Det här är ditt land, det här är mitt land

30 mars 2006 21:08 | Musik, Politik | 18 kommentarer

I sin kommentar till vad jag skrev om Nalin Pekguls plädering för att göra kungahuset till nationell beskyddare av invandrarna skrev Hans O Sjöström: ”Skogen, sjöarna, havet, allemansrätten (åtminstone än så länge), musiken, litteraturen, konsten. Vi har faktiskt en hel del att känna kärlek till.”

Det är så sant. Självklart finns det lika vacker natur också i andra länder. Och visst, jag läser och beundrar Yasar Kemal och Omar Pamuk (för att knyta an till Hans O:s turkiska exempel). Men det hindrar inte, att det, när vi nu bor just här i Sverige – och det gäller även mig som har levt mina första levnadsår i Estland – finns anledning att slå vakt om just de kvaliteter och värden, som utmärker det här landet.

Det handlar om hemkänsla, inte om att vända sig mot andra och deras länder.

Evert Kumm, pappa till min och Hans O:s gamle kompis Björn Kumm, vidgade det här ytterligare till att omfatta också sociala förhållanden, som rörde Sveriges egna invånare. En gång, när han långtidsvikarierade som ledarskribent på min gamla hemstads tidning Dagbladet (s) i Sundsvall, sa han, att han tyckte det var beklagligt, att Nya Samhället, som tidningen fortfarande hette när jag växte upp, döptes om till det intetsägande Dagbladet i stället för till Samhället, som folk ändå sa. Hans motivering var, att det gamla tidningsnamnet, Nya Samhället, hade varit ett uttryck för att den arbetarklass, som, inte bara när det gällde rösträtten, stod utanför den tidens samhällsgemenskap, ville bygga ett nytt och bättre samhälle, där också de kunde känna sig hemma. Nu, när många av pionjärgenerationens mål var förverkligade och arbetarnas valda representanter bar upp samhället, resonerade Kumm den äldre, borde man följaktligen stolt döpa om sin tidning till Samhället.

Det finns en sång om det här. En av de allra bästa.

Woody Guthrie (1912-1967) är den amerikanska folksångens och vänsterns mest legendariske företrädare, erkänd också långt utanför vänsterleden – hans ”This Land Is Your Land” nämns ibland som alternativ amerikansk nationalsång. (Och man önskar, att den vore det!). Hans inflytande har varit stort på ständigt nya generationer; den unge Bob Dylan såg honom till exempel som förebild. Tyvärr var Guthrie mycket sjuk under senare delen av sitt liv och dog 1967 i sin ärftliga muskelsjukdom, Huntingtons Chorea.

Under senare delen av 1930-talet tvingade vädret – Dust Bowls -, missväxten och bankerna tusentals fattiga småbönder i Mellanvästern att överge sina gårdar och söka en ännu mer osäker försörjning som daglönare på fruktodlingarna i Kalifornien. Om detta har John Steinbeck, själv fruktplockare i yngre år, skrivit den mästerliga romanen ”Grapes of Wrath” (”Vredens druvor”), 1939.

Woody Guthrie kom från ett av de drabbade jordbruksområdena i Oklahoma. När han i början av 1940 såg John Fords filmatisering av ”Vredens druvor”, skrev han en hel svit sånger med samlingstiteln ”Dust Bowl Ballads”. Några av dem har direkt anknytning till Steinbecks roman, genom att personer därifrån figurerar i dem. En låt heter sålunda ”Tom Joad”, och i sången om arbetsgivarnas antifackliga våldsverkare, ”Vigilante Man” – en vigilante är en medlem i ett medborgargarde, som tar rätten i sina egna händer – finns Preacher Casey med.

RCA Victor gav 1940 ut ”Dust Bowl Ballads” på två skivor. Dessa gavs ut som en LP av Folkways 1964, som numera också finns tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways, Woody Guthrie: ”Dust Bowl Ballads” (Folkways FH 5212, 1964).

Under 1940-talet var den amerikanska vänsterradikalismen fortfarande stark och livskraftig.

1940 lärde den unge folksångaren Pete Seeger genom Peter ”Butch” Hawes känna en annan vänstersinnad folksångare, Lee Hays. Till den här gruppen sällade sig också den sjungande författaren Millard Lampell, som bodde i Hays´ lägenhet. De ägnade sig åt sångsamlande, sångförfattande och sångspridning och vidgade sin publik till att omfatta inte bara den intellektuella newyorkvänstern utan också fackföreningsrörelsen. Enligt en förklaring började de kalla sig The Almanac Singers, därför att almanackan lotsade vanligt folk genom det vanliga livet (medan bibeln gav vägledning om det kommande). Enligt en annan för att Seeger och flera av hans kompisar under en period bodde i något som kallades ”The Almanac House”. Utöver de fyra nämnda medverkade även andra i varierande grad: Woody Guthrie, Bess Lomax, Sis Cunningham och Arthur Stern. The Almanac Singers tog, utöver att skriva nya, ofta upp äldre sånger. Gruppen blev mycket populär och spelade in en mängd skivor.

Woody Guthrie uppträdde också i andra konstellationer, till exempel med kompisen Cisco Houston, med Leadbelly, Sonny Terry och andra.

Men framför allt var han en lysande soloartist och låtskrivare.

Hans mest kända och mest älskade låt är

This Land Is Your Land

Amerikansk text: Woody Guthrie, 1940
Musik: Woody Guthrie, 1940 (med lån från gospeln ”When the World´s on Fire”, som i sin tur bygger på “Little Darling, Pal of Mine”)

This land is your land, this land is my land,
From California to New York Island,
From the redwood forest to the Gulf Stream waters,
This Land was made for you and me.

As I went walking that ribbon of highway
I saw above me that endless skyway,
I saw below me that golden valley,
This land was made for you and me.

I roamed and rambled, and I followed my footsteps,
To the sparkling sands of her diamond deserts,
All around me a voice was sounding:
“This land was made for you and me.”

Chorus:
This Land is your land, this land is my land…

/Verser som Woody ockå ofta sjöng:/
In the squares of the city by the shadow of a steeple,
By the relief office I saw my people.
As they stood there hungry I stood there whistling
(what was he whistling?)
“This land was made for you and me.”
Chorus:
This land is your land, this land is my land…

Was a great high wall there that tried to stop me;
Was a great big sign there says “Private Prop´ty”.
But on the other side it didn´t say nothin´ –
That side was made for you and me.

Chorus:
This land is your land, this land is my land…

When the sun come shining, then I was strolling,
And the wheat fields waving, and the dust clouds rolling,
A voice was chanting as the fog was lifting,
This land was made for you and me.

Chorus:
This land is your land, this land is my land…

/Vers som Woody ofta avslutade med:/
Nobody living can ever stop me,
As I go walking that freedom highway.
Nobody living can make me turn back.
This land was made for you and me.

Chorus:
This land is your land, this land is my land…

Det här är en ”nationalsång”, som besjunger dem som byggde landet, de arbetande människorna, även de fattiga arbetslösa.

Text och noter finns i Woody Guthrie: ”California To the New York Island” (The Guthrie Children´s Trust Fund, 1958). Text och noter finns vidare i Irwin SilbersReprints from Sing Out!” (Oak Publications, 1962), Pete SeegersAmerican Favorite Ballads” (Oak Publications, 1961) och Pete Seegers & Bob ReisersCarry It On. The Story of America´s Working People in Song and Picture” (Sing Out Publications, 1985 & 1991). Text och gitarrackord finns i Peter Bloods & Annie PattersonsRise Up Singing. The Group Singing Song Book” (Sing Out Publications, 1992); till den kan man också köpa en samling kassetter eller CD med smakprov på alla 1.200 sångerna i boken. Endast text hittar man i den nära 200-sidiga bok i stort format av Ronald D Cohen & Dave Samuelson som finns i boxen med tio CD ”Songs For Political Action. Folkmusic, Topical Songs and the American Left 1926-1953” (Bear Family Records, 1996).

Man kan höra Guthrie själv sjunga sången på ”Bound For Glory” (Folkways FA 2481, 1956, numera tillgänglig också som CD från Smithsonian Folkways). Producerad direkt som CD är ”This Land Is Your Land – The Asch Recordings Vol 1” (Smithsonian Folkways 40100, 1997). Guthries insjungning av låten finns också på en CD med olika Folkways-artister, ”Folkways: The Original Vision” (Smithsonian Folkways SF 40001, 1989), på samlings-CDn ”The Greatest Songs of Woody Guthrie, Vol 1” (Vanguard VMD 73105-2, 1972), på barn-CDn ”This Land Is Your Land” (Rounder Kids 8050, 1997), på Best of-CDn ”Pastures of Plenty” (Prism Lesure Corporation PLATCD 427, 1998), på dubbel-CDn ”Ramblin´Round” (Recall/Snapper Music SMDCD 311, 2000) och på samlings-CDn ”Hard Luck Blues” (Catfish Records, KATCD199, 2001). Woody Guthries insjungning finns slutligen också på den tionde och sista CDn, ”An Era Closes: 1949-1953” i den av Ronald D Cohen & Dave Samuelson utgivna boxen ”Songs For Political Action. Folkmusic, Topical Songs and the American Left 1926-1953” (Bear Family Records BCD 15 720 JL, 1996), med vilken följer en nära 200-sidig bok i stort format, där man hittar texterna plus allt om den amerikanska vänsterns musik.

På CDn ”Pastures of Plenty: An Austin Celebration of Woody Guthrie” (various artists, DejaDisc 3207, 1993) finns den med Jimmy LaFave. På CDn ”A Tribute To Woody Guthrie” med Joan Baez, Judy Collins, Bob Dylan, Ramblin´ Jack Elliott, Arlo Guthrie, Richie Havens, Country Joe McDonald, Odetta, Tom Paxton, Earl Robinson och Pete Seeger (Warner Bros 9 26036-2) sjungs den med Odetta och Woody Guthries son Arlo som försångare. På CDn ”Woody Lives! A Tribute To Woody Guthrie” (various artists, Black Crow Records CROCD 217-88620, 1988) sjungs den av Bert Jansch. Skådespelaren Will Geer och sångaren Dick Wingfield gör ett program om Woody och med hans sånger på LPn ”Woody´s Story” (Folkways FA 2930, 1973, nu också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways). På CDn ”This Land Is Your Land: Songs of Freedom” (various artists, Vanguard VCD 797710-2, 2002) sjungs den av Woodys gamle parhäst Cisco Houston. Sonen, Arlo Guthrie, och Pete Seeger gör den tillsammans på CDn ”More Together Again In Concert: Arlo Guthrie & Pete Seeger, Vol 2” (Rising Son Records RSR 0008, 1993).

Naturligtvis har ”This Land Is Your Land” också ingått i Pete Seegers repertoar. Den finns på LPn ”Pete Seeger Sings Woody Guthrie” (Folkways FTS 31002, 1967, nu också tillgänglig som CD från Smithsonian Folkways), på dubbel-CDn ”We Shall Overcome” (Columbia C2K 45312, 1989), på barn-CDn ”Children´s Concert at Town Hall” (Columbia CK 145, 1990, ursprungligen 1962), på barn-CDn ”Family Concert” (Sony Kid´s Music LK 48907, 1992) och på dubbel-CDn ”A Link In the Chain” (Columbia Legacy 485110 2, 1996)

Pete Seegers med fleras framgångsrika sånggrupp The Weavers – mer om dem under Kulturspegeln, Musik – sjöng givetvis också ”This Land Is Your Land”. Den finns med på CDn ”The Weavers Greatest Hits” (Vanguard VCD 15/16, 1971 och 1986), på CDn ”Weavers Classics” (Vanguard VMD 73122, 1987), på ”Wasn´t That a Time, Vol 2” (Vanguard VCD4-147/50, 1993), på dubbel-CDn ”Kisses Sweeter than Wine” (Omega OCD 3021/22, 1994) och på CDn ”Best of the Vanguard Years” (Vanguard VCD 79580-2, 2001).

