6 Enn Kokk » Memoarer

Memoarer

BARNDOMENS JULAR

Min tidiga barndoms jular i den estniska byn Juminda vid Finska viken, öster om Tallinn, minns jag bara vagt – jag var sex år, när familjen i februari 1944 flydde. Lustigt nog kommer jag i håg en stor hög julgran i mormors och morfars hus, Siguri (Cikoriagården), däremot inte någon i mitt födelsehem, Tabani.

Hösten 1944, när familjen, fortfarande i pappas fiskebåt, anlände till Sverige (fiskeläget Lörudden eller Löran i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall), hade jag hunnit bli sju år.

Mina första riktigt tydliga julminnen härstammar från julen 1944, då vi som flyktingar var inhysta hos Valter och Helga Hallén i en bondgård i byn Nyland i Njurunda (Medelpad, alltså inte i Ångermanland); det var i Nylands skola jag började gå och sen fortsatte att gå i, när familjen hade flyttat till den lilla nedervåningen i Kjell Nordins hus i Juniskär.

***

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1979 (nummer 21, 6 december) berättar jag om detta.

***

DET
HÄNDER

…att minnet av det förflutna lagras i huvudet med fotografisk skärpa.

Jag kommer i håg min första jul i Sverige, 1944. Eller rättare sagt, jag kommer inte i håg så mycket av den, men i minnet finns ett brottstycke – någon minut – från en av juldagarna.

Det var hos Halléns i Nyland, Njurunda, där vi fick bo första tiden efter lägret i Härnösand. Jag stod ute på gården. Vädret var gråkallt. Snön låg hög på gården, i hagarna och i skogen. Ovanför bondgården där vi bodde och ovanför trädtopparna reste sig en brant bergssida – ett inslag i landskapsbilden som jag inte var förtrogen med från det platta Estland.

Och så:

Längs bergssidan glider en räv uppåt. Som ett rött streck.

Från lagårdshållet hör jag någon av lilldrängarna Ture och Einar (båda bröder till Ivar Nordberg, numera riksdagsman, som bodde i en granngård) vissla ”Stadsbudsvisan”. Jag har ingen aning om varför just det här har fäst sig på näthinnan och i minnet. Av den julen tror jag mig i övrigt minnas att vi i släde åkte till julottan i Njurunda kyrka.

* Så här nyckfullt (och ibland bedrägligt) är minnet.

Av mina jular i barndomen minns jag bara enskildheter av det här slaget, och jag kan ofta inte placera händelserna i tidsordning.

Jag kommer i håg fyrtiotalets julbad i bykbalja på köksgolvet.

Jag kommer i håg några nattliga julstädningar med mamma, då vi tillsammans stökade (jag dammtorkade alla skåp) och hörde på ”Endast mamma är vaken”.

Jag kommer i håg väntan och förväntan på julaftons morgon och långa, långa förmiddag. Då jag och min bror Matti ibland åkte spark i backarna i Juni medan vi väntade.

Men jag skulle inte gå i land med att säga när det och det ägde rum.

* Men det viktiga för mig som vuxen, som medelålders, är att mitt samlade minne av barndomens jular är så ljust.

Vi hade det ganska knapert, i varje fall under den första efterkrigstiden, så det har ingenting med överflöd eller prylar eller julklappar att göra.

Men det finns ett sken av mänsklig värme, av gemenskap och vänlighet, över min barndoms jular.

Jag hoppas att mina barn i sin tur ska minnas sina jular på samma sätt.

Hjärtans god jul på er!

Enn Kokk

***

Inom mig bär jag en märkvärdig trygghet, märkvärdig mot bakgrund av de krigsupplevelser och det flyktingskap jag också bär med mig. Om detta berättar jag mer i ett julkåseri i Aktuellt i politiken nummer 21 1980 (8 december).

***

DET
HÄNDER

…att jag känner själsfrändskap med Tove Jansson. (Jag har just läst om de fyra muminböcker AWE/Gebers har återutgivit: ”Farlig midsommar”, ”Pappan och havet”, ”Muminpappans memoarer” och ”Sent i november”.) I hennes muminvärld finns en blandning av trygghet och frihet, som jag starkt förbinder med min egen barndom. Tvärs igenom dramatiska barndomsår – två ockupationer i krigets Estland, flykten i öppen båt över isigt vinterhav, uppehållet i Finland och rotslåendet i ett helt nytt land under mycket knappa ekonomiska villkor – lyckades våra föräldrar ge oss barn en sorts mumintrygghet. Som Lars Linder skrev i Expressen apropå Tove Jansson-utställningen i Nationalmuseum: En mycket representativ scen i hennes författarskap är muminfamiljen kring ett milt ljussken i en hotande eller mörk omgivning. Den blommande, idylliska Mumindalen hotas av översvämningar, kometer och andra naturkatastrofer, men dess inbyggare lever inneslutna i sin egen trygghet.

Och har man Mumindalens trygghet inombords har man också frihet! Man kan göra äventyrliga utflykter ut i den omgivande, farliga världen.

* Inte minst jularna i barndomen minns jag som värme och gemenskap.

Det har inget med materiell trygghet att göra – vi var med alla tänkbara mått fattiga.

Så låt oss inte håna julen bara för att vi har synpunkter på julkrämarnas verksamhet. Julen kan missbrukas. Men den kan också brukas, till att sprida ljus och trygghet.

Att det här till stora delar handlar om vad enskilda föräldrar förmedlar till enskilda barn är heller inget fel. Det finns yttre faktorer som vi inte kan påverka, men vi kan aldrig springa från vårt alldeles egna ansvar.

* Felet med den borgerliga tryggheten – till jul och annars – är att den gör halt där.

Till dem som ändå inte förstår vill jag anbefalla slutkapitlet ”Granen” i en annan Tove Jansson-bok, ”Det osynliga barnet”, till läsning. Till småknytten som försiktigt avvaktar ute i mörkret runt julgranen och paketen säger Mumintrollet:

– Varsågod, det är ert alltsammans.

Hjärtans god jul på er allihop! Mumin-jul.

Enn Kokk

***

Ytterligare en gång tar jag upp det här temat i julnumret 1981 (nummer 21, 3 december).

***

DET
HÄNDER

…förmodligen att läsare förargar sig över det trygghetsevangelium jag har spritt i denna spalt, till exempel skildringen av min barndoms jular.

Till att börja med: Trygghet är inte något fult. Trygghet och värme går att skapa också i miljöer som inte utmärks av materiellt överflöd.

Kanske är det till och med så att människor med min speciella bakgrund bättre lär sig att värdesätta trygghet och harmoni.

Jag kommer från en estnisk flyktingfamilj. Till mitt bagage av barndomsupplevelser hör kriget som böljade fram över mitt arma hemland.

I Finska viken, på en ö som var en anhalt under den flykt som hösten 1944 ändade i Sverige, blev vi på vårvintern 1944 bombade av ryskt flyg.

Jag kan försäkra att julen 1944 – vår första i Sverige – hos Halléns i Nyland i Njurunda utanför Sundsvall med riklig tillgång till god mat (vi bodde i en bondgård) och slädfärd till julottan därefter blev en minnesvärd upplevelse. Liksom jularna i Juniskär där jag växte upp blev det.

Kompensation?

Nej, jag tror faktiskt inte det. I alla fall inte bara.

Det finns hos många ester jag känner, eller känner till, en egendomlig blandning av envishet och lättsinne, som bildar grunden för självtillit och trygghet också under i övrigt kaotiska omständigheter.

Inte så att jag tror på nedärvda nationalkaraktärer. Men århundraden av främmande välde har väl satt sina spår, lärt esterna att hålla ut och försöka klara sig och sitt i alla fall.

En av mina geniala landsmän, den landsflyktige tonsättaren (och före detta vallpojken) Eduard Tubin svarar i nyhetsmagasinet Sju Dagar på frågan, om han som är väldskänd inte är besviken över att vara så lite spelad i Sverige, så här:

– Det är mig uppriktigt sagt likgiltigt. Jag vet vad jag förmår musikaliskt. Det är viktigare för mig än att bli berömd och ofta spelad i det land där jag råkar bo. Det var ingen som bad mig fly hit och då kan jag heller inte begära att bli buren i gullstol.

En som säger så måste bära mycken självtillit och trygghet inombords.

Varm och ombonad jul på er!

Enn Kokk

***

Också om jularna i efterkrigstidens Juniskär har jag skrivit i Aktuellt i politiken (s), i julnumret 1976 (nummer 21, 9 december):

DET
HÄNDER

…att jag tänker tillbaka på min barndoms jular.

Det är ljusa och glada minnen. Det fanns alltid hårda paket att glädja sig åt. Min enda olyckliga jul var den gången då jag inte fick någon bok; då grät jag. Men det var nog mera andan kring julen än julklapparna det handlade om.

Mina föräldrar kom hit vid krigsslutet, som flyktingar från Estland. Jag var sju år då.

De hade varit tvungna att lämna allting efter sig.

* Jag minns fortfarande julskyltningarna i Kvissleby. Med röda öron och en vit kvast framför munnen stod vi ungar framför skyltfönstrens överflöd och stampade i kylan. Man kunde också stå framför disken i Berglunds handelsbod och bara längta.

En av de första jularna i Sverige hörde vi någon gå i vår farstu utan att komma in. Där ute fanns en korg med julgotter, jag vet ännu inte från vem. Från någon som inte ville spegla sig i tacksamhet.

I dag talar man om prylsamhälle och alternativ jul.

Tiden går så fort.

* Jag har vuxit upp i rum och kök tillsammans med mamma och pappa och två syskon.

Jag var privilegierad. Jag fick ligga ensam i köket.

Men enda värmekällan, åren efter kriget, var en vedspis. Det fanns heller inte rinnande vatten eller avlopp. De kallaste nätterna kunde det hända att det var en skorpa av is på vattenhinken i köket.

Badvattnet till julbadet – om man inte åkte till bastun i Njurunda – fick mamma värma på spisen. Och så skrubbade hon oss ungar rena i det stora bykkaret.

* Det här har hänt i mitt liv, och jag är ännu inte fyrtio år.

Jag kan inte hjälpa det. Jag begriper mig inte på den energidebatt som förs på centerns villkor.

Det finns dom som frågar en om man kan vara för kärnkraft och se sina barn i ögonen.

Jo, jag kan.

Jag vill ge dem ett samhälle som är tryggt och ombonat. Med jobb, värme, komfort, ett rimligt mått av materiellt överflöd.

Att detta skulle beröva oss den mänskliga värme och känsla av gemenskap som jag minns från min barndoms jular vägrar jag att tro.

Hjärtans god jul på er allihop!

Enn Kokk

***

Senare ändrade jag uppfattning om kärnkraften. Men jag vill inte vara falsk: så här resonerade och skrev jag då.

I själva verket är det jag skriver en mycket god illustration av varför min generation socialdemokrater, med egna upplevelser av Fattigsverige nyss genomlevda, hade så svårt att se också avigsidorna och riskerna med kärnkraften.

I dag har jag åter svårt att acceptera centerns kärnkraftslinje, fast av motsatt anledning. Centern har sålt ut sin gamla övertygelse. För regeringsmaktens skull. Men kanske är centermoralen sådan; även Thorbjörn Fälldin var ju på sin tid ute och dagtingade.

***

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1977 (nummer 20, 8 december) berättar jag om hur jag under dessa unga år tjänade ihop mina julpengar. Och om hur gamla Folket i Bild inspirerade mig bland annat när vi gjorde det här julnumret.

***

DET
HÄNDER

…att små rödnästa barn så här års ringer på dörren och ska sälja jultidningar.

Jag var också en mycket framgångsrik jultidningsförsäljare en gång i världen. Första gången gjorde jag min pappa alldeles förskräckt genom att sälja så många Mors Julbrev och Lill-Nisse och Pojkarnas Julbok att han måste lägga ut alla sina kontanter på mitt postförskott. Det blev ett jättepaket att frakta hem per spark från Njurunda.

Nyttan, utöver det rent pengamässiga, var att jag lärde känna alla människor på en halvmils omkrets runt Juniskär. Det använde jag mig sen av när jag började sälja Folket i Bild och FiBs folkböcker. Så småningom övergick jag inför jularna till att sälja FiBs julnummer och Julfacklan och Julnötter och Pelle Svanslös.

* Sen FiB las ner har arbetarrörelsen inte haft någon jultidning.

Det du nu håller i handen är dock ett litet försök att erövra julen åter åt arbetarrörelsen. Ett extra tjockt julnummer av Aktuellt. I fyrfärg. Med ny följetong av Per Anders Fogelström, illustrerad av Stig Södersten, vän och medarbetare från FiB-tiden.

Hans Peterson har skrivit en julberättelse för barn, och jag själv skriver om julens barnböcker. Lena Näslund frestar gom och öga med sin vegetariska julmat. För julens kristna anknytning (det finns faktiskt en sådan!) låter vår Ulla Tengling Olof Buckard stå. Estradören som både är kristen och demokratisk socialist.

Själv försöker jag återuppliva satir- och skämttidningstraditionen inom arbetarrörelsen med dom sidor som har döpts till Brokiga blad. Helt ohistoriskt för övrigt. Men är man kolorerad så är man. Tor Lindmark har gjort den roliga vinjetten och står för övrigt för layout och någon teckning. I övrigt bjuder vi på Aake Nystedt, Lars Olsson, Håven, Åke Eriksson och Eld. Samt kortisar av det slag vi brukar ha på ledarsidan.

Vännen Björn Jensen, som ibland hjälper till att formulera sånt, har inspirerad av detta satt i gång med att skriva ett nytt Pyttans alfabet: ”Ahlmark spisar vid sitt slagbord, julmenyn består av slagord.” Men det hann inte bli klart. Så det kanske kommer i ett framtida nummer.

Tomte spelar Bohman så, att han tar ifrån de små.

Fast likafullt: Hjärtans god jul på er allihop!

Enn Kokk

***

Ledarsideskåseriet i julnumret 1978 (nummer 21, 7 december) handlar om norrländksa 1950-talsvintrar, som känns mycket avlägsna denna gröna jul:

***

DET
HÄNDER

…plötsligt: En morgon känns vintern nära. Luften är kall och klar. Det är frost på marken. Träden står svarta och nakna mot himlen.

* Hela denna morgon tänker jag på barndomens bottenhavsvik med dess sjungande blankis. Efter skolan, i halvmörkret, spände vi skridskor under pjäxorna – det var inte så eleganta och dyrbara don i slutet av fyrtitalet och början av femtitalet i mitt lilla mellannorrländska samhälle. Och så i väg ut mellan sjöbodarna. På kvällen stod månen för belysningen.

Sen kom förstås snön. Många av mellandagarna mellan jul och nyår tillbringade ungarna i byn i kampen mot snön. Det gällde att skrapa ren en bit havsis för att kunna använda skridskorna, julklappsnya eller gamla.

* En vinter byggde pappa en isjakt. Slanor i kryss. Skridskor som medar och under rodret bak. Mast med segel.

Vi provade den tillsammans med honom en blåsig dag. Isjakten formligen flög över fjärden! Man fick hålla i sig när den med ett skutt åkte igenom vallar av sammanblåst drivsnö. Rädslan pirrade i maggropen. Men det var spännande.

Till slut ändade den vådliga färden med att bommen slog över och förpassade oss i var sin egen kana ut över isen.

* Jag är ingen sörgårdsromantiker. Staden har sitt behag.

