Melodikrysset nummer 13 2012

I morse vaknade jag upp i ett pånyttfött snölandskap. Hoppas snön smälter snabbt. På måndag flyttar vi till Öregrund för sommarhalvåret.

Medan jag åt frukost och drack morgonkaffe lyssnade jag på ”Ring så spelar vi”. Där var det en kille som ville få höra ”Evert”, som Eddie Meduza gjorde 1995 men som sen, nu med Matz Stefanz med Lailaz, låg på Svensktoppen i 22 veckor 1997.

Killen som önskade få höra ”Evert” arbetade i Azerbajdzjan, vilket osökt leder oss vidare till Baku, där ju årets Euorvision Song Contest snart äger rum.

Thorsten Flinck försökte ta sig dit med ”Jag reser mig igen”, en bättre låt än han lyckades göra den till, men hamnade på åttonde plats.

Ännu tidigare åkte The Moniker (Daniel Karlsson) ut ur tävlingen. Med ”I Want To Be Chris Isaak” lyckades han sämre än när han tävlade förra gången.

Lyckades gjorde däremot Herreys 1984, när de vann Eurovision Song Contest med den i engelska öron egendomligt klingande ”Diggy-loo diggy-ley”. Men låten slog – här kan man verkligen tala om magiska under.

Helena Paparizou är född i Sverige av grekiska föräldrar och talar också grekiska. I Eurovision Song Contest 2005 tävlade hon för Grekland med ”My Number One”, som hamnade på prispallen som nummer ett.

I trakterna mellan Grekland och Azerbajdzjan ligger Kaukasus, där Noaks ark sägs ha strandat. Den ”Noaks ark” vi hörde i dag var dock hopsnickrad av Svante Thuresson.

Ett par elefanter av olika kön bör gubben Noak då också ha lyckats fösa ombord. Annars hade det väl sen inte kunnat bli några babyelefanter, ej heller någon ”Baby Elephant Walk” (som Henry Mancini skrev 1961). Dess värre har man sedan ändå försökt utrota elefanterna genom den giriga jakten på elfenben.

Några riktigt bra svenska schlager av olika årgångar spelades i dagens kryss.

Om jag där djärvs ta med ”Jag har bott vid en landsväg”, bortser jag dock från den version – med The Vikings – vi fick höra i dag. Nej, jag tänker då förstås på Edvard Perssons originalversion, den som förekom i filmen ”Kalle på Spången”, 1939.

Lena Phs och Torgny Söderbergs ”Månsken i augusti” är en sån där härlig gammaldags schlager som genast fastnar i musikminnet. Jag är inte något stort fan av Christer Sjögren, men hans engelskspråkiga variant ”Crying In the Moonlight” var inte så tokig den heller.

Och Orup – Thomas Eriksson – kan även han skapa det där som är riktiga schlager. Ett exempel är det vi hörde i dag, ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Också låtar med utländskt ursprung rotar sig ibland i den svenska myllan. Det är klart att Tom Jones är suverän i ”The Green Green Grass of Home” – men också Stikkan Andersson lyckades hyggligt med sin svenska version, ”En sång en gång för längesen”, eller möjligen ska vi tillskriva succén Jan Malmsjö och Hootenanny Singers, som båda 1967 gjorde hörvärda insjungningar.

Dagens musikklassikerfråga hörde väl inte till de svårare, även om Jacques Offenbach skrev sin ”Orfeus i underjorden” redan 1858. Dagens ljudillustration, ”Can Can”, spelas ju ganska ofta.

Och sen var det bara ett frågesvar kvar att redovisa, svaret på en riktig plojfråga: Nu skulle vi få höra något från Island! Och sen sjunger de här islänningarna Elvis’ gamla ”Tutti Frutti”, med de här orden fullt urskiljbara också i den isländska versionen.

Nöden har ingen lag

Inför flytten ut till landet på måndag har jag varit en tur ner på stan och gjort ärenden, bland annat varit in på min nya bank – Handelsbanken, som fortsätter med kontanthantering – för att betala några räkningar och ta ut pengar för den närmaste tiden.