***

Jag har publicerat en del egna översättningar av amerikanska sånger i min sångbok ”Upp till kamp” (Prisma, 1970). Också därefter har jag fortsatt att då och då göra översättningar. Woody Guthries ”This Land Is Your Land” hade länge lockat mig; dock insåg jag tidigt, att en översättning rakt av av en sång som besjunger USA (även om det är det USA som vi med hjärtat till vänster älskar) inte skulle funka här i Sverige. Den (hittills opublicerade) text jag skrev 1985 planterade därför ”This Land Is Your Land” i svensk jord:

Det här är ditt land

Svensk text: Enn Kokk, 1985
Amerikansk text: Woody Guthrie, 1940 (”This Land Is Your Land”)
Musik: Woody Guthrie, 1940 (med lån från gospeln ”When the World´s on Fire”, som i sin tur bygger på “Little Darling, Pal of Mine”)

Det här är ditt land
det här är mitt land
från Norrlands älvar till Skånes slättland
från Värmlands skogar till det fagra Uppland
Sverige är byggt av dej och mej

Jag har vandrat vida
på ett band av landsväg
och ovanför mej gick en ändlös molnväg
och nedanför mej låg den gyllne dalen
Sverige är byggt av dej och mej

Vi plöjde jorden
vi fällde skogen
vi sprängde gruvor, vi byggde järnväg
vårt verk det lyser som en ändlös stjärnväg
Sverige är byggt av dej och mej

Arbetets söner
arbetets döttrar
i vårligt majtåg i stora skaror
vi ställde krav under röda fanor
Sverige är byggt av dej och mej

Det här är ditt hem
det här är mitt hem
i svält och armod vi samman löddes
Per Albins folkhem ur kampen föddes
Sverige är byggt av dej och mej

Det här är ditt land
det här är mitt land
från Norrlands älvar till Skånes slättland
från Värmlands skogar till det fagra Uppland
Sverige är byggt av dej och mej

***

År 2000 kom Mikael Wiehes CD ”En sång till modet” (EMI 7243 5256432 3). Den innehåller en bra version, som Wiehe själv har gjort av Woody Guthries ”This Land Is Your Land”; den heter ”Det här är ditt land”.

Wiehes svenska text plus noter hittar man i Mikael Wiehes bok ”Sångerna” (Carlssons bokförlag, 2002):

Det här är ditt land

Svensk text: Mikael Wiehe, 2000
Amerikansk text: Woody Guthrie, 1940 (”This Land Is Your Land”)
Musik: Woody Guthrie, 1940 (med lån från gospeln ”When the World´s on Fire”, som i sin tur bygger på “Little Darling, Pal of Mine”)

Refräng:
Det här är ditt land
Det här är mitt land
från Ales stenar
till Norra Lappland
från Bohus klippor
till Gotlands raukar
Landet, det tillhör
dej och mej

1.
Med mörka skogar
och höga furor
med vita björkar
och röda stugor
med fält och åkrar
och varv och gruvor
landet, det tillhör
dej och mej

2.
Med skär och kobbar
och djupa fjärdar
med ljusa hagar
och svarta tjärnar
med sina blånande
berg i fjärran
landet, det tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

3.
Jag åkte norrut
längs Höga kusten
när skogen rodnade
Det var om hösten
Och havet glittrade
i morgonluften
i landet som tillhör
dej och mej

4.
Jag stod på toppen
av Kebnekaise
och såg på solen
som aldrig sjunker
på myr och mossar
på fjäll och forsar
och på landet som tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

5.
Jag stod där hemma
när dimman lättar
Jag stod bland rapsfält
och klara bäckar
där boken grönskar
och storken häckar
i landet som tillhör
dej och mej

6.
Det var på kvällen
Jag stod vid stranden
under Vintergatan
och Karlavagnen
Jag tog min älskade
hårt i handen
och sa, landet, det tillhör
dej och mej

Refräng:
Det här är ditt land…

Mikael Wiehes text är till det yttre mindre politisk än min, men i det lägger jag inte någon värdering. För i rätt sammanhang kan den, har det visat sig, få en enorm politisk laddning.

Den 16 januari 2001 samlades en mycket stor del av Sveriges främsta artister på Globen för galan ”Hela Sverige – artister mot nazister”: ADL, Hans Alfredson, Tomas Andersson Wij, The Ark, Ayo, Alice Bah, Martin Bentancourt, Cajsalisa, Daddy Boastin, Di Leva, Eagle-Eye Cherry, Lisa Ekdahl, Emilia, Fattaru, Feven, Marie Fredriksson, Jonas Gardell, Staffan Hellstrand, Anders Högström, Nougie Jabama, Tomas Ledin, Mark Levengood, Markoolio, Miki, Pee-Wee, Peps Persson, Petter, Joppe Pihlgren & Sahara Hotnights, Profilen, Promoe, Idde Schultz, Stefan Sundström, Superia Swing, Thåström, Timbuktu, Urga, Mikael Wiehe, Lars Winnerbäck, Richard Wolff och Melinda Wrede.

Scenshowen och en dubbel-CD med samman namn, ”Hela Sverige – artister mot nazister” (Sveriges skivbolag 7243 5 31810 2 4, 2001) avslutas av Emilia, Petter, Feven, Daddy Boastin, ADL, Ola Salo, Cajsalisa & Blacknuss med Mikael Wiehes ”Det här är ditt land”. Skivan börjar också med samma låt, fast då i en studioversion med ADL, Daddy Boastin, Lisa Ekdahl, Emilia, Petter & Peps Persson, och den versionen är ännu bättre.

Det kunde inte bli mer politiskt än så här: Lisa Ekdahls rikssvenska och Peps Perssons skånska blandas med röster som varje lyssnare, med hjälp av uttalet, kan räkna ut hör till någon med utländsk bakgrund. Tillsammans besjunger de ett Sverige, som ”tillhör dej och mej”.

Lisa Tetzner: Barnen i 67:an

28 mars 2006 15:43 | Barnkultur, Politik | 3 kommentarer

Jag har aldrig dragit någon skarp gräns mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur. För mig har det varit en njutning, också för egen del, att få läsa för barnen, och då tänker jag både på de barn- och ungdomsklassiker, som jag själv läste, när jag var i deras ålder, och på de fina nytillskott till den här genren, som vi tillsammans hittade under den härliga högläsningen när det var läggdags.

När barnen hade flyttat ut, kände jag därför allt oftare en svår längtan efter en del av de barn- och ungdomsböcker de hade tagit med sig. Jag började åter köpa de käraste böckerna av de bästa barn- och ungdomsboksförfattarna, nu åt mig själv. (Nu för tiden handlar jag böcker också åt barnbarnen, men det är en annan historia.)

En av mina favoritförfattare under folkskoleåren var Lisa Tetzner. Hon var förresten inte bara min favorit; vi var många som slukade böckerna om ”Sotarpojken” (ursprungligen fyra böcker, när jag först läste dem sammanförda till två på Tidens förlag; i dag finns hela bokserien i en volym, ”Sotarpojken”, Rabén & Sjögrens klassiker, 2001). Det är en spännande berättelse, intressant också för att den är en skildring av sotarpojkarnas sociala misär – boken (eller böckerna) handlar om underåriga schweiziska pojkar på slavarbete i Milano.

Jag och mina kompisar väntade också på varje ny del av den mycket långa serien om barnen i 67:an. Den börjar i ett hus – 67:an – i Berlins arbetslöshetsdrabbade arbetarkvarter 1931. Sen får man följa de här barnens vidare öden, i Berlin, på flykt i Sverige, på väg mot Sydamerika, i USA, åter igen i Tyskland fast nu efter andra världskriget; böckerna är skrivna under åren 1932-1949, varav man kan förstå, att de barn Lisa Tetzner skriver om också gradvis blir äldre. De olika böckerna i serien har tyngdpunkten på olika individer i ursprungsgruppen, men redan från början är berättelsen ett slags kollektivroman; i de senare böckerna dyker också helt nya personer upp.

Under min skoltid gavs tre av de böcker, som vi här ska intressera oss för, ut som separata titlar av Tidens förlag: ”Paul och Erwin”, ”Fotbollen” och ”Vi i 67:an”. De här tre böckerna sammanfördes 1982 till en enda bok, ”Barnen i 67:an” (Tiden, i utmärkt, moderniserad översättning av Karin Naumann) – 1992 kom den ut i pocketutgåva från En bok för alla.

Här berättas den ena historien mer hjärtskärande – men också hjärtvärmande – än den andra: Hur får man ihop pengar till en fotboll, när gängets föräldrar knappt har råd att förse ungarna med mat? Hur ska man se på en liten grabb som av den ständiga hungern drivs att börja stjäla bröd och mjölk? Vad kan man tillsammans göra för kompisen och hans familj, som vräks för att den arbetslöse pappan inte kan betala hyran? Vad händer egentligen i samhället, när den föräldralösa nyinflyttade halvjudiska flickan Mirjam – först tagen för indianprinsessa – kan trakasseras av pojkar som har börjat marschera i Hitlerjugend? Och så den underbara maskeradbalen på gården, den här bokens grande finale.

”Barnen i 67:an” är något så unikt som en politisk ungdomsbok, men dess budskap känns aldrig påklistrat. Budskapet är solidaritet, praktiserad av barn. Men inte heller de som förleds att handla fel lämnas i sticket av författaren, som gör sitt bästa för att förklara, varför det blev som det blev.

Lisa Tetzner (1894-1963) var tyska. Av det antinazistiska budskapet i böckerna om barnen i 67:an kan man förstå, att det blev omöjligt för henne att fortsätta att leva och verka där under de bruna åren. Hon flyttade alltså år 1933 till Schweiz och valde sedan att bo kvar där även efter andra världskrigets slut. Hon blev schweizisk medborgare 1948.

Får jag tag på fler av de här böckerna, ska jag gärna berätta mer, till exempel om Erwin – på grund av sina fräknar av Mirjam döpt till indiannamnet ”Stjärnhimmel” – som hamnade i Lappland. Om hur Mirjam hamnade på ”De skeppsbrutnas ö”. Och om Paul som stannade kvar i Nazityskland – var han skyldig?

Broder Tor

28 mars 2006 14:03 | Musik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Från Sven-Åke Henriksson i Sollefteå har jag, med anledning av vad jag skrev om Tor Bergner, Broder Tor, och om Birger Norman, fått följande mejl:

Bäste Enn Kokk

Vet inte vem jag ska vända mig till men du är kanske rätt person. Vad gäller saken?

Jo, nu är det verkiligen på tiden att något kommer ut i CD-väg med Tor Bergner. Det är en skam att det inte finns något i skivväg med en av våra allra största poeter och vissångare – en av arbetarrörelsens förgrundsgestalter för inte så länge sedan.

Jag lärde känna Broder Tor i början av 70-talet då jag som ung frilansjournalist skrev kultur för Dagbladet i Sundsvall. Vänskapen med honom under årens lopp var något speciellt. Allt sedan Tors död har jag väntat på att några av hans LP-skivor skulle återutges på CD men inget händer med det han gjorde för bland annat Polydor och YTF.

Den skiva som jag i första hand skulle vilja se återutgiven är den fantastiska ”Broder Tor i S:ta Clara” som arbetarrörelsens eget skivbolag A-Disc gav ut. Jag tror du håller med mig om att det är en klassiker.

Vem äger det nedlagda a discs inspelningar/band? Vem ska man egentligen vända sig till för att försöka få till en återutgivning? Kanske du har lämpliga kontakter och kan påverka.

Med vänlig hälsning

Sven-Åke Henriksson
Sollefteå

PS Måste bara kort berätta att jag var på en välbesökt och fängslande Birger Norman-kväll i går i Sollefteå. Ett arrangemang av Birger Norman-sällskapet. Det är bara att hoppas att något trycks upp igen av allt det fantastiska han skrev. Han hörde verkligen till våra stora skribenter.

***

Jag håller helt med dig.

Arbetarrörelsens tyvärr hädangångna skivbolag a disc drevs inom ramen för Brevskolan, som inte heller finns kvar. Dessutom är den drivande kraften i a disc, Palle Budtz, död.

Ett antal år efter nedläggningen av a disc engagerade sig Per Anders Boquist – han som till exempel har gjort den svenska texten till ”Kapitalismen” och ägare till det oberoende skivbolaget Amigo – för att ge ut delar av a discs förvisso fina utgivning. Amigo gav bland annat ut CD-utgåvor av de plattor Cornelis Vreeswijk och Allan Edwall gav ut på a disc. Huruvida Amigo förvärvade rätten till hela a discs utgivning eller bara de skivor man återutgav vet jag inte.