Men ibland saknar jag den känsla av vintern som obönhörlig naturkraft, av dess väldighet, som jag hade som barn.

Kölden kom som en väldig Mårra, som en isfru tyst om natten, och tämjde det stormande havet i sitt grepp.

Snön föll och föll och tornade upp sig i meterhöga drivor som låg kvar hela vintern.

Som barn levde man i pakt med vintern och naturen. I snövallarna som plogbilen kastade upp vid staketet grävde vi de mest fantastiska snögrottor med nischer, rum och gångar. Allt som sluttade och buktade sig, från källartak till bergssidor, blev skidbackar. På småvägarna åkte man kälke. Men mest av allt saknar jag kanske de osandade landsvägarnas glatta, hoppackade snö och sparkstöttingfärderna.

På sparkstötting fraktade man också hem julgranen, som pappa och vi barn tillsammans högg i skogen.

* Numera köper jag, som de flesta andra, min gran.

Hjärtans god jul på er allihop, förresten!

Enn Kokk

***

Om min inställning i vuxen ålder till julen skriver jag i julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1975 (nummer 20, 11 december).

***

DET
HÄNDER

…att jag undrar om jag får ha julgran.

Först så är det ju det här med tillgången till skog. Men dessutom får man ibland för sig, att hela julen borde ses som ett jippo och helst förbjudas.

Jo, jag förstår invändningen mot julkommersialismen. (Även om jag i min barndom i egenskap av framgångsrik jultidningsförsäljare aktivt bidrog till den.)

Jag inser också, att det finns människor som är ensamma och olyckliga och inte känner något av den gemenskapens glädje, som i bästa fall präglar julfirandet.

Jag vet likaledes att det finns de som helt enkelt inte har råd att fira jul som veckotidningarna och varuhusens julkataloger föreskriver.

* Likväl vill jag använda den här spalten till att argumentera för julen.

Trots allt, och även om det inte är gjort i en handvändning, tror jag att det är vettigare att angripa utnyttjandet, de utarmade mänskliga relationerna och inkomstskillnaderna än att angripa julen. Debatten om inkomst- och klasskillnaderna bör till exempel inte föras bara i december.

* För de flesta av oss har julen numera ingen religiös innebörd. Inte ens det hastigt uppflammande intresset för kyrkan på juldagsmorgonen är något bevis på motsatsen. Jag säger det inte för att jag tycker att det är vare sig bra eller dåligt; det bara är så.

Men julen, liksom årstiderna och deras olika högtider i övrigt, ger – även berövad sitt religiösa innehåll – ett slags ritualmässig stadga och trygghet åt våra liv. I bästa fall en återupplevelsens grädje.

Många skyller på barnen: Barnen vill ha gran. För barnens skull måste vi ha julklappar…

Men det ska jag säga er – jag tycker också för egen del julen är något alldeles förbannat roligt!

Jag tänker alltså, fullt frivilligt, städa mig halvt fördärvad veckan före jul. Jag ska koka sylta. Köpa ganska många julklappar. Natten mot julafton ska jag klä granen.

* Och på julaftons morgon ska ungarna tassa på bara fötter genom en nystädad våning, som doftar av barr, hyacint och pepparkakor.

Deras ögon när de öppnar de första julklapparna som väntar under granen gör den årstid vi nu lever i värd att leva igenom.

En hjärtans god jul på er allesammans!

Enn Kokk

* * *

NÄR KOKK LÄRDE SIG LAGA MAT

Jag växte upp i ett, när det gällde könsroller, mycket traditionellt hem. Visserligen lät mig min mamma delta i julstädningen – jag fick torka ur bords- och byrålådor – och hur det nu kom sig, anlade jag i tonåren en egen rabatt där jag frösådde sommarblommor; dessutom plockade jag under mina långa promenader buketter med vildblommor som jag gav till min mamma.

Mamma var hemmafru och köket var hennes exklusiva revir. Pappa kunde knappt koka kaffe, och ingen, allra minst mamma, skulle ha kommit på idén att låta någon av de tre sönerna i huset göra något i köket.

När jag hösten 1959 kom till Uppsala, fick jag på grund av goda betyg och inga pengar från familjen i ryggen ett naturastipendium i form av matkuponger till en av de restauranger som serverade lunch och middag till studenter, i mitt fall Delmonico i hörnet Sysslomansgatan/Skolgatan. Med klok hushållning kunde man äta där veckans alla dagar. Själv kunde man då reducera sin egen matlagning till kaffekokning morgon och kväll plus att bre en macka.

Men det skulle komma perioder då jag inte hade det lika väl förspänt, också somrar då jag stannade kvar i Uppsala för att sommarjobba. Och då visade det sig förstås att det inte var lätt att få det lilla man hade i sin tunna börs att räcka till mat.

Så en dag beslöt jag mig för att försöka tillägna mig kokkonsten – att laga mat hemma måste ju vara billigare.

Alltså gick jag till kooperativa Forums husgerådsavdelning och kompletterade min kaffepanna med det jag ansåg måste finnas i ett kök: flat och djup tallrik, glas, bestick, kastrull, stekpanna och stekspade och kanske något mer. Och i bokhandelsdelen inhandlade jag två kokböcker.

Det här var en ganska stor investering med hänsyn till min magra kassa, men jag förutsatte att jag skulle kunna leva billigare på det här sättet.

När jag kom hem med alla mina nya köksattiraljer, var jag redan så hungrig att jag inte tyckte mig ha tid att lära mig laga mat genom att först läsa på i mina nya kokböcker. Så jag gick ner till Konsum, på den tiden i hörnet av Sysslomansgatan och Ringgatan, stegade fram till damerna i den manuella köttdisken och sa:

– Jag ska laga wienerschnitzel. Vad behöver jag?

Tanterna bakom disken höll på att skratta ihjäl sig, men de hjälpte mig till rätta.

Och så lagade jag om en stund mitt livs första middag, wienerschnitzel med kokt potatis.

Och lyckades faktiskt riktigt bra.

Birgitta gillar fortfarande min wienerschnitzel, men naturligtvis var det så att jag, när vi två flyttde ihop i mitten på sextiotalet, låg långt, mycket långt, efter henne när det gäller kokkonst – till bakgrundsbilden hör att hennes mamma var lanthushållslärae och förde över många av sina kunskaper till dottern redan i dennas tidiga år.

Men på sextiotalet var inte bara Birgitta utan också jag besjälad av årtiondets nya idéer om jämställdhet mellan kvinnor och män, så vi började tidigt i vår relation praktisera det vi praktiserar än i dag: man lagar maten varannan dag, och så diskar den som inte har lagat maten.

I början var jag mycket underlägsen henne vad gäller matlagningskonst, men hon hade tålamod med mig, och jag lärde mig steg för steg allt mer, en del av henne, en del genom kokböcker, en del genom trial and error.

Av naturliga skäl vill jag inte utfärda några betyg över den kokkska kokkonsten i dag, men jag törs väl ändå säga att den har gjort betydande framsteg.

Jag har till och med fått laga mat i både Aftonbladet och Expressen. Ett matreportage i en söndagsbilaga till Aftonbladet, där Birgita och jag lagar en bättre middag till ett gäng tjejvänner, finns till och med återpublicerad i en kokbok.

* * *
ARBETARRÖRELSEN OCH NYKTERHETSRÖRELSEN

Vår dotter Kerstin (Kokk) – det finns länk till hennes blogg här intill – är aktiv i nykterhetsrörelsen; hon arbetar som informatör och arkivarie på IOGT-NTOs förbundskansli i Stockholm och har varit distriktsordförande i Uppsala. Kerstin har påbrå, så till vida att hennes mor (Birgitta Dahl) är uppvuxen i ett hem, som präglades av aktivitet i nykterhetsrörelsen, och själv under sin studenttid bland annat var ordförande för Studenternas helnykterhetssällskap (SHS) i Uppsala och bodde på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken kallad. Där bodde senare också i tur och ordning Kerstins storasyster Anna (Kettner, för övrigt med en period där även vid tiden för sin födelse och under sina första levnadsår) och så Kerstin själv.

Mina erfarenheter av nykterhetsrörelsen är mer begränsade. Under gymnasietiden gick jag visserligen med i IOGT hemma i Njurunda men avskräcktes – som den superrationalistiske radikal jag var (och är) – av inträdesceremonin i logen, och återvände aldrig dit. Dock bar jag vid studentfesten, på mitt livs första (förhyrda) smoking, IOGT-märket på slaget, som en demonstration mot det drickande som präglade (och präglar) den här anhalten i livet.

I Uppsala var jag under en kort tid ansluten till SHS, mest för att jag bytte medlemskap med SHS´ nya ordförande Anna-Greta Leijon, som följaktligen gick in i Laboremus, vars ordförande jag var, medan jag gick in SHS. Praktiserande helnykterist var jag ju hur som helst.

För övrigt ganska långt upp i ungdomsåren.

Numera är både jag och Birgitta avfällingar från nykterhetsröreslen, men det är en annan historia.

***

Hur som helst finns det anledning att berätta mer om det här.

Kerstin gav på sin blogg den 14 februari 2006 följande interiör från sitt arbete på IOGT-NTOs kansli:

Ibland blir jag uppringd av gamla gubbar som vill fråga något om arkivet och nykterhetsrörelsens historia, och som med bestämdhet tror sig veta bäst. Jag tror att de tycker att de med ålderns rätt borde veta mer än jag om vad som hänt förr i tiden, även om det är före deras egen födelse. Men framför allt sådant som hänt under deras levnadstid, men innan jag föddes. Det är ett konstigt sätt att tänka, tycker jag. Jag menar, jag vet ju inte ett dyft om till exempel idrott under 1990-talet, bara för att jag levde då. Och även om det skulle handla om ett ämne som jag är intresserad av kan det ju finnas andra människor i framtiden som är mer kunniga och pålästa än jag som har upplevt det. Jag skulle till exempel vilja hävda att jag kan ganska mycket om 1900-talsformgivning och -arkitektur; mer än gemene man som har levt under mina favoritdecennier vad gäller design.

Ibland kan det bli sådana konstiga situationer. Det känns som att jag skulle behöva säga ungefär “Hallå! Jag har läst sex år på universitetet. Jag har en fil kand i historia och är utbildad arkivarie. Jag har läst den mesta litteraturen om nykterhetsrörelsens historia. Jag kan det här.” för att de ska tro på vad jag säger, men så säger jag förstås inte.

I dag blev jag uppringd av en 72-årig man som samlade på brevmärken från nykterhetsrörelsen. Han hade några luckor i sin samling som han hoppades få fylla, och han ville även ha tag i mer fakta om vissa brevmärken. Han pratade en del om vilka olika nykterhetsorganisationer han hade märken från, och förklarade litet vad det var för sammanslutningar, ungefär som att jag inte skulle känna till dem. Om SSUH påstod han att det skulle höra till arbetarrörelsen, och då protesterade jag. För er som inte vet vad det var för organisation betyder förkortningen Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund. SSUH var ett helt fristående nykterhetssällskap som organiserade sig på skolor. Det hade ingen partipolitisk inriktning. Anledningen att han ansåg att det hörde till arbetarrörelsen är att han hade sett en uppmaning någonstans om att arbetarrörelsens ungdom borde ansluta sig till SSUH. Det var säkert så att SSUH annonserade i någon arbetarrörelsetidning. Sådant gör ju IOGT-NTO idag också; har riktade annonser i partipolitiska tidningar. Jag lyckades i vilket fall inte övertyga honom. Fine. Han får väl tro vad han vill.

***

Kristina Strömberg, som är mor till Bo Strömberg, som Kerstin är gift med, skrev den 15 februari följande kommentar:

Han kanske hade läst Staffan Heimerssons artikel i Aftonbladet 4/2 2006, där han säger att “En bokstav, en enda, hade räddat Anna Sjödins karaktär och karriär – Ett H”. Han skriver där om SSUH som han tydligen själv tillhörde i sin ungdom. Artikeln är väl värd att läsa. Kanske inte farbror begrep skillnaden mellan SSU och SSUH fast det framgår tydligt?!

***

Samma dag. den 15 februari, skrev jag själv en kommentar. Den är nedan aningen redigerad:

Den sammanblandning mellan SSUH och SSU, som Kristina skriver om, har jag själv stött på flera gånger.

Dock, här i Uppsala fanns det en period, då föreställningen om SSUHs arbetarrörelsetillhörighet inte skulle ha tett sig helt orimlig.

1960-talets första hälft var en period, då Laboremus snabbt växte till en ledande ställning bland studentorganisationerna: 1960-1961, då jag själv var ordförande, fördubblades antalet medlemmar från 125 till 254, för att vara exakt. Under nästa verksamhetsår ökade medlemstalet till 322. I mitten av 1960-talet var medlemsantalet uppe i drygt 500. Och vi talar nu om betalande medelmmar!

Till det här bidrog att föreningen hade ett omfattande samarbete med andra föreningar i frågor som rörde internationell solidaritet. En av dessa föreningar var SSUHs lokalavdelning SHS, Studenternas helnykterhetssällskap. Det gav också utdelning i form av medlemstillströmning från berörda föreningar. När det gällde SHS, kunde man ibland ha trott, att Laboremus hade en filial på Arken.

I boken “Framtidens utmaningar”, som utgavs till Laboremus´ 85-årsjubileum 1985, skriver jag följande om detta:

“I den grupp som bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem på Sturegatan, fanns Birgitta Dahl (då med namnet Birgitta Kettner) och Anna-Greta Leijon (ordförande i studentförbundet 1965), som efterträdde Birgitta som ordförande i Studenternas helnykterhetssällskap, Björn Kumm, som gav viktiga impulser åt föreningen från medborgarrättskampen i USA, från Cuba, från gerillakampens Latinamerika och från Afrika, Hans O Sjöström (styrelseledamot i Laboremus, ledamot av redaktionskommittén för Libertas och pressekreterare i studentförbundet), som introducerade viktiga inslag i amerikanskt kulturliv för oss övriga, Sven Hedenskog, Sven Wästfeldt, Gunnar och Jolica Kumm och, i en något yngre generation, Gunnar Hofring (sekreterare i studentförbundet 1965, senare landstingsråd och ordförande i Landstingsförbundet), Roland Svensson och Leni Björklund.”

Jag kunde ha nämnt ännu fler; jag minns nu på rak arm Harry Björk, Bengt Bornefalk samt Bengt och Ulla Abrahamsson, hon Andéasson före giftermålet. Till saken hör också att Anna-Greta Leijon, när hon blev SHS-ordförande 1960, och jag, som var ordförande i Laboremus, gick in i varandras föreningar, när vi träffades på en recentiorsmottagning på universitetet.

Ett par korta förklaringar: Hans O Sjöström var också redaktör för SSUHs Polstjärnan. Det studentförbund som nämns i citatet är förstås det socialdemokratiska.

Naturligtvis har varken SSUH eller nykterhetsrörelsen i övrigt i någon rimlig mening varit en del av arbetarrörelsen. Men historien, inte minst den historia som är ännu äldre än den jag ovan berättar om, ger exempel på starka band mellan de båda folkrörelserna.

Som gammalt FiB-ombud köper jag då och då på Tradera nummer ur äldre årgångar av Folket i Bild, nu senast från åren 1936-1939, en period då upplagan steg till 200 000 exemplar i veckan.

