Sommardeckare

30 juni 2010 22:56 | Deckare, Film, Media, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag hör till dem som under somrarna både läser deckare och ser TV-deckare. Jag har favoriter i ganska många deckargenrer och gillar både moderna och gammaldags deckare.

Agatha Christie har skrivit några läsvärda deckare, men naturligtvis är inte alla de mer än 60 böcker av henne som finns i våra deckarhyllor några mästerverk. Likväl förvånar det mig att hennes böcker numera så sällan finns tillgängliga i bokhandeln, antingen i pocket eller i någon serie med klassiska detektivromaner.

TV 4 visade senast förra sommaren en hel serie filmatiseringar av hennes Hercule Poirot-deckare, och nu har turen kommit till Miss Marple. De här brittiska filmatiseringarna är välgjorda, med både tidsfärg och omsorg om miljö – ibland är möjligen pusseldeckarstoryn med dess många (ofta misstänkta) personer svårare att uppfatta på film än i bok, där man ju kan gå tillbaka och kolla.

I kväll såg vi den första i sommarens serie av Miss Marple-deckare. Till det en smula märkliga hör att det av TV-tablåerna inte framgick, vilken Miss Marple-historia det var frågan om. Annars vore det, särskilt som det inte rör sig om någon helt okänd bok, väl inte så mycket begärt, om man fick den svenska boktiteln. I det här fallet var det fråga om ”Spegeln sprack från kant till kant” (i original ”The Mirror Crack’d from Side to Side”, för övrigt ett Tennyson-citat).

När jag, efter det att filmen hade börjat i TV, förstod vilken bok det var fråga om, var jag i första reklampausen och hämtade den i bokhyllan. Mitt exemplar är en Zebra-bok från 1965, en billigpocket från Bonniers. Roland Adleberth har översatt.

Finns det verkligen inte en publik i dag för utgivning av klassiska deckarförfattare som Agatha Christie, Dorothy Sayers, John Dickson Carr/Carter Dickson med flera?

De bästa deckarna av de här och många andra borde ju finnas tillgängliga för nya generationer, som kanske kommer i kontakt med deras stories just genom TV.

En film om den lyckliga och fria horan

30 juni 2010 13:01 | Film, Musik, Politik | Kommentering avstängd

Aldrig på en söndag” (grekisk originaltitel Ποτέ Την Κυριακή, Pote tin Kyriaki) från 1960 blev en väldig framgång för regissören, till lika den manlige huvudrollsinnehavaren Jules Dassin. Filmen blev samtidigt ett internationellt genombrott för den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Melina Mercouri. Originalmusiken av Manos Hadjidakis gjorde plötsligt grekisk musik spelad i radio runt om i världen, och bilderna från Pireus – i svartvitt – lockade horder av turister till Grekland.

Filmen drog både stor publik och fick mycket god kritik, också här i Sverige. Det är lätt att förstå: dess bildspråk är lysande, och den har både värme och dramatik.

I filmen korsas två världar. I centrum, där den utspelas, finns den prostituerade Ilia (Mercouri). Med avsikten att frälsa henne från hennes skörlevnad finns i Pireus också en amerikan (Dassin), dock med det associationsrika namnet Homer.

Den kampen är Homer dömd att förlora, detta eftersom Ilia framställs som en både fri och lycklig hora. Dessutom framställs hon som både kamplysten och kapabel: tar de andra horornas parti i kampen mot sutenörer, som behöver tryckas ner i skorna.

Allt det här skildras med medryckande dramatik – filmen är verkligen värd att se också i dag. Samtidigt känns den, i sin syn på prostitution, mycket föråldrad. Bilden av de bekymmersfria grekerna kan möjligen kasta ljus också över vad som sig i landet Grekland tilldragit haver även under den allra sista tiden.

Samhället blir bättre för oss alla om vi solidariskt betalar vad det kostar att ge utsatta människor ett gott liv

29 juni 2010 19:03 | Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Resor | 4 kommentarer

Dagens Sommar-program, i många avseenden hörvärt, gjordes av Pär Johansson från Hudiksvall. Han har startat och leder Glada Hudik-teatern, där utvecklingsstörda och – för att använda hans tänkvärda terminologi – normalstörda arbetar tillsammans. De har bland annat gjort en bejublad Elvis-föreställning, som har setts av 125.000 människor och bland annat visats i New York. Jag kände tidigare till den här föreställningen bland annat genom svensk TV.

