Melodikrysset nummer 34 2017

26 augusti 2017 13:29 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 3 kommentarer

Åter en solig morgon i Öregrund. Jag hann läsa två av våra tre morgontidningar och äta frukost före Melodikrysset. Hustrun sov fortfarande när jag gick upp och satte mig vid datorn med radion på. Fast sen hörde jag att hon gick upp.

Dagens kryss hörde väl inte till de svårare, men jag hade lite problem med en fråga och så två andra, där jag inte riktigt hade uppfattat frågan respektive inte tyckte att svaret var det mest naturliga.

TV-serien ”Fame” har jag aldrig sett. Inte bara för att jag inte var ung – det här var en ungdomsserie – på åttitalet när den gick i TV. Den här sortens serier har jag egentigen aldrig sett på TV.

Den ena av de två frågor jag inte riktigt hade uppfattat hade också TV-anknytning, men här hade mina problem att göra med att jag inte hade uppfattat den egentliga frågan. Jag har allt med Jan Johansson på skiva och kände förstås igen ”Berg-Kirstis polka”, mindes till och med att den var med i Bengt Bratts TV-serie ”Hem till byn”. Men ”byn” gick ju inte in på anvisad plats (två bokstäver), och först när jag fick klart för mig att frågesvaret var svaret på frågan ”utspelar sig i en sådan”, begrep jag, att man skulle skriva ”by” som svar.

Också Henry Mancinis ”Baby Elephant Walk” kände jag omedelbart igen. Men var kan man oftast se djuret i fråga? Ja, för mig i alla fall är inte djurparken det normala svaret. Själv säger jag ”zoo” när jag talar om såna ställen.

Resten var desto enklare. Det gäller till exempel dagens två barnkulturfrågor.

Walt Disneys ”Den lilla sjöjungfrun” har jag sett, mindes också ”Havet är djupt” i Per Myrbergs insjungning.

Alice Tegnérs ”Vart ska du gå, min lilla flicka” hade våra barn på skiva, och jag mindes utan att kolla texten i tryck slutet och sista ordet i sångtexten, ”Ja, det får du gärna”.

Och eftersom jag har hela Beatles’ kollektion på skivor, kommer jag förstås också i håg en av deras hits, George Harrisons ”Here Comes the Sun”.

Men varför i hela fridens namn gjorde Anders Eldeman en dubbelfråga av de här helt artskilda låtarna?

Dubbelfrågor är ju helt berättigade, om, som fallet var i frågan om en berömd dialog mellan Werner och Werner, vem den ene (förnamn + efternamn) i det här paret var: Jo, utöver Åke Cato var det Sven Melander: ”Det går lika bra med selleri”, i dag dock i sånglig form.

Detsamma gällde den avslutande dubbelfrågan, där Eldeman ville veta vem som sjöng ”I Kissed a Girl”. Jo, Katy Perry.

En annan älskad flicka, fast i det fallet älskad av en man, var ”Lilla vackra Anna”. Sången skrevs redan 1824 av en värmländsk präst, Bengt Henrik Alstermark. Den är alltså, i motsats till vad många tror, svensk. Många tror att den har norskt ursprung, detta eftersom Alf Prøysen på 1950-talet sjöng in den och gjorde den mycket känd – vår egen Anna hade den faktiskt i sin skivsamling. Jag har också en mängd norska skivor med Prøysen i min skivsamling; jag har köpt dem i skivaffärer och begagnade skivor-affärer i Oslo under mina otaliga besök i den norska huvudstaden, många av dem föranledda av val och arbeiderpartikongresser. På Arbeiderpartiets kongresser sjöngs alltid älskade visor av Prøysen, som bland annat var kåsör i partiorganet Arbeiderbladet. Och jag har vid en av dessa kongresser vid ett bokbord köpt Prøysens sångböcker, som alltså fogades till min stora samling av sångböcker.

Också Bjørnstjerne Bjørnson finns i våra bokhyllor, fast då i den skönlitterära delen. Detta apropå att den norska nationalsången, ”Ja, vi elsker dette landet”, är skriven av Bjørnson och tonsatt av Rikard Nordraak.

Men jag har förstås varit längre bort än i Norge, flera gånger till exempel i New York. Jag har varit där tillsammans med hustrun, vid ett tillfälle då hon var talman också tillsammans med andra från Riksdagen. En kväll när vi tillsammans med ett annat par i sällskapet var ute och lodade på Manhattan, hittade vi ett ställe där Ray Charles uppträdde. Honom ville jag och Birgitta gärna se och höra, men de vi hade i sällskap var inte intresserade, så vi gjorde annat i stället. Men till min hustru, som den 20 september fyller 80, vill jag gärna rikta Ray Charles’ budskap i dagens kryss: ”I Can’t Stop Loving You”.

Per Gessle hör inte till mina personliga favoriter, men det har jag redan skrivit om i anslutning till hans Sommar-program. Därmed inte sagt att jag egentligen har något emot hans kryssbidrag i dag, ”Jo-anna Says”.

Så irreligiös jag än är, har jag sen gammalt en viss kärlek till vackra psalmer och frireligiösa hits som ”Han har öppnat pärleporten”, som vi i dag hörde med Tory Bernhards och Christer Sjögren. Tory Bernhards gillade jag som schlagersångerska. Christer Sjögren står inte riktigt lika högt i kurs hos mig.