Gamla Folket i Bild var en utpräglad arbetarrörelsetidning, men det är slående, att nykterhetsrörelsen alltid fanns närvarande i den. På avdelningen för lokala notiser och bilder “Stad och land” hittar man i praktiskt taget varje nummer insända bilder och texter inte bara från fackföreningar, arbetarekommuner och SSU-klubbar utan också från NOV-logen nr 63 Orion, Östra Glimminge, som 50-årsjubilerar, NOVs ungdomsavdelning i Tandö på utflykt i Sälenfjällen och annat liknande (jag slog upp en tidning bara på slump) – i ett annat nummer hittar jag de unga godtemplarnas cykelstafett från Kiruna till Warszawa.

Bror Ejve, anställd på Tidens förlag och en av medlemmarna i den turnerande socialdemokratiska sånggruppen De unga gesällerna, skrev visor under signaturen Spelorren. Inför kräftpremiären publicerar han i Folket i Bild nummer 32 1937 i tidningens visserie Sjung svenska folk! en bordsvisa för kräftskivan, “Dom ska vi äta opp svansen på” till melodin “Trolljazzen”. I sista versen heter det:
“Smaken på kräftorna var superfin.
Dumt att förstöra den med vin och brännevin.”

I styrelsen för Folket i Bild satt mycket riktigt också viktiga representanter för nykterhetsrörelsen som Justus Elgeskog och Ruben Wagnsson.

Kontentan av allt detta är att din gamle man naturligtvis har blandat ihop saker och ting – men kanske inte ändå bara på grund av senilitet. Jag menar att hans tanke inte ter sig helt absurd, om man, som han, är så gammal att man inte har sina flesta erfarenheter från Anna Sjödins tid.

Den 16 februari fyllde jag på med följande tillägg:

Hans O Sjöström, som jag flitigt växlar mejl med (och som läser en del texter på din blogg), bidrar med namnet på ytterligare en laboremit på Arken, Sven-Jacob Andersson. Hans O säger också, att han aldrig formellt har varit redaktör för Polstjärnan men att han väldigt aktivt har jobbat ihop med flera av redaktörerna. Det skulle kunna vara föreklaringen till att jag i nummer 9 1960 av nämnda tidskrift publicerade en artikel om min algerietresa samma sommar, “Les jours de gloir sont arrivés”.

***

Den 17 februari var det dags för en kommentar från Birgitta Dahl:

Det kan finnas ytterligare ett skäl till den gamle mannens minnesbild. Han är ju bara några år äldre än vi, jämnårig med Bengt Kettner och Käthe och Hans Elmgren. På den tiden var SSUH den enda organisation, som drev samhällsdebatt, och en radikal sådan, på skolorna. Politiska ungdomsförbund var inte tillåtna. Men SSUH var mycket aktivt och var en mötesplats för radikala ungdomar. Det var SSUH, som startade Nutidsorienteringen. Under många år var det förtroendevalda i SSUH, som rättade svaren. Jag själv har deltagit flera år. Vi höll till på förbundsexpeditionen på Tunnelgatan 19 i Stockholm.

Det var ju också så, att väldigt många var samtidigt aktiva i nykterhetsrörelsen, en facklig organisation och socialdemokratin. I den rörelse, som framgångsrikt verkade för en fredlig unionsuppgörelse mellan Sverige och Norge för 100 år sedan, samverkade arbetarrörelsen – det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen – nykterhetsrörelsen och frikyrkorna, framför allt Missionsförbundet. De ordnade gemensamt hundratals möten och manifestationer över hela landet.

***

Jag återkom med ett nytt inlägg den 17 februari:

En av dem som jag har haft längst kontakt med genom livet är Jonas Sima. Om starten för detta och om hur han kom med i Laboremus skriver Jonas i sitt kapitel i “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), “Så det kan gå”: “Säkert var jag ditlockad av Enn Kokk, som jag hade lärt känna under läroverkstiden, när han var elevrådspamp i Sundsvall och medlem i IOGT, och jag var SSUH-pamp i Hudiksvall. När jag kom till Uppsala är jag rädd att vi blev avfällingar, och åtminstone jag sögs snart upp av den så kallade rödvinsvänstern.”

Jo, det är sant att jag under gymnasietiden gick med i IOGT hemma i Njurunda, men som den superrationalistiske radikal jag var, skrämdes jag genast bort från vidare aktivitet i IOGT av intagningsceremonin, som jag tyckte var hemsk. Men nykterist fortsatte jag att vara. I mitt fall dröjde dock det avfall Jonas Sima skriver om från sin egen studenttid åtskilliga år framöver.

Jonas var mest aktiv som ordförande med mera i Studentfilmstudion (som även jag var med i) men dessutom mer i Verdandi än i Laboremus. Nån gång när vi har talat om det här, har han förklarat, att Verdandis eftersitsar efter arrangemangen var mer lockande, eftersom där serverades vin, än Laboremus samlingar kring te och smörgås efter mötena.

Laboremus bestod naturligtvis inte bara av helnykterister – vid våra jättelika sista april- och julfester serverades det vin åt dem som önskade, och där fanns också bar – men den ordinarie mötesverksamheten var konsekvent alkoholfri. Vilket alltså inte lockade vännen Jonas.

Jonas blev först journalist på gamla Stockholms-Tidningen och gick därifrån vidare till Expressen, där han bland annat var filmrecensent; han har genom årtiondena också gjort mängder av filmer, bland annat för TV. Under min redaktörstid på Aktuellt i politiken knöt jag honom som mediakrönikör till tidningen.

***

Birgittas föräldrar, Sven och Anna Brita Dahl, var inte bara aktiva i nykterhetsrörelsen utan också folkhögskollärare, bland annat på Wendelsberg som på den tiden var Nationaltemplarordens, NTOs folkhögskola.

***

På sin blogg skrev Kerstin den 23 april en text, “Huset i Mölnlycke där mormor och morfar bodde”:

Jag fick ett tips från min svärmor att huset där min mormor och morfar, Anna-Brita och Sven Dahl, bodde när de var nygifta och arbetade på Wendelsbergs folkhögskola är till salu. De bodde där när min mamma föddes 1937, men flyttade ganska snart efter det upp till Västerbergs folkhögskola i Storvik, Gästrikland, för att arbeta där.

Adressen heter numera Parkvägen 17, men var en annan när de bodde där. Huset ägdes då av Wendelsberg och användes som personalbostad. Det var ursprungligen en vit funkisvilla i trä, men det är inte lätt att se nu. Det är en del tillbyggt, och framför allt ommålat i en färg som jag tycker är helt galen på en funkisvilla. Tills för inte alltför många år sedan krävdes bygglov för att måla om ett hus i en annan kulör, och detta tycker jag är ett talande exempel på varför det inte var en så tokigt bestämmelse. Här kan ni se huset.

***

Till detta lade Kristina Stömberg den 23 april följande upplysning:

Huset har även varit ROSA under en period!

***

Kristina kommer själv från Mölnlycke, där hennes föräldrar hade trädgårdsmästeri. Därifrån levererades sannolikt brudbuketten till Anna Britas och Svens bröllop och de vita syrener Birgitta fick vid sitt dop.

Märkligt. Sen har våra respektive barn, som naturligtvis till att börja med inte hade en aning om att det i det förflutna fanns förbindelselänkar mellan våra familjer gift sig med varann.

Dessutom har jag, länge helt ovetande om blommorna vid Birgittas dop, varje jul gett Birgitta en stor bukett långskaftade vita syrener.

Världen är liten.

***

Gamla Folket i Bild, vars ombud jag var på 1950-talet, var alltså en tidning, som primärt hade sina rötter i arbetarrörelsen men också var en stark förespråkare för nykterhetsrörelsen.

I nummer 12 1944, som jag just har köpt på Tradera, hyllas rektorn på Wendelsberg, Justus Elgeskog, med anledning av sin 60-årsdag, med artikeln “En dag på en folkhögskola”.

Utöver bild på rektorn själv förekommer bilder från biblioteket, från ett av elevrummen och så en bild från köket med den tidstypiska, föga jämställda bildtexten: “I flickornas undervisning ingår inte bara teoretiska ämnen utan även en rad praktiska såsom vävnad, sömnad, matlagning, bakning o. s. v. De flesta flickorna räknar också med att de skall gifta sig, och fotografen tvivlade alls inte på deras utsikter… Bullarna var goda.” (På bilden ses fyra glada och söta unga damer knåda bulldeg.) Ytterligare en bild föreställer två ungdomar, en kille och en tjej (förlåt, flicka hette det på den tiden), framför en byst av skolans skyddshelgon, Peter Wieselgren.

Artikeln berättar om studier, ekonomiska bekymmer och den demokratiska andan på skolan. Avslutningen är värd att citera:

“Och alla är de k a m r a t e r. Däri ligger det vackraste i folkhögskolans gärning: att göra unga människor till kamrater.”

***

I ISRAEL 1963

Tage Erlanders socialdemokrati, som jag en gång i världen anslöt mig till, var uttalat israelvänlig. Det är inte svårt att förstå: 1950-talets människor hade ju fortfarande bilderna från nazisternas utrotningsläger på näthinnan, och en naturlig solidaritetsreaktion var, att judarna nu, äntligen, borde få tillbaka sitt eget land. Men naturligtvis fanns där också en tankelapsus eller ren okunskap med som bakgrund: just ingen pratade på den tiden om att det område, där staten Israel etablerades, redan var bebott.

I början av 1960-talet var jag i perioder halvtidsanställd ombudsman för Socialdemokratiska studentförbundet, som fick låna del av lokal av Kommunal i Folkets hus här i Uppsala. Jag slet för en mycket ringa ersättning, och när moderpartiet sommaren 1963 anordnade en ombudsmannakonferens i Israel, bjöds också studentförbundets ombudsman med som en liten uppmuntran. Som ressällskap hade jag bland andra min kompis Sören Thunell, ung ombudsman på Uppsala arbetarekommun, dess förinnan SSU-ombudsman men också hyggligt aktiv i Laboremus.

Jag har skildrat den här resan i artiklar, bland annat i en helsidesartikel i den av Uppsala arbetarekommun utgivna och av mig redigerade tabloiden Uppsala-debatt (nummer 3, september 1963); tidningen delades ut till samtliga hushåll i Uppsala och var en föregångare till Uppsala-demokraten.

Artikeln har rubriken “Socialismen i Israels land” och ger uttryck för en uppriktig beundran över att Israel tycktes ha kommit mycket längre än Sverige i byggandet av den demokratiska socialismen. En tredjedel av näringslivet var på den tiden statlig och ytterligare en tredjedel ägdes av motsvarigheten till LO, Histadrut. Landet hade vänstermajoritet: utöver det stora socialdemokratiska Mapai, vårt värdparti, fanns flera vänstersocialistiska partier.

Särskilt fångades jag av kibbutzsystemet. Min laboremuskompis Hans O Sjöström hade jobbat på kibbutz i norra Israel, Neot Mordechai, och jag och Sören fick namn på ett svenskspråkigt par där, som ordnade visning och lät oss bo över i gästrum. I min artikel skildrar jag ingående den kollektiva produktionen och den kollektiva konsumtionen; kibbutznikarna fick inte lön utan kuponger, de åt i gemensam matsal och hade kökstjänstgöring, barnen sov i nattdagis, en stor del av de gemensamma tillgångarna användes för bibliotek och annan kultur och så vidare. Det var klart att man som ung socialist blev imponerad. (Det är på sin plats att här påminna om att nästan ingenting av dåtidens israeliska socialism i dag finns kvar.)

Helt naiva var de svenska ombudsmännen dock inte, när det gäller konflikten mellan israeler och araber. När legendaren Golda Meir, som vi fick träffa, fick en kritisk fråga om det här, minns jag att hon blev arg. I min artikel nämner jag, fast mycket kort på slutet, bland de problem, vars hantering kan kritiseras, behandlingen av den arabiska minoriteten i landet.

Men sanningen är nog, att det skulle dröja ytterligare flera år, innan jag och många andra inom socialdemokratin förstod den fulla vidden av konflikten mellan israeler och palestinier. Att jag ändå relativt tidigt blev varse problemet har jag min kompis Hans O Sjöström att tacka. Om sina egna erfarenheter av Israel och senare palestinaengagemang skriver han i inledningen till sitt kapitel, “Han rör ju på sej…”, i laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stigbjörn Ljunggren).

***

Jag kan inte låta bli att berätta en sidohistoria.

Under ombudsmannaresan till Israel försommaren 1963 blev vi på nationaldagen inbjudna till mottagning på svenska ambassaden. Sören Thunell och jag beslöt oss för att promenera dit men hittade inte riktigt vägen.

Just när vi var på vippen att ge upp, fick vi syn på en blondin med axellångt hår, som med bestämda steg tågade mot något okänt mål.

– Hon ska nog till svenska ambassaden, sa Sören. Vi följer efter!
Gissningen visade sig vara helt korrekt.

Den unga damen, som vi förstås berättade vår historia för, hette Rebecca Weiss. (I själva verket var hon inte alls blondin utan mörkhårig, men med färgat hår.) Hon var dotter till författarna och bildkonstnärerna Peter Weiss och Helga Henschen. I hennes sällskap gjorde vi en odyssé i den mörka och varma natten och träffade bland annat en kille, som på något sätt jobbade med film, om jag minns rätt. Han berättade om unga palestinska intellektuella han hade träffat i Kairo och konstaterade, att de unga intellektuella palestinierna inte så lite påminde om alla unga judiska intellektuella man träffade på i förskingringen överallt i världens storstäder.

Jag träffade Rebecca senast i somras, men jag har mejlkontakt med henne – hon bor i Florida.

Hennes mamma Helga Henschen träffade jag 1967 på Bommersvik, där socialdemokratiska partiet hade kurs för kulturarbetare från KSF-föreningarna. (KSF betyder Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening. Jag var ordförande för KSF Uppsala.) Det ledde till politiskt samarbete och mångårig personlig vänskap. Efter Helgas död här om året bildade jag och några andra det litterära och konstnärliga sällskapet Helga Henschens Vänner, vars sekreterare jag har varit allt sedan bildandet.

Den som vill veta mer om Helga kan kolla hemsidan www.helgahenschen.com, som görs av dottern Rebecca.

***

HUSET OCH TRÄDGÅRDEN I ÖREGRUND 1969-2006

När vi en gång i världen, 1969, köpte hus och tomt i Öregrund och började anlägga vår trädgård, förstod vi inte, att även hararna var intresserade av de äppelträd vi planterade. En följd av detta är att Mattis äppelträd ser ut som en snedväxt invalid. Men det lever och frodas och ger rikligt med frukt.

Visare av denna nya erfarenhet har jag, i takt med att fruktträdgården har vuxit, köpt allt mer hönsnät i ortens järnhandel. Den sätter jag varje höst i höga ringar runt fruktträden, främst äppelträden. Inte runt körsbärsträden – dem ger sig inte hararna på – och inte runt krikonträden. Plommonträden, som är nära släkt med krikonträden, hägnar jag också in med hönsnät – bäst att ta det säkra före det osäkra. Likadant med päronträden.

I eftermiddags, då luften var ljum och solen nästan sken igen efter regndagarna, var det dags att gå ut och avlägsna alla de här metallnäten runt fruktträden. Fruktträdens befrielsedag!

Körsrsbär, skuggmorell, hörde till det som växte vilt här och var på den föga trädgårdsbetonade tomten, när vi köpte den. Jag har tagit buskar, avkomlingar av nerfallna bär, och gett dem livsutrymme på annat håll i trädgården. Bakom huset har vi vår egen Körsbärsdal, stora träd som nu har rosa blomknopp och som snart kommer att explodera i en sky av ljuvliga blommor. Men vi har köpbär också: stora klarbär och så framför allt ett stort bigarråträd, Stella, där man senare på säsongen kommer att få kappas med fåglarna om man över huvud taget ska få några av de goda bären.

