av människorna bakom allt detta. Hon, i filmen kallad Constance Porter, spelas av Tallulah Bankhead. Så småningom tar sig en ganska brokig församling upp i räddningsbåten, och bland dem finns en man som har fått kallbrand och måste låta de övriga kapa benet i fråga, en kvinna vars barn dör och som därför på natten själv väljer att kasta sig i havet, och så vidare.

Bland de räddade finns också en tysk soldat (spelad av den inte våldsamt tysktalande William Yetter Jr). Ganska mycket av filmens spänning byggs upp kring den här personen. Han förtiger att han är ubåtskapten, att han har en kompass och att han, när livbåten har blivit av med sitt vattenförråd, har en egen gömd plunta med vatten. Spänningen mot honom växer, och det hela slutar med en kollektiv lynchning: han tvingas överbord och därefter att släppa greppet om relingen – försvinner sedan i vågorna.

Ändå är det inte det fysiska våldet som är den bärande ingrediensen i denna spänningsfilm. Den är mer av ett kammarspel med en bräcklig farkost på havet som scen och där människor, med sina tillkortakommanden och aggressioner, av omständigheterna har tvingats samman.

Melodikrysset nummer 13 2013

Som vi brukar har vi flyttat ut till stugan i Öregrund till påsk. Snart förestår äggmålning: äggkokning på estniskt vis, med skal av gul lök runt ägg insvepta i tygstycken med tråd omkring. Oftast använder jag dessutom också delar av andra växter för att få färgbrytningar och mönster, men denna kalla vår är tomten ännu snötäckt, så det finns just inget man kommer åt.

Men först ska jag redovisa mina svar på dagens melodikryss, inte alltför svårt tyckte jag.

Det som är en smula svårt för mig är en del av dagens artister, några av dem mycket unga. Jag skulle aldrig komma på idén att köpa deras skivor till min väldiga skivsamling, som annars omfattar nästan alla typer av musik, och hade jag inte för vana att lyssna på melodifestivalprogrammen och hade radion på även mellan Ring så spelar vi och Melodikrysset – då sänds Junior i P4 – skulle jag förmodligen inte ha en chans att lösa Melodikrysset.

Så vi avverkar väl de här artisterna först.

Vi hörde Danny Saucedo i ”In the Club”, som kom tvåa i Melodifestivalen 2011.

Vi hörde Amanda Jenssen i ”Ghost” från albumet ”Hymns For the Haunted”.

Och vi hörde ”Soldiers” med Ulrik Munther, ytterligare en av dessa barnstjärnor.

När det gäller underhållning för barn, föredrar jag själv vida ”Lilla huset på prärien”, främst i Laura Ingalls Wilders bokoriginal, men också filmversionen för TV är OK.

Nå, det är inte allt i vuxenschlagerbranschen som finner gillande i mina öron heller. Charlotte Perrelli vann visserligen Melodifestivalen 2008 med ”Hero”, men inte tycker jag den hör till det bästa i sin genre.

Då är ABBA generellt ett strå vassare, även om just ”I’m Just a Girl” inte hör till det allra bästa Björn Ulvaeus och Benny Andersson har presterat.

Men sen förekom det en hel radda mycket bra låtar i dagens melodikryss.

”Love Letters In the Sand” skrevs ursprungligen redan 1931 men blev 1957 en jättehit med Pat Boone. Det sökta skrivunderlaget skrivs ju sand även på svenska.

Kärlek handlade det också om i ”Familjelycka”: ”Du är så söt när man ser spetsen på din tunga”, sjöng Bernt Staf i sin faktiskt helt underbara kärleksförklaring.

Ett utländskt inlån, ”This Old House”, var ”34an” med Per Myrberg – men vilken suverän svensk version han gjorde av den här låten om huset som man dess värre skulle riva.

Ett inlån är också Evert Taubes ”Min älskling i Peru”, även kallad ”Den sköna Helen”. I dag hörde vi Mills Brothers sjunga det engelskspråkiga originalet, ”Darling Nelly Grey”.

Mer kärlek finns det i Irving Berlins ”Dancing Cheek To Cheek”, alltså kind mot kind. En fin gammal tryckare.

Och så går vi då i mål med Bruce Springsteen, born in the USA. Han gjorde här om året en bejublad turné med en Pete Seeger-konsert, som också finns på skiva i flera tappningar. En av låtarna där var ”Old Dan Tucker”, som Seeger inte har skrivit men väl gjort känd genom sina insjungningar.

* * *

Snart får vi påskbesök av sonen Matti och hans Karin samt, minst men inte minst, deras ettåriga Ella, en mycket gullig liten påskkäring.

