Första maj-måltid i förväg

29 april 2015 21:11 | Mat & dryck, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Veckor då vi hjälper till med att få i väg barnbarnen Viggo och Klara till skolan, lagar deras mamma, vår dotter Kerstin, i gengäld middag även till oss. Kerstin är fenomenal på att laga god mat från grunden, men i dag valde hon något överraskande annorlunda, och jag tror att jag vet varför. Det har med det annalkande Första maj att göra.

Det hon bjöd på var skivor av rökt kasseler och till det ett par sorters melon och ett par sorters chips, bland annat Sourcream & onion.

Det här var, i lätt modifierad form, den måltid jag brukade bjuda på när vi kom hem efter Första maj-demonstration och efterföljande möte.

Barnens mamma var, när de var små, en mycket efterfrågad Första maj-talare och fick ofta tala någonstans ganska långt bort från Uppsala. Hölls mötet inte på relativt kort avstånd från Uppsala, stannade jag hemma med barnen och gick med dem i demonstrationståget i hemstaden.

Oftast låg Första maj-aktiviteterna under normal lunchtid, så det gällde att få mat på bordet, när vi äntligen kom hem. Och då kom det att bli något som inte fordrade lång och komplicerad matlagning, mest bara att koka lite potatis medan man ställde fram det övriga. Alltså serverade jag skivor av något slags skinka, skivor av melon, lite sallad och ett par sorters chips – till chipsen snabblandade jag ett par sorters dip, av gräddfil och oftast dipmix av ett par sorter, oftast med gul lök respektive dill och gräslök.

I år ska Kerstin besöka brorsan Matti och hans och Karins nya baby på Första maj.

Jag och Birgitta ska göra samma sak kommande lördag. Det besök vi tidigare hade planerat blev inte av – Matti och hans familj hade nämligen drabbats av svinkoppor, förmodligen hemförda av den nya babyns storasyster Ella från dagis. Men penicillinkur pågår.

Trädgård och musikalisk bakgård

28 april 2015 23:01 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Det blev mycket TV i kväll.

Mer av en slump såg jag en del av ”Go’kväll” – fastnade där för ett par inslag om trädgård och odling: dels råd från den kunniga Gunnel Carlson, dels ett besök i Tage Andersens orangeri, fyllt av kamelior.

Uppfylld av detta fortsatte jag med att efter Rapport se även det nya programmet ”Trädgårdstisdag” med Pernilla Månsson Colt som programledare. Det kommer jag aldrig att göra igen, eftersom programmet var en salig röra av restaurering av ett uthus (med hjälp av grejer som de flesta människor inte har), udda matlagning och lite om odling, främst gödsling. De medverkande, framför allt damen i de egendomliga trädgårdskläderna, får för min del gärna hamna i gödselstacken.

Sen såg jag ytterligare ett presentationsprogram av låtar som ska tävla i Eurovision Song Contest. De bedömdes av en liten jury, som bestod av tidigare deltagare i de svenska schlagerfinalena, bland annat Christer Björkman, och leddes av Sarah Dawn Finer.

Den här gången förstod jag mig inte på deras preferenser.

I mina öron lät i och för sig Österrikes bidrag ”I Am Yours”, som framfördes av The Makemekes, ganska bra. Så också i deras, men den hamnade inte tillräckligt högt upp i deras sammanvägda rankinglista.

Ännu längre ner i den hamnade Ungerns bidrag, ”Wars For Nothing” med Boggie (Boglárka Cseme). I mina öron hade den här låten den överlägset bästa melodin.

Jag gör verkligen inte det valet för att jag skulle gilla den politik Ungern för, och jag begriper därför inte de reservationer den här bedömningsgruppen gjorde mot Ryssland, alltså dess politik, inte dess tävlingsbidrag (som jag själv inte fann så bra som de gjorde).

Eurovision Song Contest är en tävling i populärmusik, inte politik. Och inte heller i dans, koreografi, ljuseffekter et cetera skulle jag vilja tillägga.