Men andra får gärna tycka annorlunda.

För min del ska jag nu laga lunch och sen gå till Coop för att handla middagsmat.

Suomi/Finland: Koskenkorva börjar säljas i USA

21 augusti 2017 15:06 | Handel, Mat & dryck | Inga kommentarer

I Finland finns fortfarande ett statligt vin- och spritbolag, Altia. Det är numera störst i Nordeuropa: har egen produktion också i Sverige (klassiska spritdrycker, förr producerade av det statliga Vin & Sprit, sålt av en borgerlig regering), Norge, Danmark, Estland och Lettland.

Altia har gjort ett stort misstag när företaget på sin tid sålde rätten till sin succévodka, Finlandia, till amerikanska Brown-Forman, men det finska moderföretaget står fortfarande för tillverkningen och har säljuppdrag för Brown-Formans produkter.

Under tiden har Altias klassiska vodka Koskenkorva växt också här i Sverige, och nu tar företaget ett nytt steg: Även Koskenkorva kommer att lanseras på USA-marknaden fast utan avyttring av varumärket. Altia har slutit säljavtal med amerikanska Infinium Spirits, som inte är ett tillverkande företag utan ett säljbolag. Bland de märken Infinum Spirits nu säljer finns Seagram’s Vodka, Fernet Branca, Sambuca Oro och Irish Cream. Och nu alltså Koskenkorva.

Sommar i P1 med Mats Persson

16 augusti 2017 23:34 | Handel, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Det händer med jämna mellanrum att sommarpratarna lämnar intressanta luckor i skildringen av sitt eget liv. Mats Persson, som gjorde dagens ”Sommar”, är ett exempel. Han nämner att han i sin ungdom i Småland var med i SSU, men vi får inte veta, varför och när han politiskt kom att röra sig högerut.

Han var också starkt idrottsinriktad och lyckades, för att göra en längre historia kort, ta sig till San Diego i USA för att dels spela basket, dels studera. I laget han kom med i var han den ende vite. Övriga i laget var alla mörkhyade, samtliga dessutom med kriminalitet och ofta straff i bagaget. Trots sin egen bakgrund trodde ingen av dem att Barack Obama skulle ha någon chans att bli USAs president. Persson berättar visserligen också om kontakter med folk på den amerikanska högerkanten, men man får ändå inte intrycket att han också skulle ha tagit in politiska influenser från dem.

Den riktigt intressanta delen av hans ”Sommar” kommer hur som helst när han lyckas komma in på London School of Economics för att studera nationalekonomi. Ja, egentligen inte där heller, men han blev nu intresserad av det europeiska samarbetet fast i den återhållna form också majoriteten av britterna ville reducera det till. För egen del lät han sig engageras av en tankesmedja, som heller inte var mot fortsatt brittiskt EU-medlemskap men ville reducera EUs allt mer omfattande federalistiska agenda. Han berättar här en ganska rolig historia om en sammanstötning med båt på Themsen med UKIP-anhängare som var betydligt mer militanta. Till UKIP-anhängarnas upphetsning bidrog att en av dem, kanske på grund av hans brytning, drog slutsatsen ”He’s German!”.

Britterna hade gått med i EU främst för att få tillgång till den inre marknaden och tyckte sig aldrig ha blivit tillfrågade om EUs allt mer federalistiska utveckling, och när medlemskapet i EU fick till följd att ungefär en miljon EU-medborgare, främst östeuropeer, kom till Storbritannien för att jobba (och la beslag på mängder av enkla jobb som kunde ha utförts av engelsmän), blev attityden till fortsatt EU-medlemskap allt mer kritisk. (Ett personligt inpass här: Märk att den gamla imperiestaten Storbritannien mycket länge har haft en invandring från de forna brittiska kolonierna och samväldesländerna, ofta av människor med annan hudfärg, utan att detta har lett till den politiska revolt som invasionen av vita européer ledde till.)

Den brittiske premiärministern David Cameron försökte hantera det här genom att åka runt i EU-ländernas huvudstäder och föreslå ändringar i Storbritanniens fördrag med EU, alltså inte lämna EU – Stefan Löfven kom dock själv till London men var, enligt Mats Perssons referat, mest tyst, när Cameron tog upp olika tanketrådar.

Med vid alla de här kontakterna var Mats Persson, som hade kallats till 10 Downing Street och erbjudits jobb där, vilket han tackade ja till. Persson berättar förresten en rätt kul historia om sitt första möte där, som inleds med att han går fel i byggnaden och dyker upp mitt i familjen Camerons privata måltid. Men naturligtvis var det ännu mer intressant att få en ögonvittnes-, till lika agerandeskildring av det brittiska utträdet ur EU.

För ett utträde blev det, alltså inte en lösning i enlighet med Camerons tvåstegsagenda. Till både Camerons och Perssons häpnad röstade britterna redan i första omgången nej till fortsatt EU-medlemskap. Redan de första rapporterade resultaten, från helt oväntade områden, indikerade detta slutresultat. 52 procent av britterna röstade för ett brittiskt utträde ur EU.

Att David Cameron på grund av den här förlusten för sin strategi valde att lämna premiärministerposten och även partiledarskapet är ju knappast förvånande.

