Dagens dikt

30 april 2013 16:09 | Prosa & lyrik | Inga kommentarer

FiBs lyrikklubbs gamla Lilla serien har fått en fortsättning i Ellerströms Lilla serien. Som prenumerant på Lyrikvännen, som också har haft och har samma utgivare, får jag regelbundet de här små lyrikhäftena, oftast introduktioner till lyrik från olika hörn av världen.

Nummer 48 i Ellerströms Lilla serien liknar dock mer gamla Lyrikklubbens basutgivning, visserligen med stor bredd men oftast tillgänglig också för en relativt bred publik. Den heter ”Dagens dikt 75 år” (2012) och är redigerad av Göran Sommardal.

Dagens dikt är som bekant ett stående inslag i Sveriges Radio. Programmet började sändas 1937, men jag har av och till lyssnat på det allt sedan mina tonår på 1950-talet, ibland med intresse, ibland mer förstrött.

Dagens dikt-antologier har utgivits 1943, 1957, 1966, 1981 och 1987, och ur dessa har Göran Sommardal gjort sitt eget urval, tre-fyra dikter ur vardera av de fyra första, sju ur samligen från 1987. Sen har han helt på egen hand valt tio dikter som har förekommit under peridoen därefter. Av detta har det blivit en antologi som sträcker sig mellan Esaias TegnersDet eviga” (1810) till Helena ErikssonsBlå; inte svart” (2008).

Över tid formar sig den här antologin till provkarta, godtycklig men sällan ointressant, över främst svenskspråkig poesi – Horatius finns dock också med. Många av de klassiker vi läste i mitt gamla latingymnasium finns med – Johan Henric Kjellgen, Erik Johan Stagnelius, Carl Jonas Love Almqvist, Anna Maria Lenngren, August Strindberg, Erik Axel Karlfeldt – och förstås också många av de poeter som stod högt i kurs under mina yngre år, Anders Österling, Karin Boye, Vilhelm Ekelund, Harry Martinson, Gunnar Ekelöf. Samtliga nämnda finns mycket riktigt representerade, ibland komplett, i mina bokhyllor. I den här kategorin får väl en man i mina år också räkna in Erik Beckman och Lars Gustafsson, av vilka jag själv senare har hunnit recensera då nyutkomna böcker.

Bland poeterna från senare år hittar man till exempel Ann Jäderlund, Lars Mikael Raattamaa, Bruno K Öijer, Lars Norén, Birgitta Lillpers och Ida Börjel.

Som i alla antologier finns här både sådant som redan i mina yngre år grep mig och annat som inte heller nu rör vid någon sträng i mig. Roligt är det när jag genom det här urvalet upptäcker nya dikter, till exempel ”Här, just här” av Solveig von Schoultz och ”Till en almanack” av Ragna Kjellgren.

Men ska jag lyfta fram ett par dikter som just i läsögonblicket har känts mest angelägna, är det de här två, för övrigt publicerade på samma uppslag i boken:

Ragnar Thoursie

Vittne

Dagen står dukad,
sommar doftar brödet
och porslinsskyn klingar.
Svärmen av löv i det flitiga trädet
brummar som bin om fredens sötma.

Sedan pansarkommer ett moln,
det åskar i servisen
myggsirenerna börjar tjuta
och fjäriln står startklar med skälvande vingar.

*

Men evad hon bjuder dig smaka sin luftiga måltid
eller jagar oss iväg med en störtskur
av förebråelser, alltid skall du förvirrad
fråga vilken avsikt
som döljs bakom de dagsklara
skiftningarna i naturen.

Varför denna lek med känslor,
varför denna nyckfulla
önskan att behaga och bedraga?
Bär inte natten som nalkas
med kylslaget allvar,
som från symbolernas välde befriar
vår trädgård, säkrare vittne om vad som väntar?

Ur ”Nya sidor och dagsljus”, 1952

* * *

Tomas Transtömer

Eldklotter

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig.
Som eldflugn tänds och slocknar, tänds och slocknar
– glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden.

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Ur ”Det vilda torget”, 1983

Ísland: det stormar i partilandskapet

29 april 2013 15:16 | Politik | 4 kommentarer

Ísland är i många avseenden något udda i det politiska landskapet i Norden.

Det påfallande välstånd islänningarna upplevde förbyttes i den ekonomiska kris landet drabbades av till följd av att en uppblåst framgång utan reell täckning snabbt i skuldkris och stora ekonomiska svårigheter för breda befolkningsskikt.

