I syrenernas tid

30 maj 2018 23:05 | Politik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

I vår trädgård i Öregrund blommar syrenerna: några vita, men mest bondsyrener, de vackraste som finns.

Bondsyrener

Av Folke Isaksson

De står och lutar sig övertunga mot väggarna
Huset lutar och doftar gott; det är mot
kvällningen, och jorden ligger blå
Den vita syrenen skyggar
med sin ömhet vänd inåt
Men de violetta är de världsliga, de vilda
De sträcker sig in genom det öppna fönstret
och kastar en upphetsad skugga
över ordspråksbonaden i gamla kvinnors hus
De står vid lidret
och insveper slipstenen med mystik
De står med en famn full av kyssar och armod,
synliga på något håll, tunna och förslitna,
strukna mot horisontens väldiga plån
De står, övertunga, och lutar sig mot väggarna,
mot stallet, mot tingshuset eller sockenhärbret,
tills världen faller
och den sista hästen gnäggar i socknen

När min bror Matti dog, hyllade jag honom, naturälskaren, genom att vid begravningen läsa dikter, en för varje månad, bland annat en rad dikter om syrener och den räcka av ljusa nätter vi är på väg in i nu:

Juninatten

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Och den här dikten speglar både min och Mattis syn på livet och hur det en dag tar slut:

Humlan

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
Vinglar vresig och brun bland svajande blad,
Med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i ett annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med en knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Sist i den här räckan av dikter en som förenar den politiskt engagerade människans dröm om världen med skärgård, soluppgång och syrenklasar i håret:

Staden

Av Werner Aspenström

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon

27 maj 2018 14:47 | Film, Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Rubriken är hämtad från den svenska titeln på en underbar roman av Laurie Lee, utgiven i pocket 1974 av Bo Cavefors förlag och översatt av Vanja Lantz. I original heter boken ”As I Walked Out One Midsummer Morning”.

Också jag gick ut i trädgården tidigt i morse, först för att hämta tidningarna i brevlådan, sedan – för att också kunna se blommorna i trädgården, med två sorters ögondroppar i synorganen – till mitt stenparti och blomstertäcket under den stora asken nere vid grinden.

Jag plockade en morsdagsbukett åt Birgitta: ljusblå förgätmigej, lilablå midsommarblomster och så ljuvliga vita liljekonvaljer, delvis med också blad i buketten. Buketten ställde jag i ett gotlandsglas, som jag placerade nära Birgittas plats vid köksbordet.

Birgitta, fortfarande i sängen, uppvaktade jag sedan med paket.

Det första hon fick var fyra förpackningar avsedda att användas för plantering i trädgården: två exemplar vardera av liljorna Nauona och Lolly Pop, av brudslöja och av röd solhatt. Dessutom gav jag henne en hygglig slant att användas till inköp av valfria rabattblommor.

Sen fick hon också ett paket med böcker. Det innehöll två böcker av Torbjörn Flygt och en av vardera Hanna Krall och Eva Swedenmark och så ett precis nyutkommet verk av Jan Winter, ”Dieters bok”, Tongång 2018 – Dieter var hans far – med undertiteln ”Flykting hos familjen Bergman”.

De som gav den judiske pojken Dieter Müller-Winter en fristad var Ingmar Bergmans föräldrar, Erik och Karin Bergman, och till det intressanta med den här historien hör att både Ingmar och brodern Dag hade nazisympatier. I samband med detta bör man – och det gör också Winter – nämna att det av Anders Thunberg bok ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” (Natur och Kultur, 2009) framgår både det och att Bergman politiskt påverkades av henne, alltså i rätt riktning. Min utförliga recension av Thunbergs bok hittar du ovan under Kulturspegeln, Politik.

Men tillbaka till mors dag: Matti, sonen, har ringt sin mamma, och från dottern, Kerstin, har Birgitta redan under ett besök i Uppsala i veckan fått en Hibiskus, rimligen en avkomling till min avlidne bror Mattis, Stor-Mattis, väldiga Hibiskus.