Jag var in på Musikörat och köpte tre nya skivor också, men det oberäkneliga vädret lockade inte till några spontana vårutflykter. Så det blev buss 14 i riktning Svartbäcken-Tuna backar igen.

På Svartbäcksgatan, i höjd med macken och en restaurang, stannade plötsligt bussen till. Busschauffören rusade ut och uppför backen som en vinande skit, ni vet som skinnknutten i den gamla historien. Innan dess han han få ur sig en hastig ursäkt till en dam som ville fråga om något – vi uppfattade dock alla att han måste gå på toaletten.

Den ganska fullsatta bussen hade mycket roligt åt detta, och ett par inte purunga damer kommenterade högljutt vad han förmodligen måste göra.

Till slut kom busschauffören tillbaka ner för sluttningen och klev, till passagerarnas jubel, in igen.

Innan han fick bussen i rullning igen, förklarade han:

– Jag har tränat, och sen måste jag dricka en massa vatten.

Stryp inte nya Tiden!

Daniel Suhonen har gjort Socialdemokraternas idéforum Tiden till en angelägen och läsvärd tidskrift. Det märks också på upplagan: på kort tid har den ökat från 1.000 till 1.800 exemplar.

Men att göra en lockande tidskrift kostar också pengar, och nu tycks ägaren/socialdemokratiska partiet inte vilja stå för sina tidigare ekonomiska löften och vill bland annat dra ner Suhonens redaktörsarvode till motsvarande en halvtid. Pengarna behövs väl för att betala för alla mer eller mindre frivilligt avgångna partiledare…

Men när nu socialdemokratin äntligen har fått en medial röst, som väcker nyfikenhet och respekt och ger eko i andra media, borde man ju rimligen i stället gå rakt motsatt väg. Tiden utkommer i dag med sex nummer per år men borde naturligtvis på sikt bli en månadstidskrift – för inte så vansinnigt länge sedan utkom den med tio nummer per år.

Vi som är angelägna om en debatt som lyfter blicken över dagspolitikens tvistefrågor bör nu göra en insats: prenumerera om vi inte redan gör det. Potentialen är stor – Tiden har förr haft en prenumerantstock på 5-6.000, möjligen ännu flera.

En helårsprenumeration (6 nummer) kostar 345 kronor. Sätt in pengarna på plusgiro 1347481-2.

Och även om du själv redan prenumererar, kan du göra fler insatser:

* Skicka runt prenumerationslistor på förenings- och arbetarekommunmöten, vid cirkelsammanträden och under seminarier.

* Sälj lösnummer (89 kronor) vid sådana sammankomster och på Första maj.

* Fråga vänner och bekanta som är intresserade av idédebatt och kultur, om de vill prenumerera.

* Sprid det här budskapet vidare på din egen blogg.

Wiehe för nya lyssnare

Jag har allt Mikael Wiehe har gett ut på skiva, så när jag skulle köpa 3 CD-boxen ”Alla dessa minnen. Det bästa av Mikael Wiehe” (Capitol 50999 956489 2 7, 2012, distribution EMI), frågade innahavaren av skivaffären, om jag verkligen ville ha den.

Han hade förstås en poäng, för på de två första CDna fanns inte något som jag inte redan hade.

Men framför allt den första CDn, som omfattar tiden 1978-1998, är en lysande kompilation av mycket av det bästa Wiehe gjorde under sina tidiga år: ”Titanic”, ”Allt vad jag begär”, ”Flickan och kråkan”, ”Kom hem till mej”, ”Lindansaren”, ”Fågel Fenix”, ”Hemingwayland”, ”Mitt hjärtas duva”, ”Basin Street Blues”, ”Ska nya röster sjunga”, Peggy Seegers ”Valet”…

Och på CD 2, med material från åren 1998-2010, finns ytterligare några låtar som faller in i den här klassiska wiehetraditionen: ”Utan dej”, ”En sång till modet”, ”Den jag kunde va” (till Björn Afzelius), Wiehes Woody Guthrie-tolkining ”Det här är ditt land” och så Hoola Bandoola-klassikern ”Vem kan man lita på?”. Den som föredrar mer personligt och annorlunda material kan finna det också på den här skivan, till exempel sångerna om skilsmässan som till slut inte blev av.

