Inte mot Paradiset, och utan lovsång

8 december 2017 0:04 | Media, Politik, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Historien om den så kallade Kulturprofilen blir allt solkigare. Utöver att sexutpressa och sextrakassera kvinnor, även med anknytning till Svenska akademien, har han rimligen för alltid straffat ut sig själv från allt inflytande. Men också Akademien har skadats av det som har hänt. Den här mannen har uppenbarligen skroderat om sitt inflytande och sin kunskap, och i förlängningen finns läckor som har påverkat satsningarna hos vadslagningsfirmorna om vem som skulle få årets pris.

Ett näraliggande antagande är då att den som otillbörligt har försett honom med information är hans hustru, som sitter i Akademien. Jag har, måhända troskyldigt, trott att hon har varit ovetande om eller har blundat för vad han har haft för sig med andra kvinnor, men när jag nu från andre akademiledamöter har hört att hon har bagatelliserat hans beteende och ganska aggressivt tillbakavisat deras anklagelser, har min bild av henne förändrats. Och har hon brutit mot Akademiens tystnadsregler om kommande nobelpris i litteratur, är hon riktigt illa ute.

Före nobelfesten och utdelandet av årets pris kommer säkert ingenting att hända, men sedan håller jag det inte för uteslutet att det hela ändar i något ganska unikt i Akademiens historia, en uteslutning. Inte för att hon är en usel författare, för det är hon inte. Men för att hon har solkat bilden av Akademien som oväldig litterär smakdomare.

Själv är jag inte av den sorten att jag längtar efter att hänga ut eller hänga människor som har visat sig sakna moralisk kompass. Jag hoppas alltid att de som har gjort fel ändå ska ha lärt sig något av sina egna misstag.

Jag tror varken på himmel eller helvete, men går det som jag nu anar, kommer ett par människor att få uppleva ett rent helvete här på jorden.

Jag känner bara avsky för den så kallade Kulturprofilen, men jag vill skydda hans hustru för offentlig hängning

23 november 2017 15:26 | I skottgluggen, Media, Prosa & lyrik | 21 kommentarer

Jo, jag vet vem den så kallade Kulturprofilen är – ni kan själva med hjälp av DNs öknamn hitta honom på nätet – men jag tänker här inte namnge honom, detta trots att det kvinnorna på DN Kultur vittnade om får också mig att känna avsky.

Jag är ju gammal journalist med den gammaldags yrkesetiken att inte hänga ut någon förrän vederbörande är fälld, men i det här fallet är det mer hänsynen till hans hustru, en av Sveriges mest lyskraftiga poeter, som fäller avgörandet. Jag har ytligt träffat henne (däremot inte henne make) men känner henne inte i något annat avseende än att jag har läst henne – alltså har jag ingen aning om i vilken utsträckning hon har anat eller fått kännedom om makens eskapader. Men det finns självklart en risk att en namnpublicering också i traditionella media drabbar även henne, kanske mer än den som är skyldig till alla de här kränkningarna, övergreppen och sexuella utpressningsförsöken.

En annorlunda men sevärd Robin Hood

14 november 2017 21:59 | Barnkultur, Film, Prosa & lyrik, Teater | 4 kommentarer

Walter Scotts klassiska äventyrsböcker ”Robin Hood” och ”Ivanhoe”, som delvis har samma agerande, läste jag i unga år i bokförlaget Sagas bearbetningar för barn och ungdom. Historien om Robin Hood har jag sen läst i bearbetningar av John O Ericsson och Howard Pyle. Jag har sett Robin Hood på scen, på Uppsala stadsteater. Och jag har sett ett antal filmversioner, bland dem förstås Walt Disneys.

Och nu har jag också sett Ridley Scotts amerikansk-brittiska filmversion från 2010, ”Robin Hood”, med Russell Crowe i titelrollen som Robin Longstride, som sen blir den mytiske Robin Hood. En mycket stark rollprestation gör också Cate Blanchett som änkan Lady Marion. Rollen som hennes blinde svärfar, Sir Walter Loxley, spelas av Max von Sydow.

Självfallet möter vi också, på väg hem från korståget till det heliga landet, Rikard Lejonhjärta (Richard I, Danny Huston), hans intrigante bror därhemma, prins Johan (Oscar Isaac) och även deras mor, Eleonora (Eileen Atkins), sheriffen av Nottingham (Matthew Macfadyen), den skurkaktige Sir Godfrey (Mark Strong) samt det följe av män som backar upp Robin Longstride när han blir Robin Hood, Broder Tuck (Mark Addy), Lille John (Kevin Durand), Allan A’Dayle (Alan Doyle) och Will Scarlett (Scott Grimes).

Men till stor del ger den här filmen en bakgrund till den historia som berättas, om det misslyckade korståget och det mödosamma och farofyllda återtåget mot den franska kusten mot England och vad som under tiden hände där hemma.

Bland dem som faller i strid finns den adelsman som är gift med Lady Marion, och innan han dör, tar han löfte av pilbågskytten Robin Longstride att denne ska söka upp hustrun och hans egen far – Longstride antar utmaningen och lyckas ta sig över till England. Och när han så småningom lyckas ta sig till ”sitt” hem, visar det sig att den dödes far och hustru gärna vill skylta med att ha fått hem den under många år bortavarande sonen/maken, detta för att det ökar skyddet för hem och egendom.

Fast så småningom blir Lady Marion uppenbart på riktigt attraherad av sin återfunne ”make”.

Jag minns mig aldrig ha hört den här versionen av historien om Robin Hood, och i den finns också andra figurer och händelser som jag inte minns från de båda grundberättelserna. Alltså blir jag osäker på om alla intriger och intrigmakare fanns med redan i Walter Scotts berättelser, som ju de flesta senare är bearbetningar av – men prins John har definitivt varit lika ond och svekfull även i dessa.

Striden på kanalkusten mot de invaderande fransmännen är praktfull – men var det nödvändigt, och är det trovärdigt, att låta Lady Marion delta i den, visserligen iförd rustning men ändå fälld ner i havet (och sen räddad därifrån av Robin)?