I Mats Perssons analys av det som hände finns både kloka slutsatser och mer tveksamma. Bland de senare finns lusten att skylla förlusten på fel tid (eurokris och flyktingkris). Mer ligger det i slutsatsen att EU för att kunna bestå måste ersätta överstatligheten med flexibilitet. Hans antagande att EU skulle må bättre av ett minskat demokratiskt underskott får sin giltighet av hur demokratiskt underskott ska tolkas, mer folkligt inflytande över makten i EU eller i dess medlemsstater.

Cameron kom ju sedan att efterträdas av Theresa May, men det är en annan historia.

Premiärministerns stab av politiska rådgivare, bland dem Mats Persson, fick förstås också gå. Men han berättar att han senare fick en förfrågan om att arbeta också i Theresa Mays stab, men han valde den här gången att säga nej, vilket han nog i dag, när marken gungar under fötterna även på May, är glad över.

För egen del är han nu chef för ett konsultföretag som jobbar med frågor om handel och EU.

Mats Perssons musikval i ”Sommar” är naturligtvis baserat på hans egen musiksmak, men den är mycket ensidig, så han ska vara glad om några av dem som lyssnade på det här programmet kände till mer än enstaka spelade artister, till exempel Eminem och The Who.

80-årsfesten i backspegeln

2 juli 2017 16:48 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Den 19 juni fyllde jag 80 år, och även om åldern ännu inte har knäckt mig, tyckte jag själv att kroppens allt fler tecken på min allt högre ålder kanske inte var så mycket att fira. Men eftersom Birgitta och barnen tyckte, att en så hög och jämn ålder inte bara kunde förbigås med tystnad, föreslog jag att bara den närmaste familjekretsen skulle bjudas. Sen inbjöd Birgitta ändå också några gamla vänner. Festföremålet självt tillfrågades inte om vilka, men hustrun prickade ganska rätt; dock kunde alla (till exempel Anna-Greta Leijon) inte komma, men några av de tillfrågade – tre av de ursprungligen fyra (en är död) i en tjejliga på mitt forna jobb – kommer hit till Öregrund senare i sommar.

Men jag blev tillfrågad om kalasmaten och om mina presentönskemål. Jag föreslog då ett födelsedagsbord med estnisk inriktning och bidrag till restaureringen av två av mina gamla men förfallna rabatter samt nya växter att plantera där. Birgitta har förresten tidigare rensat och restaurerat mitt gamla stenparti och där planterat in några nyinköpta rosor.

Så en lokal trädgårdsmästare, en ung kvinna som vi tidigare har anlitat, lyckades med hjälp av två lejda tjejer få bort ogräset och fylla på med ny jord, och Birgitta tror att mina födelsedagspengar kan tänkas täcka de här kostnaderna. Efter födelsedagen har jag sen planterat de nya växterna, däribland en blomma som inte är vinterhärdig, en present från två av Bigittas syskonbarn som inte var här, men den ska jag plantera i kruka i höst. Många nya rosor och även pioner blev det, också andra blommande rabattväxter, bland annat estnisk malva från Anna.

Vädret den 19 juni var som gjort för trädgårdsfest, och gästerna fick plats på de stolar vi hade ställt ut kring ett antal hyggligt stora trädgårdsbord, dagen till ära täckta med borddukar. Borden stod på den gräsmatta jag själv anlade i min krafts dagar och mellan äppelträd jag själv har planterat. Intill det längsta bordet blommade den Hurdalsros jag till en tidigare jämn födelsedag fick av min dåvarande sekreterare och några andra kvinnlig arbetskamrater.

Mat och dryck, alkoholfritt vin, lättöl, mineralvatten och läsk, fick man hämta inomhus eller från kallvattensförvar på gårdsplan. Rökt fisk – min pappa startade som yrkesfiskare – och en del annat hade Birgitta beställt från Coop, och när alla varorna kom därifrån, hade killarna i bilen också med sig en stor fin blombukett från de anställda där, som jag sen länge räknar som mina vänner. Men det viktigaste på fiskbordet hade Birgitta lagat, också på fisk från Coop: Av min mamma lärde hon sig en gång hur man gravar sik, och den här var verkligen gravad efter konstens alla regler. Anna hade bakat flera estniska surbröd, och gästerna lät sig väl smaka, särskilt när en av gästerna hade rekommenderat det här brödet med Chèvre-ost. Men det var Kerstin som stod för en stor del av de estniska läckerheterna på födelsedagsbordet: Till kaffet serverades estnisk födelsedagskringla, stritsel, något av det godaste och mest smakrika som finns, och Kerstin som är bagare kan sina saker. Sen hade hon till efterrätt gjort estnisk rabarberkaka. Bilder av det som serverades i vårt kök av Kerstin och Anna den här dagen finns på Kerstin Kokks Instagram, vid det här laget på nästa sida efter den man nu får upp. Och på den sida man får upp finns bilder av det estniska surbröd Kerstin själv har bakat, vad jag förstår inspirerad av Annas bröd på min födelsedagsfest.

Gästerna lät sig väl smaka av alla de här estniska delikatesserna. Kerstin och Anna stod för uppläggning och påfyllning i köket och på inre gårdsplan.

