Melodikrysset nummer 24 2017

17 juni 2017 13:38 | Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Prosa & lyrik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag fyller 80 på måndag, den 19 juni, men jag har inte velat ha någon stor mottagning – kroppens tilltagande skraltighet är inte så mycket att fira, tycker jag. Så jag firar det här i kretsen av de närmaste, hustru, barn och barnbarn samt hustruns syskon med respektive plus några av hustrun inbjudna gamla vänner – jag vet inte ens vilka.

Fast redan i går knackade det på dörren, och jag fick den allra första presenten, en burk honung från bin hemma hos Henrik som vi anlitar för gräsklippning och en del annat trädgårdsarbete – han är son till en kvinnlig trädgårdsmästare.

Insatser i och växter till trädgården har jag för övrigt önskat mig i 80-årspresent. Hustrun som är fysiskt i bättre skick än jag har restaurerat mitt gamla stenparti och också köpt och planterat några nya rosor där. Och så har hon, för de slantar för det här ändamålet som jag alltså kanske får, kontaktat en ung, kvinnlig trädgårdsmästare som tillsammans med två av henne lejda andra unga damer har återställt två av mina gamla rabatter i presentabelt skick. I de här tre gamla rabatterna finns det också plats för plantor som gäster på själva födelsedagen kan tänkas ha med sig.

Birgitta har slitit mer än hon egentligen orkar – hon fyller själv 80 den 20 september – men hon har, också på mitt förslag, komponerat ett födelsedagsbord med estniskt tema, surbröd (bakat av Anna), gravad sik och så estniskt kallt bord och som avslutning stritsel (estnisk födelsedagskringla, mycket smakrik) och rabarberkaka på estniskt vis, de senare gjorda av Kerstin, familjens bagare.

Coop Konsum hjälper till med leverans av matvaror och dricka, och Birgitta har redan hämtat hem av dem filead sik för gravning.

Ovan nämnde Henrik har klippt gräsmattan och dessutom snickrat nya odlingspallar åt Birgitta, till och med satt upp en insektsholk på bodväggen nära kryddgården. Han har också ställt i ordning trädgårdsbord och stolar – det verkar faktiskt bli vackert väder på den här gamle farbrorns födelsedag.

Så, för att äntligen gå över till dagens egentliga ämne: Vi hörde Östen med resten i ”Hon kommer med solsken till mig” från Melodifestivalen 2002.

Jag avstår från att försöka koppla den här låten till det stundande födelsedagsfirandet, för risken är ju att ni, när jag nämner en annan av dagens ljudillustrationer, Evert Taubes ”Polka naturell”, annars kan få för er, att jag tänker dansa naken på min födelsedag. Nej, den sortens underhållning blir det inte.

Men jag tror nog att jag, när jag till slut går och lägger mig den 19e, kommer att kunna instämma i Ted Gärdestads ”Åh vilken härlig dag!”, i dag i Jill Johnssons version.

Annars rymde dagens kryss också sådant som jag inte tyckte var alldeles lätt.

Det tog mig till exempel en bara stund att komma på vem som sjöng ”Where I Stand”. Det förnamn som efterlystes måste bli Mia eller Moa, och så småningom kom jag fram till att den vi hörde var Moa Lignell – henne har jag nog aldrig lyssnat på, måhända för att hon slog igenom i Idol (har jag läst mig till).

Själv hade jag bra mycket lättare att identifiera Niklas Strömstedt i ”Oslagbara” från 1992.

Och ”Är det så här när man är kär när man är liten”, med text av Gösta Rybrant, minns jag faktiskt i Sven Olof Sandbergs insjungning från 1937. (Förr spelades populära låtar i åratal i radion.)

Jag ser ofta film – har till och med sett några om Jönssonligan – men jag kan ju inte säga att jag tycker att de hör till filmhistoriens mästerverk, och inte fan kom jag ihåg signaturen.

Till Anders Eldemans egenheter hör att han ständigt återkommer till James Bond-filmer, i vart fall musik hämtad ur sådana. I dag fick vi höra ”Nobody Does It Better” ur ”The Spy Who Loved Me”, på svenska ”Älskade spion”. Den som sjöng var Carly Simon.

Notting Hill” (1999) med Julia Roberts och Hugh Grant har jag aldrig sett, men här fick jag hjälp av ledbokstäverna jag gradvis fick ihop. Ronan Keating sjöng ”When You Say Nothing At All”.

Under tonåren var jag inte särskilt förtjust i Elvis Presley. En del av det han spelade har jag senare lärt mig uppskatta, men det finns fortfarande filmer med honom som jag aldrig har sett. En av dem är ”Viva Las Vegas” från 1964. Och jag fick googla på stadens alternativa men fyndiga namn, Sin City.