På Fars dag. Samt ett PS om möss och människor

12 november 2017 17:30 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I min uppväxtmiljö i efterkrigstidens Sverige firades Mors dag. Inte överdådigt, men jag brukade alltid plocka en blombukett åt min mamma. Fars dag var ännu inte lika inne.

I den familj jag själv senare bildade har vi alltid firat båda dagarna och då inte bara medan våra barn bodde kvar hemma. Också därefter har hustrun och jag firat varandra på den andras/andres dag. Det här är ett sätt att fira ett liv och ett föräldraskap tillsammans.

Och i dag var det alltså min tur att bli firad. med paket, blommor – två rödblommande kaktusar och en amaryllis – och så hemmagjord smörgåsbakelse till morgonkaffet.

I paketen fanns Modernistas nyutgåvor av Tove JanssonsNoveller” respektive ”Romaner” – jag har sedan mycket länge andra böcker av henne, däribland alla Mumin-böckerna. Och så har jag också fått Ernst BrunnersDarra – om Swedenborg” – jag har både läst och recenserat Ernst Brunner och har de flesta av hans böcker. Det ambitiösa Modernista, ett förlag med berömvärd utgivning av klassiker, har nyutgivit en rad böcker av Hans Fallada, mycket läst också i efterkrigstidens Sverige, och vi har gradvis köpt de här böckerna. Nu fick jag av hustrun en filmatisering av hans ”Ensam i Berlin”, ”Alone In Berlin” med bland andra Emma Thompson. Och så fick jag en film av iraniern Ashgar Farhadi (nu verksam i Frankrike), ”The Salesman”, vad jag förstår med viss anknytning till Arthur MillersEn handelsresandes död”.

Och så fick jag ett presentkort på en ny stor trasmatta att lägga under köksbordet i Öregrund. Birgitta har med stor hjälp av vår dotter Kerstin valt ut en trasmatta som – jag har sett den på Internet – nog kommer att bli mycket snygg där på vårt lackerade furugolv.

Det här med ny matta till köksgolvet i Öregrund har en alldeles särskild bakgrund, faktiskt inte helt trevlig.

När jag kom ut till sommarhuset inför allhelgonahelgen, såg jag omedelbart att det var ett ganska stort hål i den nuvarande trasmattan under köksbordet. Det som nu var ett hål hade tidigare varit nött, slitet, och mina tankar gick genast till möss. Men var hade de tagit sig in? Men dörrarna till underskåpet under diskbänken var stängda – det fanns inget hål där som för åratal sen, när det här sist hände. Sen upptäckte jag att intränglingarna också hade gått in i det intilliggande datorrummet och där delvis pulvriserat ett gammalt nummer av Folket i Bild – jag har köpt nummer av FiB på nätauktioner och har en näst intill komplett samling av gamla FiB, den tidning jag var ombud för på 1950-talet. Nästa upptäckt var att mössen hade tagit sig upp i plåtskåpet ovanpå frysen, ett utrymme där vi förvarar olika slags hårt bröd, kex och rån åt barnbarnen och så vidare. Smulor, smulor – alltsammans fick slängas och skåpet skuras ur. Men hur hade mössen tagit sig in i ett plåtskåp uppe nära taket? Jo, det här skåpet saknar delvis bakstycke, och tydligen hade de, med start i skåpet under diskbänken, klättrat i det minimala utrymmet mellan vägg och frys.

Så vi tillkallade Anticimex, och när killen därifrån lyfte halvväggen längst bak i underskåpet, syntes intrångshålet. Anticimex-mannen la rikligt med aptitligt råttgift i utrymmet bakom halvväggen, också i korridoren bort mot TV-rummet, men det hindrade inte att vi sen också där hittade stoff ur en musangripen madrass.

Så det sista jag gjorde innan vi åkte hem igen var att stänga alla dörrar mellan samtliga rum.

Om det har varit till någon nytta får vi se, när hustrun om ett tag åker ut till huset i Öregrund för att släppa in ett par städerskor för höstens städning inför vinteruppehållet.

Och så måste vi hitta någon plåtslagare som kan klä bakre väggen i skåpet under diskbänken med plåt, också täppa till ingången till brödskåpet på samma sätt.

* * *

För en stund sen ringde sonen, Matti, och gratulerade mig på Fars dag. Och då gratulerade jag också honom på Fars dag – han är far till två fina flickor.

Vi pratade en stund, bland annat om min brors begravning.

Det finns något som man kan kalla familjekänsla i vår familj.

Och sonen sa, innan vi avslutade samtalet, något så värmande snällt om sin far, att jag inte klarar att återge det till några andra.

Ísland: Gröna vänstern och Socialdemokraterna får ökat stöd

27 oktober 2017 0:43 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater | Inga kommentarer

Ísland skakas av politiska strider, som ser ut att i viktiga avseenden förändra den politiska maktbalansen i landet.

Men låt oss börja med resultatet i valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, nu lett av Logi Már Einarsson, 3 mandat, 5,7 procent

Det här valet ändade i en borgerlig regering med minsta möjliga övervikt och bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Statsminster är Bjarni Benediktsson från Självständighetspartiet.

Nu senast har Ísland drabbats av en politisk skandal (jag har tidigare skrivit om den), som bland annat ledde till att Gröna vänstern gick om Självständighetspartiet som Íslands största parti. Den nämnda skandalen, där en dömd person efter att ha suttit i fängelse skulle strykas ur straffregistret efter beslut av justitieministern (Självständighetpartiet) och vädjande från statsministerns far, väckte en våldsam proteststorm, och ledde opinionsmässigt till att Gröna vänstern med stor marginal i en opinionsmätning gick om det regeringsledande och inblandade partiet och till att Ljus framtid beslöt sig för att lämna regeringen, som då inte längre hade majoritet i Alltinget. (Ljus framtids beslut var säkert också en effekt av att partiet nu under lång tid har legat under femprocentsspärren.)

I det läget återstod det för presidenten, Guðni Th Jóhannesson, inget annat än att utlysa nyval – nyvalet kommer att genomföras den 28 oktober.