Sedan såldes Amigo till Bonnier-koncernen och blev Bonnier Amigo. Jag har inga kontakter där, men adressen till hemsidan är http://www.bonnieramigo.com.

Men för att göra saken ännu mer komplicerad: För några år sen startades ett nytt independentbolag, National, lite med stuk av MNW förr i världen. Bland bolagets artister finns Pugh Rogefeldt, Stefan Sundström och – Allan Edwall (alltså det material som i huvudsak gavs ut på a disc). Att National har tagit över Edwall kan ju ha att göra med att bolaget har distributionsavtal med Bonnier Amigo. Nationals hemsida har adressen http://www.national.se.

YTF slutligen har faktiskt återupptagit sin skivutgivning. Dess skivbolag ytf(r)ecords ger ut både nytt och gammalt, i det senare fallet CD-utgåvor av sådant som 1970-talets trubadurer gav ut som LP på gamla YTF. Deras hemsida hittar man på http://hem.fyristorg.com/ytf.web/.

När det gäller nyutgivning av Birger Normans böcker, har jag redan – hittills förgäves – försökt stöta på Norstedts / Prisma, som har övertagit Rabén & Sjögrens vuxenutgivning, där ju Normans böcker låg. Fler kan väl försöka göra samma sak.

Republik, tack!

24 mars 2006 16:02 | I skottgluggen, Politik | 5 kommentarer

Jag har sen unga år varit övertygad republikan. En kraftig dos av republikanism fick jag i mig genom gamla Folket i Bild, en tidning som var emot det kungafjäsk som florerade i den övriga veckopressen. När den förre kungen, Gustav den VI Adolf, åkte på eriksgata, sände tidningen till exempel Axel Österberg, signaturen Kluck när han skrev dagsvers, i hans spår – på moped!

1955 gav Vilhelm Moberg på Folket i Bilds förlag ut pamfletten ”Därför är jag republikan”, som såldes i hela 40.000 exemplar. I sitt förord till andra upplagan (Verdandi-debatt, Prisma, 1966) skriver författaren:

”Därför är jag republikan är en kampskrift, riktad emot Sveriges folk, som vill behålla detta statsskick. Den är skriven i avsikt att såra monarkisterna. Den vill komma åt den undersåtlighetens anda, som alltjämt tar sig så starka uttryck hos en mängd svenskar. Den vill förlöjliga servilismen och kryperiet, som frodas i atmosfären kring den kungliga tronen. Den vill fånga in och visa fram de andliga oarter, som det monarkiska statsskicket alstrar. Skriften vill angripa kungafjäsket och hovmannamentaliteten – allt detta som vi skulle befrias ifrån, om kungligheten och hovet finge avflytta till sin naturliga hemvist: Museet.

Författaren ville reta lakejsjälarna!”

”Därför är jag republikan” är fortfarande en läsvärd bok. Den senaste upplagan kom ut på Atlas förlag 1998.

Många års påtvingat umgänge med kungahuset – vad gör man, när ens hustru är talman? – har ibland frestat mig att citera Red Top, Lennart Nyblom: Det är inte monarkin utan kungen personligen jag är emot. Det är roligt sagt, men naturligtvis handlar det ändå till slut om principen: Sveriges till rangen högsta ämbete borde inte få ärvas.

I själva verket har den här erfarenheten stärkt mig i min republikanslka övertygelse. Jag minns ett tillfälle, då jag tvingades åse en orgie i devota hyllningar till majestätet. Vid min sida hade jag statsministern, Göran Persson, och i samband med en av höjdpunkterna i det vi åsåg, möttes våra blickar. Viskande, så att de närstående TV-kamerornas mikrofoner inte skulle fånga upp vad vi sa, konstaterade vi – vi var mitt uppe i en programrevision – att det åtminstone fanns en punkt i partiprogrammet, som borde få förbli intakt.

Det vi syftade på var den punkt, som förr kort och koncist lydde ”Republik”. Numera är republikkravet lite mer argumenterat i partiprogrammet: ”Politiska uppdrag och tjänster inom offentlig förvaltning måste stå öppna på lika villkor för alla medborgare. Som en konsekvens av dessa generella krav på samhällsförvaltningen vill socialdemokratin också verka för att monarkins arvsprincip avskaffas och ersätts av en republik, där statschefen direkt eller indirekt väljs av folket.”

Naturligtvis är jag medveten om att kungen vid den senaste stora författningsrevisionen berövades det mesta av den formella makt monarken tidigare har haft. Jag har till och med viss förståelse för att ett regeringsparti, som principiellt står för republik, inte är berett att förlora regeringsmakten (som kan brukas för många väl så viktiga saker) genom att utmana en folkopinion, som den inte har med sig i just republikfrågan.

Ändå reagerar jag starkt, när jag i Dagens Nyheter den 24 mars 2006 läser ordförandens i Socialdemokratiska kvinnoförbundet Nalin Pekguls debattartikel ”Socialdemokraterna måste slopa kravet på republik”.

Nalin Pekgul är en färgstark men oberäknelig politiker. Hennes argument i den här frågan är heller inte logiska – demokratiargumentet mot monarkin gäller väl till exempel oavsett om monarken är man eller kvinna?

Jag nöjer mig med detta exempel – ett antal motargument mot hennes teser finns i Bos blogg; länk finns här bredvid. Men på ytterligare en punkt vill jag argumentera själv.

Nalin Pekgul ser i kungen och kungafamiljen något positivt att ty sig till för det växande antalet människor med utländsk bakgrund i ett allt mer mångkulturellt Sverige: ”För oss blir nationella symboler som den svenska flaggan och kungahuset viktiga tecken på vår nya tillhörighet.”

Också jag har en bakgrund, som liknar Nalin Pekguls. Vår familj kom till Sverige som politiska flyktingar, i andra världskrigets slutskede. Jag var då sju år och kunde inte ett ord svenska – jag vet vad det innebär att byta huvudspråk och växa in i ett alldeles nytt och främmande samhälle. Jag minns mina föräldrars vånda, när de efter sju år erbjöds svenskt medborgarskap: detta att välja en ny hemhörighet, en hemhörighet som man inte ens frivilligt hade valt.

Men kungen som garant och trygghetssymbol?

Det Sverige vi valde och gradvis allt mer identifierade oss med var ett land med demokrati, folkrörelser och socialdemokratins allt mer utbyggda välfärdssamhälle. Ett land av jämlikhet, längre fram också mellan kvinnor och män. Ett land som gradvis kom att acceptera allt mer av levnadsmönster, som mer är rotade i individuella val än i traditionell kultur. Ett land som allt mer sekulariserades. Och här bränns det.

Den invandrarfientlighet, som bärs upp av rasism, är föraktlig – det finns inget mildare ord för det. Men det invandrarna behöver för att kunna bli en del av det svenska samhället är inte ett paternalistiskt skydd av kungen och kungafamiljen utan integration.

Integration betyder inte, att man skakar av sig sin gamla identitet och byter till en ny; jag talar och läser själv mitt gamla modersmål, estniska, och det finns andra saker från min estniska barndom jag har burit med mig genom hela livet.

Men ett samhälle, bestående av vitt skilda – rent av åtskilda – kulturer och beteenden, främst sammanhållna av symboler som kungen och fanan, riskerar att krackelera.

Generaldirektören på Integrationsverket Andreas Carlgren skrev på samma debattavdelning, DN.Debatt, den 21 mars 2006 en artikel, ”Sverige har världens mest avvikande folk”, vars innehåll till synes – men bara till synes – inte har något alls att göra med Nalin Pekuls plädering för monarkin tre dagar senare.

Carlgren refererar en undersökning, enligt vilken det går ”en skiljelinje mellan vad författarna kallar `traditionella´ respektive `sekulära´ värderingar, där traditionella värderingar är centrerade kring religion, familj och fädernesland. Sekulära värderingar är dess motsats.”

Utmärkande för Sverige och svenskarna är, enligt den internationella undersökning Carlgren refererar:

* ”Den starka uppslutningen till frihetsvärden, med positiv syn på öppenhet och tolerans, tillit och respekt för andra människor, och ett aktivt civilsamhälle. Svenskarna har också den högsta uppslutningen till det demokratiska styrelseskicket. Svenskarna avvisar starka ledare, att samla makt hos experter eller Försvarsmakten, och är övertygade om att det demokratiska styrelseskicket är bästa tänkbara system även med fel och brister.”

* ”På motsvarande sätt visar Sverige en låg uppslutning runt värden som har med religion, familj och nationell identitet att göra.”

Ännu tydligare blir det konfliktmönster som beskrivs ovan i ett senare parti av Carlgrens artikel:

”Om man nu utgår från att vissa värderingar från hemlandet lever kvar hos invandrare är Sverige: för det första ett land med stor mångfald av värderingar, för det andra möter invandrare i Sverige det land som värderingsmässigt är mest annorlunda.

Den stora skillnaden mellan Sverige och värderingarna i länder som många invandrat från går mellan synen på familjen och i fråga om religiöst engagemang.

Invandrare möter ett ytterst lågt religiöst engagemang i Sverige. I Sverige anser var tionde att Gud är viktig i det egna livet, fyra av tio anger `ingen betydelse´. I länder som Polen, Bosnien, Turkiet och Iran har enbart försumbara andelar den uppfattningen. I Sverige anger fem procent att de regelbundet går till en religiös församlingssal som en kyrka eller moské. I länder som USA och Polen anger hälften att de gör det. Fyra femtedelar av de turkiska männen deltar i fredagsbönen.

Svenskarna är påtagligt mindre intresserade av en traditionell familjeform. Denna familjeform beskrivs i studien bygga på traditionella könsroller, med exempelvis en hemarbetande mamma och en förvärvsarbetande pappa, skepsis mot ensamstående mammor och där barn i förskoleåldern anses fara illa av att mamman inte är hemma utan förvärvsarbetar.”

”Vi är, om man så vill, på många sätt landet Annorlunda”, konkluderar Carlgren.

Och bör fortsätta vara det, anser jag och med mig flertalet svenskar. Alltså om vi inte lyckas få de andra, i vårt eget land stora grupper av invandrare, att ändra sig i vår riktning.

Ska det lyckas, krävs det en mycket mer djupgående och omfattande integrationsprocess, än den vi hittills har lyckats med. Och till den finns inga omvägar över en kung, vars trygga famn omfamnar alla.

Birger Norman

21 mars 2006 18:25 | Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Bos pappa, Olof G Strömberg, ringde i dag; han ville bland annat prata om Emil Hagström, också han från Sollefteå. Efter en stund gled samtalet in på Birger Norman, en annan ångermanländsk författare. Olle skulle gå på Birger Norman-afton på Appelbergs (som jag förstås minns från min lumpartid på I 21).

I januari publicerade jag på Bos blogg först följande om Norman – utgångspunkten var ådalentragedin 1931:

Den som vill läsa mer om ådalstragedin vill jag rekommendera att läsa Birger Normans berättelse “Ådalens 31″ (Rabén & Sjögren, den utvidgade upplagan från 1981).

Resten av det jag då skrev väljer jag här att ersätta med den recension av nyutgåvan av ”Ådalen 31″ jag publicerade i Aktuellt i politiken nummer 16 1981 (17 september):

Birger Normans ”Ådalen 31″ (Rabén & Sjögren) har fått förnyad aktualitet i år genom femtiårsminnet av ådalshändelserna. Den har mycket riktigt kommit ut i ny upplaga, uppfräschad med nya avsnitt bland annat. ”Ådalen 31″ är en utomordentlig bok, i hög grad genom sin lugna, prövande ton. (Ämnet kunde annars inbjuda till annat.) Ofta låter Norman många olika människor komma till tals, ibland med skiljaktiga versioner av vad som hände. Inte för att balansera utan helt enkelt för att verkligheten, inte minst den förflutna, kan vara svårfångad. Han drar inga förhastade slutsatser, bara dem man med rimlig sannolikhet kan dra. Effekten är desto starkare. För det är ju inte så att starka ord alltid ger de starkaste effekterna. Till allt detta kommer att boken har rent skönlitterära kvalitéer, i skildringen av miljö, människor och årstid (våren).

I en dikt skriven till den 10 maj 1981, återgiven längst bak i ”Ådalen 31″, beskriver han hur det kan vara att försöka fånga det förflutna:

Allt var mycket nyss,
och ganska länge sedan.