Islänningarnas vrede drabbade främst det ledande regeringspartiet, det liberal-konservativa Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) under ledning av Davið Oddsson. Partiet, länge Íslands ledande parti, hamnade nu – knappt – på andra plats med 23,7 procent och 16 mandat (- 9). Partiet bestraffades både för att många av finansvalparna som hade kört Íslands ekonomi i botten associerades med partiet och för att statsministern och andra ansvariga inte hade gjort något för att stävja problemen i tid.

Partiet hade haft en regeringskoalition tillsammans med Socialdemokraterna, Samfylingin (Samlingsfronten eller Enhetsfronten). Det här namnet fick partiet 1999 efter en sammanslagning av fyra partier, socialdemokratiska Alþýðuflokkrinn (Folkpartiet), vänsterpartiet Alþýðubandalagið (Folkalliansen), Þjóðvaki (Folkrörelsen), det vänstersocialistiska utbrytarparti socialdemokraten Jóhanna Sigurðardóttir hade bildat, och så Kvennalistinn (Kvinnolistan). Det här partiet blev i alltingsvalet 2009 Íslands största parti med 29,8 procent och 20 mandat (+ 2).

Som man kan ana av det sammanslagna partiets sammansättning, blev det mer vänsterinriktat än det ursprungliga socialdemokratiska partiet, men bland annat dess positiva hållning till isländskt EU-medlemskap gjorde, att det likväl fick en konkurrent på sin vänsterflygel. Detta parti skaffade sig också ytterligare ett ben att stå på genom att vända sig även till miljömedvetna islänningar; dess namn blev Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterrörelsen – grön lista) – dessutom försökte partiet även locka till sig delar av den kvinnorörelse, som i huvudsak hade anslutit sig till den nya socialdemokratiska alliansen. I valet 2009 gjorde partiet en skräll och fick 21,7 procent och 14 mandat (+ 5).

Också det borgerliga parti, som inte hade suttit i regeringen, klarade sig bra. Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), som till sin kärna är de isländska böndernas parti, fick i 2009 års val 14,8 procent och 9 mandat (+ 2).

Den folkliga vrede som ritade om Íslands politiska karta i 2009 års val, fäste stora förhoppningar vid den nya rödgröna regering under ledning av Jóhanna Sigurðardóttir Ísland fick efter valet. Men förhandlingarna med utlandet om den nödvändig skuldsaneringen visade sig leda till svåra bördor för islänningarna, och till det kom att det inom den röd-gröna regeringskoalitionen fanns stora motsättningar, kanske främst om ett eventuellt isländskt EU-medlemskap. Socialdemokraterna är Íslands mest EU-positiva parti, medan den rödgröna vänstern är hårdnackade EU-motståndare.

De bestående ekonomiska svårigheterna för islänningarna plus oenigheten inom vänsterregeringen har lett till att den isländska regeringskoalitionen snabbt har förlorat stöd.

Framför allt har det här folkliga missnöjet drabbat Socialdemokraterna, Samfylingin (Samlingsfronten eller Enhetsfronten), som nu mer än halverades och fick 13 procent (9 mandat).

Nästan lika illa gick det för Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterrörelsen – grön lista), som nu fick 11 procent (7 mandat).

En del av Socialdemokraternas förlorade röster bör ha gått till ett helt nytt parti, Björt framtið (Ljus framtid), bildat av en politisk vilde i Alltinget, Guðmundur Steingrimmsson, som tidigare har representerat både Framstegspartiet och Socialdemokraterna. Det här är ett populistiskt parti, där partiledaren har betonat vikten av att ändra ståndpunkt allt efter förutsättningarna.

Vänsterpartierna har säkert också tappat särskilt unga väljare till nykomlingen Piratpartiet, som fick 5,1 procent och 3 mandat.

Närmast obegriplig är ju Sjálfstæðisflokkurinns (Självständighetspartiets) formidabla återkomst, även om partiet nu har en ny partiledare i Bjarni Benediktsson: Partiet fick i det här valet 27 procent (19 mandat). Men även det förra valresultatet var ju resultatet av en populistisk våg, och nu hoppas uppenbarligen många islänningar, att det tidigare ledande partiet i isländsk politik ska ge ekonomin ny vind i seglen. Man bör också märka, att detta ledande borgerliga parti säger nej till EU-medlemskap.