Hans program hade både ett underliggande och ett framfört budskap som ett år som detta borde ha politisk sprängkraft: Vi måste acceptera att det bland oss med vanliga konkurrensmått mätt finns människor som inte förmår prestera och producera lika mycket som somliga av oss andra. Och då får vi som klarar att arbeta i den vanliga konkurrenskvarnen lov att betala de andra mer utsatta av vårt överskott, så att även de får ett materiellt gott liv. Gör vi så, blir samhället mycket bättre att leva i, även för oss som tycker att vi reder oss på egen hand.

Summan av detta blir ett varmare och mer solidariskt samhälle, ett samhälle med mer glädje. Och då tänker jag inte i första rummet på de fantastiskt roliga historier Pär Johansson förmedlade från de utvecklingsstördas stockholmsresa, om besöken i videobutiken och på kungliga slottet och om rulltrappsfärden på Stockholm C. Nej, jag tänker på den givandets glädje alla vi normalstörda borde känna över att med hjälp av skatten hjälpa dem som inte är så duktiga som vi i slitet i grottekvarnen.

Ställer vi upp för ett sådant samhälle, blir vi rikligt belönade.

Vid midsommartid för mer än 40 år sedan fick jag en fantastisk upplevelse av hur världen ter sig, om man inkluderar i stället för exkluderar de medmänniskor som vi benämner som utvecklingsstörda. Det här har min dåtida, nu avlidna vän och partivän Helga Henschen skildrat i sin självbiografiska bok ”Vägen till Rebella” (1981) – du hittar textstycket i fråga ovan, här under Kulturspegeln, Prosa & lyrik, Henschen, Helga.

Läs själv – om du inte tar det där prosastycket från Bommersvik till ditt hjärta, är du ingen riktig människa.

Tom Waits väljer låtar med imponerande bredd

29 juni 2010 14:53 | Media, Musik, Politik | 2 kommentarer

Musiktidskriften Mojo har för vana att som bilaga till varje nummer ha en specialkomponerad CD. Med nummer 200 2010 följer CDn ”Step Right Up!” där Tom Waits har samlat 15 låtar med andra artister. Det här urvalet stärker ytterligare bilden av Waits som en intressant aktör i musikvärlden.

CDn öppnar med en klassiker från 1955, Tennessee Ernie Fords insjungning av ”Sixteen Tons”, som skrevs av Merle Travis redan 1946 men som fick sitt riktigt stora genobrott med Fords insjungning, välkänd också här i Sverige, där Cacka Israelssons svenska cover ”Sexton ton” blev en stor hit 1956. Om du går upp under Kulturspegeln, Sångtexter, kommer du att kunna konstatera, att ”Sixteen Tons” i hög grad hör hemma i genren politisk musik. Själv är jag sonen, Matti, evigt tacksam för att ha fått den här Tom Waits-valda CDn, redan för att jag därmed äntligen har kunnat foga Tennessee Ernie Fords klassiska insjungning till min stora samling av musik med radikalt politiskt innehåll.

Också annat på den här CDn tyder på att Tom Waits’ perspektiv på tillvaron inte hör hemma på den politiska högerkanten. Bland de artister han har valt finns till exempel den amerikanske vänsterikonen Paul Robeson med en låt som också tar ställning, ”No More Auction Block”. Den har vi också hört med bland andra Pete Seeger, Odetta och Bob Dylan:

No More Auction Block

Text och musik: Traditionell sång bland slavarna i USA

No more auction block for me,
No more, no more.
No more auction block for me,
Many thousand gone.

No more driver’s lash for me …

No more pint of salt for me …

No more peck of corn for me …

No more hundred lash for me …

Bob Dylan finns förresten representerad på den här CDn, med en jättebra tidig insjungning av ”I Was Young When I Left Home”.

Och inget ont om Harry Belafonte; jag gillar honom, och han hör hemma i den radikala amerikanska sångtraditionen. Men när jag hör honom sjunga ”Sylvie”, vet jag ju, att Pete Seeger har gjort den ännu bättre.

Waits har själv en fot i bluestraditionen och annan svart amerikansk folklig musik, så jag blir föga förvånad över att i hans låturval hitta till exempel ”John the Revelator”, här à capella med Son House, ”Honey In the Rock” med Blind Mamie Forehand, ”Ball N’ Chain” med Big Mama Thornton och ”Dorothy Mae” med Howlin’ Wolf.

