Ett gott nytt – ett socialdemokratiskt – år!

31 december 2009 17:11 | Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag har varit ute en sväng i dag också, varit och handlat ingredienserna till den nyårsaftonsmiddag jag ska laga. På Konsum träffade jag anställda – vänner – som frågade hur jag mådde och tillönskade mig gott nytt år. Birgitta inte bara följde med mig till Konsum utan har också varit ute på tomten ett par svängar: Dels tog hon in enris och prydde det med julprydnader – granen står ju kvar i lägenheten i Uppsala. Dels skottade hon runt grinden och så gången upp till huset – vi har haft ett tidvis ymnigt snöfall i dag.

Hon tillämpar en fin gammal socialdemokratisk värdering: är solidarisk med en som just nu är mer skröplig än hon är.

Upprördheten över hur cancersjuka och en människa som just har förlorat ett barn behandlas påminner om att de klassiska vänstervärderingarna fortfarande lever.

Inför 2010 kan vi bara hoppas att denna folkliga vrede ska bära ända fram, leda till en röd-grön valseger.

Men ska socialdemokratin dessutom kunna bibehålla sin ledande ställning inom den röd-gröna valalliansen och, ännu hellre, stärka denna, måste partiet hitta sin själ, återvända till allt det som en gång förde det till de stora segrarna. För när väljarna med egna ögon ser att socialdemokratin står för de solidariska lösningarna och att en socialdemokratisk politik ökar jämlikheten i samhället, kommer den gamla tilltron till partiets förmåga tillbaka!

Snart ska jag ut i vintermörkret och tända marschallerna, som ska lysa oss in i det nya året.

Må 2010 bli ett socialdemokratiskt år!

Tyvärr finns det inga vinteriden för människor

30 december 2009 16:08 | Deckare, Film, Mat & dryck, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag kan se estetiska poänger med vintern, om jag betraktar den genom fönstret eller på julkort.

Men i grunden skulle jag gärna hoppa över vintern om det gick.

Jag påminner mig en historia från yngre år då jag var FiB-ombud och sålde Folket i Bild och förlagets folkböcker i Juniskär med omnejd. En bok som jag då sålde och förstås själv läste var Allan Erikssons roman ”Farväl till Paradiset”.

Eriksson är en i dag tämligen bortglömd författare, men i hans ”Farväl till Paradiset” hittade jag en själsfrände i konstnären Tapper, som ogärna gick utanför dörren under vintern. Så han la upp ett försvarligt upplag av konserver, och så byggde han en gång från huset till vedboden. På så sätt slapp han gå ut.

I förmiddags var det dags för årets vinterutflykt till sommarhuset i Öregrund, det som jag så brådstörtat fick lämna i höstas, med ambulans när jag fick hjärtinfarkt.

Den här gången tog vi som vanligt buss 811 från Uppsala till Öregrund, väl rustade med julklappsböcker, julklappsskivor och julklappsfilmer plus det som återstår av julskinkan och mina estniska julsyltor. Ja, lite mer var det förstås, till exempel ett antal blommande julhyacinter. Tillräckligt mycket för att vi skulle ta taxi både till öregrundsbussen och sen från den till vårt hus.

Antalet kallgrader är lägre här ute i havsbandet, men vinden bet i kinderna när vi sen måste gå ärenden till Systemet respektive Konsum. Och jag frös om fingrarna. De handskar jag har är inte tillräckligt varma.

Inomhus var det nio-tio grader när vi anlände, men Birgitta vred upp termostaten på värmepumpen, så nu är det i alla fall ganska hygglig värme om man står i varmluftsströmmen närmast den. Vi har ännu ingen tidigare erfarenhet av värmepump som värmekälla så här års, men blir det inte tillräckligt varmt tillräckligt fort, har vi ju de kostnadsslukande elradiatorerna att ta till.

En välsignelse var det i alla fall att det var skottat utanför grinden och på gången upp till huset – vid flera andra mellandagsankomster har snöplogen begravt grinden, så att man har fått starta vintervistelsen i Öregrund med att med väskor kravla eller rulla sig över grinden och sen, iförd lågskor, pulsa upp till huset. Men den här gången hade Birgitta ringt Roger den ängeln; Roger fixade också hönsnäten runt fruktträden när jag just när jag hade börjat sätta upp dem i höstas drabbades av hjärtinfarkt.

