Galago i samma gamla hjulspår

25 januari 2019 19:11 | Politik, Prosa & lyrik, Serier | Kommentering avstängd

Jag har läst Galago nästan ända från starten, och förr var den här serietidningen verkligt nyskapande. Senare tog den drivande kraften i förlaget Rolf Classon över utgivningen av flera av de bästa serieskaparna i Galago på sitt eget förlag, Kartago, som i sin tur hamnade i den jättestora bonnierkoncernen.

Det som blev kvar av Galago och dess förlag drevs vidare av Ordfront förlag, som i sin tur togs över av ett av de få kvarvarade vänsterförlagen, Alfabeta.

Utgivningen av tidskriften Galago är numera begränsad till 4 nummer per år, dock på vardera 100 sidor och i fyrfärg. Hur stor upplagan är framgår inte om man söker på nätet. Själv har jag hittat och köpt nummer 4 2018 (nummer 133 sedan starten) i en tidningsaffär i Sankt Per-gallerian i Uppsala.

Jag hade hoppats att bytet av ansvarig utgivare och chefredaktör skulle innebära en nödvändig breddning av innehållet, så att Galago kunde nå fler läsare, men i det aktuella numret fortsätter tyvärr det här seriemagasinet i samma gamla hjulspår.

Förre redaktören Mats Jonsson fortsätter med sin eviga självbiografi, men den har åtminstone sina poänger. Den enda positiva överraskningen – jag syftar då främst på tecknarstilen – i det aktuella numret står dock Elias Olsson för i en serie i skolmiljö. Men annars är det här numret nästan kemiskt rent från sådant jag för egen del förknippar med tecknade serier, och den inledande fejkade annonsen på omslagets insida, ”Vill du köpa din egen grav?”, kan kännas som en profetia om Galagos framtid.

Kolbeinn Karlssons teckningar är som vanligt konstnärligt suveräna, men serier i något slags mening av ordet är de ju inte. Och Kristofer Ahlfeldts pingviner, som jag tidigare har uppskattat, är den här gången ett skolexempel på absurdism.

David Liljemark och Johan Wanloo har vi ju mött förut, men skämtteckningar – av en myriad tecknare och publicerade på flera hela sidor – är ju faktiskt inte serier.

Serierna i övrigt – några av dem rent konstnärligt väl utförda, andra ganska amatöristiska – lider av att deras skapare inte verkar gilla själva idén med tecknade serier. Det står dem naturligtvis fritt att skapa vad de vill, men någon publik att tala om kommer de aldrig att få. Skulle dags- eller veckopressen börja publicera sånt här, skulle det bli en av de snabbare vägarna mot tidningsdöden.

Jag ser att Galago förlag har värvat Ellen Ekman och ”Lilla Berlin”, men det behövs åtskilligt mer för att kompensera Alfabetas förlust av Inger Edelfeldt till Norstedts, som har gett ut samlingsvolymen ”Novellerna”.

Melodikrysset nummer 46 2018

17 november 2018 18:35 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Serier, Teater | 15 kommentarer

iag förstår Anders Eldemans förklaring att vissa tidskrifter med lång pressläggningstid inte klarar att på kort tid ändra felnumreringen i melodikryssen, men varför man inte kan åtgärda problemen förrän det måste ha gått ytterligare en vecka innan felet kan åtgärdas är fortfarande lika obegripligt. Om SR skickade korrekta kryss till de tidningar som trycks natten före lördag, skulle de ju lätt kunna byta till rätt utformning.

Jag tyckte också att hans anvisningar om de i dagens kryss många omnumreringarna plus tillägg av ett borttappat frågenummer lämnade ganska mycket övrigt att önska. Så jag skrev ner större delen av svaren tillsammans med frågorna och lokaliserade sen först efter kryssets slut, var de här svaren skulle in i krysset.

Och att då dessutom få en dubbelfråga, där de ingående delarna inte hade något rimligt samband med varann, kände som en ren provokation. Den första delfrågan hade som ljudillustration Gullan Bornemarks barnklassiker ”Sudda, sudda bort din sura min”, som skulle ge oss svarsordet sur. På det följde, i samma fråga, en musikversion av Lasse Berghagens fina ”En kväll i juni”.

Nå, det är ju inte precis väder för att ta av sig sin kavaj, så Eldeman spelade också en låt som det ligger närmare till hands att lyssna på så här års. Själv har jag hört den flera gånger i Domkyrkan här i Uppsala, sjungen vid musikklassernas julkonsert: ”O helga natt”, även kallad ”Adams julsång” efter sin skapare Adolphe Adam (1802-1856) – han skrev på franska, så i original heter sången ”Cantique Noël”.

Dagens ABBA-låt, ”Bang a Boomerang” (1975) handlar inte om Australien, men ut i världen kom den, också med hjälp av den svenskspråkiga version Svenne oh Lotta gjorde av den i Melodifestivalen samma år. I krysset spelades dock en instrumental version.

Miriam Bryants text med sångtiteln ”Satellite”, för oss lika lite till någon rymdfärd. I dag hörde vi den här låten med Ison och Fille.

Samma förhållande till rymden har ”Strangers” med Sarah Klang.

Och inte heller den amerikanska gruppen Starship förde oss till fjärran rymder. I dag hörde vi dem i ”Nothing Gonna Stop Us Now” (1987). Att den här gruppen, också känd under namnet Jefferson Airplane, kanske inte är så känd bland alla har säkert också att göra med inre stridigheter, avhopp och namnbyte.

