Norsk Frp-populism en reaktion på Arbeiderpartiets armanidemokrati?

31 augusti 2009 16:51 | Politik | 4 kommentarer

Ann-Cathrine Jungar, som skriver på Dixikon, recenserar sociologen Magnus Marsdals bok ”Frp-koden”. Att det här är intressant också för oss och inte bara inför det förestående norska stortingsvalet framgår av bland annat följande:

”Frps väljare återfinns bland dem med de lägsta inkomsterna i Norge.

En förklaring till Fremskrittspartiets framgångar är enligt Marsdal Arbeiderpartiets misslyckande att tilltala gamla kärnväljare. Den norska socialdemokratin har medverkat till ökade ekonomiska skillnader och sociala klyftor. I likhet med andra europeiska socialdemokrater har de fört en ekonomisk politik av liberalisering, lägre skatter på förmögenhet och pensionsreformer som missgynnat dem med lägre inkomster. Omfördelningspolitiken har – enligt belackarna – snarare gynnat dem som redan har.

Men det handlar ändå inte enbart om Arbeiderbeiderpartiets politik. Under Jens Stoltenbergs ledning har partiets karaktär i folkmun beskrivits som ”Armani-demokrati” : En urban, globalt och liberalt sinnad och välbärgad medelklass, som dricker kravmärkt caffelatte och botaniserar i exotiska maträtter i sina väl designade hus och hellre talar om global rättvisa än omfördelningspolitik hemmavid.”

Hela artikeln, ”Norsk populism eller europeisk antietablissemangspolitik. Ett försök att knäcka Frp-koden” kan du läsa här.

Genomsnittet av augustimätningarna ger Frp 25,7 procent mot Arbiderpartiets 32,3.

Ge inga skattepengar till friskolor

31 augusti 2009 15:42 | Politik | 11 kommentarer

I många bloggar finns det länkar till artiklar i stockholmspressen. Jag har själv nyligen kommenterat artiklar i DN om friskolor. Men det publiceras också åtskilligt intressant i detta ämne i andra tidningar. I söndagens Upsala Nya Tidning (30 augusti 2009) fanns det till exempel en debattartikel av före detta skolledaren Knut Lindelöf, som med gillande citerade vad jag här på bloggen har skrivit i detta ämne, men Lindelöf, som alltså har lång egen erfarenhet från arbete i skolans värld, vill gå ännu längre.

Hans artikel heter ”Ge inga skattepengar till friskolor”.

Länk till UNT-artikeln finns här. Texten finns också utlagd på Knut Lindelöfs blogg, här.

Ett tidsspann som sträcker sig över ett helt liv

31 augusti 2009 14:16 | Barnkultur, Deckare, Film, Konst & museum, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Till det mänskliga livets både plikter och glädjeämnen hör att upprätthålla banden till familj och vänner. Lördagen kom att helt ägnas åt detta, allt från dop av en nyfödd till firande av en nittioåring, trots åldern still going strong.

Den familj Dahl i vilken jag är ingift rymmer många färgstarka människor, dock sällan ense om sådant som politik och religion.

Birgitta och jag är socialdemokrater; vi utträdde båda också så snart det blev möjligt ur Svenska kyrkan.

Birgittas yngsta bror Ragnar och hans fru Gunnel är båda aktiva folkpartister. Gunnel kommer också från en religiös miljö. Det här har aldrig hindrat oss från att ha ett varmt och nära förhållande med dem. Det finns inget tillkämpat över detta; vi trivs helt enkelt bra ihop. Både Gunnel och, långt senare, hennes och Ragges dotter Lena har också under sin respektive studietid i Uppsala bott hemma hos oss.

Ragnars och Gunnels yngste heter Anders, och han har för ett tag sen fått sitt andra barn; barnets mor heter Anna. Nu skulle den lille döpas till Hampus, vilket skulle genomföras i Solna kyrka nu i lördags.

Kyrkliga ceremonier är ju egentligen inget för mig och Birgitta, men med våra nära relationer till den dahlska familjegren jag ovan har försökt skildra, ställde vi förstås med glädje upp, inte av religiösa utan personliga skäl.