Glad påsk önskar jag också alla mina läsare!

Birgitta hos PRO

Jag var för inte så länge sen på ett PRO-möte i servicehuset i Nyby och berättade om flykten från Estland, och nu var det Birgittas tur att medverka där. Som rubrik för sitt anförande hade Birgitta valt ”Mitt liv i folkstyrets tjänst”.

Birgitta gjorde en kort summering av sitt livslånga politiska engagemang, allt ifrån ungdomens gryende samhällsintresse i en miljö präglad av frisinnat folkpartistiska föräldrar med engagemang i nykterhetsrörelsen till en egen politisk radikalisering och anslutning till socialdemokratin, och så alla uppdragen som följde på detta: i drätselkammaren i Uppsala, i riksdagen, i partiets VU, i regeringen, som talman i Sveriges riksdag, även annat som rådgivare åt FNs generalsekreterare. Tro nu för all del inte att det här anförandet var upplagt som en meritförteckning – Birgitta speglade personliga erfarenheer av allt detta. Och som en röd tråd i det hon sa gick tilltron till folkrörelserna, inte bara de rörelser som brukar räknas till arbetarrörelsen: vikten av att många människor engagerar sig, även i politiska partier, och gör sig besväret att få sina egna uppfattningar konfronterade med andras. Det är ett sådant brett folkligt engagemang som är demokratins livsluft.

Birgittas föredrag formade sig mer till en lidelsefull plädering för demokratin än specifikt för socialdemokratin, men den här publiken förknippar ju henne hur som helst med det parti, vars riksdagslista hon toppade i så många år, och flera av de frågor som ställdes under den efterföljande frågestunden speglade också den oro som finns hos många äldre socialdemokrater över den kurs deras parti numera har.

Birgitta svarade rakt och utan krusiduller, och jag tror frågeställarna åtminstone var nöjda med innehållet i hennes svar.

Konsum vid Torbjörns torg lever vidare

Jag har tidigare berättat om att vår konsumbutik vid Torbjörns torg i Uppsala har omgetts av nedläggningsrykten. Jag har skrivit både om det här och om hur Svartbäckens socialdemokratiska förening vid ett möte diskuterade vad man kunde göra för att övertyga KF om att den här butiken förtjänar att få leva vidare.

Folk i föreningen har skickat skrivelser både till KF och till den stora konsumentförening uppsalabutikerna numera ingår i – argumentationen har varit saklig och genomtänkt. Bland dem som har gjort en insats av det här slaget finns Birgitta. För min del har jag bland annat talat med en gammal bekant som jag brukar träffa på Konsum och som är organiserad och aktiv vänsterpartist: Jag berättade för honom om hotet och uppmanade också honom och hans partivänner att agera.

Och vi ser ut att ha lyckats i våra ansträngningar. För kort tid sedan kom en glad konsumföreståndare fram till Birgitta och berättade, att beslutet nu var, att butiken skulle leva vidare. Själv hörde jag av annan konsumpersonal, att antalet kunder också märkbart har ökat – för egen del tror jag att många inser, att om Konsum försvann, skulle ICA-hallen vägg i vägg därefter kunna göra vad den vill, inklusive öka priserna.

När vi kom hem till lägenheten i Uppsala efter träffen på partistyrelsen i Stockholm i måndags, hittade vi i posthögen tackkort med blomstercheck från konsumföreståndaren.

Tack, Conny, för tulpanerna, men vi ställer ändå alltid upp för Konsum, vår egen affär.

Veteranträff inför partikongressen

I måndags hade Birgitta och jag fått inbjudan från Stefan Löfven och Carin Jämtin till en veteranträff inför partikongressen i Göteborg. Bland de inbjudna fanns före detta VU-ledamöter och ministrar och alltså även jag som tjänade mitt parti i 34 år, innan jag gick i pension.

Den här träffen ägde rum i partistyrelsens samlingslokaler på Sveavägen 68 i Stockholm, och eftersom vi hörde till de tidigt anlända, fick vi möjlighet att sitta ner en stund med andra som hade anlänt tidigt, sådana som Thage G Peterson och Ingela Thalén. Med oss, beroende av ett slags rullstol, satt också Pär Nuder. Han var svårt medtagen, hade brutna revben och en arm som hade gått ur led, så jag var på vippen att fråga, om han hade varit i slagsmål med Tommy Möller och Margit Silberstein, men blessyrerna visade sig ha uppstått vid off pist-åkning i fjällen.

