Socialdemokraterna största parti i litauiska valet och bildar troligen regering

31 oktober 2012 17:26 | Politik | Inga kommentarer

Det har varit val till seimas, parlamentsval, i Litauen. I två steg, 14 respektive 28 oktober 2012; Litauen tillämpar ett blandat valsystem, där hälften av ledamöterna väljs i majoritetsval, hälften i proportionella val. I redovisningen nedan tar jag endast upp det sammanlagda utfallet för respektive parti.

Största parti med 38 mandat (+ 13 jämfört med valet 2009) blev Lietuvos socialdemokratų partija (Litauens socialdemokratiska parti) med Algirdas Butkovivičius som ledare. Det här partiet är med i Socialistinternationalen. Det återbildades efter den litauiska frigörelsen med hjälp bland annat från Sverige och kom lite senare att fusioneras med den reformerade delen av kommunistpartiet.

Tvåa, med 33 mandat (- 12) kom det parti som under förra mandatperioden var störst i seimas, Tevynes sajunga – Lietuvos krikščionys demokratai (Fosterlandsunionen – Litauens kristdemokrater) med Andrius Kublius som ordförande. Det här partiet är ett konservativt och kristdemokratiskt parti.

Trea, med 29 mandat (+ 19), kom Darbo partija (Arbetarpartiet) med Viktor Uspaskich som ledare. Det här partiet är ett centristiskt och populistiskt parti, i vissa avseenden likt Edgar Savisaars Keskerakond (Centerpartiet) i Estland.

DP har före valet tillsammans med LSDP och TT – se nedan – deklarerat att de, om de tillsammans vann valet, ämnade bilda en trepartikoalition.

TT, Tvarka ir teisingumas (Ordning och rättvisa), med Rolandas Paksas som ordförande, fick 11 mandat (- 4), men de här tre partierna har tillsammans fått 78 av parlamentets 140 mandat. TT är nationalkonservativt och populistiskt.

Ytterligare fyra partier fick mandat:

Liberalų sajüdis (Liberala rörelsen) med Eligius Masiulis som ordförande fick 10 mandat (- 1). LS är inte bara liberalt utan också populistiskt.

Den polska minoriteten i Litauen har ett eget parti, Lietuvos lenkų rinkimų akcija (Polackernas i Litauen valaktion) med Waldemar Tomaszewski som ledae, och eftersom polackerna är den största minoriteten i Litauen, större än ryssarna, fick de även denna gång representation i seimas: 8 mandat (+ 5).

Därnäst kom ett helt nytt parti, Drąsos kelias (Modets väg), som fick 7 mandat (0). Det är ett populistiskt men rättsvärnande parti med antikorruption på sitt program. Partiet bildades 2012 av anhängare till Drąsius Kedys, som hade dragit fram rättsskandaler i ljuset.

Ett av de äldre partierna, Lietuvos valstiečių ir žaliųjų sąjunga (Litauens union av bönder och gröna) fick den här gången, trots nytillskottet av gröna, bara 1 mandat (- 2). Partiledaren i LVŽS heter Ramŭnas Karbaukis.

Noteras bör också att Liberalų ir centro sajunga (Liberala och center-unionen), tidigare med 8 mandat, åkte ur seimas den här gången. Partiledare är Gintautas Babravičius.

Åtskilliga andra partier ställde upp, flertalet av dem nya, men få av dessa kom ens över en procent.

Litauens president, Dalia Grybauskaité, har gjort invändningar mot att det populistiska Arbetarepartiet, vars ledare ibland har liknats vid Silvio Berlusconi, skulle ingå i den nya regeringen, men det är mycket tveksamt om hon har några konstitutionella möjligheter att förhindra detta. Däremot har socialdemokraternas partiledare, som sannolikt får försöka bilda regering, gjort klart, att en del av Arbetarpartiets mer vidlyftiga vallöften nog inte kan komma med i regeringsplattformen.

Barnen från Frostmofjället – den första svenska långfilmen för barn

30 oktober 2012 19:23 | Barnkultur, Film | 6 kommentarer

Laura Fitinghoff (1848-1908) skrev en av förra seklets stora klassiska böcker för barn, ”Barnen från Frostmofjället” (1907). Den var fortfarande en måste-bok när jag gick i folkskolan under senare delen av 1940-talet och början av 1950-talet och hade dessutom fått ny aktualitet genom Rolf Husbergs filmatisering 1945, den första långfilmen gjord för barn – själv såg jag den som matinéfilm någon gång under de där åren.

Boken är en av de svenska barn- och ungdomsklassikerna. Den gavs ursprungligen ut inom ramen för Barnbiblioteket Saga, som jag minns också från min egen skoltid, och när KF med sin starka barnboksutgivning inom Rabén & Sjögren hade tagit över en rad förlag, bland dem Klassikerförlaget, var det närmast självklart, att i dess serie med de allra bästa barn- och ungdomsklassikerna skulle ingå även Fitinghoffs ”Barnen från Frostmofjället”. Den här utgåvan, tryckt 1992, har en moderniserad stavning, en smula förkortade (styckade) meningar och ett – med ganska varsam hand, tycker jag – en smula moderniserat ordval.

