Hela bandet?

30 juli 2008 20:33 | Citat | 1 kommentar

Dansanta män
misstänks för
kokaininnehav

Rubrik i Värmlands Folkblad 26 juli 2008

Var Evert Kuhm Evert Kumm?

30 juli 2008 16:34 | Media, Politik | 7 kommentarer

På debattsidan Fönstret i gamla Folket i Bild fanns i nummer 49 1940 (8 december) en artikel av Evert Kuhm, ”Böckerna och våra organisationer”.

Det är en intressant artikel så till vida att den diskuterar olika möjligheter att via folkrörelserna sälja böcker till människor som inte känner sig hemma i den traditionella bokhandeln.

Året därpå, 1941, kom också Folket i Bilds förlag med sin stora nysatsning, FiBs folkböcker, som såldes på arbetsplatser och möten via ombud.

Just den här idén fanns inte i Evert Kuhms artikel, men vad som intresserar mig med mina gamla förbindelser med familjen Kumm är om pappa Evert tidigare skrev sig Kuhm: Var alltså Evert Kuhm Evert Kumm?

Det rör sig inte om ett tryckfel. Visserligen står det med tryckt text Av författaren Evert Kuhm i artikelhuvudet, men artikeln undertecknas dessutom med namnteckning, och där skriver sig författaren också Evert Kuhm.

* * *

Ett snabbt svar anlände per mejl från Evert Kumms son Björn Kumm:

Hej Enn,
jo, så var det. Det gamla soldatnamnet Kum (farfarsfar August från Kumla by utanför Balingsta stavade det nog så) förädlades till Kuhm, men dels var uttalet svårförstått, dels fann farbror Einar som emigrerade på 20-talet att man inte hittade honom i Manhattan-katalogen bland alla New York-judar som hette Kuhn, en variant av Cohen. Så någon gång i 40-talets början blev det Kumm. Ilmar Reepalu undrade om jag möjligen liksom han vore est. Det finns också många tyska Kummar – en upptäcktsresande i Afrika och grundare av Sudan United Mission (med dennes ättlingar har jag god kontakt) och en Otto Kumm som var SS-befäl och länge ordförande i gamla SS-officerares förbund (där har jag inte velat höra av mig).

McBain granskar skivbranschen

29 juli 2008 18:03 | Deckare, Media, Musik | 2 kommentarer

Ed McBain hann skriva 55 polisdeckare om Steve Carella och hans kolleger i 87e. ”Sångfågel” (översättning Mats Blomqvist, B Wahlströms, 2007) är den 53e i serien. Den är bätte än den 52a, ”Fat Ollies bok”, men hör ändå inte till höjdpunkterna i McBains författarskap.

Boken börjar lite trögt. Den innehåller långa utläggningar om hur man kan lyckas med att lansera en låt så att den blir hit. McBain lägger inte fingrarna emellan när det gäller att avslöja hur man med olika tjuvtrick, inklusive mutor, kan påverka till exempel kommersiella radiokanalers skivval. Det är hedervärt men en smula långtråkigt. Och dess värre förstår jag som läsare ganska snart att det är här nyckeln till bokens kriminalgåta finns.

Bison Records har hittat en ny, lovande sångerska i unga Tamar Valparaiso och tänker med hjälp av en utstuderad video hårdlansera hennes debutalbum ”Bandersnatch”. Som hitlåt förefaller mig ”Bandersnatch” – ett slags rapartad version av en text av Lewis Carroll – relativt osannolik, men låt gå – jag har ju (lika lite som någon annan) hört den.

Releasepartyt äger rum på en båt, ”River Princess”, med TV och alla med inflytande i branschen närvarande. Och mitt under Tamars lansering av det som ska bli hennes stora hit händer det: En mindre båt anlöper ”River Princess” och två beväpnade och maskerade (som Saddam Hussein och Yasir Arafat) män kidnappar stjärnan in spe. Krav på lösensumma kommer förstås. Instruktionerna ges på ständigt nya stulna telefoner.

Steve Carella får hand om fallet men får också konkurrens av FBI, som han tvingas samarbeta med. FBI-agenterna framställs av McBain som sannskyldiga idioter. Men naturligtvis blir det till slut ändå Carella som löser fallet.

