Melodikrysset nummer 39 2018

29 september 2018 18:22 | Mat & dryck, Media, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarer

Dagens melodikryss var i det stora hela inte särskilt svårt. Men några knepigheter innehöll det som vanligt.

”I Don’t Let the Sun Go Down On Me”, skriven och insjungen 1984 av Nik Kershaw har jag inget minne av att ha hört förut.

Per Gessle hör inte till mina personliga favoriter, men jag har nog åtminstone hört hans ”Listen To Your Heart”, fast i dag försökte Anders Eldeman göra frågan svårare genom att spela en insjungning gjord av en sångerska som jag inte ens har hört talas om, Inez (DJ och med efternamnet Pettersson).

Mellon brukar jag ju lyssna på, likaså ESC, och naturligtvis har jag lyssnat mycket på Sanna Nielsen, särskilt då i egenskap av programledare i ”Allsång på Skansen”. Men hennes bidrag i Mellon 2001 (som gav svarsordet ett), ”I går, i dag”, mindes jag faktiskt inte, trots att hon kom trea.

Då var det mycket lättare att komma i håg Roger Pontare med ”När vindarna viskar ditt namn” från Mellon 2000, där han vann – men han hamnade först på sjunde plats i ESC, där han sjöng låten på engelska: ”When Spirits Are Calling My Name”. Det var den engelska versionen som spelades i dagens kryss.

Den allra första frågan i dag hade jag lite problem med – inte för att jag inte kände igen ”Gröna granna sköna sanna sommar”, som Lill-Babs sjöng in 1956. Men eftersom jag minns texten, kom jag också i håg att hon sjöng ”Välkommen gröna granna sköna sanna sommar” och jag trodde alltså att också ”välkommen” ingick i titeln. Stikkan Andersson skrev den svenska texten, men egentligen var den här låten tysk. Fast vida mer känd är den under sin engelska titel, ”Those Lazy-Hazy-Crazy Days of Summer”. Själv minns jag den i Nat King Coles insjungning från 1963.

Svenska ABBA är ju kända överallt – själv har jag bland annat sett föreställningen med deras låtar på Broadway. Och självfallet känner jag igen Björns och Bennys och samme Stikkans ”SOS” från 1975.

Med lite möda – förorsakad av att Lennart Palm gjorde sitt bästa för att vilseleda oss – gick det att också identifiera Agnetha Fältskogs ”Jag skulle äga miljoner om tårar vore guld”.

Tårar av guld kunde å andra sidan locka ”Den tjuvaktiga skatan”. ”La gazza ladra” skrevs 1817 av Gioacchino Rossini.

Och från guld är steget inte långt till smaragder. Jag hör till en årgång som under folkskoletiden fick sjunga

Vi gå över daggstänkta berg, fallera,
som lånat av smaragderna sin färg, fallera.
Och sorger ha vi inga, våra glada visor klinga
när vi gå över daggstänkta berg, fallera.

Melodin är mycket gammal, men sångtexten till ”Vi gå över daggstänkta berg”, skrevs 1906 av Olof Thunman. Thunman föddes 1879 i det nu rivna Imperfectum vid Västra Ågatan i Uppsala, alltså nära Fyrisån, och hans grav – han dog 1944 – finns på Gamla kyrkogården i Uppsala.

Ännu äldre är melodin till ”Gubben Noak”, först publicerad 1791 som n:o 35 i ”Fredmans sånger” men skriven tidigare av Carl Michael Bellman. Fast i dag hörde vi bara melodin, nu brukad av Povel Ramel till en ganska märklig text, ”Fulvia fästing”, publicerad i ”Djur i bur”, 2001. Jag har den på skiva också.

Här väljer jag att först återge de tre första stroferna i ”Gubben Noak”:

Gubben Noak, gubben Noak
var en hedersman.
När han gick ur arken
planterade han på marken
mycket vin, ja mycket vin, ja
detta gjorde han.

Noak rodde, Noak rodde
ur sin gamla ark,
köpte sig buteljer,
sådanna man säljer,
för att dricka, för att dricka
på vår nya park.

Han väl visste, han väl visste
att en mänska var
torstig av naturen
som de andra djuren,
därför han ock, därför han ock
vin planterat har.

Och sen får ni läsa slutet av Povel Ramels ”Fulvia fästing”, i dag exekverad av hans son Mikael Ramel:

Nej,
Fulvia fästing,
Fulvia fästing
hennes fröjd blev kort.
Julias pappa, läkarn,
fann en tång av lämplig sort.

Förde fästingflickan
till brinnande tändstickan,
satt sig sedan
ned och skrev en
lugnande rapport,
om att Julia
slapp borelia,
och att Fulvia just gått bort.