En möjlighet för statsminstern hade kunnat vara en rekonstruerad koalition, den här gången med deltagande av Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), som fram till förra valet satt i koalition med Självständighetspartiet, men Framstegspartiet är fullt upptaget av egna bekymmer. Det senare partiets dåvarande ledare, Sigmundur Davið Gunnlaugsson, manövrerades, efter att familjen, med hustrun som agent, hade placerat sina pengar i ett karibiskt skatteparadis, bort från posten som partiledare och ersattes av Sigurður Ingi Jóhannsson.

Det här har Gunnlaugsson aldrig förlikat sig med, och första steget i den fortsatta maktkampen var att bilda en ganska stor grupp av likasinnade, Progressiva samfundet, och detta har senare omvandlats till ett konkurrerande mittenparti med namnet Miðflokkurinn (Centerpartiet). Dess ledande namn är Sigmundur Davið Gunnlaugsson. Och med sig på det nya partiets lista har han bland annat förre utrikesministern Gunnar Bragi Sveinsson, som föll i onåd i sitt gamla parti när han stödde USAs och EUs hållning mot Ryssland, som ledde till att Ryssland svarade med ekonomiska sanktioner som drabbade Íslands export av lammkött till Ryssland.

Fler framstegspartister har lämnat Framstegspartiet för det nya Centerpartiet, och den senaste isländska opinionsmätningen visar att Miðflokkurinn inte bara har goda chanser att ta sig in i Alltinget utan också bli en aning större än Framsóknarflokkurinn.

I och med detta och med Gröna vänsterns framryckning samt inträdet av ett helt nytt vänsterpopulistiskt parti, Flokkur fólksins (Folkets parti), i Alltinget plus Ljus framtids sorti plus Renässans’ eventuella sorti ur den isländska riksdagen kan den isländska partibilden komma att se helt annorlunda ut efter extravalet.

Den förra mätningen från MMR (publicerad 19 oktober) gav följande resultat:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 19,9 procent (- 1,2 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 19,1 procent (- 2,7)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 15,8 procent (+ 2,8)
Píratar (Piratpartiet) 11,9 procent (+ 1,4)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 11 procent (+ 0,3)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 8 procent (+ 2,1)
Viðreisin (Renässans) 6,7 procent (+ 3,1)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 5,3 procent (- 2,1)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,6 procent (- 2,6)

Här är alltså regeringsledande Självständighetspartiet aningen större än Gröna vänstern. Socialdemokraterna går för första gången märkbart framåt – till det bidrar säkert att partiet har fått ett antal författare och andra kända kulturpersonligheter att kandidera på deras lista. Delningen av Framstegspartiet är ett faktum, och det nya Centerpartiet är en aning större. Nykomlingen, populistiska Folkets parti, är på väg utför. Renässans gör efter byte av partiledare (Þorgerður Katrín Gunnarsdótir ersätter Benedikt Jóhannesson) ett kliv över spärren, medan Ljus framtids avhopp från regeringen inte har belönats – partiet får här rekordlågt stöd.

Den senaste mätningen från Gallup (publicerad den 23 oktober) gav följande resultat:

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 23,3 procent (+ 0,3 procentenheter)
Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 22,6 procent (- 1,1)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 13,3 procent (- 0,1)
Píratar (Piratpartiet) 10,7 procent (+ 1,9)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 9,4 procent (- 0,1)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 7,4 procent (+ 0,2)
Viðreisin (Renässans) 5,8 procent (+ 1,0)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 5,7 procent (+- 0)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,2 procent (- 1,8)

Här är alltså Gröna vänstern större än Självständighetspartiet. Socialdemokraterna behåller sin nya plats som tredje största parti. Delningen av Framstegspartiet är bestående, och det nya Centerpartiet är en aning större. Renässans ser ut att klara spärren, medan Ljus framtid nu verkar vara bortom räddning.

Den 24 oktober publicerades ytterligare en mätning, nu från Félagsvisindastofnun för Morgundblaðið:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 25,1 procent (+ 2,5 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 23,2 procent (- 4,2)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 15,6 procent (+ 0,3)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 9,8 procent (+ 3,4)
Píratar (Piratpartiet) 8,2 procent (- 1,0)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 7,1 procent (+ 1,6)
Viðreisin (Renässans) 5,7 procent (+ 2,3)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 3,3 procent (- 3,2)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,5 procent (- 1,1)

I den här mätningen ökar Självständighetspartiet och minskar Gröna vänstern, men avståndet mellan dem är inte särskilt stort. Socialdemokraterna behåller sin tredjeplats. Det nya Centerpartiet är större än det parti det är en utbrytning ur, Framstegspartiet. Renässans ligger åter över spärrgränsen, men Ljus framtid verkar ha en mörk framtid. Nykomlingen Folkets parti är åter under spärrgränsen, 5 procent.

Den 25 oktober kom ytterligare en mätning från MMR:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 22,9 procent (+ 3,0 procentenheter)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 19,9 procent (+ 0,8)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 13,5 procent (- 2,3)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 12,3 procent (+ 1,3)
Píratar (Piratpartiet) 9,3 procent (- 2,6)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 8,6 procent (+ 0,6)
Viðreisin (Renässans) 5,5 procent (- 1,2)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 4,7 procent (- 0,6)
Björt framtíð (Ljus framtid) 1,8 procent (+ 0,2)

Det är värt att notera, att Själständighetspartiets ledning över Gröna vänstern ligger inom felmarginalen. Detsamma gäller också Renässans’ placering över spärren. Piratpartiet tappar mark – har också passerats av det nya Centerpartiet, som är märkbart större än Framstegspartiet, som det är en utbrytning ur, medan Socialdemokraterna trots en liten tillbakagång ligger kvar på tredje plats. Nykomlingen Folkets parti är nu, om än knappt, nere under spärren, och långt under den befinner sig Ljus framtid.

Det går inte att utifrån opinionsmätningarna säkert förutspå vilket slags regering Ísland får efter valet, eftersom det inte säkert går att prognosticera exakt vilka partier som inte klarar femprocentsspärren, inte heller hur de båda delarna av det förr stora Framstegspartiet kommer att agera – märk att detta bondeförbundsliknande parti slog vakt om böndernas och fiskarnas intressen, således var starkt EU-kritiskt.