* * *

Under kvällen ringde även Anna till sin mamma på mors dag.

Annandag påsk: Agnes Lidbeck och så Gidon Kremer och Johann Sebastian Bach

3 april 2018 0:45 | Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Agnes Lidbecks författarskap kom jag i kontakt med genom att läsa en dikt av henne i Lyrikvännen. Jag skrev uppskattande om den här på bloggen och blev då, också här på bloggen, kontaktad av Per Gudmundson, som jag både länge har läst – han är ledarskribent på Svenska Dagbladet – och som själv några gånger har skrivit kommentarer på min blogg, vilket för den skull inte har som bakgrund, att vi skulle ha besläktade politiska värderingar.

Det han den här gången berättade var att han och Agnes Lidbeck har barn tillsammans.

Agnes Lidbeck, som har knutits till DN Kultur som fri kolumnist, intervjuas i kulturbilagan i söndagens (1 april) Svenska Dagbladet, och av intervjun framgår att hon numera har skilt sig från barnens inte till namnet nämnde far. Och så kan det ju gå här i livet – i det här fallet vet jag ingenting om orsaken till den spruckna relationen, men livet är ju fullt av separationer.

Jag känner tidigare till vilken succé Lidbecks ”Finna sig” blev och har nu också läst recensionerna av efterföljaren, ”Förlåten”. Det är verkligen inte vanligt att nya skönlitterära författare slår igenom så snabbt.

Svenskan-intervjun, gjord av Kristina Lindh, är kunnig och intressant. Men Lidbeck släpper ändå inte intervjuaren in på livet. Lindh frågar henne om en figur i senaste boken, en bror till bokens två systrar som, brodern alltså, rör sig i skov mellan depression och mani och sen går under, men när författaren får följdfrågan om hon själv känner någon sådan person, klipper hon av den tråden:

– Det vill jag inte prata om.

Och i avslutningen av intervjun tar hon avstånd från politikens återinträde i kulturdebatten:

– Jag är helt ointresserad av kopplingen mellan kultur och politik, den som präglar samtalet i så hög grad just nu.

Själv har jag alltid varit lidelsefullt intresserad av både kultur och politik.

En stor del av kvällen har hustrun och jag tillbringat vid skivspelaren på glasverandan.

Birgitta valde skivor: Johann Sebastian BachsThe Sonatas and Partitas for Violin Solo” med Gidon Kremer som violinsolist (ECM Records New Series 1926/27 4767291, 2005). Partitas är inspelade 2001 i Tyskland, Sonatas 2002 i Rīga i Lettland, där Kremer i huvudsak bor och verkar.

Han är en fantastisk violinist, född i Rīga 1947 av tysk-judiska föräldrar som båda var professionella violinister, och han har också studerat för David Oistrach.

Jag har en gång tillsammans med Birgitta hört Gidon Kremer och Kremerata Baltica spela i vårt konserthus i Uppsala, och ni kan ju läsa mer om den konserten här på bloggen den 20 oktober 2010.

Och skaffa gärna den skiva vi i kväll hörde på. Sen kommer ni att vilja höra mer med Kremer.

Om Elsa Grave i Lyrikvännen

13 mars 2018 20:50 | Media, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Jag har tidigare skrivit om Elsa Graves (1918-2003) poesi: mitt möte i mitten av 1950-talet med hennes tidiga lyrik och om hennes samlade diktning i Ingvar Holms urvalsvolym från 2004, ”Dikter”. Texten finns tillgänglig ovan under Kulturspegeln och dessutom på Google – googla på hennes namn.

Med anledning av att Norstedts nu till 100-årsdagen av Elsa Graves födelse nyutger hennes prosaverk, dramatik och dikter, i det sist nämnda fallet ett drygt 400-sidigt urval ur sammanlagt 19 diktsamlingar, ägnas en mycket stor del av Lyrikvännen nummer 1 2018 åt Graves poesi.