Dess förinnan hade Laura Fitinghoffs ursprungliga historia om barnen från Frostmofjället också moderniserats på annat sätt. 1974 gav Jonas Sima och Björn Nordström ut sin remake ”Barna från Blåsjöfjället” (Tiden), och 1980 gjorde Sima en film med samma namn.

Sannolikt har de flesta av dagens barn aldrig hört talas som ”Barnen från Frostmofjället”, varken boken eller filmen som bygger på den. Den utspelar sig för all del i en mycket annorlunda tid och miljö, men är det verkligen så omöjligt att intressera dagens unga läsare för den här i många stycken gripande och spännande storyn?

Själv såg jag i dag om Rolf Husbergs svart-vita filmatisering från 1945 – kanske visades den som eftermiddagsbio i TV för att det är höstlov i skolorna. Den innehåller element, som säkert känns främmande för dagens unga: I dagens samhälle skulle det förstås inte, bland annat tekniskt, vara möjligt för sju föräldralösa barn att hålla sig undan de sociala myndigheterna under så lång tid och med kontakter med människor på olika håll. Och jag tror inte heller att den fromhet som präglar de här barnan känns naturlig för dem som i dag är i deras ålder. Hos mig däremot, som visserligen är ateist men själv gick i skolan under en tid, då man bad bordsbön och självklart kunde psalmer som ”Tryggare kan ingen vara” och ”Morgon mellan fjällen” utantill, känns det här tidstypiskt, även om jag i dag finner filmen i gudligaste laget – fast det här finns också i bokförlagan.

Riktigt all den konkreta must som finns i Fitinghoffs bok har filmen, kanske av naturliga skäl, inte lyckats fånga – den panorerar i stället landskap lite mera – men Olle Nordemars och Sven Nykvists filmfoto fungerar ändå väl. Miljöerna känns hyggligt autentiska: Många föreställer sig kanske, att filmens Frostmofjället (som för övrigt inte existerar) ligger någonstans i Lappland, men så är det inte: Laura Fitinghoff skrev om Ångermanland, och filmens exteriöra avsnitt från Anundsjö, Anundsjöån, Undersåker och Åre är hyggligt väl valda.

Filmstoryn är av naturliga skäl en smula förkortad men följer ändå relativt troget den litterära förlagan.

I den familj vars öden vi får följa är fadern redan död, och mamman – dödssjuk även hon – lever i en ensamt belägen stuga med familjens sju barn, i fallande ålder Ante (Hans Lindgren), Maglena (Siv Hansson), Månke (Anders Nyström), Anna-Lisa (Anne-Sophie Honeth), Per-Erik (Ulf Berggren), Brita-Kajsa (Paula Jagaeus) och Kristina (Christina Jagaeus). Mamman tar, innan hon dör, löfte av äldste sonen Ante att hålla ihop syskonskaran – hon varnar honom för att fattigvården kommer att sära på barnen och att flera av dem då riskerar att råka illa ut.

Alltså packar de efter moderns död ihop nödvändiga saker och ger sig, i sällskap med geten Gullspira, ut på en oviss odyssé genom det snötäckta skogslandskapet; de två yngsta syskonen dras på en kälke.

Spänningen i de första avsnitten ligger i att hålla sig undan storbönder med makt att skilja dem åt – de får också hjälp med detta av deras första värd under flykten, en gammal skomakare, lite för glad i flaskan – sprit skildras med tydligt avståndstagande – men ändå godhjärtad: han lagar till och med skorna åt några av dem.

Färden fortsätter sedan och blir också dramatisk, när man upptäcker att minsta flickan Kristina har trillat av kälken och blivit kvar någonstans längs vägen. Barnen söker henne förgäves – men hon har plockats upp av en jägmästare (Ragnar Falck), som kör förbi med häst och släde. Den här delen av historien slutar med att han och hans hustru (Britta Brunius) eftersom de är barnlösa beslutar sig för att adoptera flickan de har hittat. När de får kontakt med hela syskonskaran, tar de också hand om den näst yngsta flickan, Britta-Kajsa.

Och det här bildar sedan mönstret i filmens handling.

Bonden Stor-Anders (Birger Åsander) och hans hustru Brita (Ingrid Luterkort), har drabbats av att ett av deras barn har dött och det andra är svårt sjukt. Så när de resterande barnen får stanna till hos dem och får mat och husrum, ändar det hela i att Anna-Lisa och Per-Erik får ett nytt hem.

När det sedan har hunnit bli sommar, deltar de tre återstående barnen i en bröllopsfest nere i dalen. Medan de är med och dansar, stjäl två pengasugna drängar Gullspira i avsikt att slakta och sälja henne. Barnen hittar Gullspira innan planerna har hunnit sättas i verket och springer till skogs med henne, jagade av de giriga drängarna.

