Vi på Saltkråkan

31 juli 2006 16:30 | Barnkultur, Film | 1 kommentar

På söndagskvällarna bänkar jag och Birgitta oss framför TVn och ser – jag vet inte för hur mångte gången – ”Vi på Saltkråkan”.

Det här är en lite märklig Astrid Lindgren-skapelse, eftersom den först, i mitten av 1960-talet, gjordes som en rad filmer av Olle Hellbom. Astrid Lindgren skrev i det här fallet först filmmanus, och av detta blev det sen också en bok, ”Vi på Saltkråkan” (Rabén & Sjögren, 1964).

I dagens Expressen (31 juli 2006) skriver Margareta Sörenson en initierad essä, ”Vyerna från Saltkråkan”, med tyngpunkt på filmernas och bokens bakgrund. Hon startar i Furusund, där Astrid Lindgrens sommarhus fortfarande är sommarviste för familjen Lindgren. Där fick hon inspirationen, men filmens och bokens Saltkråkan är inte Furusund, med ångbåtsbrygga och allt, utan ön Norröra; det var förresten filmteamet, inte Astrid, som hittade Norröra som lämplig miljö.

Jag citerar en bit av Margareta Sörensons artikel:

”Vi på Saltkråkan skrevs först som filmmanus och omarbetades till bok, en mindre vanlig väg för litteraturens tillblivelse. Filmernas och tv-seriens popularitet gjorde boken ovanligt lite känd för att vara en bok av Astrid Lindgren. Det är synd. Hur älskade än Melker och Tjorven blivit – i boken är de allt ett smultronstrå vassare. Malins kärlekar är mer förtretliga för bröderna, dimman som lägger sig kring öarna är hotfullare. Och boken ger en mer sammansatt bild av och en eloge till skärgården. Filmens Saltkråkan, Norröra, är en av dessa skärgårdsöar som vänder en skogig sida mot omvärlden, och som bara något tiotal meter från ångbåtsbryggan visar sig vara `den blomsterkorg i havet´ som Astrid i boken beskriver så vällustigt, men också med så säker känsla för det tunna stråket av vemod den vänaste sommarkväll rymmer.”

Till Saltkråkan kommer familjen Melkersson på sommarviste, till Snickargården där taket läcker och mycket annat behöver ställas i ordning. Farbror Melker (Torsten Lilliecrona) sägs försörja familjen på författande; man anar dock, att han därvidlag inte är lika framgångsrik som sin skapare, Astrid Lindgren. Melker är ensamstående men skulle nog inte klara att ta hand om Pelle (Stephen Lindblom), Johan (Björn Söderbäck) och Niklas (Urban Strand) utan avsevärt bistånd från storasyster Malin (Louise Edlind). Ett stående tema i filmen och boken är nämligen Farbror Melkers fullkomligt osannolikt opraktiska karaktär: vad han än gör (eldar i spisen, försöker bygga vattenledning, ger sig på getingbon), råkar han alltid illa ut. Minnesvärd i sammanhanget är Tjorvens återkommande replik: ”Farbror Melker, varför badar du alltid med kläderna på?”.

Tjorven (Maria Johansson) är dotter till Saltkråkans handlarpar, Nisse (Bengt Eklund) och Märta (Eva Stiberg) Grankvist. Tjorven är med sin påflugenhet – ”Farbror Melker, vet du vad?” – och sin ständiga följeslagare, Sankt Bernhardshunden Båtsman, en av filmens och bokens bärande karaktärer.

Hon är rival om Pelle med farbror Södermans (Sigge Fischer) dotterdotter – ”Hemma på vår gata i sta-a-n!” – Stina (Kristina Jämtmark); Söderman är förresten också en sån där särpräglad, utmejslad lindgrenkaraktär.

De äldre pojkarna i familjen Melkersson badar och busar med Grankvists jämnåriga flickor, Teddy (Lillemor Österlund) och Freddy (Bitte Ulvskog). De här skillnaderna i barnrollfigurernas ålder bidrar till att göra filmen och boken mer omväxlande i handlingen. Om jag inte minns alldeles galet, spelar dock de äldre barnen allt mindre roll i de senare filmavsnitten.

Ytterligare en sån här åldersspänningsfaktor utgör filmens och bokens storasyster Malin (Louise Edlind). Hon är livligt omsvärmad, till att börja med av flera killar. Hennes bröder hatar och motarbetar dessa ynglingar, som hotar att ta deras storasyster, till lika mammasubstitut ifrån dem. Till slut vinner dock Peter (Torsten Wahlund) kampen om Malin, och resultatet blir charmtrollet och busungen Skrållan (Kajsa Dandanell).

Runt allt detta utspelas mängder av sidoäventyr: roddbåtar som flyter bort, hur djurvännen Pelle räddar en räv, skattsökning på gamla vrak, piratlekar, tjuvfiskare och smugglare (Hasse Alfredson som Ruskprick och Tage Danielsson som den mer ömsinte Knorrhane).