Ytterligare en sak, Reykjavíks storlek och mer urbana miljö, bidrar till att väljarbeteendena där skiljer sig från Bygdeislands. En färsk undersökning från Vísir av opinionsläget i huvudstaden pekar mot att valresultatet där kan komma att skilja sig från det på andra håll i landet:

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 30,1 procent (+ 10,8 procentenheter jämfört med alltingsvalet i oktober)
Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 18,7 procent (- 6,3)
Samfylkingin (Samlingsfronten, det vill säga Socialdemokraterna) 13,2 procent (+ 7,8)
Píratar (Piratpartiet) 13,1 (- 5,4)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 7,2 procent (partiet fanns inte i förra alltingsvalet)
Viðreisin (Renässans) 5,4 procent (- 6,8)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 5,4 procent (+ 1,2)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 3,6 procent (- 3,0)
Björt framtíð (Ljus framtid) 2,4 procent (- 5,0)

Socialdemokraterna, i Ísland kallade Samfylkingin (Samlingsfronten), är som synes i hela landet på väg upp ur sin svacka. Till det kan det faktum, att många kända och respekterade människor inte minst från kultursektorn har ställt upp på partiets listor. Skådespelaren Hjálmar Hjálmarsson kandiderar på partiets lista i sydväst. På listan i norra Reykjavík finns Gunnar Lárus Hjálmarsson, musiker, journalist och författare, känd som Dr Gunni. Längre upp på samma lista finns Birgir ”Biggi veira” Þórarinsson, känd popmusiker och dj. I storstadsvalkretsarna kandiderar också skådespelarna Edda Björvinsdóttir och Gunnar Helgason, konstnären Margét M Norðdahl, musikern Þorkell Heiðarsson, författaren och krönikören Guðmundur Andri Thorsson, författarna Einar Kárason och Hallgrimur Helgason, även barnboksförfattaren Margrét Tryggvadóttir.

Också äldre, mycket kända s-politiker kandiderar fast ofta långt ner på listan. Ett exempel är förra partiordföranden och statsministern Jóhanna Sigurðardóttir.

De mest jämställda listorna har Renässans, Socialdemokraterna och Gröna vänstern.

En estnisk poet som skriver på svenska

24 oktober 2017 18:15 | Prosa & lyrik | Inga kommentarer

En av mina, i det här fallet också positivt kommenterade, bloggtexter har rubriken ”Alla dessa ester” och handlar om de många ester som gjort sig ett namn inom svenskt kulturliv – som författare, illustratörer, bildkonstnärer, musiker och så vidare eller i svensk politik och journalistik. Den här texten har fått många uppskattande kommentarer, inte minst av andra exilester.

Tills nu då jag har blivit avhyvlad av Sirje Kaerma, dessutom i frågor som över huvud inte avhandlas i just den text vid vilken den har fästs som kommentar.

Jag har funderat över vad som föranledde detta utfall, och plötsligt fick jag, eftersom namnet Sirje Kaerma föreföll mig bekant, en idé om varför det här skedde: Hon är själv författare, och kände sig kanske förorättad av att inte vara nämnd i min text om bland annat ester, som har gett ut böcker här i Sverige. I sak håller det här inte. Hennes bok ”Pizza” kom ut på Norstedts 1986 – jag har den – men mina sista recensioner, bland dem av estniska författares verk på svenska, skrevs och publicerades i Aktuellt i politiken (s) fram till början av 1986 – jag lämnade AiP för ett jobb i partisekreterarens (s) kansli. Och för min del blev Kaermas debutbok länge oläst – jag hade fortfarande inte läst den när jag den 10 februari 2008 publicerade min bloggtext om estniska kulturutövare, politiker, journalister och så vidare.

Nå, jag ska nu äntligen skriva om Kaermas ”Pizza”, en ganska omfattande samling av dikter och prosalyrik – jag har i dag läst om den.

”Pizza” är, för att vara en debutbok i den här genren, ett ganska omfattande verk, på drygt 130 sidor, och skrivet på svenska, alltså inte översatt. Dessutom är den, eftersom den rymmer en mycket stor del prosalyrik, ovanligt textspäckad.

Prosadikterna myllrar av infallsvinklar och iakttagelser och känns ibland lite ofokuserade. Dessutom rymmer de till mycket stor del bilder och intryck från resor i Indien – Kaerma har förutom att ha rest där också pluggat bengaliska, dessutom filosofi och psykologi; den senare inriktningen verkar mycket rimlig också när man läser hennes poesi. Mitt problem i just det här fallet är att jag känner mig ganska främmande för indiska levnadsmönster och indisk filosofi och religion.

Själv gillar jag mer hennes mer traditionella lyrik, även om jag också i den hittar enskilda dikter (som ”Kollontaj: en erinran”) som inte öppnar sig för mig.

Jag hittar ibland, som i ”Rost”, enskilda formuleringar som är mästerliga och roliga: ”Det kliar, det kliar / är det sorgen eller lopporna?”

Ett exempel på en hel, lysande dikt är ”Besöket” med sina onomatopoetiska inslag och björlingskt textreducerade rader:

Besöket

strumpff, klumpff
den gröna krisen har klor som vattnas
daralitt, daralitt
ocka, smocka, bocka
audiens av ålar
minsta sista upp i rök
mitt öga är en ål
gröna lampor, röda lampor nödutgång
orka sorka
rosa fitta, gröna fitta
jag drar i en båge av spännvidd
mitt i snön ett litet hål
korka storka mitt oceanöga
djunnakocko, djunnakocko
tro mig på den gröna sladden
nullah, mullah, mullah
som en duva är en aning småborgerlig
kan långa korridorer ha sin skönhet
viss, viss, vss, vss
ullabucka är min lilla affär
lyser jag över tomma rader av stolar
känner jag det tröttas närvaro
en svart prick att ta spjärn mot
ulla bulla, lyfta in i crowden
så följer små myrsteg ballonguppstigningen
sedd och avlyssnad
krymper världen till en rullstol därutanför
en vissling av en galen gud

Mannen utanför borde kanske släppas ut ur arkivskåpet

23 oktober 2017 1:22 | Politik, Prosa & lyrik | 6 kommentarer

Kurt Salomonson är född 1929 och verkar nu med ålderns rätt ha slutat att skriva nya romaner. Men han var från mitten av 1950-talet och ända in på 1980-talet en vass och klarsynt arbetarförfattare och publicerades därför i Folket i Bilds folkbokserie, arbetade under en period även som reporter på tidningen Folket i Bild.