Närmast blir det ”Grabbarna i 57an” i TV, sen middag och på det ”Morden i Midsumer”, också det i TV.

Men i morgon måste jag nog gå ut igen. Det är jag som lagar mat på nyårsafton, och maten är inte inhandlad. Och så måste jag väl sätta ut marschaller, ge fåglarna mat och kanske ytterligare något annat som dess värre fordrar att jag går utomhus.

När öknen bringas blomma

29 december 2009 14:35 | Film, Musik | Inga kommentarer

Den tysk-amerikanska filmen ”Bagdad Café” (”Out of Rosenheim”, regi Percy Adlon) från 1987 är en både märklig och sevärd film. Den är komisk i den absurda skolan, samtidigt både fantasifull och djupt mänsklig.

Filmens geografiska centrum är ett motell beläget i Mojave-öknen i Nevada. Avståndet till nöjeslivet i Reno känns enormt; här stannar någon enstaka bil till vid macken, men motellets cafédel är en dammig skräpkammare och till och med kaffeautomaten är, när filmen börjar, ur funktion.

Här härskar den temperamentsfulla, mörkhyade Brenda (CCH Pounder) omgiven av barn, barnbarn och diverse udda existenser. Alldeles i början av filmens handling ger sig hennes man i väg efter ett gräl.

På den dammiga vägen kommer så en kvinnlig tysk turist, Jasmin Münchgestettner(Marianne Sägebrecht), överviktig och klädd i märkliga kläder, bland annat en bayersk fjäderhatt. Hon har, utan något annat mål än att bli av med sin man, gett sig ut på vägarna och råkar bara komma till Bagdad Café släpande på sin väska. Hon betalar med en resecheck, till att börja med för ett dygn. Men hon blir kvar.

Filmens nav är kampen mellan de här kvinnorna, Brendas misstro mot den främmande kvinnan och hennes udda beteende och märkliga kläder och hur Jasmin så småningom vinner Brendas förtroende och bokstavligen får det här lilla stället ute i öknen att blomma upp.

Jasmin vinner terräng på flera olika sätt. Dels blir hon vän med Brendas yngre familjemedlemmar och också med den före detta hollywooddekoratören och målaren Rudi Cox (Jack Palance). Dels röjer hon upp på motellet, skurar först sitt eget rum och rensar sen upp och målar om i reception och café. Som kronan på verket visar hon sig också vara en skicklig illusionist, som med sina nummer trollbinder en allt talrikare publik av chaufförer och andra. Också Brendas son Salomo (Darron Flagg) dras in i omvandlingen av motellet: Han är musikalisk – spelar bland annat Bach-preludier – vilket Jasmin snart upptäcker.

Många karaktärer i den här filmen, den ena mer udda än den andra, vore värda särskilda kommentarer, men i en klass för sig står hollywoodmålaren Cox (Palance), som i filmen bland annat ges funktionen av den som gradvis lockar ur den i början av filmen som föga attraktiv framställda Jasmin något som trots hennes yppighet till övermått måste betecknas som skönhet och rent av erotisk lockelse.

Mot slutet, med dess musikshow, blir den här filmen kanske inte riktigt lika bra, men man blir mänskligt varm om hjärtat av den. Den finns på DVD.

Summa summarum: mörkret är bara tillfälligt!

27 december 2009 13:56 | Barnkultur, Musik | 2 kommentarer

Lennart Hellsing har gett ut 120 böcker varav hälften är bilderböcker. Texterna i bilderböckerna utmärks av ordfantasi och associationsrikedom, och effekten av dem har förstärkts av samarbete med fantasirika och skickliga illustratörer. Ett tidigt exempel, från 1950, är ”Summa summarum”, där Lennart Hellsings ramsor illustreras av Poul Ströyer.

Ströyers illustrationer bidrar till att tydliggöra innebörden av Hellsings texter, som när ”Nicko Ticko Tinn och jag / vi for till stjärnorna en dag” illustreras med gubbar med rykande pipor i munnen. Ännu tydligare blir det här när Hellsing använder ett för dagens barn förmodligen okänt uttryck, när fru Pantalong ”kokar till middag / rammelbuljong” och detta illustreras dels med en kastrull innehållande en mattpiska och en brödkavel, dels med en liten kille som vänder byxbaken i riktning mot morsan.

