Orkla köper danskt hudvårdsföretag

21 maj 2017 18:08 | Handel | 2 kommentarer

Det stora norska konsumentvarukonglomeratet Orklas avdelning Orkla Care har köpt 100 procent av aktierna i det danska hudvårdsföretaget Riemann Holding A/S – produkterna har namnen P 20 och Perspirex. Det här företaget, beläget i Hillerød, exporterar, trots att det alltså har sin hemmamarknad i Danmark, cirka 90 procent av sina produkter till länder i övriga Europa och är inriktat på solkräm och antiperspiranter. Omsättningen har växt med 8 procent per år under senare tid.

Jag har tidigare berättat om Orklas expansion på livsmedelsomådet, men också Orkla Care har en vittförgrenad verksamhet i många länder, delvis tillverkade och välkända också här i Sverige.

I den här produktgruppen hittar man
Aqua Derma hudkräm
Blenda tvättmedel
Comfort tillsatser för tvättmaskin
Detina hårvårdsprodukter
Family Fresh duschtvål och schampo
Jif rengöringsmedel
Jordan tandborstar
Lano tvål och duschtvål
Maxim sportdryck och liknande produkter
Milo tvättmedel
Møllers tran kosttillskott
Nutrilett bantningsprodukter
OMO tvättmedel
Pierre Robert badkläder, underkläder, strumpor
Solidox tandkräm
Sterilan roll on
Sun maskindiskmedel
Sunsilk schampo och balsam
Zalo diskmedel

Och jag gör ändå inte anspråk på att ha åstdkommit någon fullständig produktlista.

Orkla expanderar i Danmark

16 maj 2017 16:57 | Handel, Mat & dryck | Inga kommentarer

Norska Orkla, som jag skriver om ibland, senast i går (OBS att jag inte har några som helst aktier i företaget, givetvis inte heller är arvoderad för att skriva om det), är intressant i egenskap av stort och ständigt växande nordiskt företag med tillverkning av bland annat livsmedelsprodukter. Oerhört många av de svenska märkesvaror du hittar i din butik tillverkas av svenska företag som i dag har Orkla som ägare: ABBA, Bob, Ejderns, Ekströms, Felix, Frödinge, Grebbestads, Hållö, Jokk, Kung Gustaf, Paulúns, Risifrutti, Svennes. I butiken finns också fullt av Orkla-tillverkade livsmedelsprodukter från övriga nordiska länder. Orkla har tillverkning och försäljning även i Baltikum och i många andra europeiska länder samt i Indien.

Och i dag är det dags att redovisa ytterligare ett företagsköp, den här gången i Danmark: Orkla har genom ett av sina danska dotterbolag, det delägda och i Randers belägna Dragsbæk A/S, som utvecklar bageriprodukter, köpt 80 procent av aktierna i sälj- och distributionsföretaget SR Food A/S med huvudkontor i Randers.

SR Food säljer pizzadeg och annan deg, korv, tapas, snacks, ekologiska pålägg, potatisprodukter, köttbullar och färsbiffar.

Som ett viktigt skäl till det här köpet anger Orkla att man ytterligare vill öka sin tillverkning av ekologiska och vegetariska livsmedel.

Danska Orkla tillverkar redan en rad produkter, somliga av dem välkända också från svenska butikshyllor: Anamma vegetarisk köttersättning, Beauvais ketchup, Blombergs glögg, Bähncke senap, Den gamle fabrik marmelad, Det gode liv frukostprodukter, Grønne Gaarden ekologisk saft, K-sallat färdiga sallader, Pastella pasta och Sunsweet torkade sviskon. Man säljer också importprodukter, utöver de Orkla-ägda även från Quaker och Tropicana.

Sånt är livet

14 mars 2017 22:00 | Barnkultur, Handel, Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Serier, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag skriver ju bloggtexter varje dag, i mitt fall ofta om politik i grannländerna, vilket fordrar, att jag håller mig orienterad om vad som sker där. Så utöver att varje dag läsa fyra-fem svenska tidningar kollar jag också på nätet, dag efter dag, vad som händer i våra grannländer. Det senare innebär att jag ibland hittar unik information, ofta hinner före svenska tidningar med att berätta även större nyheter.