Dess mer tragiska ingredienser samt bakgrunden till det som sker tänker jag lämna därhän. Tillkommande läsare måste få sitt. Jag nöjer mig med att säga, att det bitvis blir hyggligt spännande.

Men som så ofta hos McBain under senare år, rymmer den här boken också partier som känns påklistrade i kommersiell avsikt. Spektakulärt sex säljer ju alltid?

Sommar med Annica Söder

28 juli 2008 15:39 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Åter igen ett sommarprogram som jag kunde ta till mig med intellekt, hjärta och öron. Dagens sommarpratare var Annica Söder.

Genom åren har jag vid många tillfällen mött Annica i olika sammanhang, där UD har varit inblandat. Hon har jobbat där i olika värv, bland annat som presschef. När jag har haft anledning att träffa henne, har hon alltid haft en socialdemokratisk chef, till exempel Sten Andersson som hon i dagens sommarprogram talade med sådan uppskattning om.

Jag kan inte säga att jag känner henne personligen. På det rent personliga planet har jag faktiskt (under min journalisttid) haft närmare kontakt med hennes mamma, förra utrikesministern (c) Karin Söder, och jag är också på god talefot med hennes pappa, Gunnar Söder.

I det här sommarprogrammet distanserade Annica sig snyggt, med personlig kärlek och uppriktigt menad och berättigad uppskattning av mamman och hennes gärning, från borgerligheten. Av programmet framgick det att hennes hjärta är rödare.

På den tiden då jag bevakade centerstämmor var hon verksam i vänsterpräglade kultursammanhang. Mycket riktigt spelade hon i dag bland annat Hoola Bandoola. Och visade, genom att spela ett stycke nutida progg, att hon forfarande har sina gamla värderingar kvar.

Att hon, med sin inövade roll av opolitisk UD-tjänsteman, skulle ta partipolitisk ställning i sitt sommarprogram var definitivt inte att vänta. Men hennes engagemang för världens fattiga och utsatta och annat liknande var vittnesbörd om var hon värderingsmässigt hör hemma. I slutet av sitt program spelade hon Hasses och Tages vemodiga vidräkning med en socialdemokrati som kunde ha gjort så mycket mera:

Var blev ni av, ljuva drömmar?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

Annica Söders sommarprogram fick mig att känna stor sympati för henne; det är roligt att få lyssna på en i alla avseenden mogen människa med inlevelseförmåga och engagemang i behåll. Och dessutom med god musiksmak.

Familjen Dahl träffas i Sjöändan

28 juli 2008 12:28 | Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 1 kommentar

Jag har nästan inga släktingar kvar här i Sverige. På Birgittas sida finns det däremot en mångförgrenad och växande släkt. Dess medlemmar håller kontakt med varann, och Birgitta och hennes syskon med barn och barnbarn träffas regelbundet – naturligtvis är också vi ingifta i familjen Dahl med vid de här tillfällena.

Till sommartraditionerna hör att någon i syskonskaran – utöver Birgitta Karin, Gunnar och Ragnar – anordnar ett släktkalas. Eftersom det är så många som deltar i de här kalasen, vill det till, att vädret är vackert, så att man kan hålla till utomhus.

I år var det Ragnars och hans fru Gunnels tur att arrangera sommarkalaset. Ragge och Gunnel har tagit över moster Ruts sommarställe i Sjöändan utanför Kristinehamn i Värmland och bjöd oss följaktligen att komma dit. Ragges aktersnurra gick i skytteltrafik – det går ingen bilväg ända fram till deras stuga – och snart var tomten ett myller av vuxna i olika åldrar samt barn och ungdomar.

Trädgården i sluttningen ner mot sjön var i ett perfekt skick, dessutom en fröjd för ögat.

Bord och stolar fanns uppställda både på altanen och på den jämna ytan mellan huset och uthuset – tomten, som överst avgränsas av ett brant berg, sluttar, här och var ganska brant, ner mot vattnet. Gunnel hade bullat upp ett fantastiskt och varierat buffébord med många läckerheter – den här buffén var en prestation med tanke på de begränsade tillagnings- och lagringsmöjligheter som står till buds.