Han var också skribent i syndikalistiska SACs Arbetaren, vilket hade att göra både med att den här tidningen hade en alert både kultur- och samhällsbevakning och med att Salomonson själv var syndikalist.

Av det senare följde att LO och även en del fackliga och socialdemokratiska tidningar mer av organisations- än av sakskäl var kritiska mot Salomonson och hans böcker, men riktigt så illa var det inte som man kunde tro av ett inslag i dagens Babel i TV. Både ”Grottorna” och ”Mannen utanför” publicerades i FiBs folkbokserie – tidningen Folket i Bild och Folket i Bilds förlag ägdes av det socialdemokratiska Tidens förlag.

Jag hamnade själv tidigt i arbetarrörelsen genom att under 1950-talet länge vara ombud för Folket i Bild och folkböckerna.

När jag i slutet av 1950-talet som student kom till Uppsala och sen ganska snart blev ordförande för Laboremus och redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, breddade jag föreningens verksamhet och också innehållet i tidskriften till att omfatta publicering av skönlitterära texter och recensioner av skönlitteratur.

I Libertas nummer 6 1960 och 1 1961 publicerade jag en jätteessä i två delar om Kurt Salomonsons författarskap, ”Arg ung man” respektive ”Idealism och realism”. Den som är intresserad kan hitta den ovan under Kulturspegeln, Prosa och poesi, Salomonson, Kurt.

Jag etablerade mig under 1960- och 1970-talen som en ganska ofta publicerad kulturskribent och politisk debattör, till exempel i Aftonbladet (där jag tidigare kände Jacob Branting och också lärde känna Karl Vennberg) och gamla Stockholms-Tidningen, där jag fick allt bättre kontakt med Thomas von Vegesack och Göran O Eriksson. Stockholms-Tidningens kulturredaktion bad mig till exempel 1962 att skriva en stor recension av Kurt Salomonsons ”Skiljevägen”. Det blev en mycket positiv recension, och den citerades sen i förlagets (Norstedts) annonser för boken.

”Sveket” (ursprungligen utgiven av Norstedts 1959) gavs ut i nyutgåva år 2009, den här gången av bokförlaget h:ström. Jag har den med dedikation från författarern: ”Till Enn med varma hälsningar Kurt”.

Den här nyutgivningen är glädjande, men varför ger inte Salomonsons ursprungliga förlag, Norstedts, ut alla Salomonsons viktigare böcker på nytt? Gärna då i sällskap med andra betydande svenska och utländska arbetarförfattare. Det vore ganska lätt att göra nytryck av Tidens förlags serie Arbetarberättare (där det också finns mycket sakkunniga författarpresentationer, skrivna av Lars Furuland) och sen utvidga serien till de bäst numren ur Folket i bilds folkbokserie samt böcker, till exempel några av Salomonson, ur Norstedts utgivning.

I dag skulle en sådan utgivning te sig ny och överraskande.

Och vet inte Norstedts och dess nya ägare vad det rör sig om för titlar (någonstans i deras källarlager), kan jag bistå med goda råd. Jag har koll på vad de nämnda förlagen har gett ut. Och jag är inte ute efter att tjäna pengar.

Ja nu är Birgitta 80. Och jag känner av att jag också är det

22 september 2017 18:16 | Deckare, Mat & dryck, Media, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har ägnar den senaste tiden åt att förbereda, genomföra och sen städa upp efter det stora födelsedagskalaset. Över 50 personer kom hem till oss under födelsedagsfirandet, och jag tror att Kerstins syskon håller med mig, när jag säger, att den här stora festen inte skulle ha blivit vad den blev utan Kerstins organisationsförmåga, goda humör och befäl över köket och övriga av henne valda serveringsställen.

De sist nämnda arbetsmomenten föll naturligt på henne, eftersom maten levererades av det företag där hon arbetar, Trillers. Hon hade redan tidigare, med hjälp av Anna som har bil, köpt och fraktat hem till oss alla de drycker, samtliga alkoholfria eller näst intill, som serverades. Kvar åt mig att handla blev mest stora mängder färsk frukt och så lite annat som Kerstin ansåg borde finnas hemma.

Jag vill prisa den varierade och rikligt tilltagna maten, allra mest för att den var så god. Många av gästerna frågade särskilt om varifrån maten kom, detta helt enkelt för att de tyckte att den var så läcker. Punktligheten var också perfekt, både när det gällde leveranstiden och hämtningen av tomma kärl samt använda tallrikar, fat och bestick dagen därpå.

Trillers hade också levererat det färdigbryggda kaffet och de av allt att döma läckra tårtorna – jag själv som är diabetiker får ju inte äta sådana.

Dessutom hade Trillers gjort den smörgåstårta som serverades vid familjens eget födelsedagsfirande av Birgitta ett par timmar före den stora invasionen. Av barn och barnbarn fick Birgitta delar till vår Arabia/Flora-servis i Öregrund, pengar till trädgården där, abonnemang till konserterna med Uppsala kammarsolister, hjälp med trädgårdsarbete och en Eden-mugg från Rörstrand.

Klockan 14.00 började det välla in folk. Anna och hennes Amanda hjälptes åt med att slussa in gästerna i vardagsrummet, där Birgitta stod och tog emot, och Annas yngsta dotter, Ella, antecknade alla gästerna. Många hade med sig vackra buketter, men vi hade förberett oss genom att ha vattenfyllda vaser i beredskap. Det kom också blommor och hälsningar från vänner som bor utanför det område vi själva hade bjudit in gamla kompisar från, dessutom också från till exempel partisekreteraren och partikassören. Några av gästerna hade valt att ta med sig krukväxter, bland annat orkidéer, och från ett par gamla, nära vänner fick Birgitta en stor levande gren av Känguruäpple med frön under utveckling, lämpliga att plantera i trädgården i Öregrund.

En mycket stor del av gästerna hade följt Birgittas önskemål om penninggåvor till Läkare utan gränser, Vi-skogen och Svenska UNICEF eller till Birgitta själv för inköp till trädgården i Öregrund.