Finsk eftervalsdebatt inom partierna

27 april 2015 17:42 | Politik | 2 kommentarer

Lännen Media, som består av tolv finska landskapstidningar, har tagit pulsen på partierna efter valet. Människor i förtroendeställning i partierna har utfrågats. Som ett exempel kan tas Vasemistoliitto, Vänsterförbundet, där 141 kommunpolitiker, en femtedel av alla partiets kommunfullmäktigeledamöter, har tillfrågats.

Vänsterförbundets ordförande, Paavo Arhinmäki, tycks ligga risigt till, om någon utmanar honom. Bara 12 procent anser att hans ställning är mycket stark.

Kristillisdemokraattit, Kristdemokraterna, gjorde ett ganska uselt val och ordföranden, Päivi Räsänen, får enligt den här artikeln sannolikt en utmanare vid den kommande kongressen.

Ordföranden för Sosialidemokraattinen Puolue, Socialdemokratiska partiet, Antti Rinne, behöver dock enligt den här enkäten inte vara särskilt orolig. 62 procent av partiets kommunpolitiker anser att han har en stabil position och 12 procent att den är stark.

Ordföranden för Kokoomus, Samlingspartiet, Alexander Stubb, har trots nedgången i valet också stöd inom sitt parti: 35 procent anser att hans position är stark och 49 procent att den är stabil.

Svenska Folkpartiets Carl Haglund, Perussuolmalaisten (Sannfinländarnas) Timo Soini och Vihhreän Liitton (Gröna Förbundets) Ville Niinistö är i en klass för sig. De stöds av 85-97 procent av respektive partis ledamöter.

Norge: Allt fler inom Kristelig Folkeparti vill nu hellre samarbeta med Arbeiderpartiet

27 april 2015 17:15 | Politik | Inga kommentarer

De norska mittenpartierna är sedan länge splittrade, när det gäller valet av samarbetspartner. Senterpartiet har valt att samarbeta med Arbeiderpartiet och har även klarat att samregera med Sosialistisk Venstreparti. Liberala Venstre och Kristelig Folkeparti har däremot valt att i princip stödja den sittande blå-blå regeringen.

I Kristelig Folkeparti höjs nu allt fler röster för att man i stället borde samarbeta med Arbeiderpartiet. Det intressanta är att detta sker med hänvisning till partiets värdegrund.

Ett färskt exempel på den här omsvängningen är tidigare generalsekreteraren i Indremisjonsforbundet och sentralstyremedlemmen i KrF Karl Johan Hallåker, som nu går ut offentligt och förordar att Kristelig Folkeparti efter höstens kommun- och fylketingsval ska söka lokalt samarbete med Arbeiderpartiet och Senterpartiet. Hallåker ogillar den ”kommersliberalisme” regeringspartierna står för, också det han kallar deras centraliseringsiver.

Helt oproblematiskt skulle dock inte ett samarbete av den typ han förordar bli, om KrF kom in i regeringen. Han är en stark Israel-försvarare, ogillar söndagsöppna butiker och vill göra alkohol svåråtkomlig.

Danmark: Socialdemokratiet drar röster från Dansk Folkeparti. Men Radikale Venstres nedgång hotar en vänsterseger

27 april 2015 16:41 | Politik | 2 kommentarer

Vad man nu än anser om Helle Thorning-Schmidts (s) markerat invandringskritiska strategi, tycks den opinionsmässigt vara en framgång. Den här frågan har starkt bidragit till att Socialdemokratiet sedan valet 2011 har tappat över 50.000 väljare till Dansk Folkeparti. Men den nya, stramare hållningen, senast manifesterad vid EU-mötet, tycks ha bidragit till att lyfta partiet. Under de senaste sex månaderna har cirka 8.000 tidigare DF-väljare bytt till Socialdemokratiet.

Socialdemokratiet satsar på en rätt så nationalistisk förvalskampanj med paroller som ”Det Danmark du kender”, ”Kommer du till Danmark skal du arbeide” och ”Stramme asylregler och flere krav til invandrere”.