En sak väckte dock allmän besvikelse. Men ingen skugga över Ragge och Gunnel – de kan ju inte rå över algblomningen. Alla hade naturligtvis badkläder med sig men tvingades under båtfärden till den brygga som hör till Ragges och Gunnels hus konstatera, att i den gröna sörja som vinden hade fört till den sidan av sjön gick det inte att bada.

Karin och Hasse trotsade ändå riskerna och simmade över till sjöns andra sida, där det fanns en fin och algfri badstrand. Dit tog sig också, per kanot, Karins barnbarn Cecilia och Martin, vars föräldrar heter Anna-Karin och Per, och så Annas döttrar Amanda och Ella. Sen skjutsade Ragge över Anna, Kerstin, Viggo och Klara med sin aktersnurra. På vägen tillbaka tog han med också Hasse och Karin i båten och dessutom kanoten med ungdomarna på släp.

Sen var det snart dags för Ragge att tända grillen: det blev grillkorv för både stora och små.

Och så började delar av sällskapet gradvis troppa av. Några skulle hem till Stockholm med omnejd. Några skulle bo över på en närbelägen campingplats. Kerstin, Bo och deras barn var de enda som kunde övernatta på plats, i lillstugan ner mot sjön.

Jag och Birgitta hade valt att, för Birgittas sparade bonuspoäng, övernatta på hotell i Karlstad, så vi blev först av Ragge forslade i båt till bilparkeringen och sen därifrån av Hasse skjutsade i bil till stationen i Kristinehamn, varifrån vi åkte buss till Karlstad.

Klockan var ännu inte mycket och kvällen vacker, så vi satte oss, när vi hade fått vårt rum, på Scandic Hotel Winns uteveranda och tog var sitt glas svalkande vitt vin.

Det är inte så ofta vi bor på hotell i Sverige numera, i vart fall inte sommartid, och vi slogs under frukosten nästa morgon av hur det kryllade av barnfamiljer i den tämligen fullsatta matsalen.

Kryllade gjorde det också på tåget, både från Stockholm till Kristinehamn och på hemvägen från Karlstad till Stockholm: i det första fallet av japaner, japaner, japaner.

På ditvägen var större delen av vagnen nämligen full av japanska turister, förmodligen på väg till Oslo. De hade alla massor av bagage, och när vi skulle ta oss fram till våra platser, såg gången ut som en variant av Rubiks kub: överallt japaner som försökte förflytta sitt bagage, framåt, åt sidan, bakåt, framåt igen. När det här till slut var klart, började deras reseledare, en kvinna med stenansikte, dela ut paket med sushi och sen även dryck.

Själv försjönk jag i först tidningar, sen Ed McBain.

På hemvägen var det mycket värre. I Karlstad hade man pusslat ihop ett tåg, där varken vagns- eller platsnumreringen stämde. Vi fick till slut, trots att vi hade andraklassbiljetter, plats i en förstaklassvagn, som informellt sas motsvara den vagn vi hade platser i. Nå, det var verkligen ingen lyxvagn, och några fick stå i hettan – det fanns ingen luftkonditionering, och trots att fönstren stod öppna, var det varmt som i en bastu. Dess värre saknade det här nödtorftigt hoplappade tåget också serveringsvagn, så vi höll på att törsta ihjäl, innan vi lyckades släpa oss in på Pressbyrån på Stockholm C och köpa var sin kall Ramlösa.

Till uppsalatåget köpte Birgitta med var sin räksallad åt oss, så mitt känsliga blodsocker kom på rätt köl igen, och till resan på öregrundsbussen hade vi hunnit bunkra upp med kall Pepsi Max och mera vatten.

Väl hemma i huset i Öregrund satte jag mig förstås genast ner vid datorn och löste, lyssnandes på webbradion, lördagens melodikryss.

* * *

Bilder från Sjöändan hittar du på Kerstins blogg.