Annelie Brändström Öhman inleder med en essä, betitlad ”Androgyna Dämona Gravida-Grave” och präglad av att artikelförfattaren är professor inte bara i litteraturvetenskap utan också i genusvetenskap.

En av dagens mest prisade poeter, Agnes Lidbeck (jag har tidigare skrivit om henne), bidrar med ett fiktivt samtal med den döda Grave, ”Elsa och Agnes – ett kammarspel”.

Själv har jag ändå haft mest utbyte av att läsa Agnes Gerners närläsning av Graves poesi, ”I navelsträngens trassel”.

Jag har i samband med den här tidskriftsläsningen läst om stora delar av urvalsvolymen från 2004 och har då framför allt slagits av i vilken påfallande stor utsträckning Elsa Graves dikter har havsmotiv, och vi talar då inte om poetiska vyer över vatten utan om möten med de groteska varelser som lever under vattenytan.

Men under omläsningens gång slår det mig också att jag, när jag tidigare har skrivit om Graves poesi, aldrig har återgett hennes kanske mest citerade dikt, ursprungligen publicerad i samlingen ”Bortförklaring” (1948):

Svinborstnatt

Svinborstnatt och kvalmig lukt i stian.
suggan snarkar i sin dröm
dröm av dubbelhakor, galtabetar
surnad mjölk och här och där
ett brunt potatisskal,
djupast ner i drömmar glider
strömmar utav blåmjölk
där en flik av grädden ännu döljer
svarta liket av en fluga.

Svinborstnatt,
och suggans långa öron
röjer med en viftning luftens
stilla kamp med den skära stanken
och den mjuka lösa lukten.
Utanför står naten blå
som en lagårdskarl i nya, blåa kläder.
Svinborstnatt
och denna ljusrött feta värme
fylld av flämtningar ur runda näsor,
rörliga är dessa näsor,
sökande och trevande,
ofta finner de en möglig skula
mitt i strida blåmjölkströmmen,
djupt på botten ligger alltid
drunknad någon rutten godbit.

Svinborstnatt, o,
på blåmjölksdrömmen flyter
kanske något gulvitt svinborst,
slukas kanske utav samma svin
som tappat borstet,
sätter sig i svinets hals –

Svinborstnatt
och kvalmig lukt i stian,
suggan sover i sin vrå,
drömmer tunna blåmjölksdrömmar,
varma som buljong –
kanske ligger djupt på botten
någon drunknad gammal godbit?

Råkurr om Ingmar Bergman

24 januari 2018 16:22 | Film, Media, Musik, Prosa & lyrik | 5 kommentarer

Jag har, allt sedan tonåren, sett och fascinerats av praktiskt taget alla Ingmar Bergman-filmer. Jag är också väl förtrogen med Käbi Lareteis konstnärliga verk – skivor, filmmusik, böcker – men inte primärt för att hon var en av Ingmar Bergmans hustrur utan för att hon, liksom jag själv, kom från Estland. Ingmar Bergman har jag märkligt nog aldrig träffat, men Käbi Laretei har jag personligen mött, dels vid en middag som min hustru, då miljöminister, 1990 gav för sina baltiska kollegor och för många exilbalter i Sverige, bland dem Käbi Laretei som spelade på flygel, dels nyårsnatten 1989-1990 då både Laretei och jag själv var inbjudna att medverka i TV-programmet ”Nedräkningen”, som avslutades med nyårsbal och där jag fick nöjet att dansa med Käbi.

I gårdagens (23 januari 2018) Dagens Nyheter fanns i kulturdelen ett fullkomligt vettlöst angrepp på Stiftelsen Ingmar Bergman, skrivet av Thomas Sjöberg, som tidigare har publicerat en bok om Ingmar Bergman och nu anklagar stiftelsen som förvaltar alla dennes arkivalier för att ha nekat honom tillträde till de här arkivalierna.