Också annat, till exempel barnböcker jag läser, skriver jag om här på bloggen.

Men naturligtvis gör jag en massa andra saker, sådant som jag inte fortlöpande skriver om.

I lördags hade vi till exempel Birgittas faster Karin, också hon med efternamnet Dahl, på lunch. Karin är en dam med den aktningsvärda åldern 96 år och trots sin ålder fortfarande häpnadsväckande välorienterad och politiskt intresserad, också radikal. I hennes sällskap rinner timmarna i väg fort, alltför fort.

I söndags skulle Birgitta och jag göra två saker i Stockholm, varav den första tyvärr måste senareläggas: Sonens, Mattis, redan tidigare senarelagda födelsedag får lov att firas ännu senare, eftersom han den här gången hade drabbats av förkylning.

Men lite senare samma dag åkte vi ändå till Stockholm. Christina Mattsson fyllde nämligen 70.

Även om jag tidigt skaffade hennes och Bengt af KlintbergsFula visboken”, är det främst Birgitta som under en lång tid har samarbetar med Christina, då styresman på Nordiska museet, i vars nämnd (styrelse) Birgitta var ordförande. Det här har inneburit att vi genom åren med jämna mellanrum har träffat både Christina och hennes man, konstnären Michael Söderlundh, son till Lille Bror Söderlundh och Lisbet Jobs. Jag har förresten av Christina sedan fått flera av hennes böcker, till exempel den om Lille Bror Söderlundh.

På den här födelsedagsfesten träffade vi också Christinas och Michaels dotter Hedda, som faktiskt på den tiden hon pluggade i Uppsala – hon finns numera på Södertörns högskola – var hem till oss i ett ärende. Hedda och jag hann ha ett ganska långt samtal innan födelsedagsfestens matdel startade. Det bör nämnas att stället vi var på är berömt för just sin mat.

Det här födelsedagsfirandet genomfördes på Spritmuseet, beläget inte så långt från Nordiska museet. I museidelen finns naturligtvis det husets namn antyder men också helt andra typer av utställningar. Just nu kan man där se verk av den mycket egensinnige Dan Wolgers, med en nästan lika stor volym av förklarande texter skrivna av Lena Andersson – för min del hade jag kunnat leva utan de här textmassorna. Sen fortsatte vi med att se även Martin Kellermans Rocky-utställning, högst intressant för mig, gamle seriefantast.

Redan under rundvandringen i museidelen kom konstnären Lenny Clarhäll, som jag tidigare har träffat, faktiskt också haft samarbete med, fram och hälsade och så pratade vi en stund. Lenny gjorde en av litografierna till socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum och dessutom minnesmärket över Ådalen 31 i Kramfors – jag och Birgitta var med vid 50-årsminnet 1981.

Sen träffade vi och pratade med en rad andra bland Christinas födelsedagsgäster, till exempel Anna-Greta Leijon, Lena Rainer, Gun-Britt Mårtensson, Anna Ekström och många andra, Birgitta också med flera hon känner från sin tid i museivärlden.

Under måndagen fick vi – tidigare än aviserat; jag var fortfarande klädd i morgonrock – besök av Namibias ambassadör, som ville lära känna Birgitta, eftersom hon tidigt besökte Namibia. Birgitta, som alltid är välorganiserad, hade förberett besöket genom att plocka fram skriftlig information och foton.

I morse gick vi upp tidigt, eftersom vårt fläktsystem skulle inspekteras, och när inspektörerna till slut kom, satt vi redan och åt lunch. Vi fick godkänt för det byte av spisfläkt vi har gjort.

Och sen åkte jag med bussen ner på stan för att fylla på matförråden, vilket jag gör i Coop nere vid Uppsala C.

På vägen därifrån mötte jag vår gamle vän Hans O Sjöström och vi fick en liten pratstund.

Ja, sånt är livet.