Det för mig helt nya finns på den korta avslutande CDn ”Så mycket bättre” från TV4-programmet 2011. Som också framgår ovan är det inte något helt nytt att Wiehe tolkar andras material, men det är ovanligt, och här är också både låtar och låtskapare oanliga för Wiehe. Tomas Ledin har han i och för sig uppträtt tillsammans med på ANC-galan, och han gör Ledins ”Blå blå känslor” helt OK – men det här känns ändå inte riktigt som Wiehe; då känns faktiskt E-types (Martin Erikssons) och Muds ”Jag ropar ditt namn” som mer spännande. ”Om igen” av Ingela ”Pling” Forsman, Bobby Ljunggren och Håkan Almqvist ligger längre från vad man väntar sig att Mikael Wiehe ska sjunga – men hans nu döde kompis Björn Afzelius hade ju faktiskt en dragning till låtar, som lyckades ta sig in på Svensktoppen. Eva Dahlgrens ”För att du är här” blir hörvärd också i Wiehes tappning, medan jag tycker att ”Jag drar” av Jason Diakité (Timbuktu), Mårten Sakwanda och Måns Asplund inte riktigt kommer till sin rätt i Wiehes version. Allra bäst lyckas han med att tolka ”Mata duvor” – här kallad ”Han tuggar kex” – av Laleh Pourkarim.

Det är lite för magert sett ur mitt perspektiv, men jag förstår samtidigt skivbolagets baktanke: Alla de här, bland annat yngre, som nu har mött Wiehe via TV4 och materialet på CD 3 och därför lockas att köpa ”Alla dessa minnen”, kommer på kuppen i kontakt med mycket av det bästa av Mikael Wiehe.

Ett tungt besked

Birgitta har, oändligt länge, gått på Akademiska för kontroller och provtagningar – bara för att sedan, när man kom fram till att hon har läckage på båda hjärtklaffarna och behöver opereras, vänta ännu längre: Man hittade nämligen en liten blödning i hjärnan, möjligen förorsakad av de fallolyckor hon har råkat ut för på grund av medicinering, och kom fram till att den borde få läka ut först.

Nu har hon varit på Akademiska igen, med förhoppningen att få tid fastställd för klaffoperationen, men kontrollen visade att den lilla blödningen fanns kvar. Så läkarna har, efter samråd med varann, beslutat att skjuta på operationen i ungefär en månad. Blödningen är i och för sig liten, men eftersom man vid operationen – en ganska lång sådan – använder blodförtunnande medel, vågar man inte ta några risker.

Beslutet är naturligtvis rationellt begripligt, men Birgitta är förstås ledsen över att ingreppet ännu en gång har skjutits upp.

Det här betyder att vi, mot vad vi länge trodde, vår vana trogna kommer att flytta ut till sommarhuset i Öregrund före påsk. Jag kommer då att göra allt vad jag kan för att avlasta Birgitta från allt tungt arbete, och möjligen kan vi också få hjälp av Anna. Vi lejer som vanligt en stor skåpbil från Öregrunds taxi och ber chauffören att, mot extra betalning, bära ner, lasta i, lasta ur och bära upp allt bagaget.

Sen får Birgitta åka in på de kontroller hon kallas till och så småningom, vid det laget kanske redan i den fagraste försommaren, läggas in på Akademiska för operation och konvalescens under flera veckor.

Jag kommer då naturligtvis att regelbundet hälsa på henne, om nödvändigt också under vissa perioder bo över i lägenheten inne i stan.

Historisk framgång för de estniska socialdemokraterna

I den senaste opinionsmätningen från TNS Emor blir de estniska socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, för första gången största parti. SDE får 30 procent, vilket är hela 8 procent mer än i februari.