Det senare gäller också det parti, som av allt att döma blir dess koalitionspartner, Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet). Det här partiet gick kraftigt framåt och fick 24 procent (19 mandat).

Återstår att se hur länge framgången består för de nya regeringspartierna. Lever de inte upp till förväntningarna hos dem som som har gett de här båda partierna sin röst, kan opinionsvindarna i Nordatlanten åter vända.

Melodikrysset nummer 17 2013

27 april 2013 12:12 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 9 kommentarer

I dag innehöll Melodikrysset inte mindre än tre frågor med anknytning till Disney-filmer. Svårast av dem var väl ”Thats What Friends Are For”, sjungen av gamar – fast här skulle vi skriva gam i singularis. Sen skulle filmtiteln, ”Djungelboken”, ge oss miljön, djungel. Betydligt lättare var det att identifiera scenen ur ”Askungen”, där möss och fåglar hjälpte Askungen med att fixa en snygg klänning att gå på prinsens bal med. Och så hörde vi Bruno Winzell som prinsen i ”Snövit”. Disneys studior har gjort mycket skräp under senare år, men de här filmerna är, fastän de innehåller avvikelser från de litterära förlagorna, klassiker i sin genre.

Anders Eldeman spelade i dag en låt med den eurovisionsschlageraktuelle Robin Stjernberg. Hans Idol-bidrag ”California King Bed” gjorde mig ännu mer övertygad om att han är ett stolpskott.

Också Caroline af Ugglas deltog i den senaste Melodifesivalen, men hon är helt överlägsen som artist, även om ”Nothing Left To Say”, som spelades i dag, inte hör till hennes allra bästa låtar.

Fin poesi signerad Bo Setterlind hittar man i ”Drömmens skepp”, nättre tonsatt än sjungen av Staffan Percy.

Av svenska artister håller jag Eva Dahlgren högt. I dag hörde vi hennes ”Jag klär av mig naken” i en inte fullt så bra instrumentalversion.

Ytterligare en dam som inte gick av för hackor var ”Fia Jansson”, en låt som ursprungligen hördes i Emil Nordlanders klassiska revy ”Den förgyllda lergöken”.

Ulf Peder Olrog var det som gjorde ”Nig och kuta runt”, också det en låt som det fortfarande spritter om.

Mer hörvärt svenskt: ”Pojken på månen” med Richard Wolff som fick inleda dagens kryss.

Näst sist i dag hörde vi ”There Goes My Everything” med Elvis Presley, men den svenska textversionen, ”Han är min sång och min glädje”, signerad Pelle Karlsson, är faktiskt också slagkraftig.

Generellt var inte dagens kryss särskilt svårt, men jag gissar att en och annan kan ha haft svårt att identifiera ”Sugar Man” med Rodriguez, men en del av krysslösarna kan ha sett honom i samband med oscarsgalan. Annars har nog Sixto Diaz Rodriguez varit mer känd i Sydafrika än här och hemma i USA.

USA är, som framgår av det här exemplet, ett mångkulturellt samhälle – man kan ju som ytterligare exempel anföra att Bob Dylan ursprunligen hette Zimmerman i efternamn. Att identifiera Dylan via ljudillustrationen måste annars ha hört till det allra lättaste i dag. Själv publicerade jag sången, ”Blowing In the Wind”, både i original och i svensk översättning i min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970).

Japanskt, svenskt och österrikiskt

26 april 2013 17:46 | Mat & dryck, Musik | 6 kommentarer

Stämningsfullt med Uppsalatonsättare” – själv skriver jag uppsalatonsättare – kallades säsongens sista abonnemangskonsert med Uppsala kammarorkester. Lite missvisande är den här formuleringen som rubrik hur som helst – programmet innehöll också verk av en japansk och en österrikisk tonsättare.

En intressnt ingrediens i den här konserten utgjorde öppningen med musik ur tre japanska filmer, komponerad av Toru Takemitsu (1930-1996). Jag har sett filmer av Akira Kurosawa, som Takemitsu också arbetade för, däremot inte de här aktuella filmerna i regi av andra regissörer. ”Music of Training and Rest” ur filmen ”Jose Torres” (1959) har fått sitt namn av att filmen i fråga handlar om en amerikansk boxare, och mycket riktigt märks det amerikanska bland annat i stråk av bluesklanger. Filmtiteln ”Black Rain” från 1989 syftar på det radioaktiva nedfall japanerna utsattes för efter de amerikanska atombombningarna, och till den här filmens tema knyter Takemitsu an med filmmusiken ”Funeral Music”. Om personlighetsförändring i spåren av den ansiktsmask en olycksdrabbbad tvingas bära handlar filmen ”The Face of Another” (1966), där Takemitsus filmmusik, ”Face of Another Waltz”, har valsform.