Melodikrysset nummer 3 2017

21 januari 2017 12:13 | Barnkultur, Film, Handel, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag drabbas med ojämna men återkommande tillfällen av trassel med min datauppkoppling, men som tur var lyckades jag i dag ändå få Google att fungera i en dator på annat håll i lägenheten.

Och i dag var jag beroende av att ha en fungerande dator redan för att Melodikrysset innehöll en hel del som jag inte skulle ha klarat utan att använda Google.

Vi kan som exempel ta ”Spanish Johnny” med Emmylou Harris (som jag har på skivor) och – ja, vem? Jo, Waylon Jennings, som jag förstås har hört tillsammans med andra men mer kända.

Och inte var det lätt att känna igen Led Zeppelins ”Stairway To Heaven” i den version vi hörde med Rodrigo & Gabriela.

”Gamle Svarten” var oerhört svår att känna igen inte bara för att den här spelades med helt annan text utan minst lika mycket för att melodin också var svår att känna igen i den här versionen. Men till slut skrev jag på min kladd ”Gamle Svarten?”, alltså med ett frågetecken efter, och det verkade stämma med frågan vad djuret gör när det låter, det vill säga gnäggar.

Sen fanns det också andra djur i det här krysset. Lejonet Elsa, hon som skulle ge oss svarsordet lejon, har ju förekommit tidigare i krysset, men Tiger i ”Nalle Puh” minns jag faktiskt inte i sånglig form, här på svenska med Tomas Hellberg. Den låt som skulle ge oss det sökta ordet tigrar heter, om jag har hamnat rätt, ”Någon som jag”.

Om vi håller oss kvar i barnkammaren kan vi då ta en yngre Linus Wahlgren, som vi hörde i ”Jag är en astronaut”.

En massa barn förekommer också i ”Sound of Music”. I det här fallet hörde vi dem tillsammans med Carola i ”Do Re Mi”. Själv har jag bara sett filmversionen, med andra agerande.

För säkerhets skull inledde Anders Eldeman också krysset med Carola, då tillsammans med Magnus Uggla i ”Jag vill ha dig baby”.

Loa Falkman funkar inte särskilt bra i ICA-reklamen – bra, tycker jag som inte handlar på ICA – men sångröst har han onekligen. Honom hörde vi i ”Annie’s Song”, på svenska ”Du fyller mitt sinne”.

Lars Roos är en följetong i Melodikrysset, men Eldeman behöver ju instrumentalversioner för att frågorna inte ska bli för lätta. Nå, det var ju ändå inte särskilt svårt att känna igen Orups ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Mer geografi förekom i frågan där vi som ljudillustration fick höra ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt. Svaret på den frågan skulle alltså vara Ungern.

Till allra sist har jag i dag sparat den fråga som ljudillustrerades med ”Alone”, exekverad av Harpo Marx på harpa. I Bröderna Marx-filmerna spelade han stum.

Midvinterutflykt till vårt sommarviste

30 december 2016 19:20 | Film, Handel, Mat & dryck, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

I förmiddags åkte vi ut till vårt hus i Öregrund för lite vinterro över nyår och några dar in på det nya året. Nå, vinter i den där vita meningen är det inte här heller, men mest tid kommer vi hur som helst att tillbringa inomhus med TV samt medtagna filmer, böcker och CD. Huset har grundvärme på men var förstås ändå kallt, så det var gott med en tallrik av min av Birgitta hitbringade och uppvärmda köttsoppa till lunch.

Birgitta gick en rond utanför tomten och hittade tallkvistar till keramikkrukan i köket. Och efter lunch har hon nyårspyntat och lagt ut rena och fina borddukar.

Medan huset värmdes upp – jag gick runt och skruvade upp värmen – gick vi till Coop för att handla mat till i kväll och till nyårsafton.

Coop var i kaostillstånd när vi höstflyttade in till stan – totalrenovering hade påbörjats. Och så har det tydligen varit under hela hösten. Men nu finns butiken där, skinande ny och bättre försedd med varor än någonsin. Bland allt det nya finns en manuell disk för fisk och delikatesser av olika slag, och den vi hittade bakom disken var vår gamla vän Marina. Hon kom faktiskt ut i butiken, när hon fick syn på oss, och gav oss var sin varm välkomstkram. Senare hälsade vi också på andra bekanta, både i personalen och bland kunderna. Man känner hemkänsla i den här butiken.