Jag vet inte om fästingar också kan dränkas i havet, för då hade läkarn som begravningspsalm kunnat sjunga Charles Trenets ”La mer”, första gången på skiva med en annan 1945, 1946 insjungen av Trenet själv. På engelska kallas den här sången ”Beyond the Sea”, och bland många skivinspelningar väljer jag att nämna den med Bobby Darin från 1960.

Kvar då är, lite av en slump, ”Pretty Belinda” från 1969. Eldeman ville veta vad Belinda var – jo söt, vilket knyter an till Ola Håkanssons svenska version från 1970, ”Söta Belinda”. Fast i dag fick vi höra låten på dragspel med Roland Cedermark.

För egen del känner jag allt mer av mina ålderskrämpor. Inför torsdagskvällens abonnemangskonsert i Musikens hus i Uppsala åkte jag till Uppsala tidigare för att hinna klara av också en rad ärenden: betala några barnböcker genom Forex, ta ut mer kontanter på Handelsbanken och gå till Apoteket för att komplettera medicinförrådet. Jag fick med viss möda ner medicinpåsen i min axelväska, men då blev den så tung att jag bara orkade gå några meter i taget, och jag gick allt mer snedlutad med den där väskan hängande på höger axel. Det blev allt mer besvärligt, men till slut tog jag mig i alla fall till övergångsstället över Kungsgatan.

När det blev grönt lyckades jag bara ta mig till mittenrefugen, innan det blev rött igen; dessutom regnade det. På andra sidan, vid Stadshuset, följde jag ett byggplank en liten bit, men sen måste jag ta stöd av planket – orkade helt enkelt inte gå mer. Från andra hållet kom då en ung och vänlig dam, som frågade hur det var fatt, och när jag berättade hur det var, tog hon mig under armen och stöttade mig några meter i taget ända till en bänk, där hon föreslog att jag skulle vila mig ett tag. Själv hade hon en tid att passa och måste vända om mot centrum.

Jag satt på bänken ett bra tag men fortsatte sen att gå och kom snart till trappan upp till Sivias innergård, i vars andra ände restaurang Lucullus finns och där jag skulle äta tillsammans med Birgitta och de andra som ingår i vårt lilla sällskap av konserthusabonnenter. Men hur i helvete skulle jag komma dit? Krafterna var totalt slut efter det att jag hade lyckats komma upp för trappan, och jag var tvungen att hålla i en butiksvägg för att ens orka hålla mig upprätt. Till slut kom det fram en dam igen och frågade hur det var fatt, och jag berättade. Hon tog mig då under armen, men jg var vid det laget så utmattad, att jag inte var till någon som helst hjälp. Men då kom det fram en herre också, och när hon hade förklarat vad det handlade om, tog han mig under andra armen, och så baxade de mig tillsammans över innetorget och sen in på Lucullus och följde mig ända fram till bordet längst in, där de övriga allt mer oroliga satt och väntade på mig. Vad skulle man ta sig till, om det inte fanns snälla och hjälpsamma medmänniskor? Och jag vet ju inte ens vad de heter.

Med lite mat i magen, för min del jugoslavisk Cevapcici, grovmalda köttfärsrullader med rödlök, pepperoni, gräddfil och stark paprikasås, serverat med pressad potatis, ljusnade livet lite, och sen gick vi över torget till Musikens hus för kvällens konsert.

Melodikrysset nummer 37 2018

15 september 2018 17:03 | Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens melodikryss innehöll väl egentligen ingenting som jag inte klarade, men några av svaren klarade jag genom att utgå från någon detalj eller ledtråd, som inte var identisk med svaret.

”Pretend” har jag på 1950-talet hört med Nat King Cole, men här hörde vi den med Erik Fernström, mer känd som Jerry Williams, som sjöng in den 2011.

Eftersom jag gick på latinlinjen i gymnasiet på 1950-talet och dessutom har Erik Axel Karlfeldts samlade lyrik i en av bokhyllorna, kände jag genast igen ”Dina ögon äro eldar” – men vad var det här för melodi? Den nya tonsättningen sades vara gjord av Anna Ihlis 2018, och eftersom jag är en ärlig själ, vill jag bekänna, att jag aldrig tidigare har hört talas om henne. Men nätsökning ledde till att jag lärde mig att hon kommer från Gagnef i Dalarna, som ju också var Karlfeldts landskap. Och så en bekännelse till: Att det var Stefan Sundström som sjöng duett med henne förstod jag inte förrän Google avslöjade det. Detta trots att jag har en stor kollektion av CD med Stefan Sundström. Och hans egna skapelser låter ju ganska annorlunda…

Men dikten är vacker, så här sticker jag emellan med texten:

Dina ögon äro eldar

Text: Erik Axel Karlfeldt i ”Fridolins Lustgård och Dalmålningar på rim” (1901)

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr’n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.

Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna.
Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår.
Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna,
i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår.

Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna;
stormens glädje genomströmmar vårt banér av blod och gull –
tills det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna,
du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.

GES – Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt – känner jag förstås också till, men deras ”Den andra kvinnan” från 2003 tror jag aldrig jag har hört förut.

Björn Ulvaeus och Benny Andersson är nästan ett stående inslag i Melodikrysset. men ”Chess”, deras skapelse 1986 tillsammans med Tim Rice och Richard Nelson, har jag faktiskt aldrig sett på scen.

Det senare gäller också Brasse Brännström och Magnus Härenstam, som vi i dag hörde i ”Tajta jeans, förbannade jeans” från 1975.

Lite svårare att identifiera var den som sjöng Ted och Kenneth Gärdestads ”Himlen är oskyldigt blå”, först insjungen på engelska av Ted 1978. Fast här fick vi höra den med Kenneths svenska text från 1993, sjungen av Teds och Ann Zacharias’ dotter Sara Zacharias, som 2014 gjorde ett gästspel på Svensktoppen med den, en tolkning som inte gav mersmak. Men både text och musik vittnar om bröderna Gärdestads begåvning:

Himlen är oskyldigt blå

Text: Ted Gärdestad, 1978
Musik: Kenneth Gärdestad, 1978

Himlen är oskyldigt blå
som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
när broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå

När vi växte upp, lekte livet
Vi var evighetens hopp
Det var helt självklart att vår
framtid skulle bli
oförbrukat fri

Somrar svepte fram
Jorden värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade, och gräset växte grönt
Hela livet var så skönt

Himlen är oskyldigt blå
som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling, jag vet hur det känns
när broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå

Frusna på en strand
flög vi med drakar medans
tiden flöt iland
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
Himlen var så blå

Nu tar molnen mark
Jag var förblindad av att solen sken så stark
Men mina ögon kommer alltid le mot dig
Kan det begäras mer av mig

Himlen är oskyldigt blå
djupaste hav likaså
Att regndroppar faller som tårarna gör
det rår inte stjärnorna för
Älskling, jag vet hur det känns
när broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå

En melodi som genast fastnade i musikminnet har schlagern ”Volare”. Här hörde vi den instrumentalt, men vi som hörde den redan 1958 minns förstås åtminstone delar av refrängen på italienska, eftersom den ju kom från Italien: ”Volare oh, oh / Cantare oh, oh / Nel blu dipinto di blu” och så vidare. Ny aktualitet fick den här gamla schlagern 1987, när Luciano Pavarotti sjöng in den.

Jag gillar också franska visor – i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, har jag tagit med två sånger av Léo Ferré, både i original och i tolkningar av Lars Forssell, först i ”Snurra min jord och andra visor” (1958), sedan i ”Snurra min jord och nya visor” (1966). I de här vissamlingarna fanns både mer av Ferré och av andra franskspråkiga vispoeter, och i dag fick vi höra Ferré själv framföra ”Elle tourne la terre” (som i Forssells svenska tolkning heter ”Snurra min jord”).

Snurra min jord

Svensk text: Lars Forssell, 1958 (publicerad i ”Snurra min jord och andra visor”)
Musik och fransk originaltext (”Elle tourne la terre”), 1948

Du snurrar, min jord, som en stjärna
Du virvlar i vind som en tärna
Som fartyg har virvlande tärnor
har jorden en snurra av stjärnor

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra och dansa med oss
fast vi är bara bloss som du
Du skälver min jord
som du själv är ombord, min vän
Natten söker alltid dagen

Du välver, min jord, omkring solen
Du skälver en sträng på fiolen
som världskrigen stämmer i anden
och världsalltet klämmer i handen

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Ja, lika lite som du
vet varför det blir som nu
Du är vad du bär
och hur det än är, min vän
Natten griper efter dagen

Det virvlar av nätter kring jorden
Och hån heter rätten på borden
Det brusar i stjärnkammarakten
Vem lånar en ljusstund åt makten

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra så följer jag med
jag vill leva i fred som du
Jag tror på dig jord
och jag följer din stjärnas lag
Gärna natt, men natt blir kanske dag

I dagens svenska musikvärld finns Lars Winnerbäck, som är en av de främsta i dag, när det gäller att skriva sånger med meningsfull text till musik långt över det medelmåttiga. Ofta blir de här låtarna ännu bättre, när han spelar in dem tillsammans med en kvinnlig sångpartner – ett lysande exempel är inspelningen av ”Om du lämnade mig nu” tillsammans med Miss Li. I dag fick vi lyssna till ett liknande samarbete, fast med Melissa Horn (som jag också gillar): ”Som jag hade dig förut” från 2008.

