Sommar i P1 med Ahmed Abdirahman

2 juli 2018 1:42 | Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag har, liksom Ahmed Abdirahman, personlig erfarenhet av hur det är att komma till ett helt nytt land och lyckas med livet där, bland annat i skolan, trots att man till att börja med inte kan ett ord av det nya landets språk. Men det finns också viktiga skillnader mellan oss och de förutsättningar vi har. Jag är estländare, blond och blåögd, och smälte snart in i min nya omgivning. Abidrahman avviker i en rad avseenden – hudfärg, hår, kulturell och religiös bakgrund (han och hans familj var muslimer) – mot det som utmärker normalsvenskar.

Vi lärde oss båda tidigt (han var drygt tio år, jag själv sju) det nya landets språk, båda för att kunna hjälpa våra föräldrar, och lyckades väl i skolan. Ändå har vi dragit ganska olika slutsatser av våra erfarenheter och socialt och troligen också politiskt gjort mycket olika val. Jag är präglad av det klassamhälle jag växte upp i, medan han bannar dem som, i motsats till honom själv som också växte upp i Tensta, inte själva försöker styra in sina liv på rätt spår – honom kallade de som levde ett för Tensta mer vanligt liv för Ahmed Svensson.

Denne Ahmed Svensson har lyckats väl i livet och är numera välavlönad medarbetare i Stockholms handelskammare.

Nej, jag försöker varken vara ironisk eller ens kritisk – jag unnar honom att, i motsats till flertalet med hans bakgrund och odds, lyckas väl i livet.

Dessutom är mycket av det han berättar om sin livshistoria, allt från familjens flykt från Mogadishu i Eritrea till mötena under en resa till New York och senare en ganska lång USA-vistelse, intressant.

Ahmeds mamma ville tillsammans med honom och hans syskon ta sig till pappan, som fanns i Sverige och som Ahmed alltså knappt hade träffat. De kom också i väg – åkte i timmar i lastbil – men måste lämna yngsta syskonet, en halvbror, kvar i Eritrea. De var ju inte ensamma om att via Etiopien försöka ta sig vidare till Europa, i deras fall Sverige, och flyktingarna jagades av beväpnade rövare, som ville lägga beslag på allt värdefullt.

Till slut nådde de ändå flygplatsen i Addis Abeba, och efter tre dars väntan fick de visa och biljetter till Sverige. Där träffade han, vid elva års ålder, äntligen sin pappa.

Unge Ahmed lyckades med den integrationsprocess jag redan har berättat om, och eftersom han klarade sig så bra, inbjöds han att i New York 2006 hålla ett föredrag om sin bakgrund och sina upplevelser. Då hade han ännu inte ens tagit studenten.

Hans värd under USA-vistelsen var den rika och excentriska Mrs Ross, miljardär bosatt på Manhattan, och hon förde in honom i en för killar i hans ålder och med hans bakgrund helt ny värld. Väggarna hade hyllor fyllda med böcker. Tjänstefolk passade upp honom och serverade middag, men han hade problem med att använda kniv och gaffel – var van att äta med handen – och inte heller drack han, eftersom han var muslim, vin. Nämnas kan också att värdinnan hade åtta hundar och ägde ett hus vid havet.

Likväl inbjöds han genast att komma tillbaka till USA för en längre period, och efter att ha varit hemma i Tensta och tagit studentexamen åkte han tillbaka till New York, nu för en längre period.

Om livet i New York – jag kan inte riktigt placera det i tid – berättar han ganska roande saker. Bland annat träffade han i den miljö han hade hamnat i en mängd kända människor, som han inte hade en aning om vilka de var, till exempel Steven Spielberg. Och när en äldre man vid en middag frågade honom om Sverige och han frågade denne om vem han var och mannen presenterade sig själv som Paul McCartney, vilket inte sa Abdirahman någonting, försökte McCartney precisera vem han var genom att lägga till att han hade varit med i The Beatles. Då frågade Abdirahman till övriga närvarandes stora munterhet: ”Vilka är The Beatles?”.