Jag kommer nog att berätta mer om den fram över, men just nu nöjer jag mig med att rapportera, att jag i Marinas marina disk valde rökt sik och ett par stora fina böcklingar till middag. Det slank ner tillsammans med kokt potatis och en mix av färsk gurka och saltgurka.

Melodikrysset nummer 49 2016

10 december 2016 12:29 | Barnkultur, Film, Handel, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 13 kommentarer

Jag är fortfarande frisk och har alltså börjat rännandet (nå ja) ute på stan för att köpa årets julklappar. Fast i går ägnade jag lång tid, dock förgäves, åt att på fyra olika ställen i city försöka köpa ny färgkassett till min skrivare. Butiken där jag normalt brukar handla det här har nämligen flyttat ut från centrum, där jag föredrar att handla, eftersom vi i den här familjen varken har bil eller körkort.

Dagens melodikryss tyckte jag inte var särskilt svårt.

Men ”Världens lyckligaste tjej” med Lotta Engberg hör väl inte till det jag brukar lyssna på.

Och Lena Phs ”Det gör ont” hade Eldeman i dag lyckats konstra till i en karaokeversion.

”Två av oss” med X-models (Efva Attling med flera) från 1981 tog det lite tid att komma i håg igen.

Annat från den tiden har desto bättre fastnat i musikminnet. ”YMCA” med Village People 1978 är ett exempel. Jag kommer också i håg att det gjordes en svensk version med namnet ”RFSU”.

Och jag har heller inga svårigheter med att minnas Baccara med ”Yes Sir, I Can Boogie” eller M A Numminens ganska underbara tolkning av den.

Den engelske sångaren Cat Stevens, även känd som Yusuf Islam men egentligen med namnet Stephen Demetre Georgiou – pappan var grek och mamman svenska – må i mina ögon vara religiöst knäpp, men som hitmakare var han suverän. ”Another Saturday Night” är ett exempel.

Det är inget fel på svenska Grymlings – Pugh Rogefeldt, Mikael Rickfors med flera – heller. 1990 gjorde de ”Mitt bästa för dig”.

Och så förbannat gammal som jag är minns jag från forntidens radio mycket väl den fantastiska sångerskan Yma Sumac, främst förknippad med Peru men också med andra rötter.

Mer geografi: I en av dagens dubbelfrågor ville Anders Eldeman veta, vad invånarna i de två städer som vi förknippar med låtarna som spelades kallas. Vi fick höra Lasse Dahlquists ”Välkommen till Göteborg”, så där skriver vi väl göteborgare. Och den andra var väl ”Vita rosor från Aten”, så där bör svaret bli atenare.

Och så måste ju Björn och Benny få vara med på ett hörn, så varför inte någonting ur ”Chess”?

Anders Eldeman verkar vara en riktig James Bond-fan, och när det gäller agent 007 finns det ju otaliga filmer och låtar och skådespelare att använda i krysset. I dag fick vi höra Gladys Knight sjunga i bondfilmen ”Licence To Kill” (”Tid för hämnd”). Men här skulle vi kunna vem som spelade Bond. Jo, Timothy Dalton.

Snart är det ju jul, så då passar det väl bra att avsluta med en låt ur julaftonens Disney-kavalkad: Vi fick höra ”Hej-hå” (”High Ho”) ur ”Snövit och de sju dvärgarna”, gjord mitt födelseår, 1937. Där går dvärgarna sjungande till gruvan. Och inte blev det här gruvligt svårt bara för att vi fick höra låten i dixielandversion.

Orkla expanderar inom maghälsa

4 oktober 2016 15:27 | Handel | Inga kommentarer

Norska Orkla utvecklar sin verksamhet i Polen genom att för 31 miljoner norska kronor köpa ytterligare ett företag, Colon-C, verksamt inom området maghälsa. Man anser att Colon-C har en tillväxtpotential också utanför Polen, och den här produkten kommer att ligga inom verksamhetsgrenen Orkla Health.