Precis när de tror sig ha blivit upphittade av den som jagar dem, visar det sig, att mannen i fråga (Helge Hagerman) är jägmästare – det är därför han har gevär och har hund, snäll visar det sig, med sig. Med honom får de skjuts i båt över älven och träffar hemma hos honom också hans hustru (Solveig Hedengran). Och tro det eller inte, men det här paret vill också ta hand om två av barnen, först Månke och sen även Maglena. När Månke blir förtvivlat ledsen över att behöva skiljas från Gullspira, betalar jägmästaren Ante tolv riksdaler för att också geten ska stanna hos familjen.

Så är det alltså bara Ante kvar. När han kommer till ett sågverk, ser han tre pojkar som under plågsamma former är i färd med att börja dränka en katt. Ante ger sig på det här gänget: de två yngre flyr men med den äldste har han ett rejält slagsmål innan han lyckas – fast då kommer den där pojkens farsa och ger honom en rejäl hurril.

Ante, ensam i världen och nu också orättvist slagen, faller till slut i gråt, men då serveras vi ett slut som jag åtminstone i dag har svårt för. Lägligt dyker det upp en förstående och tröstande präst (Gunnar Sjöberg), som upptäcker att Ante har ett hjärta av guld och faktiskt själv i fantasin har föreställt sig själv som präst. Så prästen lovar ta hand om Ante och stå för hans utbildning, först i läroverk, sedan prästutbildning.

Då får man, åtminstone i min nuvarande ålder och med min (brist på) tro, lust att ironiskt säga amen.

Men man ska inte glömma, att det här är en film av sin tid, byggd på en bok från en ännu äldre tid, skriven av en prästdotter som också själv hade läst bland annat teologi.

Jag har lärt mig att försöka bedöma var sak och person efter sin tid, sin bakgrund och sina förutsättningar.

En spänningsroman om moral och politik

30 oktober 2012 0:01 | Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Jag har under mitt arbete som den nutida socialdemokratins egen IB-utredare, det som ledde till ”VItBok” (Hjalmarsson och Högberg, 2002), ägnat mig åt en period senare än den som Ola Larsmo skildrar i sin tegelsten till roman – drygt 500 sidor – ”Förrädare” (Bonniers, 2012). Men självfallet nämner även jag, kort, den militära och övriga underrättelseverksamhet som förekom också tidigare än under den efterkrigstid jag skildrar.

I Larsmos bok, till formen en korsning mellan heltäckande kartläggning och en spionroman à la John le Carré, finns ett perspektiv som indirekt kastar ett intressant ljus över fenomenet IB: Om krigstidens militära underrättelsetjänst, dock med en del av aktörerna verksamma på Socialstyrelsen som var tidens flyktingmyndighet, var infiltrerad av människor, som av ideologiska skäl samarbetade med och läckte uppgifter till tyskarna, kan man ju faktiskt förstå att en del av de nya kvastar som sattes in i samband med krigsslutet i stället rekryterades bland människor som värderingsmässigt stod närmare den styrande och mycket dominerande socialdemokratin. Med detta konstaterande vill jag ingalunda försvara den åsiktsregistrering av kommunister som militären byggde upp med hjälp av specialvärvade socialdemokrater – jag ser bara en psykologiskt begriplig vågrörelse inom det militära underrättelseväsendet.

Nå, om detta handlar inte Larsmos roman. Hans romanhjälte Charlie Westerholm är förvisso medlem i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala, men i hans fall är utgångspunkten för det politiska engagemanget bland annat en häftig reaktion mot det snävt nationalegoistiska och, värre, bruna engagemang som finns bland studenterna och som bland annat manifesteras vid omröstningen under det beryktade bollhusmötet i Uppsala 1939, det som Larsmo själv utförligare har skildrat i ”Djävulssonaten” (2007).

Bollhusmötet, och den vrede dess utgång väcker hos Charlie Westerholm, får också vår unge laboremit att låta sig värvas, när han efter mötet kontaktas av en äldre laboremit, Cederholm, som på något inte helt redovisat sätt står Östen Undén – också han gammal laboremit – nära. Cederholm får honom att ta anställning inom underrättelseväsendet, och uppenbarligen har Cederholm inflytande nog att få till stånd en sådan anställning, men Westerholm känner sig där både misstrodd och omgiven av människor som har värderingar som inte stämmer överens med hans egna. I själva verket hittar han egentligen inte någon inom organisationen som han riktigt vågar lita på – i stället upprättar han så småningom, via sin gamle bekanting, verdandisten Nilsson från studietiden i Uppsla, kontakt med platsorganisationen i Göteborg, som har en tuffare attityd till tyskarna och deras svenska hantlangare.

Larsmo driver tesen ”Vem kan man lita på?” till och med längre än Mikael Wiehe. Vems ärenden går den ene respektive den andre? Styrs den organisation han arbetar för mer av cynism och köpa-och-sälja-mentalitet, den senare i bästa fall ett uttryck för en neutralitet utan moral, än av patos för demokrati och frihet?