En svensk vispoet, som jag hade kontakt med när jag gav ut min första sångbok, ”Joe Hills sånger” (1969), var Mats Paulsson – han hade gett ut en Joe Hill-LP och ledde något han kallade för Joe Hill Society. Men han var också själv en mycket skicklig sångtextförfattare och vissångare. 1966 skapade han ”Visa vid vindens ängar”, som vi i dag tyvärr fick höra i Lars Roos’ version. Texten börjar ”Det går en vind över vindens ängar”:

Visa vid vindens ängar

Text och musik: Mats Paulsson, 1966

Det går en vind över vindens ängar,
det fladdrar till i en tyggardin.
Och jag skall skriva en sommarvisa
med sol och blommdoft i melodin.
Jag ville sjunga om Katarina,
till träklangsflöjter och alcymbal
men vindens toner blir sommarns sånger,
jag bara lyssnar i björklövssal.
Det går en vind över vindens ängar,
det fladdrar till i en tyllgardin.
Och jag skall skriva en sommarvisa
med sol och blomdoft i melodin.

Det går en flicka i aspelunden,
jag har ett gulnat fotografi.
Med åren blev hon en dröm, en saga,
en ensam vandrares sympati.
Jag skall skriva en liten visa
där ögonblick blir till evighet
men ord blir stumma och toner döda
och visans tanke blir hemlighet.
Det går en flicka i aspelunden,
jag har ett gulnat fotografi.
Med åren blev hon en dröm, en saga,
en ensam vandrares sympati.

Sen är det bara ett kryssvar kvar att redovisa, också det ett träd – men nu handlar det inte om en aspelund utan om ett efternamn. I min ungdom fanns det en fantastisk dragspelare vid namn Nisse Lind, och han ledde något som i dagens öron måhända låter töntigt, Nisse Linds hot trio. Men Nisse Lind var en dragspelsvirtuos som behärskade sitt instrument till fulländning och dessutom hade stark känsla för det han spelade. Så tack, Anders Eldeman, för att vi åter fick höra honom, i dag i en fin tolkning av ”St. Louis Blues”, skriven av legendaren W C Handy 1914.

Det här är för övrigt en låt som har spelats in av många skickliga artister och orkestrar i sins emellan ganska olika versioner. Själv har jag roat mig med att på nätet lyssna på den med Dave Brubeck Quartet, Glenn Miller Orchestra, Louis Armstrong, Bessie Smith, Benny Goodman och, faktiskt, med W C Handy själv.

Melodikrysset nummer 36 2018

8 september 2018 16:02 | Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 12 kommentarer

Som vanligt hade Anders Eldeman en rad frågor som förutsätter att krysslösarna ser både film och TV.

Själv har jag genom åren sett få TV-såpor, och ”Skärgårdsdoktorn” från 1997 utgör inget undantag. Dock gillar jag Stefan Nilsson som har skrivit musiken till den här serien.

Inte heller är jag våldsamt förtjust i Per Gessle och Gyllene Tider, men visst minns jag deras hit från 1979, i dag spelad av Lennart Palm: ”Flickorna på TV 2″ – fast här skulle 2 skrivas med bokstäver, två.

I dagens kryss spelades vidare Art Garfunkels insjungning från 1998 av ”Always Look On the Bright Side of Life”, som ursprungligen skrevs 1979 av Eric Idle för Monty Pytons ”Life of Brian”.

Jan Guillou har aldrig som författare fångat mig, och det har väl bidragit till att jag inte heller har sett någon film med Arn som hjälte. Däremot gillar jag Laleh, som gjorde musik till Arn-filmen ”Tempelriddaren” från 2007.

Jag skulle väl inte säga, att Malmö symfoniorkester är den bästa tänkbara uttolkaren av ”Fattig bonddräng”, skriven av Astrid Lindgren och Georg Riedel. Den förekom först i filmen ”Emil i Lönneberga” från 1972 men då i en instrumentalversion.

Klas Klättermus (och de andra djuren i Hackebackeskogen)” (1954) har en norsk förlaga i ”Klatremus og de andre dyrene i Hakkebakkeskogen”, en barnbok från 1954 skriven och illustrerad av Thorbjørn Egner.

Vi kan väl avrunda det här avsnittet med Ralph Benatzkys ”Värdshuset Vita hästen” från 1930.

