Besök i ett Gottsunda som också finns

30 september 2009 14:35 | Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Gottsunda, ett av Uppsalas mest invandrartäta områden, har som sina motsvarigheter på andra håll i Sverige skakats av ett vanmäktiga ungdomars utanföruppror. Med den här etiketteringen vill jag på intet sätt ursäkta skadegörelse och andra destruktiva beteenden. Men det är klart att den här sortens krevader inte uppstår i ett socialt tomrum.

För att åter igen balansera bilden måste man samtidigt nämna, att Uppsala kommun också har gjort stora satsningar på Gottsunda. Gottsunda är till exempel ingalunda ett kulturellt utarmat ghetto. Där har under lång tid gjorts stora kultursatsningar, som också kommer stora grupper av invandrare till godo. Men självfallet finns där ändå grupper av ungdomar, vars utanförskap man inte bryter med just den här typen av åtgärder.

Morgonens kulturfrukost i Gottsunda dans & teater visade bredden i de kommunala och kommunalt stödda kultursatsningarna.

Den avslutande programpunkten, ”Bring Down the Beat” med Daniel Bergström, verksamhetsansvarig vid Musicalen i Gottsunda, innehöll fullt med exempel på rap och besläktade musikverksamheter, där invandrarungdomar frekvent deltar. Och från tidigare besök på Gottsunda dans & teater vet jag, att många unga från olika håll av världen deltar i dess dans- och teaterverksamhet. Gottsundabibliotekets samtalsverksamhet presenterades av Sara Bengtsson, och jag kan själv, efter ganska många besök på detta Uppsala kommuns näst största bibliotek, vittna om att det här biblioteket känns som ett vardagsrum för gottsundaborna, inte minst stadsdelens invandrarbefolkning.

Kees Geurtsen, tidigare ordförande (S) i Kulturnämnden, nu verksam inom det i Gottsunda dominerande kommunala Uppsalahem, presenterade de breda kultursatsningar det här bostadsbolaget gör och länge har gjort – Gottsunda är verkligen inte något kulturellt och socialt utarmat förortsghetto.

En av riskerna med att ett område får en sådan stämpel på sig är att vit svensk medelklass och arbetarklass tar till fötterna, flyttar till områden som verkar lugnare och inte har, om vi ska tala klarspråk, så många invandrare. Och ändå finns där alltså till exempel ett kulturliv, som borde tilltala också de här människorna. Som exempel från dagens kulturfrukost kan jag nämna Sylfidkvartetten, en ståkkvartett bestående av fyra unga tjejer – i dag inledde de programmet med att spela ett stycke ur ”Sylfiderna” av Frédéric Chopin. Intressant var det också att få höra Ylva Stolpe tala om Gottsunda konstgille och dess vid det här laget 25-åriga utställningsverksamhet mitt i hjärtat av Gottsunda centrum.

Så åtminstone kulturnämnden, i dag företrädd av sin nye direktör Sten Berhardsson, behöver inte skämmas för att ha gjort alldeles för små satsningar i just Gottsunda. Jag kan här passa på att nämna att en fortsatt kultursatsning i just Gottsunda var en av de viktigaste ingredienserna i Uppsalas tyvärr misslyckade – grattis, Umeå! – försök att bli europeisk kulturhuvudstad.

Därmed vill jag ingalunda hävda att kommunen på alla andra områden har gjort vad den kan för att lösa den svåra integrationsproblematik som finns där.

Mänsklig värme – men nu vänder det obönhörligt mot höst

29 september 2009 11:05 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Politik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 1 kommentar

Det är trösterikt att ha barnen och deras familjer.

I lördags var Matti och Karin och hälsade på – vi åt eftermiddagsmål, taco med sedvanliga tillbehör, och så fick Birgitta sina födelsedagspresenter: en fruktplockare med långt skaft och så blomsterlökar.

Eftersom familjen skulle fira Viggos sjuårsdag nästa dag, stannade Matti över natten. Medan Birgitta och jag var på teatern och såg ”Kristina”, servade han också våra datorer. När vi sedan kom hem, såg vi ”Här är ditt liv” i TV – vi känner båda Jan Eliasson och faktiskt också, en smula, Kofi Annan som var en av gästerna. Det var ett sympatiskt program, men jag tyckte kanske att det kunde ha haft mer av både spontanitet och djup.

Nästa dag, söndag, var det alltså dags för familjedelen av Viggos sjuårskalas, men också Birgitta fick sin 72-årspresent från Kerstin med familj: ”Pluras kokbok”. Av mig fick Viggo spel, bland annat Wall-E, film och en hel trave Fem-böcker. Och eftersom det, när man är fyra år, är svårt att se brorsan få alla presenterna, fick lillasyster Klara också några paket – vi sa att det var hennes fyra och ett halvt-årsdag.