Därmed slår SDE med en procent det ledande regeringspartiet, det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), som visserligen också går upp med en procent till 29 men som nu för första gången på mycket länge – i och för sig inom felmarginalen – får se sig passerat av ett annnat parti.

Det intressanta med SDEs framgång är att den har kommit till stånd utan att partiet har använt sig av någon ekonomiskt ansvarslös överbudspolitik. Men i en ekonomiskt svår tid tror uppenbarligen väljarna i högre grad på ansvarstagande men samtidigt omfördelande politiker.

Den stora förloraren i den här mätningen är det lätt vänsterpopulistiska mittenpartiet Keskerakond (Centerpartiet). Stödet för partiet har fallit från 26 till 23 procent.

Också det är begripligt. Partiet har på sista tiden skakats av en inre strid, där Edgar Savisaar har befäst sin ställning genom att se till att en av hans främsta inre opponenter, riksdagsmannen Kalle Laanet, har uteslutits ur partiet. Anklagelsepunkterna är tämligen oklara, så en ganska stor andel av partiets verkställande ledning röstade nej till uteslutning. När den ändå genomfördes, valde också en annan centerriksdagsman att lämna partiet, och partiets avdelning i Laanets hemregion, Saaremaa (Ösel), upphörde att fungera – ett trettiotal av de ledande där gick ur partiet.

Keskerakond läcker just nu som ett såll. Sannolikt är åtminstone en del av Socialdemokraternas nytillkomna anhängare före detta centerpartister. Enligt den aktuella opinionsmätningen har SDE märkbart förstärkt sin ställning i Tallinn och bland unga väljare, och det är inte osannolikt att partiet, som ju helt nyligen knöt till sig ett litet ryskt parti, nu kan se de första resultaten av detta bland Tallinns många ryssar. Den själv avhoppade centerpartistiske riksdagsmannen har i en intervju nyligen noterat, att unga ryssar i landets östra delar nu i notabel utsträckning går med i Socialdemokraternas ungdomsförbund.

Mycket intressant blir det att se, vart den uteslutne och den avhoppade centerriksdagsmannen tar vägen – dessutom säger sig en av Centerns europarlamentariker överväga sitt partimedlemskap. Den här senaste opinionsmätningen kan få flera, om än inte alla, savisaaroppositionella centerpartister att dra slutsatsen, att det är de politiskt relativt närstående Socialdemokraterna de bör satsa på. Också SDEs partiledare, Sven Mikser, har tidigare varit centerriksdagsman.

Det går inte heller särskilt bra för det sista – det fjärde och det minsta – partiet i Riigikogu (Riksdagen), det nationalkonservativa, i vissa avseenden lätt socialkonservativa Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publica). IRL, som är stödparti åt Reformierakond i regeringen, får i marsmätningen 12 procent (mot 14 procent i februari).

Just nu ser IRL också ut att få ny konkurrens på högerflygeln.

Eestimaa Rahvaliit (Estlands folkunion) fanns länge i riksdagen, bland annat som representant för människor från raserade landsbygdsstrukturer som kolchoser, men under förra mandatperioden förde Socialdemokraterna förhandlingar om samgående, vilket ändade i att Rahvaliits kongress med knapp majoritet sa nej – men också i att många av partiets bästa företrädare (bland annat i riksdagen) valde att personligen gå över till Socialdemokraterna. Sen dess har Rahvaliit fört en tynande tillvaro och fortsatt att läcka, och ingenting har tytt på att det skulle ha någon chans att återkomma till riksdagen.

Vid en kongress nu i mars har resterna av det här partiet fusionerats med ett parti, som ännu mer är en politisk nullitet, Eesti Rahvuslik Liikumine (ungefär Estlands folkliga rörelse) och antagit namnet Eesti Konservatiivne Rahvaerakod (Estlands konservativa folkparti).

Men i riksdagen finns ju redan IRL, som måste sägas ha en liknande inriktning, så det kan nog bli trångt på den kanten.