De här båda exemplen visar också att Hellsing aldrig har dragit några skarpa gränser mellan det som får avhandlas för barn och det som inte får det.

Hellsing har aldrig varit insmickrande. Det som säkert upprörde många men ganska snart fångade desto fler, när han förnyade bilderboksgenren med till exempel ”Summa summarum”, var också de tvära kasten mellan motsatser och inlånen av detaljer som bara kan förklaras med att vi befinner oss i sagans och fantasins värld.

Det förra kan illustreras med följande vers:

Filip Glad i Filipstad
kokte en gryta med marmelad:
Socker, citron och getingbon,
peppar och salt och en julegalt,
fjorton hinkar med tjära.

Det senare blir tydligt i följande vers:

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag gunga med dej
i ett gult citronskal många gula mil
upp och ner och bort på sjön av citronil.

Fast citronil borde väl egentligen skrivas Citronil, ett ord som väl behöver förklaras för dagens unga läsare/åhörare, som nog aldrig har kommit i kontakt med den här läsken.

Boken innehåller, när den nu återutges (Rabén & Sjögren, 2009), längst bak också noter, vilket är viktigt med tanke på att verserna i den har blivit berömda inte minst i Knut Brodins tonsättningar. Men annars finns flertalet av dem tillgängliga i originalinspelningar från 1955 på ”Krakel Spektakel Skivan” (Warner 3984 26943-2), där Lars Ekborg spelar Krakel Spektakel och Yvonne Lombard Kusin Vitamin – visorna sjungs av Astrid Söderbaum och Lars Lennartsson till Erik Johnssons orkester. (Det finns också modernare inspelningar – se till exempol ”Visor och ramsor i Hellsingland” under Kulturspegeln, Barnkultur.)

Lennart Hellsing fortsätter att ge ut nya barnböcker, nu senast ”Lillebror och natten” (2009 på det liksom Rabén & SJögren KF-ägda Eriksson & Lindgren).

Det här är en prosabok, vilket väl gör sitt till för att ge texterna ett lugnare tempo, men associationsrikedomen finns där fortfarande.

Berättelsen har formen av dialoger mellan lillebror och storebror och dessa rör viktiga frågor som ”Vad gör Mörkret hela dagarna?”, ”Vad är Mörkret, och måste man vara rädd för det?” och ”Finns det nattdjur som bor under sängarna?” – och blir solen kanske röd fram mot kvällen därför att den då sätter på sig en röd pyjamas?

Bokens illustratör, Ane Gustavsson, känner jag inte till sedan tidigare, men jag tycker att hennes bilder passar den här bokens kynne: Hon både fångar natten ur lillebrors lite skrämda perspektiv och låter sedan bildfantasin skena i väg i takt med Hellsings fortfarande associations- och fantasirika kast i handlingen.

Både illustratören och textförfattaren tillåter sig inlån.

När solen utanför fönstret beger sig vidare västerut – den siste mohikanen där är ännu inte död! – och blir kvällsröd (det är väl därför indianerna är röda?), ser vi också Kusin Vitamin hänga och slänga i en gardin, så där som hon en gång tecknades av Poul Ströyer.

Hellsing lånar friskt från olika källor. På Grönland kastar solen sitt blekgröna sken över Eskil Eskimårtensson, Eskvajer rätt och slätt. Och lite längre fram hittar man en känd vers signerad Jeremias i Tröstlösa:

En borde inte sova,
när natta faller på.
En borde se på stjärnorna,
en borde vara två.

Fast då kommer förstås genast lillebrors logiska följdfråga:

– Ja, men hur kan en vara två?

Melodikrysset nummer 52 2009

26 december 2009 12:04 | Barnkultur, Film, Musik, Teater, Ur dagboken | 28 kommentarer

I morse sov jag längre än jag brukar på lördagar – hade helt enkelt glömt bort att det var lördag och därmed melodikryss. Så jag har lyssnat på och försökt lösa krysset iförd min nya fina julklappsmorgonrock i olika blå nyanser och en smula vitt, en present från Birgitta.

