Min ande svävar fortfarande över Almedalen – och det sjunger om den!

30 juni 2009 12:34 | Musik, Politik | 9 kommentarer

Det var länge sen jag personligen var i Visby under Almedals-veckan. Men jag följer naturligtvis till exempel TV 24s sändningar av partiledartalen.

Fast andligen är jag fortfarande med på ett hörn, vid de politiska allsångskvällar som anordnas av Springtime.

På Springtime jobbar min gamle arbetskamrat på 68an Bo Krogvig. För några år sen fick han idén att anordna politiska allsångskvällar under almedalsveckan, och eftersom han sen gammalt känner till hur mycket jag vet om politisk musik, fick jag erbjudandet att vara med och göra sångurvalet i det allra första allsångshäftet samt att skriva en text om politisk musik, dess framgångar men naturligtvis också tillkortakommanden.

Den politiska allsången blev genast en dundersuccé, och Springtime beslöt att göra den till ett årligen återkommande evenemang. Min text har också återanvänts år efter år.

Bo Krogvig bad mig förresten att inför årets evenemang aktualisera den, men eftersom jag inte vet vilka ändringar som har gjorts i sångurvalet, drog jag på det tills det var för sent. Men tydligen finns ursprungstexten fortfarande kvar i årets upplaga. En länk till den finns på Arvid Falks blogg, som också skriver om årets allsång i Almedalen.

”Vänsterns sånger är bättre” lyder rubriken.

Tango, tango

29 juni 2009 16:43 | Musik | 2 kommentarer

”Tängou, tängou” sjöng visserligen Petra Nielsen i Melodifestivalen, men tangon har väl aldrig varit riktigt så stor här som i vårt östra grannland Finland. Eller för den delen i tangons hemland från det sena artonhundratalet och framåt, Argentina.

En av dem som gjorde den argentinska tangon så stor var Carlos Gardel (1890-1935); Gardels korta liv ändades i en flygolycka. Det är ur hans repertoar Rikard Wolff har hämtat materialet till sin CD ”Tango” (Kirkelig Kulturverkstad FXCD 347, 2009).

Texterna är översatta till svenska i huvudsak av Mikael Wiehe och hans hustru Maya, den senare känd för oss via de kris- och passionssånger som finns på den förres CD ”Sånger från en inställd skilsmässa”. Och passion är väl just det som utmärker tango. På det hela taget har paret Wiehe också lyckats väl med sina försvenskningar av de argentinska texterna. Men faktum är att Rikard Wolff själv har lyckats minst lika bra i ett par fall, där han själv har gjort översättningarna, ”Vakna ur din dröm” och, inte minst, ”Du ljuger”. Den senare präglas, också sångligt, av en svärta som gör den till ett av de bättre numren på CDn.

Något som gör det lite svårt för mig att fullt ut ge mig hän åt det tidiga 1900-talets argentinska tango är att de könsrelationer som speglas i texterna knappast kan betecknas som moderna. Särskilt tydligt blir det här i de texter som öppet skildrar prostitution, som ”Sanningens minut” och ”Visst finns det töntar”.

Länken till S-bloggar verkar inte fungera

28 juni 2009 20:55 | Media | 2 kommentarer

När jag på S-bloggar kollar min blogg, är det senaste inlägget som syns där ett från i fredags. Varken gårdagens melodikryss eller dagens två inlägg har satt några spår.

Kan någon förklara varför?

PS

Jag har kollat med min webmaster, och felet verkar inte ligga på vår kant.

Med Eric Bibb i musikens värld

28 juni 2009 18:01 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Jag har tidigare, i samband med återutgivningen på CD av hans debut-LP, berättat lite om Eric Bibb, den amerikanske sångaren som i början av 1970-talet bosatte sig i Stockholm. Jag har inte bara honom utan också hans far, Leon Bibb, på skiva, och jag har berättat om familjens hemvist i det radikala USA – Erics gudfar var Paul Robeson.

Här i Sverige har han barn som är hel- eller halvsyskon, kända i musikvärlden i egen kapacitet. Sarah Dawn Finer känner vi från Melodifestivalen, och sonen Rennie Mirro gjorde en utmärkt rollprestation i ”Singin’ In the Rain”. I dagens sommarprogram, där Bibb var värd, spelade han en dotter, som jag tidigare inte kände till. Däremot känner jag alltså till hans pappa, Leon Bibb, i dag 87 år – honom hörde vi i Bibbs ”Sommar”-program i ”Shenandoah”.