Bland de låtar Ahmed Abdirahman spelar finns mycket riktigt Beatles’ insjungning av McCartneys ”The Long And Winding Road”.

Vi får också höra på Elton John, Rihanna (”American Oxygen”), Laleh med ”En stund på jorden”, Timbuktu (”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”) och sist ”Sverige” med Kent.

Själv är jag kapabel att ta reda på vad som spelas i ”Sommar” – det publiceras också av Sveriges Radio på deras hemsida – men förstår inte de programansvariga, att det nya ofoget att sommarpratarna inte längre nämner vad de just har spelat, inte precis befrämjar att lyssnarna vidgar sin kunskap om musik?

Påskdagen: påskalamm, påskekrim – och så en djupdykning i mitt förflutna

2 april 2018 0:52 | Deckare, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Som sig bör har vi firat påskdagen med sådant som hör påsken till: Vi har ätit lammstek, Birgitta har köpt en ny fin tulpanbukett på Coop och vi har avslutat TV-kvällen med påskekrim fra Norge, TV-serien ”Gränsland”.

Före deckaren såg vi också ”Babel”, och den här gången fångade speciellt en av gästerna, Jenny Jägerfelt, mitt intresse. Hon är författare men också psykolog, och jag vet att hon och vår son, Matti Dahl, också han psykolog, inte bara är ungefär jämnårigsa utan också känner varann.

Mycket i mitt liv kretsar kring den resa till Juniskär och Sundsvall Matti ska ta mig med på i början av juni.

Inför den gör jag nu research på nätet.

Bland annat har jag fått fram att det hus i Juniskär (på sjösidan av Junivägen), där jag bodde under delar av min barndom och sen under min realskole- och gymnasietid på femtiotalet, har bytt ägare igen – exakt när vet jag inte – och jag har på nätet rent av hittat en relativt färsk bild av huset, där pappa och ännu längre mamma bodde kvar tills de dog och där jag och mina bröder sen fortsatte att hälsa på hos ägaren, Kjell Nordin, ända tills även han dog 2007. Jag och mina två bröder ordnade Kjells begravning.

Huset, med adressen Junivägen 17 – på andra sidan vägen går Nätvägen upp – har som ny ägare fått Christoffer Johansson, som fyller 33 år den 30 maj – min egen son, Matti, han som skjutsar mig till Juniskär, är faktiskt 45, och eftersom han har tillbringat vinterlov och även sommarveckor hos farmor och farfar i Juniskär och också var med vid Kjells begravning, ordnar han den här resan också av eget intresse.

Fotot på internet visar att till exempel staketet mot Junivägen och det garage Kjell byggde finns kvar, men jag ser ju också förändringar av både hus och tomt. Det senare kan man ju se också över staketet och från sjösidan, men jag skulle vara glad om den nuvarande ägaren lät oss ta en titt också inomhus, om det går för sig också gärna ta några bilder. Jag är vid det här laget 80 år, snart 81 när vi kommer till Juniskär, och vi har bara vänliga avsikter, och vi kommer inte för att få någon form av traktering. Det här handlar bara om att en sista gång få se det som blev vårt första hem i Sverige – vi var alltså en estnisk flyktingfamilj som kom i land i Löran hösten 1944.

Under min tid i Juniskär kände jag i stort sett alla människor i Juniskär, Juni, Nyland (där jag gick i skola), Flintåsen och Döviksjön – jag var nämligen framgångsrik jultidningsförsäljare, sen ombud för gamla Folket i Bild och försäljare av FiBs folkböcker. Dessutom var jag från unga år springsjas och alltiallo i Berglunds handelsbod, och jag tror nog att jag skötte mig, eftersom mina båda yngre bröder sen fick samma jobb. Nu finns där Restaurang & Café Juniskär, men jag vet inte om det är i drift.

Problemet är att de vuxna från den tiden är döda och mina barndoms- och ungdomskompisar i flera fall också är det eller har flyttat. Men finns det några gamla vänner kvar i trakten, hör gärna ifrån er – och uppmärksamma gärna den nuvarande ägaren till huset på Junivägen 17 om att jag vill ha kontakt.