Vi hörde Jan Malmsjö i ”Willkommen, bienvenue, welcomer” ur ”Cabaret”, där en av huvudrollerna är den som nattklubbssångerskan Sally Bowles. Som jag tidigare har skrivit, när ”Cabaret” har förekommit i krysset: Läs gärna också den litterära förlagan, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” (1931).

Och när det gäller den nu återstående frågan har jag en invändning när det gäller svaret. Här spelades trickinspelningen med Nathalie Cole och Nat King Cole av ”Walking My Baby Back Home”. Eldeman ville ha tredje och femte ordet i den svenska låttiteln. Textförfattaren, Beppe Wolgers, kallade den här låten ”Sakta vi gå genom stan”, och Monica Zetterlund gjorde sen en bra insjungning av den. Men Eldeman ville ha svaren går (OBS) och stan.

Nu ska jag snart gå och handla. Kerstin och hennes barn, Viggo och Klara, kommer hit under eftermiddagen, och det är min tur att laga mat.

Hätila ragulpr på fåtskliaben, Anna!

13 juni 2017 18:10 | Barnkultur, Mat & dryck, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Birgittas dotter från hennes ungdomsäktenskap, Anna, fyller 56 i morgon, den 14 juni, men vi firade henne redan i måndags, eftersom hon var i Öregrund söndag-måndag för att hjälpa sin mamma i trädgården.

Det här födelsedagsfirandet följde det mönster som gäller i vår familj. Köksbordet dukades fint: På det stod en smörgåstårta komponerad av Birgitta, och vid Annas plats fanns två nyplockade buketter, en från Birgitta och en från mig, min i blått och lila.

När bordet var dukat för födelsedagsfrukost, tog vi våra paket och tågade in till Anna sjungande den sång som är födelsedagssång i den dahlska familjen, ”Röda små smultron”.

Av Birgitta fick Anna dels stövlar lämpade för trädgårdsarbete, dels ett par skyddsbyxor som förhindrar olyckor vid användande av motorsåg. Av mig fick hon en uppsättning muggar med motiv ur Tove Janssons muminvärld.

Det är syrentid här i Öregrund, så i min bukett fanns kvistar av bondsyrener i full blom.

Tidigt lärde jag mig älska den här dikten ur Werner AspenströmsLitania” från 1952:

Bondsyrener

Första sommardagen och syrener:
skamsna vänder sig byborna bort,
ännu inte vana vid det sköna.
I mörkningen smyger de ut,
bryter fumligt några kvistar.

Fast själv plockade jag alltså min födelsedagsbukett på morgonen.

(Och för er som inte är så förtrogna med A A MilnesNalle Puh”: Formuleringen jag använder i rubriken plitades ner av Uggla på det födelsedagskort som Nalle Puh skulle ge till I-or på hans födelsedag.)

Jo, mor blev firad

30 maj 2017 13:29 | Deckare, Film, Mat & dryck, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

När jag var pojke, både när jag var liten och under tonåren, firade jag alltid min mamma på Mors dag. Jag plockade blommor åt henne, sådana som hade hunnit slå ut till Mors dag. Under min tonårstid gjorde jag ofta sådana här blomtervandringar, plockade blommor som jag gav mamma inte bara på hennes dag. I en åkerren nära huset där vi bodde växte det styvmorsviol (som jag först lärde mig kalla för natt och dag, som folk sa i Juniskär) och i Juni och Nyland fanns liljekonvalj, gullviva, midsommarblomster, vit- och blåsippa, smörboll (kullerkupp sa vi i min estniska barndom), tjärblomster och förstås törnros.

Det här har sen följt mig genom åren, också i min långa relation till Birgitta. Under den kalla delen av året köper jag fortfarande inför varje veckoslut ett par-tre utvalda blombuketter åt henne, och till Mors dag plockar jag fortfarande en bukett med liljekonvaljer och förgätmigej.

Vi har under alla år tillsammans alltid turats om att laga mat och diska, men på Mors dag behöver mor i huset aldrig ägna sig åt sådant. Jag går upp tidigt på morgonen och gör en väldig smörgåstårta, i år en skapelse med havets frukter. Och så brygger jag kaffe – själv dricker jag normalt kokkaffe, men den här dagen anpassar jag mig till Birgittas preferenser – och så dukar jag köksbordet för morsdagsfrukost med morsdagsbuketten framför Birgittas plats, vackra servetter och levande ljus.

När alltsammans är klart, väcks mor med sång, den här gången av Anna som är i Öregrund på morsdagsvisit.

