Sommar med Ville Virtanen

Ville Virtanen är en känd skådespelare i Finland, inte minst på film. I Sverige är han, när det gäller film, fortfarande relativt aktuell som medverkande i filmatiseringen av Susanna Alakoskis roman ”Svinalängorna”.

Hans Sommar-program öppnade en dörr mot det finska Finland, det som både historiskt och, fortfarande, geografiskt finns så nära oss men ändå känns som en sluten och främmande värld för många svenskar. En förklaring till detta är förstås språket: finskan, ett finsk-ugriskt språk, är tillsammans med sina släktingar – estniska, samiska, ungerska och ett antal språk som talas av folk inom den nuvarande Ryska federationen – vad gäller ordstammar och grammatik mycket olik övriga europeiska språk och alla indoeuropeiska språk. Men bland finnarna odlas också sociala och kulturella attityder, många av dem oförargliga, andra – sådana som nu exploateras av de så kallade Sannfinländarna – precis som Virtanen framhöll främlingsfientliga och stötande inte bara för dem som utsätts för de här attityderna.

I Finland har också klassmotsättningarna tagit sig mycket mer militanta uttryck än till exempel i Sverige. Virtanen påminde om inbördeskriget mellan vita och röda, en uppgörelse vars brutalitet tidigare har skildrats både skönlitterärt och vetenskapligt. Dessa och ännu tidigare erfarenheter kan ju sedan ha spelat en roll för finländarnas seghet och slagstyrka i vinterkriget och fortsättningskriget mot det vida större Sovjetunionen, men detta eventuella samband blev inte tydligt i Virtanens program, som var starkare i enskildheterna än i den sammanhängande analysen.

Virtanens musikval bestod inte bara av men också av finsk musik, vilket var helt naturligt i just det här sammanhanget. Jag gladde mig alltså åt att få höra den gamle mästaren Olavi Virta, också ett stycke politisk musik som ”Viiniä malja martyyreille” med Tuomio Nurmari viides kolonna. I det sist nämnda fallet hade dock alla de svenska lyssnare som inte kan finska ett handikapp.

De inhemska rasisterna tacklade Virtanen med att spela Miriam Makeba, och slutnumret, ABBAs ”S.O.S”, tydde jag som ett nödrop från en nation, där Sannfinländarna i de senaste galluparna har blivit största parti.