Men Socialdemokratiets ökade opinionssiffror har sin grund också i vinster från övriga vänsterpartier, Enhedslisten, Socialistisk Folkeparti och socialliberala Radikale Venstre, som (S) samregerar med. Här kan det också röra sig om vänsterväljare i vid mening, som vill ha en stramare invandringspolitik utan att på köpet behöva få hela DF-konceptet. I De Radikales fall kan dock partiets påtagliga ras i opinionsmätningarna ha att göra med att partiets tidigare partiledare Margrethe Lysager har blivit EU-kommissionär och att hennes efterträdare, Morten Østergaard, är mycket mindre lyskraftig.

Allt det här ger utslag också i de danska opinionsmätningarna. Vi utgår som vanligt från resultatet i folketingsvalet 2011:

Socialdemokratiet 24,8 procent
Radikale Venstre 9,5 procent
Socialistisk Folkeparti 9,2 procent
Enhedslisten 6,7 procent
Venstre 26,7 procent
Dansk Folkeparti 12,3 procent
Konservative Folkeparti 4,9 procent
Liberal Alliance 5,0 procent

Ritzau Index fördelar för närvarande partisympatierna så här:

Socialdemokratiet 24,5 procent
Radikale Venstre 6,6 procent
Socialistisk Folkeparti 6,7 procent
Enhedslisten 8,2 procent
Venstre 23,2 procent
Dansk Folkeparti 18,6 procent
Konservative Folkeparti 4,0 procent
Liberal Alliance 5,9 procent

Ritzau redovisar också de underliggande gallupundersökningar, som är sammanvägda i indexet. Den senaste är den här.

Voxmeter 26 april:

Socialdemokratiet 25,1 procent
Radikale Venstre 5,8 procent
Socialistisk Folkeparti 6,7 procent
Enhedslisten 7,9 procent
Venstre 23,7 procent
Dansk Folkeparti 18,3 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 6,6 procent

Tidningen Berlingske gör en egen sammanvägning av olika gallupar, Berlingske Barometer, inte identisk med Ritzau Index. Den ser för närvarande ut så här:

Socialdemokratiet 24,7 procent
Radikale Venstre 6,5 procent
Socialistisk Folkeparti 6,5 procent
Enhedslisten 8,3 procent
Venstre 22,9 procent
Dansk Folkeparti 19,1 procent
Konservative Folkeparti 3,9 procent
Liberal Alliance 6,0 procent

Ritzau – motsvarigheten till svenska TT – har också räknat om sitt Index till mandatutfall:

Socialdemokratiet 45 mandat
Radikale Venstre 10 mandat
Socialistisk Folkeparti 12 mandat
Enhedslisten 14 mandat
Venstre 43 mandat
Dansk Folkeparti 33 mandat
Konservative Folkeparti 6 mandat
Liberal Alliance 12 mandat

Det skulle ge vänsterpartierna 81 mandat. Men högerpartierna, med sammanlagt 94 mandat, skulle ändå vinna valet.

Mycket hänger på om det nya partiet Alternativet, som i dag stöds av 1,2 procent, klarar 2 procents-spärren.

När politiken blir teater

26 april 2015 18:12 | Mat & dryck, Media, Musik, Teater | 6 kommentarer

Daniel Suhonen skrev boken om Håkan Juholts uppgång och fall, ”Partiledaren som klev in i kylan” (Leopard, 2014). Det är en bok på in emot 550 sidor, så väldokumenterad – Suhonen har på något sätt fått tillgång till de under en tjugoårsperiod hemliga protokollen från Socialdemokraternas verkställande utskott och har sannolikt också haft uppgiftslämnare, som har stått honom bi – att de i boken agerande politikerna uppenbarligen inte har funnit det meningsfullt att dementera eller försöka lägga till rätta.

Att banta ner allt detta till en fungerande teaterpjäs är därför ingen lätt uppgift, men jag tycker ändå att Stina Oscarssons scenversion, också kallad ”Partiledaren som klev in i kylan”, med premiär i går på Uppsala stadsteater, är sevärd.