Melodikrysset nr 30 2008

27 juli 2008 19:22 | Barnkultur, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 22 kommentarer

I dag ser jag att min trägne besökare Lars-Gunnar Blom i Halmstad har hänvisat till min melodikrysslösning långt innan jag har presterat den.

Som framgick av den avslutande texten i föregående inlägg, har jag varit i Värmland på släktträff, närmare bestämt i Sjöändan där för övrigt Kristinehamn tar sitt vatten. Först i kväll, söndag, har jag alltså på webben kunnat lyssna på Melodikrysset och också lösa det.

Jag måste starta med att göra värmlänningarna besvikna. Eftersom jag nästan aldrig lyssnar på dansband, är jag inte särskilt bekant med den musik Christer Sjögren och Vikingarna så framgångsrikt ger ut på skiva. Alltså hade jag ingen aning om vad deras ”Schenk mir den Sommer Marie” hette i svenskt original. Men Google räddade mig. Den vägen har jag fått reda på att den på svenska hette ”Du är min sommar Marie”.

Alltså hör inte heller Lill-Nickes – jag är ledsen, Lars-Gunnar – till dem jag brukar lyssna på. Men i deras fall var det lättare att komma på svaret: det de spelade var Edvard Perssons kända filmmelodi ”Jag har bott vid en landsväg”.

Alcazar, och därmed Tess (Therése) Merkel hör, lika lite som The Poodles till det jag normal lyssnar på, och vid det här laget hade jag lyckligt lyckats förtränga, att de gjorde ett gemensamt nummer i Melodifestivalen 2006.

Ingmar Nordströms har jag för all del hört, främst i Svensktoppen. Men mest uppskattade jag i det i dagens melodikryss aktuella fallet att de spelade den gamla sentimentala schlagern ”Violer till mor”, som här skulle ge singularen viol.

Och som en avslutning på dansbandsredovisningen kan vi väl ta en smörsångare också, Eros Ramazzotti.

Anders Eldemann bekände att han inte kan mycket om sport, och däri har han i mig en själsfrände. Ändå hade det någonstans i bakhuvudet på mig fastnat, att Pernilla Wiberg har gjort en skivinspelning – kontrollgoogling visade, att låten hette ”Privilege”. Jag ser aldrig sportsändningar eller läser sportsidor, men eftersom jag har sett henne åka utför i normala nyhetssändningar, förmodar jag att det eftersökta ordet är pister.

För mig är ändå Siw Malmqvist en mer känd populärmusiksångerska. Här hörde vi visserligen en av hennes hits, ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”, på danska, men det är klart att jag vet att Siw i det svenska originalet bland annat besjunger sin gamla hemstad Landskrona.

Men en mycket äldre svensk schlager, som Eldeman påpekade ofta förekommande i allsångssammanhang, är ”Anna, du kan väl stanna”, den där man rimmar ”vinet” och ”apelsinet”.

Från den äldre repertoaren kan vi sen ta ett kliv över till det barn sjunger. Dagens exempel i Melodikrysset var Hasse Alfredsons ”Blommig falukorv”, som vi dock här hörde i en engelsk version med Claes Jansson. Claes är liksom jag uppsalabo, och vi brukar träffas här och var. Han har berättat, att han brukar kolla min blogg: har bland annat läst vad jag har skrivit om några av hans skivor och konserter.

Hasse Alfredson förekom förresten i en ljudillustration till i dag men då som parhäst till Tage Danielsson. Bland annat besjöng de – med Monica Zetterlunds hjälp – ”Donna Juanita”.

En annan skönhet besjöng Nils Ferlin (tonsatt av Lille Bror Söderlundh) i ”När skönheten kom till byn”, som vi här hörde i Sven Bertil Taubes tolkning. Det som efterfrågades var dock Ferlins hemstad, Filipstad, också det beläget i det Värmland jag besökte i helgen.

Den här veckohelgen var sommarens kanske hittills vackraste, i vart fall varmaste.

Därför passar det väl bra med att avsluta redovisningen med ett par sånger, som jag för egen del tycker är bra mycket somrigare än den låt vi hörde Christer Sjögren sjunga.