Av mig får Birgitta tre bokpaket: ett innehåller Majgull AxelssonsDitt liv och mitt”, ett annat Elias CanettisFörbländningen” och Geir GulliksensBerättelse om ett äktenskap” och det tredje tre kommissarie Maigret-deckare av Georges Simenon. Och så får hon ytterligare en Alvar Aalto-vas från Iittala, den här gången i koboltblått glas.

Anna gratulerar sin mamma med två par trädgårdshandskar och så fina kryddväxter: fransk dragon och en väldig basilika.

Också Kerstin och Matti hörs av på Mors dag: Matti ringer och Kerstin mejlar. Mattis Karin måste ju firas av man och barn, och Kerstins båda barn kommer till henne på söndag – de hinner ta årets första utomhusdopp i Storvad.

På kvällen serverar jag morsdagsmiddag, rostbiff och potatis samt alkoholfritt rödvin. Efteråt, vid TVn, får damerna två wienerbröd var, och när vi sen ska avsluta Mors dag med kvällens Beck-deckare, tar jag fram druvorna, vita och blå.

Svenska snapsar kommer hem igen

19 maj 2017 14:54 | Mat & dryck, Prosa & lyrik | 6 kommentarer

En gång i världen var svenska statsägda Vin & Sprit ett av de ledande alkoholföretagen i världen. Ett statligt företag av det här slaget, framför allt för att det var vinstgivande och starkt expanderande, var mer än den då borgerliga regeringen kunde stå ut med, och därför såldes V & S till franska Pernod Ricard.

Det köpande företaget visade sig dock egentligen intresserat främst av Absolut Vodka, och snart såldes bärande delar av V & S vidare till andra intressenter. En stor andel, bland detta de klassiska svenska nubbarna, köptes upp av finländska Altia och blev därmed statligt ägda igen, fast den här gången av finska staten.

Ursprungligen tillverkades de svenska brännvinssorterna i Vin & Sprits fabrik i Sundsvall, men det är nu åtta år sedan. Efter ett mellanspel i Åhus i Skåne under Pernod Ricard-perioden flyttades tillverkningen av de svenska snapsarna till Finland. Jag har ingenting mot Finland, men de klassiska svenska snapsarna har ju en svensk identitet och borde därför också tillverkas i Sverige.

Och nu kommer de hem igen. Tillverkningen och lagringen flyttas tillbaka till Medelpad, fast den här gången till Matfors, inte Sundsvall.

I Matfors finns ett läkemdelsföretag, Unimedic, från början byggt på resterna av Pharmacias gamla fabrik där, och den ska nu också ta över tillverkningen av de klassiska svenska snapsarna. Dit lokaliseras nämligen det nya tillvekningsföretaget O. P. Anderson Distillery. Till Matfors flyttas också ett stort antal ekfat, tidigare använda för lagring av konjak, olorososherry och skotsk maltwhisky. På gång för frakt till Matfors finns även nio så kallade liggare i ek, ursprungligen använda för konjaktslagring – de rymmer vardera 5.000 liter och har en hundraårig historia.

De svenska snapsar vi talar om är följande:
Bäska droppar
Gammal Norrlands akvavit
Hallands fläder
Herrgårdsaquavit
Läckö slottsaquavit
Nyköpings brännvin
O. P. Andersson aquavit
Prima grill
Prima julsnaps
Rånäs brännvin
Skåne akvavit
Örtagårdsbrännvin
Svartvinbärsbrännvin
Östgöta sädesbrännvin

När vi nu är inne på ämnet svenska snapsar, vill jag tipsa läsarna om att Torgny Lindgren i sin mycket läsvärda roman ”Norrlands Akvavit” (Norstedts, 2007) ger den här drycken en roll i handlingen – läs min recension ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

Gammal Norrlands akvavit lanserades redan 1929 och är fyllig och eldig med en aning sötma. Den har smak av kummin, fänkål, sherry och russin, och smaken har också påverkats av lagring på fat.

Melodikrysset nummer 18 2017

6 maj 2017 13:20 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

I morse då jag gick upp kände jag mig helt väck, och allting tog en oändlig tid. När jag sen som alla morgnar mätte mitt blodsocker, förstod jag varför: Blodsockret låg extremt lågt, på 2,3. Nå, efter tomatjuice, fil och ett par mackor, estniskt surbröd med pålägg och paprika, kom kroppen gradvis i balans igen.

Humöret steg också, när jag hörde första ljudillustrationen i Melodikrysset. Anders Eldeman spelade George Formby’s ”When I’m Cleaning Windows”, och jag klarade utan något större besvär svaret, fönsterputsare.