Men det förekom också andra, av givarna självvalda (i ett fall en egensmyckad prydnadskudde) presenter, sådant som gardiner, sockor, björnbärssylt, vimpel till flaggstången i Öregrund, böcker, honung, landskapsthe och ytterligare annat.

För egen del hade jag tjuvstartat 80-årsfirandet redan medan vi var kvar i Öregrund – där fick Birgitta det som ändå skulle dit: en hel rullväska med blomsterlök, i ganska många fall nya sorter för i år.

Och så fick hon, som alltid, flera paket med böcker: Johan Svedjedals Karin Boye-biografi och så böcker av Lion Feuchtwänger, Kjell Eriksson, Torbjörn Flygt, Kjell Westö (2 stycken), Sofi Oksanen och Per Anders Fogelström (hans hittills outgivna debutförsök) samt även deckare av Georges Simenon (ytterligare tre nyutgivna) och Alexander Call-Smith. Några av de gäster som inte tidigare hade varit hemma hos oss var märkbart lite tagna av mängden av böcker och bokhyllor samt skivor och skivhyllor – någon var särskilt tagen av det faktum att de är sorterade efter ämne respektive förvarade i bokstavsordning.

Jag har också lovat köpa teaterbiljetter och sen bjuda på middag på restaurang.

Slutligen har jag åt Birgitta gett två Marimekko-designade porslinskarotter. Vi är mycket för finsk design i den här familjen.

Birgitta rörde sig ganska systematiskt mellan grupperna av gäster i olika rum och runt olika bord. Jag rörde mig ganska fritt mellan gästerna och de olika rum de satt i men fastnade i lite längre samtal om bland annat politik – vad annars bland gäster som i så hög grad är politiskt intresserade och engagerade. Med de gamla laboremuskompisarna Agneta Guillemot och Irma Ridbäck om valet av politiska samarbetspartners och möjligheten av ett blocköverskridande samarbete i det politiska dödläge som nu råder. Och med Peter Gustavsson (i dag Uppsala arbetarekommuns ordförande, men också gammal kompis) samt SSU-distriktets ordförande Asal Gohari om Laboremus’ storhetstid under tidigt 1960-tal.

När sen till slut de sista gästerna hade gått, stannade Kerstin kvar och röjde undan det tyngsta, allt medan hennes barn, Viggo och Klara, tålmodigt väntade på henne. Och medan det här pågick, kom sig den allt tröttare far i huset till slut äntligen på att också för egen del smaka på förplägnaden. Tidigare hade jag varit alltför mätt efter först min egen morgonuppvaktning av Birgitta med danska smørrebröød och strax därefter en jättebit av den smörgåstårta Kerstin hade med sig till familjekalaset före den stora mottagningen.

Det här kommer att bli en dag att minnas. Hur länge får man se – man vet ju inte så mycket om framtiden och hur länge livet varar, när man är 80 år.

Birgitta, 80. En kärlekshistoria

14 september 2017 18:17 | Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 6 kommentarer

I juni fyllde jag själv 80. Birgitta hade bjudit några nära vänner till trädgårdskalas i Öregrund, och vädret var nådigt.

I nästa vecka, den 20nde september, är det Birgittas tur att uppnå denna höga och jämna ålder. Vi har ännu inte flyttat in till stan, Uppsala, för hösten, men eftersom vädret inte längre lämpar sig för utomhuskalas och vi har bjudit in något fler, hålls festen den här gången i vår hyggligt stora lägenhet på Idrottsgatan 12 nb. Ändå har vi, inte bara av utrymmesskäl, tvingats begränsa antalet inbjudna till runt 50, och även då måste de inbjudna gästerna förstås, utspridda i olika rum, äta och dricka det vi bjuder på.

Vi har bjudit barn och barnbarn samt nära släktingar, personliga vänner från Svartbäckens socialdemokratiska förening och Uppsala arbetarekommun, några av Birgittas personliga vänner som vi fortfarande regelbundet träffar (från hennes tid som miljö- och energiminister samt Riksdagens talman) och så några gamla kompisar från ungdomsåren i Laboremus och Studenternas helnykterhetssällskap.

Det finns naturligtvis fler, både från Birgittas tid i politiken och från vänkretsen i det tidiga sextitalets Laboremus, som vi gärna hade velat se igen, men utöver utrymmesbegränsningen, alltså att vi inte kan få in fler i vårt hem, har vi också helt avstått från att invitera gamla vänner som bor utanför Uppsala-Stockholms-området. Märk att många av dem jag här syftar på själva är i ungefär samma ålder som vi och att de, om de ändå kom, också skulle åsamkas res- och logikostnader.

Men finns det några som ändå vill höra av sig med en hälsning, går det ju bra att framföra en sådan via en kommentar till den här texten eller som blommogram (gärna i form av blomstercheck, avsedd för inköp av växter till Birgittas ögonsten, trädgården i Öregrund). Eftersom vi på torsdag kväll, dagen efter själva födelsedagen, återvänder till huset i Öregrund (Håkanssonsgatan 26-28, 740 71 Öregrund), är det mest praktiskt att eventuella blommogram sänds dit.

Vid 80 års ålder behöver man ju inte så många nya prylar, så Birgittas önskelista omfattar annars bara bidrag till fonder vars ändamål står hennes hjärta nära, sådana som Läkare utan gränser, Vi-skogen och UNICEF Sverige.

* * *

Men nu över till det rent personliga, det som rubriken syftar på.

Jag har allt sedan tidiga tonår varit socialdemokrat, och i början av 1960 – jag hade hösten 1959 kommit till Uppsala för att plugga – gick jag med i socialdemokratiska Laboremus, en förening för tanke- och kroppsarbetare enligt dåtidens stadgar. Jag deltog omedelbart i ett veckoslutsseminarium om socialdemokratiska partiets förestående programrevision och fick uppbackning för mina synpunkter från föreningen, vilket sen ledde till att jag skickade en debattartikel om partiprogrammet till gamla Stockholms-Tidningen och fick den antagen; den ledde till och med till fortsatt debatt och kom att bli startskottet för min bana som publicist. Och i maj 1960 valdes jag till ordförande i Laboremus, mycket motvillig när jag först tillfrågades men sen övertalad. Det här blev, visade det sig, inledningen till en ny bana i livet, en helt annan än den jag från början hade tänkt mig.