Att jag sov så länge hade väl att göra med att vi hade juldagskalas med (vuxna) barn och barnbarn, och sen var jag ju tvungen att diska upp efter festen, även om sonen hade hjälpt mig med en del innan han åkte hem till Stockholm.

Trots den lite hastigt påkomna starten gick det bra att lösa krysset, dock med ett undantag, vågrätt 13. Där ville Eldeman ha ett ord ur en originaltitel där jag hade sista bokstaven av två, N – men det finns ju en del engelska ord att välja på även då (om det nu som jag tror handlade om en engelsk originaltitel). Att det var Leif Bloms som spelade hjälpte mig inte mycket, eftersom jag inte brukar lyssna på dansbandsmusik. Men jag googlade och fann bland låtar Leif Bloms har spelat in ”Hold On Tight”, som jag inte känner igen men som av ordvalet att döma skulle kunna vara en tryckare för att knyta an till en av Eldemans ledtrådar. Säker är jag dock inte, så ta inte för givet att jag har rätt i det här fallet. /Rätt svar är ”Lady In Red”, upplyser mig flera av mina läsare. Jag har berättat hur jag kom fram till det som var en gissning – som alltså var fel./

Lite osäker är jag också om varifrån musiken som illustrerade ”en upplyst plats” var tagen. Svaret var med ledbokstävernas hjälp givet: scen. Men jag är ju en sån där som gärna vill veta mera, så varifrån kom musiken? Från en operett, så mycket var klart. Själv gissar jag att musiken var hämtad ur Emmerich (Imre) Kalmáns ”Cirkusprinsessan” (1926), som jag dock aldrig har sett. /Kalmáns ”Csardasfurstinnan” ska det vara, berättar en läsare som kan Kalmáns värld bättre än jag./

Också i flera andra fall var Eldeman lite gammaldags i dagens musikval. Vi hörde till exempel Ernst Rolf sjunga ”Min kärlek skall i valstakt gå”, en Robert Stoltz-vals som i original heter ”Mein Liebeslied muss ein Waltzer sein”.

Och så spelade han en gammal Jules Sylvain-melodi, ”Anna, du kan väl stanna”, vilket senare förstås är svaret på Eldemans fråga vad den tilltalade uppmanades göra.

På ”Titanic” hade väl däremot just ingen velat stanna. Men hur många gånger har vi förresten hört Céline Dion illustrera någon Titanic-fråga i Melodikryssset?

Därmed är vi inne på avsnittet filmmelodier.

Vi hörde till exempel något som jag liksom förmodligen flertalet melodikryssare alldeles nyligen har hört (i julaftonens kavalkad med Disney-filmer), nämligen ”Jag vill va som du” ur ”Djungelboken”.

Disney var för övrigt med ett varv till, genom ”Skönheten och odjuret” från 1991. Här hörde vi the Beauty and the Beast i en duett.

Den här filmen har som undertitel ”Den förtrollade julen”, men det hindrade inte Anders Eldeman från att inleda dagens kryss med ett par ganska somriga nummer.

Dels spelade han ”Stockholm i mitt hjärta”, skriven av en man som verkar ha en plats i Eldemans hjärta, Lasse Berghagen.

Dels spelade han en man som jag för min del håller högre, Harry Belafonte. Som illustration fick vi ett av Belafontes paradnummer, ”Island In the Sun”.

Men sen kylde han ner oss igen, genom att låta oss höra Laleh sjunga ”Snö” ur den första Arn-filmen. (Jag har inte sett den.)

Dagens melodifestivalare var ”Min kärlek” från 2004. Hon som sjöng var Shirley Clamp. Hon hamnade på andra plats med den.

Men går det inte med kärleken får man väl som Sven Ingvars ”Börja om från början”. I tio veckor låg den här låten, som skrevs av Rune Wallebom, på Svensktoppen 1965.

Också jag som inte är någon fan av dansband tycker att det här är en kul låt, men det finns musikaliska kärleksförklaringar som jag för egen del tycker är ett strå vassare i uttrycket. Ett bra exempel på vad jag menar är Olle Adolphsons fina ”Du är den som jag vill ha” – /”Nu har jag fått den jag vill ha” heter den förstås egentligen./

Till nyår ska jag själv tillsammans med den jag vill ha som vanligt åka ut till huset i Öregrund.