Minnen bleks
som gamla albumbilder.

Andra blöder vid beröring.

***

Det första inlägget om Birger Norman ledde till att jag skrev två längre inlägg om Norman, här sammanförda till ett, redigerade och med några tillägg:

Birger Norman blev jag först bekant med genom “Våg under vinden” (FiBs lyrikklubb, 1957). Nästa kontakt kom, när jag vintern 1960 var med i Laboremus´ studiegrupp om förslaget till nytt partiprogram och i Stockholms-Tidningen den 24 mars publicerade en kritisk artikel, “Partiprogram utan profil”. (Föga anade jag då, att jag senare i årtionden skulle ha värvet som huvudsekreterare i socialdemokraternas programkommission.) Den 2 april publicerades i ST en välskriven replik av Birger Norman, “Samhället som Fingal Olsson”. Senare kom vi att också träffas personligen ett antal gånger. Den Birger Norman jag på så sätt och genom hans böcker lärde känna var en genomtänkt reformist och en folkbildare i ordets bästa mening och, inte minst, en rasande bra författare; mer främmande för mig var hans kristna tro.

Till Birgittas pärm med lyrik för mötesbruk kopierade jag mycket av Birger Norman. Många av de kopierade dikterna hämtades från FiB-volymen från 1957. Här ett urval:

FOLKLIVSBILDER

II
Den kakelsatta pissoaren
sjuder av trivsel
med jämna mellanrum
I förmaket råder frid
Från en obetydlig
repa i tapeten
sipprar folkets röst
ned i en uppfälld portfölj

VI

Rimfrostbjörkar och julesnö
Adventsstjärnan lyser
i tjänstemännens enfamiljsvillor
och arbetarnas tiofamiljehus
Stålsparken glider i Samverkans
Sverige
Den aktiva företagsnämnden
sammanträder

LEVANDE KOMMUNALKUNSKAP

II

När klubban faller
hör de jultomten
stampa snön av fötterna
Fullmäktige beslutar
upplåta tomtmark
och bevilja lån
för fabrikation av cementrör
Två glada socialister kommer ut
för att vänta på bussen

SUMMARY

Farfar bläddrar i Brantings
tal och skrifter
Far vilar under rökmolnet
med Industritjänstemannen
Mor vandrar lycklig
i Damernas värld
Sonen knäpper energisk
portföljen kring den unga
konservatismens framtidsmål

DAGEN

På demokratins dag
var alla överordnade
maskerade som underordnade
Och tvärt om Samtliga
partiers tidningar
prisade arrangemanget
som en verklig fullträff

Norman är också en av de främsta skildrarna av Ådalen och dess sågverkslandskap. Jag vill där gärna rekommendera prosaboken “Ön” (Cewe-Förlaget, Bjästa, 1977), som handlar om Svanö och är illustrerad med träsnitt av Gunnar Erkner. (Jag använde förresten själv Erkner som illustratör i Aktuellt i politiken och har ett av hans träsnitt, det som i boken illustrerar avsnittet “Vännerna”, på vardagsrumsväggen hemma på Idrottsgatan 12.)

Men här kommer ett par lyriska exempel:

RIVET UR ETT SKISSBLOCK

III

I mars ligger snön ännu kvar
och redderna är frusna. Lekatten
slinker runt brädstapelns hörn
i sin vinterdräkt. Men skymningen
kommer med en blå slöja till husen
träden och den sista dagskiftstimmens
tända fönster i såghuset
Marskvällens blå timme i Ådalen
Vad rör mig Paris

SOMMARBESÖK I Å

I

Morfar satt i bersån i sitt långa
vita skägg och sin svarta kalott
De unga björkarna var aldrig klippta
och susade med toppiga kronor
högt över hans huvud Stilla
njöt han sin kaffegök och log
åt det goda livet Hörde hur vinden
kom från bergen i väster på väg
genom dalen Skeppen såg han
på infart och utfart vid Lunde
I fjärran låg ett sommardisigt hav

De sist återgivna dikterna pekar också på att Birger Norman var en fin naturlyriker. (Den som vill ha en bredare bild av hans poesi kan till exempel gå till urvalsvolymen “Lyrik 1950-1974″ (Rabén & Sjögren, 1980.)

Här är ytterligare ett exempel på detta ur hans tidiga produktion, hämtat från diktsamlingen “Vandringsutställning” (Rabén & Sjögren, 1953):

JUNISVIT

En sång en junidag
när björken lyfter sitt hänge
i en ljus och spelande vind

En sång om den ljusa
tryggheten som dallergräset
blåklockan och det lätta
sommarmolnet vilar i

medan vinden kommer och går
från ljus till ljus
i hängen och blad

Och så ett exempel från hans senare produktion, taget ur diktsamlingen “Samvetets landsflykt” (Rabén & Sjögren, 1983):

HÖGSOMMAR

Skogsnäva runt brunnen.
Prästkragen vid grindstolpen.
Blåklockan på vedbacken.
Rönnbärsklasen grön vid timmerknuten.
Mossan söndagssteksbrun över berghällen.

Morgondagg.
Vattenring
där doppingen försvann.

***

I min recension i Aktuellt i poltiken nummer 16 1981 av ett antal böcker av Birger Norman skriver jag, att den ovan nämnda urvalsvolymen ”Lyrik 1950-1974″ (Rabén & Sjögren, 1980) också

…rymmer dikter som är skarptandade som sågen i hans barndom:

Det var höga hattar
vid krematoriedörren
pälsklädd väntan
och folkvagnar vid trottoaren
när arbetardikten begrovs
Efteråt var det supé
på Malmen
Vännerna reste socialvården.

Annars finns det naturligtvis en risk att läsare – mot Birger Normans avsikter – brukar en del av hans ådalspoesi som nostalgi; även bilder av fattigdomen kan brukas så. Men Norman är svår att placera i så enkla fack. Han kan på ekelöfskt sätt krossa och vända på språket, som i ”Anna Thema Horebsdotter”. Han ger – som i ”Främlingen” – uttryck för en djup pessimism om nuet och om framtiden. Sin oro bekämpar han med just ingenting: ”Utom på Gud / tror jag just inte / på någonting.” (”Credo”).

***

Bilden av poeten Birger Norman skulle dock vara ofullständig, om man inte nämnde även hans dikter på ångermanländska, utgivna av Cewe-förlaget i Bjästa. Den första volymen kom 1976 och hette “Utanikring”:

NORRLANDSFRÅGER

Vafför ta ingen hem kastvetraven?
Vafför drane från häktfönstre?
Vafför gnissle gångjärna?
Vafför ä velåda tom?
Håcken ha rundslipa täljkniven?
Vafför skeve korkmatta?
Vart fär alle hushållersken å?
Vafför äre gråträndren på vareviga utsikt?
Vafför spreck snöskovlen?
Vafför gå skistava åv?
Vafför alltin samma jävla bakhalka?

SOMMARKVÄLLEN

Rönna blomme.
Katta sov på bron.
Fågla somne i skogen.
Daggen fäll.
Igelkatta fnöke
nermä velire.
Annars äne tyst.
Vinn ha lagt sä.
Men nattbläkta
vingle å fär
som hon va
däri tvärdrage.

HÖRDD

Oföre i farsta.
Ostäda.
Odiske.
Ovädre.
Sänga obädde.

Otvätte,
okamme å oraka.
Skjorta oknäfft.
Krägan opåtejen.
Böxen opresse.
Strompen ostoppe.
Skona oborste.
Å ena hängselströppen oi.

1980 gav Birger Norman ut “Speleka” (Cewe-förlaget, Bjästa) med nya dikter på ångermanländska. Den här boken har helt underbara illustrationer, framför allt de i färg, av konstnären Thage Nordholm, som verkligen kan fånga det ångermanländska landskapets själ. (Vi har själva en Thage Nordholm i matsalen på Idrottsgatan 12.)

Den här dikten handlar om det som har hänt med den en gång så sjudande Ådalen:

ÅT VECKA

Lövgrens flytte.
Larssons for.
Lundin stack,
å Nolholmen
å Brännmark.
Å borte vart´n Ålunn.

Dom fär sin väg.
Dä glesne ur.
Dä stärne å.
Dä fäll ihop,
dä tystne.

Men stämpla gå
å siffren väx,
å pärma sväll
å gubba fär
åt Stóckholm!

Langt äne dit.
Länger vale hit.

Åt vecka vale bätter.

***

I min stora presentation av olika sidor av Birger Normans författarskap i Aktuellt i politiken nummer 16 1981 skrev jag också om ”Speleka. Nya dikter på ångermanländska”:

Ur bindningen till det förflutna och till den närvarande hembygden, Ådalen i Ångermanland, har Birger Norman under senare år skapat den mest fullödiga poesi han kanske någonsin har skrivit. ”Speleka” (Cewe-pool) med nya dikter på ångermanländska rymmer ingen billig provinsialism; Normans barndoms tungomål är ett språk som lever och ofta får läsaren att se på tingen på ett nytt sätt:

Poesi ä int rimma
å tocke.
Dä ä å tvätte ur yga
så du si
vanåsch du håll hus
i väla.

Annars finns det mängder av dikter jag av olika anledningar skulle vilja citera: ”Tell `Ådalspojka´”, ”Kopprakvitto”, ”Klocka halvsex”, ”Verke”, ”Lyse”, ”Bårndommen”…

Och Thage Nordholms omslag och fyrfärgsillustrationer ska vi inte tala om. Jag får hjärtsnörp när jag ser dem.

Så långt recensionen från 1981. Tilläggas bör att den ovan återgivna dikten heter ”Författar”. Håll med om att Birger Norman där på pricken fångar essensen i sitt eget författarskap.

***

Jag har här gett prov på olika sidor av Birger Normans poesi. Ändå har jag långt ifrån täckt in alla sidor ens av poeten Birger Norman. Som den genuine folkrörelsemänniska han var, skrev han till exempel mängder av prologer (öppningsspel) för fackliga och andra kongresser. Birger Normans och en i detta avseende likasinnads, Stig Sjödins, verk i den genren kan man hitta i boken “Prologer” (FiBs lyrikklubb, årsbok 1971). Och den som vill läsa ännu mer än de smakprov jag har gett av den politiske Birger Norman kan hitta det i urvalsvolymen “Dikter om socialismen och friheten” på Hans Hastes Bokförlag Branting, 1983.

***

Prosaisten Birger Norman är redan nämnd som författare till “Ådalen 31″ respektive “Ön”, men även på prosafronten finns det mycket mer värt att nämna, än som kan rymmas här.

Smakprov på hans prosakonst kan man hitta i “Noveller 1969-1978″ (Rabén & Sjögren, 1980). Om den skrev ja i min artikel i Aktuellt i politiken nummer 16 1981:

Från Rabén & Sjögren kommer också ett urval av Birger Normans ”Noveller 1969-1978″. Även många av novellerna är debattinlägg, i vissa fall förödande effektiva. Läs ”Bilkön” från 1969 så förstår ni vad jag menar! Eller ”Strömstaren”. Annars är en av mina absoluta favoriter ”J E” med dess sällsamma blandning av svensk föreningssaklighet och rena rama ockultismen.

(“J. E” är hämtad ur “Löken”, Rabén & Sjögren, 1972, och handlar om om Johan Emanuel Eriksson, som dör ett par dagar efter 75-årsdagen – vid begravningen deltar fanbärare från bland annat alla grenar av arbetarrörelsen och så NTO – men går igen i Folkets hus. Skälet visar sig vara, att han dog just innan han hann klubba av ett sammanträde.)

***

Jag vill, för att göra bilden åtminstone lite mer fullständig, också nämna samlingsvolymen “Vinkelskott och annan journalistik 1955-1978″ (Rabén & Sjögren, 1980) – Vinkelskott var vinjettexten för hans kåserier i Metallarbetaren. Så här skrev jag i min recension i Aktuellt i poltiken nummer 16 1981:

Slutkapitlet i ”Ådalen 31″, ”Kan Ådalen upprepas?”, återfinns också i samlingsvolymen ”Vinkelskott 1955-1978″ (Rabén & Sjögren). Norman besvarar faktiskt frågan med ja, även om det är ett ganska tveksamt och reservationsomgärdat ja.