Från USA kommer också den betydligt mer kände Irving Berlin, som 1950 skrev scensuccén ”Annie Get Your Gun” (1930). Hade Berlin levt i dag, under Trump-eran, vet man ju inte om han hade velat skria något med det budskapet.

I dag fick också barnen sitt – jag har redan nämnt Gullan Bornemark.

Smurfarna är jag hyggligt bekant med om vi håller oss till serier. Men smurfskivorna är jag inte lika förtrogen med, och de saknar ju musikalisk originalitet. Och inte blir jag mer vänligt stämd av att på ”Smurfarna 2″ höra Britney Spears göra ”Ooh la la”.

När Peps Persson – jag har en mängd plattor med honom – gjorde ”Oh Boy”, var det knappast som barnskiva. Men nu har den pellesvanslösifierats av Pelle och Maja och således blivit barnskiva.

En del av den vuxna publiken tror möjligen att J R R Tolkiens (1842-1973) ”Sagan om ringen” (1954-1955) är något slags äventyrsböcker för ungdom. Men den som har läst mycket Tolkien vet att han skapade en alternativ värld med en alternativ mytologi och skrev för en betydligt vidare publik, också i mogen ålder. Hans viktigaste böcker har filmats, helt uppenbart också med tanken på vuxen publik.

Jag har träffat kronprinsessan Victoria ett antal gånger, tillsammans med min hustru på den tiden då hon var Riksdagens talman. När Victoria 2011 gifte sig med Daniel Westling var jag inte med, men jag har förstås hört den speciella bröllopslåt Björn Skifs framförde tillsammans med Agnes, ”When You Tell the World You’re Mine”. Jag är verkligen inte monarkist, men just Victoria är som person lätt att komma på talefot med.

Men i kungahuset finns det också andra – inga namn! – som det gör ont – för att citera Lena Ph – att lära känna.

Jo, jag blev firad på Fars dag

13 november 2018 23:46 | Media, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Det är svårt att hinna skriva. Allting går så långsamt när man är i min ålder, då till och med synen sviktar.

Fast till Fars dag i söndags hade hustrun köpt ett par saker som kommer att göra mitt liv lättare.

Dels hade hon köpt en ny, starkare lampa att ställas mellan våra TV-fåtöljer, dessutom tvågrenad. För mig gör den det lättare att läsa alla tidningar och tidskrifter jag envisas med att läsa varje dag. Och hon som ständigt stickar, också när TVn är på, kan till exempel lättare räkna maskor. Problemet att hon måste flytta på den malmstenlampa med mycket vacker skärm vi hittills har haft stående mellan våra fåtöljer löste hon elegant: Hon ställde malmstenlampan med dess torkade löv i skärmen framför vinylhyllan till vänster om TVn – ännu längre till vänster har den då en blommönstrad jobsgardin.

Dels hade hon köpt en ny skrivbordslampa till mitt skrivbord, där jag har datorn och dess bildskärm stående. Ett problem där har länge varit att skrivbordslampan inte har fungerat, och när synen nu allt mer har börjat svikta, har bristen på tillräckligt starkt ljus gjort det allt besvärligare att skriva. Icke utan ansträngning och med mina fysiska tillkortakommanden lyckades jag till slut nätansluta den nya lampan – jag måste in bakom en tung hurts – och hurra: lampan lyste med skarpt sken. Tyvärr rakt in i ögonen på mig, och det gick inte att vrida lampdelen mot bildskärmen. Det här måste ju rimligen gå att reglera, men då skulle jag behöva verktyg. Tyvärr finns alla våra verktyg i Öregrund; här i lägenheten finns bara hammare, och den bör nog inte användas i det här sammanhanget. Men förr eller senare löser det här sig.

I fönstret mellan mina två Nerium, en vit och en rosa, står, från och med Fars dag, nu en rödblommande orkidé, som jag också fick av Birgitta.

Och så har Birgitta som hon alltid brukar göra till Fars dag, jul och födelsedag gett mig några böcker, egenhändigt vackert inslagna eftersom hon via sin bokklubb kontinuerligt köper böcker som är avsedda för mig.

Tre av presentböckerna var i tegelstensformat: ”Babbitt” av Sinclair Lewis, ”En anarkists minnen” av Pjotr Kropotkin och ”Ett straff hon förtjänar” av Elisabeth George.

I mer normalt format är Karl Ove KnausgårdsSå mycket längtan på så liten yta”.

Glad är jag också över att jag har fått Sara Danius’ lilla bok ”Om Bob Dylan”. Jag har följt Dylan i stort sett ända från starten och har en enorm dylansamling: skivor, filmer, sångböcker, memoarer, biografier. Och jag hör till dem som helhjärtat stödde Svenska akademiens beslut att ge honom nobelpriet i litteratur.

Min förträffliga hustru hade ockå gjort en av sina sedvanligt goda smörgåstårtor, och när hon sedan var borta på egna uppdrag större delen av en dag, åt jag smörgåstårta både till lunch och till middag.

”Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar”, sjöng Benny Andersen en gång i världen. (Se ”Svantes lykkelige dag”, Kulturspegeln, Sångtexter.)

Till lyckan på Fars dag bidrar också barnen.