Men närmast ska jag njuta av julen här hemma i Uppsala.

Fortsatt sköna helgdagar önskar jag också mina läsare.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Om julens ande

25 december 2009 13:46 | Barnkultur, Citat, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Nej, något religiöst finns inte i mitt sätt att fira jul, inte ens i form av den åtbörd av ursprunglig historisk mening, som finns i slutet av Tage Danielssons makalöst fina ”Karl Bertil Jonssons julafton”, som jag förstås i går liksom alla andra jular såg i TV.

I viss mening, fast från en socialistisk utgångspunkt, delar jag förstås syn på julen med de kristna: julen är en gemenskapshögtid. Men jag tillåter mig också att skoja med julens religiösa innebörd. Familjens pastor (i Missionsförbundet) har sålunda från mycket unga år varje år fått se en präst dingla i närheten av granens topp – han kallas i familjen för ”hängda prästen” eftersom han hänger där med en sytråd runt halsen – omgiven av två änglar och två svarta katter.

All julgemenskap kan förstås också verka uteslutande; den förstärker ensamheten hos dem som inte riktigt tillhör någon etablerad gemenskap. Under många jular förr (liksom nyårsaftnar och midsomrar) brukade vi för vår del inbjuda några ensamstående att dela vår gemenskap, inte för att vara ädla utan för att de var våra vänner. Jag kan ju nämna att min nu döde bror Matti var den oftast återkommande gästen vid dessa tillfällen.

När han dog testamenterade han allt han ägde till våra och min bror Mikkos barn samt till några andra unga som på olika sätt hade stått honom nära – han hade inte några egna barn. Men de här unga arvingarna lät mig och Birgitta ta några minnessaker från Mattis lägenhet, och nu pryds byrån under spegeln i hallen av en tomte med luvan neddragen över näsan och en trähäst, vilka togs fram till jularna hemma hos Matti.

Inför julen har vi som vanligt pyntat och stökat, Birgitta mest – mig håller hon ett vakande öga på nu när jag har haft hjärtinfarkt. Men jag har som vanligt kokat estnisk julsylta och klätt julgranen, det senare för övrigt mer sparsmakat nu än förr då allting var ett måste för de barn som på julaftons morgon kom uttassande på bara fötter ut i vardagsrummet, där en doftande riktig gran blockerade dörren ut mot köket. Och på julgransmattan, handbroderad av Birgitta, låg då alltid några morgonjulklappar och väntade.

Jag och Birgitta har. även nu när vi lever utan barn hemma, fortsatt den här seden. Så under granen hittade jag på julaftons morgon en CD-box med Louis Armstrong och så två barnböcker, skrivna av Lennart Hellsing, en ny och en gammal. Den dagen man inte längre känner sig barnslig till julen, är det nog dags att lämna in!

I eftermiddag kommer barnen, allihop: Anna (det är hon som är missionspastor), Kerstin och Matti. Annas tjejer är hos sin pappa, men Kerstins två barn, Viggo och Klara, kommer med till julkalaset hos mormor och morfar. Med på kalaset är också Mattis Karin och Kerstins Bo. Birgitta har laddat upp med ett hejdundrande julbord.

Men innan vi äter ska vi förstås dela ut julklappar. Då, och när de olika deltagarna anländer, serverar Birgitta läskbål med bitar av gurka, citron och apelsin i.

Klockan två börjar de komma. Sen blir det stoj och gemenskap och glädje.

Sent på kvällen, när alla har åkt hem igen, ska jag diska.

Sen kan det vara dags att vila sig lite, ta det lugnt en stund. Men:

En borde inte sova,
när natta faller på.
En borde se på stärnorna,
en borde vara två.

Den här gamla versen av Jeremias i Tröstlösa hittade jag i en av de två bilderböcker av Lennart Hellsing jag fick av Birgitta.

Och vi två har ju varann, länge än, kan man hoppas.

Må också ni där ute leva ett gott liv i juletid.

Hjärtans god jul på er!

* * *

Det slumpar sig så att min dotter Kerstin i samband med juldagskalaset tog bilder av just hängda prästen, omgiven av änglar och svarta katter – så var så goda, kolla här!