Birgitta kom från en frisinnat folkpartistisk miljö, men den, visade det sig, rymde människor med ganska olika politiska åsikter, också socialdemokrater, och även hennes mamma bytte på ålderns höst parti och blev socialdemokrat, till och med en mycket aktiv sådan. I Uppsala hade Birgitta gått med i den blandat socialliberala och socialdemokratiska studentföreningen Verdandi.

Birgitta nämner i sina memoaret, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016) att vi först träffades för att diskutera en aktion mot apartheid, gemensam för Laboremsu och Studenternas helnykterhetssällskap, där hon var ordförande. Som SHSare bodde hon på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken kallad, och där bodde också en mängd studenter som var medlemmar i Laboremus, bland dem Birgittas efterträdare som ordförande i SHS, Anna-Greta Leijon. Inför hennes ankomst till Uppsala blev jag uppringd av Evert Kumm, pappa till Björn Kumm (som då befann sig i USA och efter att ha varit ihop med Anna-Greta var snubblande nära att gifta sig med en amerikanska, till lika katolik – dock ångrade sig Björn innan det skedde). Everts ärende var att jag skulle ta hand om Anna-Greta, som han visste var sosse. Så vid årets recentiorsafton på universitetet, där vi representerade var sin förening, anslöt vi oss till den andras/andres förening: Anna-Greta gick med i Laboremus och jag, som hur som helst var helnykterist, gick med i SHS. Jag och Anna-Greta blev dessutom en kort tid ett par.

Jag nämner det här därför att Anna-Greta förstås hade mycket kontakter med sin företrädare, Birgitta. Till både Anna-Gretas och Birgittas vänner på Arken hörde Hans O Sjöström, som också var en mycket aktiv laboremit. Och för att ge en bild av den tidens studentmiljö, vill jag nämna, att Anna-Greta, närmast efter mig en tid var ihop med Hans O. Vi är för övrigt fortfarande, efter alla dessa år, vänner, och både Anna-Greta och Hans O kommer på Birgittas förestående 80-årskalas.

Jag kom, bland annat av de här skälen, att ofta göra besök på Arken, och blev snart också vän med Birgitta och Bengt Kettner, hennes första man – honom hade hon träffat redan 1953, när hon var 15 år, och de gifte sig också när de var mycket unga. 1961 fick de dottern Anna.

Till att börja med rörde det här sig om ett kompisumgänge, ofta som i studentkretsar över en kopp te; jag och min bror Matti togs också med på svamputflykt i Storvreta. Jag såg tidigt de värderingar och egenskaper Birgitta hade, och det krävdes därför inte något större mått av övertalning för att få henne att gå med i Laboremus och därmed bli medlem i socialdemokratiska partiet. Jag fick henne att också skriva en stor jämställdhetsartikel i Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, vars redaktör jag var; jag skickade henne även, när jag var ombudsman i Studentförbundet, på hennes livs första uppdrag som politisk företrädare.

Vi blev allt närmare vänner, men som jag en gång har berättat för Anna när hon var i en ålder då hon ville veta: Det förekom inte någon som helst sexuell kontakt mellan mig och hennes mamma, så länge hon levde ihop med Bengt.

Jag kände heller inte i förväg till Birgittas skilsmässa från Bengt (Birgitta skriver mycket varsamt om skilsmässan i sina memoarer) i början av 1964, och Bengt och jag har lite senare – efter en period då han säkert undrade – särskilt efter det att han och han nya fru Inger flyttade in i ett hus alldeles nära vårt i Svartbäcken (vilket underlättade Annas växelboende hos sina båda biologiska föräldrar), fått en oproblematisk och vänskaplig relation; Bengt har för övrigt under en period varit ordförande i sosseföreningen i Svartbäcken, där också vi är medlemmar.

Men tillbaka till när mitt och Birgittas nu mycket långa förhållande började på riktigt.

Jag hade kommit tillbaka till Uppsala efter att under julen ha varit hos mina föräldrar i Juniskär, söder om Sundsvall. Det var redan kväll, och jag befann mig i min bostad i en rivningskåk i hörnet Linnégatan/Kungsgatan.

Plötsligt ringde det på dörren, och in klev en blek och jag tror faktiskt lite skärrad Hans O Sjöström, som fick ur sig det han hade kommit för, som budbärare:

– Birgitta ska skilja sig, och hon har redan berättat det för både Bengts och sin egen mamma. Men hon ville att jag skulle berätta det för dig.

Jag förstod förstås vad det här handlade om för min del, och jag frågade Hans O var hon fanns, och det visade sig att hon fanns ensam hemma i lägenheten på Arken.

Så när jag hade berättat också för min bror, som delade lägenhet med mig, och samlat mig en smula, gick jag till Arken.

Vad som sedan hände är min och Birgittas ensak, men när jag mot morgonsidan i mörkret gick hem genom ett lätt snöfall, var jag omtumlad och glad, och när jag från Svartbäcksgatan vek in på Linnégatan, citerade jag ur minnet – det här är inget litterärt konstgrepp utan sant – delar av en dikt ur ”Den halvfärdiga himlen”, från 1962 och av Tomas Tranströmer:

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.

En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

* * *

Det skulle finnas mycket mer att berätta om mitt och Birgittas nu mycket långa liv tillsammans. Om våra gemensamma barn, Kerstin och Matti. Om hur vårt liv tillsammans blev – det går förstås inte att komprimera till en bloggtext, men jag kan ju åtminstone säga, att vårt äktenskap har varat ovanligt länge, vilket givetvis inte betyder att inte också vi har haft våra kriser. Jag nämner det sista mest i polemik mot alla dem som – oftast lögnaktigt – hävdar, att det absolut alltid har rått frid och ro i just deras äktenskap.

Men i den ålder vi nu båda är i är det inte längre läge för att älta sådant.