Allt detta utspelas i en tid, då det fortfarande var möjligt för människor utan stora inkomster att skaffa sig ett sommarställe i skärgården. Ormarna i paradiset Saltkråkan är den rike Carlberg (Alf Östlund), som hotar att köpa Snickargården, och hans hemska dotter (Vivianne Westman). Då griper Pelle och de andra ungarna in: de letar reda på Snickargårdens ägarinna, fru Sjöblom (Märta Arbin) – hon finns minsann på en balkong här i vårt underbara Öregrund! – och, si, hon har mer hjärta än penninghunger.

Vad blev det då av de här unga skådespelarna? Jag vet inte över lag. Men Tjorven, Maria Johansson, blev faktiskt skådespelerska, och Pelle, Stephen Lindblom, blev journalist i fackförbundspressen. Malin, Louise Edlind, blev folkpartipolitiker – huga! som vi sa i Juniskär.

***

Avslutningsvis en liten sidohistoria: När Birgitta nyligen hade skilt sig och ett tag bodde i övervåningen i en villa på Konsumvägen i Uppsala, var jag en helg ute och gick med hennes dotter Anna (Kettner), numera trafiklandstingsråd (s) i Stockholm. Några andra ungar, som kom på vägen, stannade till och stirrade på Anna, och en av dem sa:

– Det är du som är Stina, va?

– Ja, sa Anna.

(Anna var faktiskt på den tiden till utseendet en smula lik filmens Stina.)

Är Paul skyldig?

31 juli 2006 12:43 | Barnkultur, Politik | Inga kommentarer

Jag har tidigare skrivit om min favoritförfattare i pojkåren, Lisa Tetzner, och hennes bokserie om barnen från 67an i Berlin.

Nu har jag på Tradera fått tag på ytterligare en bok i den serien, ”Är Paul skyldig?” (översättning Arne Holmström, Axel Holmströms bokförlag, 1945).

Förläggaren, Axel Holmström (1881-1947), är också värd några rader på en blogg, som ofta handlar om arbetarrörelsens historia. Holmström var i unga år med i Stockholms arbetarekommuns styrelse, men hans revolutionära kynne förde honom till ungsocialisterna, en anarkiserande gren av den unga svenska arbetarrörelsen. Han var expeditör på tidningen Brand och en av dem som grundlade Bokförlaget Brand. 1910 startade han dock ett bokförlag under eget namn. Detta förlags utgivning var förnämlig: bland de översatta författarna fanns, förutom Lisa Tetzner, till exempel Upton Sinclair och den gåtfulle B Traven. Men också flera av de mycket betydande svenska arbetarförfattarna debuterade hos Axel Holmström: Gustav Hedenvind-Eriksson, Harry Blomberg och Ivan Oljelund. Efter Axel Holmströms död togs många av de författare och titlar, som hade funnits på hans förlag, över av socialdemokratiska Tidens förlag, och många av de arbetarförfattare, som hade debuterat hos Holmström, utgavs i Folket i Bilds – ett dotterföretag till Tiden – folkbokserie.

När jag under folkskoleåren läste Lisa Tetzners böcker, var det alltså i nyutgåvor från Tidens förlag.

När ”Är Paul skyldig?” börjar, har händelserna i flera andra böcker av Tetzner – ”Erwin i Lappland”, ”Skepp utan hamn” och ”De skeppsbrutnas ö” – redan ägt rum.

Den schweiziske violinisten Fritz Suter och hans fru är på väg hem, via ett Frankrike, som håller på att intas av tyska trupper. Med sig har de sonen Hans och hans två vänner, Pascal Pagnol, en föräldralös fransk pojke, och Lukas Gellert, en också föräldralös, dessutom handikappad judisk pojke, som redan en gång har undsluppit nazisterna (i hemlandet Tyskland).

Färden genom Frankrike, först i bil som havererar, sen per tåg – alltsammans i en växande malström av flyktingar och under tyskt bombardemang – blir en mardröm. Pascals farmor, till vilken han skulle, visar sig också ha flytt, och så slår Pascal även fortsättningsvis följe med de andra. I kaoset efter bilhaveriet kommer pojkarna ifrån föräldrarna Suter; dessutom såras Pascal i huvudet vid en bombkrevad. Men Hans Suter kommer på en lösning: de ska ta sig till Nanna, hans gamla barnsköterska, som bor nära gränsen till Schweiz för att därifrån försöka ta sig över till neutral mark. Och efter ytterligare äventyr och umbäranden lyckas de faktiskt ta sig över till den schweiziska sidan.

Bokens andra avdelning handlar om Paul, som blev kvar i 67an i Berlin. Handlingen omspänner andra halvan av andra världskriget, den då Pauls syskon undan för undan tvingas flytta tillbaka de nålar, med vilka de på en karta märker ut den tyska fronten. Engelsmännen bombar Berlin, och Paul, som är med i Hitlerjugend, har ständiga nattpass som hjälpreda under de nattliga bombräderna.

