Danmark: Thorning ger Radikales ledare kommissionärspost i Bryssel

31 augusti 2014 14:23 | Politik | Inga kommentarer

Sedan Socialistisk Folkeparti lämnade den danska regeringen, består den av representanter för Socialdemokratiet och det socialliberala Radikale Venstre. Dansk press har länge spekulerat om att Helle Thorning-Schmidt skulle få någon tung post i EU och därmed överlåta både statsministerposten och ordförandeskapet i sitt parti åt någon annan, men nu överraskar Thorning-Schmidt alla med en helt oväntad manöver: Hennes ekonomi- och inrikesminister, partiledaren för Radikale Venstre Margrethe Vestager får en sannolikt tung post i EU-kommissionen och lämnar därmed dansk inrikespolitik. Successionen hemma i Danmark är inte klar, men enligt media ska skatteminister Morten Østergaard (RV) ta över även de frågor Vestager har handlagt. Tillägg: Hon ersätts också som partiledare av Morten Østergaard.

Hur det här och även vem som efterträder Vestager som partiledare påverkar partisympatierna återstår att se.

Yougovs senaste mätning fångar i vart fall inte in det här, rent tidsmässigt alltså.

I den här mätningen ligger Socialdemokratiet med 20,5 procent (21,0 procent i Berlingske Barometer) på tredje plats. I folketingsvalet 2011 stöddes partiet av 24,8 procent.

Koalitionspartnern Radikale Venstre får 7,1 procent (8,2 procent i Barometern) mot 9,5 procent i valet 2011.

I den här mätningen går det inte heller lysande för deras tidigare regeringspartner Socialistisk Folkeparti, som får 5,6 procent mot 6,6 procent i Barometern. I valet 2011 stöddes SF av 9,2 procent.

Och som påfallande ofta hos just Yougov får SFs konkurrent om vänsterrösterna, den rödgröna och feministiska Enhedslisten, även i den här mätningen ett mycket högt tal, 10,5 procent, mot 9,4 procent i Barometern.

Den här mätningen ger avvikande resultat också i andra avseenden.

Störst enligt den bland de danska partierna är det högerpopulistiska Dansk Folkeparti med 22,5 procent, att jämföra med 20,6 procent i barometergenomsnittet. Var nu partiet än ligger, har det numera ett mycket högre stöd än i 2011 års val, då det fick 12,3 procent.

Tvåa i den här mätningen är borgerliga Venstre med 21,1 procent, att jämföra med Barometerns 22,7 procent. Båda de här resultaten ligger fortfarande en bra bit under valresultatet 2011, 26,7 procent.

Konservative Folkeparti, som får 5,7 procent både i den aktuella mätningen och i Barometern, ligger däremot en smula över sitt valresultat 2011, 4,9 procent.

Och Liberal Alliance noteras för 5,7 procent i Yougov-mätningen mot 5,2 procent i Barometern. I valet 2011 fick partiet stöd av 5,0 procent.

Melodikrysset nummer 35 2014

30 augusti 2014 12:38 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 10 kommentarer

Dagens Melodikrysset innehöll flera låtar, som jag har ett personligt förhållande till, vilket gör knåpet på lördagsmorgonen extra roligt.

Gunnel Linde, som skrev ”Den olydiga ballongen”, har jag suttit bredvid under en middag hemma hos Eva Moberg – både Gunnel och Eva är döda nu. Under middagen diskuterade jag med Gunnel bland annat den av Anders Eldeman nämnda ”Den vita stenen”, en underbar berättelse även som TV-film. Hoppas den återutsänds igen snart!

Miss Li har jag haft nöjet att lyssna på live under en socialdemokratisk partikongress. I dag hörde vi henne i en av hennes senaste insjungningar, ”I Finally Found”.