I dag (24 januari) gör Jan Holmberg, VD för bergmanstiftelsen, mos av Sjöberg, massakrerar hans argumentation som är full av sakfel. Ni kan själva läsa det här på DN Kultur, men det viktigaste skälet för avslaget var att Sjöberg i sin ansökan gjorde klart, ”att han enbart var intresserad av Bergmans privatliv” och att Sjöberg därmed riskerade att publicera uppgifter om fortfarande levande medarbetare, vänner, fiender, flickvänner, fruar, barn, barnbarn med flera.

Den här sekretessen upphävs förstås efter det antal år då ansökningar måste prövas, men egentligen har jag under nästan hela mitt vuxna liv varit skeptisk till att dra in snart sagt alla tänkbara erfarenheter och egna handlingar i bedömningen av konstnärliga verk.

Under min gymnasietid i Sundsvall på 1950-talet blev jag (inte genom gymnasiet utan privat läsning) starkt attraherad av new criticism/close reading, ville alltså bedöma skönlitterära texter utifrån vad som stod i dem.

Senare har jag insett att man för att kunna göra det också måste ha elementära kunskaper om den tid och den kultur det aktuella verket tillkom i och förstås också ha de referensramar upphovspersonen förutsätter vara kända även hos läsaren.

Men jag ser fortfarande, om vi håller oss till Ingmar Bergmans filmer, ingen för filmbedömningen relevant poäng med vilka av skådespelerskorna han har haft sex med eller om det i några av hans filmer finns erfarenheter knutna till några av hans egna äktenskap.

* * *

Den som vill läsa vad jag har skrivit om Ingmar Bergman-filmer, kan gå vidare till Kulturspegeln, Film, Bergman. Recensioner av Käbi Lareteis skivor och böcker finns under Kulturspegeln, Musik respektive Prosa & lyrik, Laretei.

Melodikrysset nummer 2 2018

13 januari 2018 14:03 | Film, Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik | 8 kommentarer

Jag tyckte det var bökigt att lösa dagens kryss. Ett antal dubbel- och trippelfrågor gjorde det svårt att hinna anteckna delfrågorna och ledtrådarna. Och så fanns där åter igen en dubbelfråga, där de båda delarna inte hade något som helst samband med varann.

Om vi tar den sista först, var svaret på den första delen Toto med ”Rosanna” från 1982. Den var hopparad med en låt från 2017, ”I Can Fall In Love Without You” med Zara Larsson.

Över huvud taget ansträngde sig Anders Eldeman i dag för att sätta olika åldersgruppers kunskap om musik som inte förknippas med deras egen generation på prov.

I ena ögonblicket spelade han ”Someone Who Can Dance” med Icona-Pop.

För att lite senare spela en dansbandsversion av ”De sista ljuva åren”, som Lasse Stefanz gjorde succé med 1989. Den handlar enligt Eldeman om ett antal sådana, det vill säga år.

Och sen är det ju inte säkert att dansbandsälskarna har hört ”You Raise Me Up” från 2003 och med Josh Groban.

Jag klagar inte för egen del, eftersom jag är musikalisk allätare och lyssnar på musik från mycket skilda tidsepoker.

Jag gillar film också – men visst var det många filmer att hålla reda på i dag?

Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” fick vi i dag höra med Deje dragspelsklubb, men ganska många av melodikrysslösarna har säkert sett eller i TV hört talas om den nya filmen om låtens skapare.

Och ”En officer och en gentleman” har säkert många av lyssnarna/lösarna kanske också sett – vad jag minns har den också tidigare förekommit i krysset. Ur den hörde vi ”Up Where We Belong”, som i filmen sjöngs av Joe Cocker och Jennifer Warnes.

1995 – sista ordet är alltså fem – kom filmen ”Pensionat Oskar” i regi av Susanne Bier. I den sjöng Claes Jansson ”Vad jag sökte, vad jag fann” med text av Jonas Gardell.