Det här var ett dubbeldop – den andra familjen, som satt på andra sidan i kyrkan, är vi inte bekanta med. Flera av psalmerna var de förväntade. Jag sjunger aldrig med i psalmer, eftersom jag inte tror på det de ger uttryck för, men jag är allt sen småskole- och folkskoletidens psalmtragglande väl förtrogen med repertoaren. I övrigt slogs jag av att dopceremonin var så utstuderat religiös. Jo, jag känner ju till innebörden av det kristna dopet, men inget av de båda döpta spädbarnen kan ju ändå uppfatta något av det som sägs. Det enda de förnimmer är vattnet i dopriten, och de här små reagerade helt olika på det. Den för oss okända babyn rapade högljutt, medan lille Hampus skrek.

Birgittas bror Gunnar, som också hade hämtat upp oss från Upptåget i Upplands Väsby, skjutsade oss tillbaka dit igen, och vi fortsatte till Uppsala och dagens andra evenemang.

Den som fyllde år, hela 90, var Sonja Lyttkens. Hon kom i unga år att läsa matematik och var under sin yrkesverksamma tid docent i detta ämne vid Uppsala universitet.

Men hon har också, allt sedan unga år, kanske för att hennes mamma var konstnär, utvecklat sina konstnärliga talanger, och framför allt efter pensioneringen har hon ägnat sin tid och lidelse åt sitt konstnärskap.

Eftersom vi känner både henne och hennes andre man, Sven Hamrell, har Sonja uppvaktat Birgitta med egna verk på några jämna födelsedagar.

Så nu hade Birgitta bestämt sig för att svara på ett liknande sätt: Sonja fick av henne ett egenhändigt förfärdigat stycke skånskt yllebroderi, en exotisk fågel i ett träd mot varmt röd botten. Det här broderiet kan hängas upp på väggen som en tavla.

Här kan du, i en födelsedagsintervju i UNT, läsa mer om Sonja Lyttkens.

Mot slutet av mottagningen kom också Sven och satte sig för att prata med oss. Birgitta lärde känna honom redan 1958 när hon läste statskunskap; den något äldre Sven var lärare på Skytteanum på den tiden. Själv lärde jag känna honom när jag 1960 var ordförande i socialdemokratiska Laboremus. Sven var på 1960-talet en av de ledande personerna i Verdandi, en kulturradikal organisation med både liberaler och socialdemokrater bland medlemmarna; Hjalmar Branting var förresten i sin ungdom, när han läste i Uppsala, medlem av Verdandi. Sven var bland annat med om att tillsammans med Prisma starta serien Verdandi-debatt. Sven var i många år sen också chef för Dag Hammarskjölds minnesfond, som Birgitta hade varit anställd på i starten – de har ett starkt gemensamt engagemang för afrikanska frågor. Båda var före tiden på Hammarsköldfonden anställda på Nordiska afrikainstitutet i Uppsala.

Men det finns ytterligare ett band mellan våra båda familjer. Svens och Sonjas son Harald Hamrell gick liksom vår Anna (Kettner) genom gymnasiet på Katedralskolan i Uppsala. De gick i parallellklass men blev och har förblivit goda vänner.

Så även Harald kom och satte sig med oss och Sven och vi pratade om både Anna och andra ting, däribland Beck-filmer. Harald är filmregissör och en av dem som gör beckfilmerna. Harald hade sin dotter Jenny med till oss och gav henne, genom att intervjua Birgitta om olika frågor, något av en historielektion.

Melodikrysset nummer 35 2009

30 augusti 2009 16:56 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I går, lördag, var jag som sagt först på barndop och sen på 90-årskalas – tala om åldersbredd! – och kunde följaktligen inte då lösa Melodikrysset. I stället har jag nu hört krysset på webben och också löst det.

Det här krysset direktsändes från Oskarshamn och som så ofta vid direktsändningar var det ganska lätt. Jag behövde inte googla en enda gång för att komma på svaren.

Det svåraste för mig i dag var signaturen till TV-programmet ”Robinson”. Jag har visserligen sett det här programmet i dess begynnelse, men att lägga märke till TV-signaturer har aldrig varit min starka sida. Nu tog jag titeln med hjälp av ledbokstäverna.

Det fanns faktiskt ytterligare en melodi men knytning till en TV-serie i dag. ”Älskade ängel” förekom i ”Bert”. Men själv minns jag den inte därifrån utan från Svensktoppen, där den låg med Lill-Babs 1994-1995. I motsats till Robinson-signaturen är det här en melodi värd att lägga på minnet.