Vid det här laget har vi ganska många plommonsorter: Czar, Experimentfältets sviskon, Jubileum, Opal, Tunaplommon. Och framför allt har vi de plommonträd under vilka vi på fredagskvällarna i var sin trädgårdsstol vilar ut efter gräsklippning, städning och bastu: Reine Claude d´Ouillans med gröngul frukt och Victoria vars läckra frukt skiftar i rödviolett.

Päron har vi också, av flera sorter. Gråpäronträdet är vid det här laget jättelikt och ger ofta mycket frukt. Nära det står ett Göteborgs diamant, som ger större frukt, mycket god. Nära friggeboden och talldungen står ett Esperens herrepäron, som de senaste åren har tagit sig bra och börjat ge frukt. Och vid syrenhäcken, bredvid ingången till inre gårdsplan, står ett Augustipäron.

Men mest har vi av äppelträd. Genom åren har jag försökt hitta ständigt nya platser för allt fler sorter. Alice står bredvid min rabatt i en bergsslänt längst bort på tomten; där stod tidigare en rönn. Filippa står vid Paradisbusken som jag fick av Birgittas mamma, medan hon levde. Gyllenkroks astrakan är Annas träd; det står i ett kombinerat trädgårdsland och blomland Birgitta ömt vårdar; där finns allt från sparris och jordgubbar till jättehöga riddarsporrar. Ingrid Marie står vid min äldsta rabatt, nära gången bort mot körsbärsträdgråden. Intill den finns Lobo. James Grieve hittar man bakom min stol vid trädgårdbordet; mitt emot växer en Transparente Blanche med gula saftiga äpplen. Signe Tillich står nära stolarna under plommonträden, våra så kallade martinistolar (av Dry Martini). Oranie växer nära det vi kallar syrengrinden. Där finns också Sävstaholm.

Cox Pomona, som har underbart röda äpplen, som får mogna i trädet större delen av hösten, står i vinkeln mellan körsbärsträdgården, vinbärsbuskarna och ett land, där Birgitta just nu sliter med att ta död på åkervindan. I närheten står Melba.

Gravensteiner har vi vid lupinlandets hörn ner mot vägen. På gräsmattan mot vägen finns också Maglemar.

Utanför fönstret till rummet med datorn växer ett allt resligare Åkerö-träd. Det här var förr Kerstins rum, och Åkerö är hennes önsketräd. Jag har misslyckats med Åkerö två gånger tidigare på ett annat ställe, och även här höll det på att gå åt helvete. En kraftig höststorm fick delar av rotsystemet att släppa, och jag fick räta upp trädet och fylla på med mer jord. Sen stagade jag det med en påle och med rep, och lyckades!

Nu när hela gräsmattan också är åtkomlig, är det snart dags att klippa gräset för första gången i år. Men det är en svår balansgång. Nyss var delar av gräsmattan intensivt blå av scilla. Nu finns där ruggar av gullvivor och narcisser, de senare ett resultat av utplaningsarbete i gräsmattan med hjälp av kompost. Och snart kommer förgätmigej-tiden; jag såg de första blommande exemplaren i dag. De är ljust himmelsblå och växer i ganska stora klungor. Jag brukar skona dem så länge de blommar, köra runt dem med gräsklipparen.

När jag var klar med fruktträdsbefrielsearbetet, tog jag en långsam promenad runt hela Paradiset. Då såg jag, att liljekonvaljerna har vita knoppar. Vi har två stora och livskraftiga bestånd: dels under den stora asken, vårdträdet nere vid grinden mot gatan, dels i slänten bakom den klippås, som avgränsar Birgittas kryddträdgård. Där bakom har jag haft ett land, som en tid var jordgubbsland, senare har varit blomrabatt med inriktning på olika slags vivor och sippor (blåsippa, rosensippa, högst uppe höstanemon, även styvmorsviol. Nu håller konvaljerna på att helt ta över. So what!

***

Kristi Himmelsfärds-veckan kallades av mina kamrater på redaktionen för Aktuellt i politiken (s) för “Enns grävvecka”.

Min del av anläggningsarbetet under de år, då vi gradvis byggde upp trädgården i Öregrund, är till stor del utförd under just Kristi Himmelsfärds-veckan. Det här var en period av hårt arbete (i våra respektive jobb som chefredaktör respektive riksdagsledamot) för både Birgitta och mig, en period då vi dessutom hade små barn. Kristi Himmelsfärds-veckan var som gjord för längre, sammanhängande projekt i trädgården i Öregrund. Under den här veckan var bara måndagen och halva tisdagen arbetsdagar för oss på socialdemokratiska partistyrelsen, och genom att ta semester eller kompledigt då kunde jag få en period på hela nio sammanhängande arbetsdagar ute på landet. (Birgitta anslöt på Kristi Himmelsfärdsdag.)

Eftersom tomten till största delen var rena vildmarken, när vi köpte den 1969, måste man för att få en trädgård köpa hem hela billass med jord, även singel och sand, för att förvandla det som i begynnelsen blev sjö, så fort det regnade – barnen seglade med balja i den – till det som nu är stora gräsmattan. Sänkorna mellan bergknallarna måste grävas ur och sen fyllas med matjord för att bli rabatter och, inte minst, Birgittas stora kryddträdgård. Genom åren har vi sen åstadkommit rosenhäck runt hela den stora tomten (drygt 2000 kvadratmeter), blomrabatter runt hela huset, från grinden upp till huset och på mängder av andra ställen, köksträdgård, potatisland, jordgubbsland, hela den fruktträdgård jag nyligen skrev om plus bärbuskar och så vidare.

Vilken väldig möda som ligger bakom en så här stor trädgård tror jag ingen förstår, som inte själv har egen erfarenhet. Som en parentes: Jag minns ett tillfälle, då den dåvarande kulturchefen för DN Kultur Arne Ruth, som har sommarställe i våra trakter, hade bjudit mig och Birgitta på lunch på värdshuset i Forsmark tillsammans med bland andra en kinesisk delegation. Kineserna var också hos oss, och en av dem frågade Birgitta, vem som skötte om hela den här väldiga trädgården. När Birgitta svarade “Vi själva förstås”, såg han en smula misstrogen ut; hans erfarenhet (från Kina) av samhällets höjdare var nog en annan.

***

Under min chefredaktörstid på Aktuellt i politiken (s) skrev jag då och då om mina bondemödor; jag gjorde det i den kåserande spalten på ledarsidan, “Det händer”. Här är ett exempel från nummer 10 1976 (10 juni):

DET
HÄNDER

…att jag åker ut till mitt sommarland, fast det är valår.

När detta skrivs håller äppelträden just på att slå ut i Öregrund. I rabatterna står tulpaner, påskliljor, fänrikshjärtan och pärlhyacinter frodiga och granna. Paradisbuskens skära blommor har gråberget som fond.

Försommargräs, trädgårdsbestyr och doften av stekt strömming gör att man för ett ögonblick glömmer Pomperipossa och allsköns elände.

Är det verklighetsflykt att låta sig bedövas av sommaren?

Är det småborgerligt att ägna sig åt stugan och ungarna, när man skulle kunna ägna sig åt att agitera?

* Just före det här veckoslutet kommer förslaget om utökad föräldraledighet. Vi ska få mer tid att vara tillsammans med våra barn.

Det måste väl gälla politiskt verksamma människor också?

Nu tänker jag inte bara på det självklara, att även våra barn har rätt till föräldrarna.

* Jag tror att mer tid för normalt familje- och fritidsliv är bra för politikerna själva också. Och då inte bara i meningen andhämtnings- och kraftsamlingspauser.

Arne Gadd, som är socialdemokratisk riksdagsman från Uppsala, brukar säja, att politiker borde ta sig tid att sitta och glo på TV om kvällarna. Då tänker han inte speciellt på nyhets- och samhällsprogram. Lika viktigt är det att se det som dom flesta ser på: engelska följetonger, deckare, sport, underhållning.

Politiker måste helt enkelt få tid att leva som folk gör mest. Annars blir dom dåliga politiker.

De allra flesta som vi vänder oss till med vårt budskap tänker ganska lite på vare sig politikens högstämda idéer eller dess teknik. I stället ägnar dom sig åt jobbet, trädgården, ungarna, TVn eller vad dom nu mest är intresserade av.

Det är politik det också, brukar man säja.

Fast ibland undrar jag om det inte är politikerna och inte väljarna som behöver upplysas om detta.

Så tänker jag, när jag skjuter skottkärran genom gröngräset.

* Fram mot eftermiddagen ser jag ett par killar, som arbetar på Forsmark, stanna till nere vid vägen för att prata med Birgitta. När dom går vinkar dom med handen och hojtar med syftning på valet:

– Det ska nog gå bra det här! Vi ska ta i och jobba!

Enn Kokk

***

“Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1978 (den 1 juni) handlar om vårbruket:

DET
HÄNDER

…att jag ägnar mig åt vårbruket i stället för åt politiken.

Att vi sätter potatis har inte direkt att göra med den borgerliga svångremspolitiken.

Hur som helst har vi tagit upp ett gammalt potatisland på tomten i Öregrund. En hel dag jobbar min brorsa och jag med spade och jordfräs. Händerna får blåsor och kroppen blir darrig fram mot kvällen.

* Nästa morgon, när det känns trögt att komma i gång, säger Birgitta:

– Nä, nu sätter vi fräs, va!

Lillgrabben Matti, fem år, som verkar ha ärvt pappas lust att vitsa, replikerar snabbt:

– Jordfräs va?

Men med är dom, ungarna.

Både Matti och Kerstin sår blommor och grönsaker i egna land. Kerstin har en fin rabatt och ett stenparti. Matti har en bit trädgårdssäng med en sällsam blandning av blommor och grönsaker. Och dom gräver i potatislandet allt vad dom kan. Ibland så dom faller omkull med den alltför stora och tunga spaden.

* Det är roligt att påta i trädgråden på våren.

Vi rensar rabatter och gräver igenom land. Vi krattar löv. Vi sår och planterar.

Under pingsthelgen planterar jag två plommonträd och ett körsbärsträd. Och ett par krusbärsbuskar. Och rabarber.

Birgitta, vars lidelse är en egen kryddträdgård, sätter frö och plantor. Där växer salvia och citronmeliss, kyndel och mynta, vitlök och gräslök, timjan och mejram, det allra mesta av kryddor som går att odla i det här landet. Av det ska det bli många doftande grytor. Malört till egen bäsk växer där också. På eftersommaren när kryddträdgården blommar i olika blå nyanser summar den av ett myller av bin.

Centerpartisterna i riksdan, som inte riktigt gillar hennes insatser i energikommissionen, skulle bara se henne i kryddträdgården!

* Det påminner mig om att hon för ett tag sen i riksdagen bar en blommig sjal. En centerpartistisk riksdagsman som tyckte att den var vacker kom fram och komplimenterade.

Birgitta:

Det är nya forsmarksdräkten!

Enn Kokk

Till det bör sägas att Birgitta som energiminister blev den trognaste av alla dem som förordade kärnkraftens avveckling.

Var är dom nu, dom gamla Linje 2-partierna Folkpartiet och Kristdemokraterna? Och vad kommer Maud Olofsson att göra, om centern får möjlighet att bilda regering tillsammans med dessa två plus Moderaterna? Svika, som Fälldin – Shahen av Uran – en gång i världen?

Jag ska kanske också tillägga, att Birgitta inte har ändrat uppfattning om att kärnkraften bör avvecklas. Inte jag heller.

Den brorsa som hjälpte mig med potatislandet är Mikko. Det potatislandet förlorade vi tyvärr sen i samband med en tomtreglering – se nedan!. Vårt före detta potatisland är nu en del av Floraparken.

***

“Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 11 1979 (21 juni) handlar om en av mina grävveckor:

DET
HÄNDER

…att jag överger politiken.

Mellan hägg och syren tillbringar jag en vecka i Öregrund, sen tio år vårt sommarland. Helger i kombination med semester ger ostörda grävdagar.

Vi har reglerat vår tomt, en gammal stadsäga som såg ut som en krokig linjal. Bortre delen har kommunen köpt som parkmark. På framsidan har tomtgränserna rätats ut.

Ett nytt hörn, ett riktigt blöthål där måsarna simmade under regnsommaren i fjol, har vi först täckt med fyllandsmassa. Jag kärrar därefter egenhändigt ut fyra lass sand, sammanlagt 24 kubikmeter. (Där ska bland annat bli potatisland.) Härnäst ska det bli ett lager mull.

Jag känner medelålderns glädje över att kroppen håller. När jag är klar med all sanden går jag och badar i den kommunala bastun. Det är skönt att bli ren och avslappad. (Med mig från min estniska barndom har jag samma slags bastutradition som den finska. Även i Estland fanns bastu på varje gård.)

Efteråt går jag runt i trädgården. Kvällen är ljum; solen skiner ännu. Tulpaner, pingsliljor och påskliljor blommar i rabatterna, förgätmigej lyser blekblå i gräsmattan.

Jag går in och lagar en ensam middag och dricker en kall öl.

Det är som en själens och kroppens rening att få uppleva en sån här vecka då man dag för dag kan iakkta naturens förvandling.

Det är klart att det mest är en privat glädje.

Men det är också en nyttig påminnelse för många av oss som springer runt i politikens ekorrhjul: För en stor majoritet svenskar är glädjeämnen och slit som de här mycket påtagligare och mer lockande än den ofta teknikbemängda politik vi håller på med (även om de naturligtvis är konkret berörda av vad vi kommer fram till). Jag menar att såna här upplevelser är en nyttig korrigering av ens perspektiv på tillvaron.

Sista eftermiddagen i Öregrund håller jag på med att plantera om en vinbärsbuske. Det är tungt och obekvämt att gräva fram rötterna och sen lyfta busken med en stor klump jord. Rätt vad det är ligger jag på gräsmattan med muskelbristning i vaden.

Så linkar jag in i sommarhagarna och den blomstertid nu kommer. Aktuellt och jag – och ni, hoppas jag – tar senester. Vi ses i valrörelsen i augusti! En gång i veckan.

Enn Kokk

Ett par förklaringar:

Det här var före om- och tillbyggnaderna. Senare har vi fått vår egen efterlängtade bastu, som kom att ersätta den gamla vedboden och utedasset.

Från mitt eviga kärrande av sand minns jag, att en förbipasserande stannade till och frågade, vad jag höll på med.

– Jag håller på att anlägga Öregrunds första öken, förklarade jag.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 11 1980 (den 11 juni) var det åter dags för rapport om en grävvecka:

DET
HÄNDER

…att våren dramatiskt ökar livskänslan. Så har det varit denna torra och kalla vår, som aldrig har velat gå över i försommar.

I Öregrund har vinden blåst kylig och ihållande över grepen. Trädens knoppar har varit ynkligt små vecka efter vecka – en förkrympt grönska som har hukat sig i kalluften.

Men min grävvecka runt Kristi Himmelsfärdsdag har jag ändå haft. Tio kubik jord och femton kubik sand har förvandlats till potatisland och gräsmatta. Annandag pingst blev jag klar.

Men de nyplanterade rosorna bryter. Och jag vet att när värmen väl kommer så kommer trädgården att explodera i grönska och förgätmigej och krikonblom.