För att göra det svårare för oss spelade Eldeman i dag ”Moon River” med norskan Sigrid Haanshus. Mer känd är den med Audrey Hepburn i filmen ”Frukost på Tiffanys” från 1961.

Också sista frågan i dagens kryss var en filmfråga. Burt Bacharachs ”Raindrops Are Falling On My Head” förekom i filmen ”Butch Cassidy och Sundance Kid” från 1969, och här i Sverige blev den känd i Siw Malmkvists insjungning från 1970, ”Regnet det bara öser ner”. Fast hade den senare spelats som ljudillustration, hade det varit ganska lätt att räkna ut, att det ord som söktes till krysset var regn, så därför spelades den med fransmannen Sasha Diestel. Låten förekom förresten också i ”Forrest Gump”.

”I Won’t Forget You” blev en stor framgång med Jim Reeves, men vad jag vet har den inte varit ledmotiv i någon film.

Sen är det bara två svenska låtar kvar att redovisa.

Den första av dem, Povel Ramels ”Sommartrivialiteter (à la Birger Sjöberg)” lyssnade jag mycket på runt 1960, både för att den är en lysande sjöbergpastisch och för att Povels text är smått genial – TVns ”lennarthylande” och annat sådant.

Fantastisk är också Ture Nermans 1916 skrivna ”Den vackraste visan om kärleken”, tonsatt av Lille Bror Söderlundh 1939, sålunda på randen till nästa stora europeiska krig.

Den vackraste visan om kärleken

Text: Ture Nerman, 1916 (publicerad i diktsamlingen ”Fruntimmer”, 1918)
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1939

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

Ture Nermans fina text publicerade jag, tillsammans med den kongeniala musiken av Lille Bror Söderlundh, i fredsviseavsnittet i min sångbok från 1970, “Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Den som vill läsa mer om tonsättaren rekommenderar jag Christina Mattssons bok “Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000). Mitt eget exemplar har jag fått av Christina, som för övrigt är gift med en son till Lille Bror.

Ture Nerman (1886-1969) var en av de mest färgstarka personligheterna i arbetarrörelsen. Några persondata: fil kand i Uppsala (där han var aktiv i socialdemokratiska Laboremus) 1908, redaktionssekreterare på Nya Samhället (S) i Sundsvall 1909 och dess redaktör 1910-1915, redaktör för Politiken 1916-1917 och för antinazistiska Trots allt! 1930-1945, riksdagsman 1931-1937 för Socialistiska partiet och 1946-1953 för Socialdemokraterna; Nerman var 1917 med om att grunda Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, och var fram till 1929 verksam i dess efterföljare, Sveriges kommunistiska parti, men tillhörde 1929-1937 det kilbomskommunistiska Socialistiska partiet. Från 1939 och fram till sin död 1969 var han åter medlem i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Dessutom var han verksam som författare, publicerade sig både skönlitterärt och politiskt och i form av en omfattande kulturhistorisk publicistik med anknytning till arbetarrörelsen. Mycket av det Ture Nerman har sagt och gjort är omstritt, men till det som kommer att leva vidare hör avgjort hans visor, Joe Hill-tolkningarna, kampsångerna och inte minst ”Den vackraste visan”.

Ture Nerman skrev sin ”Den vackraste visan om kärleken” 1916 som en reaktion på första världskriget (1914-1918), men dikten tonsattes långt senare. För den vackra melodin stod tonsättaren och viskompositören Lille Bror Söderlundh (1912-1957) – i tryck presenterades tonsättningen tillsammans med Ture Nermans text först i vissamlingen ”När skönheten kom till byn” (1939), senare också i ”Den vackraste visan och 23 andra visor” (1977). Redan 1939 sjöngs den in på skiva av Lille Bror Söderlundh.

”Den vackraste visan” finns insjungen av Monica Nielsen på hennes och Björn Arahbs LP ”Björn Arahb och Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, 1979), som ger en fullödig bild av Ture Nerman som visdiktare. Jag har själv skrivit mapptexten till den här skivan.