Vinkelskotten är huvudsakligen artiklar som tidigare har publicerats i Metallarbetaren. Fast de ofta har karaktären av reflektioner kring dagsaktualiteter står de sig mycket gott; det är inte mycken journalistik man kan ge ett sådant betyg. Med stort utbyte har jag läst och i många fall läst om artiklar som ”Frivillig avgång” (om Berit Hedeby och dödshjälpen), ”Var Wigforss ideolog” (nej, han var teoretiker!) och ”Är taktiken omoralisk?” (blanda inte ihop taktik och opportunism!).

***

Om en föregångare från 1978 och om ytterligare en prosabok av Norman från samma år skrev jag i en recension i Aktuellt i politiken nummer 11 1979 (21 juni):

Metallarbetaren är att avundas en kolumnist som Birger Norman. De som inte regelbundet läser Metallarbetaren har ändå chansen att ta del av Normans Vinkelskott genom att läsa hans bidrag till Rabén & Sjögrens serie Röster ur rörelsen, ”I stället för ståndpunkter”. Det är en lysande liten bok, tro mig! Jag vet knappast någon svensk skribent som så lätt förenar det lärda med det lättfattliga och vardagliga, den teoretiska insikten med den sociala erfarenheten. Han håller läsarens nyfikenhet vid liv och lyckas ändå ofta på sluttampen överraska.

Allt detta sagt trots att jag personligen känner mig främmande för en del av hans hållningar. Jag tänker då inte främst på hans religiositet. Men det finns hos Norman också ett slags folkrörelsereligiositet som stör min i grunden skeptiska livshållning. Hos Norman finns vidare en ironisk distans till många fenomen i tiden, en ironisk distans som jag tycker är rolig som läsning men som jag ändå tycker vittnar om ett slags främlingskap visavi samtiden. Det är desto mer slående som Norman ju är en mästare i att med kärlek och detaljskärpa skildra det förflutna och det existerande men samtidigt hotade.

Egentligen är nog ”I stället för ståndpunkter” en bättre bok än den rent skönlitterära ”Sista natten på Nordstjärnan” (Rabén & Sjögren). Den innehåller en del mycket fina noveller: ”Harjakten” med dess folkliga humor, ”En natt i augusti” och andra. Ramberättelsen tycker jag däremot inte tillför boken något. Den till och med stör läsningen av novellerna något, eftersom dessa – om greppet med muntliga berättelser vore strikt genomfört – borde vara mer talspråkliga och ha mer av individualiteter som tänktes härröra från de olika berättarna.

***

Birger Norman (född 1914 i Svanö, död 1995) hade själv varit sågverksarbetare men gick på folkhögskola (1933-1934) och socialinstitut (1942-1944) och blev sen socialarbetare, förlagsredaktör (1949-1955) på folkbildningsförlaget Ehlins (som gick upp i KFs Rabén & Sjögren), journalist (bland annat på Folket i Bild 1955-1959) och, alltså, författare.

Ångermanland och Ådalen ligger mig nära om hjärtat, inte bara för att jag är uppvuxen i dess västernorrländska systerlandskap Medelpad. I Ångermanland har jag vistats en del. Min moster och hennes man – han var fiskare – bodde i Berghamn; jag har bland annat tillbringat sommarlov där. Och lumpen gjorde jag på I 21 i Sollefteå, Bos gamla hemstad.

Också min dåtida hemby, Juniskär, hade för övrigt ett sågverksförflutet: dess midsommar- och fiskarfester, bland de största i Norrland, ägde rum på Sågplan, och den gamla patronsvillan hade i mina unga år gjorts om till pensionat, dit jag, när jag var springsjas i Berglunds handelsbod, uppför en svår backe dagligen släpade mat och en jättelik mjölkkruka på min paketcykel – för detta belönades jag av pensionatsgästerna med öknamnet Dramaten.

Men det är en annan historia.

***

Till detta lämnade Olof G Strömberg följande kommentar:

Birger Norman träffade jag 1954 på Wendelsbergs folkhögskola. Han var där för att träffa några kamrater som tillsammans gick på folkhögskolan för 20 år sedan. Men han tog även kontakt med mig och Bojan Sjöqvist från Töre, Medelpad. Han totade ihop träffen i en artikel “Dialog mellan Decennier” som finns i Folket i Bild nummer 31, 1954. Artikeln började så här:

“I januari blev Hitler rikskansler. I mars kulminerade arbetslösheten i Sverige. En dag i oktober kom vi till Wendelsberg för att gå vinterkursen. När vi for i april var Hitler fortfarande på väg uppåt, men den svenska arbetslösheten var lite på väg neråt. Inte mycket förstås, men de nya vägarnas och de skenfria korsningarnas program hade börjat verka. Den nya arbetslöshetspolitikens vägvisare hade ställts ut i det svenska samhället. Men det var en del som inte hade till hemresan. Några av oss jobbade kvar på skolan ett slag, byggde en väg på baksidan. Några lyckades få jobb på textilfabriken nere i samhället. Ett par andra löste kommunen ut.
Tjugo år efteråt är jag där igen. Allt är sig ganska likt.”

Det var en upplevelse att träffa honom och att han skrev ned träffen i en tidningsartikel. Bara att läsa artikeln 52 år senare är en upplevelse. Låna FIB nr 31 1954 på något bibliotek.

***

Jag svarade:

Jag var FiB-ombud på den här tiden: sålde 25-30 exemplar i veckan till fabriksarbetare, murare, bondmoror, läraren med flera som fanns utspridda inom en omkrets av flera kilometer runt om mitt lilla Juniskär. Tyvärr har jag inte tidningarna kvar.

Men jag har börjat köpa gamla Folket i Bild på Tradera och har nu en växande samling, också från trettiotalet och andra världskriget när jag ännu inte hade kommit till Sverige, ute i Öregrund. Förvisso är de här gamla tidningarna taffligt gjorda med dagens mått. Men vilket innehåll!

Jag ska hålla utkik efter det här numret på Tradera.

***

Till detta tidigare publicerade vill jag nu också lägga information om Birger Norman på skiva; han finns på LP både som uppläsare av egna texter och som tonsatt poet.

Dessutom finns hans dikter på ångermanländska inlästa av Martin Westerholm och Elise Nyberg på en LP som heter just ”Utanikring, Dikter på ångermanländska” (Cewe-förlaget CW 3001). Det är roligt att lyssna på de här dikterna – ”Hörrd”, ”Norrlandsfrågor”, ”Sommarkvällen” och många, många andra – som de ska låta. Skivan blir ännu roligare av musikinslagen på den med Bert Söderlind, flöjt, Lennart Eriksson, fiol, Ralph Nordlander, orgel och piano, samt Hans-Erik Nääs, dragspel och orkester: ”En svängom i Korsnäsgården”, ”Visa från Ådalen”, ”Vals från Svanö” och ”Brudmarsch från Ullånger”.

Av Birger Normans ”Speleka. Nya dikter på ångermanländska” blev det också en LP (Cewe-Records CW 3004, 1981). Jag recenserade skivan i Aktuellt i politiken nummer 16 1981 (17 september):

Av Birger Normans ”Speleka. Nya dikter på ångermanländska” har det också blivit en LP med samma namn. Det är Tor Bergner som står för tonsättningarna och som sjunger. Bergner har lyckats med en ovanligt hög andel av tonsättningarna. (Detta är inte ett omdöme om honom som kompositör utan ett konstaterande att tonsatt dikt långtifrån alltid blir lyckad.) ”Ensammen” hör till de lyckosamt tonsatta dikterna. ”Tjugondan” är ännu bättre. Till det kommer en rad dikter, lästa som de ska låta av Martin Westerholm: ”Lyse”, ”Kalase”, ”Tell Ådalspojka´”, ”Klocka halvsex” och ”Porträtt” (ur ”Utanikring”).

Skaffa gärna både boken och skivan!

***
Birger Normans dikter äger ofta inte den regelbundenhet och sångbarhet, som gör dem lätta att tonsätta. En av dem som har försökt är Thorstein Bergman, på LPn ”Tonsättning: Thorstein Bergman” (Polydor 2379 126, 1977). Han har där valt den långa och strukturellt mycket varierade ”Festplats” från 1972. Roligast är de politiska slängarna till melodin av ”Uppå källarbacken”.

***

Birger Norman läser själv egna dikter på B-sidan av LPn ”Två nutidspoeter: Birger Norman & Stig Sjödin” (Pogo-plattan PPLP 109, 1977). De upplästa dikterna finns också i ett texthäfte i skivkonvolutet. Jag väljer här att återge en dikt ur ”Utanför Eden”, 1974:

I LINGONSKOGEN

Vitmossa och isfras
under foten om våren.
Vitlav, gråberg.
I lingonskogen.

Blekgröna, försagda strån,
ormbunkens rulle,
rödstjärtens farande låga
bort under granvalvet.
Skära klockan ringer
under läderbladet.
Om sommaren.
I lingonskogen.

Om hösten brinner bäret
blossande i skogen.
Brinner av sin syrlighet;
september, solkind.
Om hösten,
i tysta skogen.
Lingonskogen.

Och mörkret störtar genom skogen,
skumridet, snöblint.
Träden gnyr, lutar,
söker stöd och faller
tungt på dova kälen.
Om vintern.
I lingonskogen.

***

En slutkommentar: Rabén & Sjögren är ju numera ett renodlat barn- och ungdomsboksförlag. Men varför i helvetes alla jävlar ger inte Norstedts / Prisma, som har övertagit vuxenutgivningen (och därmed Birger Normans böcker) inte ut Norman på nytt.

Också Lyrikklubben – i dag en del av Ordfront – kunde gärna återutge eller nyutge Norman.

Laila Freivalds

21 mars 2006 13:52 | I skottgluggen, Politik | 1 kommentar

Laila Freivalds har jag, med det jobb jag har haft, lärt känna genom åren. I åtminstone en mycket central fråga, EU/EMU, har vi varit av olika meningar, men trots det som har hänt eller lagts henne till last, är mitt huvudintryck av henne en person med kompetens.

Vi har en gemensam bakgrund som flyktingbarn från Baltikum – jag från Estland, hon från Lettland – och under den period då våra respektive hemländer återuppstod som självständiga stater har vi några gånger fört samtal om den politiska utvecklingen i Lettland.

Något som definitivt har förenat oss är intresset för opera och teater. Ofta har jag och Birgitta träffat Laila och hennes man, Johan, på Operan, Johan försedd med en utflyktskorg med lämplig mat och dryck för mellanakten.

Hon var redan som ung juridikstuderande radikal men hade ingen egentlig partiförankring, när hon hamnade i regeringen. Jag minns en gång i början, då hon berättade för mig, att två av hennes (yngre) politiska medarbetare hade berättat, att opinionen i en speciell fråga var si eller så – ”hur dom nu kan veta det”, tillade Laila. ”Dom har väl pratat med varann”, föreslog jag, som kände också medarbetarna.

Somliga har velat förklara lägenhetsstriden, som ledde till hennes första avgång, med hennes bristande folkrörelseförankring, att hon inte förstod vad som krävdes av en person som var just minister. Och jo, ett långt liv i den översta sfären av politiken har lärt mig, att det blåser hårt och kallt där uppe. Man kan inte tillåta sig mycket av det som många andra tillåter sig – gör man minsta felsteg är de alla över en: de politiska motståndarna, mediedrevet, populisterna i Ring P1, till och med de lismande konkurrenterna i det egna partiet. Det har fler än Laila Freivalds fått erfara, också sådana som genom ihärdigt partiarbete allt sedan unga år egentligen borde ha lärt sig bättre. Ett exempel är Mona Sahlin.

När det gäller hanteringen av tsunamikatastrofen, har jag ganska stor förståelse för Laila Freivalds, inte bara för att hon gick på teater. Kanske kan hon anklagas för att hon inte kände till turistmaskinen Phuket – sådant låg helt enkelt utanför hennes värld – men av den efterföljande debatten har man ju nästan bibringats uppfattningen, att hon utlöste själva tsunamin. En klok kommentar kom från min bror Matti, vänstersosse som normalt verkligen inte försvarar allt vad regeringen gör: ”Tror någon, att en borgerlig regering, mitt under julhelgen, hade åstadkommit något mer?” Min långa erfarenhet av olika, hårt arbetande, centrala organisationer, vars medarbetare – äntligen! – får några dars helgledighet, säger mig, att brorsan har alldeles rätt.