Hoagy Carmichael är en av hustruns favoriter sen yngre dar. En gång när Birgitta och jag just hade blivit ett par lyckades hon få en kompis med försänkningar i skivbranschen att göra en piratkopia (på 45-varvsskiva!) av ”The Old Piano Roll Blues”, som då inte gick att få tag på i affärerna, åt henne. I dag fick vi höra Carmichael i ”Hong Kong Blues”, som förekom i filmatiseringen med Humphrey Bogart och Laureen Bacall av Ernest Hemingways ”Att ha och inte ha”. Hemingway var en av mina favoriter under gymnasietiden – när han fick nobelpriset i litteratur, lät min svensklärare mig hålla ett lektionslångt föredrag om hans samlade författarskap.

Därmed är vi inne på temat filmer. I en gammal svensk sådan, från 1929, ”Säg det i toner”, förekom en av ljudillustrationerna i dagens kryss – refrängen börjar med ”Men säg det i toner och inte i ord”. Låten skrevs av en man som man kunde tro skrev samtliga melodier till samtliga filmer förr i världen, Jules Sylvain.

Dagens lättaste fråga var ”All You Need Is Love” med The Beatles – det var det nog inte bara jag, som har allt med Beatles på skiva, som tyckte.

Annars var det en bra blandning av olika slags artister och epoker i dagens kryss.

Det började med ”Annie’s Song” / ”Du fyller mitt sinne” med Loa Falkman.

Inte långt därefter fick vi höra ”My Favorite Game” med The Cardigans.

Lite svårare tyckte kanske somliga att det var att identifiera Mikael Ramel, som vi i dag hörde i ”Enastående framtid”, men jag har skivor med honom.

Och för att åter igen hoppa lite mellan genrerna: I dag fick vi höra ett smakprov på rockabilly, ”Honey Don’t” med Top Cats.

Krysset slutade så småningom med en musikalisk utflykt åt ett helt annat håll. Vi hörde Shakira, med rötter i Colombia, i ”Empire”.

Några gamla godingar har jag sparat till allra sist.

Jag tänker då inte så mycket på Roland Cedermark som på melodin han spelade, ”When You’re Smiling”, som skulle ge oss kryssordet ler.

Ler gör jag också, när jag får höra ”Kör långsamt” med gamla kära gruppen Family Four – varför får vi höra dem så sällan numera? Originalet, känt bland annat genom Mills Brothers, hette ”Cab Driver”.

Ja, jag längtar faktiskt tillbaka till gamla tiders melodiradio, där klassiker från olika epoker ständigt spelades i en oändlig mix. När hörde ni till exempel ”Side By Side” med Russ Conway sist i radion (om vi alltså bortser från dagens melodikryss)?

Musikalisk bredd och allmänbildning är inte något som skadar!

Än håller vi oss kvar i vårt älskade sommarland

29 augusti 2014 19:00 | Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 38 kommentarer

Nu när Viggo och Klara har börjat skolan igen, hjälper vi dem att komma upp och i ordning på morgnarna och ser sen till att de kommer i väg i rätt tid, från och med i år till var sin skola. Vi gör det inte hela tiden utan i pass: först tisdag-fredag, sedan halva nästa vecka. Därefter har vi en lika lång barnbarnsfri period. Under den och under veckohelgerna är vi i allmänhet ute i vårt sommarhus i Öregrund.

Inne i Uppsala har jag passat på att på Apoteket – jag talar om ett av de statliga apoteken, det i S:t Per – kompletteringshandla mediciner som var på väg att ta slut men också varor till badrummet, schampo, flytande badtvål, bomullstoppar, tandpetare med mera, alltsammans av Apotekets egna märken. Jag handlar numera nästan alla hygienvaror på Apoteket.

Något Coop Konsum har vi inte längre hemma i Svartbäcken. På ICA vill vi inte handla, så vi turas om att åka buss ner till Centralstationen i vars närhet det finns en stor relativt ny konsumhall. Med väska på hjul och busstransport går det, även om det tar tid.