Daniel Suhonen har – berättade han själv för mig under samlingen före premiären för särskilt inbjudna gäster; jag känner Suhonen en smula ända sen han var ganska ung – fått läsa manus i förväg, och i det tryckta programmet kan man om pjäsen läsa ”av Stina Oscarsson efter boken av Daniel Suhonen”.

Och en del av det som Håkan Juholt (trots utseendeolikheten utmärkt spelad av Aksel Morisse) säger, sådant som en bit ur det tal Juholt höll för den socialdemokratiska partikongressen – jag var där – när han valdes till ordförande och en bit ur det avskedstal han höll i Oskarshamn när han avgick, känner jag själv igen.

Mer problematiskt är det att knyta flertalet av de repliker som yttras vid till exempel VU-sammanträdena till bestämd person, och jag tror inte heller att det har varit manusförfattarens eller regissörens (Ulla Kassius) avsikt att ge föreställningen en dokumentär karaktär av den typen – den normala teaterpubliken vet ändå inte vilka VU-ledamöterna 2011-2012 var.

De nio agerande skådespelarna, flera av dem för övrigt mycket yrkeskunniga, har också i olika delar av pjäsen olika roller. I dess början agerar de publik i ett Folkets hus någonstans, en publik som väntar på Daniel Suhonen, som ska berätta om sin Juholt-bok. Utöver VU-ledamöter spelar de också det mediauppbåd som jagar Juholt. En av dem (Moa Silén) spelar Juholts nya kärlek, hon som visar sig ha en förskingring i bagaget och vars hyresandel Juholt, måhända i naiv oskuld, lät Riksdagen betala. Flertalet i publiken kan säkert identifiera Mona Sahlin, men lika säkert har flertalet ingen aning om vem PR-mannen (och tidigare SSU-ordföranden) Niklas Nordström är.

Stina Oscarsson försöker alltså inte idealisera Håkan Juholt, och det förefaller vid pjäsens slut inte helt orimligt att han väljer att avgå. Men till det senare bidrar – det framgår med all önskvärd tydlighet – också partivänner i olika positioner, socialdemokrater som ogillar Juholts vänstergir.

Allt detta får vi se med fanborg på scenen och uppbackat av sånger som ”Vi bygger landet” och ”Internationalen”.

Det var fullsatt vid premiären, och jag såg förstås en del kända socialdemokrater i publiken, till exempel det socialdemokratiska partidistriktets nyligen avgångna ordförande Agneta Gille. Jag vet inte hur mina partivänner reagerade, men skratten (och några spontana applåder) under föreställningens lopp tydde på att publiken förstod vad den här pjäsen ville säga, och när den var slut ropades ensemblen in tre gånger och fick varma applåder.

* * *

När vi efter föreställningen var på väg till garderoben, gick vi förbi Daniel Suhonen, men han var upptagen av ett annat samtal, så jag fick inte tillfälle att prata mer om pjäsen med honom.

I stället träffade jag (och lite senare även Birgitta) en gammal vän från Laboremus-tiden, Jonas Sima, senare filmare och filmkritiker på Expressen, även kolumnist i Aktuellt i politiken (s) på min tid som chefredaktör. Han hade sett föreställningen tillsammans med dottern Jonna Sima, numera på LOs Arbetet.

Birgitta och jag hade först tänkt äta ute efter teatern men bestämde oss för att i stället köpa två rejäla sushi på den japanska restaurangen på Centralstationen och sen äta hemma.

Melodikrysset nummer 17 2015

25 april 2015 12:12 | Musik | 2 kommentarer

Lyssna till ditt hjärta”, fast i dag inte på svenska, kände jag ju igen, men sen blev jag jätteförbryllad. Jag hade antecknat att låten var från Melodifestivalen 2006, och då var den ju inte med. Nej, 2001 var det Friends sjöng den.

Det kanske mer märkliga är att jag allra först inte kunde hitta årets vinnarmelodi i mitt musikminne. Men sen kom jag ju ändå på att det var ”Heroes” med Måns Zelmerlöw som spelades.

Det finns äldre svenska schlager som sitter som berg i mitt musikminne, förmodligen för att melodi och/eller refräng omedelbart fastnar.