I den hittar man en rad produkter, många av dem välkända också i Sverige: Samarin, Möllers, Nutrilett, Gerimax, LongoVital, Collett, Curamed, Husk och Maxim.

Många av de här produkterna har apoteken som främsta försäljningskanal.

Wound Care ny enhet inom Orkla

25 augusti 2016 22:14 | Handel | Inga kommentarer

Norska Orkla gör Wound Care till ett eget verksamhetsområde inom koncernen. Till nya Wound Care förs kända märken som Salvequick och Cederroth First Aid.

De här produkterna är i grunden svenska, och ledningen för det nya företaget kommer att placeras i Solna. Wound Care säljer sina produkter genom de flesta dagligvarubutiker men också apotek i Norden, men är stora även i Polen och Spanien, där distributionen till återförsäljarna sker i egen regi. Men Wound Care finns närvarande också i andra länder – så mycket som 60 procent av försäljningen sker utanför Norden.

Orkla Wound Care blir nu alltså en egen verksamhetsgren inom Orkla Care, i vilket också ingår hygienföretaget Orkla Home & Personal Care, Lilleborg hygien- och rengöringslösningar för den professionella marknaden, Orkla Health (kosttillskott och hälsoprodukter), Orkla Wound Care (sårvård och förstahjälp), Pierre Robert Group (bastextilier) och Orkla House Care (målarverktyg och rengöringsprodukter).

Augustidagbok

23 augusti 2016 23:21 | Handel, Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Sommarens besök av barn och barnbarn har också inneburit, att våra vuxna barn har stött Birgitta under hennes sjukdom och avlastat oss, gamla och allt mer begränsade, genom att hjälpa oss med olika saker.

Jag berättade ju, att Matti och hans familj innan någon av oss visste, om det Birgitta led av kunde vara något smittsamt och således farligt för hans och Karins småbarn, tillbringade en natt och en dag i vår lägenhet i Uppsala, och när jag sen själv var där för ett kort besök, fann jag, att Matti hade fixat min tredskande dator, bland annat installerat den mer kraftfulla länk till vår trådlösa router jag på hans inrådan hade köpt. Så nu funkar datorn där hemma – jag använde den senast vid ett besök inne i stan i går.

Birgitta skickades, när hon inte blev bättre, till Ackis i Uppsala för undersökning, när den första medicinkuren inte riktigt bet, och fick där en mer effektiv medicin. Hon frågade också läkaren, om det hon hade innebar någon fara för Mattis och Karins småbarn Ella och Sofia men fick lugnande besked. Och med ändrad medicinering blev hon gradvis återställd, och medan det här pågick, stod Matti och Karin för middagarna och jag för luncherna och även till exempel bäddningen.

Sen kom Kerstin och hennes barn Viggo och Klara på besök, och vi fortsatte med samma arbetsfördelning.

Anna var här i Öregrund sist i raden av barn – ja, barn och barn; hon har tre egna vuxna döttrar. Hon skjutsade bort en billast kassar med tidningar plus en gammal fax – ingen använder ju något sådant numera, skjutsade mig i bil till Coop Konsum och handlade och en del annat sådant. Sen avslutade hon besöket med att skjutsa in sin mamma till undersökning i Uppsala hos ögonläkaren, som också ville göra en koll. Nå, inget nytt och allvarligt upptäcktes.

Birgitta är i själva verket nu mer aktiv, i alla fall datoraktiv, än någonsin. Hon har från sitt förlag fått ombrutet korrektur på sina minnen, som avses komma ut någon gång i höst, och håller som bäst på med att korrekturläsa sin bok, samtidigt ta ställning till de förslag till mindre ändringar hennes förlagsredaktör har föreslagit. Boken, också försedd med utvalda bilder, täcker alla viktiga delar av hennes politiska liv. Jag lovar att berätta när den faktiskt finns ute i bokhandeln. Och sen kommer hon, om jag känner henne rätt, säkert också att göra en rad mötesframträdanden, sannolikt inte bara i hemstaden Uppsala.