Klara var uppspelt och glad, lekte både med morfar och farfar – farfar Olle och farmor Kristina hade kommit ner hela vägen från Sollefteå för att fira Viggo.

När det gäller födelsedagsfester för barn, måste ju paketöppningen komma först, men Kerstin hade bullat upp med både födelsedagstårta och middag. Eftersom jag är diabetiker, kunde jag varken smakar på tårtan eller bullarna, men du kan ta dig en titt på dem här. Men av den goda laxen med tillbehör lät jag mig väl smaka.

När så festen var över, skjutsade oss Kristina till öregrundsbussen. Sent på kvällen anlände vi åter till huset i Öregrund.

Sommarhalvårsvistelsen i Öregrund lider annars mot sitt slut. På sistone har det ju blivit allt fler utflykter både till Uppsala och till andra ställen, nu senast Malmö och Höör nere i Skåne. Snart upphör även eftersändningen av post och tidningar, så då blir lägenheten på Idrottsgatan i Uppsala åter vår fasta bas. Som vanligt känns det vemodigt att bryta upp från det lantliga livet i Öregrund, men nu känner man också på allvar att det är höst och dags att sätta punkt. Regnen avlöser varann, och de senaste dagarna har det blåst kraftigt. Birgitta har burit in fallfrukt – äpplen, päron och plommon – och på den stenlagda gången som går ner till grinden ligger det både höstlöv och mängder av krikon.

I morse steg jag upp tidigt och gick ner till Vårdcentralen för nya blodprov, fick genast också tid på torsdag för blodtrycksmätning. Från Akademiska väntar jag på kallelse för den hjärtkontroll läkaren här på Vårdcentralen har skrivit remiss om. Annars känner jag mig – men det är ju delvis en subjektiv känsla – lite bättre: värken i ryggen och på överkroppens framsida har äntligen släppt, och av hostan återstår bara små rester. Men kondisen är fortfarande usel; jag kände det senast när jag huttrande i den kalla morgonblåsten promenerade till Vårdcentralen.

I kväll ska vi åter in till stan, Uppsala. Vi ska vara med på ett samtal om Olof PalmeStadsteaternKjell Östberg är inledare. Sen stannar vi i stan också under onsdagen: på kvällen ska vi se den pjäs på Stadsteatern om samme Palme som Birgitta och jag i våras deltog i förberedelsearbetet för; stora delar av gruppen bakom pjäsen var då hemma hos oss större delen av en dag. Vi var förstås inbjudna till premiären men kunde inte gå då, eftersom vi hade lovat delta i de evenemang i Skåne jag tidigare har berättat om.

Sent på onsdag kväll, efter teatern, kommer vi ut till Öregrund igen, nu för de sista dagarna av sommarhalvårsvistelsen i vår lantliga boning. I början av nästa vecka flyttar vi in till Uppsala.

* * *

Birgitta är, trots blåsten, ute i trädgården igen. I dag ska hon sätta alla sina blomsterlökar. Och så ska hon väl resa upp den ena av änglatrumpeterna igen, den som nu för så där femte gången har vält i den kraftiga blåsten, med kruka och allt.

Mångsidig bild av Kristina

28 september 2009 12:48 | Teater | Inga kommentarer

I lördags kväll var vi på urpremiär på Uppsala stadsteater. På lilla scenen visades ”Kristina”, ett verk som saknar författare i konventionell mening. Uppenbart har den här uppsättningen kollektivt experimenterats fram också under medverkan av ensemblen, men man kan nog anta att två personer har en mycket stor del av förtjänsten av att pjäsen blir så intressant och sevärd: regissören och scenografen Farnaz Arbabi samt dramaturgen, till lika medscenografen Kristian Hallberg.

I den här pjäsen attackeras, både verbalt och handgripligt, dessutom roligt, August Strindberg för sitt drama ”Kristina”. Säkert sker detta inte bara i polemik mot enskilda ställningstaganden från Strindbergs sida utan också för att markera, att det är omöjligt att ha en enda och framför allt entydig bild av Kristina.