Ett exempel ur dagens kryss är ”Drömmen om Elin”, en adaption av Carl Jularbo. I det fallet blir jag inte bortvirrad av att den sjungs på finska av Pekka Himanka.

Eller ta den gamla Jules Sylvain-schlagern ”Titta in i min lilla kajuta”. Den finns kvar i melodiminnet i insjungning av Sven-Olof Sandberg.

Och Evert Taube har jag allt av i ett par boxutgåvor, däribland även ”Ellinor dansar”. Fast i dag hörde vi den med Anna Lotta Larsson.

”Everywhere” (CD samt titellåt) med Sophie Zelmani har jag visserligen inte, men det var inte alltför svårt att höra, att det var hon som sjöng.

Jag gissar att en av dagens svårare frågor för många krysslösare var den med en låt av Louise Hoffstens pappa Gunnar, särskilt som låten som spelades har två titlar. När Perry Como spelade in den, fick den heta ”I Confess”. Men i svenskt original heter den ”Utan dig”.

Mycket lättare var det säkert för de flesta att känna igen ”We Are the World”.

”My Fair Lady”, ur vilken ”Med en gnutta flax” var hämtad, såg jag för egen del i samband med elevriksdagen 1959, men jag tror att den här musikalen fortfarande är relativt välkänd. I det här fallet skulle vi klara att översätta ”flax” till ”tur”.

Lasse Åberg, skaparen av ”Sällskapsresan” (1980), känner jag en smula – han är liksom min hustru så kallad hedersupplänning. Men jag är ju inte direkt ensam om att ha sett hans filmer.

Robert De Niro har ju inte gjort karriär främst som sångare, men många har säkert sett Martin Scorseses ”New York, New York” från 1971, där De Niro tillsammans med Liza Minnelli sjunger ”Blue Moon”.

Och sen var det bara dagens barnlåt kvar, som så ofta signerad Alice Tegnér: ”Mors lilla Olle”. Olle tycker mycket om blåbär och plockar sådana. Fast det är väl inte riktigt blåbärssäsong än, Anders Eldeman?

Själv ska jag under helgens lopp bekanta mig med vårt allra senaste barnbarn och samtidigt, lite försenat, födelsedagsgratulera hennes syster, storasyster numera, minsann!

Men dess förinnan ska vi gå på premiär på Uppsala stadsteater och se Stina Oscarsons ”Partiledaren som klev in i kylan”, byggd på Daniel Suhonens bok med samma namn.

Danskarna föredrar Helle Thorning-Schmidt (s) som statsminister

24 april 2015 17:49 | Politik | 3 kommentarer

Enligt en mätning, gjord av Norstat för Altinget, är den sittande statsministern, Helle Thorning-Schmidt (s), klar favorit till posten som statsminister efter det val till Folketinget som snart måste utlysas. 34 procent av de tillfrågade vill ha henne kvar på statsministerposten.

Oppositionsledaren, borgerliga Venstres ordförande Lars Løkke Rasmussen, föredras av 26 procent. Min egen gissning är att hans kostymaffärer och andra tillkortakommanden har sänkt hans aktier även bland borgerliga väljare.

21 procent säger att de vill ha en tredje kandidat, och 18 procent svarar ”vet ej”.

Man kan även notera att båda huvudkandidaterna ligger lika till (31 procent var) bland männen. Men av kvinnorna föredrar 37 procent Thorning och bara 22 procent Løkke.

Det här stämmer också överens med den aktuella trenden i opinionsmätningarna.

I Voxmeters senaste mätning för TV2 har Socialdemokratiet, med 25,5 procent, nu en uppslutning som överstiger valresultatet 2011 med 0,7 procentenheter.

Partiets problem inför det kommande valet är att dess regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, i samma mätning stöds av bara 6,4 procent, vilket gör partiet till det röda blockets minsta, mindre än både Socialistisk Folkeparti och Enhedslisten.

Men också ett av partierna på den motsatta kanten har stora problem. Konservative Folkeparti är nere på 2,9 procent.