Tabben med webbhotellet ter sig då mer obegriplig, särskilt som Laila Freivalds ju är jurist. Min teori är, att i själva verket den kritik för passivitet hon utsattes för i svallvågorna efter tsunamin kan vara en del av förklaringen. Det som hände i länderna i Mellanöstern till följd av mohammedteckningarna i Jyllands-Posten kan ha lett henne till slutsatsen, att nu gäller det att agera och agera snabbt! Vi måste skydda svenska intressen; vi vill inte ha våra ambassader nedbrända eller få våra varor bojkottade. Och Sverigedemokraterna är ju ändå non grata… Alltså, syftet var vällovligt men den valda metoden tvivelaktig.

Så det fanns väl inte något annat att göra än att avgå.

Själv önskar jag, utan minsta ironi, Laila ett fortsatt liv med många fina teater- och operaföreställningar.

Socialdemokratisk kulturpolitik

19 mars 2006 22:43 | Politik | Inga kommentarer

På kulturbloggen – länk finns här bredvid – skriver jag, i en kommentar under rubriken Begreppen kultur och konst, om socialdemokratins syn på kultur och kulturpolitik.

Karl Gerhard x 2 + Magnus Uggla

18 mars 2006 18:52 | Helga Henschens Vänner, Musik, Politik | 20 kommentarer

Den som är uppvuxen under 1940- och 1950-talen kan inte undgå att ha ett förhållande till Karl Gerhard. Han gisslade tidens avarter. Ansågs lite farlig, inte bara för att han var radikal; det tisslades om hans homosexualitet (i själva verket bisexualitet) också. Hur som helst var hans val av musik skickligt – melodierna, med vidhängande textrader, blev örhängen.

Jag mötte honom som skribent i Afton-Tidningen, AT, som LO startade 1942 som motvikt mot det då tyskvänliga Aftonbladet; Karl Gerhard var en av Sveriges mest lyskraftiga antinazister. (Ironiskt nog la LO ner AT 1956, när man hade köpt Aftonbladet.)

Jag mötte honom också som skribent i gamla Folket i Bild, som jag sålde och läste under den här perioden. Karl Gerhard medverkade också på de turnéer FiB anordnade med författare och artister. Enligt ett dunkelt minne jag inte har kunnat bekräfta, bevistade jag under min tid som FiB-ombud ett sånt program i Sundsvall eller hemma i Njurunda. Som jag minns det, fanns både Karl Gerhard och Moa Martinson med på scen vid det tillfället.

I själva verket låg, vid den tiden, större delen av Karl Gerhards gärning längre tillbaka, under en tid då jag inte hade kommit till Sverige, ja inte ens var född. Karl Gerhard (1891-1964, född som och fram till 1938 Johnson) började spela revy redan under perioden 1916-1919. Under 1920-talet var han oerhört produktiv som revymakare både i Stockholm och Göteborg.

Det radikala draget i Karl Gerhards revymakeri märks tidigt, till exempel i experimentrevyn ”Ned med tjyvsamhället” (1929), som hämtade inspiration från Bertolt Brechts ”Tolvskillingsoperan”. Karl Gerhard kom också att senare, när Brecht från april 1939 befann sig i landsflykt i Sverige, att träffa och samarbeta med honom; en länk mellan de båda var skådespelerskan Naima Wifstrand. Uno Myggan Ericson har i sin bok ”Från scen och cabaret” (Stegelands, 1978) ett mycket intressant kapitel om detta, ”Karl Gerhard och Bertolt Brecht”.

När gamla Folkteatern, där Karl Gerhard hade spelat, revs 1935 och ersattes av nya Folkan, blev han dess förste direktör. Den nya lokalen fordrade mer, stor balett, påkostad dekor, större orkester. Uno Myggan Ericson anser, att det var under den här perioden, 1936-1942, Karl Gerhard skrev och framförde sina allra bästa kupletter. ”Det är goda melodier, sångbara och i vackra orkesterarrangemang.”

I det medföljande häftet till CD-urvalet ”Karl Gerhard 1891-1991 Etthundra år” (Ancha ANC 9091-2, 1990) skriver Myggan vidare;

”Karl Gerhard blir också motståndsman under de här åren. Han utvecklas till en övertygad antinazist, som använder revyscenen för att anlägga moteld mot det bruna barbariet. Han tar politisk ställning på ett sätt som inte faller alla i smaken. Det mest kända exemplet är naturligtvis kupletten `Den ökända hästen från Troja´, ett lysande exempel på hur en revykuplett kan fungera som opinionsbildare och sätta känslorna i brand. Att kupletten förbjöds efter påtryckningar från tyska legationen har självklart bidragit till dess historiska betydelse.”

I ett annat kapitel i ”Från scen och cabaret”, ”Mästaren Karl Gerhard”, beskriver Uno Myggan Ericson fortsättningen i ett, vilket ofta glöms bort, ganska nazistvänligt Stockholm så här:

”Karl Gerhard fick sitt straff för `Gullregn´ 1940. Publiken svek. Han fick lämna Folkan eftersom hans revyer 1941 och 1942 gavs inför klent besatta salonger. Han skälldes kommunist och salongsbolsjevik. Man erinrade sej att han varit i Moskva 1940. Kupletten `Hurra hurra vad det var roligt i Moskva´, som sannerligen besatt ironi och dubbla bottnar, hade på många håll fattats enbart som en hyllning till Sovjet. Han hade Gustav Johansson på Ny Dag” – signaturen Hjorvard i revysammanhang. E.K – ”som nära vän – och kanske som kuplettinspiratör ibland. Han skrev själv krönikor i socialdemokratiska Aftontidningen, då ofta utskälld av högerpressen.”

Men han mötte en stigande uppskattning också. Ockupationen av grannländerna Danmark och Norge bidrog säkert till detta.

För att göra en lång historia kort: Under 1950-talet ägnade sig Karl Gerhard åt att gissla avarter i det svenska folkhemmet.

***

När jag hörde talas om Magnus Ugglas CD med Karl Gerhard-kupletter, funderade jag en del över hur Karl Gerhards ofta mycket tidsbundna och personrika texter skulle fungera i 2000-talet. Jag har lyssnat igenom två CD med ett urval av några av hans mest kända revynummer.

”Karl Gerhard Estradör” (Sonet, 1990, men ursprungligen utgiven 1955) inleds med ”Gungorna och karusellen” från 1948; den blev en stor succé. I den figurerar George Marshall och Truman, som förhoppningsvis är kända även för yngre generationer än min. Men vet de senare vem Sigge Stark var? (Signatur för Signe Björnberg, den tidens mest sålda kioskförfattarinna.) Och Moa (Martinson) i ”Eva och Ada” är nog fortfarande en läst författare. Men, för att gå över till ”En katt bland hermelinerna”, vet de yngre i dag, vilka von Platen, Ahlgren och Höök (alla på hädangångna Vecko-Journalen) var?

Fortfarande känd är väl också Per Albin (Hansson) i ”Tack ska du ha” på CDn ”Karl Gerhard 1891-1991 Etthundra år” (Ancha ANC 9091-2, 1990). ”Om det slumpar sej så och han får tid” från 1937 refererar till Franco, men för att förstå det roliga i att Franco under inspektion av sina trupper ställer frågan ”Talar någon spanska?” måste man också veta något litet om spanska inbördeskriget. Goebbels i ”När kärleken har sin gång” är väl heller inte bortglömd.

Och det kan vara mycket värre än så här. Karl Gerhard ägnade sig verkligen åt detaljerade referenser till händelser i tiden och åt namedropping.

Å andra sidan går allt att uppfatta in i minsta detalj. detta trots att Karl Gerhards rim är halsbrytande, ofta tungvrickande flerordsrim. Hans diktion och frasering var alltid perfekt.

Till det som bär Karl Gerhards verk genom tid och rum hör musiken, ofta skriven av tidens bästa populärkompositörer (Jules Sylvains ”Nu ska vi opp, opp, opp” och ”I de ruskiga kvarteren i det ökända Marseille”, Kai Gullmars ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” och så vidare, och den musikaliska uppbackningen (Sune Waldimirs orkester, Folkans orkester och naturligtvis den ständige följeslagaren, pianisten Herbert Steen).

Musiken till ”Den ökända hästen från Troja” lär ha varit föremål för en upphovrättstvist, vilket möjligen är bakgrunden till den felaktiga angivelsen i ”Den svenska sångboken” (red Anders Palm och Johan Stenström, Bonniers, 1997), där den betacknas som ”Trad” med Lille Bror Söderlundh som rättsinnehavare. Söderlundh, som var Karl Gerhards kapellmästare, när ”Hästen från Troja” (som den också kallas) framfördes från revyscenen, har skrivit musiken till versen. Men musiken till refrängen snodde Karl Gerhard från den judisk-ukrainske kompositören Isaak Ossipovitj Dunajevskijs ”Glada grabbars marsch”, berättar Uno Myggan i den bok jag refererar till ovan.

DEN ÖKÄNDA HÄSTEN FRÅN TROJA / TROJANSKA HÄSTEN

Text: Karl Gerhard, 1940
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1940, och Isaak Ossipovitj Dunajevskij (”Glada grabbars marsch”)

Allting går igen, ur tidens grums och mögel
dyker upp ett skrämmande fantom.
Även Grekland hade sina Wanderfögel,
fostrade i Sparta och i Rom.
Ur seklers skuggor, ur årtusens damm
ett mystiskt spöke i nutiden stiger fram.

Refräng:
Det är den ökända hästen från Troja,
moderniserad till femte kolonn.
Majoren Quisling är en papegoja,
som imiterar så gott han har förstånn.
Vi äro synbart blott fredliga pågar
med grekisk rakborste uti vår hatt,
men i ett huj dra vi fram våra bågar
och storma Troja från insidan ”by natt”,
Ty det Europa som högljutt hörs hoja,
att makt är rätt, har nu fått sin symbol.
Det är den ökända hästen från Troja,
som alltjämt spelar sin gamla hjälte-rôle.

Bland de vilda hästar som har galopperat
på fru Clios rännarbana är
den trojanska hästen som sig minst generat
för att lyfta svansen här och där.
I världsmanegen politikerna
som dumma Augustar står i parad – hurra!

Refräng:
Det är den ökända hästen från Troja,
som sluppit ut ur historiens stall.
I ryttargången sig statsmännen oja –
en del ha socker i fickorna, ifall
att hästen skulle va´ möjlig att tämja –
det är en högst neutral politik.
Vi svenskar umgås med kraken i sämja,
han går numera i reguljär trafik.
I vissa tidningar säger man: ”Nå ja,
på rätt vi håller – men helst på rätt häst.”
Och för den ökända hästen från Troja
står odds i dessa dagar onekligen bäst.

Under Gustaf Adolfs och Kung Karols dagar
stredo svenskarna i eld och köld.
Svea Rike styrdes efter egna lagar
och ett lejon bar det i sin sköld.
En igelkott bli´t symbol för vårt lann´-
men jag vet en som är mer aktuell och sann.

Refräng:
Det är den ökända hästen från Troja,
en av demokraterna sadlad och skodd.
En samlingskrake för slott och koja,
med stora skygglappar, rätt att bli beglodd.
Vårt gamla lejon blev fort pensionerat
när ”Hesa Fredrik” för första gången tjöt.
Av Bagge blev det till får ondulerat,
det utav Rütger fick essen, stackars nöt.
Men har det snart ej gått upp för de loja
i hela världen – båd´ fattig och pamp –
att det är den ökända hästen från Troja,
som hela tiden har kallats för MIN KAMP.

Noter finns i ”Den svenska sångboken” (red Anders Palm och Johan Stenström, Bonniers, 1997).

***

Magnus Ugglas ”Magnus Uggla sjunger Karl Gerhard” (Cupol, Sony/BMG, 2006) då? Ja, det hade nog inte varit ur vägen med ett förklarande häfte, sång för sång. ”Hästen från Troja” finns naturligtvis med på hans Karl Gerhard-CD, och CDn hade ökat i värde för yngre lyssnare, om de kort hade presenterats för högerledaren Gösta Bagge och hemmanazisten Rütger Essén. Och de frågor jag ovan ställe om ”En katt bland Hermelinerna” gäller förstås i ännu högre grad för Ugglas version av kupletten.