* Söndan efter Kristi Himmelsfärdsdag åker jag och Birgitta och barnen från Öregrund och till Gävle, för vidare befordran till Norrsundet. Vi hälsar på hos Tommy och Siv; Tommy – Tommy Hedlund, ombudsman i Gävle arbetarekommun – har köpt biljetter åt oss till arbetarspelet “De bröto bygd”.

Det är ett fint stycke teater, både roligt och allvarligt. Vad duktiga – i många fall på gränsen till professionalism – de här amatörerna, de flesta av dem skiftarbetare på bruket, är! Plötsligt lever de agerandes far- och morföräldrar här och nu!

Människan dör, partiet lever. En paroll från Cuba, tillämplig på Norrsundet.

* Människor dör.

Nu är jag i den ålder då människor jag har känt avlider i åldersgruppens sjukdomar, hjärtinfarkt och annat.

I Botkyrka gamla kyrka (från 1126!) begravs Aktuellt-medarbetaren Bertil G Nilsson, denne fantastiske journalist som hade de för yrkeskåren ovanliga egenskaperna försynthet och blyghet.

Och dagen efter är det dags för Svante Foerster, novellmedarbetare i (senast i förstamajnumret) och prenumerantvärvare för denna tidning.

Jag har av och till haft kontakt med honom sen gymnasieåren i Sundsvall, då jag höll föredrag inför klassen om honom.

När han var här med novellen till förstamajnumret sa vi att vi skulle äta lunch nån dag och snacka om det ena och det andra.

Nu äter Svante i stället lunch med Branting och Krapotkin och Billie Holiday.

Enn Kokk

Om Svante Foerster ska jag vid tillfälle berätta mera.

***

I Aktuellt i politiken nummer 10 1982 (den 10 juni) finns ytterligare en grävvecksbetraktelse – men också en beskrivning av min personlighet:

DET
HÄNDER

…att jag flyr från den befolkade delen av verkligheten.

Runt Kristi Himmelsfärd tar jag ut några semesterdagar och tillbringar en vecka i Öregrund.

Främst för att kunna jobba hårt och ostört. Tolv kubik sand och tio kubik matjord per skottkärra och spade är veckans arbetspensum. Det är bra för kroppen. (Fast arbetsveckan börjar med feber och snuva.)

Själen får sitt även den. Det jag som stadsbo först från vuxen ålder saknar mest i mitt nuvarande liv är att kunna leva mitt i årstidernas växlingar. I Öregrund möter jag försommaren under årets första högtryck, som dock först i slutet av veckan bryter kustbandets blåst och kyla. Och ser naturen möta solen med en explosion av björklöv och blom.

Men jag har ett skäl till – under några dar får jag vara alldeles ensam. Det är en lisa. Jobbet gör mig mätt på människor.

Fast det har inte bara med jobbet att göra. Av naturen är jag ensamvarg, en sån där som helst vilar i sig själv. Hela mitt liv har jag gillat böcker, musik, ensampromenader.

Jag föredrar få nära kontakter framför ständig kommunikation med många människor. Jag gillar paradoxalt nog kongresser på grund av deras väldighet – man kan betrakta deltagarna ungefär som ett akvarium och, själv utanförstående, analysera det som sker.

Jag läser hellre snabbt in ett nytt ämne än deltar i studiecirklar. Jag föredrar kunniga korvstoppare framför dialogpedagogik.

Jag avskyr sammanträden och konferenser – och är en sammanträdesförstörare (med hjälp av skämt, lappar och opassande inlägg) av format.

Bäst skulle jag väl passa som ensamutredare eller författare.

Jag känner ingen lockelse att resa, i meningen att lära känna nya människor. Men att bo på stora, anonyma hotell i främmande städer känns fint. Och storstäder typ Paris där man kan röra sig i dagar utan att träffa någon man känner – promenera, gå på krogar – är trevliga.

* Ja, sån är jag.

Jag känner på mig, att om det inrättades en tjänst som folkrörelsepsykiater, så skulle jag bli hans första fall (genom tvångsremiss).

Enn Kokk

Ett litet PS: På en centerstämma, som jag bevakade som journalist, kom jag att tala med Dieter Strand, som var där i samma ärende. Han hade läst det jag ovan skriver om kongresser och konstaterade, med sympati, att han själv kände precis likadant.

***

Lustigt nog handlar försommarbloggen “Det händer” i Aktuellt i politiken nummer 10 1983 (mitt sista redaktörsår), daterat den 2 juni, om en resa, och jag markerar där mitt behov av ensamhet. Men kåseriet ändar förstås som vanligt i Kristi Himmelsfärds-veckan i Öregrund:

DET
HÄNDER

…att jag reser längre än till Öregrund.

Några dagar i början av maj tillbringar jag i Nederländerna, främst Amsterdam.

Amsterdam är med sina vackra gamla hus, med sina kanaler och med sina museer – jag besöker Rijksmuseum med sextonhundratalsmästarna – en underbar stad. Min vana trogen går jag oändliga, ensamma promenader. Tillsammans med kompisar går jag på restaurang Bali och äter indonesisk rijstafel; en annan kväll går vi på den ålderdomliga och helt makalösa krogen Vijff Vlieghen (Fem Flugor) och äter fisk och dricker vitt vin.

* Men det finns en annan sida av Amsterdam, med ungdomsarbetslöshet och knark och prostitution, som gör mig djupt beklämd. Femton procent av dem som vill ha jobb får det inte, och av dessa är sexti procent ungdomar under tjugofyra år. I de så kallade röda kvarteren, berättar vänner (själv vill jag inte ens gå dit för att se), är hororna utställda i skyltfönstren. I det jättelika, gröna Vondelpark, dit vi går första aftonen, doftar det av hasch i försommarkvällen, och på Nieuwendijk – en gata nedanför Centralstationen dit våra tågluffande ungdomar anländer – sker haschkommersen helt öppet. Dit går poliserna bara två och två på kvällen, berättar man.

Ingen tycks bry sig om haschet. Inte heller vårt broderparti, Partij van de Arbeid, säger nej mer än till “tunga” droger – en partifunktionär och två riksdagsledamöter försvarar aktivt flumliberalismen. Hasch är inte farligare än sprit och tobak tycks vara en utbredd holländsk doktrin. Bortsett från att det är en mycket diskutabel ståndpunkt – att haschet, med den kultur och de attityder som omger det, är ett hot mot det slags samhälle våra förfäder i så väl Nederländerna som Sverige har byggt upp, tycks inte bekymra någon. Tvärt om talar någon, i ett samtal om arbetsdelning, om den, enligt henne, tvivelaktiga lutheransk-reformerta moral som ser arbetet som livets mening.

* Från Amsterdam beger jag mig med en natts mellanlandning i lägenheten i Uppsala till Öregrund, för min årliga “grävvecka” runt Kristi Himmelsfärdsdag. Det är majväder: moln och milt regn avlöses av solsken. I mitt anletes svett kärrar jag singel och sand. Att arbeta och vårda det man har – det är livet!

Enn Kokk

***

Till denna djupdykning i mitt förflutna inspirerades jag av ett inägg av min dotter Kerstin på hennes blogg – länk finns här intill – “Tillbaka till Stabbyskogen”. Som väl har framgått av de “Det händer” jag har återgett, har våra barn fortlevt sina somrar i vår trädgårdsvärld i Öregrund, också deltagit i arbetet med att skapa den.

Jag är övertygad om att det här är ett arv, som bärs vidare genom generationerna. I min kommentar till Kerstins inlägg visar jag, att jag tidigt hade ett starkt intresse för blommor och trädgård. Kerstin har, tidigare med sin och Bos kolonilott och nu med den egna trädgården runt huset i Bärby hage, visat, att pappas (och mammas!) känsla för odling och skönhet har förts vidare till henne. Och Viggo tycks gå i sina föräldrars fotspår, även i det här avseendet.

TILLBAKA TILL STABBYSKOGEN

Efter att Viggo och jag hade varit hos frisören igår skulle vi cykla och plocka blommor, och Viggo fick välja vart vi skulle. Stabbyskogen valde han. När vi bodde i lägenheten hade vi Stabbyskogen inpå knuten och var alltid där. Viggo var så lycklig när vi kom dit igen. Han hittar överallt. Hoppande och springande ropade han förtjust: “Nu tar vi den här stigen, mamma. Den här stigen är så fin. Och den här är gullig, och den är rolig.”

Jag plockade en bukett med mandelblom, gullvivor, vitsippor, daggkåpa, syren, förgätmigej, humleblomster, ängssyra, smörblommor, gökärt, liljekonvaljer, blåbärsris och midsommarblomster i knopp. Viggo tycker att liljekonvalj är ett så vackert namn. Han kan många blommor efter otaliga blomplockningsturer och läsande av Måns och Mari-böckerna och Ellens blombok. Jag älskar verkligen att plocka blommor. Det är en sån lycka. Hjärtat slår små volter.

Så långt Kerstin. Till det skrev jag följande kommentar:

Stabbyskogen och gärdena utanför lever i mitt hjärta.

När jag som student kom till Uppsala hösten 1959, hade jag aldrig tidigare bott i en stad. Ibland blev längtan efter landet svår. Jag hyrde rum på Jumkilsgatan, inte långt från Stabby gärde, så det var dit ut längtan efter blommorna och träden och komockorna förde mig.

På den tiden fanns det ännu kohagar strax utanför skogen. Där plockade jag blommor, kryssandes mellan korna.

***

Till Stabby kom jag även sen, när jag hade flyttat till rivningslägenheten i hörnet av Kungsgatan och Linnégatan, att ha ett särskilt förhållande. Laboremus skaffade sig lokal i källaren på Tiundagatan 37, så jag var där ofta, ibland flera gånger i veckan. På lördagarna spelade ett gäng laboremiter fotboll på gärdet utanför Stabbyskogen – inte jag, men jag var där och sniffade likt tjuren Ferdinand på blommorna under korkeken. (En gång när Laboremus skulle ha julfest på Västgöta och det ännu inte var snö, var jag i skogsdungarna längre ut och plockade rönnkvistar med rönnbären kvar och annat liknande att ha på festborden.)

***

Låt oss gå längre tillbaka i tiden.

Under pojkåren i Juniskär visade jag ett för pojkar, då för tiden, ovanligt intresse för blommor.

Längs bäcken, som skär genom ett hörn av tomten, byggde jag en stenmur, och utrymmet bakom fyllde jag med jord: se där en självvattnande rabatt! Jag köpte nästan alla sorters blomfröer, som då fanns att köpa, och sådde dem huller om buller. Någon så sprängfull blomrabatt har jag aldrig senare sett. Blommorna stod tätt, tätt; ogräset fick väl helt enkelt inte plats mellan blommorna. (Fast kanske ändå: Jag minns en norrländsk sommarnatt av det där slaget, då natten nästan är dag, då jag stod där och rensade min rabatt.)

Jag älskade långpromenader runt Juni, Nyland och Flintåsen och sen tillbaka till Juniskär, särskilt när det nyss hade varit regn och luften ångade av markernas dofter. Nästan alltid kombinerade jag de här promenaderna med att plocka en stor bukett ängsblommor med hem till mamma. Men ibland också mindre buketter av till exempel styvmorsviol, en av de vildblommor jag älskar mest.

I Juni finns en lövträdsomgärdad bergknalle, där det, ner mot de åkrar som hörde till Norbergs gård, växer liljekonvalj och gökärt. Och där finns en väldig hägg. Jag har många gånger legat i gräset under den som bedövad av häggens söta doft och låtit solljuset spela mot ansiktet genom häggens gröna blad och vita blom.

Dit tog jag en sommar många år senare också Birgitta.

På ett ställe längs den här vägen, där Juni övergår i Nyland, finns en hasselbacke, där det växer gullvivor.

På ängsmarken nedanför brukar det, lite senare på sommaren, finnas gott om blåklockor.

Bland de FiB-böcker jag sålde i de här trakterna fanns en underbar bok av Alf Pröysen, “Trastsommar” (”Trost i taklampa” på norska). Det är en av de vackraste sommarböcker jag har läst, inte sämre av att där finns ett antal av Pröysens visor med noter och allt.

Boken handlar om en flicka som återvänder hem, på sommaren. Hon kommer i det hon kallar “blåklocksveckan”.

Det är en underbar metafor för det vi i minnets dunkel söker i vårt yngre förflutna.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-05-25 10:49 #

***

AKTUELLT I POLITIKEN (s)

Jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) 1974-1983. Under min redaktörsperiod gjordes detta partiorgan om till ett socialdemokratiskt familjemagasin, givetvis fortfarande med artiklar om poltik, ledare och annat opinionsbildande material men nu också med allmän och blandad läsning, originalnoveller skrivna av framstående svenska författare, illustrerade av Sveriges bästa tecknare, recensioner av böcker, skivor, barnkultur med mera, uddiga cartoons, mediakrönika samt serier.

Gensvaret från läsarna var stort – vi hade som bäst mer än 140.000 prenumeranter på denna fjortondagarstidning – och jag och redaktionen ville gå vidare efter den utstakade kursen, göra tidningen till något av gamla Folket i Bild, om än med ett större inslag av politiskt material än vad gamla FiB hade haft. Detta fordrade fler sidor och mer fyrfärg än vad vårt tryckavtal med LO-ägda Tiba medgav.

Vi hittade då ett tryckeri, Arbetets före detta civiltryckeri, som kunde erbjuda oss just detta: fler sidor, mer fyrfärg, offsettryck -allt till ett billigare pris. Företaget tryckte till och med gratis upp ett provnummer åt oss.

Jag gick då till tidningens ägare, det vill säga partiets VU, med offert och provnummer. Till att börja med var alla entusiastiska. Ända tills att LO-ordföranden Gunnar Nilsson, som normalt inte så ofta deltog i VU-sammanträdena, började humma om rörelsens samlade resurser. Då bordlades, tvärt, ärendet. Och så vitt jag vet, är det fortfarande bordlagt.

Jag är född publicist och hade dittills inte haft några planer på att lämna Aktuellt i politiken. Tvärt om ville jag utveckla tidningen vidare. Men nu tappade jag arbetslusten. Så när den nye partisekreteraren Bo Toresson kom och erbjöd mig jobbet att biträda honom i hans kansli, tackade jag ja, fast med tungt hjärta.

Min avskedsledare i Aktuellt i politikens julnummer 1983 (nummer 21, 15 december) hade rubriken

TAL I EGEN SAK:

I Aktuellts ledare har jag under mina nio år som chefredaktör, efter bästa förstånd är det säkrast att tillägga, försökt föra partiets åsikter till torgs. (”Det händer” på sidan bredvid är däremot en spalt där mina egna fobier och tankar och upplevelser och minnen har fått husera fritt.) Naturligtvis har det skett med personliga nyanseringar och med stark respektive mindre uttalad tonvikt på det ena och det andra.

Men i huvudsak har jag försökt leva efter en princip som Herbert Söderström – på den tiden jag vikarierade på Örebro-Kuriren – formulerade, när jag kritiserade dåvarande Aktuellt: Någonstans måste man ju också få reda på vad p a r t i e t tycker. Vad alla andra tycker får man ju veta överallt annars, i andra tidningars ledare, på nyhetssidor och i debattartiklar.

Låt mig genast säga att partiet, Aktuellts ägare, inte har försökt dirigera vad jag har skrivit på ledarplats eller vad som i övrigt har införts eller inte införts i den här tidningen. Jag har aldrig i förväg (och faktiskt inte heller i efterhand) fått synpunkter på vad jag borde skriva eller inta för ståndpunkter. Jag har inte heller självmant i förväg diskuterat innehållet i ledare med någon. Det existerar i själva verket inte ens en skriven instruktion för tidningen.