Med ett sådant här perspektiv på alla agerande finns till slut nästan inga helgjutet moraliska personer kvar. Charlie hittar frågetecken i sin egen mentors/upptäckares, Cederholms, förflutna. Fästmön – hon vars främsta funktion i den här intrigen är att förse honom med uppgifter från Socialstyrelsen, där hon själv arbetar med registrering av utlänningar – tvivlar på att hans arbete i alla stycken är moraliskt försvarbart; hon gör också slut men jobbar samtidigt i en organisation, som, visar det sig, sänder många månniskor, till exempel judar och norska kommunister, till en säker död. Också Charlie själv tvivlar ofta på att han gör det rätta.

I vissa avseenden är den här historien lite för lång och detaljrik, men jag kan se skäl också för det: Utgångspunkten i finska inbördeskriget och annat sådant bildar bakgrund till det högerextremistiska kameraderi som är något av den här storyns onda motor. De först till synes ovidkommande smugglingarna av människor från det tyskockuperade Lettland visar sig ha förbindelser med köp-och-sälj-policyn.

Men den här boken rymmer också mycket spännande, thrillerartade partier, sådant som Charlies våldsamma slagsmål på en kaj med en motståndare han inte känner vare sig till namn eller avsikter – de hamnar båda i isigt vatten, Charlie vinner med lite tur och den andre drunknar. Också andra, bland dem hans gamle kompis Nilsson, blir offer för den drunkningsepidemi som tycks svepa över andra världskrigets Sverige med dess många agenter och motagenter. En dam måste skyddas för att inte rövas bort och dödas, och så vidare.

Och det här är faktiskt rejält spännande – historiens moraliska grådask kryddas med effekter som bevisar att Ola Larsmo också har talang för att skriva spänningsromaner.

På sjukhuspermis för att höra Anne-Sophie Mutter

28 oktober 2012 15:44 | Musik | 4 kommentarer

I 75-årspresent till Birgitta hade jag bland annat köpt biljetter till ett par evenemang i Musikens hus här i Uppsala. Det ena fick vi avstå från, eftersom Birgitta då ännu inte mådde tillräckligt bra efter sin hjärtklaffoperation – vi sålde biljetterna – men i tisdags ville vi båda gå och höra Anne-Sophie Mutter.

Vid det laget var jag själv intagen på Akademiska sjukhuset. Jag lyckades dock få permis över kvällen, och ett efterlängtat musikevenemang är kanske god terapi det med.

I den här konserten medverkade, förutom Anne-Sophie Mutter, också TrondheimsSolistene, ursprungligen bildat 1988 av begåvade studenter vid Trondheims musikkonservatorium.

Vad jag vet har Anne-Sophie Mutter själv valt att framträda med dem, vilket i sig är en garanti för att de har hög kvalitet. Kanske fick de ändå inte tillfälle att visa sin briljans i det orkesternummer som inledde konserten, Benjamin Brittens (1913-1976) ”Simple Symphony”, som Britten skrev då han var blott 13 år gammal.

Om det var ett nummer, valt med tanke på ensemblen, anar man att Anne-Sophie Mutter hade valt André Previns (1913-) ”Konsert för violin och stråkorkester” (2001), eftersom Previn skrev den för just henne – de var gifta. Inte så oävet och väl spelat – men jag måste tillstå att den här musiken inte riktigt förmådde gripa tag i mig.

Men i konsertens slutnummer, Antonio Vivaldis violinkonsert ”Årstiderna” från 1723, spelade Mutter som en gud försedd med violin, och ensemblen rycktes med till att spela den ljuvaste musik. Vivaldis musik, som jag för egen del har hört otaliga gånger och delvis kan utantill, kändes inte banal ens för ett ögonblick.

Jublet blev öronbedövande, och vår entusiasm lockade till slut Mutter att ge oss ett par extranummer.

Melodikrysset nummer 43 2012

27 oktober 2012 12:46 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Serier, Ur dagboken | 7 kommentarer

Jag är alltså tillbaka från Hjärt- och lungkliniken på Akademiska sjukhuset, försedd med en rad nya mediciner. Jag har tagit dem, men som varje lördagsmorgon är det Melodikrysset som gäller. Och där tror jag inte Waran hjälper, däremot en god natts vila.

Dagens kryss hade barntema, och vad jag förstod väntades barn kunna lösa det här krysset.

Fast hur den allra sista frågan passar in i den planen förstår jag inte riktigt. Vi hörde Lars Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”, vars refräng fortsätter ”låt mig besjunga dig nu”. Jag brukar själv se ”Allsång på Skansen”, men gör dagens unga krysslösare det?

Också annat i krysset, urlätt för en taubeälskare som jag som har publicerat och kommenterat många av Evert Taubes texter här på bloggen – se Kulturspegeln, Sångtexter – är säkert inte lika lätt för de yngsta lyssnarna, ens om sångtiteln är ”Brevet från Lillan”. Men vi som kan vår Taube minns naturligtvis att brevet till Evert från hans dotter Ellinor börjar ”Pappa, kom hem”.