Detta markeras också genom att pjäsen saknar rollista i sedvanlig mening. Bland annat spelar samtliga skådespelare – Anna Carlsson, Sarah Maya Jackson, Robin Keller, Shima Niavarani och Peter Viitanen – alla Kristina – och ibland någon annan, när det behövs ytterligare rollgestalter; för att göra kristinabilden ännu mer mångtydig, använder man sig dessutom av dockteaterdockor. Genom olika betoningar framträder på så sätt flera Kristinor. I mitt minne har särskilt Shima Niavaranis nästan groteskt fula Kristina fått en särskild plats. Genom att rollen som Kristina också spelas av manliga skådespelare belyses också det som, både i eftervärlden och i pjäsen, är en diskussionsfråga: hur mycket kvinna var Kristina egentligen?

I pjäsens början står de medverkande uppradade på scenen för förhör av dramaturgen, Kristian Hallberg. Likt en skollärare förhör han sin klass om vem Kristina egentligen var, och svaren – allt från gissningar till de märkligaste teorier – påminner om den oavsiktliga komik som man i motsvarande situationer också kan träffa på i klassrum. Peter Viitanen fortsätter för övrigt på den här komiska linjen, när han under föreställningens gång då och då från ett manus läser ofta aningen felbetonade utdrag ur historien om Kristina.

Sidobelysningarna av ämnet Kristina är många och fyndiga. Vi får till exempel se Greta Garbo i filmen ”Drottning Kristina” (”Queen Christina”), till och med två gången – vid det andra tillfället spelas samma scen också upp på teaterscenen, parallellt med att filmen löper på duken.

Ytterligare sidobelysning ger musiken, som är hämtad från vår tids drottningar, sådana som Madonna och Evita Peron. Dessutom får man höra ett avsnitt av det tal som kronprinsessan Victoria höll på sin myndighetsdag. Ett snäpp för långt går möjligen andra aktens göteborgsvitsar, men i den här pjäsen är ju ingenting heligt. Och kanske finns det en poäng även i det: Kristina var verkligen en person som gick sin egen väg.

En spännande pjäs full av överraskningar, dessutom rolig, har det blivit hur som helst.

I arbetarrörelsens rötter finns dess framtid

27 september 2009 13:41 | Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

I fredags var Birgitta och jag ombedda att medverka i den skånska arbetarrörelsens historiekonferens. Den sammanhållande kraften i det här arrangemanget, docenten i historia Roger Johansson, hade dock bett Birgitta att komma till Malmö redan på torsdagen: På högskolan skulle hon berätta om sitt internationella engagemang genom livet.

Vi hade lite tid vid sidan om, och eftersom det var ett tag sen vi var i Malmö, passade vi på att både promenera och göra saker i egen regi. Det började med att vi från järnvägsstationen promenerade till Stortorget: där, på Rica Hotel (förr Anglais), hade vi fått vår inkvartering. Rummet var stort och bekvämt med utsikt över torget, och personalen nere i receptionen orienterade oss snabbt och effektivt med hjälp av en karta om alla mål vi ville nå.

På väg mot högskolan passerade vi åter igen stationsområdet, och på hörnet mitt emot valde vi att äta lunch, stekt strömming med potatismos och lingon. Restaurangen heter numera Café le fil du rasoir men var förr känd som restaurang Savoy. Där utspelade sig, påminner mig Björn Kumm, inledningen till Per Wahlöös och Maj Sjöwalls klassiska polisdeckare – ett av originalen, då Beck fortfarande var känd som Martin Beck – ”Polis, polis potatismos”.

När jag promenerar omkring i Malmö, en stad som befolkningsmässigt inte är så vansinnigt mycket större än vårt Uppsala, slås jag av att Malmö, i motsats till Uppsala, ger en så stark känsla av storstad. Där finns vackra gamla stenhus liksom nya – ett exempel på det senare är högskolan, från vars översta våning man har en vidunderlig utsikt över både bebyggelse och vatten. Där finns många affärsgator och, som knutpunkter, både gamla och nya torg. Vi ilar också till Triangeln, i vars leksaksbutik Birgitta, förgäves, försöker få tag på ett Wall-E-paraply åt Viggo att överlämnas på hans sjuårskalas i dag.

I föreläsningssalen på högskolan samlas en skara av företrädesvis, åtminstone jämfört med oss, ganska ung publik. Birgitta berättar om sitt livslånga internationella engagemang som har varat ända från flickåren och fram till nu. Hon gör nedslag i händelser och händelseförlopp som tysktransiteringen, baltflyktingarna, Sydafrika, Vietnam, de egna FN-uppdragen – ja, vad har hon inte varit engagerad i? Hon väjer inte för besvikelserna, nämner också egna (av andra ofta medvetet feltolkade) misstag som till exempel bedömningen av vad som egentligen hände i Kambodja. Publikens frågor haglar, och engagemanget vittnar om att de som frågar själva är engagerade. Trots att det är sen eftermiddag, vill ingen riktigt gå därifrån, när det är slut.