Eric Bibb har många strängar på sin gitarr, men främst är han väl känd som bluesman. Han berättade bland annat om sin beundran för och även samarbete med Taj Mahal, som jag har många skivor av också i min egen skivsamling.

Annars tycker jag som genuint musikintresserad om Sommar-program som, likt Eric Bibbs, verkligen blir vittnesbörd om sommarvärdens i fråga kunskaper om den musik han eller hon spelar. Jag söker då inte bekräftelse på så sätt att jag blir mest glad över att få höra låtar och skivor i min egen ägo, som i dag Caprice-skivan ”Olikalikadant”, där Cyndee Peters och Eric Bibb samarbetar.

Det betyder att jag heller inte är skarp motståndare till att, som Bibb gjorde i dag, sommarvärden spelar ett och annat med egen anknytning, i dag ”Sebastian’s Tune” och ”Where the Green Grass Grows” och även Rinkeby Kids som Bibb har arbetat med.

Men naturligtvis vill jag ha större bredd – och det fick jag, till exempel med hjälp av Hansson & KarlssonsSagan om Ringen”, Toumani Diabatés koramusik från Västafrika, Paco de Luca och en del annat.

Det är roligt att lyssna på sommarpratare som på djupet kan någonting om den musik de spelar.

På utflykt till en ungdomsvän, Anna-Greta Leijon, nu 70

28 juni 2009 16:42 | Mat & dryck, Politik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Trots mitt halvdassiga tillstånd – jag har hosta, snuva och en smula feber – fullföljde jag mina lördagsplaner. Jag gick ut i trädgården och plockade en prunkande födelsedagsbukett: pioner, hurdalsrosor, blåklint, prästkrage, akleja. Sen preparerade jag mig med ett par febernedsättande tabletter och en slurk Noskapin och tog bussen in till Uppsala. På stationen väntade Birgitta, och tillsammans fortsatte vi med tåg mot Stockholm och från Stockholm C vidare med pendeltåg mot Stuvsta.

Anna-Gretas vägbeskrivning från stationen till sonens, Svantes, hus visade sig stämma, och bland gästerna på gräsmattan utanför huset skymtade vi snart Anna-Greta.

Presenter – en slant till JOHA-TRUST plus en flaska Baron de Ley – samt blommor överlämnades, och när vi kramade och gratulerade vår ungdomsvän, fotograferades vi av Anna-Gretas dotter Britta, som vi förstås också känner, både genom politiken och hennes mamma.

Det vimlade av gäster både ute och inne. Ute fanns bord under soltak, men där var det förstås redan fullt, så när vi hade hämtat mat och vin, slog vi oss ned vid det bord inomhus som var närmast den öppna dörren ut. Snart hade vi sällskap där av Lena och Ingvar Hjelm-Wallén plus Gun-Britt Andersson; Gun-Britts Göran hittade plats ute, eftersom han hade hand om deras hund.

Lena, Gun-Britt och Göran är ungdomsvänner till oss från Laboremus i Uppsala, där ju också Anna-Greta fanns under det tidiga 1960-talet. Som man kan vänta sig, fanns det också andra från vår studentförbundstid med på kalaset, till exempel Anders Ferm och Anders Leion.

Lite senare, när jag satt i en stol ute på gräsmattan, kom Anders och satte sig hos mig och pratade – det var faktiskt länge sen vi träffades. Anders var samtida med oss i Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm, och eftersom det är ganska kort mellan Uppsala och Stockholm, förekom det mycket kontakter mellan studentklubbisterna i Uppsala och Stockholm. Jag har tidigare berättat om de privata förbindelser som uppstod mellan några av klubbisterna i Uppsala, men den som Anna-Greta gifte sig med och fick två barn med, Britta och Svante, var Anders. Notera att båda alltså redan innan de träffades hade samma efternamn, fastän det stavades olika: Leijon respektive Leion, vilket deras gemensamma barn har rationaliserat till Lejon. Fast faktum är att det här förhållandet höll på att spricka på ett tidigt stadium – det var faktiskt Birgitta som genom ihärdigt diplomatiskt arbete lyckades lappa ihop det igen.