Filmmusik brukar inte heller vara min starkaste sida, men jag har – dessutom med uppskattning – sett Kay Pollacks ”Så som i himmelen”, den där Helen Sjöholm sjunger ”Gabriellas sång”, som här skulle ge oss rollnamnet Gabriella.

En fråga som jag klarade lätt var ”En gång jag seglar i hamn”, en femtiotalsschlager av Stig Olin. När jag googlade lite på den, upptäckte jag att den först förekom i en film, regisserad av just Stig Olin, ”Resan till dej” från 1953. Där sjöngs den av Alice Babs.

Musik från ytterligare en film men en betydligt äldre fick vi också höra. ”Lite grann från ovan” förekom i ”Kalle på Spången” från 1939, och när Edvard Persson sjöng den, sjöng han nog ”Lide grann från ovan”. Men text och musik skrevs i själva verket av en västsvensk, Lasse Dahlquist.

Det gavs exempel på mer forn och bra musik i dag.

Ett exempel är Evert Taubes ”Den glade bagarn”, som förstås ofta arbetade med hjälp av sin ugn, som fanns i San Remo i Italien.

Lika bra är väl inte ”Under ekars djupa skugga grönska”, den som här skulle ge ordet ek, men den blev ändå en stor schlager med Carli Tornehave.

Parodier på schlagerschabloner, som det ju finns en del av i ”Under ekars djupa skugga”, förknippar man med till exempel Povel Ramel och inte med Linda Bengtzing och Markoolio. Lika fullt var det de som gjorde ”Värsta schlagern”, som ju innehåller ganska många av de ingredienser som brukar finnas i melodifestivallåtar.

Och veckans kryss avslutades faktiskt med en artist som man i mycket mindre utsträckning än Linda Begtzing förknippar med just melodifestivalartat låtmaterial, Magnus Uggla. I 2007 års melodifestival deltog han icke desto mindre med sin ”För kung och fosterland”.

Uggla har gjort en del bra saker; jag har till exempel skrivit uppskattande om hans Karl-Gerhard-CD – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Men jag gillar musik ur många olika genrer, och inte heller Jerry Lee Lewis är fy skam att lyssna på, som till exempel i dag i ”Great Balls of Fire”.

Och sen är det väl bara två barnvisor kvar att redovisa.

En urgammal klassiker, som vi varje år upplever runt midsommarstången här i Öregrund, är ”Små grodorna”. Och var och en som har hört den eller sjungit med vet ju, att det grodorna saknar i den här ringlekssången är svans.

En modern klassiker har Hans Alfredson åstadkommit med sin sång om styrman Karlsson, han som satte foten i en potta och inte kunde komma loss.

Shit happens!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att angingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Stor och liten hindrar mig från att lösa Melodikrysset

29 augusti 2009 9:03 | Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Den här lördagen är full av kära plikter, som hindrar mig från att lösa Melodikrysset.

Först ska jag på barndop.

Sen ska jag på 90-årskalas.

Men på söndag löser jag Melodikrysset på webben.

Återkom gärna då.

Måste också socialdemokratin föra Alliansens politik?

26 augusti 2009 12:28 | Politik | 35 kommentarer

Jag har hittills inte kommenterat ”Socialdemokratin måste genast ha en ny politik”, som fyra socialdemokrater från Stockholms län, Helene Hellmark Knutsson, Ilija Batljan, Anders Johansson och Niklas Nordström, skrev på DN.Debatt den 24 augusti 2009.

Det har varit intressant att se hur de och deras budskap har omfamnats av ledarskribenter i borgerlig press. Till synes har det skett av omtanke – i själva verket av falsk omtanke – om socialdemokratin. Ett exempel är hur Karl Rydå, ledarskribent i liberala Upsala Nya Tidning, uttrycker saken (26 augusti 2009): Det kan knappast ske något maktskifte om inte Stockholmsregionen blir rödare. ”Och det kan den inte bli om inte Socialdemokraterna förmår formulera en politik som tilltalar akademiker och strävsam storstadsmedelklass.” Också rubriken ger uttryck för samma tanke:
Ingen förnyelse
ingen valseger

Karl Rydå citerar inledningsvis en mening som förekom i min bloggkommentar till en tidigare DN.Debatt-artikel i samma anda, den av Robert Noord (S) med flera: ”Varför måste alla dessa folkpartister söka sig till just socialdemokratin?”