Dock bör man slutligen notera, att hela 37 procent av de 818 tillfrågade i den här mätningen inte har kunnat ange någon partisympati. Det ger utrymme för fortsatt rörlighet. Men eftersom opinionsvinden blåser kraftigt till förmån för Socialdemokraterna, borde dessa också kunna kamma hem en betydande del av de osäkra.

4 x Magnificat

Den religiösa innebörden i ”Magnificat”, Marias lovsång, berör mig inte, men naturligtvis är jag tillräckligt beläst för att förstå den: Maria lovsjunger Gud, när hon av ängeln Gabriel har fått beskedet att hon ska föda Guds son.

Genom tiderna har det skapats stor musik på det här temat, och både känslomässigt och musikaliskt blev det en stor upplevelse, när vi i går, söndag, fick ta del av fyra olika tonsättares varianter av ”Magnificat”, verk av Alexander Öberg (född 1984), Johann Sebastian Bach (1685-1750), Arvo Pärt (född 1935) och Claudio Monteverdi (1567-1643). Konserten byggde en intressant bro mellan tider och stilar.

Djärvt, men fullt berättigat, var det att låta konserten inledas med ett nyskrivet verk, beställt av Uppsala universitets körcentrum, Alexander Öbergs ”Magnificat” (2012). Det här verket stod sig nämligen gott trots att det på det här sättet kom att kunna jämföras med verk av tre musikaliska giganter.

Bachs ”Magnificat” (1732) har ett vidare anslag och tog också kör, barockensemble (Rebaroque) och sångsolister i anspråk på det breda och klangfulla sätt som vi förknippar med verk av Bach.

Att särskilt notera är också att Stefan Parkmans instudering av de fyra Magnificat-verken på ett intelligent och ljudmässigt givande sätt utnyttjade själva kyrkorummet.

Inför framförandet av Arvo Pärts ”Magnificat” (1989) backade kören och befann sig således mycket längre från publiken.

Och under framförandet av Monteverdis ”Ave maris stella” och ”Magnificat” sjöng solister från predikstolen och från en plats på bänken framför mig och Birgitta, varifrån mängder av publik tidigare hade tvingats backa, eftersom den var upptagetmarkerad och vaktad av två damer som satt ytterst mot mittgången. Både den manliga och den kvinnliga delen av kören sjöng vidare växelvis från sidogången omedelbart till höger om oss.

Kvällens solister bör också nämnas vid namn: Karin Roman, sopran, Ann-Kristin Jones, mezzosopran, Johan Christensson, tenor, Ove Pettersson, bas, Magnus Fagerberg, baryton, och så Stefan Parkman själv, tenor.

En minnesvärd kväll.

För oss var den ändå inte riktigt slut, eftersom vi hade bestämt oss för att äta middag ute efter konserten.

Vi hade tänkt gå på Domtrappkällaren, som ju ligger nära och där vi inte har varit på länge, men där var söndagsstängt. Söndagsstängt hade också restaurangerna i Saluhallen.

Så vi irrade vidare och hamnade till slut på andra sidan ån, på restaurang Lingon på Svartbäcksgatan 30.

Vi startade med var sin liten Dry Martini, som vi smuttade på medan vi väntade på maten vi hade beställt, ytterfilé av vildsvin, panerad med champinjoner, valnötter och enbär och med en klick ansjovissmör ovanpå.

Till det serverades anyapotatis, som har lite nötaktig smak, och svartvinbärssky. En utmärkt rätt – möjligen tyckte jag att svartvinbärsskyn gjorde den lite för söt för min smak, men det kan ju ha att göra med att jag är diabetiker.

Till det drack vi rött vin. Men inte mer än att vi sen kunde ta oss hem per buss.

Grattis, Klara, sju år!

Vår dotterdotter Klara fyller sju i dag. Det firas med kalas för kompisar. Alla inbjudna är tjejer, men storebrorsan Viggo får förstås vara med.