På kvällen har Birgitta, via nätet, bokat biljetter åt oss på Malmö-operan. Före föreställningen hinner vi äta middag på Operagrillen, god inkokt lax med vitt vin.

Vi är operavänner men har aldrig varit på just Malmö-operan; på opera alltså – Birgitta har varit där på kongress. Invändigt är den med sina väggmålningar och trappor en smula lik Uppsala stadsteater, belägen i det som förr var vårt Folkets hus. Vi har plats på balkongen, och jag upptäcker snart, när föreställningen har börjat, att jag inte kan se textremsorna – operan spelas på italienska: textremsan över scenen har för liten text för min usla syn, och den med större text som riktar sig mot balkongen är från vår plats sett riktad åt höger. Nere i salongen gapar stora bänkpartier tomma. Vi ser att många i publiken är skolungdomar, och vi undrar därför om inte ganska många av de tonåringar som har fått biljetter genom skolan helt enkelt har struntat i att gå. Ytterligare några går också i pausen.

Den föreställning vi ser borde annars inte vara så svår för dem: Gioacchino Rossinis och Giacomo FerrettisAskungen”, som hade premiär i Rom 1817. Och till och med jag, som alltså inte kunde följa textningen, känner ju till askungesagan, både Charles Perraults original från 1697 och Disneys filmversion – åtminstone den senare måste de här ungdomarna ju känna till. Här rör det sig dock om en moderniserad operaversion. Regissören, Alessandro Talevi, markerar genom dräkter och andra attiraljer (till exempel en vespa som körs in på scenen) att tiden här är decennieskiftet 1950-tal/1960-tal. Alltsammans har ett drag av filminspelning över sig. Det är lite Fellini över det här, om ni förstår hur jag menar.

I solopartierna lyckas Clara Maouriz, som gör rollen som Askungen, bäst. Annars hade jag störst utbyte av ensemblesången. Och av Rossinis musik förstås.

Nästa morgon, vid frukostbordet på Rica hotell, träffar vi dem som tillsammans med Birgitta och mig (moderator) står för dagens första längre pass: umeåprofessorn Ronny Ambjörnsson och LO-utredaren från Göteborg Örjan Nyström. Jag förstår genast att jag kommer att få leda ett samtal mellan likasinnade.

Vi får skjuts i bil till Backagården i Höör, där konferensen om arbetarrörelsens historia ska äga rum. På Backagården var jag senast för mycket länge sen, på ett studentförbundsseminarium i början av 1960-talet.

Dit har förbluffande många deltagare sökt sig, 86 stycken, och jag märker snart att de alla är besjälade av att åter gräva fram arbetarrörelsens rötter, de som också ger näring åt dess framtida bestånd och utveckling.

Partidistriktets ordförande Helène Fritzon hälsar deltagarna och inledarna välkomna och hälsar särskilt hjärtligt Birgitta och även mig välkomna. Och när sedan kursledaren Roger Johansson tar vid, startar han med att berätta, att han hade blivit uppringd av Birgittas och min gamle vän Björn Kumm, som bor i Malmö och som hade bett att få vara med. Han berättade också att Björn hade sagt, att han hade läst om konferensen på min blogg, som han följer dagligen: min blogg är, enligt Björn, något som han läser dagligen, nu när det knappt finns några A-presstidningar längre. Så nu gissar jag att jag får en binge nya läsare nere i Skåne…

Vi träffade förstås sen Björn också personligen, åt bland annat lunch tillsammans med honom. Utöver en del kända skånska partivänner på konferensen vill jag också nämna att chefen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, Lars Ilshammar, var där.

Jag förmår inte ge någon rättvisande och fyllig bild av hela konferensen, men jag kan ju nämna att Birgitta under det första seminariepasset, ”Varför ska vi skriva arbetarrörelsens historia?” målade upp ett brett panorama över det Sverige som arbetarrörelsen har skapat; hon knöt då också särskilt an till de många betydande socialdemokratiska politiker, som har varit från eller haft anknytning till just Skåne. Hon hänvisade också till de stora arbetarförfattarna, bland dem Hertha Wirén. Hennes genomfång av historien, mycket uppskattad av deltagarna fick vi vittnesbörd om, hade samtidigt framtidsinriktning i och med att hon också analyserade de idéer som bar upp reformarbetet och ledde till de samhällsförändringar som ägde rum under 1900-talet.