Paul är en pojke som, liksom i de tidigare böckerna om barnen i 67an, ofta vacklar mellan det han innerst inne vet är rätt och det som andra prackar på honom. Han sviker sin gamle hygglige lärare magister Köwel, kallad Brummel, när han drivs till att ange Brummel för politisk opålitlighet, med påföljd att Brummel tvingas avgå från sin lärartjänst – men han försöker också be om förlåtelse. Paul framställs inte, av den skarpt antinazistiska författarinnan Lisa Tezner, som ett monster; till Tetzners förtjänster som författarinna hör, att hon försöker se också orsakerna bakom ett skeende.

Sen drabbas Paul av den fullständiga katastrofen. 67an och husen runt om bombas och brinner. Paul lyckas ta sig ur skyddsrummet och börjar leta efter sin familj, som fanns i ett angränsande skyddsrum. Han hittar sin mamma död med krossade lemmar, och räddningspersonalen konstaterar, att alla som blev kvar nere i skyddsrummet antingen har krossats eller drunknat av vatten från söndersprängda rör. Där fanns resten av hans familj: pappan och samtliga syskon.

Både den här skildringen av det brinnande Berlin och krigsskildringen från Frankrike i första delen av boken är knappast något att sätta i händerna på läsomogna barn. Hos mig väcker det här minnen från min egen barndom: först ryska, sen tyska militärer på bygatan i Juminda, tyskt artilleri som skjuter över hustaken ut mot mål ute på Finska viken, flygstrid mellan ett tyskt och ett ryskt plan på himlen ovanför gårdsplan (det ena planet störtar med en rökpelare efter sig), pappa som gömmer sig på farstuvinden för att inte bli inkallad till Röda armén, flykten i pappas fiskebåt över Finska viken en februarinatt 1944, bomberna som föll över isen när vi en tid bodde på en liten ö utanför Helsingfors, skakningarna i skyddsrummet inne i Helsingfors, när de ryska bomberna föll över stan…

Men tillbaka till Paul: ensam, släpandes på sina två kaniner, Mi och Ewi (döpta efter barndomskamraterna Mirjam och Erwin), ger han sig i väg på en irrfärd genom det brinnande Berlin. Han träffar en störtad engelsk flygare, som ger honom choklad, och i en hölada, där han sover på väg till ett uppsamlingsläger för ungdomar, som ska skickas till fronten, träffar han en förrymd rysk krigsfånge, Sergejevitsj, en pojke i hans egen ålder. Paul gör inget för att ange rymlingen och blir, först motvilligt, vän med honom.

De beslutar sig för att tillsammans rymma fältet. Som fripassagerare på tåg åker de en natt mot Strassburg – hoppar av och börjar en mödosam vandring mot schweiziska gränsen. Och de lyckas ta sig över.

Sen kommer ett slut som ter sig föga sannolikt – men vad kan inte hända i ungdomsböcker? Den som hittar de båda flyktingarna i snön är Hans Suter. Och Paul får genom honom och hans kompisar Pascal och Lucas veta, att de här tre pojkarna har befunnit sig på De skeppsbrutnas ö tillsammans med Mirjam och att Mirjam, på väg från USA till Schweiz, tills vidare har fastnat i London.

På så sätt knyts bokens två separata handlingar, om än något krystat, ihop på slutet.

Ytterligare en anmärkning: Den unge ryske flyktingens – han är för övrigt från Stalingrad – skildring av livet i Sovjetunionen är mycket för ljus. Givetvis i historiens ljus. Men vi var många som redan då hade helt andra erfarenheter av vad en sovjetregim innebar.

Nakenbadarna försöker erövra mark

30 juli 2006 18:35 | Ur dagboken | 2 kommentarer

I dag var jag och Birgitta och badade igen, i Tallparken förstås.

Jag har tidigare berättat om revirstriderna mellan nakenbadarna och textilbadarna. Bland annat berättade jag om den handmålade skylten på en flat stenyta: NAKENBAD UPPHÖR (och så en bar, med rött överkryssad kuk).

Nu har nakenbadarna slagit tillbaka. De har nämligen utplånat all text (och bild) utöver NAKENBAD. Alltså förefaller det som om vårt badberg, som ligger helt utanför naturistbadet, är just nakenbadet. Mycket riktigt låg det ett antal nakna människor på klipporna nedanför skyttevärnet, det som våra barn kallade för ”fästningen”.

Vi gick bakom skyttevärnet – och fann att vårt favoritställe uppe på bergskrönet var upptaget, fast av textilbadare. Men vi hittade ett bra ställe en bit nedanför och bredde ut oss för att sola och läsa.

I dag var det mellan 18 och 19 grader i vattnet, och det var skönt att doppa sig.

Men för att återvända till nakenbadarna: Varför kan de inte hålla sig inom sitt mycket vidsträckta och fina område? Och omvänt: kan inte textilbadarna, som alltför ofta placerar sig i den del av naturistbadet, som ligger närmast familjebadet, ge fan i nakenbadarnas område?