Morfar och mormor är nog i äldsta laget för det kalaset, så vi var bjudna på eftermiddagskaffe i går, dagen före. Kerstin hade bullat upp med både tårta och annat hembakt då också, men eftersom jag är diabetiker, höll jag mig ståndaktigt till en slät kopp kaffe.

Mormor Birgitta uppvaktade med både hemsydda och köpta kläder plus leksaker från önskelistan, och även jag hade där hittat tre olika Zhu Zhu babies och en massa Littlest Pet Shop-djur att köpa. Dessutom fick Klara av mig som vanligt en massa böcker, både bilderböcker och läsa själv-böcker – hon kan nämligen läsa, även om det än så länge inte går så vansinnigt fort. Och så hade jag hittat ett pennskrin i form av en mjuk och fin vovve.

Storebrorsan Viggo har fördelsedag först i september – han fyller tio då – men vi brukar också ge det av syskonen som inte fyller år någon present med motiveringen att det är, som i det här fallet, Viggos nio och ett halvt-årsdag, vilket faktiskt stämmer ganska bra. Så också Viggo fick några böcker.

Barnens pappa, Bo, hjälpte Klara att få loss alla leksaksfigurerna från sina plastförpackningar men hann emellanåt också läsa lite på sin läsplatta.

Själv är jag på den punkten en obotlig bakåtsträvare, och jag indoktrinerar alltså barnbarnen med mängder av gammaldags böcker.

Melodikrysset nummer 12 2012

Det mesta i dagens kryss var välbekant, och därmed lätt, för mig – jag fick egentligen inga problem förrän med allra sista frågan. ”Fame Factory” är inte sådant som jag har ägnat min tid åt. Men eftersom svaret såg ut att bli Emil, kunde jag ju googla på ”Fame Factory” och Emil, och då hittade jag namnet Emil Sigfridson. Han har mycket riktigt sjungit in ”Will You Ever Know”.

Lite förbannad på mig själv är jag för att jag inte kommer i håg titeln på melodin som utspelar sig i Venedig. Men det James Last spelade tilldrog sig där, på kanalerna, och det vi skulle kunna var att man där förflyttar sig medelst gondol, till vilken också hör en åra.

Lite lurig när det gällde frågeställning och svar var frågan kring ”With Or Without You” med U2. Gruppnamnet skulle vi översätta till U två – men om man uttalar U2 på engelska, får ju U en annan mening.

Lite lurigt var det också att spela ”Varm korv boogie” av och med Owe Thörnqvist på norska, ”Varm pølse boogie”. Jo, nog var det Owe själv som sjöng. Jag har träffat honom åtskilliga gånger, har en hel del av honom på skiva och har varit på hans senaste show.

Vid samma tillställningar, middagarna för hedersupplänningar – min hustru är en sådan – på Uppsala slott, brukar jag träffa också Lasse Åberg. Och naturligtvis har jag sett hans filmer, bland andra ”Sällskapsresan”, där melodin vi hörde, skriven av Bengt Palmers, hördes.

Längre ut på den politiska högerflygeln fanns Charlie Norman – jag har hört honom, och nu tänker jag främst på mellansnacket, på moderatstämma, när jag var journalist. Men inget ont om Charlie som spelman. ”Ett litet hus på vårat land”, som vi hörde i dag, hör väl inte till det bästa han har gjort, men jag har njutit av hans spel både live och till exempel i radioprogrammet ”Schooldays” under min egen skoltid på femtitalet.

Under min skoltid var också ”Vid Färjestaden” en välkänd sång. Men på den tiden fanns ju inte Ölandsbron, vilket ju också låttiteln vittnar om.

Under gymnasietiden i Sundsvall fick vi läsa åtskilligt av Carl Michael Bellman, och senare gjorde Fred Åkerström fantastiska insatser för att tolka Bellmans sånger för nya generationer. (Fred sjöng förresten på den jättelika introduktionskonserten för min sångbok 1970, ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” i Stockholms Folkets hus.) Men här var det inte honom vi hörde utan en ännu yngre uttolkare av Fredmans epistel nummer 81, ”Märk hur vår skugga”, Joakim Thåström i Imperiet – jag har också deras skivor.