Kerstin och hennes barn, Viggo och Klara – Klara födelsedagshälsade också från sin och Viggos pappa, Bo – stannade ytterligare ett par dar i Öregrund, badade bland annat i Tallparken – det finns bilder därifrån också på Kerstins Instagram. Matti, Karin och deras två småflickor Klara och Sofia åkte hem till Stockholm, men de har hyrt en stuga på Gräsö, så vi kommer säkert att ses igen lite senare i sommar. Anna, som är Birgittas dotter i hennes ungdomsäktenskap, brukar komma hit med jämna mellanrum för att hjälp sin mamma med trädgårdsarbete.

Från Birgittas familj kom syskonen Karin med maken Hasse, Gunnar med makan Annica och så lillebror Ragnar, den här gången utan hustrun Gunnel, som hade kommunalt sammanträde – men Gunnel ringde och gratulerade. Karin och Hasse hade i Uppsala också hämtat faster Karin, senare i år 97 år gammal.

Från min egen familj kom ingen. Mina föräldrar och min bror Matti är döda, och lillebror Mikko, född 1944 och alltså yngre än jag, är i mycket sämre skick än jag och bor på ett slutet vårdhem.

Birgitta hade dessutom bjudit sin exman, Annas pappa Bengt och hans hustru Inger – vi umgås regelbundet – samt vår gode vän Hans O Sjöström med hustru Lill samt från vårt parti hemma i Uppsala Tone Tingsgård, Anita Berger och Kjell Jernberg. Ännu fler var bjudna men kunde inte på grund av andra åtaganden men partivännerna från Uppsala medförde också presentpengar från fler av de övriga inbjudna partivännerna, bland andra arbetarekommunens ordförande Peter Gustavsson och även Uppsala arbetarekommun, vidare Hans Alsén. Jag har också fått gratulationer från Stockholms arbetarekommun, Agneta Gille, Irma Ridbäck och Sven-Olov Larsson samt från Inger och Lennart Källströmer i Uppsala. Från sitt sommarhus här i Öregrund kom Lasse och Mary Lundh.

Vid morgonuppvaktningen på födelsedagsmorgonen fick jag av Birgitta inte bara den i vår familj sedvanliga smörgåstårtan och förstås blommor också presenter som jag alls inte hade räknat med, till exempel en mycket vacker Marimekko-skjorta som jag genast satte på mig, faktiskt presenter i en mängd och rikedom jag inte alls hade räknat med. Jag fick en jättebinge med böcker, bland annat av Wilhelm Agrell, Edward Albee, Margaret Atwood, Nathan Safran Foer, P D James, Konfucius, Ann-Helén Laestadius (sommarpratare här om dan) och så en klassisk barnbok. Jag fick också ett paket med DVD-filmer: ”Stora vänliga jätten”, ”Den allvarsamma leken” samt en film om Ulla Billquist och en om Chet Baker. Och så blev det sex Iittala-glas och, som om det inte vore nog med allt det här, en rundresa i min barndoms Estland – jag kommer att få återse mitt barndomshem i Juminda innan jag dör.

Fast det gäller ju att då komma i väg – i den här åldern vet man ju aldrig hur länge det kommer att vara genomförbart.

Hur som helst: tack allesammans för att ni har gett mig en alldeles underbar och minnesvärd födelsedag. Den kommer jag i alla fall att minnas så länge jag lever.

Melodikrysset nummer 25 2017

24 juni 2017 13:25 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Det har varit en hektisk tid för mig, gamle man. Jag fyllde 80 den nittonde juni och Birgitta hade med hjälp av döttrarna ordnat trädgårdsfest för familjen och några goda vänner – mer om detta senare, när jag får tid.

I går, på midsommarafton, var det till slut bara jag och Birgitta kvar här i vårt roslagshem. De rosor och andra perenner jag fick med anledning av födelsedagen är satta i de nyrestaurerade rabatterna, och vi har varit på Coop och kompletteringshandlat – som ni förstår har vi annars mest levt på det som blev över efter kalaset.

I går var vi ner till hembygdsgården för den traditionsenliga dansen runt midsommarstången. Ja i vår ålder klarar man inte längre de kroppsrörelser som hör till sånglekarna, men vi stod innanför staketet och tittade på, först på hur stången restes, och sen hörde vi också det korta välkomsttal som hålls av någon som Hembygdsföreningen har utsett. I går hade talaren valt att häckla inte linet utan de politiska partierna. Min hustru, förr riksdagsledamot (s), statsråd och Riksdagens talman, fick också på sin tid Hembygdsföreningens uppdrag att hålla det här lilla sommartalet, och med tanke på sammanhanget och den blandade publiken var hon alltid noga med att undvika partipolitik i sitt sommartal – hennes sommartal var lovsånger till Öregrund, sommaren och det som är gemensamt för oss alla; ofta läste hon också någon dikt. I går kom, när programmet var klart, en herre fram till henne och tackade på temat ”det var bättre förr”.

Men ringdansen var som förr, och det var till och med ovanligt många som deltog – alla fick nästan inte plats i utrymmet runt stången. Fast jag tror nog att allt färre särskilt av de yngre deltagarna förstår vad de sjunger: pluraländelser och begrepp hämtade ur ett mer lantligt liv än det de flesta i dag lever har delvis gjort sångtexterna obegripliga – man kan dem i bästa fall utantill men väljer ibland ord som man förstår innebörden av. Men jag vill verkligen inte mästra dem – huvudsaken är att de släpper loss och har roligt.