Nästa spelade låt var ”Barcelona”, men vilka var det som sjöng den i duett? Det var två artister med bakgrund i ganska olika musikgenrer, Freddie Mercury och Montserrat Caballé.

Vi håller oss kvar i den klassiska musiken: Den operamusik som spelades var hämtad ur Igor Stravinskijs operaversion av H C Andersens ”Näktergalen”.

En klassisk film, byggd på en klassisk bok av Jules Verne, ”Jorden runt på 80 dagar”, bildade bakgrund till en dubbelfråga. Dels skulle vi kunna, att den här resan innebar, att man passerade tullen flera gånger. Dels skulle vi identifiera andra ordet i titeln på melodin, ”Jorden runt”.

En resa i mer begränsad skala företas i Siw Malmkvists ”Flickor bak i bilen”, som Jörgen Mörnbäck använde i sin Ian Wachtmeister-låt.

Till England förde oss Robbie Williams i ”Lose My Life”.

Amerikansk är ”Old Macdonald Had a Farm”, här i Sverige känd som ”Per Olsson han hade en bonnagård”.

Och apropå old: Sigge Fürst sjöng tillsammans med låtens upphovsman Thore Skogman ”De’ e’ inte åldern som gör att man e’ gammal”. De här båda herrarna hade för övrigt olika politiska värderingar. Thore valturnerade med Sten Andersson 1968 och skrev till och med en egen socialdemokratisk vallåt. Sigge ville inte ens ställa upp i en intervju i partiorganet Aktuellt i politiken (s), detta trots att tidningen alltid var mycket noga med att korrekt återge dem man intervjuade.

Gamla schlager är ju lite av mitt gebiet, så en av dagens lättaste frågor var att känna igen ”Med en enkel tulipan”. Kanske får jag en sådan också på min 80-årsdag, som firas i den närmaste familjekretsen här i Öregrund strax före midsommar.

Fast när man är i min ålder vet man ju inte, när det är dags för begravning, kanske med Olle Ljungströms ”Jag och min far” som en av sångerna. Det är en fin sång, också insjungen av andra artister. I dag hörde vi den med Pernilla Andersson och Dregen.

Jag har ju ganska ofta skällt på en rad inslag i de senaste årens melodifestivaler, men min aversion mot det som framförs där har säkert att göra med allt utanverket: rök- och ljuseffekterna, dansarna med mera. Avskalade, på skiva, kan en del av de här låtarna faktiskt bli bättre. ”Hold On” med Nano (Omar) kan tjäna som exempel.

Men det fanns en låt i dagens kryss som ändå ligger mitt hjärta närmare: ”Snurra min jord” med svensk text av Lars Forssell, i dag i originalversion av och med Leo Ferré, ”Elle tourne la terre”. Just den här sången finns inte med i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp!”, men där finns samma upphovsmäns ”De fattigas piano” (och Ferrés original ”Le piano du pauvre”), dessutom Forssells svenska version av Boris Vians ”Le déserteur”, ”Jag står här på ett torg”.

Jag lyssnar, som ni vet, gärna på musik i mycket olika genrer. Och till det som mitt hjärta verkligen slår för hör ”sånger om arbete, frihet och fred ” för att citera undertiteln till ”Upp till kamp!”.

Melodikrysset nummer 13 2017

3 april 2017 23:29 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I lördags åkte jag alltså tidigt till Socialdemokraternas årliga distriktskongress här i Uppsala län – kongressen gnomfördes i Gimo – och kunde därför inte lösa Melodikrysset. Det har dröjt ända till i kväll innan jag fick tid att lyssna på det och lösa det.

Bitvis tyckte jag att det var svårt.

Fast det började med filmmusik som jag kände igen, fastän jag egentligen inte har sett ”Stjärnornas krig”, i original ”Star Wars”, i regi av George Lucas och med musik av John Williams.

Och trots att jag har sett mängder av Edvard Persson-filmer, kan jag inte påminna mig ”En sjöman till häst” från 1940. I den förekommer sången ”Alla är vi sjömän (på livets stora hav)”, som heller inte hör till de vanligaste Edvard Persson-numren. Men texten är skriven av en man som ofta förekommer i Edvard Persson-sammanhang, Alvar Kraft. Musiken skrevs av Charles Henry.

Betydligt lättare var det att minnas ”Regnet det bara öser ner”, insjungen 1970 av Siw Malmkvist – här skulle melodititeln ge oss kryssordet ösregn. Men också det här är ursprungligen en filmmelodi, ”Raindrops Are Falling On My Head”, skriven av Hal David och Burt Bacharach för filmen ”Butch Cassidy and the Sundance Kid” från 1969.