Under måltiden – en mycke god buffé – hade jag till höger om mig Sten Heckscher och mitt emot mig Ann-Christin Nykvist, och bredvid henne satt Carin Jämtin. Med de två senare kom jag att tala en smula om mitt liv som partiprogrammakare. Bland annat berättade jag för Carin om hur Göran Persson övertalade mig att stanna kvar som programkommissionens huvudsekreterare för arbetet med ytterligare ett partiprogram, i så fall mitt tredje i ordningen, och hur jag sen, i ett ganska impertinent brev, sa upp mig från det värvet, inte minst för att partiordföranden, till lika ordföranden i programkommissionen, själv inte behagade infinna sig till mötena utan i stället sände en kanslihustjänsteman som observatör.

Sten Heckscher visade förståelse för partiordförandens beteende – tyckte att det kunde ha sina fördelar med att hålla armlängds avstånd till dess att det kunde vara dags att ingripa. Men Heckscher är kanske inte så påläst som jag i fråga om just partistadgar och partitradition på den här punkten. Programkommissionen är ett helt självständigt partiorgan, sidoställt VU och partistyrelsen och med rätt att gå med sitt eget förslag direkt till partikongressen, även om VU och partistyrelsen ska yttra sig över förslaget. Likväl är det viktigt att partiordföranden, åtminstone förr samtidigt statsministern, har samma kurs i alla viktiga frågor. Vidare: det är skräp till partiordförande som inte, likt föregångare som Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson, inte tycker sig kunna tillräckligt mycket om partiets idétradition för att våga hålla i tömmarna i programkommissionen.

Carin satt snäppet för långt bort från mig för att jag skulle kunna föra mer detaljerade samtal med henne, men jag hann i alla fall uppfatta, att hon uppenbarligen gillar frihetsvurmen i programförslaget. Den gillar inte jag; jag vill se mer om jämlikhet i programtexten. Av detta följer också att jag hoppas att partiledningen åker på stryk i skolfrågan. Nej till vinstdrivna skolor är ett minimikrav.

Den som vill ha fler argument hänvisar jag till en artikel, införd på Svenska Dagbladets Brännpunkt onsdagen den 27 mars 2013, ”Sätt stopp för vinstuttag i skolan”. Den är skriven, inte av Daniel Suhonen utan av ett dussin oroade personer inom vetenskapssamhället, professorer och ledamöter av Kungliga Vetenskapsaklademien. Ingressen i artikeln lyder: ”Några tydliga positiva effekter av det fria skolvalet finns inte, däremot ger det upphov till ökad segregation och minskad likvärdighet. Möjligheten att bedriva skolverksamhet i vinstdrivande syfte bör elimineras.”

Suhonen är däremot ombud vid partikongressen i Göterborg.

Det är förbannat mycket snö i sommarlandet

Vi brukar alltid flytta ut till sommarhuset i Öregrund i veckan före påsk. Av flera skäl passade det oss bäst att göra det söndagen före påsk, och eftersom vi hade födelsedagskalas för barnbarnen Klara och Ella i lördags, packade vi dess förinnan, för min del i huvudsak i fredags.

Det är mycket som ska med: sommarkläder, strumpor och underkläder, högen av olästa böcker, lästa deckare för förvaring i deckarhyllorna i sommarhuset, travar med olyssnade skivor, alla krukväxterna, lådor med leksaker och böcker avsedda för barnbarnen, serietidningar och seriealbum för förvaring i sommarhuset, tidskrifter vi spar på årgångsvis – väska efter väska och kartong efter kartong fylls inför transporten. Vi har inte bil (ja, inte ens körkort), så två gånger per år – en gång före påsk för transporten ut till sommarhuset, en gång på hösten för hemtransporten till lägenheten igen – beställer vi en stor skåpbil från Öregrunds taxi för den här säsongsflyttningen. Vi har båda hjärtfel, så i bilbeställningen ingår att chauffören hjälper oss med allt bagage, dels att bära ner alla våra kollin en halvtrappa och lasta dem i bilen, dels lasta ur bagaget ur bilen och bära in det i stugan i Öregrund. Det här kostar självfallet en nätt summa pengar, men eftersom vi normalt inte har kostnad för bil, tycker vi, att det är väl använda pengar när det verkligen behövs. I övrigt åker vi buss mellan Öregrund och Uppsala – vi har köpt pensionärsårskort, som gäller både i länstrafiken och i lokaltrafiken inne i Uppsala.

Vid det här laget har vi en del känningar i Öregrund, och efter att ha gjort konsultationer om snöläget ber vi en person, som mot betalning gör en del jobb åt oss hjärtsvaga och orkeslösa, att skotta fram grinden och sen göra gången upp till huset gångbar.