Men jag vill inte vara småkitslig. Det är bra att Magnus Uggla har gjort den här skivan. Han anstränger sig verkligen att efterlikna Karl Gerhard i tydligt uttal och klarar det hyggligt. Ugglas röst ligger högre än Karl Gerhards, men musiken är verkligen idiomatisk – vilka som spelar den, får man tyvärr inte veta.

Det är kul att få tillgång till gamla örhängen som ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” Fortsättningen, ”och var kommer alla fula lea kärringar ifrån?”, är alls inte så reaktionär som det låter. Sången slutar nämligen: ”Vart tar alla vackra gossar vägen, och var kommer alla bakarna på makarna ifrån?”. Karl Gerhard var i många styckern häpnadsväckande modern.

Jag gissar att Magnus Uggla i Karl Gerhard har sett en föregångare, när det gäller skarp tidskritik och kritik av modefenomen. Uggla är inte så politisk som Karl Gerhard (och har också till stor del undvikit den politiske Karl Gerhard). Men låtar som ”Jag är ett bedårande barn av min tid” sjunger Uggla som om den handlade om honom själv. Och Uggla lyckas utan tvivel slå en tidsbrygga mellan sig själv 2006 och Karl Gerhard 1922, när han sjunger ”Jazzgossen”.

Text och noter till den senare finns i ”Gula visboken” (Forum, första upplagan utgiven 1953, red Tage Nilsson och Klas Ralf). Den är illustrerad av Helga Henschen, som i det här fallet kongenialt fångar upp tjugotalsstämningen.

En onsdag i en pensionärs liv

16 mars 2006 18:00 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 9 kommentarer

Pensionärstillvaron är ganska omväxlande.

Dagen började med kontrollbesök hos min läkare, så jag måste åka till Stockholm. Jag promenerade från Centralen till mottagningen bortom Odenplan och tillbaka och fick på så sätt den av doktorn ordinerade dagliga motionen. Som åldersdiabetiker för jag loggbok (i datorn) över mina blodsockervärden, och både den och mätningen hos doktorn visade, att jag – med hjälp av vettig kost, motion och tabletter som stimulerar kroppens egen insulinproduktion – håller dem på en bra nivå. Jag hade gått ner tre kilo i vikt, och blodtrycket var perfekt.

***

Stärkt av detta gick jag vidare till ett avtalat lunchmöte på reklambyrån Springtime, som huserar i Centralbadets hus. Jag åt lunch och pratade med min gamla kollega från socialdemokratiska partistyrelsen Bo Krogvig och Johanna Elgenius, som bland annat har varit ledarskribent på liberala Västerbottens-Kuriren. De har ett kul projekt på gång inför almedalsveckan i sommar och ville ha min hjälp med detta – vad det är tänker jag inte tala om.

Medan vi åt, berättade jag, att jag hade haft ett finger med i socialdemokraternas val av ny reklambyrå, Acne.

Under folkomröstningskampanjen om EMU satt jag med i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU. Med mina 34 år på socialdemokratiska partistyrelsen hade jag ju en del erfarenhet av valrörelser och drogs alltså snabbt in i den operativa kampanjledningens arbete. Den hade i början idén, att Socialdemokrater mot EMU skulle göra affischer, som så mycket som möjligt liknade partiets vanliga affischer – helst borde man använda sig av en byrå, som hade gjort såna åt socialdemokraterna.

Jag gjorde invändningen, att våra affischer då helt skulle drunkna i mängden av affischer, som skulle översvämma landet i valrörelsens slutskede – ingen skulle lägga märke till just våra affischer. Alltså borde dessa, särskilt som vi inte hade våldsamt mycket pengar, avvika så mycket från det övriga reklambruset, att de just därför syntes. Resultatet blev, att vi som vår byrå valde Acne, kanske mest känd för TV-reklamen med Ipren-mannen.

Resultatet blev också lysande. Acne gjorde svart-vita affischer i mycket avvikande stil. Affischen med byråkraten som rider på en emu (alltså en strutsfågel) och med texten ”Vem styr EMUn?” förtjänar att bli en svensk affischklassiker. (Att kanske inte så många kommer i håg den beror på att våra valaffischer med anledning av mordet på Anna Lindh ganska snabbt togs ner.)

Förra året ringde en av killarna på Acne och berättade, att Acne nu gärna också ville jobba åt socialdemokratiska partiet, och undrade, vem det var lämpligt att kontakta. Jag föreslog helt naturligt informationschefen Carina Persson och åtog mig att introducera Acne för henne. Alltså kontaktade jag henne och berättade om mina erfarenheter av Acne; till saken hör, att vi slogs på motsatta sidor i folkomröstningskampanjen. Denna första kontakt följdes sen upp över en lunch med Carina och den nya partisekreteraren, Marita Ulvskog.

Det blev Acne. Bo Krogvig, tidigare själv informationschef hos socialdemokraterna, berättade, att han, när han i ett lite senare skede hade rådfrågats om vilken av flera intresserade byråer partiet borde välja, också hade förordat Acne. (Även Krogvig hörde för övrigt hemma på ja-sidan i folkomröstningskampanjen.)

På partikongressen i Malmö hösten 2005 såg jag de första resultaten av Acnes arbete. På en affisch med texten ”Alla ska med” fanns en öppen bil, knökfull av människor av olika kön, åldrar och samhällsklasser. Det är en rolig klackspark tillbaka mot affischen från 1985, också den med en öppen fast lyxigare bil men med en man av typen finansvalp plus en stilenlig hund. Text: ”Jag röstar på socialdemokraterna för jag vill ha ordning på Sveriges ekonomi.” Vem som var informationschef på partistyrelsen då? Bo Krogvig.

***

På vägen mot uppsalatåget går jag in på Mega Skivakademien och köper fyra CD. Dels två gamla med Karl Gerhard plus Magnus Ugglas nya ”Magnus Uggla sjunger Karl Gerhard” – jag återkommer till dem. Dels Odettas ”Gonna Let It Shine”. Den senare lyssnar jag igenom på eftermiddagen, när jag har kommit hem.

***

Odetta – Odetta Gordon, men det är förnamnet hon använder – är en artist jag verkligen gillar. Jag har mängder med LP och CD med henne, och jag såg henne live när hon var här i Uppsala, på Katalin, den 1 december 2005.

Om den konserten skrev jag på Kerstins blogg:

”Odetta har jag tidgare sett och hört live, på Cirkus i Stockholm i bådas vår ungdom. Nu är hon snart 75, har pacemaker, är höftledsopererad, går med käpp och satt följaktligen på en pall under showen. Men vilken utstrålning, vilken röst! Eftersom jag har de flesta av hennes skivor och kan hennes repertoar, blev det mycket av igenkännandets glädje över den här kvällen: “Rock Island Line” som jag har i inspelningar även med The Weavers och Pete Seeger och så “What Month Was Jesus Born In?”, en gospel som jag gjorde en politisk översättning av, “Varför ska jag gå här och släpa?”, för min gamla sångbok “Upp till kamp” (Prisma, 1970) är ett par exempel. En del av de texter Odetta sjöng på Katalin var för övrigt politiska/samhällskritiska, till exempel Leadbellys underbara “Bourgeois Blues”, Bessie Smiths “Poor Man´s Blues” och Victoria Spiveys “T B Blues”.

Den ackompanjerande pianisten, David Keyes, är faktiskt också värd en eloge.”

***

Originaltexten till ”What Month Was Jesus Born In?” samt noter finns i min sångbok ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970). Att den finns där har förstås mest att göra med min svenska text, som är politisk, inte religiös. Men jag är inte säker på att Odetta skulle ha haft något emot min variant heller.

Originalet, ”What Month Was Jesus Born In?”, är en amerikansk julgospel. Den svenska texten är alltså ingen översättning. Men i uppbyggnaden påminner den om originalet: försångare och kör et cetera. Och refrängen, med årets månader, är en förvanskning, gjord med mycket lätt hand. Pete Seeger sjunger det original, som jag i form av rytmisering med mera närmast knyter an till, på Folkways-LPn ”With Voices Together We Sing” (FA 2452), som numera också finns att beställa som CD från Smithsonian Folkways. Det är alltså Seegers sätt att sjunga sången som den svenska texten knyter an till. Försångare: ”Varför ska jag gå här och släpa?” Kör: ”Snart går ännu ett år.” På motsvarande sätt gör man i de andra stroferna. I refrängen upprepar kören ”januari” och ”februari”, det som står inom parentes, sjunger vidare ”fan anamma!” och så sista versen, ”Snart går ännu ett år”; i övrigt sjunger försångaren.

VARFÖR SKA JAG GÅ HÄR OCH SLÄPA?

Text: Enn Kokk, 1966
Musik: Traditionell amerikansk andlig sång (”What Month Was Jesus Born In?”)

Varför ska jag gå här och släpa?
Snart går ännu ett år.
Varför ska jag gå här och släpa?
Snart går ännu ett år.

Refräng:
Å, januari (januari).
Februari (februari).
Mars – fan anamma!
Sen april och maj.
Juni, juli, augusti, september.
Oktober och så november.
Sen återstår bara december.
Snart går ännu ett år.

Ingenting har jag själv att bestämma. (Et cetera)

Refräng:
Å, Januari…

Bolaget skiter i hur man har det. (Et cetera)

Refräng:
Å, januari…

Kom allihop, låt oss ändra på saken. (Et cetera)

Refräng:
Å, januari…

***

Odetta: ”Gonna Let it Shine”

Det ges med förlov sagt ut massor av julskivor, som bara kan betecknas som kommersiell skit. Odettas ”Gonna Let It Shine” (MC Records MC-0055, 2005) har undertiteln ”A Concert For the Holidays” men är av en helt annan klass. Hennes fantastiska rytmkänsla suger tag i lyssnaren redan i den inledande ”This Little Light of Mine” (som förresten också får avsluta CDn, fast då i en version tillsammans med The Holmes Brothers; skivan är en konsertupptagning).

De flesta låtarna vittnar redan i titlarna om att det är fråga om sånger i den kristna jultraditionen: ”Rise Up Shepard”, ”Mary Had a Baby”, ”Poor Little Jesus” och så vidare. Så undertiteln ”A Concert For the Holidays” kan synas fegt neutral på det sätt som är så typiskt för dagens USA. Men jag är inte säker på att den måste tolkas så. De svarta amerikaner, som utvecklade den här sångtraditionen, drog ofta paralleller mellan det liv de själva tvingades leva och de gammaltestamentliga berättelserna om de lidanden Israels folk utsattes för. Och också det här finns med på CDn.

Under 1960-talets medborgarrättskamp blev mycket riktigt många av afroamerikanernas traditionella sånger, ibland rakt av, ibland med lätta justeringar eller tillägg, till kampsånger. En av dessa – en av de bästa – ”Oh, Freedom” finns med på ”Gonna Let It Shine”; där ingår den i en svit på tre sånger, ”Freedom Trilogy”, i vilken också ingår ”Come and Go With Me to That Land” och ”I´m On My Way”.

Odetta väjer inte för det politiska, tvärt om.

Här sjunger hon utöver det redan nämnda ”Midnight Special”, en sång som utspelar sig i den arbetslägerliknande fångkolonimiljön i Texas. I introduktionen nämner hon, med anknytning till sången, Houston och säger förklarande till konsertpubliken, att det ligger i Texas. Och så förklarar hon, till publikens jubel, ytterligare: ”That´s where the Bush Boys come from”.

***

En utvikning bakåt igen:

”Oh, Freedom” vann stor spridning under 1960-talets medborgarrättsdemonstrationer i USA, men redan årtionden dess förinnan hade den för första gången använts av demonstrerande negrer i Atlanta, Georgia.

Text och noter finns förtsås med i min sångbok ”Upp till kamp!” (Prisma, 1970):

OH, FREEDOM

Amerikansk text: Negro spiritual i bearbetning av medlemmar i SNCC

Oh Freedom, Oh Freedom,
Oh Freedom over me, over me,
And before I´ll be a slave,
I´ll be buried in my grave
And go home to my Lord and be free

(and there´ll be)
No segregation, no segregation,
no segregation over me,
And before I´ll be a slave,
I´ll be buried in my grave
And go home to my Lord and be free

(and there´ll be)

No more weeping…

No more shooting…

No burning churches…

No more jail house…

Oh, Freedom…

No more Jim Crow…

No more Barnett…

No more Pritchett…

En fullkomligt suverän insjungning av ”Oh Freedom” gjorde Pete Seeger tillsammans med den medsjungande publiken vid den berömda konserten i Carnegie Hall, New York, den 8 juni 1963. En del av konserten fanns på Pete Seegers LP ”We Shall Overcome” (CBS/Columbia 62209. Hela konserten finns senare utgiven på dubbel-CDn ”We Shall Overcome” (CBS/Columbia C2K 45312, 1989).