Den fjärde filmen var ”Ghoastbusters” (1984), lätt att känna igen eftersom det ord som också är filmtiteln upprepas gång på gång i den sjungna texten. Men inte kom jag i håg att den här filmen på svenska döptes till ”Spökligan” – det fick jag googla på.

Eurovision Song Contest och Melodifestivalen spökade i tre låtar.

Och inte kan jag påstå att jag minns särskilt mycket av ESC 2006, där en belgiska med det märkliga namnet Kate Ryan sjöng ”Je t’adore”. Men Google hjälper även här: Sångerskan heter egentligen Katrien Verbeeck.

Året efter, 2007, tävlade Regina Lund i Melodifestivalen med ”Rainbow Star”. Att jag klarade den frågan beror främst på att jag i sången upprepade gånger hörde det som är sångtiteln.

Och året därefter, 2008 (har Anders Eldeman inventerat låt- och artistlistorna från de här åren?) sjöng Carola och Andreas Johnson tillsammans ”One Love”. Eldeman nämnde här sångtiteln, vilket underlättade.

Björn Skifs är väl inte så tokig, ens om hans låtar – i det här fallet ”Vi bygger oss en båt” från 1975 – exekveras av Lars Roos.

Elvis Presley har folk i min ålder hört från starten. Själv tycker jag kanske inte att ”The Wonder of You” (Eldeman nämnde även här titeln) hör till hans bättre låtar. Elvis sjöng in den 1970, men själva låten är mycket äldre, från 1939.

Cornelis Vreeswijks version av en engelsk folksång, ”Monday Morning”, är mycket fin och fick en mycket lång titel, ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Jag har hört den så många gånger att jag kan textens första rad utantill: ”Från Öckerö loge hörs dragspel och bas”. Fast här skulle vi skriva platsen i bestämd form, logen.

Romantisk ton har också Birger Sjöbergs sång från 1922, den som börjar ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag”. Jag har varit i Birger Sjöbergs Vänersborg en gång, på centerstämmorna. Som journalist, är det bäst att tillägga. I det här fallet var det Ernst-Hugo Järegård som sjöng den.

Och så är det bara en visa kvar, en gammal barnvisa: ”Vart ska du gå min lilla flicka?, tonsatt 1893 av Alice Tegnér. Fast minns jag inte fel, blev svaret på frågan ”Får jag följa med? Får jag följa med?” i Povel Ramels version ”Ja, om du betalar”.

Bland Helga Henschens vänner

26 februari 2017 15:43 | Barnkultur, Film, Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag är en av initiativtagarna till föreningen Helga Henschens vänner, valdes också till dess förste sekreterare.

Jag mötte Helga – kände henne inte tidigare – under en konferens för socialdemokratiska kulturarbetare på Bommersvik i midsommarveckan 1967. Vi blev vänner, för livet visade det sig. Där, på Bommersvik, bildade Helga och jag och författaren Bernt Rosengren en trio, som höll ihop från frukosten i matsalen till sen kväll. Vi blev till slut en treenighet, där det ibland blev svårt att särskilja vem som var vem. Som när Helga en morgon vid frukosten spärrade ut två fingrar, som pekade på Bernt respektive mig, och inledde med ”Du som är est…”. Bernt har förresten skrivit om oss och den där konferensen i sin roman ”En dröm om styrka”.

Maj Britt Theorin läste, innan vi påbörjade den formella delen av gårdagens årsmöte i Helga Henschens vänner, upp ett underbart textstycke om samma kulturarbetarkonferens i Helgas bok ”Vägen till Rebella” (1981). Om ni vill läsa hela det här textavsnittet, kan ni gå upp till Kulturspegeln, Prosa och lyrik, Henschen, Helga – där finns det i inledningen till min långa essä om Helga för DELS’, de litterära sällskapens, tidskrift.

När jag sedan hade blivit formellt vald till mötesordförande, sa även jag några ord om Helga och min personliga vänskap med henne, berättade bland annat pekhistorien ovan och om vårt mycket intensiva politiska samarbete i valrörelsen 1973, då ett antal kulturarbetare bildade en egen valorganisation, på Helgas förslag döpt till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering. Vi publicerade bland annat av Helga tecknade motståndsrörelseteckningar som annonser på DNs Namn och Nytt, publicerade den av Helga tecknade boken ”Min gröna dröm är röd” och en affisch med den av Helga och Bernt Rosengren skapade pojken Busen med text på samma tema.

Före årsmötesförhandlingarna visades en film med Helga, då still alive.

