I havsbandet

30 mars 2010 15:45 | Barnkultur, Film, Musik, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Gårdagen gick åt för att packa inför utflyttningen till sommarhuset i Öregrund. Proceduren var till och med mer omfattande än vanligt, eftersom det ska bli stamrenovering i lägenheten: Min garderob, som ligger i ett av de utrymmen som berörs, måste totaltömmas, vilket innebar, att lite mer togs med till sommarvistet – annat måste stuvas in i andra, icke berörda rum.

Dessutom packade jag som vanligt böcker, CD och DVD med filmer, som ska täcka alla möjliga behov under det närmaste dryga halvåret.

Överst i jättelasset i skåpbilen från Öregrunds taxi vi som vanligt hade beställt stuvades ett lager med alla krukväxterna.

Eftersom Öregrund ligger snett norrut sett från Uppsala och dessutom vid kusten, hade Birgitta ringt Roger och bett honom skotta fram grinden och en gång upp till huset, vilket han hade gjort med den äran. Vi har snö även i Uppsala, men det är vintrigare här ute i havsbandet. Birgitta fick ta på sig stövlar med höga skaft, när när hon gick ut i trädgården och hämtade in körsbärskvistar till påsk.

När man kommer ut till sommarhuset med allt bagaget, måste det ju packas upp igen och ställas på sina nya ställen. Själv har jag sorterat in kläder i garderober och skåp, sorterat in de medförda böckerna i bokhyllan, CDna i skivhyllan och så vidare.

I kväll måste jag tyvärr ta bussen in till stan igen. I morgon bitti har jag nämligen sammanträde i kulturnämnden, och jag vill ogärna behöva stiga upp i svinottan. Men sen kommer jag ut hit igen.

Matti och Karin kommer ut hit för att fira början av påskhelgen med oss. Och på annandan kommer Kerstin och Bo med barnen Viggo och Klara, som har lov från skolan respektive dagis veckan efter påsk och följaktligen ska stanna hos morfar och mormor hela veckan. Jo, deras leksaker och förrådet med barnböcker var också med i bilen hit i dag. Ett bestånd filmer för barn finns här sen tidigare.

Det är ju inte mycket till uteväder än här ute i havsbandet, men vi ska nog hitta på roliga saker att göra i alla fall!

Klara- och Matti-helg

28 mars 2010 16:33 | Barnkultur, Mat & dryck, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Vårt barnbarn Klara fyllde fem i förra veckan, och på lördagseftermiddagen var resten av familjen bjuden på födelsedagskalas. Kalaset började med mamma Kerstins tårta och bullar och kakor – men morfar som är diabetiker nöjde sig med en kopp slätt kaffe. Fast senare blev det födelsedagsmiddag också, goda köttbullar (med inslag av lammfärs) och till det röror, sallad och hemlagat bröd.

Klara hade både haft kompiskalas och förstås blivit uppvaktad på själva födelsedagsmorgonen, men nu var det dags för morfar och mormor och Kerstins syskon Matti och Anna att gratulera. Hela vägen från Sollefteå hade också farfar Olle och farmor Kristina kommit för att fira Kerstins och sin egen Bos femåring. Med var förstås också storebror Viggo, som, med motiveringen att han fyllde sju och ett halvt, fick några presenter även han.

Mormor hade skaffat väldigt fina presenter, bland annat under sin resa till Nepal. Morfar hade handlat Hello Kitty-prylar och Little Pet Shop-djur, smurfer, bokmärken och en Dr Snuggles-box. Och så böcker förstås. Jag har redan skrivit om dem här på bloggen, men jag vill särskilt nämna Lennart Hellsings bok ”Visor och ramsor i Hellsingland” med medföljande CD – förra sommaren lyssnade Klara på den om och om igen hos morfar och mormor i Öregrund, och sen dess har hon själv ockå velat ha framför allt skivan.

Matti hade kommit hem till oss på Idrottsgatan redan sent på fredag kväll, och på lördag förmiddag hjälpte han Birgitta bland annat med att tömma det av våra källarförråd, som berörs av den förestående stamrenoveringen. I dag, söndag, har vi fortsatt med att utrymma delar av bostaden. Birgitta har tillsammans med honom gjort en mycket stor del av det här jobbet, men i dag har jag frestat på hjärtat med att tillsammans med sonen tömma bokhyllorna i hallen, flytta böckerna (det var Matti som bar hyllorna till ett annat rum) och så fylla hyllorna igen med alla böckerna. Eftersom jag i många år tidigare har stått för bokhyllestädningen och ville behålla ordningen i bokhyllorna, accepterade Matti omedelbart den utprovade logistik för detta jag föreslog.

Det är helt underbart att ha en son som det går så bra att samarbeta med och ännu roligare att han själv har erbjudit sig att ställa upp.

Tack, Matti!