Kerstin, som bor ganska nära oss, kommer hit personligen – hennes båda barn är hos pappa Bo och firar honom på fars dag. Kerstin har med sig en burk estnisk inlagd gurka till sin estniska pappa; det finns en inte helt centralt placerad butik i Stockholm, som saluför estniska gurkinläggningar, och Bo som jobbar i Stockholm har hjälpt henne att handla. Det står Talukurk på burken, vilket översatt – varken Kerstin eller Bo kan estniska – betyder Gårdsgurka/Bondgårdsgurka. Den här är jättegod – jag har skivat en gurka till mina båda morgonsmörgåsar – men den är inte det Kerstin hade hoppats, estnisk syrad gurka, Hapukurk. Till den behövs svartvinbärsblad, dillkronor, pepparrot, vitlök och grovt salt – recept finns i kokboken ”Estnisk mat”. Vem vet – Kerstin är mycket matlagningskunnig och har fått den här kokboken av mig – nästa gång kanske hon gör gurkan själv. I somras hade hon bakat fantastiskt gott estniskt surbröd åt sin pappa, bröd som jag hade i frysen i Öregrund och sedan, ett i taget, tinade och använde till varje frukost.

Lite senare ringde sonen, Matti, och gratulerade pappa på Fars dag, och jag kontrade med att gratulera honom på Fars dag – han har ju två egna väldigt rara småflickor. Flickorna och deras mamma hade förstås uppvaktat också Matti på Fars dag, och en av småtjejerna hade för övrigt också frågat Matti om de inte skulle åka också till farfar på Fars dag, men vi får ses en annan gång, eftersom de var en smula drabbade av förkylning. Matti och jag, som kommer så väl överens, hade sedan ett ganska långt samtal, även om saker som inte hör hemma just här, och sen sa han en sak som fick mina ögon att tåras av glädje: Han (som för övrigt är barnpsykolog med lång erfarenhet av att behandla barn och ungdomar) sa, att jag som pappa var en förebild för honom i hans sätt att förhålla sig till de egna döttrarna.

Höstdikter av Werner Aspenström

4 november 2018 18:26 | Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Höst

De släpande dimmorna, morgon och afton.
Där står den gamla eken och hostar.
Hur lätt det var att andas den gången
när gulärlan plockade tagel i törnrossnåret.

Oktober

Spindlarna lappar sina trasiga nät
– du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vänder sig mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

November

Kråkor och en klase lingon.
Hjulspår över de vattensjuka fälten.
Den tomma rymden gäspar,
döljer inte sin leda med handflatan.

Ur ”Litania”, 1952

* * *

Du och jag och världen

Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvägen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan-
Släck ljust i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna är du.
Den som ha de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.

Ur ”Trappan”, 1964

Får Eyvind Johnsons ”Krilon” nytt liv på Stockholms stadsteater?

22 oktober 2018 18:31 | Politik, Prosa & lyrik, Teater | Kommentering avstängd

Både jag och min hustru, Birgitta Dahl, läste i unga år, alltså innan vi ens kände till varandras existens, mycket intensivt Eyvind Johnson (1900-1976), och vi tyckte båda att både han och Harry Martinson var värda det delade nobelpriset i litteratur 1974. I mitt fall började min Johnson-läsning med att vi i början av gymnasiet fick läsa en rad skönlitterära barndoms- och ungdomsskildringar, bland annat Eyvind Johnsons ”Nu var det 1914” och ”Här har du ditt liv!”; jag fick också ”Se dig inte om!” och ”Slutspel i ungdomen” i julklapp, och sen var jag fast: lånade och läste bok efter bok av Johnson på Stadsbiblioteket i Sundsvall och skaffade själv böcker av Johnson, bland dem ”Minnas” och ”Timans” i utgåvor från Folket i Bild, vars ombud jag var under gymnasietiden.

Johnsons romantrilogi om Krilon – ”Grupp Krilon” (1941), ”Krilons resa” (1942) och ”Krilon själv” (1943) – skiljer sig ganska mycket från de mer episkt uppbyggda romaner han har skrivit – men även i till exempel de fyra böcker som ingår i ”Romanen om Olof” finns mycket mer än en rak, självbiografisk berättelse: drömmar, mängder av visor, utvikningar.

Fast när det gäller Krilon har den berättarteknik Johnson har valt en speciell bakgrund. I början av 1940-talet, då de här böckerna skrevs och gavs ut, fanns hotet att det fortfarande segerrika Nazityskland skulle kunna tänkas ockupera även Sverige, och Johnson valde för att inte få sina böcker stoppade av censuren, vars syfte var att undanröja risker för nazitysk intervention, att skriva en allegori. I den tidens Sverige fanns naturligtvis både en opposition mot eftergiftspolitiken och i dag förträngda nazi- och tyslandssympatier, men regeringens balansgång hade alltså som bakgrund strävan att om möjligt hålla landet utanför krig och ockupation. När under slutet av andra världskriget in emot 30.000 estniska flyktingar kom hit – vår familj fanns bland dem – tyckte en del av dem att Sverige ”kröp och kröp”, först för tyskarna, sen för ryssarna, men när en nu för länge sedan död moster till mig vid ett tillfälle hörde de här anklagelserna, sa hon emot: ”Och vart skulle vi ha tagit vägen då?”