Att den här utvecklingen har brutits, också på grund av förvirring inom den egna rörelsen, inte minst dess ledning, tycktes både inledarna och publiken vara överens om. Ronny Ambjörnsson refererade där mitt samtal med honom vid morgonens frukostbord: Det krampaktiga talet om frihet i dagens debatt, även socialdemokratiska debatt, bortser från det faktum att meningen med de kollektiva lösningar som arbetarrörelsen förordade ju var att öka just den individuella friheten.

Ronnys inledning kompletterade annars väl Birgittas genom att utgå från ett gräsrotsperspektiv. Han har granskat de tidiga, delvis sammanflätade folkrörelserna, inte bara arbetarrörelsen (parti och fack) utan också nykterhetsrörelsen, i någon mån även frikyrkorörelsen. Han väckte stort jubel genom att referera ett par möten, där man diskuterade frågan ”Har livet någon mening” – vid det första ansåg mötet, att livet inte hade någon mening, men detta korrigerades till sin motsats vid ett kommande möte.

Örjan Nyström bidrog främst genom att problematisera frågan om innehållet i historieskrivningen: Arbetarrörelsens val av kurs har inte alltid varit så enkla och självklara, som de ibland framstår i tillrättalagda jubileumshistoriker. Han rekommenderade att man på nytt ska analysera också dessa historiska vägval.

Det efterföljande passet, ”Vem ska skriva arbetarrörelsens historia?”, fanns knappast den motsättning som man ibland försöker konstruera mellan å ena sidan fackhistoriker, å andra sidan rörelsehistoriker med egen rörelsetillhörighet och egna rörelsesympatier och även historieskrivande av Gräv-där-du-står-slag. Roger Johansson gav, i dialog med fackliga representanter i publiken, exempel på hur båda perspektiven i själva verket kan berika varann. Ett vida värre problem är då att en så stor del av rörelsehistorien i dag hotas, till och med av rörelsens egna. Kjersti Bosdotter från If Metall hade en del talande exempel i den bildexposé hon inledde det här passet med.

En viktig del av konferensens uppläggning var det att de båda seminariehalvorna sen följdes av den avslutande delen ”Hur går vi vidare?? Ett antal ledande representanter för olika grenar av den skånska arbetarrörelsen visade där, att den här konferensen inte kommer att bli bara en engångssamling, visserligen rolig och stimulerande men utan konsekvenser för framtiden. För min del blev jag övertygad om att ett klassiskt reformistiskt förhållningssätt nu har ett brett stöd i det stora skånedistriktet: Rörelsens kurs blir inte bara vilsna piruetter utan en marsch framåt bara om den söker näring i rörelsens rötter. Jag hänvisade på den punkten till det avsnitt i partiprogrammet som nu är struket: ”Från klassamhälle till välfärdsstat” (plus dess då skissade fortsättning, även ekonomisk demokrati). Det här avsnittet fanns i de båda partiprogram jag hade huvudansvaret för, 1975 års och 1990 års, men hade också sin motsvarighet i Ernst Wigforss’ program från 1944 och Tage Erlanders program från 1960.

Innan vi skildes åt fick vi också höra ett mycket intressant och väl framfört föredrag av arbetarförfattaren Fredrik Ekelund, ”Att skriva arbetarhistoria”. Han väckte mitt intresse för en tidig svensk arbetarförfattare, Gösta Larsson, en radikal socialdemokrat som så många andra tvingades att emigrera till USA. Där publicerade han på engelska flera arbetarromaner, av vilka ett par finns översatta till svenska; en av dem utkom i Tidens bokklubb 1947, har jag nu tagit reda på.

Honom skulle jag vilja läsa.

Melodikrysset nummer 39 2009

26 september 2009 11:40 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | 5 kommentarer

Jag har varit på ett spännande arbetarrörelseevenemang i Skåne, men jag var förstås också angelägen att ta mig hem till Uppsala igen för lördagens sedvanliga melodikryss.

Det sändes från ytterligare ett annat hörn av Sverige, Göteborg. Som så många andra direktsända kryss var det egentligen inte särskilt svårt, men ett ljudavbrott mitt i sändningen försorsakiade stort kaos. Till förvirringen bidrog att man efter ljudavbrottet först hörde musik – reggae – som, skulle det visa sig, inte hörde ihop med krysset. Sen övergick musiken plötsligt till ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, av och vanligen med Håkan Hellström. Med hjälp av lite ofullständig efterhandsvägledning av Anders Eldeman lyckades jag sen också placera in de här orden på rätt ställen.

Min egen hemstad, Uppsala, fanns för övrigt också med i krysset: Vi hörde ”Gun från Dragarbrunn” av Owe Thörnqvist, som jag då och då träffar på landshövdingemiddag för hedersupplänningarna – en av dem är Owe, en annan min hustru.