Senare skilde sig Anna-Greta och Anders ändå. Hon gifte om sig med Leif Backéus, med vilken hon fick sonen Calle – jo, även de var där.

I övrigt fanns det bland den stora skaran av gratulanter mängder av människor från olika skeden av Anna-Gretas yrkesliv och politiska liv. Den första vi mötte var styresmannen för Nordiska museet, vår vän Christina Mattsson, och där fanns förstås också många gamla vänner och arbetskamrater från Anna-Gretas tid på Skansen, bland dem Jonas Wahlström, som många känner till genom hans framträdanden med egendomliga djur i ”Allsång på Skansen”.

För egen del känner jag försås igen långt fler av hennes vänner från det politiska livet, många av dem vänner även till mig och Birgitta. Anita Gradin skymtade jag bara på avstånd – gästerna var många. Anna Hedborg bara hälsade jag på. Men Bengt Säve Söderberg kom fram och berättade att han är en av de många som brukar läsa min blogg. Med Berit Rollén pratade jag och Birgitta om den kommande pjäsen på Uppsala stadsteater om Olof Palme; hon liksom vi hade intervjuats av gänget som gör pjäsen. Med Mats Hellström talade jag, som ju har skrivit en hel bok om IB, om paranoid säkerhetsövervakning.

För övrigt anlände Mona Sahlin till festen, åtföljd av två säkerhetsvakter – vi som har varit med i den där svängen känner ju genast igen dem. Ett tag såg det ut som att de hade tappat bort henne, men hon var på toaletten.

När Mona kom fram till vårt bord och hälsade, hojtade jag tvärs över bordet:
– Har du inte med dig kompisarna?
– ? ? ?
– Ja, Ohly och dom andra.
Men visiten hos Anna-Greta ingick tydligen inte i den röd-gröna alliansens turné.

Sen bar det av åt motsatt håll.

Men i Uppsala skildes åter mina och Birgittas vägar. Birgitta skulle till lägenheten för att sova några fattiga timmar, innan hon måste gå upp för att åka till Arlanda och ta flyget till Genève.

Efter ankomsten dit bytte hon till tåg för vidare transport till Montreux – Birgitta har ringt och berättat att hon har rum med utsikt över Genèvesjön och just då satt i en solig trädgård. I kväll följer middag med kända miljöpolitiker från FN och viktiga länder, kolleger till henne när det begav sig, nu återsamlade för flera dagars miljöseminarier.

Själv tog jag närmsta buss till Öregrund. Det blev en relativt sen buss, och både i Uppsala och längs vägen gick det på mängder av ungdomar, som när vi kom ut mot våra gemensamma trakter ut mot kusten hade vansinnigt roligt åt den inspelade mansröst som i bussens högtalarsystem utannonserade okända busshållplatser som Norrskedíka.

Att det här blev så roligt hade möjligen också att göra med att de under bussfärden drack öl ur medhavda burkar.

När vi äntligen kom fram, rusade de ur bussen; några killar störtade rakt in bland snåren bakom Filadelfiakyrkan och lättade där på trycket.

Några meter framför mig på min hemväg hade jag fyra unga tjejer, som, trots att det är ganska ljust på nätterna så här års, för sin del störtade upp på berghällarna mitt emot Konsum.

Tala om ändhållplats!

Melodikrysset nr 26 2009

27 juni 2009 11:55 | Barnkultur, Deckare, Film, Media, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 8 kommentarer

Sommaren är som finast. Det är varmt, och i trädgården blommar Hurdalsrosen, lupinerna och pionerna. Och naturligtvis har jag drabbats av förkylning: en långvarig hosta har nu kompletterats med snuva och lite feber.

Som tur är var dagens melodikryss lätt – så brukar det ju vara, när krysset direktsänds, i dag från Kiruna.

Per Gessle var svaret på en fråga förra veckan, och i dag var det dags för Gyllene Tider. Det vi hörde var årstidsaktuella ”Juni, juli, augusti”.

Dagens två Eurovision Song Contest-frågor var urlätta, båda med svensk anknytning.

Malena Ernman tävlade för Sverige i år, med ”La Voix” som det ju inte gick så bra för.

För Helena Paparitzou, som tävlade för Grekland 2005, gick det desto bättre. Hennes ”My Number One” vann tävlingen.