Kvällens stämningsfulla uppsalaanknutna verk, det som alltså betonas i programrubriken, var ”Salva Oscura” (Mörk skog) av Håkan Larsson (1959-2012) – Larsson är således död, och den här konserten för viola och orkester var ett uruppförande. En huvudroll i den här musiken har violan, med bravur trakterad av Susanne Magnuson, men Salva Oscura är ett komplext verk som arbetar med olika betoningar och växlingar,

Kvällens kända verk var Franz Schuberts (1797-1828) ”Symfoni nummer 5 i B-dur”. Orkestern, under ledning av Paul Mägi, spelade den utmärkt, och jag liksom en del andra kände säkert igen den sats som Tage Danielsson använde i sin ”Spader Madame” – jag identifierade den så sent som i förra lördagens Melodikryss.

* * *

Före konserten mötte jag och Birgitta Anna – hon har också börjast gå på konserterna med Uppsala kammarorkester – för middag på närbelägna Katalin. Vi valde att äta torskrygg med parmesancrème och persilje/palsternacksmos. Till det delade vi på en flaska vitt vin.

Våren i Öregrund

25 april 2013 13:48 | Musik, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Våren har kommit till Öregrund, även om det ännu inte är särskilt varmt. Snön har smält, men det är inte vattensjukt, eftersom vårt relativt nytillsedda dräneringsrör fungerar. Fjolårsgräset är tovigt gult eller brunt, men Birgitta har börjat kratta och också plocka undan nerfallna kvistar och grenar i området nere vid grinden.

Nyss kom glasmästaren. Han ska byta ut drivhusfönster som snön krossade i vintras.

Vårsolen har fått rabatterna att börja blomma. Nu lyser krokus och snödroppar där, och de allra första scillorna har också slagit ut.

För första gången i år har Birgitta hängt ut tvätt på klädstrecken nere bland krikonträden – jag var tidigare i dag ute och tog in skjortor, kalsonger och strumpor som hade hunnit torka.

Fast nu ska vi göra en tur in till Uppsala. Det är konsertkväll.

Fallet Omar Mustafa

24 april 2013 17:23 | Politik | 63 kommentarer

Fallet Omar Mustafa exploderade först efter (S)-kongressen i Göteborg, där han valdes in i partistyrelsen. När jag – jag var på kongressen som veteran/åhörare – hörde valberedningens förslag, reagerade jag framför allt på att ett par kända stockholmsnamn, Ylva Johansson och Anders Ygeman – inte fanns på förslag att återväljas. I det såg jag ingen speciell politisk tendens: Ygeman tilhör arbetarekommunens vänsterfalang, medan Johansson, före detta vänsterpartist, ligger längre åt höger. Namnet Omar Mustafa sa mig då ingenting.

Senare utbröt det mediarabalder, som ledde till att Omar Mustafa såg sig tvingad att lämna den plats han av partikongressen hade fått i partistyrelsen och också till att han lämnade socialdemokratiska partiet.

Låt mig först betona det regelbundna läsare av min blogg redan känner till: Jag är för egen del ateist, ser också med skepsis på försök att gifta ihop religiös tro med politik – exempel som KD och Livets Ord förskräcker. Men människor med en personlig religiös tro – de må vara kristna, judar eller muslimer – är naturligtvis välkomna att ge socialdemokratin sin röst, också engagera sig i partiet, förutsatt att de där står upp för de värderingar och mål som är (OBS!) socialdemokatins.

I den till en början mycket vildsinta mediadebatt som bröt ut om Mustafa framfördes en rad anklagelser mot honom om att han på en rad områden skulle ha gett uttryck för åsikter, som strider mot viktiga socialdemokratiska grundvärderingar. När jag sedan fick tillfälle att lyssna på honom själv, undanröjde han i stort sett alla de här anklagelserna. Kvar som frågetecken fanns Islamiska förbundets, vars ordförande Mustafa är, mötesarrangemang med kontroversiella personer, framför allt islamister.

