Sommar med Barbro Lindgren

När våra barn var små, fanns förstås Barbro Lindgrens barnböcker här hemma – nyligen skrev jag om den serieversion av Loranga, Masarin och Dartanjang hennes systerdotter Sara Olausson har gjort. Men vår bokhylla rymmer också en bunt böcker för vuxna, både lyrik och prosa, av Barbro Lindgren.

Till det kommer att hon också är en skicklig tecknare. I dagens Sommar-program berättade hon att hon startade sin konstnärliga bana med att gå på Konstfack.

Jag har, kanske för att jag är en besläktad ande, alltid hyst kärlek till människor som spränger förväntade ramar. Men jag anar att den här strävan hos henne kan ha lett till konflikter med hennes ursprungliga förlag, Rabén & Sjögren, och i sanningens namn har hennes stora triumfer ju alla legat inom barnboksgenren.

Hennes sommarprat i dag sträckte sig över hela det vida fält som är Barbro Lindgren. Men hon gjorde också gränsmarkeringar, åt två håll. Dels mot dålig smak, med trädgårdstomtar som främsta exempel. Dels mot det slutna och mycket inåtvända draget i dagens poesi.

Av det senare ska man inte dra slutsatsen att Barbro Lindgren själv är något slags traditionalist – redan hennes egna mycket innovativa barnböcker bevisar motsatsen. Men hon spelade i dagens Sommar-program också Åke Hodells ”General Bussig”, som nog kan ha både förbryllat och retat en del av lyssnarna. Själv älskar jag Åke Hodell; jag har på 1960-talet hört och sett honom live i orangeriet i Linnéträdgården här i Uppsala, och det var vansinningt roligt.

Också Barbro Lindgren var rolig att lyssna på, och desto roligare blev programmet av hennes okonventionella och omväxlande musikval: klassisk musik och sång, Monica Zetterlund, Södra bergens balalajkor, Cornelis Vreeswijk och, inte minst, Erik Frank i ”Novelty Accordion”.

Sommar med Helena Bergström

Helena Bergström berättade i sitt Sommar-program, att hon som barn fick följa med föräldrarna i vietnamdemonstrationer. Jag vet också att hon allt sedan starten har tillhört styrelsen för Anna Lindhs minnesfond. Det finns helt uppenbart ett engagemang hos henne, men om man bortser från den korta och lätt anekdotiska glimten av hur det var att rida på vuxnas axlar och skandera ”USA ut ur Indokina”, var hennes sommarprat knappast politiskt, snarare mycket självcentrerat i mer privat bemärkelse.

Och här firade Helena Bergström triumfer, nyttjade hela sin stora rutin från scen och film till att dramatisera och levandegöra. Här var hon också mycket frispråkig, allt ifrån barndomens nojor och konkurrensstrider i samband med att hon hade en lten statistroll i ”Klas Klättermus” till hur det egentligen gick till när hon (i en hiss) förklarade sin kärlek till den då gifte Colin Nutley.

Var hennes prat personligt och bitvis självutlämnande, blev musiken i hennes program desto mer av en besvikelse. Det började i och för sig lovande, med Rolf Wikström & co i ”Solidaritet”. Annat kändes mer pliktskyldigt, men det stora problemet var att man bara fick höra snuttar av musiken – nästan allt tonades av, förmodligen för att man skulle få plats med Helena Bergströms myckna prat.

Och själva idén med programmet Sommar är ju att man som lyssnare ska få sig till livs både ett personligt, gärna självutlämnande prat och personligt vald musik, sådan som antingen har betytt mycket för sommarprataren eller har ett direkt samband med det han/hon pratar om.