I Öregrund – jag kom ut hit i dag – har vi mycket kortare väg till ett stort och välskött Konsum som har allt vi behöver. Jag var där och handlade i dag och valde middagsmat med tanke på Viggo, som efter skolan i dag åker buss tillsammans med Birgitta ut hit för att han så gärna vill åka färja över till Gräsö – när han tillsammans med syrran och mamma Kerstin var här i somras, blev just det inte av.

På vägen till och från Konsum hände det saker, som inger mig hopp inför valet. På väg mot glasåtervinningsmojen nedanför Konsum blev jag ikapphunnen av en dam som hälsade mycket vänligt, inte bara för att jag först träffade henne redan när hon var barn. Och så markerade hon att hon höll tummarna för en socialdemokratisk valseger. På väg hem med mina två stora tunga papperskassar med varor var jag gång på gång, med den eländiga hälsa jag har, tvungen att stanna och vila. När jag åter måste göra det, vid det laget faktiskt inte särskilt långt från vårt hus, kom en bil som hade kört förbi mig men sen vänt tillbaka, och ut klev en dam, till åldern tiotalet år yngre än jag. När jag försökte säga, att jag ju nästan var hemma vid det här laget, tog hon resolut mina båda kassar och ställde in dem i bilen – själv fick jag plats bredvid henne i framsätet. När vi kom fram till grinden bar hon till och med mina varukassar upp till huset. Jag hann få reda på att hon har varit anställd inom sjukvården och mycket väl kände till mig och Birgitta – inte som patienter utan i egenskap av partivän.

Jag berättade förstås för henne om mina hälsoproblem och om att jag tidigare i dag hade varit på provtagning på Ackis inför ett läkarbesök där nästa fredag. Akademiska har efter två tidigare kontroller under sommaren meddelat, att jag – bortsett från att hjärtat hålls i gång med hjälp av pacemaker – inte har något akut hjärtproblem, som skulle kunna förklara min akuta kroppsliga försvagning. Så jag ser fram emot att få en pratstund med min hjärtläkare om vad det då kan vara.

Min nya vän, den tidigare sjuksköterskan, hade själv noterat, att vi fick hjälp med trädgården av den mycket duktige Henrik. När jag kom ut hit i dag, hade han efter Birgittas anvisningar avverkat flera stora krikonträd som skuggade hennes växthus och dessutom tagit ner ett dött plommonträd och ansat döda grenar i ett äppelträd. Också den stora jasminen och rosorna mot gatan var ansade. En stor del av de avsågade grenarna har han redan fraktat bort men stammarna låg fortfarande kvar under den stora asken nere vid grinden. Sen klippte han gräsmattan där det behövdes och fixade dessutom det ena hjulet på min tantväska.

Och jo, vi tar regelbundet hjälp med att städa huset också. Man kan ha berättigade synpunkter på RUT, men det här systemet är vad som finns också för människor som i likhet med oss av ålders- och hälsoskäl inte längre själva orkar göra allt det där vi förr gjorde själva men som nu behöver viss assistens för att klara att behålla vårt älskade sommarhus.

* * *

Nyss ringde Birgitta från färjeläget. Mormor och dotterson börjar den senares lilla besök i Öregrund med en liten båtutflykt till Gräsö.

Här hemma väntar morfar och middagen.

Röda sångboken, arbetarrörelsens nya sångbok

28 augusti 2014 22:25 | Musik, Politik | 2 kommentarer

1969 gav jag ut ”Joe Hills sånger” (Prisma) med allt som då var känt som skrivet av den till USA utvandrade svensken Joel Emanuel Hägglund.