Melodikrysset nummer 12 2010

27 mars 2010 11:50 | Musik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Trots att mycket annat är på gång i dag har jag tagit mig tid att lösa Melodikrysset.

Sonen, Matti, är här för att hjälpa oss utrymma de rum och det förråd, som berörs av den förestående stamrenoveringen – själva flyr vi i nästa vecka ut till sommarhuset i Öregrund. I eftermiddag ska vi gå över till hans syster Kerstin för att fira lilla Klara, som har fyllt fem i veckan.

Krysset var delvis svårt i dag, ännu svårare på grund av att det började med en fråga som jag inte spontant kunde. Jag tragglade sen med den här frågan under en stor del av krysset, vilket ledde till att jag ibland tappade koncentrationen, när det gällde en del kommande frågor. Vilka var det alltså som sjöng ”Barcelona”? Genom de ledbokstäver jag så småningom fick kom jag till slut fram till att en av de två som sjöng måste komma från popgruppen Queen. Med hjälp av Google nystade jag sen upp den här härvan: Vi hörde Freddie Mercury från Queen tillsammans med Montserrat Caballé.

En annan fråga gjorde Anders Eldeman svårare än den egentligen var genom att spela låten, som skulle ge en geografisk plats, i ett arrangemang som faktiskt gjorde det svårt att först uppfatta, vad det var för melodi som spelades. Men visst var det ”Streets of London”!

Petra Sanna Nielsen hade jag för min del ännu inte hört i ”Devotion”, men visst var det hon som sjöng.

Och stycket före, vad det nu hette, kom otvivelaktigt från Indien.

Men vi återvänder till den svenska populärmusikvärlden.

Den innehåller musik av mycket olika karaktär. Där finns till exempel både Evert Taube, i dag representerad av ett potpurri med Rönnerdahl i huvudrollen, och sångparet Sonja Aldén och Uno Svenningsson i ”Du är en del av mig”. Och för den delen också Povel Ramels parodi på sjömansvisan om Axel Öman.

Flera av de svenska populärmelodierna i dag var för övrigt inte purunga. ”Så gick det till när farfar var ung” kunde handla om mig, även om jag är morfar. Fast till och med innan jag kom upp i lämplig ålder, sjöng man sådant som ”Tänk att man kan bli så kär” – jag var två år gammal när Ulla Billquist sjöng in den – så skillnaderna mellan generationerna ska kanske inte överdrivas.

Som övergång till det utländska materialet kan vi använda Stikkan Anderssons ”Det finns ingenting att hämta”, som sjöngs av Anna-Lena Löfgren. Stikkan skrev den svenska texten, men dess förinnan hade vi hört den med Eydie Gorme, då som ”Blame It On the Bossanova”.

Vidare hörde vi ”Maria, Maria, Maria” ur ”West Side Story” av Leonard Bernstein och Tina Turner i ”The Man Is Crazy”.

Kvar att redovisa är då bara ”Love Is the Seventh Wave” med Sting, det vill säga Gordon Sumner. Honom har jag en del plattor med, om ni undrar.

Harry Bosch bland glömda offer

26 mars 2010 18:03 | Deckare, Politik | Kommentering avstängd

Jag har läst hela raden av Michael Connellys till svenska översatta Harry Bosch-deckare. Det rör sig om spännande och väldokumenterade (vad gäller polisarbete, journalistik med mera) polisdeckare med Los Angeles som miljö.

I ”Fallet avslutat” (övesättning Eva Larsson, Norstedts, 2006, i amerikanskt original ”The Closers”, 2005) återvänder Hieronymus ”Harry” Bosch efter en period som privatspanare till polisyrket, nu till ett jobb på avdelningen för ouppklarade mord. Som parhäst får han Kiz Rider, som vi har mött i tidigare böcker om Harry Bosch. I deras första fall på nya jobbet är det, utöver att de är gamla vänner och samspelta, kanske också en poäng att Kiz är svart medan Harry är vit.

Det ouppklarade mordfall de startar med att försöka lösa är nämligen det på en ung färgad tjej, Becky Verloren (vars far är mörkhyad, medam modern är vit). Mycket pekar nämligen mot att mordet på den här flickan kan ha haft rasistiska förtecken: Den pistol hon har skjutits med innehåller nämligen nu analyserbara spår av DNA, som leder till en kille som fanns i ett samtida nynazistiskt ungdomsgäng med rashat på agendan – dock ser den här killen ut att ha alibi på mordkvällen.

Ett intressant sidotema till detta är att polisen, med målet att inte öka risken för raskravaller i det dåtida Los Angeles, tycks ha lagt locket på – kanske spelade det också en roll att sonen till en centralt placerad polis ingick i nazistgänget. I den här härvan blir maktkampen mellan Harry Bosch och en tidigare antagonist inom polisväsendet en viktig del av intrigen.