Omar Mustafa har i och för sig förklarat, att detta inte ska ses som att han personligen delar de inbjudnas åsikter, men även om förklaringen skulle vara nyfikenhet på en aktuell idéströmning i den muslimska världen (och ungdomlig uppkäftighet), ligger det här honom till last. Å andra sidan har fokuseringen på detta och alltså en del annat som inte visade sig ha tillräcklig substans, när det granskades, förmodligen nu bidagit till att åter öka klyftan mellan delar av muslimerna i vårt samhälle och inte bara socialdemokratin utan också de sekulära partier i allmänhet som bär upp den svenska demokratin.

Den socialdemokratiska organisation som har arbetat mest aktivt för att organisera också andra troende än kristna är Socialdemokrater för tro och solidaritet, inte minst dess stockholmsavdelning Hjärta – det är i den Omar Mustafa har haft sin politiska bas. Tro och solidaritet hette förr Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund men kallades allmänt Broderskapsrörelsen. I just det här sammanhanget kan det också vara av intresse att påminna om att Stockholms arbetarekommuns sekreterare, Olle Burell, tidigae har varit förbundssekreterare i Broderskapsrörelsen.

Självklart har också arbetarekommunens ordförande, Veronica Palm, spelat en roll för att föra fram Omar Mustafas namn, även om arbetarekommunens formella representant i kongressens valberedning var Teres Lindberg. Jag tycker det länder Veronica Palm till heder att hon har tagit ansvar och försökt förklara, varför det inte gick att ha Omar Mustafa kvar i partistyrelsen, men av Mustafas egna uttalanden framgår att både Stefan Löfven och Carin Jämtin har agerat i bakgrunden för att få bort honom.

Den mer stockholmslänsartade opposition mot den vänsterinriktade ledningen i Stockholmns arbetarekommun har i den här situationen sett ett gyllene tillfälle att välta eller modifiera vänsterledningen i huvudstaden. Den förser uppenbart kvällstidningarna med ammunition för att vid helgens årmöte om möjligt ersätta både Palm och Lindberg.

Som ny ordförande i arbetarekommunen i stället för Palm för de i stället fram Ylva Johansson, för övrigt inte bara före detta vänsterpartist utan också gift med Erik Åsbrink.

Dess bättre – och dess värre för dem – har Ylva Johansson tackat nej.

(S) fortsatt störst i Estland men har nu Reformpartiet i hälarna

23 april 2013 18:42 | Politik | 5 kommentarer

Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, är fortsatt störste parti i Estland i Emors aprilmätning. Partiet får 27 procent (+ – 0 jämfört med marsmätningen).

Det nyliberala regeringspartiet Reformierakond (Reformprtiet) nafsar för andra månaden i följd Socialdemokraterna i hälasrna med ett stöd på 25 procent (+ – 0).

Däremot sjunker stödet för dess koalitionsprtnerf i regeringen, det socialkonservativa, kristna och nationalistiska Isamaa ja Respublika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) från 15 procent i mars till 13 procent i april. Partiet lider av en del inre motsättningar.

Det lätt vänsterpopulistiskz Keskerakond (Centerpartiet) får i den här mätningen 24 procent (- 2).

Av de partier, som inte klarar femprocentsspärren, får i den här mätningen både De gröna (Rohelised) och Konservativa Folkpartiet (Konservativvne Rahvaerakond) vardera 3 procent.

Hela 40 procent uppgav sig inte kunna uppge partisymnpati.

Mätningen genomfördes 27 mars-17 april och omfattade 880 personer.

Dock ger det här ingen säker prognos för kommunalvalet i höst, detta inte bara på grund av de många osäkra tillfrågade. I kommunalvalet har nämligen också de som inte har estniskt medborgarskap, främst en del av ryssarna, rösträtt, och Emors månatliga mätningar handlar bara om medborgarnas partisympatier.

Emor har dock gjort en särskild undersökning som också omfattar icke-medborgarna, alltså främst ryssar i Tallinn och i de nordöstra delarna av landet. Något som säkert också påverkar resultatet i den här undersökningen är det faktum att många i kommunalval väljer lokala partier och koalitioner eller helt enkelt personröstar. Jag saknar närmare data om den här undersökningen, men enligt en tidningsartikel avviker det resultat som redovisas kraftigt från de normala partisympatiundersökningarnas: I landsgenomsnitt stöder här 22 procent Keskerakond (Centerpartiet), som ju är särskilt starkt bland ryssarna, 17 procvent Reformierakond (Reformpartiet), 15 procent Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokraterna) och 6 procent IRL. Men som man kan förstå, kan de nämnda partierna lokalt, där de har starka företrädare och attrasktiva program, få mycket större andel av rösterna.