Kommunen kunde hjälpa till genom att ordna en tydlig skyltning av var naturistbadet börjar respektive slutar. Men då behövs bättre skyltar än pappskyltar, som blir nerrivna efter två dar av den ena eller den andra av de antagonistiska sidorna.

Litterär kanon

30 juli 2006 14:40 | Barnkultur, I skottgluggen, Politik, Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Den folkpartistiska riksdagsledamoten Cecilia Wikström , gift med min kollega i kulturnämnden i Uppsala Jan-Erik Wikström (fp), pläderar för upprättande av en litterär kanon. För det har hon fått en del påhopp, men förslaget bör inte utan vidare avfärdas; jag har för övrigt själv tidigare varit inne på en liknande tanke.

På kulturnämndens i Uppsala blogg publicerades följande text:

Regeringen satsar på skolbibliotek

8 december beslutade regeringen att stärka skolbibliotekens roll, och sprida och lansera klassisk litteratur i de svenska skolorna. Myndigheten för skolutveckling får disponera sammanlagt 5 miljoner kronor till detta. Skolminister Ibrahim Baylan har länge lyft fram läsningen och skolbibliotekens roll. Nu kommer konkreta förslag på åtgärder.

Myndigheten ska stärka, stimulera och utveckla skolbiblioteken delvis tillsammans med lärarutbildningarna genom kompetensutveckling och lokala projekt. Kommunerna ansöker om att delta i projektet. 3 miljoner kronor disponerar myndigheten under 2006.

Moderna klassiker kommer att ges ut på nytt. 50 nya titlar modern litteratur anpassas till ungas läsvanor och intresse. Alla tiders klassiker kompletteras med dessa titlar.

Skolbiblioteken är inte kulturnämndens ansvar, men Kulturbloggen vill ändå lyfta fram denna nyhet, eftersom den är ganska unik. Stora nationella satsningar på skolbiblioteken står inte som spön i backen, så det är bara att tacka och ta emot den utsträckta handen.
2005-dec-14 @ 13:57:24 På gång i kulturpolitiken Permalink

——————————————————————————–

Kommentarer:
Postat av: Enn Kokk
När nu skolbiblioteken inte sorterar under kulturnämnden, önskar man, att det ändå funnes mer tvingande regler för skolorna att tillhandahålla böcker åt sina elever. Valfrihet är bra i många sammanhang – men dit hör inte friheten att välja bort skolbiblioteket.

De statliga stimulansåtgärder, som det berättas om här, är förvisso något att glädjas åt. Särskilt glad blir en bokvän som jag åt stödet för nyproduktion av klassiker för unga. Det må vara aldrig så svårt att fastställa en litterär kanon – vi kan säkert i det oändliga diskutera, vad som ska ingå i den – men vi borde icke desto mindre kunna vara överens om att det finns ett skönlitterärt kulturarv av svenska och översatta böcker, värt att föra över från generation till generation.

Enn Kokk (s), kulturnämnden

2005-dec-16 @ 17:27:37

***

Den litterära kanon jag föreställde mig ville jag skulle innehålla inte bara svenska klassiker utan också klassiker ur världslitteraturen, översatta till svenska.

För mig är det inte så viktigt, att det fastställs en exakt lista, av Svenska akademien eller vilka det nu ska vara. Hur man än gör, kommer det då att uppstå gränsdragningsproblem.

Två andra saker är då viktigare:

Klassikerna måste finnas tillgängliga. Där tar de stora förlagen i dag inte sitt ansvar; många av de viktiga skönlitterära böcker, som finns i deras backlist, finns inte i tryck. Kanske ska staten därför inte bara ge ett utgivningsstöd utan också ett lagerföringsstöd? Hjälper inget annat, får väl staten inrätta eller à la En bok för alla subventionera en klassikerserie av kanonkaraktär och då inte bara för unga.

Högstadiet och gymnasierna måste, à la den realskola och det gymnasium jag gick i på 1950-talet, i sin litteraturundervisning ha målsättningen, att alla elever ska ha läst ett antal skönlitterära verk. Själv minns jag från min egen gymnasietid, att vi fick läsa ett antal skönlitterära barndoms- och ungdomsskildringar: Eyvind Johnsons ”Romanen om Olof”, Hjalmar Söderbergs ”Martin Bircks ungdom”, Harry Martinsons ”Nässlorna blomma”, Lubbe Nordströms ”Tomas Lack”, Siegfrid Siewertz ”Mälarpirater”, Bertil Malmbergs ”Åke och hans värld” med flera.

Idrottsgatan 12

30 juli 2006 12:29 | Konst & museum, Trädgård | Inga kommentarer

Vår dotter Kerstin har på sin blogg lagt ut bilder av vårt hus på Idrottsgatan, där hon växte upp. Liksom Kerstin tycker jag de här vita miljonprogramhusen är vackra.