Pressgrodor

23 december 2009 11:39 | Citat | 1 kommentar

hittade via Journalisten nummer 15 2009:

Hus uthyres under WC

Sandviken Hus uthyres under World Cup 15-18 Oktober”

Ljusnan

”- Frugan tittade ut och såg att vargen kom ner på grusvägen. Sedan försvann den norrut mot Söderala och skogarna, säger Kenneth Nilsson.
Han hade sinnesnärvaro att ta fram kameran. Efter att ha tagit den första bilden travade vargen iväg.”

Söderhamns-Kuriren

”Journalistklubben är bekymrad över att övergången till högerstyrda bilar kan medföra risker för förare som är vana att köra vänsterstörda bilar.”

Journalisten.se

”Kleerup vill inte stanna i Sverige för att han blivit illa behandlad. Enligt uppgift bor han numera i Göteborg.”

Expressen

”Han bodde hos sin bror i området där han hittades. Han hade jobb på en restaurang i Borlänge. Han hade aldrig begått några brott eller gjort något väsen av sig. Han gick troligen och la sig som de övriga i familjen på torsdagskvällen.
Så varför gick den döde 25-åringen ut mitt i natten?”

Dala-Demokraten

På begäran, mitt i julhandlandet: Konsumvisan

22 december 2009 17:56 | Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

En av mina många läsare efterlyser en sångtext, och jag lutar liksom min trogne drabant Magnus Andersson åt att det är fråga om den här:

Konsumvisan

Text: Ronny Eriksson, 1984

Musik: Paul Robland (”Stadsbudsvisan”, 1943)

Här är en historia som är sann,
den handlar om hur man
kan handla fel iblann’,
eller, om hur löningen försvann
innan jag ens hunnit blinka.
Jag hade farit in till stan
med bussen häromdan
som penninglottsbulvan,
sen skull jag handla cellofan
o mjölk o fyra hekto skinka.
Så, jag beslöt att begiva
mig till kooperativa
o utan att överdriva,
vill jag detta nu beskriva
o ehuru o emedan
detta hände förra fredan,
var det fullt med folk där redan
o hör nu vad som hände sedan.

Jo, jag tog en vagn o börja gå
dit mjölken brukar stå
men kände redan då
irritationen smyga på
o hur jag börja på att svettas.
O överallt var det musik
o trängsel o trafik,
o all kalabalik,
fick mig att känna sån panik
så att det knappast kan berättas.
Plötsligt, mot alla planer,
stod jag o köpte bananer,
o helt emot mina vaner,
mat för vegetarianer,
o nåra burkefterrätter
med extraprisetiketter,
o ostar gjorda från getter
o inte vart det då nå bätter.

Nej, jag köpte, fötter från en gris,
det var extrapris,
opolerat ris
o så en blommig te-servis
som bestod av femton pjäser.
Dessutom, fyra bläckpatroner,
kosta åtta kroner,
långa makaroner
o så en burk med champinjoner,
ävenså en rutig blazer,
Mantovanis orkester,
lite skivade rester,
lite ister åt Ester,
en kostym i manchester,
en liten ask med praliner,
indianmockasiner,
nya sovrumsgardiner
o fyra kilo mandariner.

Dessutom, norska torskpanetter,
stereokassetter,
fyra fläskkotletter,
sen var det rea på korsetter
så jag köpte mig ett dussin.
Men även nio sorters tvål,
en genomskinlig skål,
knäckebröd med hål
o ävenledes, får i kål,
en sil o fil o mjöl o russin.
Där fanns även vill jag mena
tidningar som var obscena,
där kvinnor bresa med bena,
hur nu det går att förena
såna hallickfasoner
med koprativa traditioner,
fast, det är klart, med visioner
så blir det färre millioner.

Sen köpt jag lite fågelfrö
o några wienerbrö,
sen ställd jag mig i kö
o där stod jag till jag höll på dö
o slutligen när jag hadd stått i
två timmar så blev turen min
kassörskan hon slog in
o pungen min var stinn,
men sen läste hon på remsan sin
t-v-å-t-u-s-e-n-å-t–t-a-h-u-n-d-r-a-å-t-t-i
En och sexti fick jag över
men som ni vet så behöver
man ju påsar därutöver
så där for mina sista klöver.
Sen var jag pank som en beväring
o jag fick skäll utav min käring
men nästa år blir våran näring
att leva på vår återbäring
sa’n

Ronny Erikssons text finns insjungen på ”Levandes” med Euskefeurat (Meukskrede Music MEUKCD 2, 1984); den spelades in inför publik den 31 oktober och den 1 november 1983 på Folkets Hus lilla scen i Piteå.