OD med vårsånger och en hyllning till den bortgångne Eric Ericson

22 april 2013 14:45 | Film, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Teater, Ur dagboken | 8 kommentarer

I lördags var jag och BirgittaODs vårkonsert. Plötsligt kändes också begreppet vårkonsert berättigat, inte bara för att den innehöll ett knippe sånger som Carl Wilhelm Böttigers och Frederik KahlausMajsång” (”O, hur härligt majsol ler”) och Herman Sätherbergs och Prins GustafsVårsång” (”Glad såsom fågeln i morgonstunden”).

Våryra, fast i en annan bemärkelse, fanns också i Francis PoulencsChanson à boire”, således en dryckesvisa, musikaliskt ett både svårt och roligt stycke.

Också körens mångårige ledare Eric Ericson skulle förvisso ha gillat det här vårliga och uppsluppna anslaget, om han hade funnits kvar bland oss. Eric, som dog för inte så länge sedan, hyllades med minnesord och ett par verk av två av sina föregångare i värvet som ODs chefdirigent: Hugo Alfvéns och Herman SätherbergsAftonen” och Wilhelm Peterson-BergersPå fjället i sol”. Jag har träffat Eric vid ett antal OD-middagar, också insett hur stor han var i den internationella körvärlden, till exempel när jag såg honom på affischer på Metropolitan i New York.

ODs konserter utmärks av högt som lågt och av geografisk spridning.

Sålunda förekom tre kända musikalsånger i programmet.

Arthur Freeds och Nacio Herb BrownsGood Morning” minns vi här i Sverige främst som signatur till Frukostklubben (1946-1949 och 1955-1978; jag minns den fortfarande med Sigge Fürst som programledare och sångledare). Ursprungligen dök den upp i en amerikansk film med Judy Garland och Mickey Rooney, ”Babes In Arms” (1939), men en riktig hit blev den 1952 genom ”Singin’ In the Rain” med Debbie Reynolds, Gene Kelly och Donald O’Connor.

Senare, från 1973, är ”Send In the Clowns”, som är hämtad ur Stephen SondheimsA Little Night Music”, som i sin tur bygger på Ingmar BergmansSommarnattens leende”. Den här sången har sjungits in av många artister, till exempel Frank Sinatra, Judy Collins, Sarah Vaughan och Barbra Streisand.

Sist i sviten av musikalmelodier låg Jerry HermansI Am What I Am” ur ”La Cage Au Folles” (1983).

Det var nog ändå ”Send In the Clowns” som tog andan ur oss i publiken, detta inte minst på grund av Magnus Lindgrens medverkan.

Lindgren var konsertens gästsolist och var det med bravur på såväl saxofon som flöjt och klarinett. Hans solonummer hade en dragning åt jazz, men som så många begåvade jazzmusiker visade han, i ”Visa från Rättvik”, att han kan ge speciellt liv också åt traditionellt material. Lindgrens stämspel med sig själv gjorde mig också intresserad – jag måste köpa några av hans skivor.

För oss som söker det utstuderade och överraskande fanns i programmet vidare uruppförandet av Hans EksOrpheus Overdrive” med en Wikipedia-text om flöjt som sångtext, också med den nämnde Magnus Lindgren som instrumentalist.

Ännu svårare, sedd ur körens perspektiv, var mog Otto Franz Gensichens och Max RegersAn das Meer”.

Därmed är vi inne på det i övriga Europa skapade körmaterialet.

Programmet avslutades med ett slovakiskt körverk, ”Slovenská pieseň” av Ján Smrek och Eugen Schoň.

Andligt innehåll hade också ”Gloria” av min landsman Andres Lemba.

Estnisk körsång och körsånger av estniska upphovspersoner är ju i dag något mycket stort i körvärlden, och det är roligt att få höra nya exempel, men av den här kvällens två estniska körverk sätter jag ”Meie varjud” (”Våra skuggor”) vida högre, dels för musiken av mästaren Veljo Tormis, dels för texten av Jaan Kaplinski. Den som vill veta mer om Kaplinskis böcker – en rad av dem finns översatta till svenska – rekommenderar jag att gå upp under Kulturspegeln, Prosa och lyrik, och där klicka på Kaplinskis böcker. Jag har också träffat Kaplinski personligen. Utöver att vara Estlands nu kanske främste författare är han också politiskt engagerad, socialdemokrat.