Allt det här fungerar som det ska, och också inne i huset är allt som det ska. Vi har inte varit här sen relativt tidigt förra hösten – vi flyttade in till stan, när Birgitta hade fått tid på Akademiska för en relativt omfattande hjärtoperation. Den ändade i en ganska lång konvalescens, och också jag åkte för övrigt in på Ackis för en ganska omfattande hjärt/lungkontroll, som slutade i ändrad medicinering och fler mediciner.

Vi har vid det här laget fått hygglig ordning på allting före påsk – i dag klättrade jag upp på stegen upp till vinden och tog emot de resväskor och kartonger, samtliga nu tomma, Birgitta räckte till mig.

Vi har varit till vårt kära Konsum här i Öregrund och handlat också. Personalen där är våra vänner, och de har genast kommit fram och hälsat oss välkomna och frågat hur vi mår, och vi har berättat. Det här är fortsatt Öregrunds bästa och mest framgångsrika livsmedelsbutik, och det har förstås med varuutbudet att göra – jag har redan köpt hem och serverat rökta laxfenor, och i dag kokade jag fisksoppa på öregrundstorsk – men framför allt tror jag att det har att göra med att personalen inte bara är kunnig utan också personligt trevlig.

Två små lite större

Jag har hunnit skriva mycket lite den senaste tiden. Programmet har varit fulltecknat av annat; bland annat har vi flyttat ut till sommarhuset i Öregrund.

Men dess förinnan, i lördags, hade vi födelsedagskalas i Uppsala för Klara, som blev åtta år, och Ella, som blev ett. Första kalasmakare var Klaras mamma Kerstin, som utöver på god mat bjöd på läckerheter som morfar/farfar diabetikern måste avstå från, sådant som kanel- och mandelremoncebullar.

I födelsedagstårtan var det nio ljus, åtta för Klara och ett för Ella, och Klara, som fick blåsa, klarade pricksäkert sina åtta med ett enda blås.

Klara är i den där åldern då man samlar på vissa leksaksserier, och hon hade varit i en leksaksaffär och kollat och där listat de figurer hon ville ha, så jag slog till och köpte allt hon hade listat i den minidockserien. Och faktiskt kom det ett tjut, när hon öppnade det mycket stora paket jag hade fått hjälp med att förfärdiga i affären.

Ella fick en stor bunt böcker av farfar, men som man kan förstå av hennes ålder, är det här något hon först så småningom och gradvis kommer att ha full glädje av. Men hon kramade den kanin hon också fick och skrattade högt åt en handdocka, när den rörde sig på pappa Mattis hand.

Med på kalaset var också Klaras bror Viggo, Ellas kusin Ella, och så förstås lill-Ellas mamma Karin.

Till de två födelsedagsflickorna köpte morfar/farfar var sin bukett tulpaner.

Och självfallet hade också mormor/farmor Birgitta köpt jättefina presenter till barnbarnen.

(S) fortsatt störst i Estland – men det ledande regeringspartiet återtar mark

Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokraterna) är största parti l opinionsmätningsinstitutet Emors marsmätning. Det här innebär att SDE ökar med en procentenhet jämfört med förra mätningen. Partiet har under den senaste tiden fått en del publicitet bland annat i samband med att utbrytargruppen ur Centerpartiet nu har förenat sig med Socialdemokraterna i Riigikogu (Riksdagen).

Det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) verkar dock inte skakat i grunden. Det ligger kvar på 26 procent (+ – 0) i den här mätningen.

Minst lika intressant är det, att det nyliberala regeringspartiet Reformierakond (Reformpartiet), som ett slag nästan låg nere för räkning, nu tycks vara på väg att återhämta sig. 25 procent (+ 2) är bättre än på länge, även om det skulle behövas ytterligare tio pocent för att partiet skulle återfå sin forna styrka. Det här partiet är ett parti för de framgångsrika och för dem som vill bli framgångsrika, och när partiet nu under en tid tappade i mätningarna, gick deras anhängare inte vänsterut utan till stor del till dess mer högerbetonade regeringspartner.

Följaktligen minskar nu detta parti, det socialkonservativa, kristna och nationalistiska Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), med två procentenheter och hamnat på 15 procent.

Sammanlagt får nu oppositionen alltså 53 procent mot regeringens 40, men därmed är inte utgången i nästa val given. Antal tillfrågade i den här gallupen är 915 personer över 18 år, och vad som redovisas är partisympatierna hos dem som har bestämda sådana. Andelen Vet ej-svar är hela 39 procent (7 fler än i förra gallupen).