I det här fallet var lärarinnan en bättre människa än prästen

9 januari 2018 23:24 | Film, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Ester LindinsTänk om jag gifter mig med prästen” (1940) var fortfarande under andra delen av 1940-talet och första delen av 1950-talet en mycket läst roman, vilket säkert hade att göra med att den utmanade tabun i den tidens samhälle. Den utmanar tidens sexualmoral och svartmålar just på det området både en präst och en frikyrkopastor, inte för att de har utomäktenskapliga samlag utan för att de flyr sitt ansvar, när kvinnorna de ligger med blir med barn – i det senare fallet löser kvinnan i fråga problemet genom att göra sig kvitt barnet.

Året därpå, 1941, gjorde Ivar Johansson (1889-1962) en film med samma namn av boken. Med tanke på hur välgjord och sevärd filmversionen blev och med tanke på att Johansson med början redan under stumfilmsepoken och slut först mot slutet av 1950-talet var en känd och kreativ filmregissör, är det faktiskt märkligt att hans filmer i dag är så pass lite kända. Ambitionen med den här artikeln är inte att allmänt lyfta fram intressanta filmer han har gjort, men jag vill ändå notera att han i flera av sina filmer, bland dem ”Tänk om jag gifter mig med prästen”, utmanade sin tids sexuella hyckleri och slogs för kvinnors rätt att själva bestämma över sitt könsliv.

Redan från början, i den kvinnliga huvudrollsinnehavarens, Eva Örns (Viveca Lindfors) barndomshem, skildrar Johansson ett av tidens stora problem, trångboddheten. I en liten, liten våning bor Eva tillsammans med föräldrar och syskon, i hennes eget fall i väntan på att hon som nyutexaminerad lärarinna ska få sitt första jobb.

Och till slut får hon äntligen napp, erbjuds en lärarinnetjänst i en liten, dock inte gudsförgäten håla på landet, där man både vaktar den av religionen påbjudna moralen och håller hårt på slantarna när det kommer till att hålla skolan och lärarinnebostaden i någorlunda skick.

Den nya lärarinnan vinner inte bara barnens hjärtan – det finns också män i bygden som slår sina lovar kring den unga och vackra skolfröken. Och hon kontrar med att så där lagom spela med, detta för att få nödvändigt stöd för reparationer och annat nödvändigt. I ett fall, handelsmannen Albert Sundström (spelad av Nils Lundell) går hon så långt att hon följer med honom på en resa in till stan med dans och övernattning på hotell – men när han sen iförd en obeskrivligt anskrämlig pyjamas dyker upp i hennes rum, blir han blåst på konfekten. Den här delen av filmen känns lite Åsa Nisse-aktig, men i slutet av filmen får diversehandlaren revansch genom att ställa sig på rätt sida.

Filmens manlige huvudrollsinnehavare är kyrkoherden Ingvar Hagson, spelad av Georg Rydeberg. Lärarinnan närmar sig prästen för att få stöd för det hon vill ha gjort med skolan och sin egen bostad, men prästen visar sig sen bli intresserad inte bara av det utan av henne själv, och så går det som det stundom gör: Hon blir förälskad i honom, och eftersom även präster är män, hamnar de snart i säng med varann. Det här görs befriande oporrigt av Lindfors och Rydeberg, som på den tiden även i verkliga livet var ett par.

Men för att göra en lång historia kort: Eva blir med barn, men när hon berättar detta för Ingvar i avsikt att de även officiellt ska bli man och hustru, backar prästen som, tydligen på grund av en havererad kärlekshistoria i unga år, inte vill gifta sig. Han går till och med till biskopen och avsäger sig sin tjänst som präst.