I samband med OD-konserten passade jag på att köpa två CD med kören. Dels en BIS-skiva med inspelningar av sånger av Veljo Tormis, bland annat den nämnda, dels nummer 4 i serien av Capricer med OD och Eric Ericson (BIS). Den sist nämnda rymmer bland annat den berömda medverkan av Tage Danielsson.

Efter konserten skildes mina och Birgittas vägar. Jag tog bussen till Öregrund, medan Birgitta, som är moster i OD, tog sig till OD-borgen för middag och fortsatt sånglig och annan samvaro.

Också Birgitta är här i Öregrund nu, och hon har berättat, att Cecilia Rydinger Alin, ODs kvinnliga dirigent och en riktig stjärna som ledare för denna manskör, hälsade till mig.

”Att begrava en levande människa” – läs Anna-Lena Lodenius!

22 april 2013 11:29 | Media, Ur dagboken | 2 kommentarer

Anna-Lena Lodenius har den 20 april 2013 på sin blogg publicerat en text som slår det mesta jag har tagit del av: omskakande, gripande, om en gammal människa – en mycket känd svensk sångerska – som har fråntagits all den rätt hon borde ha att råda också över den allra sista delen av sitt liv.

Läs den här texten, ”Att begrava en levande människa” – länk till Anna-Lenas blogg finns här intill.

Melodikrysset nummer 16 2013

20 april 2013 12:10 | Deckare, Film, Musik, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 7 kommentarer

Jag tycker det är kul när Anders Eldeman blandar genrer hej vilt. Det ger utmaningar, olika för olika kategorier av lyssnare/melodikrysslösare.

De som lätt känner igen den musik av Franz Schubert som Hasse och Tage använde i sin ”Spader madame” – i dag ”Du går an” med Tage Danielsson och Grynet Mollvig – är kanske till exempel inte lika slängda på John Fogerty.

Det är nämligen han och inte Status Quo som är upphovet till ”Rockin’ All Over the World”, som vi i dag dessutom fick höra med en finsk grupp.

Melodifestivalkunskap brukar det däremot finnas bland melodikrysslösarna. I dag fick vi höra några av de musikaliskt bättre bidragen från senare år: ”Underbrt” med Kalle Moraeus (2010) och ”Spring för livet” med Sara Varga (2011) – och kanske får man räkna också ”Samba Sambero” med Anna Book (2007) till de bättre bidragen.

Själv gillar jag inslaget av äldre musik i Melodikrysset. ”Säg det i toner”, ur filmen med samma namn från 1929, är en schlagerhöjdare, signerad paret Jules Sylvain och Karl Ewert. Och dansken Jacob Gades ”Tango Jalousie” är praktiskt taget outslitlig.

Men jag gillar mycket av den nutida musiken också. Det gäller till exempel Annika Norlin och Säkert, som vi i dag hörde i ”Vi kommer att dö samtidigt du och jag”.

TV-serier brukar inte vara min grej – sålunda har jag aldrig sett på ”Rederiet”, som i dag skulle ge oss ordet färja. Men ”Helgonet” med Roger Moore brukade jag se på. Och ”Den tatuerade änkan” med musik av Ted Ström älskade jag. Jag gillade över huvud taget Lars Molins filmer – Molin lärde jag förresten känna en smula: Jag mötte honom först på en socialdemokratisk kulturarbetarkonferens, och han hade också kommunalt uppdrag för (s) i Östhammars kommun, i vilken vårt Öregrund ingår. Jag har träffat honom i Öregrund också i samband med inspelningen av ”Baddjävlar”.

Jag har mycket Jacques Brel på skiva, men jag gissar att många i dag blev överraskade över att han också är upphovsman till ”Seasons In the Sun”. ”Moribond” heter den i hans original.

Det kanske vackraste som spelades i dagens kryss var nog ”Nu grönskar det i dalens famn” – vi hörde visserligen bara melodin, men också texten är underbar.

Underbart – för att åter igen anknyta till Kalle Moraeus – vore det också, om vårens grönska snart kunde ta över i vår trädgård i Öregrund. Jag återvänder dit i natt, efter kvällens OD-konsert.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^