Sonen och jag kommer att bo på Hotell Aina i Kvissle, och vi ska förstås också besöka kyrkogården i Mjösund och där familjen Kokks familjegrav och familjen Nordins dito. Och så ska vi titta på min ungdoms Sundsvall, där jag gick i Läroverket och tog studenten. Jag gör omfattande nätsökningar för att se vad som finns kvar av femtiotalets caféer, restauranger och affärer med mera. Säkert hittar vi också helt nya oaser.

Vi åker i bil från vårt hus i Öregrund – sonen övernattar där – på morgonen fredagen den 8 juni, och om jag tar med blommor till mina föräldrars (och numera även mina bröders) grav samt till Kjells grav, kan vi ju ta en sväng till kyrkogården i Mjösund redan på väg mot Kvissle på fredag. Vi är kvar hela lördagen och hela söndagen (9-10 juni) och anpassar gärna vårt besök efter de önskemål den nuvarande ägaren till min barndoms och ungdoms hem kan ha – men eftersom jag vill fotografera åtminstone tomten till huset, bör det ju helst vara under dagtid.

Jag saknar mejladress till den som bor där nu, så jag är tacksam om någon juniskärsbo som läser det här och kanske känner mig gör den nuvarande ägaren uppmärksam på mitt önskemål och ger honom adressen till min blogg, http://enn.kokk.se. Min egen mejladress är enn.kokk@telia.com.

En lång, lång långfredag

30 mars 2018 23:54 | Barnkultur, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag gick upp ganska tidigt, och de första jag då mötte var barnbarnen, Ella och Sofia, som lekte med varann. Men snart var också alla vuxna uppe och åt frukost.

Matti, Karin och barnen var ute i solskenet, tittade på Öregrund och besökte en lekpark.

Till lunch lagade Birgitta röding med alternativ för barnbarnen – rödingarna hade hon köpt i Coops utmärkta, manuellt betjänade fisk- och delikatessdisk.

Lite senare var det dags för Matti och hans familj att åka hem till Stockholm. De vill också hinna umgås med Karins mamma/barnens mormor. Men eftersom i vart fall Ella minns det stora fina påskägg med godis vi brukar ha, hade Matti tagit med sig mängder av lösgodis att fylla det med, så barnen har mumsat på godis både i går och i dag.

Det är alltså inte Jesu lidande som har stått i fokus i just den här familjens långfredagsfirande.

På grund av min fallolycka vid ankomsten till Öregrund har den övriga familjen skött praktiskt taget allt praktiskt, sådant som att handla, laga mat och diska, medan jag har kunnat vila på sängen och läsa tidningarna, i dag kvällstidningarna som Birgitta köpte på Coop.

Men eftersom jag inte direkt är pigg, har det gång på gång hänt att jag då och då har somnat på sängen, vid några tillfällen har sovit ganska länge. I kväll har jag i alla fall varit uppe och sett Richard Wolff i TV.

En sak till avslutningsvis. Innan Matti åkte, gav jag honom två saker. Dels en firmatröja jag i en musikaffär fick för vidarebefordran till Matti, när jag före jul försökte få tag på saker han hade på sin önskelista – han bygger nämligen själv gitarrer. Dels en dubblett jag har fått av en bok om min hemby i Estlands, Juminda – i den finns nämligen fullt med bilder därifrån, bland annat av min far, alltså Mattis farfar, i unga dar, samt av två av mina mostrar och kusin Kreete i samband med deras konfirmation. Och en del annat som kan intresserad Matti, som har besökt Juminda.

Matti berättade att han redan har bokat rum på det hotell i Kvissle jag har valt för vårt boende, när han i början av juni tar mig till min gamla hemby Juniskär, till kyrkogården där mina föräldrar och min bror ligger och till min skolstad, Sundsvall.