Årsmötesförhandlingarna var som sådana brukar vara, och eftersom vi hade fått en i många avseenden imponerande verksamhetsberättelse att behandla och föreningens finanser är i god ordning, genomfördes de i god sämja. Den mycket alerta ordföranden Lilian Larsell gav då och då ytterligare substans åt det skrivna och avslutade med att redovisa spännande planer inför nästa verksamhetsår, då 100-årsminnet av Helgas födelse ska firas. Jag kan nämna att den 22 mars 2018 blir det releaseparty på Hedengrens bokhandel för Birgitta Holms Helga Henschen-biografi.

Under det här årsmötet träffade jag många gamla vänner, till exempel valberedningens ordförande Ami Lönnroth, Laila Nygren (den här gången bland annat kvinnan bakom den utmärkta gravade lax som serverades efter årsmötesförhandlingarna), den forna förlagsredaktören Berit Skogsberg (som jag hade vid min sida som sekreterare), den redan nämnda Maj Britt Theorin, som satt på min vänstra sida – på min högra sida satt min hustru – vidare min gamla arbetskamrat från Socialdemokratiska partistyrelsen Maud Björklund, som satt mitt emot mig, samt föreningens förra ordförande, Barbro Werkmäster, som satt till höger om min hustru, och så vidare.

Efter årsmötesförhandlingarna fick vi ta del av ett program med dikter och sånger (av Gunnar Edander tonsatta dikter) av Helga Henschen. De agerande var, förutom Edander, Kent Malte Malmström och Marie Thérèse Sarrazin.

Och efter måltiden avslutades programmet av Birgitta Dahl, som hade vidtalats att medverka efter att nyligen ha haft Helga som en av fyra symboliska gäster vid ett middagsbord – det här visades i ett café-program i TV från Umeå. Birgitta berättade minnen och läste dikter av Helga och visade upp omslag till och illustrationer ur Helgas böcker. Av särskilt intresse var kanske avsnittet om Birgittas, då ordförande i Svenska kommittén för Vietnam, och Helgas resa i slutet av vietnamkriget till Vietnam och Laos. Bland annat visade Birgitta upp den både mycket vackra och mycket slagkraftiga affisch Helga gjorde åt Vietnamkommittén, den med en vattenbuffel, en lite pojke som spelar flöjt och texten ”Stöd Indokinas folk”.

Av årsberättelsen framgick det, att Helga Henschens vänner förra året hade 129 medlemmar, och Lilian Larsell berättade, att antalet medlemmar just nu är 134. Årsavgiften fastställdes oförändrat till 175 kronor, 75 kronor för make eller maka som också är medlem. Årsavgiften betalas in på plusgiro 24 73 94-0. Informationsmaterial om föreningen kan man få om man mejlar till ordföranden, lilian.larsell@telia.com.

* * *

Vid mötena sker försäljningar av Helga-relaterat material. Själv köpte jag ett exemplar av En bok för alla-utgåvan av Britt G HallqvistsFesten i Hulabo”, kongenialt illustrerad av Helga Henschen. Den kommer nog att hamna hos ett barnbarn.

Jo, jag var på bokrean i år också

22 februari 2017 22:29 | Barnkultur, Deckare, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 9 kommentarer

Den som har varit hemma hos oss tycker nog, att vi har mer än nog av böcker – i alla rum finns det bokhyllor som svämmar över av böcker. Men hos mig är det en last att själv äga böcker, och eftersom även hustrun är en läsande människa, tar det här väl slut först när vi båda dör. Det kan ske fortare än man anar, under ett skred av böcker som bokstavligen begraver oss.

Som vanligt var jag på bokrean på Akademibokhandeln/Luneq. I år fick jag ihop en hel tantvagn full av böcker plus en extra kasse att bära. Det var inga slumpköp – jag hade noga gått igenom bokreakatalogen och prickat för de böcker jag ville köpa, och väl där fick jag låna en kundvagn – de känner mig – och hjälp att hitta böcker jag inte själv kunde hitta av ett par äldre damer som jobbar där och gärna hjälper en känd gammal bokälskare.

Jag fick faktiskt tag på allt jag hade tänkt köpa.

Tyngdpunkten i det här köpet ligger på nutida skönlitteratur och litterära klassiker.

Så jag köpte Lars AhlinsNoveller”, Susanna AlakoskisApril i anhörig-Sverige”, Lars AnderssonsDe våra”, Margaret AtwoodsMaddAddam”, Umberto EcosUpplaga noll”, Ian McEwansDomaren”, Peter HøegsEffekten av Susan”, Roy JacobsensDe osynliga”, Karl Ove KnausgårdsUt ur världen”, Arto PaasilinnasPå spaning efter farfar”, Agneta PleijelsSpådomen”, Philip RothsNemesis” och Stina StoorsBli som folk”.