I sommar har vi fått huset och uthuset med tvättstuga och bastu ommålade, som tidigare i falurött och med vita knutar och dörrar. Sotaren har varit här, men vi har knappast alls eldat i öppna spisen, inte alls i den gamla vedspisen som vi av pietetsskäl har kvar i köket. (Där finns en elspis också.) Vi har från samma firma som utförde målningen också beställt ett par svarta stålstegar till skorstenarna på vårt svarta Plannja-tak, detta för underlätta för sotaren när han kommer nästa gång. Och i dag kom en elektriker för att åtgärda en rad saker som har hopat sig under en längre tid: inmontering av ny taklampa i badrummet och översyn av elsystemet i redskapsboden vägg i vägg med tvättstugan/bastun. Han återkommer, när firman har fått hem ett nytt elelement hit till datorrummet.

Annars har sensommarfriden sänkt sig över Öregrund. Det är inte längre långa kassaköer på Coop Konsum, och man kan åter föra ostressade samtal med dem som jobbar där. Sommarens kulmen, vilket inte är en värdering från min sida, var den så kallade båtveckan, som drar hit en publik som vår lilla stad egentligen inte är byggd för – när det var som värst fick jag med min tantvagn på väg till och på väg hem från Coop Konsum kryssa mellan bilar, parkerade också på trottoarerna och i den lilla parken alldeles nära vårt sommarhus. Sen följde som den sedvanliga avslutningen på sommarsäsongen Badortsdagarna, en mer kultiverad räcka av begivenheter. Vi valde att gå på konsert i Öregrunds kyrka med Louise Hoffsten och kom då att få sällskap av Birgittas bror Ragge och hans fru Gunnel samt en kompis till dem, som de var och hälsade på – de var på lunch hos oss också. Jag gillar Louise Hoffsten mycket, har alla hennes skivor plus hennes självbiografi, men trots att vi kom i mycket god tid, fanns det plats kvar bara allra längst bak, där det inte ens var möjligt att se den ju av handikapp ståhindrade Louise Hoffsten, och sen kom det faktiskt ännu fler. Men det öronen uppfattade var värt biljettpengarna.

Vi har gamla vänner, några av dem partivänner, som börjar bli till åren men inte har tappat geisten för det. Ett av de främsta exemplen är Hans Alsén. Jag lärde känna Hans under hans partiombudsmannatid på sextiotalet och har också suttit i biblioteksstyrelsen med honom som ordförande. Hans meritlista är imponerande lång, och jag kan försäkra, att han inte har halkat in på sina uppdrag på ett bananskal, och han har heller inte behållit uppdrag bara för karriärens skull. Ett exempel på det senare är att han 1969 rekryterades som statssekreterare i statsrådsberedningen, men där blev han kvar bara till 1970. 1966-1969 hade han varit kommunalråd i Uppsala och dit gick han tillbaka under åren 1971-1977. I riksdagen satt han 1974-1982. 1986 utnämndes han till landshövding i Uppsala län, och det fortsatte han att vara till 1990. Även som landshövding odlade han sitt gamla intresse för kultur, gjorde bland annat insatser för att bevara linnéminnena.

Dessutom var han en hängiven kooperatör, var bland annat ordförande i Kooperativa Förbundet.

Han var arbetargrabb, före politikervärvet typograf, men utnämndes 2007 med all rätt till filosofie hedersdoktor av Uppsala universitet.

Birgitta och jag brukar träffa Hasse och hans hustru bland annat på middagar i en liten krets av människor, de flesta av dem socialdemokrater men med en äldre kvinnlig präst som inte delar just våra politiska värderingar som initiativtagare – jag har tidigare skrivit om några av de här middagarna/sammankomsterna.