Men också country kan låta bra, som ”Ramblin’ Man” när den exekveras av Hank Williams.

Sen är det kul att Waits också har tagit med lite udda nummer som den gamla Marlene Dietrich-hiten ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe Eingestellt”, här dock i en märklig version med William Burroughs. Så vitt jag vet var Burroughs främst författare, mer framgångsrik som sådan.

Waits har även hittat en kul avslutning till sitt CD-urval, ”When You Wish Upon a Star” med Cliff Edwards. Den känner vi från Disney-kavalkaden på julafton. Ursprungligen ingick den i ”Pinocchio”.

Om flyktingskap

28 juni 2010 16:39 | Media, Politik | Kommentering avstängd

Dagens ”Sommar”, med filmaren och regissören Babak Najafi, väckte mitt intresse, dock främst varken för musikvalet eller för programmets disposition. Najafi och hans föräldrar kom som flyktingar från ett Iran i krig med Irak, och det här att söka sig en fristad undan krig och diktatur känner jag igen från mitt eget förflutna som estniskt flyktingbarn.

In emot 30.000 ester sökte sig hit, huvudsakligen i andra världskrigets slutskede. Naturligtvis fanns det bland dem också människor som hade lierat sig med tyskarna, rent av hade bruna idéer – några av dem hade också mer på sitt samvete. Men i huvudsak måste man se den här landsflykten som den mänskliga tragedi den var: för att rädda livet eller den personliga friheten, inte så sällan bådadera, föredrog många, bland dem mina föräldrar, att välja ett ovisst öde i ett för dem helt främmande men ändå fritt och demokratiskt land.

Trots den, jämfört med det stora avståndet mellan Iran och Sverige, korta sträckan mellan Estland och Sverige, fanns det olikheter mellan de båda länderna. Framför allt fanns det stora olikheter mellan språken: estniskan är ett finskt-ugriskt, inte ens ett indoeuropeiskt språk, så man ställs inför avsevärda svårigheter när man som est ska lära sig svenska (och naturligtvis vice versa).

Annat gör det lättare att integreras: kulturellt och religiöst är Estland och Sverige ganska likartade.

Och så finns där förstås ytterligare en fördel om man kommer från Estland och ska smälta in i det svenska samhället. Jag minns från min realskoletid i Sundsvall, hur min historie- och kristendomslärare en gång inför klassen konstaterade, att jag med mitt blonda hår och mina blå ögon såg mest svensk ut av allihop.

Iranierna och många andra flyktinggrupper med dem har inte haft det lika väl förspänt, när det gäller att smälta in i det svenska samhället. Deras utseende är mer avvikande, och inte bara deras språk utan också deras religioner och kulturer avviker påtagligt från det svenskarna uppfattar som svenskt.

Den estniska flyktinggrupp jag tillhörde hade redan från början en attityd, som jag tror gillades av den svenska majoritetsbefolkningen. De estniska flyktingarna upprätthöll, mycket längre än svenskarna kanske förstod, ståndpunkten att de en dag skulle återvända till sitt eget hemland. För att upprätthålla estnisk kultur och estniskt språk upprättade de egna redskap för detta: estniskspråkiga skolor för barnen, scouting på estniska sommarläger, egna tidningar, tidskrifter och bokförlag med en mycket omfattande inte minst skönlitterär utgivning.

Men det här skedde inom den organiserade estniskhetens ramar, diskret och utan stora åthävor gent emot det omgivande svenska samhället.

I det senare integrerades de mycket snabbt: tog de jobb som stod till buds (högutbildade akademiker med inadekvat examen kunde återfinnas både som arkivarbetare och i manuella yrken), lärde sig svenska, satsade stenhårt på att ge barnen god utbildning.

Det betydde inte att det inte fanns kulturella och andra skillnader mellan de estniska flyktingarna och det omgivande svenska samhället. Men attityden bland esterna var alltid att inte försöka göra om svenskarna till något annat än det de var. Hur många gånger hörde jag inte under min uppväxttid här i Sverige min nu för länge sedan döda mamma förmana mig: ”Glöm inte bort att det här är svenskarnas land”.

För egen del kom jag att redan i unga år identifiera mig med drag i det svenska samhällsutvecklingen, som jag fann vara förnuftiga inte bara från ett svenskt utan från ett allmänmänskligt och principiellt perspektiv. Jag gillade det framväxande Välfärdssveriges sociala trygghetsnät och den jämlikhetsprincip, som spelade en så stark roll för samhällets utveckling. Kort sagt, jag blev i mycket unga år socialdemokrat, med påföljden att ganska snart också mina föräldrar alltid röstade på Socialdemokraterna.