Samma år deltog Martin Stenmarck i den svenska Melodifestivalen med ”Las Vegas”, som jag totalt hade lyckats förtränga vid det här laget. Så jag fick klura lite innan jag kom på vad som dolde sig bakom Bamses sång om Lurvas.

Det finns ju betydligt bättre svenska schlager. Ett exempel är ”Jag vill ha en egen måne” av och med Ted Gärdestad. Men visst har väl Anders Eldeman använt den tidigare i Melodikrysset?

Och detsamma gäller Helen Sjöholms långkörare på Svensktoppen, Benny Anderssons ”Du är min man”.

Att Arne Qvick fick en jättehit 1969 med ”Rosen” berodde nog inte på att den hade det slags kvaliteter som utmärker Benny Anderssons låtar. Jag minns parties från min studenttid i Uppsala, där ”Rosen” nästan spelades sönder – folk skrattade så de grät över dess betagande töntighet.

Jättepopulär på sin tid (1983) var också ”Peta in en pinne i brasan” med Mats Rådberg och Rankarna. Mats Rådbergs pappa Sven Rådberg arbetade förresten som försäljningschef på Aktuellt i politiken (s), när jag var tidningens chefredaktör. Men det var ju inte det som efterfrågades utan vem som hade skrivit texten. Jo, Ewert Ljusberg – som jag också känner lite. Han har bland annat skrivit någon kommentar här på bloggen.

Mer finstämda relationer speglas i ”Tea For Two”, som skrevs redan 1929 av Vincent Youmans och Irving Caesar.

Finstämd är också Ulrik Neumanns ”Kärleksvals”, som börjar ”Som en sträng på gitarren”. Den förekom i Arne Mattssons faktiskt sevärda film ”Vaxdockan” (1962) med Per Oscarsson i huvudrollen.

En brist i min filmbildning är att jag aldrig har sett ”Hatari!”, också från 1962. I den förekom dock en låt som man inte kunde undgå att höra om man lyssnade på radio på den tiden, ”Baby Elephant Walk”. Här skulle den ge pluralen elefanter.

Leif Krantz gjorde deckarserien ”Ärliga blå ögon” med Anna Godenius i huvudrollen för TV, och jag såg den med uppskattning, inte bara för dess uppsalaanknytningar. Signaturen, som vi här hörde, skrevs av Berndt Egerbladh.

Midsommaren är ju förbi, men vi kan väl ändå avsluta med den sånglek, ”Nu ska vi skörda linet idag”, som gav oss det svar som nu återstår att redovisa, lin.

Och strax ska jag gå ut i trädgården, inte för att skörda lin utan för att plocka en fin födelsedagsbukett till en gammal kompis, Anna-Greta Leijon. I eftermiddag ska Birgitta och jag uppvakta henne på 70-årsdagen. Men först ska jag ta bussen in till Uppsala och sen fortsätta med tåg till Stockholm.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Halleluja! Sommar med Kjell Lönnå

26 juni 2009 15:50 | Media, Musik, Politik | 3 kommentarer

Min hustru, Birgitta Dahl, var efter sin talmanstid ordförande i Sveriges körförbund. Både då och senare – Birgitta är bland annat så kallad moster i OD – har vi ofta deltagit i olika körkonserter. Visste ni förresten att körmusiken näst idrotten är Sveriges största folkrörelse?

En av Körförbundets chefdirigenter var Kjell Lönnå. Han blev ju känd för den breda publiken bland annat genom sina körprogram i TV från Sundsvall, men trots hans vad jag förstod långvariga sundsvallsanknytning hade jag aldrig träffat honom personligen, förrän jag gjorde det just genom Birgitta och Körförbundet. Kjell Lönnå är född 1936, bara ett år äldre än jag, så chansen borde ha funnits.

Dagens Sommar-program inleddes med att han spelade Halleluja-kören ur HändelsMessias”, och han berättade i programmet om det väldiga körarrangemanget i Globen i Stockholm, där han dirigerade körer från hela landet i det här verket, Körförbundets och Läkarmissionens gemensamma program ”Sånger för livet”.

Jag var där tillsammans med Birgitta, och efteråt var vi bjudna på middag. Där satt Birgitta tillsammans med Kjell Lönnå, och jag satt snett över bordet tillsammans med Kjells hustru Ulrika.