Men tillbaka till Krilon: Eyvind Johnsons grundhållning var både antinazistisk och antikommunistisk – för egen del var han i grunden syndikalist, så småningom allt mer liberal. Jag har inga problem med det. Jag har i yngre dar ganska länge prenumererat på SACs ”Arbetaren” och både där och i bokform läst allt av Stig Dagerman. Och när jag var ombud för FiBs folkböcker, sålde och lånade jag allt jag kom över av Folke Fridell. Fast min dragning till realpolitik och lust att åstadkomma förändring fick mig redan i mycket unga år att bli socialdemokrat.

Med den här bakgrunden borde jag vara en närmast idealisk besökare på Stockholms stadsteaters uppsättning på Klarascenen av ”Krilon – en föreställning om det möjliga”.

Likväl tycker jag att ”Krilon” i den här scenvarianten är ett misslyckande, och min kritiska hållning betingas inte av att föreställningen, en dramatisering gjord av Joakim Sten och i regi av Carolina Frände, är så lång (nära fem timmar) – dess underlag, Johnsons romantrilogi, är på sammanlagt cirka 1.300 sidor och de agerande personerna många.

Problemet är inte att en intrikat och mångförgrenad berättelse av det här slaget, när den formas om för scenbruk, naturligtvis måste beskäras utan att man här har valt att göra ändringar och tillägg. Till det mildaste jag har att säga i kritisk väg hör skådespelarnas klädsel – tidsanknytningen till den epok som skildras markeras med att de agerande bär väst.

Å andra sidan försöker man nå publiken med dess nutida referenser genom att låta en del av rollerna – män i Johnsons trilogi; tiden var ju sådan – spelas av kvinnor. I samma anda spelas en del av rollerna av mörkhyade skådespelare. Märk att flertalet svenskar i dåtidens Sverige ännu inte ens hade sett några som med tidens terminologi kallades ”negrer”. Men jag medger att de här ändringarna delvis blir mer relevanta, om handlingen förläggs till framtiden i stället för till det tidiga 1940-talet.

Till det här kommer nämligen att uppsättningen har drag av metateater: Föreställningen ges något tiotal år fram i tiden, då lite obestämt definierade men uppenbart fascistoida och nationalistiska krafter styr samhället, och det gäller då att blidka dessa genom att markera att syftet inte är att utmana dessa.

Till det här kommer ett tekniskt problem. Ett par mikrofoner användes för att skicka de distanserande och maktblidkande kommentarerna till publiken, men just det här nådde inte ens oss som satt på den allra främsta raden. Skulle en tänkt fascistisk regim i Sverige vara så tafflig att den inte kontrollerade sådant, skulle vi ju inte behöva oroa oss särskilt mycket.

Men själva greppet, särskilt i det utdragna slutet, förvirrar publiken, samtidigt som de som antingen genom egen erfarenhet eller genom läsning är förtrogna med den tid Eyvind Johnsson nagelfor i sin trilogi, senare utgiven i ett band, ”Krilon: en roman om det osannolika” (1948).

Märk att det jag här kritiserar är uppsättningens karaktär, inte skådespelarna, med Pablo Leiva Wenger, som spelade Krilon, i spetsen.

Melodikrysset nummer 39 2018

29 september 2018 18:22 | Mat & dryck, Media, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarer

Dagens melodikryss var i det stora hela inte särskilt svårt. Men några knepigheter innehöll det som vanligt.

”I Don’t Let the Sun Go Down On Me”, skriven och insjungen 1984 av Nik Kershaw har jag inget minne av att ha hört förut.

Per Gessle hör inte till mina personliga favoriter, men jag har nog åtminstone hört hans ”Listen To Your Heart”, fast i dag försökte Anders Eldeman göra frågan svårare genom att spela en insjungning gjord av en sångerska som jag inte ens har hört talas om, Inez (DJ och med efternamnet Pettersson).

Mellon brukar jag ju lyssna på, likaså ESC, och naturligtvis har jag lyssnat mycket på Sanna Nielsen, särskilt då i egenskap av programledare i ”Allsång på Skansen”. Men hennes bidrag i Mellon 2001 (som gav svarsordet ett), ”I går, i dag”, mindes jag faktiskt inte, trots att hon kom trea.

Då var det mycket lättare att komma i håg Roger Pontare med ”När vindarna viskar ditt namn” från Mellon 2000, där han vann – men han hamnade först på sjunde plats i ESC, där han sjöng låten på engelska: ”When Spirits Are Calling My Name”. Det var den engelska versionen som spelades i dagens kryss.

Den allra första frågan i dag hade jag lite problem med – inte för att jag inte kände igen ”Gröna granna sköna sanna sommar”, som Lill-Babs sjöng in 1956. Men eftersom jag minns texten, kom jag också i håg att hon sjöng ”Välkommen gröna granna sköna sanna sommar” och jag trodde alltså att också ”välkommen” ingick i titeln. Stikkan Andersson skrev den svenska texten, men egentligen var den här låten tysk. Fast vida mer känd är den under sin engelska titel, ”Those Lazy-Hazy-Crazy Days of Summer”. Själv minns jag den i Nat King Coles insjungning från 1963.

Svenska ABBA är ju kända överallt – själv har jag bland annat sett föreställningen med deras låtar på Broadway. Och självfallet känner jag igen Björns och Bennys och samme Stikkans ”SOS” från 1975.

Med lite möda – förorsakad av att Lennart Palm gjorde sitt bästa för att vilseleda oss – gick det att också identifiera Agnetha Fältskogs ”Jag skulle äga miljoner om tårar vore guld”.