Vårt klassikerbibliotek kompletterade jag med Nizami ‘AruzisFyra skrifter”, Charles Dickens‘ ”Historien om två städer”, George EliotsSilas Maner”, E M ForstersMaurice”, Hans FalladasPå livstid” och Niccolò MachiavellisFlorentinsk historia”.

Och så blev det tre böcker av lite olika slag i kategorin memoarer/biografier: Göran GreidersStäderna som minns Joe Hill”, Maja HagermansKäraste Herman” och Yvonne HirdmansMedan jag var ung”.

En enda deckare köpte jag, Michael ConnellysDet brinnande rummet”.

Till det stora musikbibliteket köpte jag Ingemar HahnesVåra käraste allsånger & örhängen” och så ”Evert Taube. 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube”.

Slutligen fyra barnböcker, avsedda för våra egna bokhyllor, alltså inte köpta till barnbarnen – men de kan ha glädje av dem vid besök: ”Elsa Beskows sagoskatt” plus, separat, hennes ”Hattstugan”, Barbro Lindgrens och Eva ErikssonsMax favoriter” och så Barbro LindgrensVi leker att vi är pippifåglar”.

Flera av de nämnda författarna har jag förstås läst tidigare, men jag slås av att jag i några fall också har träffat dem personligen. Göran Greider har jag inlett seminarier tillsammans med ett par gånger; jag har också en gång i världen engagerat honom att talar inför en socialdemokratisk partikongress. Roy Jacobsen har jag träffat under en norsk arbeiderpartikongress och haft ett långt och hjärtligt samtal med under en lunch arrangerad av dåvarande norske utrikesministern. Agneta Pleijel och jag plockades under vår gymnasietid ut för en stipendieresa till Norge, och vi hade sen brevkontakt under lång tid; vi har också träffats senare. Yvonne Hirdman har jag under min Ordfront-tid arrangerat ett möte med här i Uppsala.

Spelman på taket mycket sevärd på Uppsala stadsteater

20 februari 2017 18:20 | Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater | Inga kommentarer

Musikaluppsättningar på stadsteatrar blir inte alltid bra i alla avseenden. Men ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater är ett exempel på att musikaler kan göras i mycket se- och hörvärda versioner även på scener, som primärt är avsedda för talteater. I det här aktuella fallet finns dessutom egentligen bara en låt, som har slagit så där ordentligt, ”Om jag hade pengar”. Nå, den här aktuella teatern har bland sina skådespelare faktiskt några som också kan sjunga och dansa, och inlån och träning under tillräckligt lång repetitionstid gör resten. I det här fallet har man heller inte nöjt sig med att använda bandad musik – under avslutningen visas orkestern upp och blir föremål för publikens applåder. Också scenbild (Martin Chocholousek) och dräkter (Lena Lindgren) är valda och skapade med omsorg.

Skådespelarna är många, men få av dem har bärande roller, främst bland dem Lars Väringer som mjölkutköraren Tevye. Väringer har tidigare spelat på Uppsala stadsteater men hör inte till den fasta ensemblen. Lolo Elwin gör förtjänstfullt rollen som hans hustru Golde, men den scengestalten är mer en kontrastyta till Tevyje än en lika stark motpol till honom och hans världsbild. (Mot slutet sitter det ganska hårt åt, innan Golde medger något slags kärlek till sin make.)

Tevyes och Goldes döttrar ska alla giftas bort med viss hjälp av en äktenskapsmäklerska, Yente (Siw Erixon), men den som fattar det slutgiltiga beslutet är flickornas far, Tevye. Fast att hans besked inte heller kan ses som det som i verkligheten kommer att gälla visar episoden då han, nog lite förhastat, lovar bort en av döttrarna till slaktaren (Gustav Levin) och hon vägrar.

Döttrarna har nämligen sina egna preferenser och vägrar låta pappa bestämma. En vill ha en fattig skräddare, en annan en lärare, till lika revolutionär, och en tredje en man som är ryss, alltså inte ens jude.

Men inte bara en ny tid i kulturell mening bryter in över den judiska värld i ett Ukraina runt sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal som den här historien utspelas i – antisemitismen, som senare ju skulle komma att få en våldsam utveckling i stora delar av Europa, tar sig uttryck i pogromer, så också mot judarna i vår lilla ukrainska by. Judarna ska bort! Soldater, ledda av en officer (Aksel Morisse) marscherar in i byn, skjuter och bränner ner hus. Judarna tvingas packa nödvändiga ägodelar på en vagn och dra vidare – ja, vart?