Skärtorsdag

29 mars 2018 21:42 | Barnkultur, Handel, Mat & dryck, Media, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Revbensolyckan i tisdags har satt mig ur spel, men både Birgitta och Matti och hans familj har sett till att jag får vila – de vuxna har skött allt handlande och all disk, och Birgitta har stått för matlagningen. Själv har jag läst tidningar (och ofta somnat mitt under det, eftersom jag då gör det liggande på sängen). Värktabletter är jag försiktig med, men när jag på ett besvärligt sätt känner av fallolyckan, följer jag läkarens råd.

I dag har Birgitta fått hjälp med att lyfta undan det långa köksbordet och ersätta den gamla råttsönderbitna kökstrasmattan med den nya fina matta hon har köpt, som gjord för att hamna i ett lantligt kök med lackerat trägolv. Och så har barnen, Ella och Sofia, hjälpt farmor med att sätta påskprydnader i de körsbärskvistar hon har satt i den stora porslinsurnan vi har i köket. Barnen har, trots all snön, varit ute ganska mycket, och Matti har sågat ner ett par krikonträd som har knäckts i någon storm. Matti har också fraktat bort alla kassar med gamla tidningar som gradvis har lagrats i bastun och dess duschrum.

Det sista gjorde det möjligt för Birgitta att skura golvet i duschrummet i bastubyggnaden, och nu blev det möjligt för Matti att tillsammans med småflickorna gå ner dit för en kvällsduschning. Småtjejerna kom upp i huset igen lagom för läggning.

Men före duschningen och läggningen bjöd farmor på den egenlagade kalops barnen så uppenbart gillade sist de fick den hemma hos oss i Uppsala. Kalopsen gick ner den här gången också. Så även den glass hon bjöd på som efterrätt. Fast vi som är vuxna åt mest druvor.

Trots min stigande ålder har jag inte tappat min gamla förmåga att bli kompis även med små personer.

Ella och Sofia funkar bra tillsammans, men naturligtvis blir det ibland också små konflikter. I dag var lilla Sofia inne i storasysters sovrum och försökte då ta den nalle som låg på sängen, men Ella tog tillbaka nallen och Sofia kom gråtande ut i korridoren. Då tog jag henne i handen och fick henne att gå med farfar in i det som nu är vårt datorrum men som förr var Mattis lite äldre syster Kerstins rum. På sängen där ligger nämligen Kerstins gamla nalle. Gissa om Sofia blev glad!

Vid lunchen tidigare i dag snöt Ella åt sig det enda utpräglade dryckeskärl för barn vi har här i sommarstugan, och det ville förstås också Sofia ha. Också det lyckades jag lösa. Åt Sofia tog jag då fram Stig Lindberg-muggen ”Fallande löv”, och när Ella hade sett den, ville även hon ha en likadan. Och se – i det här fallet fanns det en till i köksskåpet.

Så vid middagsdukningen fick båda småflickorna ”Fallande löv” att dricka ur.

Nytt i Öregrund

28 mars 2018 21:36 | Handel, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I mitt svar till en av mina ständiga bloggföljare och -kommentatorer har jag redan berättat hur mitt besök hos först sköterska, sen läkare på Vårdcentralen avlöpte.

På vägen hem därifrån passerade jag Järn- och färghandeln, där det i höstas var slutförsäljning. Det gick dock rykten om att den här affären skulle återuppstå efter en tids stängning.

I dag kunde jag konstatera att så också hade skett, men att det i dess övre del nu fanns en blomsteraffär. Utanför den exponerades både buketter med påskliljor och levande, planterbara växter.

Innanför fönstren ut mot gatan kunde man se mer av det här slaget skymta, så jag stod kvar och försökte göra mig en bild av vad det hade blivit av den gamla järn- och färghandelns husgerådsdel.

En kvinna som jobbade där inne såg mig stå där och titta och kom då ut och inbjöd mig att komma in och kolla. Så jag gjorde det, nyfiken som jag är, och upptäckte att en del av affären höll på att transformeras till butik både för snittblommor och till butik för plantor och fröer.

Och jo, det skulle bli mer av det här, så snart man hade fått mer nödvändig utrustning på plats.

Öregrund hade förr en välskött affär av det här slaget, men sen dog innehavaren, vår – särskilt Birgittas – vän Inga-Lill, och det ändade i att den här affären stängde. Nya trädgårdsväxter har vi handlat främst i Östhammar.