Vi hörde David Hellströms och Göran Svennings härliga ”Kostervalsen”, liksom ”Anna, du kan väl stanna” en allsångsklassiker. Och jo, jag har dansat till den på dansbana. Här skulle den ge platsem för valsen, alltså Koster.

En annan sommarfavorit är Carl Antons ”Om maskros och tjärdoft”. I det av honom besjungna Överby har jag förresten hälsat på min estniske gudfar (som bland annat berättade att han och Martin Ljung, grannar där, brukade byta tidning med varann). Carl Anton själv har jag hört på socialdemokratiskt valmöte.

Om isglass, sparkcyklar och en ekorre. Och om Sunnanö förstås

25 juli 2008 10:09 | Barnkultur, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Viggo och Klara står fortfarande i fokus för vår lantliga tillvaro. Redan tidigt på morgonen kommer Klara, utrustad med cykelhjälm: hon vill åka sparkcykel till Konsum. När jag säger att det inte är dags att gå till Konsum än, förmår hon Birgitta att följa med till cykelvägen, som ändar vid vår grind. Där åker hon fram och tillbaka, fram och tillbaka. Sen, när jag äntligen vill gå till Konsum, följer inte bara hon utan också storebror Viggo med. På sparkcykel förstås.

I frysen finns isglass, och när värmen pressar på, kommer ungarna och vill ha. Får först var sin colaglass av mig, sen var sin saftglass av Birgitta. Förrådet av Festis i kylen minskar också det.

Borta i talldungen, där gungan och nu också hängmattan finns, träffar ungarna ofta på en ekorre. Den kilar runt på taket till redskapsboden, pilar över en bergknalle och hoppar från tallegren till tallegren. ”Ekorrn satt i granen” sjunger Klara lite oegentligt – men den hoppar ju faktiskt också från tallegren. Sen fortsätter hon av bara farten med ”Lilla snigel, akta dig”.

De två senaste dagarna har vi gjort badutflykter till Sunnanö, Evert Taubes eller inte.

Sunnanö är ett campingområde vid en innanfjärd. Där finns stugor till uthyrning men framför allt massor av husvagnar, många av dem flotta med stora förtält, ibland också trädäck. Jag kan ju inte med bästa vilja säga att det här någonsin har känts som ett lockande liv för mig – men vi människor är ju olika. Också till kroppen, framgår det när man tittar sig omkring.

Ganska nära stranden står huvudbyggnaden, som rymmer reception, kiosk och en enkel restaurang. I den senare, i utomhusdelen, äter vi lunch de här båda baddagarna. Ungarna hugger in med god aptit i sina hamburgare med pommes frites respektive köttbullar, också de med pommes frites. Till det dricker de kall 7 Up. Kanske inte världens nyttigaste mat, men den duger om man i övrigt (hemma) serverar nyttigare mat.

Där vi badar, i den långgrunda delen med sandbotten, finns barnen och barnfamiljerna. Barnen – inte bara våra barnbarn – gräver kanaler i strandens sand och fyller dem med havsvatten, upphämtad i hink eller med vattenkanna. I det grunda vattnet längs stranden seglar de med den medförda plastbåten.

Stort jubel väcker det, när någon snabbgående båt susar förbi. Då kommer det stora, spännande svallvågor, som går ända upp på sandstranden. Men helst ska man stå en bit ute i vattnet och känna dem svepa långt ovanför naveln.

Vattnet i den här innanfjärden är mycket varmt, och ungarna badar verkligen, går inte bara i vattenbrynet. Klara gör en upptäckt: Hon kan gå med händerna mot bottnen så att resten av kroppen och benen flyter. Hon skrattar förtjust och gör mer och mer. Storebror Viggo lär sig snart tekniken och gör likadant. Det här är helt klart första steget att lära sig simma.

När vi kommer hem andra dagen, ringer telefonen. Det är mamma Kerstin: hon och Bo har kommit hem med flyg från Helsingfors och är, en dag tidigare än sagt, i bil på väg till Öregrund. Ungarna och det fina badvädret lockar.

Och så får vi plötsligt ytterligare två personer till middag. Tur att Konsum ligger ett stenkast från vårt hus.

Men före middagen blir det kramar och presenter. Och den här återkomstkvällen måste mamma läsa godnattsaga både för Klara och för Viggo.