På CDn anges musiken som Trad, men det rör sig helt uppenbart om ”Stadsbudsvisan” som skrevs av Paul Robland (1911-1989) och som blev en stor skivsuccé med Sigge Fürst 1943. Men det är ju inte uteslutet att Robland använde sig av en traditionell melodi, när han skrev texten. Melodin förekommer också i andra sammanhang.

För egen del kan jag förknippa ett av mina tidigaste minnen av landet Sverige med den här melodin. Hösten 1944 hade vi via Finland kommit till Sverige som flyktingar, i en konvoj av fiskebåtar som kom i land i Löran eller Lörudden i det som då var Njurunda kommun söder om Sundsvall. Efter karantänvistelse i flickskolans aula i Härnösand kom vi tillbaka till Njurunda och placerades på övervåningen hos en bondfamilj, Valter och Helga Hallén, i den lilla byn Nyland nära Juniskär där jag senare skulle komma att bo. (Själv kom jag lite senare att gå i Nylands skola.) Hos det barnlösa paret Hallén fanns två pojkar placerade, vad jag förstår av de sociala myndigheterna, eftersom det fanns något problem i deras föräldrahem. De här grabbarna, Ture och Einar, fick hjälpa till med lite av varje, var ett slags lilldrängar. I en granngård fanns en bror till dem, Ivar Nordberg, som jag mycket senare skulle komma att återknyta kontakten med genom politiken: Ivar var då först ombudsman på Byggnads, sen riksdagsman och statsråd (s).

Men tillbaka till Halléns i Nyland: en av juldagarna 1944 gick jag ut på gårdsplan. Ovanför den finns skog men också en mycket brant bergssida, ett slag av natur jag inte var van vid från det betydligt plattare Estland.

Och just som jag stod där hände samtidigt två saker:

Längs bergssidan gled en räv som ett rött streck mot snön.

Och från lagårdshållet hördes en av lilldrängarna, Ture eller Einar, vissla på ”Stadsbudsvisan”.

I dag gör jag estnisk julsylta

21 december 2009 14:32 | Mat & dryck, Ur dagboken | 10 kommentarer

Jag är mitt uppe i att koka årets estniska julsylta.

Jag lärde mig hur man gör av min mamma. När jag var liten pojke lärde hon mig att med kniv och gaffel tråda upp det långkokta köttet till syltan. När jag så småningom bildade egen familj, blev estnisk julsylta en obligatorisk och älskad ingrediens på vårt julbord.

Det ska vara fläsklägg och kalvkött i lika delar. Jag köper ungefär lika mycket av vardera: tre läggar och så bitar av kalvbog eller kalvrygg, vars vikt ungefär motsvarar läggarnas. Det här fördelar jag på tre tjockbottnade grytor – i var och en lägger jag en fläsklägg plus kalvkött. (Har man tillgång till charkuterist, men såna finns ju nästan inte numera, kan man dela läggarna och kalvköttet i mindre stycken.) Benen i fläskläggen (och givetvis också i kalvköttet, om man använder kalvkött med ben) har en viktig funktion: de ger det bindemedel, som senare får syltan att gelea sig.

Häll vatten en bit över köttet. Koka upp och skumma av!

I varje gryta lägger man sen bitar av en stor gul lök och skivor av en stor morot. Salta; som diabetiker använder jag seltin. Rikligt (och med det menas ungefär tre gånger mot vad du nu föreställer dig) med tre sorters hela pepparkorn – kryddpeppar, vitpeppar och svartpeppar – läggs i det kokande vattnet, likaså ett par-tre lagerblad.

Dra ner värmen, så att vattnet precis kokar.

Sen ska det hela koka i flera timmar. Det är då viktigt att hålla koll på grytorna, så att inte vätskenivån sjunker (eller att det rent av kokar torrt) – häll alltså då och då på mer vatten, så att vattnet åter igen täcker köttet.