Sammantaget leder ändå det blå blocket, omräknat till mandatutfall, med 91-84.

Finland: Vad ska Socialdemokraterna göra efter åtta raka förluster, i valet nyligen den allra största?

23 april 2015 17:58 | Politik | 7 kommentarer

De finländska socialdemokraternas (Suomen Sosialidemokraatinen Puolue) nesliga valresultat, 16,5 procent, vilket placerar partiet på fjärde plats, har förstås utlöst diskussion i partiet om vad partiet nu borde göra.

Partiordföranden Antti Rinne, finansminister i den regering som fanns före valet (och fortsätter tills en ny regering är på plats), har inte släppt tanken på att regera vidare, nu tillsammans med valvinnaren Centern, Suomen Keskusta, och förmodligen ytterligare något av de stora partierna (Perussuomaslaiset – Sannfinländarna – eller Kokoomus – Samlingspartiet). För detta verkar han ha stöd i delar av partiet.

Men det finns också ledande socialdemokrater, som öppet förordar opposition. Undervisningsminister Krista Kiuru gick spontant på den linjen, och Liisa Jaakonsaari, nu EU-parlamentariker, tidigare minister, säger rakt ut att Antti Rinne och hela partiet nu saknar trovärdighet och partiet därför behöver vara i opposition.

Särskilt intressanta är kommentarerna från Jutta Urpilainen, som Rinne i maj 2014 lyckades avsätta från partiordförandeposten (och därmed från finansministerposten) med knapp kongressmajoritet, 257-243. Eftersom ordföranden i SDPs riksdagsgrupp var en av dem som slogs ut i valet, ville många av de nyvalda socialdemokratiska riksdagsledamöterna – en majoritet nu kvinnor – att Urpilainen nu skulle ställa upp som ny ordförande.

Urpilainen tackade dock nej.

Frågan är varför.

Antti Rinne förklarade vid socialdemokratiska riksdagsgruppens möte, att han hade erbjudit henne en ministerplats, vilket ju inte går att kombinera med posten som gruppordförande.

Jutta Urpilainen har en helt annan förklaring:

– Rinne hänvisade till att vi representerar olika politiska linjer, och att det är i partiets intresse att jag inte är gruppordförande.

– Eftersom partiet precis varit med om en valförlust vill inte jag vara den som är med och splittrar partiet på något sätt, utan respekterar den här planen, och är inte tillgänglig för poster i gruppledningen.

Vilka politiska linjeskillnader det handlar om vill hon inte utveckla.

Klart är att partiledaren sätter hård press på partiföreträdarna att sluta upp bakom hans förhandlingslinje. Den ovan nämnda minstern Krista Kiuru har redan tagit tillbaka vad hon spontant sa på valnatten.

Noteras bör att Jutta Urpilainen med 11.592 personröster var mycket nära det röstetal den sittande partiordföranden fick i riksdagsvalet.

Grønland skjuter på självständigheten

23 april 2015 16:42 | Politik | Inga kommentarer

Grønland, länge en dansk koloni, har gradvis utökat sitt självbestämmande – när det gäller inrikespolitiken är landet i dag i stort sett en självständig stat. Men flera av de ledande partierna och politikerna, senast socialdemokratiska Siumuts (Framåt) partiledare Aleqa Hammond, som efter frikostig användning av statliga medel till egen och den egna familjens nytta nesligt fick lämna både partiordförandeskapet och statsministerposten, har betonat målet fullständig självständighet.

Siumuts nye partiledare, som efter valet i höstas också blev inatsisartut, ordförande för nalakkersuisut, regeringen, alltså statsminister, heter Kim Kielsen.

Kielsen har tillsammans med den danske kronprinsen Frederik besökt Japan och där i en intervju tydligt sagt något han även tidigare har varit inne på: Grønland har mer än nog av akuta problem som arbetslöshet, bostadsbrist, hotande budgetunderskott och fattigdom, vilket gör att frågan om självständighet knappast kommer att aktualiseras förrän någon gång i framtiden.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^