En norsk barnboksförfattare är redan nämnd. Cornelis Vreeswijk hörde till de svenska artister som sökte lyssnare och skivköpare också i vårt grannland i väster och har till och med skrivit en egen låt , ”Turistens klagan” från 1978. Den börjar så här: ”Det sjunger några ungar på Karl Johan”. Och vet ni det inte själva, är Karl Johan paradgatan i huvudstaden Oslo. För egen del har jag varit otalig gånger i Oslo, också promenerat längs Karl Johan.

Jag älskar också Sverige, även om jag är försiktig med etiketteringar som ”Bäst”, för att citera en Oskar Linnros-titel från 2017. Fast det kan bli mycket värre i det här landet, om de borgerliga partierna vinner i valet och kommer till makten med villkorat stöd från Sverigedemokraterna.

Får partier av den typen allt mer makt i de västliga demokratierna, får väl vi andra göra Eros Ramazzottis sång från 2015, ”Alla fine del Mondo” till vår speciella< kampsång.

Helst vill jag instämma i det Tom Jones sjöng om 1967 i "Green Green Grass of Home”. Fast den drömmen ska finnas här och nu, inte som i den svenska version, skriven av Stikkan Andersson samma år och som Jan Malmsjö låg på Svenskoppen med i 33 veckor, ”En sång en gång för länge sen”. Min vision hämtar förvisso inspiration från tidigare genomförda reformer, men jag vill utveckla, inte avveckla dem. Min gröna dröm är röd, som min gamla, nu döda partikamrat och personliga vän, författaren och konstnären Helga Henschen uttryckte saken.

”Kärleken kommer och kärleken går” sjöng i dag Lotta Engberg, och det må gälla i hennes eget fall. Men nu ville Eldeman testa om vi visste vem som har skrivit texten. Jo, Nils Ferlin.

I folkviseton

Text: Nils Ferlin (i diktsamlingen ”Från mitt ekorrhjul”, 1957)
Musik: Torgny Björk (1970)

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Det här är en underbar dikt om kärlek, och den blir ännu bättre i Torgny Björks tonsättning. Själv förknippar jag den här sången med ett bröllop: I trädgården till det hus i Vallentuna, där Birgittas syster Karin och hennes blivande man, Hasse, redan bodde, ägde vigseln rum, och den finaste delen av ceremonin var att Karin, stående mitt bland gästerna i trädgården, sjöng ”Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt”.

Och sen har hon och Hasse följt varann vinter som vår och ser ut att fortsätta med det i alla sin levnads dagar.

Sommar i P1 med Maria Westerberg

21 juli 2018 1:03 | Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken, Varia | 5 kommentarer

Om Maria Westerberg, dagens värd för ”Sommar”, vet jag inget utöver det lilla jag har läst i radions presentation av henne. Hon är femti år men har varit konstnär i tretti, kåsör i ”Naturmorgon” i TV, ett program jag inte ser, och kåsör i Nya Wermlands-Tidningen som inte finns i områden jag bor eller har arbetat i.

Men tillnamnet ”Vildhjärta” låter vackert. Och hur försörjer man sig på träbitar man hittar i skogen?

Det här gör mig tillräckligt nyfiken för att lyssna.

Men att i ordets vanliga mening referera hennes sommarprogram går inte trots att jag är gammal journalist och just därför har lärt mig att föra anteckningar om det folk säger.

Mitt referat, för det finns ett sådant, består av en rad nyckelmeningar och signalord: Även när hon under sina skogsvandringar följer samma vanliga väg, hittar hon varje gång något nytt. Hon lockas att ta upp ett fallet löv, och sen ett till och sen ett till. Hon passerar storstenen. Nu går hon genom nötkråkans rike. Rätt som det är hittar hon en björkklyka, som det kanske kan bli något av. Annat är helt vanligt: hjortron, skvattram, harsyra – många lyssnare vet säkert inte vad harsyra är, men jag har ätit det många gånger. Trattkantareller också för att ta något annat hon nämner.

Och så filosoferar hon, använder aforistiska meningar.

Men någonstans i henne finns en gräns, en vägran att anpassa sig. Till och med med följden att hon är beredd att bryta eller pausa mänskliga kontakter. Någon stor vänkrets verkar hon inte ha. Hon värnar sig själv och sitt fria skapande. Miljöaktivist är hon också.

Vad lyssnar då en person av hennes typ på?

Till min glädje börjar hon med Lisa Ekdahl och ”Sakta, sakta”, och sen följer även Joni Mitchell och ”Big Yellow Taxi”.

Sin lust att handla efter eget huvud markerar hon med ”Du käre lille snickaerbo” ur filmatiseringen av Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga.

Men hon spelar också ett par tonsättningar av egna verk, spelade och sjungna av maken Johannes Söderqvist plus Frida Granström, som tillsammans kallar sig Hemjord (!). Särskilt ”Ett skri” är värd att lyssna på.