Vi var de första som flyttade in på Idrottsgatan 12, när huset var alldeles nybyggt. Ja, inte ens helt färdigbyggt; det saknades bland annat balkongräcken – men vår lägenhet ligger på bottenvåningen.

Kerstin och jag är inte ensamma om att tycka, att de här sammanlagt fyra husen är speciella och vackra. När kulturkontoret för någon tid sedan ordnade en guidad rundtur runt Uppsala för att kulturnämndens ledamöter skulle få se bevaransvärd modern uppsalaarkitektur, gick färden också in på Idottsgatan, och stadsantikvarien Dan Thunman bad mig berätta om området och dess tillkomst på det gamla tegelbruksområdet.

Jag håller med Kerstin både om att exteriören är vacker och om att lägenheterna är funktionellt utformade.

Däremot tycker jag att den yttre miljön är en smula påver. Tänk vad man kunde åstadkomma, om ytorna mellan husen kunde göras mer som en lummig trädgård med fruktträd och vackra perennrabatter. Jag skulle inte ens ha något emot, om grannar, som inte har tillgång till sommarland som vårt, efter eget huvud fick odla kryddor och morötter och hallon där.

Varför måste allt vara så strikt planerat? Varför väljer bostadsrättsföreningens styrelse eller de som den anlitar alltid så gränslöst fula växter?

Röding med thairis på Klockargården

29 juli 2006 12:19 | Mat & dryck, Ur dagboken | 4 kommentarer

Kerstin och hennes familj åkte hem efter lunch på fredag. Eftermiddagen ägnade vi delvis åt att städa in saker barnen hade dragit fram och lekt med. Det saknas fortfarande pjäser till Fia-spelet, Svälta räv och Kina-spelet (men de kan ju ha kommit bort redan i en tidigare generation). Birgitta passade också på att storstäda hela friggeboden.

Middag åt vi i två etapper.

Framför TVn, där vi såg ”Bröderna Lejonhjärta”, serverade jag förrätten, paté med sallad, cumberlandsås och cornichonger plus var sitt glas rödvin.

Sen gick vi, för andra gången i sommar, till den utmärkta restaurangen Klockargården. Eftersom det duggade lite, satt vi inomhus den här gången. Där var det fullt, men Birgitta hade ringt och beställt bord.

Den här gången var det min tur att välja och bjuda, och jag valde grillad röding med ett av kocken skapat thairis: riset var smaksatt bland annat med kokosmjölk, lime och cashewnötter. Mums! Till detta en flaska vitt vin.

Jag har skrivit det förut, men Klockargården är värd ett besök, om ni har vägarna förbi Öregrund. Adressen är Långgatan 33 – ta sikte på klockstapeln!

Klockargården är också pensionat.

Svårt melodikryss

29 juli 2006 11:59 | Musik | 3 kommentarer

Dagens melodikryss tyckte jag var svårt.

Inte bara för att jag inte har lyssnat på Roxette (”Real Sugar”) och, på den tiden det begav sig, Emerson, Lake & Palmer (”Still You Turn Me On”). Även Poodles från årets melodifestival och Natacha Atlas med ”Eye of the Duck” ligger utanför det jag brukar lyssna på; dock var det lätt att klara bi-frågan rap.

Det här klarade jag med hjälp av Google.

Däremot förargar jag mig över att jag, för första gången på mycket länge, inte klarade en dubbelfråga, förargar därför att det rör sig om en gammal amerikansk schlager, inspelad med Charles Redlands orkester. Orden ur den svenska titeln och refrängen har båda två bokstäver. Det första slutar på e och det andra börjar på e. Någonting i bakhuvudet säger mig, att det bör vara se en. Men jag kan inte verifiera det; jag har böcker med svenska schlager men hemma i Uppsala. Fan! Jag brukar vara duktig på gamla schlagertexter.

Sånt som september i dag ur ”Minns i november den ljuva september” (inspelad av bland andra Per Myrberg). Eller Thore Skogmans ”Jämtgubben”, som gav apoteket.

”Strangers In the Night” gav natt.

Dagens två Evert Taube var heller inte svåra för mig: ”Oxdragarsång” gav ok, och ”Morgon på Baggensfjärden” dis.

Danska sångerskan Hanne Boel (”Dont Know Much About Love”) har jag till och med recenserat, på den tiden då bra danska (och norska) artisters skivor fortfarande importerades och såldes i svenska skivaffärer.

Simpsons har jag väl sett i TV någon enstaka gång, så Homer Simpson var ingen omöjlig uppgift för mig. Nyfiken som jag är, googlade jag och fann, att rösten tillhör Dan Castellaneta.

”Vi gå över daggstänkta berg”, som vi sjöng i folkskolan, gav smaragder.

Pippi Långstrump som serie

28 juli 2006 18:43 | Barnkultur, Serier | Inga kommentarer

Astrid Lindgren (1907-2002) slog med sin första bok om Pippi Långstrum (1945) igenom stort som barnboksförfattare. Hon refuserades av Bonniers, men boken antogs av Rabén & Sjögren, där Lindgren sedan var anställd som redaktör 1946-1970. Hon bidrog starkt till att göra det KF-ägda Rabén & Sjögren till Sveriges ledande barnboksförlag.