I vår ålder, när man inte längre vet hur lång tid man har kvar, känns budskapet i den här sången mer adekvat:

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Walter Ljungquist i filmatisering av Hasse Ekman

6 september 2017 0:25 | Film, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

En kvinnlig kompis, som själv kom från en antroposofisk familj, fick mig på 1950-talet att läsa Walter Ljungquist (1900-1974), som också var antroposof – men framför allt var han på den tiden en både känd och läst skönlitterär författare. Dock har jag aldrig läst hans debutbok, ”Ombyte av tåg” (1933), som vad jag förstår ännu inte präglades av hans senare livsfilosofi.

I dag är Ljungquist föga läst och känd, men jag tror att dagens publik förstår den lockelse han hade som berättare, om jag också nämner, att Hasse Ekman 1943 gjorde en film av den nämnda boken, också med namnet ”Ombyte av tåg”, och att den här filmen av dåtidens filmkritiker utsågs till årets film. Regissören Ekman tog sig vissa friheter med den ganska korta romanen, utvidgade den på en del punkter, men han berättade det för författaren, och de kom även senare att samarbeta.

Att filmen blev så pass bra har väl åtminstone delvis att göra med att den i så hög grad utspelar sig i teatervärlden, en miljö som ju Ekman, själv regissör och med den store Gösta Ekman den äldre som far, verkligen behärskade.

Någon helt fulländad film är ”Ombyte av tåg” för den skull inte. Den är lite för sentimental, har kanske också en handling som på grund av skiftande fokus och tidsperspektiv framför allt i inledningen kan vara svår att komma in i, men Ekmans stilkänsla är stark. Att det rör sig om en filmatisering av en bok märks också på att den i så hög grad innehåller dialoger.

Att filmen även innehåller så mycket musik var jag efter att ha sett den inte så medveten om, men jag noterade förstås scenframträdandena med barnkören. Starkare intryck på mig gjorde den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Inga Dahls (Sonja Wigert) recitation av två kända dikter, Ture NermansDen vackraste visan om kärleken” och Pär LagerkvistsDet är vackrast när det skymmer”.

Ser man till de agerande rollfigurerna, är det här ett drama med tre huvudagerande. En av dem, Inga Dahl (Sonja Wigert), skådespelare in spe, är redan nämnd. Rivaler om henne är Hasse Ekman, i filmen med namnet Joakim ”Kim” Lundell, och regissören Leo Waller (Georg Rydeberg). Nämnas bör också teaterdirektören Hugo Linde (Georg Funkquist, Vera (Karin Kavli) som är Ingas rival samt framför allt vaktmästaren på teatern, Andersson (Ludde Gentzel).

Det slår mig förresten att flertalet av de nämnda förmodligen är helt okända för dagens yngre publik – desto större skäl för den att se den här filmen.

Men över till handlingen.

Inga Dahl är besatt av tanken att bli skådespelare och lyckas med viss hjälp av vaktmästaren i receptionen ta sig in till regissören Leo Waller, som har undvikit att ringa upp henne trots alla hennes försök att nå honom. Han är stressad, och när hon spelar upp en scen för honom, lovar han höra av sig, närmast för att bli av med henne. Egentligen är han upptagen av en repetition. Hon förstår att hon är avspisad, och när hon kommer ut på gatan, faller hon ihop – blir faktiskt förd till sjukhus med ambulans, där läkaren konstaterar att hon har hjärtfel.

Sedan börjar den till att börja med lite svåruppfattade växlingen mellan de två huvudpersonerna med att Joakim ”Kim” Lundell tar farväl av sina föräldrar inför en resa till utlandet. Men för att göra en lång historia kort: Inga och Kim träffas; han blir häftigt förälskad i henne och hon besvarar hans kärlek.

Under en turné Hugo Linde gör med ensemblen söks han upp på sitt hotellrum av Inga, som provspelar, och närmast för att bli av med henne lovar han att försöka hjälpa henne, om hon framöver kommer till Stockholm – vilket hon alltså gör. Och det här ändar i att hon får en liten roll i en pjäs han arbetar med, detta trots att teaterdirektören avråder och hon, eftersom hon är nervös på scen, visar sig ha svårt att minnas replikerna.

Hugo Lindes intresse för och uppbackning av henne har som bakgrund hans ständigt växlande intresse för vackra damer, något som i filmen demonstreras av den fotosamling med avlagda älskarinnor han har i sin våning. Men han har aldrig haft något som helst intresse för att gifta sig med någon av de här damerna, inte heller med Inga.

Men han gillar för tillfället henne som sexobjekt och tröstar henne när hon på sin höjd blir omnämnd utan omdöme i recensionerna av hans senaste uppsättning, ger henne till och med en framträdande roll i nästa pjäs.

Det går naturligtvis käpprätt åt helvete, och den här gången blir hon nedsablad av kritikerna.

Inga förstår kritikerdomen den här gången och säger upp sig, men Hugo Linde, som egentligen redan har nya kärleksaffärer på gång, tränger sig på en sista gång, och de tillbringar en natt tillsammans.

Sen blir hon, mot sina ursprungliga avsikter, kvar i Stockholm under lång tid.

Till slut beslutar hon sig för att åka hem till mamma och pappa, och då händer en märklig sak i samband med ombyte av tåg: I avvaktan på att hennes tåg ska komma in på stationen, möter hon där Kim, som hon alltså tidigare har haft en kärleksaffär med men har stött bort på grund av historien med Hugo Linde.

Hon har redan tidigare, den där gången när Linde trängde sig på en sista gång, varit på väg att ringa Kim men då avbeställt samtalet. Nu sätter de sig tillsammans på jänvägscaféet, och Kim berättar då att han aldrig har slutat älska henne.

Det här slutar med att de skjuter upp sina fortsatta resor till påföljande dag och tar in på järnvägshotellet. De beställer in vin, men mitt under det här försoningsmötet rusar Inga plötsligt i väg till toaletten – hon har fått en hjärtattack men lyckas efter en stund bemästra den med den medicin hon har med sig.

Sen får de ändå en natt tillsammans – enligt tidens hotellnormer bor de i var sitt enkelrum men har rum vägg i vägg.

Nästa morgon måste Kim i väg på sin utlandsresa, och han ger sig i väg, iakttagen av henne genom ett regnstänkt fönster.

Och trots att de har kommit överens om att ses igen när han kommer tillbaka, slutar filmen – utan att det uttryckligen sägs – i ett slags föraning om att de nog ändå aldrig kommer att ses igen.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^