Finfördelningen av fläskläggen och kalvköttet gör man med kniv och gaffel – poängen är att man då får grova, ett par-tre centimeter långa trådar. Jag gör det på ett brett keramikfat, men man kan naturligtvis också använda en stor flat tallrik. Jag tar med en hålslev upp lite i taget ur den ena grytan efter den andra. Ben, rent fett, senor, pepparkorn, lök- och morotsbitar föser man åt sidan och slänger gradvis. Det upptrådade köttet föser man över i en stor bunke.

När en gryta är tömd, stänger man helt av värmen på den plattan.

När allt kött är upptrådat och ligger i bunken, blandar man kalv- och fläskkött genom att röra om.

Sen tar man fram aluminiumformar; jag brukar använda 850 milliliters. På botten av dem fördelar man det upptrådade köttet jämnt.

Därefter silar man av spadet i de tre grytorna; jag häller det genom ett durkslag ner i en stor plastbunke med pip. Det silen fångar upp (fortfarande lökdelar, kryddor med mera) slänger man.

Det silade spadet häller man, jämnt fördelat, över köttet i aluminiumformarna. Se upp – spadet är kokhett!

Sist sätter man på locken på aluminiumformarna. Låt det stå och svalna lite, så att du kan ta upp formarna utan att bränna dig.

För att syltan ska stelna, behövs några kallgrader. Jag brukar ställa ut formarna på balkongen – jag täcker över dem med tidningar plus någon lätt tyngd, så att fåglarna inte kommer åt dem. Man kan också lägga dem i några stora pappkartonger med lock.

Nästa dag har man perfekta syltor, som man kan välta upp på ett serveringsfat. Serveras med kokt potatis och saltgurka.

De här estniska julsyltorna är verkligen mycket goda. De utgör en oumbärlig ingrediens på vårt julbord.

Också våra tre nu vuxna barn och deras respektive uppskattar dem – att jag gör så många syltor beror bland annat på att de vill ta med sig syltor hem.

Några syltor tar vi sen också med till Öregrund, när vi åker ut till stugan över nyår-trettonhelg. En sån här sylta blir en lagom lunch för två personer.

Med Evert Taube i Ligurien

20 december 2009 17:07 | Musik | 5 kommentarer

Jag har mycket Evert Taube i mina skivhyllor, bland annat ett par mycket innehållsrika CD-boxar, som jag trodde innehöll praktiskt taget allt han hade gjort. Men uppenbarligen trodde jag fel: På Mikael SamuelsonsTaube i Ligurien” (Joglar JGL 103, 2009) finns det några sånger, som jag inte har i inspelningar med Taube själv.

Bortsett från en mycket känd låt, ”Den glade bagaren i San Remo”, hör flertalet av sångerna på Samuelsons CD inte till Taubes mest kända och spelade. Men några av de bästa insjungningarna på Samuelsons CD har faktiskt relativt nyligen också gjorts på skiva av Everts son Sven-Bertil Taube, på CDn ”Alderville Road” (2007 – du hittar min recension under Kulturspegeln, Musik): ”Morgon i Ligurien” och ”Målaren och Maria Pia”.

Samuelsons CD saknar texthäfte med information om Taubes resor till Ligurien, tillkomstår för visorna och annat sådant, men några av de visor jag har med Evert själv eller i sångböcker kan jag datera till mitten av trettiotalet och trettiotalets senare del. Texterna är ofta så pass exakta i form av detaljer och sinnesintryck, att de rimligen måste vara tillkomna i samband med Taubes vistelser i Ligurien, som ligger i nordvästra Italien, nära Frankrike. När det gäller landskapsskildringen och det behagliga klimatet, hänvisar jag mina läsare till att själva lyssna på Samuelsons insjungningar av Taubes impressioner.

Att lyssna på Samuelsons skolade röst är något helt annat än att lyssna på Evert Taubes inte alltid så tonsäkra tolkningar av de egna visorna. Därmed inte sagt att Samuelsons sätt att sjunga skulle vara överlägset Taubes – ingen slår egentligen Taube när det gäller att sjunga Taube, men det är faktiskt också en njutning att höra Samuelsons välklingande versioner. Samuelson har dessutom musikaliskt stöd av en förnämlig gitarrist, Mats Bergström. Lyssna till exempel på vad Samuelson och Bergström tillsammans gör av ”Anna Bella Mirafior”!

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^