Min uppslutning bakom den klassiska svenska socialdemokratiska modellen är i dag fortfarande mycket stark, så stark att jag inte begriper mina egna partivänners (nå ja, det finns fortfarande många socialdemokrater av den gamla skolan) vacklan och reträtter även i principiellt mycket viktig frågor.

När det är som det är, ska man kanske inte förvånas över att allt färre svenskar (och nu talar jag om medborgare, inte om etnisk bakgrund) sluter upp bakom det som en gång var just ett socialdemokratiskt Sverige. Och för att avslutningsvis också väga in de etniska aspekterna: varför ska alla dagens stora invandrar- och flyktinggrupper, som har hamnat i ett Babels torn, präglat inte bara av språkförbistring utan också av arbetslöshet och socialt utanförskap, tro på den jämlika välfärdsstaten, när inte ens de svenska socialdemokraterna själva riktigt verkar tro på den?

Sommar i P1 – då är det sommar

27 juni 2010 15:58 | Media, Musik | 5 kommentarer

Jag har mer eller mindre regelbundet hört på ”Sommar” i radio ända sen programmet startades 1959. Programmen har naturligtvis skiftat starkt i kvalitet: somliga program har varit minnesvärda, medan andra kanske aldrig borde ha sänts.

Till det som gör ett sådant här program värt att lyssna på hör en personlig ton, och då tänker jag både på om sommarprataren i fråga har något att berätta – men i det fallet också på om han eller hon lyckas förmedla detta på ett sätt som griper tag i en som lyssnare – och så på om valet av musik är personligt. Jag har inga fördomar mot någon musikgenre, men man märker ju som lyssnare omedelbart om sommarprataren har ett personligt förhållande till den musik han eller hon spelar.

Ibland tror jag att kändisfaktorn spelar Sommar-redaktionen dubbla spratt: En människa, som på grund av berömvärda prestationer på något område väcker mångas beundran och intresse, kan ju visa sig vara tämligen oförmögen att verbalt till andra förmedla det där han eller hon har varit med om. Och det faktum att man har förvärvat ett aldrig så välförtjänst kändisskap på något område är ju ingen garanti för att man har någon känsla för musik, som ju ändå har en mycket stor betydelse för varje Sommar-program.

Ett paradexempel på det jag just har skrivit ovan är årets inledande Sommar-program, det med Annika Sörenstam.

När det gäller musikvalet är det kanske orättvist att jämföra henne med musikvalet i dagens Sommar, det med Eva Dahlgren. Dahlgren är ett proffs på just det området, och det var ju lätt att ganska snart höra att hennes musikval var mycket mer varierat och intressant än Sörenstams.

Men sen är det ju också det här med det talade innehållet i programmet.

Nu kanske någon tror att mitt ganska negativa intryck av Sörenstams program har att göra med att jag inte är intresserad av golf eller heller av någon annan idrott. Men jag är intresserad av människor och deras motiv: vad som driver dem, vad som väcker känslor hos dem, så även Annika Sörenstams historia hade säkert kunnat gripa tag i mig, om den hade haft glöd och temperament, fått mig att lyssna på vad det är som har styrt hennes livsval.

Den där nerven fanns däremot hos Eva Dahlgren, till exempel i ett långt spår genom nästan hela hennes program, hennes brottande med frågan om Guds existens. Jag har för egen del allt sedan tidiga tonår varit ateist och därefter inte funnit den frågan vare sig intressant eller relevant – men icke desto mindre fann jag Dahlgrens gudsbrottning vara en historia värd att ta del av.

Det är när sommarpratarna, som här Eva Dahlgren, vågar vara öppna även med för dem svåra frågor, som Sommar får den komplikation och nyansrikedom, som gör programmet värt att lyssna på.

Melodikrysset nummer 25 2010

26 juni 2010 12:02 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

I går var Birgitta och jag vid Hembygdsgården i Öregrund för att i sedvanlig ordning titta på dansen kring midsommarstången. Vädret var gynnsamt, och det kom väldigt mycket folk – till det här årliga evenemanget dras ständigt nya generationer.

Midsommaren och sommaren över huvud taget präglade också en stor del av dagens melodikryss.