Fiskens nattsång

11 juli 2018 16:16 | Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Christian Morgenstern (1871-1914) skrev den här dikten, som jag hittade i FiBs lyrikklubbs morgensternurval från 1958, ”Det upplysta månlammet”. Den innehöll ett urval av Morgensterns dikter, valda och översatta av Sebastian Lybeck.

Men eftersom dikten i fråga är en rent grafisk skapelse, fordrar just den ingen översättning.


U U
– – –
U U U U
– – –
U U U U
– – –
U U U U
– – –
U U

I syrenernas tid

30 maj 2018 23:05 | Politik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

I vår trädgård i Öregrund blommar syrenerna: några vita, men mest bondsyrener, de vackraste som finns.

Bondsyrener

Av Folke Isaksson

De står och lutar sig övertunga mot väggarna
Huset lutar och doftar gott; det är mot
kvällningen, och jorden ligger blå
Den vita syrenen skyggar
med sin ömhet vänd inåt
Men de violetta är de världsliga, de vilda
De sträcker sig in genom det öppna fönstret
och kastar en upphetsad skugga
över ordspråksbonaden i gamla kvinnors hus
De står vid lidret
och insveper slipstenen med mystik
De står med en famn full av kyssar och armod,
synliga på något håll, tunna och förslitna,
strukna mot horisontens väldiga plån
De står, övertunga, och lutar sig mot väggarna,
mot stallet, mot tingshuset eller sockenhärbret,
tills världen faller
och den sista hästen gnäggar i socknen

När min bror Matti dog, hyllade jag honom, naturälskaren, genom att vid begravningen läsa dikter, en för varje månad, bland annat en rad dikter om syrener och den räcka av ljusa nätter vi är på väg in i nu:

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Och den här dikten speglar både min och Mattis syn på livet och hur det en dag tar slut:

Humlan

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
Vinglar vresig och brun bland svajande blad,
Med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i ett annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med en knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Sist i den här räckan av dikter en som förenar den politiskt engagerade människans dröm om världen med skärgård, soluppgång och syrenklasar i håret:

Staden

Av Werner Aspenström

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon

27 maj 2018 14:47 | Film, Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Rubriken är hämtad från den svenska titeln på en underbar roman av Laurie Lee, utgiven i pocket 1974 av Bo Cavefors förlag och översatt av Vanja Lantz. I original heter boken ”As I Walked Out One Midsummer Morning”.

Också jag gick ut i trädgården tidigt i morse, först för att hämta tidningarna i brevlådan, sedan – för att också kunna se blommorna i trädgården, med två sorters ögondroppar i synorganen – till mitt stenparti och blomstertäcket under den stora asken nere vid grinden.

Jag plockade en morsdagsbukett åt Birgitta: ljusblå förgätmigej, lilablå midsommarblomster och så ljuvliga vita liljekonvaljer, delvis med också blad i buketten. Buketten ställde jag i ett gotlandsglas, som jag placerade nära Birgittas plats vid köksbordet.

Birgitta, fortfarande i sängen, uppvaktade jag sedan med paket.

Det första hon fick var fyra förpackningar avsedda att användas för plantering i trädgården: två exemplar vardera av liljorna Nauona och Lolly Pop, av brudslöja och av röd solhatt. Dessutom gav jag henne en hygglig slant att användas till inköp av valfria rabattblommor.

Sen fick hon också ett paket med böcker. Det innehöll två böcker av Torbjörn Flygt och en av vardera Hanna Krall och Eva Swedenmark och så ett precis nyutkommet verk av Jan Winter, ”Dieters bok”, Tongång 2018 – Dieter var hans far – med undertiteln ”Flykting hos familjen Bergman”.

De som gav den judiske pojken Dieter Müller-Winter en fristad var Ingmar Bergmans föräldrar, Erik och Karin Bergman, och till det intressanta med den här historien hör att både Ingmar och brodern Dag hade nazisympatier. I samband med detta bör man – och det gör också Winter – nämna att det av Anders Thunberg bok ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” (Natur och Kultur, 2009) framgår både det och att Bergman politiskt påverkades av henne, alltså i rätt riktning. Min utförliga recension av Thunbergs bok hittar du ovan under Kulturspegeln, Politik.

Men tillbaka till mors dag: Matti, sonen, har ringt sin mamma, och från dottern, Kerstin, har Birgitta redan under ett besök i Uppsala i veckan fått en Hibiskus, rimligen en avkomling till min avlidne bror Mattis, Stor-Mattis, väldiga Hibiskus.

* * *

Under kvällen ringde även Anna till sin mamma på mors dag.