Tårar av guld kunde å andra sidan locka ”Den tjuvaktiga skatan”. ”La gazza ladra” skrevs 1817 av Gioacchino Rossini.

Och från guld är steget inte långt till smaragder. Jag hör till en årgång som under folkskoletiden fick sjunga

Vi gå över daggstänkta berg, fallera,
som lånat av smaragderna sin färg, fallera.
Och sorger ha vi inga, våra glada visor klinga
när vi gå över daggstänkta berg, fallera.

Melodin är mycket gammal, men sångtexten till ”Vi gå över daggstänkta berg”, skrevs 1906 av Olof Thunman. Thunman föddes 1879 i det nu rivna Imperfectum vid Västra Ågatan i Uppsala, alltså nära Fyrisån, och hans grav – han dog 1944 – finns på Gamla kyrkogården i Uppsala.

Ännu äldre är melodin till ”Gubben Noak”, först publicerad 1791 som n:o 35 i ”Fredmans sånger” men skriven tidigare av Carl Michael Bellman. Fast i dag hörde vi bara melodin, nu brukad av Povel Ramel till en ganska märklig text, ”Fulvia fästing”, publicerad i ”Djur i bur”, 2001. Jag har den på skiva också.

Här väljer jag att först återge de tre första stroferna i ”Gubben Noak”:

Gubben Noak, gubben Noak
var en hedersman.
När han gick ur arken
planterade han på marken
mycket vin, ja mycket vin, ja
detta gjorde han.

Noak rodde, Noak rodde
ur sin gamla ark,
köpte sig buteljer,
sådanna man säljer,
för att dricka, för att dricka
på vår nya park.

Han väl visste, han väl visste
att en mänska var
torstig av naturen
som de andra djuren,
därför han ock, därför han ock
vin planterat har.

Och sen får ni läsa slutet av Povel Ramels ”Fulvia fästing”, i dag exekverad av hans son Mikael Ramel:

Nej,
Fulvia fästing,
Fulvia fästing
hennes fröjd blev kort.
Julias pappa, läkarn,
fann en tång av lämplig sort.

Förde fästingflickan
till brinnande tändstickan,
satt sig sedan
ned och skrev en
lugnande rapport,
om att Julia
slapp borelia,
och att Fulvia just gått bort.

Jag vet inte om fästingar också kan dränkas i havet, för då hade läkarn som begravningspsalm kunnat sjunga Charles Trenets ”La mer”, första gången på skiva med en annan 1945, 1946 insjungen av Trenet själv. På engelska kallas den här sången ”Beyond the Sea”, och bland många skivinspelningar väljer jag att nämna den med Bobby Darin från 1960.

Kvar då är, lite av en slump, ”Pretty Belinda” från 1969. Eldeman ville veta vad Belinda var – jo söt, vilket knyter an till Ola Håkanssons svenska version från 1970, ”Söta Belinda”. Fast i dag fick vi höra låten på dragspel med Roland Cedermark.

För egen del känner jag allt mer av mina ålderskrämpor. Inför torsdagskvällens abonnemangskonsert i Musikens hus i Uppsala åkte jag till Uppsala tidigare för att hinna klara av också en rad ärenden: betala några barnböcker genom Forex, ta ut mer kontanter på Handelsbanken och gå till Apoteket för att komplettera medicinförrådet. Jag fick med viss möda ner medicinpåsen i min axelväska, men då blev den så tung att jag bara orkade gå några meter i taget, och jag gick allt mer snedlutad med den där väskan hängande på höger axel. Det blev allt mer besvärligt, men till slut tog jag mig i alla fall till övergångsstället över Kungsgatan.

När det blev grönt lyckades jag bara ta mig till mittenrefugen, innan det blev rött igen; dessutom regnade det. På andra sidan, vid Stadshuset, följde jag ett byggplank en liten bit, men sen måste jag ta stöd av planket – orkade helt enkelt inte gå mer. Från andra hållet kom då en ung och vänlig dam, som frågade hur det var fatt, och när jag berättade hur det var, tog hon mig under armen och stöttade mig några meter i taget ända till en bänk, där hon föreslog att jag skulle vila mig ett tag. Själv hade hon en tid att passa och måste vända om mot centrum.

Jag satt på bänken ett bra tag men fortsatte sen att gå och kom snart till trappan upp till Sivias innergård, i vars andra ände restaurang Lucullus finns och där jag skulle äta tillsammans med Birgitta och de andra som ingår i vårt lilla sällskap av konserthusabonnenter. Men hur i helvete skulle jag komma dit? Krafterna var totalt slut efter det att jag hade lyckats komma upp för trappan, och jag var tvungen att hålla i en butiksvägg för att ens orka hålla mig upprätt. Till slut kom det fram en dam igen och frågade hur det var fatt, och jag berättade. Hon tog mig då under armen, men jg var vid det laget så utmattad, att jag inte var till någon som helst hjälp. Men då kom det fram en herre också, och när hon hade förklarat vad det handlade om, tog han mig under andra armen, och så baxade de mig tillsammans över innetorget och sen in på Lucullus och följde mig ända fram till bordet längst in, där de övriga allt mer oroliga satt och väntade på mig. Vad skulle man ta sig till, om det inte fanns snälla och hjälpsamma medmänniskor? Och jag vet ju inte ens vad de heter.