Helt utanför barnvisevärlden ligger ”Gärdebylåten”, som vi i dag hörde med Dalarnas spelmansförbund, men i det fallet kunde ju faktiskt frågan – vad det var för instrument vi hörde, fioler – besvaras också av unga lyssnare, som normalt aldrig hör på spelmansmusik från Dalarna.

Med tanke på de många unga lyssnarna var det ju knappast läge för att spela lundaspexvarianten ur Djingis Khan:

Ja, nu ska vi ut och härja,
supa och slåss och svärja,
bränna röda stugor, slå små barn och säga fula ord.
Med blod ska vi stäppen färga;
nu änteligen lär jag kunna dra nån riktig nytta av min Hermodskurs i mord.

Jag ska tillstå att jag med viss skepsis ser på den speciella musikgenre som har uppstått för ålderskategorin i gränslandet mellan barn och aningen längre komna tonåringar, den där musiken som vi får prov på i det radioprogram som sänds strax före Melodikrysset. Ett exempel från Melodikrysset i dag är ”Hotter Than Fire” med Eric Saade.

En annan tendens i barnvisematerial av i dag är den att göra om poplåtar med ny text. En populär seriefigur som Bamse, ursprungligen skapad av Rune Andréasson, vars ”Lille Rikard och hans katt” jag publicerade i Aktuellt i politiken (s), när jag var chefredaktör, har – vet jag genom barnbarnen – fått sig en rad kända hits tillägnade, vilket har skett genom att de har försetts med helt nya texter. Ett känt exempel var den bamsehit vi hörde i dag, ”Dunderhonung”, som har ”Sommartider” med Gyllene Tider som förlaga.

Markoolio arbetar ofta direkt med sikte på barn. Ett känt exempel var det vi hörde i dag, ”Svensk sommar, extra allt”.

Ytterligare en variant står Rädda Barnen för med den skiva, där kända artister sjunger texter skrivna av barn. Det exempel vi hörde i dag var Lena Ph med ”Vem om inte jag”.

Nå, dagens melodikryss innehöll också en rad låtar, som hör hemma i just barnvisetraditionen.

Till den räknar jag självfallet de två låtar som var signerade Alice Tegnér: ”, , vita lamm” (efter engelsk förlaga) och så ”Mors lilla Olle”, där vi också skulle veta att han var ute och plockade bär.

Till klassikerna hör också Felix Körlings ”Nej, se det snöar”, den som skulle leda oss fram till att det snart är dags att börja ploga vägarna igen.

Men till klassikerna räknar jag vid det här laget även TV-programmen om Trazan Apansson och hans kompis Banarne, det vill säga Lasse Åberg och Klasse Möllberg. Lasse Åberg känner jag från en rad middagar hos landshövdingen i Uppsala – Lasse är liksom min hustru så kallad hedersupplänning – och min gamla tidning Aktuellt i politiken (s) hade också en gång i världen en artikel om honom, hans samlarmani och politisk engagemang, i ett julnummer.

Övertygade sossar var också Astrid Lindgren och parhästen Georg Riedel, Lindgren trots sin pomperipossastrid med Gunnar Sträng; Riedel spelade på socialdemokratiska valturnéer. Tillsammans skrev de den älskade visan om Emils syster Ida, ”Idas sommarvisa” som i dag nästan har slagit ut ”Den blomstertid nu kommer” på skolavslutningarna.

Av Astrid Lindgren var ytterligare en av dagens ljudillustrationer, ”Här kommer Pippi Långstrump”, men dess melodi skrevs av Jan Jahansson, också han en lysande musiker. Att Pippis apa heter herr Nilsson vet väl de flesta.

Riedel minns jag från valturnéer med Olof Palme, på nytt aktuell genom den långfilm som hade premiär tidigare i höstas. Men det är klart att jag själv ändå, eftersom jag ofta träffade Palme, minns hans röst från mötesarrangamang och dessutom har producerat en CD, en film och annat material till hans minne, har urlätt att identifiera hans röst.

Frågan är, åter igen, om den ungdomliga publik som förväntades kunna lösa krysset i dag, kände igen Olof Palmes röst. Fast omöjligt är det ju inte. Olof Palme var Sveriges mest kände politiker i modern tid, och vi har den här hösten, på grund av den nya filmen, åter hört hans röst i otaliga program i TV.

Jo, gubben lever fortfarande

26 oktober 2012 17:33 | Ur dagboken | 8 kommentarer

Om någon undrar varför jag har skrivit så lite den här veckan, kan jag berätta det nu: Jag har legat på Hjärt- och lungklinikenAkademiska.

Jag har nu en längre tid haft en rad besvär – starkt nedsatt kondis, problem med att gå längre sträckor utan att ideligen stanna och vila, andningsproblem på nätterna, svullna fötter och underben – som jag berättade om för min husläkare, och hon remitterade mig till Ackis, som beslöt sig för att ta in mig för en rad prover, knutna till hjärt- och lungfunktionerna.