Kjell pratade förstås med Birgitta och jag med Ulrika, men plötsligt, när Kjell och jag började tala med varann tvärs över bordet, uppstod det omedelbart en gnistrande kontakt. Det var inte bara det att även jag var starkt musikintresserad – det som fick oss att börja prata, så att vi försummade våra bordsdamer, var det faktum att vi båda inte bara hade anknytning till Sundsvall utan också hade gått i samma skola, Högre allmänna läroverket i Sundsvall.

I åtminstone ett, lysande, fall hade vi till och med haft samma lärare, Iliana von Gedda. Och omedelbart förstod vi, att denna vackra och begåvade kvinnliga lärare hade fått bådas våra tonårshjärtan att bulta lite extra.

Trots att Kjell alltså bara är ett år äldre än jag, träffades vi aldrig på den tiden. Genom att jag med min estniska bakgrund fick börja skolan först vid nio års ålder, kom jag att gå i realskolan efter honom, och sen hoppade han av efter första ring för att senare bli först typograf, sen tecknings- och musiklärare. Och när han 1965 startade Sundsvalls kammarkör, hade jag för länge sen lämnat Sundsvall för Uppsala.

Fast hade vi träffats på den tiden, kunde, trots att Kjell vad jag förstår är socialdemokrat, våra olika trosuppfattningar ha lagt hinder i vägen. Jag var på den tiden inte bara övertygad utan också missionerande ateist. Kjell däremot är, och har förblivit, ett Guds barnbarn, son till en baptistpastor i Sundsvall.

Själv har jag bibehållit min ateistiska övertygelse men har för den skull också ganska mycket religiös musik i min stora skivsamling, till exempel gospelmusik som Kjell spelade i dagens sommarprogram. Under årens lopp har mitt flitiga umgänge med amerikansk vänstermusik lärt mig, att dess exekutörer – Pete Seeger är bara ett exempel av många – inte bara gärna sjunger religiösa sånger utan också har en personlig kristen tro.

Nu visade det sig dessutom att Kjell Lönnå kunde behandla även den religiösa sången med humor. Som smakprov fick vi bland annat Jokkmokks-Jockes berömda ”Gulligullan koko som en gök” framförd som gregoriansk sång.

Till det riktigt roliga med Kjell Lönnås sommarprogram hörde också att man fick lyssna på en människa som kan mycket om den musik han hade valt att spela och att han lyckades integrera prat och musik.

Inte så att allt han spelade hörde till mina personliga favoriter, men man förstod ju att musikvalet kom ur hjärtat, inte hade krystats fram med hjälp av en tjänstvillig producent. Dock fanns det i hans låtlista ett antal låtar som gick rakt in också i mitt hjärta: ”Ack Värmeland du sköna” med Stan Getz, Mikael WiehesFlickan och kråkan”, ”Odnozvucno gremit kolokolcik” (”Jag har hört om en stad ovan molnen”) med Nicolai Gedda och The Real Groups Povel Ramel-imitation.

Redaktionen för ”Sommar” borde nog vinnlägga sig mer om att hitta sommarpratare som, likt Kjell Lönnå, både har något personligt att berätta och kan göra ett musikurval som hänger ihop med detta.

Trolskt och läskigt

25 juni 2009 15:53 | Serier | 9 kommentarer

Kolbeinn Karlsson, född 1982 i Ísland, är uppvuxen i Uppsala, där han fortfarande bor och verkar.

Han har studerat vid Serieskolan i Malmö, och efter att ha gett ut en rad fanzin bokdebuterar han nu med ”Trollkungen” (Ordfront/Galago, 2009). Det rör sig om en mycket särpräglad bokdebut. Hans serierutor saknar till exempel pratbubblor, och bara i den allra första bildberättelsen finns det en löpande, lakonisk text som förklarar vad som händer i bilderna. Bilderna, med tydligt konturerade färg- och tuschfält, kan ibland vagt påminna om äldre sagotecknares, som John Bauers eller Einar Norelius’, bilder, men de kombinerar dessas magiska skönhet med en utstuderad fulhet hos de agerande figurerna. Andra bilder har tydligt psykedeliska drag. I ett avsnitt finns det lån ur J R R TolkiensBilbo”. Jämförelsen, att det också i ”Sagan om ringen” med Hansson & Karlsson, fast då musikaliskt, finns en sådan brygga, förefaller välmotiverad. Andra som har kommenterat ”Trollkungen” – Gustaf Andersson i tidningen Kulturen – har sett att bokens två huvudagerande män liknar Chewbacca-figurer i ”Starwars” med gigantisk ansiktsbehåring, men eftersom jag för egen del knappast alls har sett ”Starwars”, undandrar sig detta min egen bedömning.