Vi i den här kretsen fick alla en personlig inbjudan till Hans Alséns, 90-årsdag (!) – födelsedagsmottagningen skulle hållas på hans gamla arbetsplats, Uppsala slott. Hans hade också gjort bekant, att han inte ville ha några presenter, och jag kan förstå honom: I den åldern behöver man inga fler kristallvaser. Men i kretsen av gamla partivänner, samtidigt personliga vänner, föddes ändå en idé om en gemensam gåva, som inte var avsedd något troféskåp utan tog sikte på Hasses känsla för kooperation och solidaritet. Så vi kom alla överens om att låta plantera träd i hans namn i Vi-skogen, och får jag döma efter mängden människor som samlades utanför Uppsala slott inför gratulationen, bör det ha blivit en hel skog.

Det blev en skön fest. Från en scen spelade en trio under ledning av Erik Lundberg gammaldags svängig musik, men musiken avbröts då och då av tal och sång, delvis unison sådan. Jag tänker inte berätta om vilka som var där – det kom, utöver partivänner, också borgerliga politiker – eller ens exakt vilka som gjorde det ena eller det andra. Fast en insats måste jag helt enkelt nämna: En av de stora i Uppsalas kulturliv, dirigenten Stefan Parkman, sjöng solo en egendiktad visa till Hans Alsén och fick oss övriga att sjunga med. Den här vistexten hyllade till och med Hasse som sosse, och det säger något om hans ställning i Uppsala, detta eftersom sångaren/visdiktaren själv kommer från en mer borgerlig miljö.

I går kväll var vi på årets middag för hedersupplänningar på Uppsala slott. Den här årliga tillställningen brukar inte ligga så här mot slutet av sommaren, men så vitt jag förstår ville den sittande men snart avgående landshövdingen, Peter Egardt, och hans fru, Lena, än en gång få anordna den här mycket trevliga middagen.

Hedersupplänningar har utsetts allt sedan 1991, då Anders Wall utsågs till sådan. Han hade min hustru till bordet och jag hans hustru Charlotte – vi hade, utan att detta är någon artighet, mycket trevligt tillsammans, men jag pratade förstås också en hel del med Maj Kinnander, särbo till Carl Gustaf von Ehrenheim på andra sidan bordet. På samtalshåll hade jag också Hans Dalborg, som jag känner sen min pendlartid och sedan från OD. Hans hustru Anna satt vid andra bordsändan.

Landshövdingens bordsdam var årets hedersupplänning Maria Strømme, en av de vackraste och mest begåvade (med doktorsgrad) och välklädda kvinnor jag har sett. Jag känner henne inte personligen, har tidigare inte mött henne, men jag hörde och skrev om hennes Sommar-program, när det sändes. Hennes manliga partner, Tomas Lindström, satt mitt emot henne, till höger om Charlotte Wall och till vänster om Lena Egardh.

En del av hedersupplänningarna, många av dem gamla, har, som Stig Strömholm, inte längre någon partner, men oftast är de inbjudna par: Lasse och Inger Åberg, Hans och Karin Alsén, Mattias Klum och Iris Alexandrov, Knut Knutsson och Charlotte Widenfeldt och Owe Thörnqvist och Berit Gullberg. Till det som är så roligt med de här middagarna hör att man – även vi som är gifta med hedersupplänningarna – lär känna människor från delar av samhällslivet, som man annars inte har så mycket kontakt med, också lär känna människor med andra erfarenheter och värderingar än ens egna, detta utan att för den skull hamna i debatter, än mindre gräl om ämnen som politik eller religion.

En del hedersupplänningar, utnämnda genom åren, några av dem mycket kända, har hunnit avlida, men den här överraskande tidiga middagen bidrog säkert till att en del av de utnämnda inte kunde delta: Peter Englund, Cecilia Rydinger Alin, Hans Rosling, Håkan Nesser, Ulrika Knutsson, Niklas Zennström och Elsie Johansson. Elsie träffade Birgitta och jag vid Hans Alséns mottagning, och hon berättade då, att hon hade annat inbokat kvällen för hedersupplänningsmiddagen.