Den som gjorde omslag och illustrationer och därmed för all framtid präglade bilden av Pippi Långstrump var den danskfödda konstnären Ingrid Vang Nyman (1916-1959), Nyman efter konstnären och 40-talistpoeten Arne Nyman, som hon en kort tid var gift med.

Rabén & Sjögren gav 1955-1958 ut kvalitetstidningen för barn Klumpe Dumpe, och för den fick Ingrid Vang Nyman göra en serieversion av Pippi Långstrump-böckerna.

De här serieversionerna gavs runt decennieskiftet 1960-tal/1970-tal ut som böcker. Varje bok innehöll ett antal välkända episoder ur Pippi-böckerna.

De här serieversionerna av Pippi Långstrump läste jag för min dotter Kerstin, när hon var liten. Böckerna finns i vårt sommarhus i Öregrund, och när nu Kerstin med familj gjorde en flera dagar lång semestervisit hos oss, läste jag ett par kvällar Pippi Långstrump som serie för Viggo, drygt tre år. Viggo tyckte det var kul; han ville höra mer och mer.

Den första, ”Pippi flyttar in” (Rabén & Sjögren, 1969) innehåller episoderna ”Pippi Långstrump flyttar in”, ”Pippi Långstrump är sakletare”, ”Pippi leker kull med poliser”, ”Pippi går i skolan”, ”Pippi går på cirkus” och fortsättningen ”Pippi och starke Adolf”. Episoderna är väl, ibland nästan för ordagrant återgivna, men här märks det, att Ingrid Vang Nyman fortfarande är ovan vid seriemediet: de texter som förklarar innehållet i serierutan ligger längst ner, pratbubblepilar är ibland felvända, och det händer att pratbubblorna från serielogiska utgångspunkter ligger i fel ordning. Men jag korrigerade förstås det här vid högläsningen, och lille Viggo tyckte handlingen var rolig. (Han känner ju dessutom till den från video och TV.)

”Pippi ordnar allt” (Rabén & Sjögren, 1969) innehåller ”Pippi Långsrrump råkar i slagsmål”, ”Pippi och tjuvarna”, ”Pippi på kafferep”, ”Pippi och eldsvådan” och ”Pippi firar födelsedag”. Nu är Ingrid Vang Nyman mer formsäker.

I ”Pippi håller kalas” (Rabén & Sjögren, 1970) kommer pappa Efraim till Villa Villekulla för att ta med Pippi till Söderhavet (”Pippi får fint besök”) och försöker tävla med dottern om vem som är starkast (”Pippi har starka tänder”). Det ser ut som att Pippi ska följa med och flytta ut från Villa Villekulla (”Pippi håller avskedskalas”), men i ”Pippi går ombord” ångrar hon sig, när hon ser, hur ledsna Tommy och Annika är, och så blir allting lika galet och tryggt som förut igen: ”Pippi hittar en spunk”. Boken avslutas med den hjärteknipande historien ”Pippis julfrämmande”.

I ”Pippi vill inte bli stor” (Rabén & Sjögren, 1971) blir söderhavsresan ändå av, nu dock med också Tommy och Annika ombord: ”Pippi går i land”, ”Pippi tämjer vildsvin och hajar”, ”Pippi blir grottinnevåndare”, ”Pippi talar förstånd med Buck och Jim” och ”Pippi reser hem”. Boken avslutas med ”Pippi vill inte bli stor”, den där barnen tar krumelurpiller och säger:

Kära lilla krumelur,
jag vill aldrig bliva stur.

Det är nog det bästa avsnittet i boken. Inte så att jag tycker att det är så hemskt med kurrekurredutterna och hur de framställs – historien tillkom ju i Sverige på 1940-talet. Utan mer för att de olika episoderna känns lite för sammandraget och förstrött berättade.

Marxismen är ingen teori för e t t parti

27 juli 2006 17:46 | Politik | 7 kommentarer

I Arbetet recenserade jag den 27 mars 1972 Ernst Fischers bok ”Vad Marx verkligen sagt” (Tema-serien, Rabén & Sjögren):

MARXISMEN ÄR INGEN TEORI FÖR E T T PARTI

Marx, skriver Ernst Fischer i ”Vad Marx verkligen sagt” (Tema, Rabén & Sjögren, 14:50) har upprepade gånger jämfört historiens utveckling med naturlagar, och hans kritiker har upprepade gånger frågat: Om det finns en historiens utvecklingslag, vad ska då aktioner, klasskamp tjäna till? Om det finns en naturlag för samhällsformernas kontinuitet, vad ska då partier, som uppmanar till kamp för socialism och organiserar den, tjäna till? Denna fråga, säger Fischer, stöddes av den vulgarisering av marxismen, som förenklar jämförelsen mellan de historiska lagarna och naturens lagar till ett likhetstecken. Framför allt Karl Kautsky, som utgick från darwinismen, har bidragit till detta missförstånd.