Här delar sig tragedin i två historier: Helga Persson på Mon, mycket fint spelad av Gudrun Brost, väntar också barn, och i hennes fall är det väckelsepredikanten broder Johannes (Torsten Bergström) som har sått inte bara andlig säd. Och eftersom han är likadan som den redan omtalade prästen, måste hon agera själv. Hon försöker klara sig genom att ta livet av barnet, men sen kommer påföljderna i form av en polis.

Eva är modigare och mer självständig, och det visar sig också att hon under sin tid som lärarinna inte bara har vunnit barnens utan också föräldrarnas/ortsbornas hjärtan. Så när skräddarmästaren, till lika klockaren och organisten Pettersson (Arthur Natorp), som redan tidigare har gått till storms mot att hans son i skolan har fått låna den ogudaktiga sagosamlingen ”Tusen och en natt”, går till häftigt anfall mot lärarinnan och hennes brist på moral, får han mothugg – en av de närvarande påminner till och med om att Pettersson är far till en av traktens två oäkta barn, vilket han bemöter med att det där var innan han blev frälst – och det visar sig att flertalet gärna ser att deras lärarinna kommer tillbaka.

Vilket hon också gör efter en nödvändig paus för föräldraledighet.

Så hon återvänder till sin skola och sin lärarinnegärning, nu tillsammans med det barn hon har fött. Men hur kommer skolbarnen att reagera?

Ingen fara. De älskar sin fröken lika mycket som förr.

Sammanfattningsvis: ”Tänk om jag gifter mig med prästen” är inget litterärt mästerverk, men i Ivar Johanssons filmversion blev den bättre, i många avseenden en mycket sevärd historia.

Nya mönster i förlagsbranschen

18 december 2017 2:36 | Barnkultur, Deckare, Media, Politik, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Jag läser i tidningen att Bengt Christell är död. Jag träffade honom några gånger när jag var ny på Socialdemokratiska partistyrelsen (anställd 1968), och på den tiden fanns fortfarande det av partiet ägda Tidens förlag och den av förlaget ägda Tidens bokhandel längst ner i huset på Sveavägen 68.

Tidens förlag hade problem och uppenbart klarade förlagschefen inte att lösa dem, så styrelseordförande i förlaget, grep personligen in i verksamheten, sålde bland annat rättigheterna till attraktiva böcker och attraktiva författare till andra förlag. När första delen av Tage ErlandersMinnen” 1972 skulle ges ut av Tiden, fick jag, också partivägen, en förfrågan om att hjälpa förlaget med reklam och marknadsföring, och jag ordnade allt från en jättelång utskuren EWK-karikatyr till bokhandeln av den populäre statsministern/förre partiordföranden till textutdrag i Året Runt och exklusiv intervju i TV.

Det här gick bra, var också bra för förlagets ekonomi, men förlagets problem bestod, och Bengt Christell lämnade 1973 sin tjänst som chef för Tidens förlag – några år senare, 1977, startade han ett eget, på barn- och ungdomsböcker inriktat förlag, Opal.

Jag hade gjort också andra tjänster åt Tidens förlag, och flera av de förlagsanställda verkade se mig som kommande förlagschef: jag läste stora mängder skönlitteratur, däribland lyrik och allt från klassiker till deckare, var välorienterad i barn- och ungdomslitteraturen och var, viktigt med tanke på vem som ägde förlaget, förtrogen med socialdemokratisk politik och socialistisk ideologi.

Nå, det här jobbet gick i stället till Anders Ferm – jag skulle tro att den nye partiordföranden, Olof Palme, bidrog till att Ferm fick det här jobbet. Och när det gällde utgivningen, det jag kan bedöma, skötte han det här jobbet utmärkt. Själv fick jag nya och andra erbjudanden.

Tidens förlag och dess dotterbolag Prisma köptes senare av Kooperativa Förbundet och hamnade då i KFs förlagsgrupp tillsammans med Norstedts och Rabén & Sjögren med flera inkorporerade förlag.

Den här förlagsgruppen blev Sveriges näst största, och KF byggde också upp Sveriges största bokhandelskedja Akademibokhandeln, men KF, ständigt i penningnöd, gjorde sig till slut av med alla tillverkande företag och all fackhandel för att klara sina livsmedelsbutiker.