Det är naturligtvis för tidigt, inte bara för att här fortfarande råder vinter, att avgöra om den här nya blomsterhandeln i Öregrund kommer att sälja sådant vi vill ha i vår lite gammaldags trädgård.

Men jag pratade med damen som hade lockat in mig om att jag söker en del gammaldags krukväxter, sådana som min mamma hade i mitt barndomshem, och kvinnan i den nya blombutiken verkade beredd att försöka beställa det jag ville ha.

Norska Orkla köper måleriverktyg i Holland och Belgien

25 januari 2018 21:44 | Handel | Kommentering avstängd

Norska konglomeratet Orkla är mest känt för sin stora och växande livsmedelstillverkning men har också en gren som tillverkar penslar och andra målarverktyg.

På det här området växer företaget nu i Holland och Belgien, där man redan driver sådan tillverkning: Man utökar sin ägarandel i Anza Verimex NV till 50 procent och övertar samtidigt 50 procent av målarverktygsverksamheten i PGZ International B.V.

Kring ett årsskifte

2 januari 2018 16:31 | Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Vi är fortfarande i Öregrund men sitter mest inomhus. Det enda som tvingar oss ut är de dagliga promenaderna till Coop för att handla mat och dagens tidningar, inte bara Aftonbladet utan också de tre morgontidningar vi prenumererar på men inte har ställt om över vårt tillfälliga vinterbesök i sommarhuset. Men personalen på vårt förträffliga Coop är inte bara hjälpsam utan tar sig också tid att föra personliga samtal med oss, frågar hur det står till med oss.

Dagarna går rasande fort, inte bara för att de är så korta. Läsning, nätet och TV lockar mer än att gå ut i duggregnet – dessutom är en del av gången ner mot grinden livsfarligt hal på grund av smältvatten som har blivit blankis.

Inne är det varmt och skönt, och det råder en stämning av vinterhelg. Som vanligt turas vi om att ha ansvar för maten. På nyårsafton dukar Birgitta fram hummer, och på nyårsdagen bjuder jag på en delikatessbricka från Coops chark: olika slags fina skink- och korvskivor, smakrik ost, små bitar av melon, druvor och ytterligare annat.

På nyårsafton ser vi förstås ”Grevinnan och betjänten” – dess förinnan har jag i mörkret och ishalkan placerat ut och tänt marschaller runt vår lantliga boning – och senare bland annat ”Hotel Sacher”. Och så avslutar vi kvällen och börjar nästa dag med först ”Tolvslaget på Skansen”, sen klangen i radio av klockorna i Sveriges alla domkyrkor. Nej, ingen av oss är det minsta religiös, men det här är en fundamental del av det här landets kultur och historia.

Det har blivit mycket TV under nyårshelgen. Fredagskvällen tillbringade vi tillsammans med TV2: först ”På spåret”, sen ”Fröken Frimans krig” och sist ”Anna Karenina”. På lördagskvällen blev det alltså ”Hotell Sacher”, och det slog mig att det finns en brygga mellan tre av programmen. ”Fröken Frimans krig”, ”Anna Karenina” och ”Hotel Sacher” behandlar alla på lite olika sätt den förfärliga behandling kvinnor fortfarande utsattes för, inte bara av männen utan också av andra kvinnor, som tyckte att de kvinnor som bröt mönstret och utmanade det sociala trycket skulle rätta in sig i ledet.

Det här är tänkvärt än i dag då vi åter tvingas diskutera mäns sexuella övergrepp mot kvinnor.

Men naturligtvis har vi sett också andra typer av program.

Ett exempel är nyårsdagens ”The Povel Ramel story”. Povel Ramel blev en favorit redan när jag var mycket ung och på verandan i Juniskär tillsammans med kusin Kreete hörde honom på stenkakor, spelade på vevgrammofon. Sen såg jag Povel Ramel live på en av hans tältturnéer, på läroverksplan i Sundsvall, och jag har senare sett honom live (också tillsammans med sonen Mikael, bland annat på Reginateatern i Uppsala; Mikaels dotter Mikaela har jag sett på Uppsala stadsteater. Povel var ett musikaliskt geni, också med förmåga att roa publiken. Det finns heller ingen av hans många medagerande genom åren som jag inte har ett personligt förhållande till; några av dem har jag också sett på scen.