Året därpå, 1970, gav jag på Prisma ut ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, en sångbok som kom att ersätta arbetarrörelsens klassiska sångbok ”Tidens sångbok”, som då inte hade förnyats på mycket länge. Vad jag då passade på att göra var att i en ny sångbok sammanföra arbetarrörelsens historiska sångarv med nytillskott hämtade från USA och flera andra länder och till det lägga freds- och frihetssånger från olika delar av världen. Flera av de nya sångerna i ”Upp till kamp!” kom därmed att införlivas med rörelsens sångarv – en del av dem kom också med i nya, senare upplagor av ”Tidens sångbok”, innan den slutgiltigt försvann. (De partiägda förlagen Tiden och Prisma såldes till Kooperativa förbundet, där de så småningom uppslukades av KF-förlagen Norstedts och Rabén & Sjögren, och därefter var också Tidens sångboks öde beseglat. Thorstein Bergman har senare gjort en behjärtansvärd insats genom att på Bäckströns förlag ge ut ”Den nya tidens sångbok”.)

Nu har Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, tillsammans med Leopard förlag gjort en mycket välkommen insats för att åter ge arbetarrörelsen en egen sångbok, kallad ”Röda sångboken”, med Emeli André och Peter Gustavsson som redaktörer.

Redaktörerna har gjort ett storverk, och även om jag nedan kommer med några randanmärkningar, vill jag varmt rekommendera den här sångboken både till enskilda medlemmar av arbetarrörelsen i vid mening och till organisationer – de senare bör köpa ”Röda sångboken” för unison sång vid möten.

Jag avtackas för egen del i ett efterord, och det är väl inte helt galet med tanke på att över dussinet av sångerna i den nu utgivna sångböcker är hämtade ur mina båda sångböcker: några Joe Hill-sånger (men utgivarna har faktiskt hittat en som jag då inte kände till), sånger jag med mina sångböcker bidrog till att infoga i rörelsens sångtradition (”Alla tillsammans”, Pete SeegersInga blommor finns det mer”, ”I natt jag drömde något som”, ”Den svarta tuppen”, ”Jag står här på ett torg”) samt sånger jag lät översätta till svenska för publicering i ”Upp till kamp!” (”Bandiera rossa”, ”Den svarta tuppen”, ”Vårt förbund” (”Solidarity Forever”), ”Ingen rubbar oss” (”We Shall Not Be Moved”).

Bland de sånger, som också har funnits med i upplagor av Tidens sångbok och som jag bidrog till att lyfta fram finns Ture Nermans och Lillebror SöderlundhsDen vackraste visan om kärleken”. Detsamma gäller Dan AnderssonsHelgdagskväll i timmerkojan”.

Det jag kanske tycker att redaktörerna för ”Röda sångboken” har snålat för mycket med är faktiskt arbetarrörelsens klassiska sångrepertoar, den som helt dominerade äldre upplagor av ”Tidens sångbok”.

Jo ”Internationalen” finns med med alla verserna, ”Arbetets söner” och ”Arbetets kvinnor” likaså. Liksom ”Vi bygger landet”, ”Den röda fanan”, ”Till seger” och ”Första maj”. Likaså Dagfinn Rimestads fina ”Låga över länderna”.

Men jag saknar till exempel ”Det unga gardet”, ”Till den nya tiden”, ”Vi äro smeder” och ”Oss alla unga” – är det den senare textens svenske upphovsman, Nils Flyg, som har fått redaktörerna att välja bort den?

Min gamla ”Upp till kamp!” innehöll också flera mycket sångbara texter, som jag tycker det är synd att de inte gavs plats i ”Röda sångboken”: Cornelis VreeswijksCylinderhatten” (för övrigt utgiven på skiva av SSU), Molly ÅsbrinksVi går också med”, Jacob BrantingsDenna frihet”, Roland von MalmborgsTankar är fria” och ”En ensams händer”, Olle AdolphsonsMitt eget land” och några till.