Inte heller handlar det om självcensur. Saken är mycket enklare. Om jag inte i de flesta viktigare frågor själv stod på ungefär samma linje som partiet – i meningen beslut av partikongress och partiledning och så vidare – hade jag aldrig låtit mig anställas som chefredaktör på Aktuellt eller dessförinnan på socialdemokratiska partistyrelsen. Sexton år i partiets tjänst, med fortlöpande inblick i VUs och partistyrelsens arbete, har också lärt mig att man för det mesta, om man har tillgång till samma fakta och delar värderingar, relativt lätt kommer fram till en enig ståndpunkt.

Tidningen har även på andra sätt – genom att i reportage och intervjuer ge information om partiets politik, genom att ge fakta och argument – försökt tjäna partiets intressen. Någonstans bör man ju få en sammanhängande bild av partiets politik: innehåll, bakgrund, värderingar och så vidare.

Min åsikt – och jag är beredd att få kritik för den från journalistkolleger som ofta företräder en annan linje – är att organisationstidskrifter som Aktuellt i första hand ska spegla huvudfåran i de ståndpunkter som är organisationens, ägarens.

Det vore att sticka huvudet i busken att inte inse att den uttryckliga avsikten med dem är att de ska vara språkrör och informationskanaler.

Det betyder inte att Aktuellt har väjt för debatt. Debattartiklar (”Jag tycker”) och insändare har aldrig stoppats av politiska skäl; insändaravdelningen har för övrigt införts under min redaktörsperiod. När debatten om löntagarfonder stod som hetast införde vi mot partilinjen kritiska artiklar av Nils Elvander och Walter Korpi. Under folkomröstningen om kärnkraft infördes inlägg av företrädare för andra ståndpunkter än den som partiet företrädde. Självfallet har också en kolumninst som Jonas Sima haft fullständig frihet att skriva vadhelst han har velat.

Till de problem jag som chefredaktör har fått leva med är den glesa utgivningen och den långsamma djuptryckstekniken och de blygsamma resurserna (summa två reportrar, för att ta ett exempel). Det säger sig självt att man med sådana förutsättningar inte kan ha några realistiska ambitioner att bli nyhetstidning. I själva verket tar det i allmänhet cirka en månad från det att vi beslutar oss för att skriva om något till dess att artikeln i den färdiga tidningen når läsaren.

Vi har följaktligen försökt anpassa den redaktionella policyn till förutstättningarna. Vi har gjort mer av seriös veckotidning än av nyhetstidning: med reportage, personintervjuer, faktabakgrunder, noveller, serier, kulturmaterial.

En hel del av detta har också varit av, tror jag att jag törs säga, hög kvalitet. Bland novellillustratörerna under de nio år jag har haft ansvar för tidningen återfinns till exempel de flesta av Sveriges bästa tecknare. Aktuellts politiska cartoons har likaså varit både många och uddiga. Vi har över huvud taget använt oss av skämtet som vapen; Aktuellts ”Korta meningar” hör fortfarande till de mest citerade enskilda avdelningarna i svensk press.

Till den här ambitionen – att göra Aktuellt som ett socialdemokratiskt familjemagasin – vill jag avslutningsvis också knyta en anmärkning av besvikelse. Aktuellt har i andra media och på till exempel kultursidorna sällan fått någon respons för strävandena att göra en seriös veckotidning; man har stirrat sig blind på vår funktion av partiorgan. Partiapparaten har inte heller alltid visat entusiasm för just de här inslagen: ”Om du tror att du kan sälja Aktuellt med hjälp av aldrig så läsvärda noveller tar du fel”, sa en ombudsman en gång.

Nåväl, nu kommer nya kvastar och kanhända nya uppfattningar. Jag önskar lycka till på färden.

Själv får jag nya uppgifter. Jag tackar för mig. Det är dags att ta kepsen och gå.

Enn Kokk

I den kåserande spalten ”Det händer” – enligt en läsarundersökning tidningens mest lästa inslag och något av en blogg före bloggeran – gav jag en ännu mer personlig kommentar till att jag lämnade tidningen:

DET
HÄNDER

…att jag får frågan om jag gör den tidning jag egentligen skulle vilja göra.

Svaret är nej.

Missförstå mig nu inte. Aktuellt är en tidning med många förtjänster, även om jag gör en bedömning från strikt personliga utgångspunkter. Men Aktuellt är en kompromiss. Aktuellts innehåll är betingad av tidningens funktion. Det är ingenting märkvärdigt med det – Aktuellt är ju faktiskt inte min personliga tidning.

Naturligtvis innehåller Aktuellt många element som är uttryck för mina egna ambitioner som chefredaktör: novellerna, Spegeln, den här spalten, allmänreportagen och personporträtten, Jonas Simas bevakning av media, Brokiga Blad och matsidorna i julnumren, barnkulturen, serierna.

Hade jag kunnat hade jag gjort Aktuellt fullt ut till ett socialdemokratiskt familjemagasin. Med veckoutgivning och minst dubbelt så många sidor (och gärna tredubbelt), offsettryck, genomgående i fyrfärg, med större redaktionella resurser. Jag skulle ha döpt om tidningen till ”Aktuellt magasin”.

Helst av allt skulle jag vilja göra en veckotidning som tar läsarna på allvar men för den skull inte är gravallvarlig. Med kritiskt samhällsreportage, debatt och mycket material om politik, men också med ett par-tre noveller och ett par följetonger, mänskliga och personinriktade inslag, kåserier och skämt, massor av spännande och roliga serier, pristävlingar, bred kulturbevakning, hem och trädgård och mat och så vidare.

En tidning som inte är fördummande som den kommersiella veckopressen, inte smal som ETC, inte präktig som VI, inte så fylld av pliktmaterial som Aktuellt, inte aggressiv och tung som LO-tidningen, inte målgruppstillverkad av reklammakare som den havererade Reportage, inte tråkig och sekteristisk som FiB/Kulturfront.

Men vem vill ge ut sen sån tidning?

Ta det som en platsansökan!

Den tidning som, hittills, har stått mitt hjärta närmast är gamla Folket i Bild, för vilken jag slet som ombud under pojk- och tonåren.

Å, gamla FiBs julnummer som jag sålde rödnäst och med frusna tår i gårdarna i och runt Juniskär.

God jul och gott nytt år på er förresten! Mitt hjärta är med er även i fortsättningen.

Enn Kokk

Epilog:

Mycket snart ändrade min efterträdare, Håkan Quisth, tidningen till att åter bli en mer renodlad politisk tidskrift. Och under Ove Anderssons chefredaktörskap har Aktuellt i politiken, en så kallad nyhetstidning med under 10 000 exemplar i veckoupplaga, bara namnet gemensamt med den tidning vi gjorde på min tid.

***

ESSBJÖRN OCH RUNE ANDRÉASSON
SERIERNA I AKTUELLT I POLITIKEN: LILLE RIKARD OCH HANS KATT, FELIX OCH MAFALDA

Bos blogg – länk finns här intill – publicerade jag i januari, när det var aktuellt med prenumeration på Bamse åt Viggo, tre år, följande:

Bamse fanns givetvis hemma hos oss, när barnen var små. Även Rune Andréassons andra serietidning Pellefant.

Det finns borgare som har skällt Bamse för att vara kommunist. I själva verket var han socialdemokrat.

Men låt oss börja från början.

1976 förlorade socialdemokraterna valet, efter årtiondens regeringsinnehav. Min “blogg”, som Kerstin kallar det, “Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 17/1976, handlar om natten då vi förlorade valet:

DET
HÄNDER

…att motgångar inte känns rättvisa.

När vi åkte bussen ut till valvakan på Rönneberga kom första förebudet om att Sverige nu ska förvandlas till krämarbod. Klockan 20.34 klistrades moderaternas stortavlor om i centrala Stockholm. “Sveriges mest köpta stereo” ersatte “Sverige är värt en bättre regering”.

* Sverige hade redan en utmärkt regering. Den lämnade efter sig ett välskött land.

Socialdemokratins valarbetare, från partiledningen till alla dem som nötte trappor och slickade kuvert, har gjort ett fantastiskt fint jobb.

Ändå förlorade vi.

Många tycker det är bittert. Många är ledsna.

Det är klart att inte heller partiledningen känner någon glädje över valutgången, fattas bara annat.

Men den har inte slängt in handduken!

Visst var dom ledsna över att behöva gå precis när vi har så mycket att ge av praktiska reformer, viktiga för de breda lagren av svenska folket. Och varför skulle man hyckla om att det under kvällens lopp förekom en och annan stram mun, kanske till och med ett och annat blankt öga?

Men där fanns mer av både stridsvilja och humor.
Ingvar Carlsson till Gunnar Sträng 00.57: “Nu får borgarna göra budgeten. Då slipper vi gräla med er. Nu kan vi väl vara vänner?”
Birgitta Dahl till samme Sträng 01.30, då Gösta Bohman var i TV: “Nu kommer din folkpension att bli skattefri.”
Sträng snabbt tillbaka: “Då kan vi gå på krogen.”
Och när Per Ahlmark försäkrade TV-tittarna, att en borgerlig regering skulle arbeta i nära samverkan med löntagarorganisationerna log Gunnar Nilsson hult och sa: “Det ska bli intressant det här.”

* Nästa morgon ligger dimman i stora sjok över Rönneberga. När vi går till bussen nere på vägen rivs plötsligt dimmorna sönder och solen bryter fram. Tvärs över hagmarken på andra sidan vägen rusar en fårahjord. Det känns som en hallucination.

Senare på dagen har vi funktionärssammanträde på Sveavägen 68. “Vi ska jaga dom runt väggar och tak”, avslutar partisekreteraren.

Kamrater läsare, valrörelsen har börjat.

Enn Kokk

Det här numret av Aktuellt i politiken (s) har på omslaget ett kuvert med en originalteckning av Rune Andréasson: En Bamse med stridslysten min springer mot posten med ett kuvert, ställt till Socialdemokraterna, 105 60 Stockholm. I en pratbubbla ropar han: “Kom igen!” och bakom honom följer i en rad Lille Skutt, Pellefant och Lille Rikard – vi hade för övrigt Rune Andréassons “Lille Rikard och hans katt” som baksidesserie under hela min tid som chefredaktör.

På omslaget återgers också det kortfattade innehållet i kuvertet: “Vill bli medlem av SAP. 20.9.76. Rune Andréasson, Kalvlyckevägen 1, 260 40 Viken.”

Rune var för övrigt inte ensam om den här handlingen. Det formligen strömmade till nya medlemmar som en reaktion på maktskiftet.

Vi på redaktionen tyckte, att det här var så roligt, att vi kontaktade Rune och frågade, om Bamse inte kunde få bli tidningens symbol. Just det ville Rune inte – han hade som princip, att Bamse inte fick användas i reklamsammanhang – men han ritade bums en mycket snarlik björn med en s-pil på magen åt oss, ett slags kusin till Bamse, att användas av tidningen.

Vi utlyste en läsartävling om namn på den nya björnen och fick in massor av förslag. Det vinnande förslaget, Essbjörn, hade sänts in av sjuåriga Cyrilla Schörer från Vällingby – hennes mamma var aktiv sosse, och hon läste regelbundet Lille Rikard och hans katt i Aktuellt i politiken.

– Jag döpte honom till Essbjörn, för att s står för socialdemokraterna. Och så var det en björn, förklarade hon.

Essbjörn förekom sedan i många år i tidningen, framför allt som ständig demonstrant i plockavdelningen Apropå, senare omdöpt till Aktuellt magasin; texten på plakatet han bar på ändrades från nummer till nummer. Essbjörn förekom också i tidningens reklambroschyrer, på en T-tröja och en frisbee som vi sålde och så vidare.

Många år efter det här, när det åter igen var socialdemokratisk regering och Rune, med all rätt, var förbannad på att denna i ett ekonomisaneringsprogram föreslog sänkt u-hjälp, tog vi bort Essbjörn, av respekt för Rune och hans åsikt, inte för att han på något sätt hade kommit ihop sig med oss på tidningen.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-20@ 12:56 #

***

Den 16 februari 2006 fick jag följande e-postmeddelande från Simon Bülow, som hade hittat mitt inlägg om Bamse och Essbjörn via nätsökning:

Hej Enn Kokk!

Jag är frilansande Bamsetecknare och läste idag din bloggkommentar om Rune Andréasson på bo.gstromberg.nu:

http://bo.gstromberg.nu/?p=174

Ämnet har intresserat mig. Vet du ungefär hur mycket Rune Andréasson tecknade för er? Jag har sett totalt tre Essbjörn-teckningar vad jag kan komma på. Var det nya teckningar för varje produkt, eller ett par teckningar som återkom? Efter att ha läst din artikel i om Helga Henschen i Parnass har jag också funderat på om det var någon annan tecknare som inspirerade Rune att ställa upp på ett sådant sätt. (Som du säkert vet tecknade både Rune och Helga i barntidningen “Tuff och Tuss” under 50-talet, men det kanske är en långsökt tanke.)

För några år sedan träffade jag din efterträdare på “Aktuellt i Politiken”, Håkan Quisth, och fick höra om samarbetet med Rune Andréasson som pågick en bit in på Quisths tid som AiP:s chefredaktör. Quisth hade själv ingen personlig kontakt med Rune Andréasson. När Rune ville att Essbjörn skulle tas bort fick Quisth reda på det av Rune endast via brev (som också refereras i texten vid den sista Essbjörn-teckningen – se bifogad bild från AiP nr 2/84). Eventuellt hade Rune Andréasson mer kontakt med någon annan, minns jag att han sa. Jag tolkar din text så att du var inblandad vid detta tillfälle. Stämmer det? Var borttagandet då tänkt att bli permanent?

Quisth visade mig att tidningen genomgick en tämligen omfattande förvandling från familjetidning till en mer facktidningsinriktad publikation i och med nr 9/84 (då man även började betona Politiken istället för Aktuellt i titeln). En del inslag upphörde på grund av att de inte riktade sig till målgruppen, däribland “Lille Rikard och hans katt” (mitt i det äventyr som pågick fram till och med nr 8/84!). Hur som helst avslutades publiceringen av serien utan att Rune Andréasson varit inblandad i det. Enligt Quisth skulle Essbjörn, om den hade fortsatt, också den tagits bort efter tidningens nya inriktning. Delar du den bedömningen? Tror du det har påverkat att figuren aldrig återkom? Eller fanns det någon annan anledning till det som du ser det?

Kungliga Bibliotekets databas visar på att Rune Andréasson troligen också ritade en Socialdemokratisk valaffisch 1982. Har du något minne av det? Hade du fortsatt kontakt med Rune efter AiP-tiden – exempelvis då Bofors döpte sin robot till Bamse mot Runes protest, eller när han gick över till mp på 90-talet?

Med vänlig hälsning
/Simon Bülow,
Karlskrona

***

Den 22 februari 2006 fick han följande svar:

Hej Simon!

Kul att du uppmärksammade den här bloggkommentaren.