Hustrun såg hela nyårskonserten från Wien, men jag anslöt först när utsändningen fortsatt med en konsert med den norska radioorkestern KORK plus, som violinsolist, Mari Poll, en blott trettioårig virtuos på sitt instrument. Det man spelade var Béla Bartóks andra violinkonsert. Jag blev nyfiken på Mari Poll, kanske också för att hon är estniska, men då främst för att jag inte kände till henne.

Så jag googlade på henne, och utöver elementära saker som att hon är från Tallinn där hon också startade sin musikutbildning som hon sen fullbordade i London samt att hon har en bror som också är musiker hittade jag mängder av intressanta saker: Hon har gjort framträdanden i rader av europeiska huvudstäder och även i New York. Hon har redan gett ut en mängd skivor där hon är solist.

Lilla Estlands musikliv har haft och har fortfarande en fantastisk klass, och jag tänker då inte bara på landets enastående körliv. Estland har frambragt en hel rad skickliga dirigenter; en av dem, nu död – Eri Klas – har jag också lärt känna personligen. (Han har varit hemma hos oss, och Birgitta och jag har på Estonias scen hyllat honom när han fyllde jämnt. Vi har estniska skivor med den fantastiska ensemblen Hortus Musicus, som har spelat in musik från 800- till 1500-talet. Och vi har en stor samling skivor med musik av den fortfarande levande kompositören Arvo Pärt, känd och spelad över hela världen, vilket gör att många av skivorna har gjorts av välkända orkestrar i olika länder.

Detta mest som en bakgrund till min lycka över att det estniska musiklivet fortfarande producerar stjärnor.

* * *

Medan jag har skrivit klart den här texten, har det mörknat.

Några stjärnor kan jag inte se på himlen.

Melodikrysset nummer 52 2017

30 december 2017 13:36 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

I går tog jag och Birgitta bussen till Öregrund för att, som vanligt ensamma, fira årsskiftet i vårt älskade sommarhus där. Med rullväskor och axeldito fraktade vi ut det nödvändigaste: kläder, skinka med Apotekets senap och estnisk julsylta, några böcker och skivor. Birgitta tog också med sig en presentazalea och några hyacinter.

De senare kompletterades sen på Coop med några till, och så hittade hustrun en stor nerblåst tallgren, som fick rollen som julgran. Tillsammans med några julprydnarer skapade hon snabbt julstämning.

Här finns fläckar av snö (och ispölar som rester av sådan), men i stort sett är trädgården snöfri. I brevlådan låg en vänlig julhälsning från de tre tjejer som i somras hjälpte oss med trädgårdsjobb, bland annat att restaurera ett par av mina nästan igenvuxna rabatter. I vår ålder behöver man anlita betald – OBS hederligt betald – hjälp med trädgårdsarbete, gräsklippning, städning med mera.

Kvällen tillbringade vi, som så många andra, framför TVn. Utöver nyheter såg vi ”På spåret”, slutavsnittet av ”Fröken Frimans krig” – vi känner Harald Hamrell och hans pappa; vi var också på mammans begravning – samt, sist, Joe Wrights ganska märkliga version av Leo Tolstoys ”Anna Karenina” med Keira Knightley i huvudrollen – mycket är gjort som teater med inslag av balett.

Klockan var över halv två innan jag hade somnat, men jag gick ändå upp sju för att vara nyrakad, nyduschad och påklädd samt ha hunnit äta frukost (nykokt kaffe, fil, lingonjuice och ett par hårda mackor med julskinka och julsenap).

Årets sista melodikryss hörde inte till de svåraste.

”Hawaii Five-0″ brukar jag i och för sig inte se, men jag känner åtminstone till serien. Här skulle 0 skrivas som noll.