Liksom sena upplagor av ”Tidens sångbok” (men inte min ”Upp till kamp!”) innehåller ”Röda sångbokn” något tiotal sånger, som inte är politiska men har andra kvalitéer. Där finns till exempel Tove Janssons och Erna TaurosHöstvisa”, Dan AnderssonsTill min syster”, Paul Simons och Art GarfunkelsSom en bro över mörka vatten”, Carl AntonsSista visan”, Allan EdwallsKärleksvisa” samt liknande material av Annika Norlin, Bo Sundström (Bo Kaspers orkester) och Eva Dahlgren. Och jag har inga invändningar, förutsatt att man har utrymme nog.

På en annan punkt är jag uttalat kritisk. Inte mot sångurvalet men mot att sångerna i fråga återges oöversatta, på engelska. Jag kan engelska, så det är inte det. Men svenska folkrörelser rymmer fortfarande framför allt äldre medlemmar, för vilka det inte är naturligt att sjunga engelskspråkiga texter. Så jag önskar verkligen att man hade låtit översätta texterna av Bruce Springsteen, Joni Mitchell, John Lennon (”Working Class Hero” och ”Imagine”), Holly Near, den feminististiska ”If I Were a Boy”, Dolly Partons faktiskt underbara ”Nine To Five” med flera. Jan Hammarlunds översättning av Malvina Reynolds, ”Begrav mig i min overall”, är ett exempel på att översättningar kan bli lika bra som originalen.

Ett av den här bokens stora plus är att den innehåller ett nittiotal sånger, i och för sig inte nya men nya i just en arbetarrörelsesångbok. Här skulle man kunna rabbla sångtitlar och sångskapare, men jag nöjer mig med att ge belysande exempel. Tidsspannet sträcker sig här från Röda bönor till Timbuktu och Sara Varga, från proggeran (”Vi äro tusenden”) till Astrid Lindgrens och Georg RiedelsFattig bonddräng”, och ska jag nämna enskilda sånger som jag själv gärna hade tagit med i en ny rörelsesångbok, kan jag ur högen nämna ”Ingen kommer undan politiken” (Ola Magnell), ”Befrielsen är nära” (Edander, Garpe, Osten), ”Ett glas öl” och ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Hasse & Tage), ”Jag hade en gång en båt” (Cornelis Vreeswijk), ”Jag vill tacka livet” (Violeta Parra), ”Sång till friheten” och annat av Björn Afzelius, ”Vad gör vi med sommaren, kamrater?” (Elisabet Hermodsson), ”Vintersaga” (Ted Ström), ”Staten och kapitaletLeif Nylén) och ett antal sånger av Mikael Wiehe, Ronny Eriksson med flera.

”Röda sångboken” känns också modern genom att den innehåller så många sånger om jämställdhet och kvinnokamp, till och med om homosexualitet.

En smula osäker är jag i fråga om alla de här i sammanhanget nya sångernas brukbarhet som allsånger, ett viktigt kriterium i just en folkrörelsesångbok. Är melodierna tillräckligt enkla för att fastna hos icke notkunniga, bara de får höra någon spela dem till exempel på piano eller gitarr? (Sångerna är genomgående försedda med noter och ackord.)

Jag gör själv ganska ofta musikprogram i föreningar på temat ”Sången som vapen”. Där tar jag självfallet ut svängarna och ser mer till innehållet än till sångbarheten, men när det kommer till just rörelsesångböcker, är sångbarheten mycket viktig. Hur som helst: När jag ganska snart åter gör ett program om Joe Hill och hans sånger, lovar jag att visa upp inte bara min egen Joe Hill-sångbok utan också ”Röda sångboken” för den ganska stora publik jag brukar samla.

Jag hoppas att ABF systematiskt säljer ”Röda sångboken” vid alla de valmöten rörelsen just nu genomför över hela landet.

Bara en aning fler för finskt NATO-medlemskap

27 augusti 2014 17:51 | Politik | Inga kommentarer

Finland, med en också i övrigt stagnerande ekonomi, har drabbats relativt hårt av de importrestriktioner Ryssland har genomfört gent emot Västeuropa.