Det som annars utmärker ”Trollkungen” är en tillbaka-till-naturen-romantik.

Bokens två huvudpersoner lever sitt liv i skogen, i en människobefriad vild natur, där det finns väsen och fenomen som skulle kunna vara hämtade från de klassiska trollsagorna eller från Tolkiens värld. De är nästan nakna men håriga, särskilt i ansiktet, och de lever sitt liv och tränar sina kroppar i den natur de har valt att leva i. Dock måste de då och då närma sig människosamhället för att fylla på matförråden, vilket Kolbeinn Karlsson skildrar på ett ganska komiskt sätt: Iförda burka och fotsid dräkt går de då till ICA Maxi och handlar och återvänder sen med plastkassar stinna av matvaror.

I övrigt är kontrasten till människovärlden desto större. Skogens ande belönar till exempel de här båda männen med var sin avkomma: barnen föder de med hjälp av mycket krystande genom ändtarmen.

Den här episoden hör till de mer lättbegripliga i boken – förutsatt att man alltså ger sig sagan hän. Där finns annat som ter sig mycket mer dunkelt för oss som läser men som kanske – ungefär som i fråga om Bilbo-avsnittet – går att lösa till exempel med läsassociationer från annat håll.

Hur som helst är ”Trollkungen” en fascinerande och vacker bok, också påkostad. Hoppas alltså att den, för både Kolbeinn Karlssons och förlagets skull, når många läsare.

Hitchcocks Repet

24 juni 2009 15:41 | Deckare, Film | Inga kommentarer

Alfred HitchcocksRepet” (”Rope”) från 1948 är, med sina långa tagningar i ett och samma rum och med sitt begränsade antal agerande, vad man anar: filmad teater. Den som skrev pjäsen med samma namn var engelsmannen Patrick Hamilton.

Hamilton påstås ha inspirerats av ett verkligt kriminalfall, mordet på en annan ung man utfört av två studenter från Chicago, Leopold och Loeb, 1924.

”Repet” startar med att två studenter, Brandon Shaw (John Dall) och Phillip Morgan (Farley Granger) med hjälp av ett rep stryper klasskamraten David Kentley (Dick Hogan) men är egentligen mer ett drama om moral och moralfilosofi: har intellektuellt överlägsna människor rätt att till och med ta andras liv – och kan de, just genom sin intellektuella överlägsenhet, komma undan de sanktioner som lagen stipulerar?

De här båda unga mördarna uppträder verkligen utmanande. Kroppen stoppas i en kista, på vilken man lägger en bordduk och ställer ljusstakar. Det här makabra ”bordet” blir sedan centrum för den bjudning, till vilken de bland annat har bjudit den mördade Davids far och fästmö plus en del andra kamrater till både dem själva och deras mordoffer. En stor del av spänningen i den här historien ligger förstås i att gästerna undrar över vart den likaledes inbjudne David har tagit vägen.

Bland gästerna finns också mördarnas och offrets förre lärare Rupert Cadell (James Stewart), som de har hört hålla föreläsningar om mordet som skön konst. Brandon gör under kvällens lopp därför ständiga antydningar om det mord han och Phillip nyss har begått – han vill bevisa sin intellektuella överlägsenhet. Phillip visar sig inte ha lika goda nerver, och i pur nervositet ger han läraren, när denne ska gå, den döde Davids hatt. Och då förstår förstås Cadell att allt inte står rätt till.

Förebärande att han har glömt kvar en sak återvänder han därför sedan ensam till pojkarna i lägenheten och upptäcker efter en stunds verbal kamp kroppen i kistan. I slutet av filmens handling lever han därför farligt, åtminstone om man ser till vad den pådrivande i mördarparet, Brandon, skulle kunna tänkas göra med honom.