När barnen sover, tar sig Kerstin och Bo ner till klipporna, och Kerstin tar en simtur.

Kerstin, Bo och ungarna stannar till lunch i dag. Men just nu har de åkt till Sunnanö i bil: barnen vill ju visa upp sina nya flytkonster för mamma och pappa.

Sen åker de hem till sig.

Och vi åker in till Uppsla.

I morgon, lördag, åker vi allihop till Värmland för sommarens stora släktträff, i Sjöändan utanför Kristinehamn.

Morfar och mormor på heltid

23 juli 2008 10:59 | Barnkultur, Serier, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Just nu blir det inte så mycket skrivet, heller inte gjort: Jag och Birgitta är morfar och mormor på heltid.

Barnen leker mycket tillsammans, både inne och ute. Men morfar eller mormor måste hela tiden finnas till hands: medla i tvister, svara på frågor, skapa den där extra tryggheten genom att bara vistas i närheten. Sätter man sig vid datorn en stund, kommer strax Klara och vill ha en hink fylld med vatten eller Viggo med en DVD-film han vill se – just nu är det ”Kasper, det vänliga spöket” som gäller. Förr fanns Kasper som serietidning. Jag köpte och läste den för Viggos och Klaras mamma Kerstin.

Klara håller på att lära sig saker som hör till hennes ålder men som hon ännu inte fullt ut behärskar. Vi fullföljer potträningen. Hon har nattblöja men får under dagens lopp ideliga uppmaningar att gå till pottan och kissa. Det gör hon också av och till. Men där emellan händer det små olyckor. I går var det en kisspöl i farstun, och i morse kom kisset på mattan i hennes rum, det som ursprungligen var hennes mammas och där numera datorn finns.

Klara håller också på att vänja sig av med att sova middag. Det går för det mesta riktigt bra, men varma dagar då hon har lekt sig trött – som i förrgår i sängen framför TVn och i går i vagnen på hemväg från badet – kan hon somna vid alldeles fel tid, strax före middag och sen läggdags. Sen blir det förstås väldigt sent innan hon kan förmås att somna om.

I går var det min tur att läsa saga för Viggo. Han var mycket förtjust i Lennar Hellsings och Poul StröyersDen krångliga kråkan”, som jag nyligen skrev om. (Det här en mycket beläst liten kille, så han förstod själv att Hellsing på ett ställe i texten har en anspelning på sången om prästens lilla kråka.) Och han tyckte helt uppenbart att Ingrid Vang-Nymans först seriebok om Pippi Långstrump, ”Pippi flyttar in”, var en höjdare. Är du nyfiken på de här böckerna, hittar du mer under Kulturspegeln ovan.

Vädret är på det hela taget fint men en smula lynnigt. Den här blandningen av sol och moln är perfekt för lekar ute i trädgården. Viggo gör företrädesvis långa utflykter i den och har gett fantasinamn åt olika delar av den: djungeln, borggården. Han är en mycket fantasibegåvad ung man. Klara hålls gärna på stenplattorna på gången utanför yttertrappan: ber om och om igen om en hink vatten, bubblar med plaströr, fyller sin lilla vattenkanna av plast och så vidare. Henne får man ständigt byta på; hon är våt av det ena eller det andra skälet.

I går eftermiddag gjorde vi en badutflykt till Tallparken. Tallparken är ett fantastiskt fint friluftsområde ut mot Öregrundsgrepen. Från infarten till Öregrund går det upp en gata till en bilparkering, varefter man kommer till två tennisbanor samt en byggnad som inrymmer omklädningsrum med duschar, toaletter och en liten tillfällighetskiosk. Därifrån går stigen ner mot havet förbi en lekplats, och uppe på en bergknalle ser man en fint restaurerad dansbana med tak under vilket man kan ta skydd om det skulle bli regn.