Likväl har finländarna inte i just någon större utsträckning än tidigare blivit anhängare av finskt NATO-medlemskap, detta trots att den nye statsministern, Alexander Stubb, Samlingspartiet (Kansallinen Kokooomus), i princip är NATO-vänlig.

Enligt den gallupundersökning TNS Gallup har gjort för Helsingin Sanomat är nu 26 procent av finländarna för ett NATO-medlemskap mot 22 procent i mars. Motståndarna är klart fler, 57 procent. 17 procent är osäkra. En ökad sympati för NATO-anslutning finns främst bland Centerns och De Grönas sympatisörer.

1002 personer har intervjuats i mitten av augusti.

Förkortningar en styggelse i kryss

27 augusti 2014 13:22 | Media | Inga kommentarer

När jag och framlidne journalisten Gösta Ohlsson utformade skrivregler för de anställda på Socialdemokratiska partistyrelsen, förbjöd vi helt användande av förkortningar. Skälen var, utöver att vi ville göra texten omdelbart begriplig för alla som läste den, också att förkortningar som etc, osv lockar till tankeslapphet hos den som skriver.

Själv tycker jag, en hängiven korsordslösare, att förkortningar helt borde vara bannlysta i korsord. Jag ska ta Mats Olséns Stjärnkrysset i senaste Aftonbladet Kryss & Quiz som avskräckande exempel.

Det här krysset är nämligen tryfferat med förkortningar.

Somliga av dem är för all del ganska vanliga: Har sina kupor = BH, Samlar gräddan = SM, Har tåg i sin flotta = SJ, Vanlig vikt = KG, Av måttlig vikt = HG, Kortare sträcka = DM, Kortad hållplats = STN, Gröna röda = SSU, Alliansparti = KD.

Annat är medelsvårt: Kortad hållplats = STN, Öbolag = LTD, Ser vi på skeppet = SS, Jeff Lynnes grupp = ELO, Visar mycket för grannarna = NRK, Åldersbeteckning på flaskan = VS, Står för grannen = EE (Estland).

Och somligt är sådant som nästan inga normala krysslösare kan: Lägger blad i lådorna = SDR (Svensk Direktreklam), Gillar vapen = NRA (National Rifle Association).

Att fotografen Gullers kallades KW får man väl ta, eftersom han själv tecknade sig så.

Det finns dessutom i det här krysset ett och annat som ligger över den trepoängsnivå det sägs ha, och jag har för egen del löst hela krysset, så det är inte det. Det är alla de här förbannade förkortningarna som förstör krysset.

Ge uppgiften att konstruera Stjärnkrysset tillbaka till Anna Hagberg och låt Mats Olsén, om han ska vara kvar, göra något som lämpligen kan kallas Förkortningskrysset – i mitt fall som en varning, så att jag slipper lösa det.

Danmark: Vänstersidan ökar en smula

26 augusti 2014 11:21 | Politik | Inga kommentarer

Samtliga vänsterpartier, både de som ingår i regeringen och de som står utanför den, ökar något i Voxmeters senast gallup.

Det bärande regeringspartiet, Socialdemokratiet, som nu också visar vilja att i budgetförhandlingarna på några områden tillgodose de båda vänsterpartiernas önskemål, får i den nya mätningen 21,4 procent mot 21,1 procent i det mätningsgenomsnitt som presenteras i Berlingske Baromter. Men än är det förstås en bit kvar till resultatet i folketingsvalet 2011, 24,8 procent.

Dess koalitionspartner, socialliberala Radikale Venstre, får 8,8 procent mot 8,5 procent i Barometern. Också det ligger under valresultatet 2011, 9,5 procent.

De här båda partiernas tidigare partner i regeringen, Socialistisk Folkeparti, får 7,1 procent mot 6,9 procent i Barometern. Det går uppåt, men än är det en bit kvar till valresultatet 2011, 9,2 procent.