Owe har ju också skrivit om Dagny, men det är en annan servitris än den som Lotta Engberg besjunger i ”Världens bästa servitris”. Fast Dagny var säkert också världens bästa för killarna som flockades kring henne och ropade ”Dagny, kom hit och spill!”.

På söndag kväll ska jag ut till vårt hus i Öregrund igen. Öregrund ligger i Roslagen. Det, och inte andra ordet i texten till ”Calle Schewens vals” – ”I Roslagens famn…” – var svaret på dagens taubefråga.

I Amsterdam har jag också varit, bland annat köpt tulpaner där till vår trädgård i Öregrund. Den reflektionen föranleds förstås av att vi i dag hörde ”Tulpaner från Amsterdam”. Den minns vi bland annat med Lasse Lönndahl.

En ännu äldre schlager som spelades i dag var Jules Sylvains ”Säg det i toner”.

För min del är jag också tillräckligt gammal för att minnas Gösta Stevens och Nils Georgs ”En är för liten och en är för stor”, vilket alltså var det motsatspar Eldeman efterlyste.

Däremot tror jag att jag aldrig tidigare har hört ”Tobakshandlarvisan”, som vi i dag hörde med Helen Sjöholm och BAO.

TV-serier är inte, som jag flera gånger tidigare har bekänt, min starka sida. Så där får jag gissa och kontrollgoogla.

Men jag tror att den svenska komediserien, vars signatur vi hörde, var ”Kvarteret Skatan”, vilket också stämmer med Eldemans ledtråd att andra halvan av titeln är en platsbestämning.

Inte heller har jag sett ”Mot alla vindar” (”Againts the Wind”), som ju handlar om nybyggare, i Australien närmare bestämt.

Däremot har jag förstås sett ”Sound of Music” på bio. Hon som här (passande nog i skepnad av Carola) sjöng solostämman var Maria, en novis, sålunda en som vill bli nunna.

Och hur många gånger har jag inte sett Disney-filmen om Snövit och de sju dvärgarna, de som sjungande går ner i gruvans ort? Hej hå, hej hå!

Och så återstår då bara att säga hej då, hej då!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikryset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Varför ska vi skriva arbetarrörelsens historia? Och vem ska skriva den?

23 september 2009 21:19 | Politik | 6 kommentarer

Jag är tillsammans med Birgitta i Skåne torsdag och fredag och kommer då inte att blogga. För att förklara vad jag gör på fredag, citerar jag följande från Markus Blombergs blogg:

En helg i arbetarrörelsens tecken

Nu på fredag (25/9) så har Arbetarrörelsens Arkiv bjudit in till en spännande konferens om arbetarrörelsens historia i Skåne. Tillsammans med de lokala förgreningarna av rörelsen så har de satt ihop ett riktigt intressant program med flera namnkunniga gäster.

Eller vad sägs om Birgitta Dahl, Enn Kokk, Fredrik Ekelund, Ronny Ambjörnsson, Örjan Nyström och malmöstjärnan Roger Johansson?

* * *

Den här konferensen handlar primärt om arbetarörelsens historia i Skåne, men ansatsen är mycket vidare. Själv är jag moderator för det inledande avsnittet, ”Varför ska vi skriva arbetarrörelsens historia?” I den delen medverkar Ronny Ambjörnsson, professor i historia, förra talmannen Birgitta Dahl och Örjan Nyström, utredare hos LO-facken i Göteborg. På det följer sen ytterligare ett samtal om vem som ska skriva arbetarrörelsens historia.

Konferensen anordnas av Arbetarrörelsens arkiv i Skåne tillsammans med Malmö arbetarekommun, ABF i Malmö och LO Malmö och äger rum fredagen den 25 september klockan 09.30-16.30 på Backagården i Höör.

På lördag fortsätter konferensen med en träff för de skånska ombuden till partikongressen.

Jag kan passa på att berätta att jag den här gången har fått inbjudan till partikongressen och tackat ja.

Avveckla inte Seminarieparken – utveckla den!

23 september 2009 21:16 | Politik, Trädgård | 1 kommentar

Vid dagens sammanträde i kulturnämnden skedde något mycket sällsynt: en helt enhällig nämnd – samtliga partier från vänster till höger – sa nej till den föreslagna exploateringen av Seminarieparken.