Det började med att Gullan Bornemark och hennes barn sjöng om att ”Det är så härligt att gå i solen”, och ganska snart fick vi också höra ”Gunga i en hammock” – som här skulle ge pluralen hammockar – som SweDanes, det vill säga Alice Babs, Svend Asmussen och Ulrik Neumann, sjöng in 1961.

”Sommar’n som aldrig säger nej” hördes med Malta i Melodifestivalen 1973, men i dag fick vi höra en färskare inspelning med Magnus Carlsson, Wille Crafoord och Monica Dominique.

Solsken fanns det också i ”You Are My Sunshine”, fast den handlar väl mer om kärlek än solsken.

Mer himlakroppar: Vi hörde Molly Sandéns bidrag i Melodifestivalen 2009, ”Så vill stjärnorna”. Fast egentligen handlar det väl här mer om himlakropparnas förment astrologiska sidor.

Kärlek, för det var ju det det handlade om, fanns som tema också i Sofia Källgrens ”My Love”.

Ett strå vassare som låt är, enligt min mening, då Lena Phs och Orups ”Hals över huvud”.

Fast ska vi gradera, är jag ännu mer förtjust i ”Sakta vi gå genom stan” med Monica Zetterlund. Den fina svenska texten skrevs av Beppe Wolgers. Fast i dag hörde vi ju originaltexten, ”Walking My Baby Back Home”, med Nat King Cole.

Rialajazzen spelas väl inte så ofta numera, men vi har faktiskt hört den tidigare i Melodikrysset. Riala ligger, som Anders Eldeman berättade, i dag inom Norrtälje kommun, men jag kan tillägga, att ”Rialajazzen” skrevs av Helge Lindberg och Fritz Gustaf Sundelöf. Sundelöf gav på 1970-talet ut ett par sångböcker på Prisma, som också var mitt förlag (för ”Joe Hills sånger” och ”Upp till kamp!”). Där gav Sundelöf ut en bok med svenska schlager men också en med klassiska arbetarrörelsesånger – jag fick förlagets uppdrag att ur tre knökfulla pärmar med avskrifter vaska fram det bästa och mest sångbara för hans bok i den genren.

Povel Ramel är en artist som har följt mig allt ifrån barndomens midsommarfester på Sågplan i Juniskär över knäppupptältet på läroverksplan i Sundsvall till ett sent framträdande i hans liv på Reginateatern i Uppsala. I dag fick vi höra ett av de mest bisarra bidragen av hans hand till svensk viskonst, ”Garry Gråsugga”, som ingår i samlingen ”Djur i dur” – gå upp under Kulturspegeln, Musik, och läs mera!

Stefan Demert är en artist som, när det gäller humorn, har en viss släktskap med Povel Ramel, så det är klart att hans ”SJ, SJ, gamle vän” också den återfinns i min skivsamling.

Näst sist i dag tar vi den fråga jag höll på att stupa på. Det klassiska paret i en flera gånger filmad historia, vilka kunde det vara? Hennes förnamn efterfrågades. Jag kände inte igen filmmelodin, har vad jag vet inte sett den film den var hämtad från – men sen när jag hade första bokstaven och de två sista av sammanlagt fem, blev det uppenbart, vilket klassiskt men olyckligt kärlekspar det här handlade om: Romeo och Julia.

Men kan någon berätta vilken av de många filmatiseringarna det här var hämtat från, skulle jag uppskatta detta.

Kärleken har, både i midsommartid och i andra sammanhang, sina komplikationer, så också skönheten. Om detta handlar Nils Ferlins klassiker ”När skönheten kom till byn”, väl värd att ta del av både som text och i Lille Bror Söderlundhs tonsättning.

Er alla mina läsare runt landet, i era sommarhagar eller var ni nu befinner er, önskar jag en ljuvlig midsommar!

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Glad midsommar, kära läsare!

25 juni 2010 12:37 | Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går kväll var det dags för midsommarbastu.

Birgitta hade skurat huset, och själv hade jag lyckats slutföra rensningen av hela främre delen av den igenvuxna rabatten. När jag hade förberett middagen och Birgitta plockat in midsommarbuketter, den ena mer prunkande än den andra, var bastun lagom varm. Av åkte alla jordiga och svettiga kläder, och efter var sin tur in i duschen satt vi båda på bastulavarna och kände svettningen komma i gång.