På kvällen satt det gamla paret hemma och åt tillsammans en god midsommaraftonsmiddag, som så småningom kröntes med fina jordgubbar med vispgrädde. Och så avslutade vi kvällen med att se ”Ett fall för Vera” i TV. Brittiska deckare är mycket bättre än mer actionpräglade filmer.

Fram mot kvällen började det komma regn, och när jag gick ut i morse såg jag att det hade kommit ganska mycket regn, vilket jag gläder mig åt efter de många nyplanteringarna i rabatterna – vi har just fått meddelande från kommunen om slangvattningsförbud, och vid långvarig torka kan det bli besvärligt att klara allt i vår mycket stora trädgård.

I morse såg jag också att grinden ut mot gatan var öppen. Förhoppningsvis var det bara några ungdomar som hade tagit skydd mot regnet under den jätteask vi har nära grinden. Alternativt var det några som hade andra avsikter, men de bör i så fall ha avskräckts redan av de två nattända nattlamporna på innergården. Men jag kan också berätta att vi allt sedan Palme-mordet har av säkerhetspolisen insatta mycket avancerade lås, också insatta i alla fönsterhalvor (spröjsade dubbelfönster), till och med uppe på vinden och i bastun/tvättstugan samt i uthuset. Förresten skulle det vara tämligen olönsamt att ta sig in. Vi har inte särskilt mycket som en inbrottstjuv skulle vilja ha, inte ens sprit. Det enda vi har mycket av är böcker – jag fick en binge nya på 80-årsdagen – men det är romaner (OBS inte i skinnband) och deckare (till stor del i pocket).

Då är det väl hög tid att övergå till dagens egentliga ämne, Melodikrysset, som jag för min del inte tyckte var särskilt svårt.

Den enda fråga jag hade lite huvudbry med var den med ”Minnenas fönster” – först trodde jag att det var en man som sjöng, men det är ju ett begripligt misstag, när man oförmedlat hör något med Zarah Leander.

Krysset började med Lisa Ekdahl och hennes hit från 1994, ”Vem vet”. Om henne har jag tidigare berättat, att hon en gång i världen, när jag fortfarande jobbade på Socialdemokraternas partiexpedition, medverkade i en av partiets valfilmer.

Och det slutade med att Emma Stone sjöng ”Audition (The Fool Who Dreams)”. Jag har själv aldrig sett ”La La Land” (2016), men filmtiteln dök upp i huvudet redan när jag hade fått de två första L:en.

Pjotr Tjajkovskijs ”Svansjön” har jag sett på Operan, så den hade jag lätt att känna igen.

Miriam Bryants ”Raised In Rain” hade jag inte hört, men Lisa Nilsson känner jag ju till och gillar, och när jag sen googlade på henne och ”Så mycket bättre”, fann jag, att hon 2015 sjöng den där. Jag såg Lisa senast i TV när hon fick Povel Ramel-priset.

Två av dagens frågor handlade om barnkultur.

Dels fick vi höra det klassiska paret Humle och Dumle i ”Balladen om Viktor Emanuel Antonsson”.

Dels spelades ”Var bor du lilla råtta?”. Jag ser på Wikipedia att den tillskrivs olika upphovspersoner, men jag ser med detsamma att där finns fel.

Danny Saucedo har jag givetvis sett i TV och hört i radio, och för att få bekräftat att det var han la jag ut delar av den långa titeln, ”Hör vad du säger men har glömt vad du sa”, på Google och fick napp.

Doris Day, förr så populär, hör man sällan numera. Men ”Everybodu Loves a Lover” från 1958 minns jag fortfarande mycket väl.

Ane Brun har jag också hört mycket med; jag har också hört henne live i regi av norska ambassaden. Jag har hennes förstås också på skiva. Så även om jag inte hade hört ”Shape of a Heart” från 2015, kände jag igen henne.

Magnus Uggla har jag likaledes på skiva, och inte var det svårt att känna igen hans ”Jag mår illa” ens i Lennart Palms version.

Och även om den i dag spelades instrumentalt, var det ju mycket lätt att komma i håg ”Du är den ende”. Jag minns den med text av Bo Setterlind och i Lill Lindfors’ insjungning från 1992.

Nu är radion på igen, och jag övergår till årets första Sommar-program.

Melodikrysset nummer 24 2017

17 juni 2017 13:38 | Film, Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Prosa & lyrik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag fyller 80 på måndag, den 19 juni, men jag har inte velat ha någon stor mottagning – kroppens tilltagande skraltighet är inte så mycket att fira, tycker jag. Så jag firar det här i kretsen av de närmaste, hustru, barn och barnbarn samt hustruns syskon med respektive plus några av hustrun inbjudna gamla vänner – jag vet inte ens vilka.

Fast redan i går knackade det på dörren, och jag fick den allra första presenten, en burk honung från bin hemma hos Henrik som vi anlitar för gräsklippning och en del annat trädgårdsarbete – han är son till en kvinnlig trädgårdsmästare.