Också Thore Skogman har varit politiskt engagerad – skrivit en politisk sång, ”Härliga värld”, och turnerat tillsammans med Sten Andersson (s) – men oftare skrev han ju och sjöng sånger av typen ”Plättlaggen”, den som i dag skulle ge oss ordet lagg.

Till och med Evert Taube har ju skrivit åtminstone en politiskt engagerad sång, ”Änglamark”, en plädering för att värna vår miljö. Men naturligtvis är även han mycket mer känd för sånger som ”Sjösala vals”, ur vars text vi i dag skulle erinra oss Orrberget, som i sin tur skulle ge oss det eftersökta ordet orre.

Benny Andersson sågs nyligen på barrikaderna i kampen mot att förstöra miljön vid Slussen i Stockholm. Men hans och Björn Ulvaeus’ låtar har väl knappast brukat ha politisk tendens, även om ju deras ”Chess” utspelar sig i en blockuppdelad värld. Ur den hörde vi i dag ”I Know Him So Well” med Barbra Streisand. Här skulle vi också kunna att hon kommer från USA.

Ur ”Trollmors vaggsång” – ”När trollmor har lagt sina elva små troll” – går väl inte något politiskt att utvinna. Men jag har faktiskt under min tid på Socialdemokratiska partistyrelsen en gång hyllat en kollega på organisationsavdelningen med en egenförvanskad textvariant, där vederbörande ”har lagt alla ombudsmännen och bundit fast dem i svansen”.

Sen är det väl bara Loreen och ”Euphoria” kvar. Jag är inte jätteentusisastisk, men åtmintone refrängen sitter ju kvar i musikminnet, så lycka till!

”Systrar och bröder. Vi måste sluta oss samman. Vi måste bygga ett land för fåglar och männikosyskon”

Det kom mycket folk till Helga Henschen-mötet i ABF-huset i Stockholm i dag. Jag och Maj Britt Theorin utfrågades av Ami Lönnroth, och efter kaffepausen talade Bengt Göransson. Mötet inleddes och avslutades med att Kent Malte Malmström läste ett par dikter av Helga.

Inför mötet hade Ami Lönnroth läst om och dragit ut min Helga-artikel i De litterära sällskapens (DELS) tidskrift nummer 3 2005 – du hittar den ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik – så jag fick en ganska lätt uppgift att, nu muntligt inför publik, återupprepa en del av det jag skrev där. Det blev alltså en hel del som handlade om det stora KSF-seminariet på Bommersvik i midsommartid 1967, då jag och Helga och Bernt Rosengren kom att bilda ett slags treenighet, också åtskilligt om Motståndsrörelsen mot borgerlig regering i 1973 års valrörelse.

Maj Britt berättade om sitt omfattande samarbete med Helga inom ramen för KSF i Stockholm – hennes erfarenheter liknade mina, men i en fråga, linjevalet i kärnkraftsomröstningen, hamnade de tillsammans i ett annat ställningstagande än mitt – och Bengt fick i gång en intressant debatt om kulturskaparnas roll i en kollektiv rörelse och om begreppet ”kulturarbetare”.

Jag tror att alla vi på podiet var överens om att en socialdemokrati, som mer än i dag också betonade kulturpolitik och, mer allmänt, andra värden än ekonomiska, skulle kunna bli mer offensiv, så som den var på sextio- och sjuttiotalen.

Själv citerade jag här Helga: ”Meningen med oss Anna Sofia är att vi ska växa som träden rakt opp mot himlen”. Men, tillade jag och citerade åter Helga, vi gör det i samspel med andra: ”Vi behöver varann så in i vassen!” och ”Vi måste hålla om varandra för att inte falle”.

Det var det här Bernt Rosengren i romanen ”En dröm om styrka” döpte till Helga Henschen-socialism.