Jag som är estländare har badat bastu ända sen jag var liten. Liksom i Finland hade varje anständig gård ute på landsbygden i det Estland där jag föddes 1937 egen bastu, och bastuseden tog alla vi flyktingar också med oss hit till Sverige. I vårt fall tog vi oss regelbundet till den kommunala bastu som fanns i Njurunda, men sen byggde vår hyresvärd i Juniskär Kjell Nordin, som var byggnadsarbetare, en kombinerad tvättstuga och bastu nere vid bäcken.

Men tillbaka till Öregrund:

Vi har för vana att göra tre vändor i bastun, och mellan de här bastuvarven sitter vi en stund i var sin korgstol: pratar, dricker kall Grolsch och smakar på bastukorven.

Före middagen svalkar vi sen av oss i trädgården. Vi tar med oss var sin dry martini med mycket is och sätter oss i de trädgårdsstolar vi, inte minst för det här ändamålet, har stående under plommonträden. Så här års är då solen fortfarande uppe, men luften svalkar våra bastuångande kroppar, och vi omges av den lummiga trädgård vi under årens lopp gemensamt har anlagt.

Det känns fint att sitta där mitt i sitt eget livsverk och dessutom veta att det kommer att bestå långt efter det att ens egen kropp har gått till förgängelsen.

När vi köpte det här stället 1969, inför vår dotter Kerstins födelse, var de två små husen på tomten mycket primitiva och trädgården i det närmaste obefintlig; det som finns här i dag är summan av årtiondens slit.

Dock fanns det rester av gammal trädgård att utgå från: krikonträd, syrener och kanske framför allt den vita midsommarrosen, Rosa alba maxima. Den är ovanligt sen i år, men Birgitta har i alla fall fått ihop till en bukett på sovrumsbordet.

På en av de finaste bilder som finns i vårt fotoalbum står barnen, Kerstin och Matti, på gången upp till huset, omgivna av den här doftande jungfrurosens vita blomsterprakt. Med den här bilden – just publicerad på Kerstins blogg – från midsommar 1975 sänder jag en midsommarhälsning till alla er runt om i landet som kanske liksom jag den här helgen befinner er på just er älskade plätt på den här underbara jorden.

Trädgårdsarbete

23 juni 2010 19:09 | Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

I dag klippte Birgitta gräsmattan inför midsommarhelgen. Det är ett styvt jobb även med motorgräsklippare. Tomten är stor, delvis kuperad och innehåller många små rum som man måste lotsa in gräsklipparen i.

Vädret har de senaste dagarna varit vackert, med blid och livlig värma redan på morgonen för att citera sommarpsalmen. Jag har mycket att ta igen i trädgården efter ett par års elände med hjärtinfarkt och andra fysiska krämpor plus åtföljande usel kondis. Våren och försommaren har mestadels varit kalla här vid kusten, så vädret har heller inte lockat ut mig för att ta ett nappatag med ogräset.

Så det har växt på sina håll. Min allra äldsta rabatt är till exempel full av både ogräs och högt gräs. Men mitt i alltihopa prunkar pioner och lupiner och aklejor, så när vädret blev mänskligare, beslöt jag mig för att återerövra den här rabatten.

Nu har jag i flera dar kämpat med ogräsjärnet och fingrarna – det är alldeles svart under naglarna – och klarat större delen av det här besvärliga landet, men det återstår fortfarande mycket att rensa – dessutom kommer man, hur noggrann man än är, inte åt alla gräsrötter, så det blir snart dags att börja om från början. Renset bär jag, balja för balja, ut på allmänningen utanför tallgrinden. Där har nu många av våra perenner på det här sättet slagit rot och börjat blomma. Tack vare oss gör den här delen av allmänningen skäl för områdets namn, Floraparken.

Vi pausar båda två då och då, vid trädgårdsbordet. Dricker kaffe, pratar, läser – jag för min del blir i dag klar med Aftonbladet Kryss. Just där vid trädgårdsbordet kommer jag på ett ord, som Anna Hagberg har förvillat mig med i sitt Svåra krysset, och då faller också alla övriga bitar på plats.

Sen blir det middagstid och dags att sluta. Birgitta bjuder på ungsbakt sik med örtkryddor plus färskpotatis.

Men är vädret lika gynnsamt i morgon, fortsätter jag då med att rensa mitt igenvuxna land.

Jag ljuger så bra

22 juni 2010 13:02 | Korta meningar, Musik, Politik | 2 kommentarer

Linda Bengtzing ska allsångsturnera med centerledaren Maud Olofsson.

Ta den där ”Jag ljuger så bra”.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^