Insatser i och växter till trädgården har jag för övrigt önskat mig i 80-årspresent. Hustrun som är fysiskt i bättre skick än jag har restaurerat mitt gamla stenparti och också köpt och planterat några nya rosor där. Och så har hon, för de slantar för det här ändamålet som jag alltså kanske får, kontaktat en ung, kvinnlig trädgårdsmästare som tillsammans med två av henne lejda andra unga damer har återställt två av mina gamla rabatter i presentabelt skick. I de här tre gamla rabatterna finns det också plats för plantor som gäster på själva födelsedagen kan tänkas ha med sig.

Birgitta har slitit mer än hon egentligen orkar – hon fyller själv 80 den 20 september – men hon har, också på mitt förslag, komponerat ett födelsedagsbord med estniskt tema, surbröd (bakat av Anna), gravad sik och så estniskt kallt bord och som avslutning stritsel (estnisk födelsedagskringla, mycket smakrik) och rabarberkaka på estniskt vis, de senare gjorda av Kerstin, familjens bagare.

Coop Konsum hjälper till med leverans av matvaror och dricka, och Birgitta har redan hämtat hem av dem filead sik för gravning.

Ovan nämnde Henrik har klippt gräsmattan och dessutom snickrat nya odlingspallar åt Birgitta, till och med satt upp en insektsholk på bodväggen nära kryddgården. Han har också ställt i ordning trädgårdsbord och stolar – det verkar faktiskt bli vackert väder på den här gamle farbrorns födelsedag.

Så, för att äntligen gå över till dagens egentliga ämne: Vi hörde Östen med resten i ”Hon kommer med solsken till mig” från Melodifestivalen 2002.

Jag avstår från att försöka koppla den här låten till det stundande födelsedagsfirandet, för risken är ju att ni, när jag nämner en annan av dagens ljudillustrationer, Evert Taubes ”Polka naturell”, annars kan få för er, att jag tänker dansa naken på min födelsedag. Nej, den sortens underhållning blir det inte.

Men jag tror nog att jag, när jag till slut går och lägger mig den 19e, kommer att kunna instämma i Ted Gärdestads ”Åh vilken härlig dag!”, i dag i Jill Johnssons version.

Annars rymde dagens kryss också sådant som jag inte tyckte var alldeles lätt.

Det tog mig till exempel en bara stund att komma på vem som sjöng ”Where I Stand”. Det förnamn som efterlystes måste bli Mia eller Moa, och så småningom kom jag fram till att den vi hörde var Moa Lignell – henne har jag nog aldrig lyssnat på, måhända för att hon slog igenom i Idol (har jag läst mig till).

Själv hade jag bra mycket lättare att identifiera Niklas Strömstedt i ”Oslagbara” från 1992.

Och ”Är det så här när man är kär när man är liten”, med text av Gösta Rybrant, minns jag faktiskt i Sven Olof Sandbergs insjungning från 1937. (Förr spelades populära låtar i åratal i radion.)

Jag ser ofta film – har till och med sett några om Jönssonligan – men jag kan ju inte säga att jag tycker att de hör till filmhistoriens mästerverk, och inte fan kom jag ihåg signaturen.

Till Anders Eldemans egenheter hör att han ständigt återkommer till James Bond-filmer, i vart fall musik hämtad ur sådana. I dag fick vi höra ”Nobody Does It Better” ur ”The Spy Who Loved Me”, på svenska ”Älskade spion”. Den som sjöng var Carly Simon.

Notting Hill” (1999) med Julia Roberts och Hugh Grant har jag aldrig sett, men här fick jag hjälp av ledbokstäverna jag gradvis fick ihop. Ronan Keating sjöng ”When You Say Nothing At All”.

Under tonåren var jag inte särskilt förtjust i Elvis Presley. En del av det han spelade har jag senare lärt mig uppskatta, men det finns fortfarande filmer med honom som jag aldrig har sett. En av dem är ”Viva Las Vegas” från 1964. Och jag fick googla på stadens alternativa men fyndiga namn, Sin City.

Vi hörde Jan Malmsjö i ”Willkommen, bienvenue, welcomer” ur ”Cabaret”, där en av huvudrollerna är den som nattklubbssångerskan Sally Bowles. Som jag tidigare har skrivit, när ”Cabaret” har förekommit i krysset: Läs gärna också den litterära förlagan, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin” (1931).

Och när det gäller den nu återstående frågan har jag en invändning när det gäller svaret. Här spelades trickinspelningen med Nathalie Cole och Nat King Cole av ”Walking My Baby Back Home”. Eldeman ville ha tredje och femte ordet i den svenska låttiteln. Textförfattaren, Beppe Wolgers, kallade den här låten ”Sakta vi gå genom stan”, och Monica Zetterlund gjorde sen en bra insjungning av den. Men Eldeman ville ha svaren går (OBS) och stan.

Nu ska jag snart gå och handla. Kerstin och hennes barn, Viggo och Klara, kommer hit under eftermiddagen, och det är min tur att laga mat.

Orkla köper danskt hudvårdsföretag

21 maj 2017 18:08 | Handel | 2 kommentarer

Det stora norska konsumentvarukonglomeratet Orklas avdelning Orkla Care har köpt 100 procent av aktierna i det danska hudvårdsföretaget Riemann Holding A/S – produkterna har namnen P 20 och Perspirex. Det här företaget, beläget i Hillerød, exporterar, trots att det alltså har sin hemmamarknad i Danmark, cirka 90 procent av sina produkter till länder i övriga Europa och är inriktat på solkräm och antiperspiranter. Omsättningen har växt med 8 procent per år under senare tid.