Annandag påsk: Agnes Lidbeck och så Gidon Kremer och Johann Sebastian Bach

3 april 2018 0:45 | Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Agnes Lidbecks författarskap kom jag i kontakt med genom att läsa en dikt av henne i Lyrikvännen. Jag skrev uppskattande om den här på bloggen och blev då, också här på bloggen, kontaktad av Per Gudmundson, som jag både länge har läst – han är ledarskribent på Svenska Dagbladet – och som själv några gånger har skrivit kommentarer på min blogg, vilket för den skull inte har som bakgrund, att vi skulle ha besläktade politiska värderingar.

Det han den här gången berättade var att han och Agnes Lidbeck har barn tillsammans.

Agnes Lidbeck, som har knutits till DN Kultur som fri kolumnist, intervjuas i kulturbilagan i söndagens (1 april) Svenska Dagbladet, och av intervjun framgår att hon numera har skilt sig från barnens inte till namnet nämnde far. Och så kan det ju gå här i livet – i det här fallet vet jag ingenting om orsaken till den spruckna relationen, men livet är ju fullt av separationer.

Jag känner tidigare till vilken succé Lidbecks ”Finna sig” blev och har nu också läst recensionerna av efterföljaren, ”Förlåten”. Det är verkligen inte vanligt att nya skönlitterära författare slår igenom så snabbt.

Svenskan-intervjun, gjord av Kristina Lindh, är kunnig och intressant. Men Lidbeck släpper ändå inte intervjuaren in på livet. Lindh frågar henne om en figur i senaste boken, en bror till bokens två systrar som, brodern alltså, rör sig i skov mellan depression och mani och sen går under, men när författaren får följdfrågan om hon själv känner någon sådan person, klipper hon av den tråden:

– Det vill jag inte prata om.

Och i avslutningen av intervjun tar hon avstånd från politikens återinträde i kulturdebatten:

– Jag är helt ointresserad av kopplingen mellan kultur och politik, den som präglar samtalet i så hög grad just nu.

Själv har jag alltid varit lidelsefullt intresserad av både kultur och politik.

En stor del av kvällen har hustrun och jag tillbringat vid skivspelaren på glasverandan.

Birgitta valde skivor: Johann Sebastian BachsThe Sonatas and Partitas for Violin Solo” med Gidon Kremer som violinsolist (ECM Records New Series 1926/27 4767291, 2005). Partitas är inspelade 2001 i Tyskland, Sonatas 2002 i Rīga i Lettland, där Kremer i huvudsak bor och verkar.

Han är en fantastisk violinist, född i Rīga 1947 av tysk-judiska föräldrar som båda var professionella violinister, och han har också studerat för David Oistrach.

Jag har en gång tillsammans med Birgitta hört Gidon Kremer och Kremerata Baltica spela i vårt konserthus i Uppsala, och ni kan ju läsa mer om den konserten här på bloggen den 20 oktober 2010.

Och skaffa gärna den skiva vi i kväll hörde på. Sen kommer ni att vilja höra mer med Kremer.

Om Elsa Grave i Lyrikvännen

13 mars 2018 20:50 | Media, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Jag har tidigare skrivit om Elsa Graves (1918-2003) poesi: mitt möte i mitten av 1950-talet med hennes tidiga lyrik och om hennes samlade diktning i Ingvar Holms urvalsvolym från 2004, ”Dikter”. Texten finns tillgänglig ovan under Kulturspegeln och dessutom på Google – googla på hennes namn.

Med anledning av att Norstedts nu till 100-årsdagen av Elsa Graves födelse nyutger hennes prosaverk, dramatik och dikter, i det sist nämnda fallet ett drygt 400-sidigt urval ur sammanlagt 19 diktsamlingar, ägnas en mycket stor del av Lyrikvännen nummer 1 2018 åt Graves poesi.

Annelie Brändström Öhman inleder med en essä, betitlad ”Androgyna Dämona Gravida-Grave” och präglad av att artikelförfattaren är professor inte bara i litteraturvetenskap utan också i genusvetenskap.

En av dagens mest prisade poeter, Agnes Lidbeck (jag har tidigare skrivit om henne), bidrar med ett fiktivt samtal med den döda Grave, ”Elsa och Agnes – ett kammarspel”.

Själv har jag ändå haft mest utbyte av att läsa Agnes Gerners närläsning av Graves poesi, ”I navelsträngens trassel”.

Jag har i samband med den här tidskriftsläsningen läst om stora delar av urvalsvolymen från 2004 och har då framför allt slagits av i vilken påfallande stor utsträckning Elsa Graves dikter har havsmotiv, och vi talar då inte om poetiska vyer över vatten utan om möten med de groteska varelser som lever under vattenytan.