Vi som kom till den här middagen bjöds på plättorn med kantareller, torskrygg i hummersås med råstekta sockerärtor, ostbuffé från Skogsbackens mejeri utanför Enköping och hemkokt marmelad samt päron, päronkaka med mandel samt romgrädde och till slut kaffe och avec. Fast kaffet avstod Birgitta och jag från, eftersom vi skulle hinna med öregrundsbussen, självklart även avecen – vi drack för vår del genomgående alkoholfritt under hela middagen.

Det hölls naturligtvis tal av värden/landshövdingen, dagens nyutnämnda festföremål med flera. Bland de senare fanns Owe Thörnqvist, som sjöng. Är ni medvetna om att Owe, som fortfarande ger konserter, är 87 år? Han var fortfarande kvar, när vi var tvungna att gå.

I dag är vi åter i Öregrund. Det är varm augustisommar, och jag har suttit vid trädgårdsbordet under äppelträden, löst korsord och ätit ett par mogna äpplen.

Sommar i P1 med Ida Sjöstedt

11 augusti 2016 20:13 | Handel, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Självklart förstår jag bakgrunden till att modeskaparen Ida Sjöstedt fick göra dagens Sommar-program. Hon är framgångsrik, rent av prisbelönt och var den som kreerade Sofia Hellqvists brudklänning till bröllopet med Carl Philip 2015.

Därmed inte sagt att hon gjorde något minnesvärt sommarprogram.

Ändå började det på ett sätt som väckte mina förväntningar. Hon berättade i inledningen att hennes föräldrar var aktiva i vietnamrörelsen och i FiB/Kulturfront; hon – född 1976 i Bagarmossen – fick själv vara med i demonstrationståg, till exempel ett som gick till Sovjetunionens ambassad, och hon var rädd för ryssarna.

Men det här visade sig bara vara bakgrund och kontrast till det hon själv tidigt sökte och ville, helt enkelt ett annat liv än det föräldrarna gav henne och försökte uppfostra henne till. Hon tvingade sin mamma att läsa vigselannonser för henne. Hon lyckades få en Barbie-docka. Hon ritade bilder av prinsessor och drömde om vackra klänningar. Hon föll för de finska rom-kvinnornas klänningar.

Hon beskriver sig själv som mammagris med två yngre syskon men fick naturligtvis som alla andra börja skolan, där hon var en besserwisser som trycktes tillbaka av killarna, som kallade henne glasögonorm; stora tänder hade hon också. På fritiden umgicks hon med andra tjejer, lekte bland annat skönhetssalong med hjälp av mammas förråd på området. Hon läste Okej och Frida, påverkades också av T-banereklam och gick en kurs i att rita kläder.

Högstadieåren blev ganska jobbiga. Hon fick gå i ärvda kläder, och var – vilket inte är ovanligt i den åldern – inte nöjd med sin egen kropp.

Hon medgav att modeller i modebranschen ska ha viss längd och vara smala, något som långt i från alla kvinnor har eller är, men tycktes ändå mena, att kvinnors problem i själva verket finns i huvudet, inte i den allt för runda magen. Försökte också i slutet av programmet att bättra på bilden av sig själv genom att framhålla vikten av att det finns en begagnatmarknad och menade att vi måste konsumera mindre, till och med att hennes företag bara har fyra anställda och inte har någon extern ägare, alltså någon annan ägare än hon själv. Till de mer dunkla ställningstagandena hörde hennes ståndpunkt att varje kvinna ska ha rätt att välja sin egen väg. Vem är mot det? I den aktuella flyktingdebatten stod hon rent av för en ståndpunkt, som redan hennes vänstersinnade föräldrar säkert hade.

Mer tveksamt var det att hon delgav lyssnarna åtminstone ett eget märkesnamn.

Ida Sjöstedt spelade bara dansant men låt för låt ganska likartad musik. Hon lyckades med konststycket att spela elva låtar med lika många artister som jag aldrig tidigare hade hört – men det kan ju bero på att jag för egen del inte är tillräckligt musikaliskt bevandrad. Den tolfte och sista artisten känner jag i alla fall till, Michael Jackson. Hans ”Heal the World” speglade, om jag uppfattade henne rätt, hennes egen väg.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^