Jag har tidigare berättat om Orklas expansion på livsmedelsomådet, men också Orkla Care har en vittförgrenad verksamhet i många länder, delvis tillverkade och välkända också här i Sverige.

I den här produktgruppen hittar man
Aqua Derma hudkräm
Blenda tvättmedel
Comfort tillsatser för tvättmaskin
Detina hårvårdsprodukter
Family Fresh duschtvål och schampo
Jif rengöringsmedel
Jordan tandborstar
Lano tvål och duschtvål
Maxim sportdryck och liknande produkter
Milo tvättmedel
Møllers tran kosttillskott
Nutrilett bantningsprodukter
OMO tvättmedel
Pierre Robert badkläder, underkläder, strumpor
Solidox tandkräm
Sterilan roll on
Sun maskindiskmedel
Sunsilk schampo och balsam
Zalo diskmedel

Och jag gör ändå inte anspråk på att ha åstdkommit någon fullständig produktlista.

Orkla expanderar i Danmark

16 maj 2017 16:57 | Handel, Mat & dryck | Inga kommentarer

Norska Orkla, som jag skriver om ibland, senast i går (OBS att jag inte har några som helst aktier i företaget, givetvis inte heller är arvoderad för att skriva om det), är intressant i egenskap av stort och ständigt växande nordiskt företag med tillverkning av bland annat livsmedelsprodukter. Oerhört många av de svenska märkesvaror du hittar i din butik tillverkas av svenska företag som i dag har Orkla som ägare: ABBA, Bob, Ejderns, Ekströms, Felix, Frödinge, Grebbestads, Hållö, Jokk, Kung Gustaf, Paulúns, Risifrutti, Svennes. I butiken finns också fullt av Orkla-tillverkade livsmedelsprodukter från övriga nordiska länder. Orkla har tillverkning och försäljning även i Baltikum och i många andra europeiska länder samt i Indien.

Och i dag är det dags att redovisa ytterligare ett företagsköp, den här gången i Danmark: Orkla har genom ett av sina danska dotterbolag, det delägda och i Randers belägna Dragsbæk A/S, som utvecklar bageriprodukter, köpt 80 procent av aktierna i sälj- och distributionsföretaget SR Food A/S med huvudkontor i Randers.

SR Food säljer pizzadeg och annan deg, korv, tapas, snacks, ekologiska pålägg, potatisprodukter, köttbullar och färsbiffar.

Som ett viktigt skäl till det här köpet anger Orkla att man ytterligare vill öka sin tillverkning av ekologiska och vegetariska livsmedel.

Danska Orkla tillverkar redan en rad produkter, somliga av dem välkända också från svenska butikshyllor: Anamma vegetarisk köttersättning, Beauvais ketchup, Blombergs glögg, Bähncke senap, Den gamle fabrik marmelad, Det gode liv frukostprodukter, Grønne Gaarden ekologisk saft, K-sallat färdiga sallader, Pastella pasta och Sunsweet torkade sviskon. Man säljer också importprodukter, utöver de Orkla-ägda även från Quaker och Tropicana.

Sånt är livet

14 mars 2017 22:00 | Barnkultur, Handel, Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Serier, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag skriver ju bloggtexter varje dag, i mitt fall ofta om politik i grannländerna, vilket fordrar, att jag håller mig orienterad om vad som sker där. Så utöver att varje dag läsa fyra-fem svenska tidningar kollar jag också på nätet, dag efter dag, vad som händer i våra grannländer. Det senare innebär att jag ibland hittar unik information, ofta hinner före svenska tidningar med att berätta även större nyheter.

Också annat, till exempel barnböcker jag läser, skriver jag om här på bloggen.

Men naturligtvis gör jag en massa andra saker, sådant som jag inte fortlöpande skriver om.

I lördags hade vi till exempel Birgittas faster Karin, också hon med efternamnet Dahl, på lunch. Karin är en dam med den aktningsvärda åldern 96 år och trots sin ålder fortfarande häpnadsväckande välorienterad och politiskt intresserad, också radikal. I hennes sällskap rinner timmarna i väg fort, alltför fort.

I söndags skulle Birgitta och jag göra två saker i Stockholm, varav den första tyvärr måste senareläggas: Sonens, Mattis, redan tidigare senarelagda födelsedag får lov att firas ännu senare, eftersom han den här gången hade drabbats av förkylning.

Men lite senare samma dag åkte vi ändå till Stockholm. Christina Mattsson fyllde nämligen 70.

Även om jag tidigt skaffade hennes och Bengt af KlintbergsFula visboken”, är det främst Birgitta som under en lång tid har samarbetar med Christina, då styresman på Nordiska museet, i vars nämnd (styrelse) Birgitta var ordförande. Det här har inneburit att vi genom åren med jämna mellanrum har träffat både Christina och hennes man, konstnären Michael Söderlundh, son till Lille Bror Söderlundh och Lisbet Jobs. Jag har förresten av Christina sedan fått flera av hennes böcker, till exempel den om Lille Bror Söderlundh.