Bakgrunden och händelseförloppet finns ju i den. Men här några svar på och kommentarer till dina kompletterande frågor:

Rune gjorde ett antal original åt oss – jag minns inte exakt hur många – för fortsatt reproduktion i olika sammanhang. Den vanligast förekommande varianten var Essbjörn med demonstrationsplakat, där ny text författades av oss på redaktionen för varje nytt nummer. Alternativt kunde han uppträda med bildtext med pratminus – i dessa fall kunde den tecknade björnens minspel, allt beroende på budskapet, uttrycka glädje, jubel och ilska. Vi behövde aldrig kolla med Rune, vilken aktuell text björnen försågs med. (Han fick givetvis tidningen och hade haft möjlighet att protestera i efterskott, men så skedde aldrig.) De här återkommande publiceringarna förekom på plockuppslaget “Aktuellt magasin”. Sen förekom Essbjörn också i olika varianter på reklambroschyrer, i annonser, på en kaffemugg, på en frisbee, på en T-tröja och i lite olika redaktionella sammanhang.

Brytningen med Rune kom efter min redaktörstid, som upphörde vid årsskiftet 1983/1984. Jag skrev under 1984 fortfarande recensioner för tidningen men fanns inte kvar på redaktionen, däremot i samma hus (eftersom redaktionen var inrymd på partiexpeditionen med adress Sveavägen 68 och jag hade flyttat över till partisekreterarens kansli). Runes reaktion gällde ett inslag i statsbudgeten 1984, lagd i början av januari, och hans brev publicerades i nummer 2, daterat 26 januari 1984. Som jag minns det, underrättades jag om Runes brev och sa då, att Rune som gammal medarbetare förtjänade respekt och att hans ställningstagande därför borde offentliggöras i tidningen.

När det gäller Tuff och Tuss och Helga Henschen, tror jag du är inne på fel spår. I och för sig förekom Bamses föregångare “Teddys äventyr” i den barnserietidning, som fick sitt namn efter Helgas och Gösta Knutssons gemensamma serie, men det här var mer än tio år före Helgas partipolitiska engagemang i KSF.

Helga hade jag själv, som framgår av Parnass, samarbetat med sen sent sextiotal – bland annat spelade jag en aktiv roll vid tillkomsten av hennes bildbok “Min gröna dröm är röd”. Jag har alltid varit mycket intresserad av bilder – märk alla framstående politiska tecknare jag knöt till Aktuellt i politiken under min redaktörsperiod – men också av serier. Du kan läsa om det senare i Thomas Storns kapitel om Förlagsaktiebolaget Hansa i “Svensk seriehistoria – första boken från Svenskt seriearkiv” (Seriefrämjandet, 2005).

När jag 1974 blev chefredaktör för Aktuellt i politiken, gjorde jag om tidningen till ett samhällstillvänt familjemagasin i gamla Folket i Bilds anda; jag hade i unga år under en mycket lång period varit FiB-ombud. Tidningen kom nu att förstås fortfarande innehålla politik men också allmänreportage, personporträtt, noveller, lyrik, recensioner – och serier.

Jag lanserade där Quinos “Mafalda” på svenska – under långa perioder fick vi översätta stripparna själva, till och med från spanska. Två svenska serier för lite olika åldrar infördes också, Jan Lööfs “Felix” och så Rune Andréassons “Lille Rikard och hans katt”, som gick på omslagets baksida. Det senare rörde sig förstås om återpublicering av gamla avsnitt, som vi köpte genom Bull´s, men Rune fick självfallet i egenskap av upphovsman fortlöpande tidningen, från det att Lille Rikard började införas i den 1974. Han kände alltså väl till tidningen och vad den publicistiskt stod för, när vi 1976 tog kontakt med honom i björnfrågan.

Det är självfallet, att Håkan Quisth, inne på sitt andra nummer av Aktuellt i politiken, aldrig hann ha kontakt med Rune. Quisth förstod sig heller aldrig på serierna i tidningen eller för den delen på familjemagasinssatsningen och drog följaktligen undan för undan ner på noveller, serier och annat liknande. Det där att avbryta publiceringen av Lille Rikard mitt i ett pågående avsnitt var nog det allra mest korkade han gjorde i den vägen. Och sen ändrade han ju, som du har noterat, helt inriktning på tidningen. Dagens Aktuellt i politiken har för övrigt bara namnet gemensamt med den tidning jag gjorde…

Jag är född publicist, skulle man kunna uttrycka saken, och när jag hösten 1983 gick över till partisekreterarens kansli, gjorde jag det inte med lätt hjärta. Jag skulle gärna ha velat fortsätta med redaktörsjobbet – ingen puttade mig heller från det jobbet – men jag var frustrerad.

Min ambition var att utveckla tidningen ännu mer åt Folket i Bild-hållet, vilket fordrade fler sidor och mer fyrfärg än vi kunde få inom ramen för vårt tryckeriavtal med LO-ägda Tiba. Tidningen Arbetets civiltryckeri, som ville utvidga och stå på egna ben, erbjöd oss ett tryckavtal, som, för billigare pris, skulle ge oss fler sidor samt fyrfärg (i offset i stället för djuptryck) och tryckte till och med gratis ett provnummer. Med detta plus offerten gick jag till ägaren, alltså partiets VU, där alla hurrade – till dess att LOs ordförande Gunnar Nilsson (som annars sällan var med vid sammanträdena) började humma om rörelsens samlade resurser. Därefter bordlades ärendet snabbt, och så vitt jag vet är det fortfarande bordlagt.

I och med det tappade jag arbetslusten. När sen Bo Toresson erbjöd mig att i stället börja jobba i partisekreterarens kansli, tackade jag följaktligen ja, om än med tungt hjärta.

Någon Rune Andréasson-affisch från 1982 minns jag uppriktigt sagt inte. Jag har kollat i partiets verksamhetsberättelse, där de centrala affischerna finns avbildade, och där finns ingen tecknad affisch med. Kan det ha varit en lokal valaffisch från Skåne? (Helga Henschen gjorde till exempel lokala valaffischer för socialdemokraterna i Sundbyberg, där hon bodde.)

Runes vidare öden i politiken känner jag inte till; vi hade mycket lite personlig kontakt redan under våra år av samarbete (främst kanske för att han bodde nere i Skåne), och vi träffades inte sen heller. Så sent som i nummer 13 valåret 1982 av AiP (26 augusti) var Essbjörns budskap: “Maskrosor tycker jag inte om. Tacka vet jag röda rosor!” Inte heller då hördes Rune av med några invändningar mot det av redaktionen formulerade budskapet. Vad som fick honom att ändra sig på den punkten vet jag ingenting om.

Varmaste hälsningar

Enn Kokk

***

24 februari 2006 kom följande svar:

Stort tack för denna upplysande redogörelse! Nu har jag en klart bättre bild av hur det gick till.

Affischen borde jag helt enkelt beställa en kopia på (den är enligt kataloguppgiften signerad “RA” och “[t]roligen illustrerad av Rune Andréasson”, vilket ju inte behöver betyda någonting). Beträffande Runes vidare öden i politiken bifogar jag den teckning som publicerades i samband med en intervju i tidningen Förskolan 1996. Runes sista fullbordade Bamse-bok (postumt utgiven 2002) avslutas med en stor bild på Skalman omgiven av en mängd referenser till olika författare, vetenskapsmän, historiska citat och dylikt, däribland några maskrosor. “[A]tt maskrosor är Miljöpartiets partisymbol är nog ingen slump” skriver Mårten Melin i efterordet till Bamsebiblioteket vol. 14 (2005). Inte helt konkret men ändå rätt talande bildexempel.

Vänligen
/Simon Bülow

KORTA MENINGAR OCH BROKIGA BLAD

När jag 1974 tog över chefredaktörskapet för Aktuellt i politiken (s), var tidningen förvisso läsvärd – men väldigt gravallvarlig.

Enligt min mening kan inte tillvaron, ej heller politiken, speglas rättvist, om man inte också använder sig av allt från hjärtevarm humor till ironi och bitsk satir. Jag knöt alltså till ledarsidan tecknare som Lars Olsson, Sture Åkerström, Åke Eriksson och Aake Nystedt. Jag började skriva mycket personligt hållna ledarsideskåserier, ”Det händer”, som snart – enligt en läsarundersökning – visade sig vara tidningens mest lästa enskilda inslag. (Det är den här avdelningen min dotter Kerstin har karaktäriserat som en blogg före bloggarnas tid.) Och jag introducerade under rubriken ”Korta meningar” bitska, roliga och ibland rent absurda kortkommentarer. Följande återgavs i snart sagt varenda svensk tidning: ”Riv mejerierna. Nej till kärnmjölk!”.

Det senare lockade en före detta reklamman, Björn Jensen, till att börja medarbeta i tidningen. Han levererade kortisar en masse, ofta lite osorterade – men efter min sovring och ibland bearbetning kom de bästa in i tidningen. ”Korta meningar” avancerade till att bli en av de på de andra ledarsidorna mest citerade avdelningarna i svensk press.

Det här slog så väl ut, att jag fick blodad tand. I julnumret (nummer 20) 1977 – jul- och förstamajnumren trycktes i fyrfärg – introducerade vi den nya avdelningen ”Brokiga blad”, fyra sidor med lättsamt och uddigt material: korta skämt, skämtteckningar, kåserier och liknande. (Brokiga blad återkom sedan i Första maj- och julnumren, men försvann ur tidningen, när den vid årsskiftet 1979/1980 bytte chefredaktör. Gravallvaret återställdes.)

Tor Lindmark tecknade vinjetten, ett fantastiskt färgfyrverkeri med inmonterade kända och okända figurer.

När det gällde kåsörer, vände jag mig allra först till DNs Eld, Erik Lundegård, som verkligen inte hade något att invända mot att medarbeta i en socialdemokratisk tidning. (Jag fick för övrigt också, vilket jag har berättat om i ett annat sammanhang, Red Top, Lennart Nyblom, att entusiastiskt ställa upp i en valvisejury.) Erik Lundegård illustrerade själv sina kåserier. Han medverkade sedan i flera år men avlöstes mot slutet av Max Lundgren och även Bosse Gustafson.

Bland tecknarna på avdelningen fanns dels de ovan nämnda ledarsidestecknarna – jag vill särskilt framhålla Lon, Lars Olsson – men också kända skämttecknare som Håven (H V Nilsson) och Larserik Eriksson. Här är en Lars Olsson: en blå gubbe à la röntgenbild med ett vitt moderat-M i magen. Text: ”Kan det vara binnikemask?” Också Tor Lindmark bidrog, bland annat med en fantastisk bild av dåtidens borgerliga partiledare, tecknade som muminfigurer. Text: ”Det där, lilla barn, är Mumlingtrollet, och det där är lilla My, men vad är det där för en ruskig figur?” (Figurerna har drag av Fälldin, Ahlmark och Bohman.)

Kortisarna var av samma slag som på ledarsidan, alltså formulerade av Björn Jensen, ibland mig, ibland av oss båda i förening:

”Snart får vi så knapert att vi måste dra ner i regeringen.”

”Nya verksamhetsformer krävs inom partiet.
Dårslag?”

”Greve Dracula var på sin tid (liksom Bohman i dag) en missförstådd personlighet.
I själva verket var han blodgivare.”

”Alltinget på Island, Folketinget i Danmark, Stortinget i Norge.
Och Dagtinget i Sverige.”

”Centerlöftenas halveringstid är bara fjorton dagar, och snart kan man inte ens mäta resterna från det stora utsläppet 1976.”

”Dom som verkligen har stora invandrarproblem det är indianerna.”

”Allting flyter – borde vi inte ha ett simborgarmärke som partimärke i stället för en ros.”

”Se upp tjejer! Vägen mellan disko och diskho kan vara kort.”

”Tomten behövs för att hålla julen i gång.”

”Nu finns det ett P-medel som man ska spraya i näsan.
Man frågar sig oroligt var man ska spraya sig mot snuva.”

”Hur många tår går det på en engelsk fot?”

”Engelsmännen firar tomten genom skorstenen.”

”Kaffegök med vodka heter Kaskenkorva.”

”Den progressiva rocken vänder inte kappan efter vinden.”

”Beroende på ett tryckfel borstar många tänderna med flugor.”

”Ända sen hunden dog har vi haft obesprutade grönsaker i våran trädgård.”

”Mae West – det var inte flickan med de underutvecklade länderna.”

”Hur många bigotta borgare går det på en kälke?”

”Idealister – det är lättmargarin det.”

”Jovisst, jovisst – men vem fan har hört talas om dyra vitsar.”

Björn Jensen och jag skrev tillsammans också ”Pyttans nya alfabet”. Några exempel:

Centerismen är en lära
som står får och kossor nära.

Långt från hus med täppa till
Friggebo jag sätta vill.

Werner stärker VPK
hans parti har blivit två.

Ända fram ej nådde han
det han nådde, det försvann.

***

TILL MINNET AV OLOF PALME

På mordkvällen måste vi ha hört till de första som fick kännedom om attentatet – vi hade ännu inte gått och lagt oss. Det kan ha haft att göra med att vi alltid, även under Birgittas tid som statsråd och talman, har haft en öppen telefonlinje. TT ringde upp Birgitta och bad om en kommentar till att Olof Palme hade skjutits på öppen gata.

Birgitta blev helt chockad och ville förstås kontrollera, att hon inte var utsatt för ett makabert skämt, så hon bad – för att kunna kolla att det verkligen var TT – att själv få ringa upp. Tyvärr var det inget skämt. TT bad sen också om ursäkt för det brutala sätt hon blev informerad på om Olof Palmes död.

Vi ringde därefter partisekreterare Bo Toresson, min chef, och väckte honom; han hade då ännu inte fått reda på vad som hade hänt. Jag var ansvarig för VU-sammanträdena, så på hans begäran började jag ringa runt till medlemmar i verkställande utskottet för att kalla dem till sammanträde nästa dag. Birgitta ringde efter taxi och åkte omedelbart i väg till Rosenbad, där regeringen undan för undan samlades. (Uppsala Taxi tog för övrigt aldrig betalt för den stockholmsresan.)

Från tiden därefter minns jag, för att fortfarande hålla mig till de rent personliga upplevelserna, overklighetskänslan som infann sig, när jag på morgnarna drog upp persiennerna i vardagsrummet: rakt under fönstret stod en polisbil på vakt. Det här tog sig också uttryck i att Birgitta, om hon så skulle gå upp till Konsum uppe vid Torbjörns torg, åtföljdes av beväpnad eskort.

Det har sagts förut, men det blir inte mindre relevant för det: det här skottet gjorde inte bara slut på Olof Palmes liv utan ändade också det vi dittills hade ansett vara Sverige.

Som Stefan Sundström sjunger i “Nån har slagit upp ett hål” på CDn “VitaBergsPredikan” (MNW 261, 1994): “Sen Palme gick på bio / har allt blivit som på film”. Refrängen lyder:
“Nån har slagit upp ett hål
och utanför står änglarna på rad.
Nån har slagit upp ett hål,
nu faller alla stjärnor över stan.”

Text och noter kan man hitta i Thorstein Bergmans politiska antologi “Människans röst” (P M Bäckströms förlag, 1994).

Olof Palme är utan tvekan den socialdemokratiska partiledare, som har stått mitt hjärta närmast. Och hur skulle man kunna komma till någon annan ståndpunkt, om man, som jag, har hjärtat till vänster?

Under hans ordförandeskap i programkommissionen var jag, i egenskap av huvudsekreterare i kommissionen, med om att skriva mitt första partiprogram, det som antogs av partikongressen 1975. (”Vilket rött program!” utbrast en häpen och imponerad Yvonne Hirdman vid ett programseminarium många år efteråt.) Ett av de finaste programavsnitten, “Den demokratiska socialismen” – tyvärr bortamputerat i det allra senaste partiprogrammet – skrevs av Olof Palme själv en sen natt på Harpsund, när vi i sekretariatet hade kört fast:

“De framsteg som har vunnits genom arbetarrörelsens kamp har befäst socialdemokratins övertygelse, att den fredliga samhällsomvandlingen på den demokratiska socialismens grund erbjuder den enda framkomliga vägen till människornas frigörelse.