Men det fanns också andra frågor som hade TV-anknytning.

Kikki Danielsson vann Melodifestivalen 1985 och lyckades sen hyfsat bra i Eurovision Song Contest med ”Bra vibrationer”.

Varför Eldeman kallade Patrik Isaksson, Tommy Nilsson och Uno Svenningson för ”tre svenska popgiganter” förstår jag inte riktigt. Men deras ”Håll mitt hjärta hårt” slog ju hyfsat som schlager.

ABBA däremot är ju giganter även i andra länder. ”Happy New Year” med Benny Andersson som en av huvudmännen slog ju hyfsat inte bara i Sverige. Och de har haft en rad internationella succéer.

ABBA förekommer mycket ofta i Melodikrysset, och det gäller också de tre nyss nämnda herrarna. Eldeman kör väldigt mycket med upprepningar.

I dag fick vi åter igen höra Bryan Adams’ succéinsjungning av ”Everything I Do I Do It For You” ur filmen om Robin Hood.

Chris Rea – i dag med ”Fool (If You Think It’s Over)” – har vi också hör nyligen, och det är väl just så Eldeman tänker när han konstruerar nya kryss.

Zarah Leanders ”Vill ni se en stjärna” har spelats så många gånger i krysset, att vi i dag fick den exekverad på dragspel.

Men det finns förstås de som gläds också åt upprepningar. Vonkis, som ständigt vill höra Py Bäckman (inte så pjåkig enligt mig heller), bör vara glad över att hon förekom i utkanten av en av dagens frågor, den om John Lennons och Yoko Onos av Sissel Kyrkjebø och Tommy Körberg insjungna ”Låt julen förkunna”. Den svenska texten skrevs av Dan Hylander med en smula assistans av Py Bäckman.

Molly Sandén har vi också hört förut. Fast i dag hörde vi henne i en ny låt, ”Rygg mot rygg”. Fast skriv inte ut accenten i hennes efternamn i krysset – då kommer en viss Edvard att bli omdöpt till Pérsson.

Och jag har en stark känsla av att vi i kommande melodikryss kommer att få höra mycket skapat av Max Martin. I dag hörde vi Katy Perry i hans ”Hey, Hey, Hey”. Så vi säger hej till Karl Martin Sandberg.

Men i sanningens namn: med Edvard Persson spelade Eldeman i dag en inte så känd melodi, ”Ett gott nytt år”, och det får jag väl tillönska också mina läsare.

Hälsningsordet i den näst sista låten upprepades tre gånger, och dagens kryss avslutades också med tretal: ”Min hatt den har tre kanter”. Ursprungligen var den en tysk folkvisa på melodin ”Karneval i Venedig”. Men det sista hade vi ingen aning om när vi i min barndom sjöng den i Nylands skola nära Juniskär, där jag på den tiden bodde.

Karneval lär det väl också bli lite varstans på nyårsnatten. Men ta det varligt både med fyrverkerierna och med de starka dryckerna. Läsarna tillönskar jag ett bättre nytt år.

Melodikrysset nummer 51 2017

23 december 2017 13:40 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Jag hör till den gamla stammen, den som av princip inte använder kontokort och aldrig handlar på nätet. Och trots mina åtti år har jag i omgångar lyckats köpa alla julklappar till Birgitta, barn och barnbarn. Till helgens familjekalas har jag kokat årets estniska julsylta. Men i går, när jag inför den beställda julstädningen hade använt praktiskt taget hela natten – jag gick och la mig halv sex på morgonen – till att slå in alla julpaket, tog orken slut. Jag klarade att tillsammans med hustrun gå upp till Torbjörns torg och köpa julgran, men när vi hade ställt den på balkongen, klarade jag inte mer. Jo, jag klarade att laga lunch också, men sen erbjöd sig Birgitta, som skulle åka till Coop och handla, att köpa även det jag ville laga till middag, och jag tog tacksamt emot erbjudandet.

Änglar, finns dom? Jo, jag känner en, och hon heter Birgitta.