Men under omläsningens gång slår det mig också att jag, när jag tidigare har skrivit om Graves poesi, aldrig har återgett hennes kanske mest citerade dikt, ursprungligen publicerad i samlingen ”Bortförklaring” (1948):

Svinborstnatt

Svinborstnatt och kvalmig lukt i stian.
suggan snarkar i sin dröm
dröm av dubbelhakor, galtabetar
surnad mjölk och här och där
ett brunt potatisskal,
djupast ner i drömmar glider
strömmar utav blåmjölk
där en flik av grädden ännu döljer
svarta liket av en fluga.

Svinborstnatt,
och suggans långa öron
röjer med en viftning luftens
stilla kamp med den skära stanken
och den mjuka lösa lukten.
Utanför står naten blå
som en lagårdskarl i nya, blåa kläder.
Svinborstnatt
och denna ljusrött feta värme
fylld av flämtningar ur runda näsor,
rörliga är dessa näsor,
sökande och trevande,
ofta finner de en möglig skula
mitt i strida blåmjölkströmmen,
djupt på botten ligger alltid
drunknad någon rutten godbit.

Svinborstnatt, o,
på blåmjölksdrömmen flyter
kanske något gulvitt svinborst,
slukas kanske utav samma svin
som tappat borstet,
sätter sig i svinets hals –

Svinborstnatt
och kvalmig lukt i stian,
suggan sover i sin vrå,
drömmer tunna blåmjölksdrömmar,
varma som buljong –
kanske ligger djupt på botten
någon drunknad gammal godbit?

Råkurr om Ingmar Bergman

24 januari 2018 16:22 | Film, Media, Musik, Prosa & lyrik | 5 kommentarer

Jag har, allt sedan tonåren, sett och fascinerats av praktiskt taget alla Ingmar Bergman-filmer. Jag är också väl förtrogen med Käbi Lareteis konstnärliga verk – skivor, filmmusik, böcker – men inte primärt för att hon var en av Ingmar Bergmans hustrur utan för att hon, liksom jag själv, kom från Estland. Ingmar Bergman har jag märkligt nog aldrig träffat, men Käbi Laretei har jag personligen mött, dels vid en middag som min hustru, då miljöminister, 1990 gav för sina baltiska kollegor och för många exilbalter i Sverige, bland dem Käbi Laretei som spelade på flygel, dels nyårsnatten 1989-1990 då både Laretei och jag själv var inbjudna att medverka i TV-programmet ”Nedräkningen”, som avslutades med nyårsbal och där jag fick nöjet att dansa med Käbi.

I gårdagens (23 januari 2018) Dagens Nyheter fanns i kulturdelen ett fullkomligt vettlöst angrepp på Stiftelsen Ingmar Bergman, skrivet av Thomas Sjöberg, som tidigare har publicerat en bok om Ingmar Bergman och nu anklagar stiftelsen som förvaltar alla dennes arkivalier för att ha nekat honom tillträde till de här arkivalierna.

I dag (24 januari) gör Jan Holmberg, VD för bergmanstiftelsen, mos av Sjöberg, massakrerar hans argumentation som är full av sakfel. Ni kan själva läsa det här på DN Kultur, men det viktigaste skälet för avslaget var att Sjöberg i sin ansökan gjorde klart, ”att han enbart var intresserad av Bergmans privatliv” och att Sjöberg därmed riskerade att publicera uppgifter om fortfarande levande medarbetare, vänner, fiender, flickvänner, fruar, barn, barnbarn med flera.

Den här sekretessen upphävs förstås efter det antal år då ansökningar måste prövas, men egentligen har jag under nästan hela mitt vuxna liv varit skeptisk till att dra in snart sagt alla tänkbara erfarenheter och egna handlingar i bedömningen av konstnärliga verk.

Under min gymnasietid i Sundsvall på 1950-talet blev jag (inte genom gymnasiet utan privat läsning) starkt attraherad av new criticism/close reading, ville alltså bedöma skönlitterära texter utifrån vad som stod i dem.

Senare har jag insett att man för att kunna göra det också måste ha elementära kunskaper om den tid och den kultur det aktuella verket tillkom i och förstås också ha de referensramar upphovspersonen förutsätter vara kända även hos läsaren.

Men jag ser fortfarande, om vi håller oss till Ingmar Bergmans filmer, ingen för filmbedömningen relevant poäng med vilka av skådespelerskorna han har haft sex med eller om det i några av hans filmer finns erfarenheter knutna till några av hans egna äktenskap.

* * *

Den som vill läsa vad jag har skrivit om Ingmar Bergman-filmer, kan gå vidare till Kulturspegeln, Film, Bergman. Recensioner av Käbi Lareteis skivor och böcker finns under Kulturspegeln, Musik respektive Prosa & lyrik, Laretei.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^