Att omgärda de kulturhistoriskt minnesvärda byggnaderna med ny bebyggelse, som i praktiken skulle sluka i stort sett hela Seminarieparken, vore i sig en styggelse. Men till det kommer att själva parken är bevaransvärd och då inte bara utifrån det i och för sig mycket viktiga skälet, att annars ytterligare en av stadens större gröna lungor skulle komma att förstöras. I det här fallet handlar det också om att bevara seminarieträdgården med sina träd, bland annat fruktträd, och dessutom helst följa upp detta bevarande med att restaurera viktiga delar av den historiska seminarieträdgården, den som användes i undervisningen. På de flesta håll i Sverige har de här klassiska seminariemiljöerna skattat åt förgängelsen, men här finns alltså en unik chans att både bevara och återskapa.

Göra man så och gör parken mer tillgänglig, blir seminarieområdet en fantastisk tillgång för alla uppsalabor, inte bara de kringboende.

Första Fridegårds-stipendiet till Ola Larsmo

23 september 2009 18:01 | Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Kulturnämnden i Uppsala har tidigare kunnat utdela vistelsestipendier i Jan Fridegårds torp i Gunggräna, Dalby. Under de senaste åren har intresset för det här stipendiet varit ringa, och därför beslöt nämnden med stöd av kommunstyrelsen att uppdra åt fastighetsnämnden att sälja torpet och använda försäljningssumman till att omvandla vistelsestipendiet till ett penningstipendium till Jan Fridegårds minne.

Stipendiesumman har fastställts till 100.000 kronor att utdelas vartannat år – Håbo kommun, där Fridegård också bodde, har nämligen redan ett fridegårdsstipendium, som utdelas vartannat år.

Kulturnämnden beslöt vid sitt sammanträde i dag att tilldela författaren Ola Larsmo det allra första stipendiet till Jan Fridegårds minne. Motiveringen var:

Uppsala kommuns stipendium till Jan Fridegårds minne tilldelas Ola Larsmo för ett författarskap som talar till vårt samvete. Med skicklig berättarkonst, social realism och empati väjer han inte för det svåra.

Stipendiet delas ut söndagen den 15 novemberReginateatern.

Ur prismotiveringen:

”Ola Larsmo, född 1957 och bosatt i Uppsala, är känd genom sitt mångåriga och högkvalitativa författarskap. Han är även verksam som journalist. Ola Larsmos författarskap är liksom Jan Fridegårds folkbildande och flera av hans böcker har stark anknytning till Uppland. I sin senaste roman, ‘Jag vill tjäna‘, berättar Ola Larsmo om den prostitution som förekom i Uppsala i slutet av 1800-talet. I en kommentar till sin bok ‘Himmel och jord må brinna’ säger Ola Larsmo: ‘Det är i de mest mörklagda hörnen man finner de mest fängslande berättelserna.'”

Jag har tidigare själv här skrivit om Ola Larsmos bok ”Djävulssonaten”. Jag har vidare – här – skrivit om ett samtal om den boken på Uppsala stadsteater.

Allan Kämpe i egen serietidning

23 september 2009 7:49 | Serier | 8 kommentarer

För en tid sen skrev jag om Eugen Semitjovs rymd- och äventyrsserie ”Allan Kämpe”. Jag fick då några kommentarer från Urban Sjölander, som har forna knytningar till Öregrund och som ni då och då möter här på min blogg. Trots att han bor i Uppsala och förr alltså fanns i Öregrund, kände jag honom inte, visste inte heller att hans hustru driver en antikvitetsaffär, Två Sekel, på Kungsängsgatan i Uppsala.

Urban erbjöd mig att få ett nummer av serietidningen Allan Kämpe – det fanns en sådan tidning under det tidiga 1960-talet. Trots att jag alltid har varit serie-fan, missade jag den under dess korta tillvaro. Så jag tackade förstås tacksamt ja, och i dag var jag in på Två Sekel, träffade Urban och hämtade tidningen.

Det rörde sig om nummer 2 1962, som visade sig vara en tjock tidning i stort format, med serien i svart-vitt och så omslag i fyrfärg. Utgivare var Formatic Press. Tyvärr gavs Allan Kämpe ut bara under åren 1962-1963, med sammanlagt åtta nummer.

Det visar sig, när jag nu läser det nummer jag har fått av Urban, att min minnesbild av ”Allan Kämpe” som en spännande och vältecknad serie stämmer med verkligheten. Semitjovs tecknarstil är realistisk. Hans Allan Kämpe liknar hjältarna i många tidiga äventyrsserier, röker också pipa som till exempel Rip Kirby.