Med lite mat i magen, för min del jugoslavisk Cevapcici, grovmalda köttfärsrullader med rödlök, pepperoni, gräddfil och stark paprikasås, serverat med pressad potatis, ljusnade livet lite, och sen gick vi över torget till Musikens hus för kvällens konsert.

Melodikrysset nummer 37 2018

15 september 2018 17:03 | Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens melodikryss innehöll väl egentligen ingenting som jag inte klarade, men några av svaren klarade jag genom att utgå från någon detalj eller ledtråd, som inte var identisk med svaret.

”Pretend” har jag på 1950-talet hört med Nat King Cole, men här hörde vi den med Erik Fernström, mer känd som Jerry Williams, som sjöng in den 2011.

Eftersom jag gick på latinlinjen i gymnasiet på 1950-talet och dessutom har Erik Axel Karlfeldts samlade lyrik i en av bokhyllorna, kände jag genast igen ”Dina ögon äro eldar” – men vad var det här för melodi? Den nya tonsättningen sades vara gjord av Anna Ihlis 2018, och eftersom jag är en ärlig själ, vill jag bekänna, att jag aldrig tidigare har hört talas om henne. Men nätsökning ledde till att jag lärde mig att hon kommer från Gagnef i Dalarna, som ju också var Karlfeldts landskap. Och så en bekännelse till: Att det var Stefan Sundström som sjöng duett med henne förstod jag inte förrän Google avslöjade det. Detta trots att jag har en stor kollektion av CD med Stefan Sundström. Och hans egna skapelser låter ju ganska annorlunda…

Men dikten är vacker, så här sticker jag emellan med texten:

Dina ögon äro eldar

Text: Erik Axel Karlfeldt i ”Fridolins Lustgård och Dalmålningar på rim” (1901)

Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr’n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.

Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna.
Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår.
Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna,
i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår.

Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna;
stormens glädje genomströmmar vårt banér av blod och gull –
tills det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna,
du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.

GES – Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt – känner jag förstås också till, men deras ”Den andra kvinnan” från 2003 tror jag aldrig jag har hört förut.

Björn Ulvaeus och Benny Andersson är nästan ett stående inslag i Melodikrysset. men ”Chess”, deras skapelse 1986 tillsammans med Tim Rice och Richard Nelson, har jag faktiskt aldrig sett på scen.

Det senare gäller också Brasse Brännström och Magnus Härenstam, som vi i dag hörde i ”Tajta jeans, förbannade jeans” från 1975.

Lite svårare att identifiera var den som sjöng Ted och Kenneth Gärdestads ”Himlen är oskyldigt blå”, först insjungen på engelska av Ted 1978. Fast här fick vi höra den med Kenneths svenska text från 1993, sjungen av Teds och Ann Zacharias’ dotter Sara Zacharias, som 2014 gjorde ett gästspel på Svensktoppen med den, en tolkning som inte gav mersmak. Men både text och musik vittnar om bröderna Gärdestads begåvning:

Himlen är oskyldigt blå

Text: Ted Gärdestad, 1978
Musik: Kenneth Gärdestad, 1978

Himlen är oskyldigt blå
som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
när broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå

När vi växte upp, lekte livet
Vi var evighetens hopp
Det var helt självklart att vår
framtid skulle bli
oförbrukat fri

Somrar svepte fram
Jorden värmde våra fötter där vi sprang
Rågen gungade, och gräset växte grönt
Hela livet var så skönt

Himlen är oskyldigt blå
som ögon när barnen är små
Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling, jag vet hur det känns
när broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå

Frusna på en strand
flög vi med drakar medans
tiden flöt iland
Vi var barn som ingen ondska kunde nå
Himlen var så blå

Nu tar molnen mark
Jag var förblindad av att solen sken så stark
Men mina ögon kommer alltid le mot dig
Kan det begäras mer av mig

Himlen är oskyldigt blå
djupaste hav likaså
Att regndroppar faller som tårarna gör
det rår inte stjärnorna för
Älskling, jag vet hur det känns
när broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
är himlen så oskyldigt blå

En melodi som genast fastnade i musikminnet har schlagern ”Volare”. Här hörde vi den instrumentalt, men vi som hörde den redan 1958 minns förstås åtminstone delar av refrängen på italienska, eftersom den ju kom från Italien: ”Volare oh, oh / Cantare oh, oh / Nel blu dipinto di blu” och så vidare. Ny aktualitet fick den här gamla schlagern 1987, när Luciano Pavarotti sjöng in den.

Jag gillar också franska visor – i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, har jag tagit med två sånger av Léo Ferré, både i original och i tolkningar av Lars Forssell, först i ”Snurra min jord och andra visor” (1958), sedan i ”Snurra min jord och nya visor” (1966). I de här vissamlingarna fanns både mer av Ferré och av andra franskspråkiga vispoeter, och i dag fick vi höra Ferré själv framföra ”Elle tourne la terre” (som i Forssells svenska tolkning heter ”Snurra min jord”).