Melodikrysset nummer 12 2013

Mycket filmmusik bjöd Anders Eldeman på i dagens melodikryss.

Den delen började ganska lätt med ”Kalle på Spången”, en film från 1939 där Edvard Persson hade huvudrollen. Persson var skåning, men titelmelodin hade som en av upphovsmännen Lasse Dahlquist, som ju hörde hemma på västkusten.

Jag har visserligen sett filmatiseringen av J R R Tolkiens ”Sagan om ringen”, men som så ofta har inte filmmusiken fäst sig i mitt musikminne. Så det tog en stund att komma på svaret, trots att jag hade fyra bokstäver av sex.

I mitt fall är det nog så att filmmusik, för att fästa sig i mitt minne, måste slå så att säga separat, spelas mycket. Så ”Aldrig på en söndag” med Melina Mercouri som förekom i Jules Dassins film med samma namn från 1960 känner jag lätt igen, vet också att miljön i filmen är Grekland. Mercouri var förresten också kulturminister i en socialistisk Pasok-regering.

Lite trist tycker jag det är att Anders Eldeman så pass ofta har upprepningar i sitt program.

Ett exempel i dag är ”Up Where We Belong” ur ”En officer och en gentleman”. Den har jag aldrig sett, men jag har ju lärt mig att känna igen melodin, eftersom Eldeman har spelat den flera gånger.

En artist som Eldeman spelar påfallande ofta är Tommy Nilsson. Annars är det väl inget fel på ”Öppna din dörr”.

Svårare för yngre lyssnarfe är det väl att känna igen Trio Me’ Bumba. Men 1968-1969 var deras ”Man ska leva för varandra” en landsplåga, länge på Svensktoppen.

Och sen var det då som vanligt några melodifestivalare.

Själv ger jag inte mycket för ”Skyline” med David Lindgren.

Snäppet bättre är ”Heartbreak Hotel” med Yohio.

Elton John lyssnar jag däremot gärna på, även om han har gjort bättre låtar än ”Sad”.

Men Lou Begas ”Mambo Number 5″ svängde det ordentligt om. Trots namnet är han från Tyskland.

I dag ska vi ha födelsedagsfest för två barnbarn, som fyller år ganska nära varann: Klara blir åtta och Ella ett. Jag har fullgjort mina morfars- respektive farfarsplikter och köpt presenter.

Dessutom har jag packat. I morgon ska Birgitta och jag åtminstone delvis flytta ut till sommarhuset i Öregrund. Men vi åker in till Uppsala varannan vecka för att ta hand om Kerstins barn Viggo och Klara före och efter skolan.

PS Som jag har fått påpekat för mig hade jag helt enkelt glömt bort att redovisa ett svar. Vi hörde Ebbe och Calle Jularbo i Ebbe Jularbos ”Vals i lekstugan” också.

Och så får ytterligarfe en läsarfråga mig att inse, att jag i dag har glömt redovisa ytterligare ett svar: Det Roland Cedermark spelade var ”Två solröda segel”, en stor hit i bland andra Sven Olof Sandbergs och Bertil Boos versioner. I original hette den här låten ”Red Sails In the Sunset”.

En strålande konsertkväll

Torsdagskvällens konsert med Uppsala kammarorkester i Konserthuset i Uppsala rubricerades i programmet ”Mendelsohns italienska” efter kvällens avslutande stycke ”Symfoni nummer 4 i A-dur” (1833) av Felix Mendelssohn (1809-1847).

Det är intressant musik, och den framfördes med stark känsla av orkestern, för dagen under ledning av Daniel Blendulf.

Ändå låg konsertens tyngdpunkt före pausen, då vi fick höra en glänsande version av Pjotr Tjajkovskijs (1840-1893) ”Rokokovariationer för violoncell och orkester” (1877). Den som med virtuos instrumenthantering framförde de här variationerna var cellisten Erik Wahlgren – när han var klar, ville publikens jubel aldrig ta slut.

I det inledande stycket, ”Dumbarton Oaks”, konsert i Ess-dur (1938) av Igor Stravinsky (1882-1971) spelade en lite mindre ensemble ur kammarorkestern. Det är en komposition i Bachs anda, mycket hörvärd även den.

En mycket lyckad konsertkväll!

* * *

Annas tåg från Stockholm var försenat, så Birgitta och jag bestämde oss för att även den här gången äta middag i Konserthusets restaurang och beställa mat, så att den kom in så snart Anna hade anlänt.

Den här gången valde vi att äta kalvytterfilé med palsternackspuré (god!), konfiterad smålök, morötter och syrad dillsås. Och så delade vi på en flaska rödvin.