När vi själva är på badutflykt i Tallparken, går vi nästan alltid ännu längre bort, följer en stig som går bakom nakenbadet till det som vi betraktar som vårt badberg. Men nu när Viggo och Klara är med oss, går vi till den barnvänligare badviken dit stigen går. Den är på båda sidor omgiven av berg med utmärkta platser för den som vill sola och ta ett dopp, men till den inre stranden av den mycket grunda viken, egentligen med stenbotten, fraktar kommunen varje år billass med sand. Där samlas familjerna med små barn. Barnen gräver i sanden och plaskar i det grunda och därmed mycket varma vattnet. Över det stenigaste partiet längst inne i viken har kommunen också låtit bygga en gång av trä. I en del av den här badviken finns grillplats och givetvis också soptunnor. Hit ner kan man ta sig till fots, per cykel och med barnvagn, däremot inte med bil.

Viggo och Klara är som alla andra barn: seglar med båtar, fyller sina hinkar med vatten eller sand, bygger sandslott och murar av småsten, plaskar med stenar ute i vattnet.

Det här var Sommarlandet för våra tre barn.

Det är roligt för morfar och mormor att få uppleva att det blir det också för deras barn.

Den här trädgården är på nytt ett äventyr för några små människor. Spännande men samtidigt trygg. Har man lekt så man är alldeles törstig, kan man gå till morfar eller mormor och få en pärontetra eller glass: Violglass är det som gäller för Viggo. Klara föredrar isglass med colasmak.

* * *

Matti och hans Karin har fortsatt till nästa Sommarland, det som ägs av Karins föräldrar.

Måndag i Öregrund

21 juli 2008 17:54 | Barnkultur, Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Barnbarnen, Viggo, snart sex, och Klara, tre, är kvar hos oss hela veckan – deras föräldrar är i Helsinki, eller i Helsingfors som man ska skriva i svensk text. Samtidigt har vi besök av vår son Matti och hans Karin. Fullt i ytterligare tre rum. Men huset är numera rymligt.

I morse drack jag morgonkaffe och försökte läsa tidning ute vid trädgårdbordet. Men lilla Klara tyckte – inte utan fog – att vinden var kall och satte sig därför i morfars knä, där det var varmare, så det blev si och så med tidningsläsningen. Över huvud taget svärmar ungarna omkring en där ute: Viggo vill prata, Klara vill ha hjälp med att buffa på gungan eller med att peta bort en myra från det bara benet. Snart befann vi oss tillsammans i klyftan med bärbuskarna, den som Viggo har döpt till borggården (han är riddare nu när han och Klara har fått ett tält i form av en riddarborg plus var sin sköld respektive svärd). I morfars sällskap ägnar sig riddar Viggo och riddar Klara dock inte åt vådligare äventyr än att mumsa på de röda, vita och svarta vinbär samt krusbär och hallon, som växer i bergsskrevorna.

Efter lunch går vi allihop, alltså även Matti och Karin, på promenad runt Öregrund, Viggo och Klara förstås per sparkcykel. Öregrund är, med sina låga trähus och välskötta trädgårdar, även med sin fina hamn full av båtar, en fantastisk sommaridyll, värd att bevara.

Vi besöker Västra banken, fordom ett fyrskepp, nu ett monument fastgjutet i klipporna, och barnen springer på det forna skeppets däck, beser kanonen, klättrar på det jättelika ankare som finns på berget nedanför.

Och sen går vi till Café Floras trädgård, där morfar bjuder på saft och kaffe, bullar och bakverk. Vi sitter förstås i trädgården, och snart upptäcker Viggo och Klara gungan som hänger där i ett stort träd och hängmattan som hänger mellan ett par andra. Vi vuxna beundrar den pietetsfullt restaurerade miljön i det här gamla pensionatet; det hette Västerport när vi i slutet av 1960-talet köpte vårt ställe i Öregrund.

Väl hemma igen följer Birgitta och jag upp det barnen har blivit så förtjusta i i Floras trädgård: Vi plockar fram en hängmatta, som Birgitta en gång i världen skaffade i Vietnam, och hänger upp den i stabila rep mellan två av tallarna i vår talldunge, där även gungan hänger.

Och mycket riktigt: snart gungar Viggo och Klara i hängmattan, var för sig eller tillsammans. Fast Viggo får ta av sig långbyxorna och gunga i kalsongerna. Byxknapparna fastnar ideligen i hängmattan.