Snurra min jord

Svensk text: Lars Forssell, 1958 (publicerad i ”Snurra min jord och andra visor”)
Musik och fransk originaltext (”Elle tourne la terre”), 1948

Du snurrar, min jord, som en stjärna
Du virvlar i vind som en tärna
Som fartyg har virvlande tärnor
har jorden en snurra av stjärnor

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra och dansa med oss
fast vi är bara bloss som du
Du skälver min jord
som du själv är ombord, min vän
Natten söker alltid dagen

Du välver, min jord, omkring solen
Du skälver en sträng på fiolen
som världskrigen stämmer i anden
och världsalltet klämmer i handen

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Ja, lika lite som du
vet varför det blir som nu
Du är vad du bär
och hur det än är, min vän
Natten griper efter dagen

Det virvlar av nätter kring jorden
Och hån heter rätten på borden
Det brusar i stjärnkammarakten
Vem lånar en ljusstund åt makten

Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra så följer jag med
jag vill leva i fred som du
Jag tror på dig jord
och jag följer din stjärnas lag
Gärna natt, men natt blir kanske dag

I dagens svenska musikvärld finns Lars Winnerbäck, som är en av de främsta i dag, när det gäller att skriva sånger med meningsfull text till musik långt över det medelmåttiga. Ofta blir de här låtarna ännu bättre, när han spelar in dem tillsammans med en kvinnlig sångpartner – ett lysande exempel är inspelningen av ”Om du lämnade mig nu” tillsammans med Miss Li. I dag fick vi lyssna till ett liknande samarbete, fast med Melissa Horn (som jag också gillar): ”Som jag hade dig förut” från 2008.

En svensk vispoet, som jag hade kontakt med när jag gav ut min första sångbok, ”Joe Hills sånger” (1969), var Mats Paulsson – han hade gett ut en Joe Hill-LP och ledde något han kallade för Joe Hill Society. Men han var också själv en mycket skicklig sångtextförfattare och vissångare. 1966 skapade han ”Visa vid vindens ängar”, som vi i dag tyvärr fick höra i Lars Roos’ version. Texten börjar ”Det går en vind över vindens ängar”:

Visa vid vindens ängar

Text och musik: Mats Paulsson, 1966

Det går en vind över vindens ängar,
det fladdrar till i en tyggardin.
Och jag skall skriva en sommarvisa
med sol och blommdoft i melodin.
Jag ville sjunga om Katarina,
till träklangsflöjter och alcymbal
men vindens toner blir sommarns sånger,
jag bara lyssnar i björklövssal.
Det går en vind över vindens ängar,
det fladdrar till i en tyllgardin.
Och jag skall skriva en sommarvisa
med sol och blomdoft i melodin.

Det går en flicka i aspelunden,
jag har ett gulnat fotografi.
Med åren blev hon en dröm, en saga,
en ensam vandrares sympati.
Jag skall skriva en liten visa
där ögonblick blir till evighet
men ord blir stumma och toner döda
och visans tanke blir hemlighet.
Det går en flicka i aspelunden,
jag har ett gulnat fotografi.
Med åren blev hon en dröm, en saga,
en ensam vandrares sympati.

Sen är det bara ett kryssvar kvar att redovisa, också det ett träd – men nu handlar det inte om en aspelund utan om ett efternamn. I min ungdom fanns det en fantastisk dragspelare vid namn Nisse Lind, och han ledde något som i dagens öron måhända låter töntigt, Nisse Linds hot trio. Men Nisse Lind var en dragspelsvirtuos som behärskade sitt instrument till fulländning och dessutom hade stark känsla för det han spelade. Så tack, Anders Eldeman, för att vi åter fick höra honom, i dag i en fin tolkning av ”St. Louis Blues”, skriven av legendaren W C Handy 1914.

Det här är för övrigt en låt som har spelats in av många skickliga artister och orkestrar i sins emellan ganska olika versioner. Själv har jag roat mig med att på nätet lyssna på den med Dave Brubeck Quartet, Glenn Miller Orchestra, Louis Armstrong, Bessie Smith, Benny Goodman och, faktiskt, med W C Handy själv.

Melodikrysset nummer 36 2018

8 september 2018 16:02 | Film, Media, Musik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 12 kommentarer

Som vanligt hade Anders Eldeman en rad frågor som förutsätter att krysslösarna ser både film och TV.

Själv har jag genom åren sett få TV-såpor, och ”Skärgårdsdoktorn” från 1997 utgör inget undantag. Dock gillar jag Stefan Nilsson som har skrivit musiken till den här serien.

Inte heller är jag våldsamt förtjust i Per Gessle och Gyllene Tider, men visst minns jag deras hit från 1979, i dag spelad av Lennart Palm: ”Flickorna på TV 2″ – fast här skulle 2 skrivas med bokstäver, två.

I dagens kryss spelades vidare Art Garfunkels insjungning från 1998 av ”Always Look On the Bright Side of Life”, som ursprungligen skrevs 1979 av Eric Idle för Monty Pytons ”Life of Brian”.

Jan Guillou har aldrig som författare fångat mig, och det har väl bidragit till att jag inte heller har sett någon film med Arn som hjälte. Däremot gillar jag Laleh, som gjorde musik till Arn-filmen ”Tempelriddaren” från 2007.

Jag skulle väl inte säga, att Malmö symfoniorkester är den bästa tänkbara uttolkaren av ”Fattig bonddräng”, skriven av Astrid Lindgren och Georg Riedel. Den förekom först i filmen ”Emil i Lönneberga” från 1972 men då i en instrumentalversion.

Klas Klättermus (och de andra djuren i Hackebackeskogen)” (1954) har en norsk förlaga i ”Klatremus og de andre dyrene i Hakkebakkeskogen”, en barnbok från 1954 skriven och illustrerad av Thorbjørn Egner.

Vi kan väl avrunda det här avsnittet med Ralph Benatzkys ”Värdshuset Vita hästen” från 1930.