Förlagen hamnade hos Storytel, det största ljudboksförlaget i Norden och ett antal övriga europeiska länder. Men de av Storytel ägda förlagen, utöver de nämnda också till exempel Massolit och det på ungdomsböcker inriktade B Wahlströms, fortsätter också att ge ut tryckta böcker för försäljning genom bokhandel och genom bokklubbar.

Jag har också på nätet hittat en hint om att Storytel skulle vara på väg att åter börja använda förlagsnamnet Tiden, vad jag förstår för återutgivning av utvalda titlar, som ursprungligen gavs ut på förlaget.

I så fall kan man väl försöka köpa också Opal, det förlag den nu avlidne Bengt Christell skapade i början av 1970-talet.

Inte mot Paradiset, och utan lovsång

8 december 2017 0:04 | Media, Politik, Prosa & lyrik | 5 kommentarer

Historien om den så kallade Kulturprofilen blir allt solkigare. Utöver att sexutpressa och sextrakassera kvinnor, även med anknytning till Svenska akademien, har han rimligen för alltid straffat ut sig själv från allt inflytande. Men också Akademien har skadats av det som har hänt. Den här mannen har uppenbarligen skroderat om sitt inflytande och sin kunskap, och i förlängningen finns läckor som har påverkat satsningarna hos vadslagningsfirmorna om vem som skulle få årets pris.

Ett näraliggande antagande är då att den som otillbörligt har försett honom med information är hans hustru, som sitter i Akademien. Jag har, måhända troskyldigt, trott att hon har varit ovetande om eller har blundat för vad han har haft för sig med andra kvinnor, men när jag nu från andre akademiledamöter har hört att hon har bagatelliserat hans beteende och ganska aggressivt tillbakavisat deras anklagelser, har min bild av henne förändrats. Och har hon brutit mot Akademiens tystnadsregler om kommande nobelpris i litteratur, är hon riktigt illa ute.

Före nobelfesten och utdelandet av årets pris kommer säkert ingenting att hända, men sedan håller jag det inte för uteslutet att det hela ändar i något ganska unikt i Akademiens historia, en uteslutning. Inte för att hon är en usel författare, för det är hon inte. Men för att hon har solkat bilden av Akademien som oväldig litterär smakdomare.

Själv är jag inte av den sorten att jag längtar efter att hänga ut eller hänga människor som har visat sig sakna moralisk kompass. Jag hoppas alltid att de som har gjort fel ändå ska ha lärt sig något av sina egna misstag.

Jag tror varken på himmel eller helvete, men går det som jag nu anar, kommer ett par människor att få uppleva ett rent helvete här på jorden.

Jag känner bara avsky för den så kallade Kulturprofilen, men jag vill skydda hans hustru för offentlig hängning

23 november 2017 15:26 | I skottgluggen, Media, Prosa & lyrik | 21 kommentarer

Jo, jag vet vem den så kallade Kulturprofilen är – ni kan själva med hjälp av DNs öknamn hitta honom på nätet – men jag tänker här inte namnge honom, detta trots att det kvinnorna på DN Kultur vittnade om får också mig att känna avsky.

Jag är ju gammal journalist med den gammaldags yrkesetiken att inte hänga ut någon förrän vederbörande är fälld, men i det här fallet är det mer hänsynen till hans hustru, en av Sveriges mest lyskraftiga poeter, som fäller avgörandet. Jag har ytligt träffat henne (däremot inte henne make) men känner henne inte i något annat avseende än att jag har läst henne – alltså har jag ingen aning om i vilken utsträckning hon har anat eller fått kännedom om makens eskapader. Men det finns självklart en risk att en namnpublicering också i traditionella media drabbar även henne, kanske mer än den som är skyldig till alla de här kränkningarna, övergreppen och sexuella utpressningsförsöken.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^