Den kritik av marxismens ”ödestro”, som har funnits inom socialdemokratin, bygger alldeles uppenbart på detta missförstånd. I dag är bilden delvis en annan. Gunnar Gunnarson, som spelar en inte obetydlig roll för det återuppväckta intresset för marxismen inom socialdemokratin, gör i ”Socialdemokratiskt idéarv” (Tiden) sitt bästa för att slutgiltigt ta kål på föreställningarna om marxismen som ödeslära. (Jämför också Gunnarsons artiklar i Arbetet 27/2 och 28/2.)

Men det kautskyanska arvet, läran om historiens järnhårda lagbundenhet, lever vidare på annat håll. När Bo Gustafsson i polemik mot 1960-talets humanistiska nyvänster talade om historiens lok, som det gällde att kliva på eller ställa sig vid sidan av, sker det på en grund som är gemensam för Kautsky och för Lenin. I en framställning av den historiska materialismen i tidskriften Clarté (1/1970) tar sig dessa uppfattningar nästan parodiska uttryck:

”Denna företeelse är inte säregen för samhället. Den förekommer dagligen i naturen. Låt oss som exempel ta en fjärils utvecklingsstadier. Fjärilens första utvecklingsform är larvstadiet. Under en viss tid utvecklas fjärilen som en larv, men på ett visst stadium slår utvecklingsformen över till ett puppstadium, beroende på den blivande fjärilens tillväxt. Men också puppstadiet kan bara under en begränsad tid tjäna som utvecklingsform, beroende på den fortsatta tillväxten. Vid ett visst stadium sprängs också puppformen och fjärilen utvecklas till sin slutliga form. Härvid kan vi se precis samma mekanism i verksamhet, som verkar vid de tillfällen då nya produktionsförhållanden ersätter gamla och uttjänta. Produktivkrafternas tillväxt ger lagbundet upphov till nya produktionsförhållanden. I själva verket är det ett allmänt utvecklingsmått för alla organismer och samhället, som fungerar som en organism, är inget undantag från den allmänna lagen.”

Människan

Var blev egentligen människorna av? Man frestas citera Marx: ”Av alla produktivkrafter är den revolutionära klassen själv den största produktivkraften” (”Filosofins elände”).

Ernst Fischer tror sig kunna fastställa, att Marx aldrig avvek från den tes som han förkunnade redan i ”Den heliga familjen” 1845:

”Historien gör inget, den `besitter ingen oerhörd rikedom´, den `utkämpar ingen kamp´. Det är i stället människan, den verkliga, levande människan som gör allt, som besitter och kämpar; det är inte på något sätt `historien´ som behöver människorna som medel, för att – som om den vore en person för sig – driva igenom sina syften, utan det är inget annat än människornas verksamhet när de söker nå sina syften.”

Fischer sammanfattar på ett lysande sätt: Marx analyserar således inte bara utvecklingens lagbundenhet, utan också de situationer i vilka det gavs alternativ. På samma sätt var under den stora ekonomiska krisens år tendensen till fascism mycket stark, men Hitlers seger var ingen samhällelig ”naturlag”. Den av Marx utvecklade historiefilosofin är ingen h i s t o r i s k  f a t a l i s m, den utesluter inte alternativ och förvandlar inte det b e t i n g a d e  a v g ö r a n d e t till det o b e t i n g a d e  ö d e t.

Hårdvänstern

Sextiotalets uppflammande intresse för Marx förde in i den svenska debatten uppfattningar, som i allt väsentligt är identiska med dem Fischer redovisar ovan. Men, och i varje fall organisatoriskt, denna nyvänster har i allt väsentligt försvunnit från debattarenan, ersatts av olika leninistiska schatteringar. ”Mjukvänstern” har, med socialdemokraten Åke Löfgrens terminologi, ersatts av ”hårdvänstern”.

Därmed inte sagt att sextitalsuppfattningarna definitivt skulle behöva ha spelat ut sin roll. En marxistiskt fotad samhällsanalys är något som väsentligen skulle kunna bidra till socialdemokratins hälsa. Gunnar Gunnarson är i ”Socialdemokratiskt idéarv” inne på sådana tankegångar, och de centralt framställda ideologiska studiematerial partiet självt i dag framställer tyder på att man inte är främmande för den utvecklingen.

Men till skillnad från olika leninistiska skolor måste då socialdemokratin poängtera marxismens karaktär av vetenskaplig metod. Marxismen är inte partiteori för e t t parti, inte något slags fullständig och uppenbarad sanning.