En norsk barnboksförfattare är redan nämnd. Cornelis Vreeswijk hörde till de svenska artister som sökte lyssnare och skivköpare också i vårt grannland i väster och har till och med skrivit en egen låt , ”Turistens klagan” från 1978. Den börjar så här: ”Det sjunger några ungar på Karl Johan”. Och vet ni det inte själva, är Karl Johan paradgatan i huvudstaden Oslo. För egen del har jag varit otalig gånger i Oslo, också promenerat längs Karl Johan.

Jag älskar också Sverige, även om jag är försiktig med etiketteringar som ”Bäst”, för att citera en Oskar Linnros-titel från 2017. Fast det kan bli mycket värre i det här landet, om de borgerliga partierna vinner i valet och kommer till makten med villkorat stöd från Sverigedemokraterna.

Får partier av den typen allt mer makt i de västliga demokratierna, får väl vi andra göra Eros Ramazzottis sång från 2015, ”Alla fine del Mondo” till vår speciella< kampsång. Helst vill jag instämma i det Tom Jones sjöng om 1967 i "Green Green Grass of Home”. Fast den drömmen ska finnas här och nu, inte som i den svenska version, skriven av Stikkan Andersson samma år och som Jan Malmsjö låg på Svenskoppen med i 33 veckor, ”En sång en gång för länge sen”. Min vision hämtar förvisso inspiration från tidigare genomförda reformer, men jag vill utveckla, inte avveckla dem. Min gröna dröm är röd, som min gamla, nu döda partikamrat och personliga vän, författaren och konstnären Helga Henschen uttryckte saken.

”Kärleken kommer och kärleken går” sjöng i dag Lotta Engberg, och det må gälla i hennes eget fall. Men nu ville Eldeman testa om vi visste vem som har skrivit texten. Jo, Nils Ferlin.

I folkviseton

Text: Nils Ferlin (i diktsamlingen ”Från mitt ekorrhjul”, 1957)
Musik: Torgny Björk (1970)

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Det här är en underbar dikt om kärlek, och den blir ännu bättre i Torgny Björks tonsättning. Själv förknippar jag den här sången med ett bröllop: I trädgården till det hus i Vallentuna, där Birgittas syster Karin och hennes blivande man, Hasse, redan bodde, ägde vigseln rum, och den finaste delen av ceremonin var att Karin, stående mitt bland gästerna i trädgården, sjöng ”Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt”.

Och sen har hon och Hasse följt varann vinter som vår och ser ut att fortsätta med det i alla sin levnads dagar.

Sommar i P1 med Maria Westerberg

21 juli 2018 1:03 | Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken, Varia | 5 kommentarer

Om Maria Westerberg, dagens värd för ”Sommar”, vet jag inget utöver det lilla jag har läst i radions presentation av henne. Hon är femti år men har varit konstnär i tretti, kåsör i ”Naturmorgon” i TV, ett program jag inte ser, och kåsör i Nya Wermlands-Tidningen som inte finns i områden jag bor eller har arbetat i.

Men tillnamnet ”Vildhjärta” låter vackert. Och hur försörjer man sig på träbitar man hittar i skogen?

Det här gör mig tillräckligt nyfiken för att lyssna.

Men att i ordets vanliga mening referera hennes sommarprogram går inte trots att jag är gammal journalist och just därför har lärt mig att föra anteckningar om det folk säger.

Mitt referat, för det finns ett sådant, består av en rad nyckelmeningar och signalord: Även när hon under sina skogsvandringar följer samma vanliga väg, hittar hon varje gång något nytt. Hon lockas att ta upp ett fallet löv, och sen ett till och sen ett till. Hon passerar storstenen. Nu går hon genom nötkråkans rike. Rätt som det är hittar hon en björkklyka, som det kanske kan bli något av. Annat är helt vanligt: hjortron, skvattram, harsyra – många lyssnare vet säkert inte vad harsyra är, men jag har ätit det många gånger. Trattkantareller också för att ta något annat hon nämner.

Och så filosoferar hon, använder aforistiska meningar.

Men någonstans i henne finns en gräns, en vägran att anpassa sig. Till och med med följden att hon är beredd att bryta eller pausa mänskliga kontakter. Någon stor vänkrets verkar hon inte ha. Hon värnar sig själv och sitt fria skapande. Miljöaktivist är hon också.

Vad lyssnar då en person av hennes typ på?

Till min glädje börjar hon med Lisa Ekdahl och ”Sakta, sakta”, och sen följer även Joni Mitchell och ”Big Yellow Taxi”.

Sin lust att handla efter eget huvud markerar hon med ”Du käre lille snickaerbo” ur filmatiseringen av Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga.

Men hon spelar också ett par tonsättningar av egna verk, spelade och sjungna av maken Johannes Söderqvist plus Frida Granström, som tillsammans kallar sig Hemjord (!). Särskilt ”Ett skri” är värd att lyssna på.

Fiskens nattsång

11 juli 2018 16:16 | Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Christian Morgenstern (1871-1914) skrev den här dikten, som jag hittade i FiBs lyrikklubbs morgensternurval från 1958, ”Det upplysta månlammet”. Den innehöll ett urval av Morgensterns dikter, valda och översatta av Sebastian Lybeck.

Men eftersom dikten i fråga är en rent grafisk skapelse, fordrar just den ingen översättning.


U U
– – –
U U U U
– – –
U U U U
– – –
U U U U
– – –
U U

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^