Snart blir det grillmiddag. Men det är tveksamt om Klara kommer att delta i den. Hon har nämligen somnat framför ”Bröderna Lejonhjärta”, som Viggo valde ut att se i videon.

Sommar med barn och barnbarn

20 juli 2008 16:09 | Barnkultur, Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Vad vore sommaren utan barnen och barnbarnen?

I torsdags var vi i Rinkeby för att, en dag för tidigt, fira Saras 16-årsdag. Vi åkte buss in till Uppsala och fick sen skjuts vidare av Bengt och hans fru Inger; Bengt är pappa till Saras mamma Anna, som i huvudsak växte upp hemma hos sin mamma Birgitta och därmed hos mig. Anna räknar mig som ett slags extrapappa.

Med på kalaset i Rinkeby var en mängd medlemmar i familjen: Annas syskon Kerstin med man och barn och Matti med sambo Karin, den här syskonskarans kusin Anna-Karin med familj, Annas exman Cai (pappa till hennes tre flickor), vänner till Anna och hennes barn samt hunden Sudden icke att förglömma.

Anna bjöd på stort kalas. Ett par glimtar kan du få här. Födelsedagsbarnet är i den där åldern då man inte vill vara med på bild, men här kan du se hennes lillasyster Ella spela trummor tillsammans med Kerstins och Bos barn Klara och Viggo. Att invandrartäta Rinkeby rymmer intressanta miljöer är det radhusområde, där Anna bor, ett vittnesbörd om.

När Birgitta och jag tog en promenad i omgivningarna tillsammans med Viggo och Klara, fick jag dock ett av de där trista exemplen på att smårasismen lever också i Rinkeby. Vi mötte en uppenbarligen pursvensk dam som, vänd till mig, förmodligen för att jag var blondast av allihop, uttryckte sin uppskattning över att se svenskar i området. Hon skulle bara veta att det var en estländare hon talade till!

På lördag var det på nytt dags att odla släktbanden. Kerstin och Bo kom hit till Öregrund för att lämna över Viggo och Klara för den vecka de själva ska tillbringa i Helsinki – jag skriver så, eftersom Bo, så ångermanlänning och svensk han är, framgångsrikt har pluggat finska. Mormor Birgitta bjöd familjen Kokk-Strömbergvåfflor när de anlände, för oss vuxna (plus Klara) matiga med hjälp av rom, crème fraiche och hackad lök. Innan Bo och Kerstin åkte hem för att packa, hann Birgitta också servera grillade revbensspjäll med goda tillbehör. Bo och Kerstin fick också en del tips av mig om Helsinki; där har jag varit så många gånger att jag kan åtminstone centrala staden utan och innan.

Under dagens lopp gick vi en promenad runt Öregrund – barnen åkte dock sparkcykel. Dottern Kerstin tog under promenaden en serie bilder av vår sommaridyll, och har på sin blogg också publicerat bilder från det klassiska öregrundskondis, som förr hette Lundeborgs. Dit gick vi på den gamla goda tiden alltid och fikade efter fredagsbastun.

Kerstin tog också en rad bilder dels inne i vårt hus, dels runt om i trädgården. Med hennes hjälp kan ni alltså själva bilda er en uppfattning om den miljö jag så ofta skriver om.

På en av trädgårdsbilderna syns också riddar Viggo med sitt nya svärd och sin nya sköld. De här sakerna – också en omgång åt riddar Klara – fanns i den tältriddarborg morfar hade satt upp i trädgården inför barnens ankomst. Det är en fröjd att se ungarna klättra på bergknallarna och gömma sig i buskagen. Den här tomten är ett äventyrslandskap för små personer i deras ålder; Viggo kallar ett parti för djungeln.

Morfar och mormor turas om att läsa godnattsagor för barnbarnen. I går kväll läste Birgitta för Viggo och jag för Klara. Vad jag läste framgår av en bild som Kerstin tog, innan hon gav sig i väg.

För en stund sen kom Matti och Karin med bussen från Stockholm. De stannar ett par nätter.

Välsignade sommar!

I

Nästa sida »