Man arbetade med olika teorier, bland dem också till min stora förvåning – detta eftersom jag aldrig någonsin har rökt – att jag kunde ha fått KOL. Man hittade också en lungskada, men när jag berättade om min svåra lunginflammation vid tre års ålder och alla hostor jag sen hade under hela min uppväxt, föreföll den läkare jag talade med benägen att tro att detta var en av orsakerna till mina senare problem. Men ett av mina akuta problem, vatten i lungan och även nere i extremiteterna, torde också ha med hjärtats nedsatta pumpförmåga att göra.

Så i dag skrevs jag ut med en rad nya mediciner, som delvis också ersätter gamla. Jag tar till exempel starkt vattendrivande mediciner, vilket inte är så trevligt, eftersom man ständigt blir kissnödig.

Dessutom måste jag från och med nu börja ta Waran, ett blodförtunnande medel som fordrar lång inkörningspriod för att effekten ska bli opitmal.

Eftersom man i ett sånt här kritiskt läge får kroppen totalgenomlyst, kom man också på att min diabetesmedicinering måste ändras. Inte så att jag har misskött min diabetes – tvärt om har jag med hjälp av piller före måltiderna och bra kost hållit mina sockervärden på en mycket hygglig nivå. Men nu upptäckte man att njurfunktionen hade gått ner, och eftersom diabetespillren tydligen inte är bra i det sammanhanget, får jag nu till större delen ersätta dem med insulininjektioner.

Det här är ingen fullständig redovisning av symtom, diagnosticerade orsaker och mediciner för det ena och det andra – men vid hemkomsten från sjukhuset blev det alltså något av en revolution i badrumsskåpet.

Mina erfarenheter av vården på Akademiska är mycket positiva. Det är klart att det också där finns en och annan slashas, men de olika kategorierna av pesonal är generellt mycket vänliga, effektiva och professionella.

Jag, som för egen del inte har läst biologi sen skoltiden i Sundsvall på femtiotalet, fick en mycket bra dialog med de läkare jag mötte och hjälpte nog själv till att identifiera mina problem genom sakliga beskrivningar. Som ett tecken på detta tar jag det faktum, att en kvinnlig läkare bad mig ställa upp som intervjuobjekt åt en medicinare under utbildning, en tjej som undersökte mig och ställde frågor på vilka hon fick svar med bakgrund på ett sätt jag tror att hon kommer att ha nytta av i sitt framtida yrkesliv.

Fast problemet är förstås att väldigt många av de patienter hon kommer att få ta hand om inte är tillnärmelsevis så verbarala som jag.

Bengt Hallberg, W A Mozart, Jan Sandström och en del andra

22 oktober 2012 17:06 | Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Musikklasserna i Uppsala kom till 1982 och firar således i år sitt trettioårsjubileum. Musikklasserna har genom åren hunnit ifrågasättas som verksamhet och har också haft strider om lämpliga undervisningslokaler, men till dem som i ett avgörande skede gav dem sitt stöd hör min hustru, så vi brukar med jämna mellanrum få inbjudan till deras publika arrangemang. Så också till skolans jubileumskonsert i lördags i Uppsala konsert & kongress.

Och programmet var förnämligt.

Det började med ”Music and sweet poetry”: en kör bestående av före detta elever sjöng tre shakespearetexter tonsatta av Bengt Hallberg, ackompanjerde av Hallberg själv på piano; Hallberg bor här i Uppsala och är trots sina 80 år still going strong.

Sen fortsatte Hallberg solo med några jazzevergreens, så småningom assisterad också av Per Johansson på kontrabas.

Därefter följde ”Laudate Dominum” av Wolfgang Amadeus Mozart. Solist var den utmärkta Karin Dahlberg, som jag flera gånger tidigare har skrivit om på den tiden då hon hette Román i efternamn; hennes solopartier backades upp av kören av gamla elever.

Härnäst fick vi lyssna på ett par gamla elever som redan har hunnit göra karriär.

Sofi Berner, i dag verksam i Radiosymfonikerna, spelade Ennio MorriconesGabriels oboe” med bravur.

Och Ellen Nisbeth, som trots sin mycket unga ålder har hunnit få Musikaliska akademiens solistpris, gjorde med sitt violaspel i PaganinisLa campanella” oss i publiken så hänförda, att våra applåder lockade fram ett extranummer, Marie Louise Paradis’Sicilienne”.

I avslutningen tågade ett mycket stort antal både yngre och äldre elever (ur musikklasserna 9 A och B och från fördjupade musiken på Katedralskolan) in på scenen, men de fick också sällskap av musiker och så två solister, dels den redan nämnda sopranen Karin Dahlbäck (Román), dels Jakob Högström, baryton.

Det vi fick höra var en nyskriven och nyinstuderad ”Mässa”, skriven av den mycket begåvade Jan Sandström. Även här var publikens applåder märkbart uppskattande.

I konsertens avslutning blomsterhyllades Sandstrröm tillsammans med de nämnda solisterna.

När minnena blöder

21 oktober 2012 14:42 | Deckare | Inga kommentarer

En av mina deckarfavoriter under senare år är Arnaldur Indriðason. Som en amerikansk föregångare, Ross Macdonald, gräver han ofta i det förflutna för att hitta sanningen, men som man kan förstå av hans namn är han för egen del islänning.