Nästan där, på 9,1 procent (9,0 procent i Barometern), ligger dess ständiga konkurrent om vänsterrösterna, den röd-gröna och feministiska Enhedslisten. Det här partiet ligger alltså fortsatt över sitt resultat i valet 2011, 6,7 procent.

Det stora borgerliga oppositionspartiet Venstre, som i Barometerns sammanvägning med tidigare mätningar var uppe i 23,1 procent, får i den aktuella mätningen stöd av 22,7 procent. Det går alltså inte rakt uppåt i riktning mot valresultatet 2011, 26,7 procent.

Det högerpopulistiska Fremskrittslartiet tappar, med 19,5 procent, också något mot barometergenomsnittet, 20,0 procent. Men partiet ligger fortsatt långt över sitt valresultat 2011, 12,3 procent.

Konservative Folkeparti får 5,6 procent mot 5,7 procent i barometergenomsnittet. Partiet ligger dock över sitt usla valresultat 2011, 4,9 procent.

Och Liberal Alliance, som i samma val fick 5,0 procent och i barometergenomsnittet hamnade på 5,1 procent, får i den aktuella mätningen stöd bara av 4,8 procent.

Styrkeförhållandena mellan blocken har därmed utjämnats något, i den aktuella mätningen till 53,3-46,4 i borgerlig ledning. I 2011 års val fick vänstersidan 50,2 procent och högersidan 49,7 procent.

Svart som natten

25 augusti 2014 16:50 | Film | Inga kommentarer

Michelangelo Antonioni (1912-2007) var en av den italienska filmens stora regissörer – han tog vid runt 1960, efter de italienska neorealisterna men inte i deras fotspår. Internationellt blev han ett stort namn med de tre filmerna ”Äventyret” (”L’avventura”, 1960), ”Natten” (”La notte”, 1961) och ”Feber” (”L’eclisse”, 1962), samtliga med Monica Vitti i en viktig roll.

I ”Natten” har dock Jeanne Moureau den kvinnliga huvudrollen som Lidia, gift med författaren Giovanni Pontano (Marcello Mastroianni). De lever i ett stumt äktenskap, vilket framgår redan i filmens öppning, då de besöker en döende vän, Tommaso Garani (Bernhard Wicki), på ett sjukhus i Milano där Garani nödtorftigt hålls vid liv med hjälp av morfin. Lidia ger sig snart i väg, förebärande något tvingande skäl, men Giovanni finner henne senare, gråtande, ensam ute i porten. Och han gör inga påtagliga försök att trösta eller samtala.

Dess förinnan har han av en uppenbart psykiskt sjuk ung kvinna lockats in i hennes enskilda sjukrum och eggats till sex.

Lidias och Giovannis i grunden separata liv markeras sedan i en rad scener. Lidia ger sig till exempel i väg på en ensam vandring i ett av Milanos slumområden, ett område där de uppenbarligen tidigare har bott; Giovanni finner våningen tom när han äntligen, efter egna bestyr, återvänder hem. När han till slut får tag på hustrun, tar han henne med ut på middag, ett restaurangbesök som präglas av samma likgiltighet.

Kulmen nås under en fest de är bjudna på under kvällen, en tillställning som präglas av överklassens ljuva liv. Giovanni erbjuds där av värden en mycket väl avlönad tjänst som manusförfattare till hans företags historia – och avvisar faktiskt inte tvärt det här erbjudandet. Giovanni rör sig hela tiden mellan alla de viktiga människorna på den här tillställningen, medan Lidia driver omkring ensam och, när hon ringer sjukhuset där deras vän ligger, får veta att han just har dött.

Ute i den väldiga trädgården spelar en orkester dansmusik, och när Lidia ställer sig och lyssnar, kommer det fram en man, Roberto (Giorgio Negro), och bjuder upp henne. När sedan dansen vid poolen avbryts av ett ösregn, tar Roberto med Lidia till sin bil och kör i väg med henne. Till hans sexuella närmanden lite senare säger hon dock nej: ”Jag är ledsen. Jag kan inte.”