Ännu fler av de agerande – de är många – skulle kunna nämnas, men framför allt måste man nämna en gestalt som rör sig i, ibland svävar över myllret på scenen: spelmannen på taket, den närmast Marc Chagallska gestalt som här spelas av Victor Morell.

Sammantaget är det här en av Uppsala stadsteaters riktigt stora (även i kvalitativ mening) uppsättningar på mycket länge. Om Ronny Danielssons regi finns bara gott att säga, och Gösta Berhards svenska översättning står sig gott.

Men ”Spelman på taket” gjordes faktiskt inte ursprungligen för scen. Det vi ser på scenen utspelar sig 1905, men ”Fiddler On the Roof” hade scenpremiär på Broadway 1964, och scenversionen skapades av Joseph Stein (text) och Jerry Bock (musik).

Scenversionen har en mycket äldre litterär förlaga, ”Spelman på taket” av Sholem Alejchem (översättning Stefan Lindgren, Ordfront 1992), på jiddish ”Tevje der Milkhiker”, 1894 – Milkhiker = mjölkutkörare, därav den i teaterversionen centrala vagnen. Jag vill gärna rekommendera den här bokutgåvan, också för att den avslutningsvis innehåller en lista över alla de bibelallusioner och mer eller mindre ordagranna citat ur Gamla testamentet den formligen kryllar av. Jag bekänner mig varken till kristendomen eller till judendomen, men den som vill förstå den kulturkrets vi lever i bör skaffa sig kunskap om sådant som starkt har bidragit till att forma den.

* * *

Biljetterna till den här förställningen köpte Birgitta som julklapp till mig. Ofta går vi ut och äter före eller efter konserter och teaterföreställningar, men eftersom jag också ville se kvällens avsnitt av Melodifestivalen, hade hon i stället den här gången varit på konditori Trianon och köpt danska smørrebrød till en snabbt framdukad men desto godare middag.

Dansteater och drömspel

5 februari 2017 22:47 | Musik, Prosa & lyrik, Teater | Inga kommentarer

Under föreställningens gång avbröts Birgitta Egerbladhs (regi och koreografi) ”Som i en dröm” bara få gånger – Lindy Larssons glänsande dansnummer är ett undantag – av långa och stormande applåder. Men vid premiärföreställningens slut i lördags var publikens entusiasm helt uppenbar, och även jag och Birgitta applåderade av uppskattning.

Låt oss ta skådespelarna först, fem kvinnor och fem män – en av männen, Eli Ingvarsson, uppträdde dock i några scener som kvinna, en skallig sådan. Två av kvinnorna, Åsa Forsblad Morisse och Mikaela Ramel, hör till Uppsala stadsteaters mer kända skådespelerskor, och de gjorde berömvärda insatser även i det här fallet. Också Bianca Cruzeiro och Jytte Johnsson gjorde väl ifrån sig, men den skådespelerska som slog mig mest med häpnad var nog Emelie Wallberg. Två av männen är redan nämnda, men det var inget fel på de övriga tres insatser heller: Bashkir Neziraj, Logi Tulinius och Christer Olsson. (Den här föreställningen lekte för övrigt också med homoerotik, men för egen del känner jag inte någon dragning till just det.)

De rollgestalter de spelar har inga namn eftersom det vi i publiken får ta del av är scener extraherade ur en för de flesta av oss ganska vanlig verklighet. De här scenerna görs mer visuellt än verbalt, och när det förekommer namn och igenkännbara rollfigurer, handlar det om inklipp från kända verk av författare som Ibsen, Strindberg och Shakespeare – fler kunde nämnas. Också den musik som används i föreställningen är lånad från kända komponister och artister; själv känner jag till exempel genast igen en bit ur en av Allan Edwalls visor. Långt fler kunde även i det här fallet nämnas vid namn, men jag vill undvika att locka er att tro att det här är något slags traditionell musikteaterföreställning.

För det är inte det heller. Det här är en blandning av dansteater och drömspel, ganska svår att beskriva för dem som inte själva har varit på teatern och sett föreställningen.

Det har inte ens funnit ett manus, alltså en färdig text, att utgå från. Regissören, samtidigt koreografen, har tillsammans med skådespelarna lekt, prövat sig fram och på så sätt till slut hittat innehåll och rörelsemönster för de olika scener som har ordnats in i föreställningen.

Ibland önskar man, att hon hade sovrat och kapat mera, men samtidigt är tillräckligt mycket faktiskt lysande.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^