Och miljön i ”Den kalla elden” (Norstedts 2012, översättning Ylva Hellerud, i original ”Furðustrandir, 2010) är mycket riktigt mycket isländsk, hämtad från östra Ísland, inte från Reykjavík där huvudpersonen Erlendur Sveinsson normalt arbetar som kriminalpolis.

Det som har fört honom tillbaka till det här fjordrika och karga landskapet är händelser i hans barndom som har lämnat sår i honom själv: Lillebror Bergur, Beggi, försvinner för evigt i en snöstorm, när bröderna först har tappat bort fadern men sen också tappar kontakten med varann. Storebror Erlendur, Lendi, kan sedan aldrig sluta ha dåligt samvete, eftersom det var han som tyckte att också Beggi skulle följa med och leta försvunna får – kanske egentligen främst för att få ytterligare ett tillfälle att försöka byta till sig den där fina lilla leksaksbilen Beggi hade fått. Det som nu för Erlendur tillbaka till det forna hemmet, numera ett ödehus, för att där tillbringa kalla och mardrömsridna förvinternätter, är hoppet om att till slut kunna lösa gåtan vart Beggi försvann.

Och innan boken är slut får han faktiskt också en indikation om vart Beggi försvann. Inom ramen för den andra undersökining, som är bokens kriminalgåta, hittar han av en slump benrester från ett barn, funna i en rävlya på andra sidan det fjäll där man förgäves letade och letade.

Under sina helt privata forskningar om händelser i sitt eget förflutna kommer han också i kontakt med en annan gåta från sina gamla hemtrakter. Dess ram, också den dramatisk, är dock inte själva kriminalgåtan. Under ett av de häftiga och svårförutsägbara oväder, som då och då drabbar de här delarna av Ísland, skingras en grupp brittiska soldater, och några av dem försvinner. En del av dem omkommer, men till slut hittar man allihop.

Det märkliga är att en ortsbo, Matthildur, rimligen mer förtrogen med natur och väder, på väg över fjället till sina föräldrar samtidigt försvinner fullkomligt spårlöst och aldrig sedan återfinns. Ingen av de nämnda brittiska soldaterna har sett till henne, och skallgången ger inget resultat.

När Erlendur årtionden efteråt börjar intressera sig för den här historien, är också Matthildurs make, Jakob, död sedan många år – han omkom under en storm som slog sönder den lilla fiskebåt han och en annan fiskare var ute i.

Men Erlendur ger sig inte, vägledd av en instinkt att det kan ha skett något annat än det som syntes ske, och börjar söka upp den ene efter den andre av dem som kände Matthildur och Jakob och som kan tänkas minnas något om de här händelserna, bland dem också Jakobs fiskepartner under en period, den nu mycket åldrige Ezra. Ezra är högst motsträvig, och man förstår så småningom hur ont det här grävandnet i det förflutna gör i honom.

Erlendur blottlägger ändå en historia, som i sina avgörande delar är fullkomligt vidrig men ändå inte känns konstruerad. Var Matthildurs kropp återfanns av Erlendur hade jag själv dock anat mig till; det finns en ledtråd utlagd av författaren tidigare i handlingen.

Till det intressanta med den här kriminalhistorien, som under större delen av sitt förlopp verkligen inte utmärks av de moderna deckarnas övermått av action, hör, utöver upplösningen, också att Erlendur aldrig ens överväger att sätta fast gärningsmannen och ställa honom inför rätta. Han drivs av sanninglidelse, av viljan att se varför det som hände skedde.

Min enda invändning mot den här historien är att författaren ibland låter det mödosamma grävandet i vad som skedde avlösas av scener ur den här historiens då. Det ger närvarokänsla – men det är ju bara författaren, inte hans utredare, som kan återskapa det förflutna på det här sättet.

Melodikrysset nummer 42 2012

20 oktober 2012 12:54 | Barnkultur, Film, Musik, Teater, Ur dagboken | 3 kommentarer

Somliga av er som ser mig lösa Melodikrysset vecka efter vecka tror kanske att jag behärskar all slags musik. Mitt musiklyssnande är i och för sig brett, men det finns också områden som jag inte kan särskilt mycket om.

Jag skulle till exempel aldrig komma på idén att följa ett program som Idol i TV 4. Av det följer, för att ta ett exempel ur dagens kryss, att jag på sin höjd har hört talas om en artist som Moa Lignell, vars ”Whatever They Do” Anders Eldeman spelade i dag.

I TV 4 ser jag i stort sett bara nyhetssändningarna, men det skulle nog inte ha hjälpt heller om ”Solsidan” i stället hade visats i Ettan eller Tvåan, eftersom jag aldrig tittar på såpor. Men jag hittade programtiteln med hjälp av ”I’m So Happy” och Salem al Fakir.

Inte så att jag gillar allt som förekommer i melodifestivalerna, verkligen inte, men i de fallen har jag i alla fall tämligen troget följt uttagningarna och sen kollat hur det gick för vinnaren i Eurovision Song Contest.