Socialdemokratin knyter till exempel an till den Engels, som 1891 sade, att ”man kan tänka sig att det gamla samhället fredligt skulle kunna växa in i det nya, där folkrepresentationen koncentrerar all makt hos sig, så att man författningsmässigt kan göra det man vill, så snart man har folkmajoriteten bakom sig: så i demokratiska republiker som Frankrike och Amerika, i monarkier som England där dynastin är vanmäktig i förhållande till folkviljan.” (Marx uttalade sig för övrigt på ett likartat sätt redan 1878.) Utan tvivel står socialdemokratin i sin syn på parlamentarismens möjligheter i länder av Sveriges karaktär alltså på marxistisk grund. Därifrån till att hävda att Marx och Engels skulle ha varit något slags enkla parlamentariker är steget långt. Fischer – inväxt i en lång leninistisk tradition , fastän han 1969 på grund av sin skarpa kritik av den sovjetiska ockupationen av Tjeckoslovakien blev utesluten ur det österrikiska kommunistpartiet – intar en överraskande snål attityd till socialdemokratin och betonar, att Marx alltid förblev revolutionär, även om han vid skilda tidpunkter intog rätt skiftande ståndpunkter till frågan om inbördeskrig eller inte inbördeskrig.

Våldet
Eftersom Marx´ egen attityd i grunden var vetenskaplig, inte dogmatisk, skulle man ha önskat, att Fischer skulle ha mödat sig om att försöka analysera, varför Marx vid skilda tidpunkter intog skilda ståndpunkter. Frågan om våldet kan kanske belysas av några enkla frågeställningar: Fanns det 1871 samma förutsättningar för en allians mellan bönderna och det revolutionära stadsproletariatet i Paris som i franska revolutionens feodala samhälle? Finns det i dagens Sverige, med dess högt utvecklade industri, parlamentarism och breda folkrörelser samma förutsättningar för en väpnad omvälvning, som det fanns i det begynnande nittonhundratalets feodala Ryssland? (Marx förutsåg för övrigt redan på 1880-talet möjligheten av den koalition med bönderna, som Lenin så skickligt realiserade.)

Den senare frågan är givetvis för enfaldig för att ställas till Ernst Fischer. Men utan tvivel finns det inhemska marxist-leninister, som skulle må väl av att tänka igenom frågeställningen både en och två gånger.

För till slut är ju ändå det viktigaste man kan säja om revolutionen följande: ”Marx såg den socialistiska revolutionens väsentliga innehåll i produktionsmedlens överförande till samhällelig egendom, en process som skulle genomföras under ledning av arbetarklassen, som främst har intresse av den.” (Fischer)

Det är djärvt, till och med om man heter Ernst Fischer, att ge ut en bok med namnet ”Vad Marx verkligen sagt”. Marx var verkligen varken enkel eller entydig i sitt sätt att skriva. En och annan invändning har man väl också mot Fischers sätt att citera och att strukturera sitt stoff. Men på det hela taget är det en förbannat stimulerande bok.

Enn Kokk

***

Till detta är följande att tillägga:

”Vad Marx verkligen sagt” utkom 1971. Översättare var Per-Olov Zennström.

Ernst Fischer (1899-1972) var akitiv i det österrikiska kommunistpartiet men uteslöts alltså med anledning av att han i skarpa ordalag krisiserade Sovjetunionens intåg 1968 i Tjeckoslovakien. De sista åren av sitt liv verkade han som fri marxistisk debattör och skriftställare.

Bo Gustafsson (1931-2000) mötte jag i Uppsala i början av 1960-talet – han var då en av de ledande i den lilla clartésektionen. Han hörde till dem i det svenska kommunistpartiet, som i slutet av 1960-talet fronderade mot sitt parti och i stället bildade det som skulle bli det kineskommunistiska KFML, det som senare övertog det av det större kommunistpartiet (VPK) övergivna partinamnet SKP. Clarté var under den period citatet i artikeln härstammar från KFMLs/SKPs studentorganisation. Under senare delen av sitt liv lämnade Bo Gustafsson kommunismen bakom sig och blev socialdemokrat; han var medlem i Eriksbergs socialdemokratiska förening i Uppsala.

Ernst Fischers bok ”Vad Marx verkligen sagt” är, som framgår av recensionen, inte invändningsfri, men den är förhållandevis odogmatisk och därmed intressant att läsa. Också den skulle platsa som print-on-demand-utgåva i den serie med namnet ”Socialistisk bokklubb”, som jag nyligen föreslog.

Återreglera elmarknaden

27 juli 2006 11:38 | I skottgluggen, Politik | Inga kommentarer

Stockholmspolitikern Dag Larsson har på sin blogg skrivit ett klokt inlägg, vars innehåll framgår av rubriken, Återreglera elmarknaden.

Själv har jag aldrig förstått vitsen med avregleringen av elmarknaden. Den ledde – precis som jag väntade mig – till höjda i stället för sänkta elpriser och till ökat krångel för oss konsumenter. Att företag, vars främsta syfte är att generera vinst, beter sig som elbolagen gjorde under Gudrun, måste man ju tänka med ändan, alternativt vara nyliberal (men det är ju ungefär samma sak) för att inte förstå.

Det enda jag vill tillägga är att staten dessutom, bit för bit, åter bör öka, inte minska, sitt ägande i de elproducerande företagen

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^