Och sedan gör han en analys av Niklas Nordströms med fleras DN.Debatt-artikel, en analys som faktiskt är så intressant att den förtjänar ett långt citat:

”Det är inte vilka krav som helst som ställs. Partiet måste sätta effektivitet före skattehöjningar. Bilden av Socialdemokraterna som skattehöjare måste suddas ut, bostadsrätter måste betraktas som normal bostadsform, friskolemotståndet måste bort, och anställningsskyddet stöpas om. Allt detta saknas i Socialdemokraterna men inte annorstädes.” (Nåja: det är inte bostadsrätterna vi socialdemokrater är emot – jag bor själv i en sådan – utan massomvandlingen av hyresrätt till bostadsrätt.)

Rydå fortsätter:

”Och då är det ofrånkomligt att inte tolka Enn Kokk på det där alternativa viset. Allt som föreslås i artikeln företräds ju redan av en politisk kraft – Alliansen. Med undantag för det, låt vara förtäckta, kravet på att förändra Las, återfinns varje punkt som föreslås av de fyra socialdemokraterna på regeringens reformagenda.

Sett ur den synvinkeln säger DN-artikeln mer om hur Alliansen har förändrat spelplanen än på vilket sätt Socialdemokraterna måste förändras. Det är inga små förändrinar som föreslås. I stort är det de borgerliga partiernas politik, låt vara med viss socialdemokratisk fernissa.”

Med andra ord: Den nya politik några socialdemokrater föreslår i nu två DN-artiklar är i själva verket borgerlig.

Återstår då att besvara frågan varför vi i så fall behöver byta regering.

Kamp om apoteksmarknaden

25 augusti 2009 13:28 | Politik | 5 kommentarer

Än är det inte klart hos vilka nya ägare de apotekskluster (ett större antal apotek av olika storlekar), som alliansregeringen har beslutat sälja, till slut hamnar.

Ett intressant bud i de pågående förhandlingarna kommer från Coop i samarbete med finländska Oriola-KD. Oriola-KD äger redan apotekskedjor i vårt närområde och är genom Kronans Droghandel stor aktör inom svensk läkemedelsdistribution. Samarbetsavtalet mellan de här aktörerna innebär att man, utöver att köpa ett förhoppningsvis stort antal befintliga apotek, dessutom ska öppna nya apotek i Coop Forum-varuhusen och möjligen andra större enheter inom Coop. Coop har för sin del dessutom meddelat att man redan i höst i sina butiker hoppas kunna sälja varor ur det receptfria apotekssortimentet.

Det här har naturligtvis inte lämnat ICA någon ro. Alltså har ICA slutit ett liknande avtal med en milt talat överraskande partner: Apoteket AB. Det Apoteket AB som förblir kvar i statens ägo kan alltså efter regeringens utförsäljning av apotek expandera igen, nu i samarbete med ICA – man kan gissa att uppläggningen där blir ungefär som den inom Coop.

Frågan är väl om alla dessa nya apotek och apoteksliknande verksamheter verkligen kommer att innebära någon förbättring för konsumenterna. Risken är ju uppenbar att det här kommer att pressa upp priserna på läkemedlen – att öppna och driva nya apotek är inte precis gratis, och de nya aktörerna har knappast altruistiska motiv för att gå in på apoteksmarknaden.

Hur som helst är det tufft jobbat av Apoteket AB att inte slänga in någon handduk. På ett område kan jag också omedelbart se att samarbetet med de många stora enheterna inom ICA kan ge Apoteket AB nya fördelar: Apoteket AB har därmed chans att, trots tvångsutförsäljningarna, förblir den ledande aktören på apoteksmarknaden. Många nya försäljningskanaler kommer rimligen också att bidra till att göra nysatsningen på egna varumärken, Apoliva och Apoteket, lönsam även efter avknoppningarna. Schampoo, duschcreme, tandkräm, munskölj, tandborstar, plåster, hudkrämer, flytande tvål, sollotion och annat – nu senast Apoteket multivitamin/mineral för män respektive kvinnor samt dessutom B-active vitamintabletter att intas i dryckesform – kommer då att finnas tillgängliga också genom ICA, kan man förmoda. Inom den här varusektorn går det, i motsats till vad som gäller försäljningen av receptbelagda läkemedel, nämligen att expandera: är produkterna bra – och det är de – kan man ta marknad från de motsvarande privattillverkade märkesvaror som ICA nu säljer.