När hon gav sig i väg till Coop, la jag mig på sängen och somnade, sov djupt mitt på eftermiddagen.

Det blev inte vansinnigt sent i går kväll, så jag har sovit tillräckligt inför Melodikrysset, i dag, dan före julafton, med 100 procent julmusik.

I dag spelade Anders Eldeman bara julanknuten musik i krysset.

Och inte nog med det: Några av oss som regelbundet löser Melodikrysset och skriver om det på våra bloggar fick lyssna på musik som nästan kändes som personliga hälsningar.

Vonkis, som alltid vill ha med Py Bäckman i Melodikrysset, fick sin önskan uppfylld: ”Julen är på väg” spelades.

Och Kyrkoherden bör väl också vara nöjd: Eldeman spelade ”Det är en ros utsprungen”, en också enligt mig, en gammal ateist, mycket vacker julpsalm med rötter redan i det sena 1500-talets Tyskland.

Enn Kokk känner sig hedrad av att årets julkryss inleddes med ett verk av två kockar, Werner & Werner, det vill säga Åke Cato och Sven Melander, ”Vår julskinka har rymt” från 1998, i dag dock i en version med Black Jack. Åke Cato hade jag kontakt med tills han dog – vi hade länk till varandras bloggar, och Åke rådfrågade mig ibland i musikfrågor.

Och för att fortsätta med personliga länkar: Sofia Karlsson har jag inte bara på skivor (i flera fall signerade av henne själv) – jag har också träffat henne inte bara i samband med konserter och i hennes föräldrahem – jag var en gång i världen arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen med hennes far, Leif Karlsson. I dag hörde vi hennes i ”Julvisa i finnmarken” med text av Dan Andersson. En Dan Andersson-sångbok utgavs förresten av pocketförlaget Prisma i samma serie som mina båda sångböcker ”Upp till kamp!” och ”Joe Hills sånger”.

Det finns annars mängder av julsånger och julpsalmer som hör hemma i den klassiska julrepertoaren.

Ett exempel är ”Jul, jul, strålande jul”. Den sjöngs i dag av Loa Falkman. Text och musik skrevs 1921 av Gustaf Nordqvist och Edvard Evers.

Johann Sebastian Bach skrev ”Juloratoriet”, ur vilket jag tror att den musik som avslutade dagens kryss var hämtad.

Wham! förknippar vi inte på samma sätt med just julmusik, men 1984 spelade de in ”Last Christmas I Gave You My Heart” som ju faktiskt har julanknytning.

Och så spelade Eldeman ”Have Yourself a Merry Little Christmas” med Melanie Marshall och med John Anderson på oboe.

UNICEF-ambassadören Robbie Williams hördes i ”Walk This Sleigh”.

Och så hörde vi Bob Geldof i ”Do They Know It’s Christmas”.

Själv tycker jag inte att någon av de senast nämnda låtarna förtjänar en plats i den klassiska julrepertoaren.

”Driving Home For Christmas” med Chris Rea 1986 håller bättre.

”Ser du stjärnan i det blå” vill jag evigt höra i julaftonens disneykavalkad – den förekom ursprungligen i filmen ”Pinocchio” (1940). Den version vi hörde i dag är OK men saknar den där magin.

Och så slutar vi med ”Rudolph the Red-Nosed Reindeer”, på svenska ”Rudolf med röda mulen”. Den sjöngs in av Alice Babs 1951, och även om det finns många andra och senare inspelningar, håller jag fortfarande hennes för att vara den bästa.

Må granens toppstjärna lysa över er, och må ni inte bli röda om mulen! En hjärtans god jul på er, allihop!

Orkla köper Health and Sports Nutrition Group med näthandelsportalerna Gymgrossisten och Bodystore

21 november 2017 17:50 | Handel | Kommentering avstängd

Gymgrossisten och Bodystore säljer över nätet kosttillskott, hälsoprodukter, kläder och tillbehör och är stor aktör på den här marknaden i hela Norden. Kundkretsen är aktiva idrottsutövare och andra sportentusiaster. Företaget har egna varumärken men har också säljuppdrag åt andra.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^