Själv mindes jag den främst som rymdserie, lite släkt med ”Blixt Gordon”, men det här numret av Allan Kämpe inleds med några avsnitt som mer påminner om äventyrsserierna från förr. ”Riddaren från Ringwald” är en historia om smuggling i spökskepnad mellan Tyskland och Frankrike, över Rhen. Och ”Den osynliga kvadraten” innehåller visserligen flygäventyr men inte i rymdskepp.

Större delen av tidningen upptas dock av rymdäventyr, om den av bröderna Sundberg konstruerade elektroraketen. I det första, inledande avsnittet genomför Allan Kämpe och hans Eva en råddningsaktion på månen. När sedan bröderna Sundberg har fått möjlighet att utveckla sin rymdfarkost genom att knytas till Hjärntrusten på Nordpolen, kommer det mer vidlyftiga och ännu mer spännande rymdäventyret. Färden ska gå till Mars men olika omständigheter som jag förbigår för att inte stöta mig med naturvetare och astronomer gör, att våra vänner är nära att krascha på Jupiter. På asteroiden Pallas möter de ett lilliputfolk, så litet att man kan se deras rymdskepp men inte dem själva. Och på Jupiters måne Callisto möter dem en utdöd civilisation, dock förmögen att på teknisk väg för besökarna berätta om sitt öde.

Jag upprepar: Varför ges inte ”Allan Kämpe” ut på nytt, till exempel i albumform eller i en serietidning med flera av gamla tiders äventyrsserier?

Ett återbesök i Elisabet Hermodssons bildvärld

22 september 2009 8:30 | Konst & museum, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Elisabet Hermodsson är född 1927 och således hela 82 år gammal. När jag nu, som en del i en rik utställning med hennes bildkonst på Uppsala konstmuseum, ser henne i Christian Stannows TV-film ”Tecken i rörelse”, påminns jag om hur vacker jag tyckte hon var då på sextiotalet när vi lärde känna varandra. Men hon är vacker nu också, flera årtionden senare. Jag och Birgitta kramade om henne, när vi anlände till vernissagen på Uppsala slott nu i lördags.

Elisabet är egentligen allkonstnär, betydande både som författare, bildkonstnär, visdiktare och sångerska. Som författare har hon framträtt dels som lyriker, dels som debattör med socialism och feminism och religiositet som grund. I det sista avseendet är vi inte själsfränder, men detta har inte hindrat mig från att känna djup respekt för henne och hennes ibland religiöst präglade verk – även om jag alltså är främmande för hennes kritik av vetenskap i den starkt rationalistiska traditionen.

Jag lärde känna denna konstnärligt mångsidiga och intellektuellt spännande person, när vi i slutet av 1960-talet tillsammans satt i styrelsen för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Uppsala. Elisabet var aldrig någon partigängare – då var hennes mans, konstnären Olof Hellströms, förhållande till socialdemokratin mer rakt och okomplicerat. Elisabet var demokratisk socialist, men partipolitiken passade kanske inte riktigt hennes fria själ.

När jag arbetade på socialdemokratiska partistyrelsen, hade jag under de sista femton åren en dikt av henne på skrivbordet:

Vakna först i sommartid

Somna från all vinterns gnid
det är vad jag önskar
vakna först i sommartid
och när ängen grönskar

Somna från allt satans gräl
fly från sorgebrunnen
vakna med en sommarsjäl
och ta en ros i munnen

Somna, drömma, vara tyst
inte höra kivet
Vakna först när sommarn kysst
solens färg till livet

Den här dikten finns fortfarande på skrivbordet i mitt arbetsrum, numera beläget i våningen på Idrottsgatan 12 nb, Uppsala.

1966 gav Elisabet ut en samling bilddikter, ”Dikt-ting”. En av de stora salar som nu härbärgerar utställningen på slottet ägnas helt åt hennes bilddikter i tusch från 1960-talet. Det gäller att se dem på nära håll: man måste kunna både uppfatta detaljerna i teckningarna och läsa den text som är en vital del av bilderna.

Den ännu större salen innehåller saker i större format, allt från kol och blyerts till olja på duk. Något enstaka verk är från 1970-talet, men tyngdpunkten i den här delen av utställningen ligger längre fram i tiden. Ängeln samsas med narren och döden; narren förekommer också – för att knyta an till hennes religiösa föreställningsvärld – korsfäst. Humor och svärta samsas. Förekomsten av grodor i flera av bilderna förklarar Elisabet själv i en UNT-intervju med att det påstås att grodan var Guds första försök att skapa människan.

Ulrika Knutsson invigde utställningen med att göra en introduktion så intressant att den borde publiceras.

Och hur som helst, måtte många hitta vägen upp till slottet. Utställningen pågår fram till 25 oktober.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^