Vid det här laget har Giovanni börjat leta efter henne, kanske för att åka därifrån, men i stället hittar han Valentina Gherdardini (Monica Vitti), dotter till värden som nyss erbjöd honom jobb. De leker en lek på golvet, men Valentina visar sig vara klok nog för att avvisa mer sexuella närmanden. Så de återvänder till de andra gästerna – bara för att se en helt genomvåt Lidia återvända.

Och här visar Valentina omtanke om Lidia, som förstås tror att hon är en av Giovannis nya erövringar: torkar upp henne och ger henne ett glas alkohol.

Under en nattlig promenad längs Gherhardinis privata golfbana, med både gräsmattor och träddungar, börjar Giovanni och Lidia äntligen tala med varann. Bland annat berättar Lidia att hon har uppvaktats av men avvisat den nu döde vännen på sjukhuset. Hon valde Giovanni, men nu älskar hon honom inte längre. Giovanni fortsätter att försäkra att han för sin del älskar henne, men när hon ur handväskan tar fram ett gammalt kärleksbrev från honom och läser upp det, frågar han, vem som skrev det där.

När han ändå fortsätter att göra sexuella närmanden till henne, framhärdar hon i att hon inte längre älskar honom och han inte henne heller.

Likväl slutar filmhandlingen i att han, med visst våld, tränger sig på henne där ute på golfbanan, ett slut svart som den italienska natten.

Borgerlig jämlikhetspolitik

24 augusti 2014 12:55 | Konst & museum, Media, Politik | Inga kommentarer

Namn och Nytt i Dagens Nyheter (24 augusti 2014) finns en politiskt träffsäker skämtteckning, signerad Hans Lindström:

Reporter med mikrofon:
– Men under er mandatperiod har ju de rikare bara blivit rikare å dom fattiga fattigare.

Borgerlig politiker sveper ut med armarna:
– Men då är ju dom rika glada. Så då har vi ju i alla fall kommit halvvägs.

Thommy Berggren: ”Efter den 14 september måste denna ekonomiska grisfest få sitt slut”

24 augusti 2014 12:19 | Media, Politik, Teater | 14 kommentarer

Betty Skawonius intervjuar Thommy Berggren i söndagskulturbilagarn i Dagens Nyheter (24 augusti 2014). Det är en lång och intressant intervju som publiceras över flera tidningssidor – den spänner över allt från hans uppsättning av George Bernard ShawsCandida” på Stockholms stadsteater, enligt Leif Zern den ”bästa komedin i mannaminne”, till hans kärlek till sonen och tvillingdöttrarna.

Men Thommy Berggren är själv mest angelägen om att få en möjlighet att lufta sin vrede mot den sittande borgerliga regeringen och de ökade klasskillnader och den girighet som har vuxit fram i hägnet av dess politik:

– Att jag är med i Stefan Jarls film ”Godheten” beror på att jag hörde ett tal av Olof Palme från 1975, där han talar om att nu är det dags för den ekonomiska demokratin. Han menade helt enkelt att det skulle bli mer rättvist på det ekonomiska planet. Och se så det blev: Annika FalkengrenSEB har en årslön på 8,5 miljon, en pension till ett värde av 130 miljoner plus en massa andra förmåner. Och hon, den nya vd:n för Svenskt Näringsliv, Carola Lemne, tjänar 490.000 i månaden, medan de sjuksköterskor jag nyligen träffade på Danderyds sjukhus har runt 20.000. Vad är det för ett jävla samhälle?

– Kära svenska folk, det är ur allas vår gemensamma kassa som denna självutnämnda överklass delat ut sina miljoner till varandra. Hur har detta kunnat accepters? Efter den 14 september måste denna ekonomiska grisfest få sitt slut.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^