Nu har ett rådjur ätit upp mangolden igen – för tredje gången i år

24 augusti 2009 18:28 | Trädgård, Ur dagboken | 9 kommentarer

Under sena eftermiddagen kom Birgitta in, jätteledsen. Hon rensade i trädgården, och plötsligt stod hon öga mot öga med en råbock. När hon viftade och röt, drog sig rådjuret i sakta mak bort mot staketet och hoppade över detta och en rosenhäck. Ute på allmänningen stod det sedan kvar tills att Birgitta gick efter dit och körde bort det.

Så vad hade det här rådjuret ätit upp i dag då? Jo, vår mangold. Detta trots att det stod en stinkpinne med ammoniak och blodmjöl strax intill – den hade rådjuret buffat omkull.

Det är tredje gången i år som rådjuren har ätit upp vår mangold.

En ovanlig och mycket sevärd Woody Allen-film

24 augusti 2009 16:23 | Deckare, Film, Musik, Politik | Kommentering avstängd

Match Point” (2005, svensk premiär 2006) är en ovanlig men icke desto mindre mycket sevärd film av Woody Allen. Den är ovanlig så till vida att den utspelas i London i stället för i New York och att det är en spänningsfilm, mot slutet lite i Hitchcocks anda. Historien är skriven av Allen själv, och skulle jag för att vägleda läsarna, inte för att peka på något direkt beroende, göra en jämförelse med något annat i samma genre, leder dess amoralism mig till att tänka på Patricia Highsmiths (för övrigt också filmatiserade) deckare om Tom Ripley.

Den amoraliske och den som i detta fall står i centrum för filmberättelsen är tennistränaren Chris Wilton (Jonathan Rhys Meyers). Han är själv fattig men tränar folk ur den engelska överklassen, bland dem Tom Hewett (Matthew Goode), som han blir vän med. På så sätt lär han också känna Toms syster Chloe (Emily Mortimer). Chloe dras till Chris mer än Chris dras till Chloe, men de blir snart ett par och gifter sig. Genom Chloes rika, i näringslivet framgångsrikt verksamma familj får Chris allt det där han dittills bara har kunnat drömma om: pengar, en flott våning, ett välavlönat arbete i familjeföretaget.

Över allt det här lägger Woody Allen ett klassperspektiv på Chris och hans agerande, också i fortsättningen. Chris’ strävan uppåt är tydlig – men så inträffar något som så häftigt rör om i hans känsloliv, att detta, åtminstone för ett tag, tar över.

När Chris först träffar Chloes bror Tom, är denne förlovad med en amerikanska med skådespelardrömmar, Nola Rice (Scarlett Johansson). De här två, båda komna ur en annan miljö än där de har hamnat, förstår omedelbart varandra, dras också till varandra. Fast på det här stadiet vore en relation mellan dem, så att säga inom familjen, helt omöjlig.

Men så skiljs Toms och Nolas vägar. Chris träffar Nola, gnistor uppstår, Chris stjäl sig allt oftare och allt djärvare tid för att få en ljuv stund i sängen med Nola.

Och så går det som det så ofta går. Chris’ hustru blir, för övrigt efter lång väntan och mycket krångel, äntligen gravid. Men också Nola berättar för Chris att hon nu är med barn.

Den här situationen, det vet många som har delat den, leder, om man inte försöker reda ut den eller avsluta den, till en härva av lögner, snart allt mer omöjliga att reda ut. Chris förklarar för Nola att det är henne han älskar och att han snart – men när är det där snart? – ska tala ut med Chloe och lämna henne. Men det kan han inte göra och då inte bara för det väntade barnets skull. För Chris, klättraren, skulle ett sådant steg innebära att han drevs tillbaka till den fattigdom där Nora numera redan befinner sig.

Och det är i den här situationen Chris’ amoralism helt tar över. Han packar svärfaderns jaktgevär i en tennisväska och tar sig till det hus där Nora bor. Först duperar han en äldre grannfru, får henne att släppa in honom i sin lägenhet – där han skjuter henne. Han skapar illusionen av att hon har utsatts för ett inbrott: river ur lådor och stoppar på sig lite värdesaker.

Sen går han ut i trapphuset och väntar på Nora som han vet snart ska komma hem – och så skjuter han också henne. För honom betyder den materiella tryggheten och den sociala positionen mer än passionen.