Kalle Moraeus och Orsa spelmän gillade jag, när de tävlade med ”Underbart”.

Och Py Bäckmans ”Stad i ljus”, framförd av Tommy Körberg, tyckte jag hade varit värd en bättre placering än tolfte platrs i Eurovision Song Contest 1988.

Men jag hittar också nya favoriter, ibland bland mycket unga artister. First Aid Kit har jag skrivit mycket uppskattande om – se ovan under Kulturspegeln, Musik – och jag gillar deras ”The Lion’s Roar”.

Eller för att ta ett något äldre exempel: David Bowie, i dag med ”Life On Mars?”, har jag heller inget emot att lyssna på.

Men för att kunna lösa Melodikrysset måste man ha ytterligare bredd i sitt musikkunnande. Eldeman spelar då och då till exempel någon operettmelodi, i dag ”Du är min hela värld” (”Dein ist mein ganzes Herz”). Den är hämtad ur ”Leendets land” med musik av Franz Lehár.

Anders Eldeman aviserade att han i ett kommande melodikryss bara kommer att spela musik för barn, men han startade på det temat redan i dag.

”Lydia the Tattooed Lady” skrevs väl inte ursprungligen för barn, men grodan Kermit, som sjöng det här stycket, är definitivt känd bland barn.

Och ”Ingen rädder för vargen här” skulle i dag leda oss till ett annat djur, inte varg men väl gris – vargen jagade ju som bekant tre små grisar.

Till växtriket förde oss ”Sov du lilla vide ung”, vars text skrevs av Zacharias Topelius – vi känner den främst genom Alice Tegnérs tonsättning.

Och i Olle Adolphsons fina ”Det gåtfulla folket” finns det en flicka som samlar på stenar. Fast här försökte Eldeman göra det lite svårare för oss genom att spela en engelskspråkig version, ”The Mysterious People”, med Cilla Black.

Mysterier finns det också i ”Älskade spion”, en av många filmer om agent 007. Just den här filmen från 2003 har jag inte sett, så Carly Simons ”You Belong To Me” ”Nobody Does It Better” gav mig ingen vägledning, men jag har lärt mig att filmfrågor i Melodikrysset ofta har anknytning till James Bond.

Däremot har jag, många gånger, sett Tage Danielssons underbara ”Att angöra en brygga” med bland andra Monica Zetterlund, Gösta Ekman och Hans Alfredson.

Själv har jag haft problem med att angöra nätet, därav den lite sena publiceringen. Slutligen löste emellertid dottern, Kerstin, problemet genom att koppla ur den trådlösa routern och sen starta om hela nätverket av anslutna datorer igen.

Strid om andraplatsen i Estland

19 oktober 2012 17:51 | Politik | Inga kommentarer

TNS Emors oktobermätning av partisympatierna i Estland innehåller inga våldsamma förändringar men väcker ändå frågor.

Det dominerande regeringspartiet, det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), går ner med en procentenhet jämfört med september och får i oktobermätningen 32 procent – men var det verkligen möjligt, att partiet i augusti var uppe i 39 procent, och i så fall varför?

Dess koalitionspartner, det socialkonservativa och nationella Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fosterlandet och Res Publika) går upp med två procentenheter jämfört med september och får nu 13 procent. Det senare låter rimligt mot bakgrund av att det lilla kristdemokratiska partiet är på väg att fusioneras med IRL – men IRL var ju uppe i 13 procent även i augusti.

Enligt den här mätningen har Edgar Savisaars centerparti med lätt vänsterpopulistiska drag Keskerakond i den här mätningen med 25 procent (24 procent i september) blivit näst största parti och därmed gått om socialdemokraterna – resultatet ligger dock inom felmarginalen. I augustimätningen låg partiet på 20 procent, så vad skulle kunna förklara den här uppgången? Om den har ägt rum, kan den vara en effekt av att de mindre bemedlade väljarna under pågående ekonomisk kris stöder just ett populistiskt parti – Centern har till exempel kampanjat mot prisökningarna. För den här tolkningen talar möjligen också det faktum att partiets stöd bland Estlands ryssar är formidabelt, 70 procent.

För det talar också det faktum att Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, trots att man har sugit upp ett litet ryskt parti och gjort ansträngninar för att bygga upp partiorganisationer i de ryssdominerade delarna av landet, bara samlar 12 procent av ryssarna bakom sig, obetydligt fler än Reformpartiet som lockar 10 procent av ryssarna.

I oktobermätningen får SDE 22 procent, mot 24 procent i september. Men så hittar man även i det här fallet en egendomlig sommarvariation: I augusti fick Socialdemokraterna bara 20 procent. Vad jag har kunnat läsa mig till i estniska media, har SDE också synts i den offentliga debatten under hela perioden, bland annat stött offentliganställda i lönekonflikt, sådana som lärare, läkare och sjuksköterskor.

896 personer har tillfrågats. 34 procent av de tillfrågde har inte kunnat ange något parti de sympatiserar med.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^