***

För ”Upp till kamp!” gjorde Jacob Branting en svensk version av ”Oh Freedom”, men han valde att helt plantera sången i svensk jord.

DENNA FRIHET

Svensk text: Jacob Branting, 1970
Musik: Amerikansk traditionell melodi; negro spiritual (”Oh Freedom”)

Denna frihet
denna frihet
denna frihet
efter fem, efter fem…
det är bra för industrin
att jag står vid en maskin
tills jag stämplar ut och går hem.

Jämlikheten
jämlikheten
jämlikheten
ska vi nå, ska vi nå
när vi ligger i vår grop
är vi lika allihop
och vår arvsskatt dras av i det blå.

Broderskapet
broderskapet
broderskapet
tror vi på, tror vi på
när en varg vill kyssa lammet
och när säckväv är av sammet
och när flera har makten över få.

Denna frihet,
jämlikheten,
broderskapet
vackra ord, vackra ord.
Men vi har ett liv, ett enda,
bara vi kan få dem tända
som små eldar på människans jord.

***

Men tillbaka till onsdagen den 15 mars 2006 igen. Klockan 17:38 kommer ett mejl från Lotta Rosenström (Lotta Sandberg när hon sjöng solot i ”Hälsa alla herrarna” på LPn ”Arbetets söner & döttrar”, Oktober OSLP 502, 1972):

Hej Enn!

Det var förbaskat kul att få detta mejl som väckte många häftiga minnen. Vilken känsla att stå på Hötorget med massor av folk omkring sig och släppa loss med bandet i denna härliga låt. Den gjorde alltid succé.

Jag har justerat texten efter mitt minne och för att vara riktigt säker ska jag också leta efter texten hemma. Jag tror kanske jag har den någonstans.

Rätt kul hur livet kan arta sig. Nu är jag aktiv i sossarna i Årsta.

Lotta Rosenström

(Jag hade lagt ut texten, så långt jag kunde teckna ner den från skivan, på bloggen och bett läsarna om hjälp. Min gamle kompis Hans O Sjöström – med i vänstersvängen under den aktuella tiden – kontaktade bluespianisten Slim Lidén, som också medverkade på skivan, och fick genom honom mejladressen till Lotta, som jag alltså skrev till.)

Här är nu texten, så som Lotta minns den; tack Lotta!

HÄLSA ALLA HERRARNA

Text: Werner Nilsson, 1972
Musik: Hjort Anders (”Trettondagsmarschen”)

Hälsa alla herrarna som makten har
att dom kan inte lura oss mer
med sin välfärdsmyt och folkhemsbluff
för vi blir allt fler som börjat fatta vad som sker.
Vi har återfunnit rätta takterna
som vi ärvde från Engelbrekts dar,
samma kämpakraft som fädren haft
finns ännu i gamla Sverige kvar.

Dom har lovat jämlikhet i 40 år,
men det mesta har stannat vid prat,
största delen utav välfärden
fick pamparna i vårt monopolkapital.
Vi blev lovade ett mycket bättre liv
och en jättefin levnadsstandárd,
om vi bara gick från gård och grund
och packa oss samman i en stad.

Vi har länge böjt oss under herrarna,
men nu fanimej har vi fått nog!
Ni kan hälsa Marcus Wallenberg,
Sankt Olof, Sträng och allt vad pamparna heter.
Ni har tvingat oss att lämna hembygden,
men nu ska vi därhemma ha knog,
vi vill bort från kal betong och skit
och åter se äng och sjö och skog.

Men varenda gång vi ställer våra krav
börjar tjyvpacket skälla på oss
och vi kallas kverulanter, busar,
fan och hans mormor och jag vet inte vad.
Och i TV, radio och tidningar
där sprider dom dynga om oss,
men nu ger vi oss inte längre, nä,
för nu ska vi ena oss och slåss!

Kom och låt oss enas uti land och stad
i en front emot avfolkningen
och i stan där bildas byalag,
för stadsborna också vill slå vakt om miljön.
Men när vi befriat oss från tjyvarna
uti pamparnas styrelserum,
ja först då blir hela Sverige vårt,
då erövrar vi varenda tum!

Radi-raj-ra, radi-radi-raj-raj-ra,
radi-raj-radi, raj-radi-ra,
radi-raj-raj, ra-raj, raj-raj-ra,
radi-raj-ra, raj-ra, raj-ra, radi-radi-ra.
Men när vi befriat oss från tjyvarna
uti pamparnas styrelserum,
ja först då blir hela Sverige vårt,
då erövrar vi varenda tum!

Tjo!

***

Men dan var inte slut för det. Efter middan – skädda à la wienerschnitzel, lagad av Birgitta – gav jag mig i väg till ett alldeles nytt uppdrag.

Icke utan möda letade jag mig till Valegården, Alsikegatan 6, där Ordfront i Uppsala skulle hålla årsmöte.

Ordfront har jag följt från begynnelsen i den tid då också ”Hälsa alla herrarna” hör hemma. I början hörde föreningen med vidhängande förlag hemma i KFML/SKP-sfären, vilket inte hindrade att mycket som kom därifrån var intressant också för oss som inte hörde hemma där.

Nu finns ju inte den maoistiska förgreningen av den svenska vänstern kvar längre, sedan mycket länge ska man kanske tillägga. Tidskriften Ordfront magasin har utvecklats till en av landets största och viktigaste tidskrifter för kultur och samhällsdebatt – det tror jag man törs säga trots den häftiga debatt och också inre strid dess intervju med Diana Johnstone och en del annat utlöste för något år sen. (Striden slutade med att en bred och demokratisk, men för den skull inte tandlös, vänster i ordets bredaste mening tog över styret i föreningen; en kompis från Socialdemokrater mot EMU, Handelsanställdas förbunds ekonom Stefan Carlén (för övrigt först lanserad av den sida som förlorade) har sen dess varit ordförande. Förlaget ger ut många intressanta böcker; dess utgivning har inte sin motsvarighet hos något av de andra förlagen. Jag och många andra har därför i åratal varit medlemmar men kanske primärt bokklubbsmedlemmar.

I höstas blev jag och Birgitta kontaktade av uppsalaförfattaren Kjell Eriksson, vars signum är samhällsengagerade kriminalromaner. Hans ärende var att be oss skriva under ett upprop för Ordfront, avsett att publiceras i Ordfront magasin. Förfrågan skickades ju inte helt ut i luften heller: När jag 2002 var en av redaktörerna för Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, i vilken också Birgitta medverkade, valde vi medvetet Ordfront som förlag – boken handlar om vad det blev av de röda idealen från 1960- och 1970-talen, som både vi laboremiter och tidens ordfrontare, fast på olika sätt, slogs för.

Vi skrev båda två på.

Uppropet publicerades i decembernumret av Ordfront magasin 2005 och lyder så här:

”Ordfront är viktigt! Ordfront har en viktig roll att spela. BLI MEDLEM!

Makten har många megafoner uppskruvade på hög ljudnivå. Alternativa röster är därför nödvändiga. Vi behöver levande exempel som ger oss kunskap, inspiration och hopp.

Ordfronts idé och drivkraft är att vara ett sådant alternativ. Ordfront startade för över 35 år sedan med den uttalade målsättningen att skapa motbilder.

Vi undertecknare av detta brev har olika intressen och sympatier. Vi kan ha olika åsikter om de böcker förlaget ger ut eller om innehållet i Ordfront magasin. Men vi är överens om att Ordfront är viktigt, en tillgång som ska vårdas och utvecklas. Det arbetet är långsiktigt och kan bara utföras av oss och av dig tillsammans.

Medlemmarna äger Ordfront och de är därför vår största tillgång, en källa till framgång, till nya intressanta böcker, artiklar och reportage, till debatt och spännande möten. Det är viktigt att vi är många, det gör att vi kan stå fria. Nu behöver vi bli fler.

ALTERNATIV SKAPAS GENOM HANDLING. BLI MEDLEM. SVÅRARE ÄR DET INTE.”

Bland undertecknarna finns författare och andra kulturarbetare som Ove Allansson, Astrid Assefa, Bengt Berg, Lasse Berg, Maria Bergom Larsson, Kjell Eriksson, Göran Greider, Dick Harrison, Anna Jansson, Maria Küchen, Sven Lindqvist, Aino Trosell, socialdemokrater som jag och Birgitta, Ingemar Lindberg, Maj Britt Theorin och Sören Wibe men också ledaren för Fi, Gudrun Schyman, miljöpartisten Per Gahrton, centerpartisten Birgitta Hambraeus och vänsterpartisten Jonas Sjöstedt plus många, många andra.

Här om dagen kom så ett telefonsamtal från valberedningen i uppsalaavdelningen av Ordfront: jag hade föreslagits som ny medlem av styrelsen. Jag var först tveksam, inte rent principiellt utan för att jag har andra uppdrag som tar tid – sekreterarskapet i Helga Henschens Vänner, kulturnämnden med mera – och också har krämpor, som dess värre blir allt fler med åren. Till tvekan bidrog också, att jag tidigare inte har varit aktiv i föreningen. Men till slut sa jag OK.

Vid mötet i Valegården blev jag så vald till ordinarie ledamot. Ny ordförande blev Kjell Eriksson.

Han, jag och Birgitta har en del annat också gemensamt, har vi redan tidigare konstaterat, till exempel rosenodling. Några av våra gammaldags rosor i Öregrund kommer faktiskt från den handelsträdgård i Ulva han tidigare ägde.

Kjell och jag har som sagt haft kontakt även tidigare, men det här var första gången vi träffades personligen. Och till min glädje hittade jag i gänget med ordfrontare åtminstone några andra, som jag personligen känner sedan tidigare. En av dem är Peter Gustavsson, också han kompis från kampanjledningen i Socialdemokrater mot EMU, den organisation som betydde kanske mer än alla andra för den stora nej-segern.

Han visade sig numera vara anställd på Ordfront.

***

Medlemskap i Ordfront kostar 390 kronor, 290 om man är under 25 år. För det får man
– två valfria välkomstböcker (kontakta mig, enn.kokk@telia.com, och uppge namn och adress, så får du en broschyr)
– 12 nummer av Ordfront magasin
– 12 breda månadserbjudanden från bokklubben Bokfront (som inte bara erbjuder Ordfront förlags egna böcker utan också intressanta böcker från andra förlag i ämnen som samhällsdebatt, historia, skrivande, filosofi och skönlitteratur)
– rabatt på Ordfronts kurser, evenemang, resor, seminarier
– medlemskap i den politiskt och religiöst obundna föreningen Ordfront, som verkar för en bred samhällsdebatt, demokrati och människors lika värde.

Let the good time roll!

14 mars 2006 22:16 | Media, Musik | Inga kommentarer

Ytterligare en av svensk jazzmusiks stora, klarinettisten Putte Wickman, dog nyligen, 82 år gammal. I kväll visade TV hans sista framträdande på Konserthuset i Stockholm i höstas. Med på scenen var Anders Berglunds storband, Toots Thielemans och sångarna Björn Skifs, Jill Johnsson, Sarah Dawn Finer och Gaylia Frazier.

Vi bänkade oss naturligtvis framför TVn.

Framför allt slutet av konserten blev minnesvärt: först den vidunderliga duetten mellan munspelaren Thielemans och klarinettisten Wickman i gamla fina ”Bluesette”, och så medleyt med alla sångarna på scenen.

Let the good time roll!

Det gäller att hålla i gång tills man dör.

Vill ni ta del av ett porträtt i helfigur av Putte Wickman och lyssna på hur han lät i sin krafts dagar, rekommenderar jag Jonas Simas film ”Putte Wickman à la clarinette”, ursprungligen gjord för TV, men den finns också som video. Där fullkomligt vimlar det av legender: Buddy de Franco, Svend Asmussen, Red Mitchell, Egil Johansen, Monica Zetterlund, Sture Åkerberg och många många andra.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^