Chris kallas sedan till förhör hos polisen, där han först förnekar att han mer än tillfälligt och för länge sen har träffat Nora. Dock visar det sig att polisen har hittat Noras dagbok…

Här, alldeles i filmens slut, gör dock Woody Allen en manöver som gör att filmen får ett slut annat än den borde ha fått. Jag ska för er som inte har sett filmen inte avslöja vad det är som får polisen på andra tankar, än att det måste ha varit Chris som dödade Nora. Slumpen, lika amoralisk som vår mördare, leder i alla fall polisen att tro på en annan förklaring. Och så får vi då se Chris, inte i fängelset utan i familjekretsen, som är alldeles till sig över den baby hans hustru just har fött.

Oförutsägbarheten är, liksom den snyggt redigerade handlingen, två av den här filmens starka sidor. Men det finns en till, musiken, mestadels klassisk italiensk opera. En central och symbolisk roll spelar Giuseppe Verdis ”La Traviata” (”Den vilsegångna”). Ljuvt lockande låter också arian ”Una Furtiva Lagrima” ur Gaetano DonizettisL’elisir d’amore” (”Kärleksdrycken”). Sällan har jag varit med om att musik i en spelfilm har valts så väl.

Jag ligger för ankar

23 augusti 2009 16:49 | Politik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 9 kommentarer

Viggos hals- och öroninflammation gav sig också på morfar. De senaste dagarna har jag haft lite ont i halsen, till att börja med också i öronen, och framför allt har jag känt mig trött, trött, trött: jag har sovit långa stunder också dagtid.

Ömheten i öronen har lagt sig, men den i halsen kommer och går – jag bekämpar halsinfektionen med gurgling. I dag har jag också haft feber. Just nu känns det dock bättre, detta eftersom jag har tagit ett par febernedsättande tabletter. Vi får se hur det känns i morgon. Kanske går jag då till Vårdcentralen.

Birgitta har under tiden arbetat flitigt i trädgården. I går beskar hon rosenhäcken ner mot gatan. (Själv tog jag, innan jag blev sjuk, bort några långa rosskott på min sida om grinden och rensade också sträckan mellan gatan och grinden från gräs. Det pågick nämligen asfaltering av gatan utanför, och nu är också infarten till oss skinande asfaltblank och fin.) I dag tänkte hon också klippa gräs, fastän det egentligen är min tur. Men den relativt nya gräsklipparen gick inte i gång – automattändningen fungerade inte.

Jag satt en liten stund i trädgården tillsammans med henne, i stolarna under plommonträden. Hon kom dit från ett annat plommonträd, det som står vid staketet mot grannhuset, och hade där hittat de första mogna plommonen. Här om dan hittade jag under Transparente blanche-trädet de första näst intill mogna äpplena. I dag har Birgitta plockat upp också resten, dock slängt dem eftersom de är fågelhackade och anfrätta. Men det är mycket härligt ljusgrön frukt kvar i det där trädet: äpplena, söta med viss syrlighet, är mycket goda, men man får kappas med fåglarna om dem.

Fåglarna kan jag ändå stå ut med, men rådjuren gör mig – och ännu mer Birgitta – fortfarande ursinniga. Senast har de ätit upp tre stora plantor med tomater och allt, körsbärstomater (Chocolate Cherry).

För ett tag sen berättade jag om det Särö-träd Birgitta fick i gåva från Julita gård i Sörmland – en gammaldags äppelsort – och som vi fick hjälp med att plantera av två unga damer från Julita. De svepte in det i en rundel av hönsnät, men det lilla äppelträdet trivdes och växte och hade snart blivit dubbelt så högt – bara för att, blad för blad när det gäller den del som stack upp ovanför hönsnätet – en vacker dag bli uppätet av något av de förbannade rådjuren.

Birgitta för en ojämn kamp mot de här intränglingarna i vårt trädgårdsparadis. Hon har satt upp mängder av stinkpinnar indränkta i blodmjöl och ammoniak både vid grindarna och i utsatta land. Och så har hon hägnat in andra odlingar med blått plastnät. Så numera ser vi rosen Ingrid Bergman, av erfarenheten att döma en av rådjurens favoriter, blomma under ett sådant blått plastnät.

Men vad vi än gör, fortsätter rådjuren med att inte bara ta sig in i trädgården utan också hitta nya och nya växter att äta upp.

Så man får väl läsa i stället. När jag i veckan var inne i Uppsala för ett gruppsammanträde (S + V + MP) i kulturnämnden, fick jag äntligen tag på ett exemplar av Pierre MagnansKyndelälskaren”.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^