På den här födelsedagsfesten träffade vi också Christinas och Michaels dotter Hedda, som faktiskt på den tiden hon pluggade i Uppsala – hon finns numera på Södertörns högskola – var hem till oss i ett ärende. Hedda och jag hann ha ett ganska långt samtal innan födelsedagsfestens matdel startade. Det bör nämnas att stället vi var på är berömt för just sin mat.

Det här födelsedagsfirandet genomfördes på Spritmuseet, beläget inte så långt från Nordiska museet. I museidelen finns naturligtvis det husets namn antyder men också helt andra typer av utställningar. Just nu kan man där se verk av den mycket egensinnige Dan Wolgers, med en nästan lika stor volym av förklarande texter skrivna av Lena Andersson – för min del hade jag kunnat leva utan de här textmassorna. Sen fortsatte vi med att se även Martin Kellermans Rocky-utställning, högst intressant för mig, gamle seriefantast.

Redan under rundvandringen i museidelen kom konstnären Lenny Clarhäll, som jag tidigare har träffat, faktiskt också haft samarbete med, fram och hälsade och så pratade vi en stund. Lenny gjorde en av litografierna till socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum och dessutom minnesmärket över Ådalen 31 i Kramfors – jag och Birgitta var med vid 50-årsminnet 1981.

Sen träffade vi och pratade med en rad andra bland Christinas födelsedagsgäster, till exempel Anna-Greta Leijon, Lena Rainer, Gun-Britt Mårtensson, Anna Ekström och många andra, Birgitta också med flera hon känner från sin tid i museivärlden.

Under måndagen fick vi – tidigare än aviserat; jag var fortfarande klädd i morgonrock – besök av Namibias ambassadör, som ville lära känna Birgitta, eftersom hon tidigt besökte Namibia. Birgitta, som alltid är välorganiserad, hade förberett besöket genom att plocka fram skriftlig information och foton.

I morse gick vi upp tidigt, eftersom vårt fläktsystem skulle inspekteras, och när inspektörerna till slut kom, satt vi redan och åt lunch. Vi fick godkänt för det byte av spisfläkt vi har gjort.

Och sen åkte jag med bussen ner på stan för att fylla på matförråden, vilket jag gör i Coop nere vid Uppsala C.

På vägen därifrån mötte jag vår gamle vän Hans O Sjöström och vi fick en liten pratstund.

Ja, sånt är livet.

Melodikrysset nummer 3 2017

21 januari 2017 12:13 | Barnkultur, Film, Handel, Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag drabbas med ojämna men återkommande tillfällen av trassel med min datauppkoppling, men som tur var lyckades jag i dag ändå få Google att fungera i en dator på annat håll i lägenheten.

Och i dag var jag beroende av att ha en fungerande dator redan för att Melodikrysset innehöll en hel del som jag inte skulle ha klarat utan att använda Google.

Vi kan som exempel ta ”Spanish Johnny” med Emmylou Harris (som jag har på skivor) och – ja, vem? Jo, Waylon Jennings, som jag förstås har hört tillsammans med andra men mer kända.

Och inte var det lätt att känna igen Led Zeppelins ”Stairway To Heaven” i den version vi hörde med Rodrigo & Gabriela.

”Gamle Svarten” var oerhört svår att känna igen inte bara för att den här spelades med helt annan text utan minst lika mycket för att melodin också var svår att känna igen i den här versionen. Men till slut skrev jag på min kladd ”Gamle Svarten?”, alltså med ett frågetecken efter, och det verkade stämma med frågan vad djuret gör när det låter, det vill säga gnäggar.

Sen fanns det också andra djur i det här krysset. Lejonet Elsa, hon som skulle ge oss svarsordet lejon, har ju förekommit tidigare i krysset, men Tiger i ”Nalle Puh” minns jag faktiskt inte i sånglig form, här på svenska med Tomas Hellberg. Den låt som skulle ge oss det sökta ordet tigrar heter, om jag har hamnat rätt, ”Någon som jag”.

Om vi håller oss kvar i barnkammaren kan vi då ta en yngre Linus Wahlgren, som vi hörde i ”Jag är en astronaut”.

En massa barn förekommer också i ”Sound of Music”. I det här fallet hörde vi dem tillsammans med Carola i ”Do Re Mi”. Själv har jag bara sett filmversionen, med andra agerande.

För säkerhets skull inledde Anders Eldeman också krysset med Carola, då tillsammans med Magnus Uggla i ”Jag vill ha dig baby”.

Loa Falkman funkar inte särskilt bra i ICA-reklamen – bra, tycker jag som inte handlar på ICA – men sångröst har han onekligen. Honom hörde vi i ”Annie’s Song”, på svenska ”Du fyller mitt sinne”.

Lars Roos är en följetong i Melodikrysset, men Eldeman behöver ju instrumentalversioner för att frågorna inte ska bli för lätta. Nå, det var ju ändå inte särskilt svårt att känna igen Orups ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Mer geografi förekom i frågan där vi som ljudillustration fick höra ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt. Svaret på den frågan skulle alltså vara Ungern.

Till allra sist har jag i dag sparat den fråga som ljudillustrerades med ”Alone”, exekverad av Harpo Marx på harpa. I Bröderna Marx-filmerna spelade han stum.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^