Denna samhällsomvandling bygger på mänsklig vilja och mänskliga ansträngningar. Denna frigörelse måste vi genomföra i ett samhälle som är starkt beroende av en omvärld präglad av stora motsättningar, av förtryck och ofrihet, av starka kapitalistiska intressen. Den ska genomföras på den demokratiska övertygelsens väg under öppen debatt och under den hänsyn och respekt för andra uppfattningar som hör demokratin till.

Denna väg kan synas mödosam och tidskrävande. Den medför emellertid den helt avgörande fördelen att samhällsomdaningen kan genomföras under aktiv medverkan av medborgarna och att dess resultat vinner en fast folklig förankring. Därmed skapas också trygghet för att reformerna blir bestående.

Den demokratiska socialismen bygger ytterst på en tilltro till människornas vilja och förmåga att skapa ett samhälle präglat av gemenskap och mänsklig värdighet.”

Den som vill läsa hela programtexten kan gå till boken “Socialdemokratins program 1897 till 1990″ (Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2001, redaktör Klaus Misgeld, kommentarer till de enskilda programmen av Enn Kokk).

Inför tioårsminnet av Olof Palmes bortgång, 1996, fick jag i uppdrag att leda en arbetsgrupp, som hade till uppgift att ta fram en rad material, som skulle lyfta fram Olof Palmes politiska gärning, också att inspirera till minnesmanifestationer över hela landet.

Jonas Sima gjorde den underbara filmen “Vilja gå vidare”, där filminslag från möten och andra aktiviteter med Olof Palme själv varvades med interjvuer om Palme och hans poltiska gärning.

En bronsbyst, en miniatyr av konstnären Thomas Qvarsebos fina byst i riksdagen av Olof Palme, tillverkades.

Olof Palme kom på frimärke och givetvis på det årets Första maj-märke.

De tidigare utgivna böckerna med tal och texter av Olof Palme gjordes åter tillgängliga: “Politik är att vilja” (Prisma, 1968), “Att vilja gå vidare” (Tiden, 1974) och “En levande vilja” (Tiden, utgiven posthumt 1987). Och ett helt nytt urval palmetexter, “PS Palme själv” (Tiden, 1996) utgavs.

I ytterligare en bok, “Olof Palme – den gränslöse reformisten” (Tiden, 1996), skrev Peter Antman om Olof Palme och välfärdsstaten” och Pierre Schori om Olof Palme i världen.

Slutligen redigerade Sven Ove Hansson en CD, “En levande vilja” (Amigo OP 01, 1996) med några av de mest kända avsnitten ur olika bandade tal av och intervjuer med Olof Palme: jultalet om Hanoi 1972, Diktaturens kreatur 1975, Satans mördare 1975, Barnen och framtiden 1975 och så vidare. På CDn finns också ett relativt tidigt radioanförande om invandrarna (från 1965), där Palme tar avstånd från främlingsfientlighet och rasism. Det är det här anförandet The Latin Kings på sin CD “Mitt kvarter” (Redline Records / Virgin, 2000) har satt musik till, så att Palmes lite staccatoartade tal låter som stillsam rap; låten kallas här “Fördomar 2″.

Runt hela Sverige arrangerades seminarier, möten, minnesstunder, fackeltåg. På ABF-huset i Stockholm hölls fyra föreläsningar om Olof Palme, av Anna-Greta Leijon, Anders Ferm, Harry Schein och Pierre Schori. Och på kvällen den 28 februari arrangerades ett fackeltåg mot våld från Sergels Torg till Norra Bantorget. Där talade Sten Andersson. Och Nationalteatern, de gamla antagonisterna, genomförde en fantastisk hyllningskonsert till Olof Palmes minne.

Jag påminns om det senare av att Tommy Hammarström, revolutionär FNL-aktivist 1968, i dag ledarskribent i Expressen, i dagens tidning (27 september) oförbehållsamt hyllar Olof Palme för hans internationella engagemang.

Två sidor längre fram gör Carl Bildt sitt bästa för att göra reservationer mot det mesta i Palmes politik. Men även han slutar med att säga: “Ändå – det låg ett skimmer över Olofs dagar. Han var en stor poltiker.”

Fast på Aftonbladet kultursida samma dag saknar Lena Sundström, i en recension av Ann-Mari Ekengrens “Olof Palme och utrikespolitiken” (Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2006) uppriktigt Olof Palmes stämma i världen, hans envisa vägran att gå med strömmen. Hon frågar: “Vem vågar säga aldrig – i dag?”.

***

TAL VID MIN MAMMAS BEGRAVNING 1994

Min mamma, Edla Kokk, född som Edla Elfride Sankmann den 13 mars 1915 i den lilla estniska kustbyn Juminda vid Finska viken, dog den 14 februari 1994.

Jag hade talat i telefon med henne – hon låg till sängs hemma – och förstod hur dålig hon var. Trots att hon med svag röst protesterade, lyckades jag dirigera en ambulans till hennes hem i Juniskär, och så kom hon in till Sundsvalls sjukhus. När jag ringde henne dit, blev jag – felaktigt, visade det sig – övertygad om att jag hade lyckats rädda livet på henne.

Mina båda bröder, Matti och Mikko, hann till sjukhuset men lämnade henne i samma falska tro att hon var på bättringsvägen. Jag hann aldrig träffa henne igen. Sista gången jag såg henne var i kistan inför begravningen i kapellet på kyrkogården i Mjösund. Där låg hon, en blek och mager skugga av sitt forna jag. Jag såg med ömhet på hennes ansikte med dess en smula utstående ”estniska” kindknotor.

Min pappa hade dött tidigare och begravts på samma kyrkogård. Vid hans begravning höll jag ett minnestal till honom, i kapellet, som en del av själva begravningsakten.

Jag kände starkt, att jag var skyldig mamma samma sak.

Det visade sig vara ännu svårare, både att skriva talet och att hålla det.

I dag, när jag bläddrade i mina arkivpärmar, hittade jag av en slump det tal jag höll:

I måndags, en vecka efter mammas död, sätter jag mig äntligen ned för att skriva de sista ord jag har föresatt mig att säga till mamma. Jag försöker mana fram alla ljusa och lyckliga minnen – och de är många – men jag kan först inte formulera något enda av dem. Det är så svårt så svårt. Ögonen grumlas. Fingrarna blir fumliga. Inuti gnager en stor svart sorg.

Döden kom väl inte helt oväntat. I själva verket hade mamma och jag i våra talrika telefonsamtal till och med skämtat om den. För så gör vi ju: håller en sköld av, ibland skämtsamma, besvärjelser framför oss, så att vi slipper se det vi inte vill se, fastän vi ju vet, att det vi vill skjuta ifrån oss ändå måste komma.

Och så, i sanningens minut, står man där lika naken och skör som när man kom till världen.

Den här mamman har, allt sen den stunden, gett oss barn så mycket kärlek och stöd och trygghet, att det är svårt att beskriva för några andra.

Detta trots att hon själv, under de år jag och Matti och Mikko var små, levde igenom några av de svåraste åren i sitt eget liv.

Lilla Estland, som vår familj kommer ifrån, upplevde under kriget rysk och tysk ockupation. När ryssarna stod vid gränsen för andra gången, gav sig vår familj i väg, först till Finland. Det var i februari månad 1944, och mamma var i åttonde månaden; lillebror Mikko är född i Finland 1 april det året.

Och hur måste det inte ha varit för mamma och pappa att tvingas fly från sitt eget land, lämna föräldrar och syskon och vänner, förlora allt de ägde och hade?

Så småningom hamnade vi i Sverige. Vi kom i land i Löran och fann, sommaren 1945, det hem i Juniskär, som ända fram till nu har varit mammas. Det hem där vi pojkar tillbringade vår barndom och ungdom. Det hem där det fanns en hyresvärd med namnet Kjell, som snart kom att bli som en medlem av familjen. Det farmors hem, där Anna och Joakim och Kerstin och Matti har upplevt snörika sportlov och lyckliga sommardagar med båtutflykter ut till öarna, med samma matsäck som papporna fick på sin tid: Guldus och limpsmörgås, kubb och sockerdricka.

Själv minns vi, som är mammas tre pojkar, vår barndom i Juniskär som en tid av ljus och lycka. Juniskär var visserligen fattigt, och vi var ännu fattigare. Men i vårt hem fanns omtanke och trygghet, en märkvärdig generositet trots de magra villkoren. Även andra barn upplevde det här och har efteråt vittnat om det; för några av våra kamrater blev huset vid stranden ett andra hem. Kring vår mamma fanns en strålglans av värme och trygghet och, på lördagseftermiddagarna, när man kom hem från skolan, en doft av nybakta bullar. Läste gjorde hon också, mer än några vuxna vi kände och helt andra saker än de flesta andra med sexårig folkskola. Med det i ryggen, och med hjälp av pappas magra plånbok och Erlanders begynnande folkhem, fick vi möjligheter att studera och fick så småningom arbeten och inkomster, som aldrig förunnades mamma och pappa.

I en av de muminböcker jag har läst för mina egna barn finns en bild: Muminfamiljen sitter vid en eld. Runt omkring finns ett hotfullt mörker, men bilden av familjen runt elden präglas ändå av trygghet och värme.

Och just så var det. I en mörk tid av våld och krig och kaos lyckades ändå våra föräldrar – och inte minst vår mamma – ge oss den trygghet vi än i dag bär med oss.

Den 11 februari 1944, då vår familj lämnade Estland, var mammas svåraste uppbrott. Hon fortsatte år efter år att längta efter den bit jord, som var hennes. Men efter hand rotade hon sig i sitt nya land. Juniskär blev hennes nya hem, och det var här i det nya hemlandet, som hon – trots att hon fick glädjen att uppleva sitt gamla hemlands nyvunna frihet – till slut ville och nästan på dagen 50 år senare fick sluta sina dagar.

Här mamma, ska du få din sista vila vid pappas sida.

Vi sörjer dig och saknar dig. Men du ska också veta, att hos oss, som finns kvar, finns det ljusa minnet efter en djupt älskad människa. Det minnet, glädjen över allt det fina du gav oss, är det vi kommer att bära med oss under resten av våra liv.

Puhka rahus, kallis ema.

***

OM NOBELFESTER

Jag är egentligen ingen vän av stora tillställningar; jag föredrar vida ett intressant och personligt samtal med en enda person eller några få vänner. Vissa sammanhang har jag försökt att hålla mig ifrån – så till exempel gick jag inte på någon enda kungamiddag under alla år då mamma Birgitta var statsråd.

Men när hon blev talman, insåg jag, att nu var det klippt. Eftersom det inte skulle falla mig in att gå i lånta kläder, köpte jag den kompletta utstyrsel som fordrades: frack, smoking, lackskor och hela baletten.

Din mor tycker att jag klär i frack. Själv har jag då och då skojat med min påtvingade roll, bland annat – till arbetskamraternas stora jubel – agerat julbock i frack, med färggranna julgranskulor i grenen, på partiexpeditionens julfest.

I åtta år deltog vi i nobelprisutdelningen i Konserthuset och på den efterföljande festen i Blå hallen och Gyllene salen (samt på den slottsmiddag kungen dagen därpå ger för nobelpristagarna).

I Konserthuset har talmannen med make plats på första raden, med full utsikt över pingvinberget. Uttrycket har jag lånat av Christina Magnusson, prinsessan Christina, som är ett bevis på att även medlemmar av kungafamiljen k a n besitta humor, distans och förnuft. Hon och hennes man satt alltid till höger om oss. Till vänster om oss satt enligt placeringsreglerna statsministerparet. Göran Persson väckte vid ett tillfälle uppseende genom att sätta sig till höger om sin dåvarande hustru. Han ville nämligen sitta och prata med mig.

Konserthusceremonin är fin. Inte minst gäller detta den inramande musiken. (En klasskamrat från gymnasieåren i Högre allmänna läroverket i Sundsvall, Eje Karlsson, senare Kaufeldt, var för övrigt försteflöjtist i Filharmonikerna under många år. Han kommer från en sossefamilj i Essvik, Njurunda, men hans farfar startade som kilbomskommunist.)

Prismotiveringarna är för det mesta intressanta. Dock hör jag till dem som gärna såg ekonomipriset avskaffat. Jag ansluter mig gärna till DPAs Thomas Borchert, som i dagens DN föreslår, att det, om det ändå inte avskaffas, kunde tilldelas drottning Silvia – hans motivering är att man då i Tyskland kunde sätta rubriken “Tyskland får Nobelpriset”.

Själv har jag alltid varit mest intresserad av vem som skulle få litteraturpriset. Jag tycker att årets pristagare, Harold Pinter, är väl värd utmärkelsen. Mot bakgrund av den politiska häxjakt DN, Expressen med flera har bedrivit mot honom, var jag mycket nöjd med Per Wästbergs stronga prismotivering. Vi tackade för övrigt Horace Engdahl för att han rakryggat har stått upp för Pinter, inte minst för hans filmade nobelföreläsning, när vi pratades vid under nobelmottagningen på Nordiska museet i fredags. (Den som är intresserad av hur jag ser på USA, kan kolla in mina kommentarer till vietnambombningarna i december 1972 på Bos blogg.)

Nobelfesterna är på många sätt storstilade. Miljön är fantastisk. Maten och dryckerna är för det mesta utsökta och underhållningen kultiverad. Allmänna sången och Phontrattarne upplevde vi förresten live tidigare i höst, när Allmänna sången hade sin fina jubileumscaprice; på den efterföljande festen på slottet samtalade jag tvärs över bordet med gästartisten Sven Wollter om arbetarsånger och annan politisk musik.

Jag gör den här utvikningen för att illustrera ett av problemen med stora officiella middagar, om än med aldrig så god mat och underhållning: Ska kvällen kännas helt lyckad, måste man ha turen att – helst på båda sidor – ha damer, som det känns meningsfullt att prata med. Jag kan konsten att konversera, men det hjälper inte, om man vid sin sida råkar få någon som man aldrig någonsin i normala fall skulle komma på tanken att umgås med. Det har hänt mig, men jag vill inte vara indiskret nog att nämna någon vid namn. (Birgitta har ju genom sin position alltid fått någon av nobelpristagarna till bordet – och vid kungamiddagen dan därpå ytterligare en.) Men naturligtvis tilldelar slumpen en ibland också intressanta bordsdamer. Ett år hade jag till exempel som bordsdam dåvarande norska kulturministern Anne Enger Lahnstein, ledare för Senterpartiet och mest känd som “nejdrottningen” under den norska EU-medlemskapsomröstningen. När jag berättade, att jag själv var nej-anhängare och, genom mitt jobb som nordisk och baltisk sekreterare på partistyrelsen, kände stora delar av Arbeiderpartiets ledning, uppstod kontakt. Jag drev under vår middagskonversation stenhårt ståndpunkten, att Senterpartiet politiskt hade mycket mer gemensamt med Arbeiderpartiet än med de borgerliga partier de satt med i regeringen, och hon var faktiskt inte helt avvisande.

Nu har Senterpartiet sen länge en annan ordförande.

Men Senterpartiet sitter i regeringen tillsammans med Arbeiderpartiet och Sosialistisk Venstreparti.