I just det avseendet slutar filmen ändå lyckligt, men Hitchcocks fokus ligger egentligen på något annat: lärarens, Rupert Cadells, skuld till att genom sina intellektuella tankelekar från katedern ha utlöst det mord han har uppdagat.

James Stewart spelar i det här avseendet (och också i övrigt) lärarens roll väl, men jag tycker kanske ändå inte att filmen fullt ut lyckas gestalta det moraliska dilemma som är brännpunkten i historien.

Köp hygienprodukter på Apoteket – och välj Apotekets egna

23 juni 2009 15:28 | Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Förr köpte jag alla badrumsprodukter på Konsum och Apoteket – jag har alltid, när det har varit möjligt, undvikit privat företagsamhet.

Och det fanns mycket bra produkter att välja på. Kooperationen hade stor egen, delvis samnordisk tillverkning. Och på Apoteket fanns varor tillverkade av dotterföretaget ACO.

Efter att ACO en tid hade varit en del av en större statlig läkemedelskoncern, privatiserades ACO, och inte nog med det: Hudvårdsprodukterna finns numera hos ett, tror jag, schweiziskt företag, och de egenvårdsläkemedel ACO tillverkade tillverkas av amerikanska Johnson & Johnson. Båda grenarna marknadsför fortfarande märkligt nog sina produkter under märkesnamnet ACO. Båda varugrupperna finns på Apoteket, men trots att det står ”Apotekens composita” på till exempel schampoflaskorna, har ingen av de här tillverkningsgrenarna alltså längre något med Apoteket att göra.

För egen del har jag därför nu under lång tid handlat mina hygienprodukter på Konsum och då valt de produkter, som kallas Änglamark, Coop och X-tra, allesammans numera legotillverkade åt KF, alltså inte tillverkade i egna fabriker.

Sen har Coop-sortimentet på det här området tagits bort. När Coop-tandkrämerna försvann, dröjde det innan det kom en ny X-tra-tandkräm, och eftersom jag samtidigt såg helsidesannonser för att Apoteket lanserade en serie nya, egna tandvårdsprodukter, gick jag för första gången på länge dit för att hitta alternativ till Konsums försvunna tandkrämer.

Och se: Apoteket hade under eget namn, Apoteket, börjat saluföra legotillverkade tandvårdsprodukter. Det fanns fyra olika varianter av apotekstandkräm: Classic, Gel, Sensitive och Whitening. Dessutom fanns det munskölj med fluor, tandborstar och mellanrumsborstar, alla med varumärket Apoteket.

Som den nyfikna person jag är, kollade jag på nätet för att se om det fanns apoteksegna produkter också på andra områden. Och det fanns det, många till och med. Men de marknadsfördes inte under namnet Apoteket utan under namnet Apoliva. Apoliva-serien är alltså hygienprodukter på andra områden, tillverkade i Sverige, har jag tagit reda på, åt Apoteket.

Det första jag skaffade, detta med tanke på den stundande badsäsongen, var en rad solskyddsprodukter, märkta Apoliva: sollotion, solcreme, solspray och efter sol-creme. Jag köpte också, med tanke på att Viggo, sex, och Klara, fyra, säkert kommer hit och badar i sommar, några barnvarianter med högre skyddsfaktor.

Sen har jag köpt ett par Apoliva-varianter av schampo och duschcreme, även flytande tvål, till badrummet respektive bastun. Jag har köpt de lätt parfymerade varianterna, men de finns också att köpa utan doft.

När jag sist besökte det stora apotek på Svartbäcksgatan i Uppsala som blir kvar i statlig ägo, upptäckte jag i hyllorna bland annat Roll on från Apoliva, och dessutom en rad Apoliva-produkter som jag för egen del inte brukar, till exempel dagcreme, handkräm, ansiktsvatten, rengöringslotion, bodylotion och balsam.

Om de sist nämnda Apoliva-varorna har jag således ingen berättigad mening, men de Apoliva- och Apoteket-märkta varor jag har testat har visat sig vara utmärkta. De fyller sin funktion, och de har, jämfört med mycket i kosmetik- och hygienbranschen, ett rimligt pris.

Så vitt jag förstår kommer de efter privatiseringen av delar av apoteksväsendet att säljas genom de statliga apoteken och vara ett av flera goda argument för att handla just där.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^