Men Harry Bosch låter sig inte avskräckas från att gå vidare, framför allt inte sedan han har träffat Becky Verlorens mamma, som lever i en oförändrad värld allt sedan hennes Betty ännu fanns i livet, och pappa, som efter en period av alkoholism nu lever i en annan del av Los Angeles.

Jakten på Bettys mördare tar, efter det att också pistolens ägare har mördats på ett brutalt och för polisen oväntat sätt, en ny och överraskande vändning, och gripandet av den verklige mördaren (och sättet att avslöja honom) blir en rejält spännande avslutning.

Fast en avslutning blir inte heller det. Någon, med ett starkt skäl att hata – verkligen hata . mördaren, hinner före rättvisan.

Det vilda och det milda hos lille Max

26 mars 2010 15:47 | Barnkultur | 2 kommentarer

Lite av en slump så här i ALMA-tider fick jag av Birgitta ett alldeles eget exemplar av Maurice Sendaks bilderbok ”Till Vildingarnas land” (Bonnier Carlsen, svensk översättning Boris Persson, 1967, i amerikanskt original ”Where the Wild Things Are”, 1963).

ALMA, det är Astrid Lindgren Memorial Award, som han 2003 fick dela med den likaledes högt förtjänta Christine Nöstlinger.

Jag har många gånger läst den för våra barn, och Kerstin läser den numera för sina egna barn. När jag nu läser om den slås jag av textens enkelhet och bildernas magi.

Storyn är inte bara enkel utan också vanlig i verkligheten: Lille Max lever, som så många andra barn, bus, även om Sendak tar ut svängarna: iförd sin vargdräkt spikar Max i väggen och jagar hunden med en gaffel i högsta hugg, ända tills hans mamma till slut ropar ”Vilding!” till honom. När då Max morrar tillbaka, att han ska äta upp mamma, blir han skickad i säng utan middagsmat.

Och nu tar magin vid: Det börjar växa skog inne i Max’ rum, och snart försvinner väggarna bland alla träden. Plötsligt kommer han till havet och hittar där en egen båt, med vilken han seglar i väg ”genom nätter och dagar”.

På så sätt kommer han till vildingarnas land. Max betvingar vildingarna, trots att de ryter sina hemska rytanden, gnisslar med sina hemska tänder och rullar med sina hemska ögon – hur många gånger har jag inte själv gjort allt det där med stor inlevelse, när jag har läst för mina egna barn?

Och som det kan gå i sagorna, utnämner vildingarna honom då till kung i sitt land.

Sen följer flera textlösa bildsidor med Max bland de läskiga vildingarna, den ena hemskare än det andra. Där finns det mer plats för gräsliga tjut och vrål och morr i barnkammaren.

Så som vildingarna uppför sig, skickar kung Max dem i säng utan kvällsmat – men känner själv i samma ögonblick lukten av god mat långt bortifrån – och då struntar han i att vara kung i vildingarnas land och vill i stället segla hem. Och det gör han också, trots att vildingarna försäkrar, att de tycker så mycket om Max att de vill äta upp honom.

”Han seglade tillbaka i över ett år, vecka ut och vecka in, och under en hel dag.”

Och under över alla under: när han seglade in i sitt rum, stod middagen där och väntade på honom, ”och den var ännu varm”.

Det här är en fullkomligt suverän bilderbok för barn, och redan den – Maurice Sendak har gjort många flera – gör Sendak till en värdig mottagare av Astrid Lindgrens stora pris.

Schumann, en svårfångad kompositör

26 mars 2010 13:28 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jubilaren Schumann” var temat för gårdagens konsert med Uppsala kammarorkester. Schumann, som dog 1856, föddes 1810, vilket senare betyder att det var 200 år sen han föddes.

Schumanns verk hör till de centrala inom romantiken, men jag måste bekänna att jag inte har lyssnat våldsamt mycket på hans verk. Men han finns naturligtvis i vår digra skivsamling – vi har till exempel hans ”Symfoni nummer 4 i d-moll”, opus 120 (1841 års version), som spelades som avslutning vid gårdagskvällens konsert.

Den kan användas för att beskriva ett drag i Schumanns verk, ett drag som ibland gör det svårt att åstadkomma entydiga karaktäristiker av musiken. Den här symfonin arbetar sålunda trots sin d-moll- beteckning också med dur.

I ”Pianokonsert i a-moll”, opus 54, finns också den här svängningen från moll till dur.

Det inledande stycket, ”Ouverture, Scherzo und Finale”, opus 52 från 1841, är ett slags stympad symfoni, medan ”Introduktion och Allegro appasionato i G”, opus 92, helt sonika kallas för ”Konsertstück für Klavier und Orchester”.

När jag lyssnar på de här verken, överväldigas jag, trots att de verkligen innehåller mycket omväxlande musik, ganska ofta av en känsla av sinnets monotoni – men så, plötsligt, finns där ett parti, som berör mig med sin skönhet.

Kvällens tillfällige dirigent, engelsmannen Roy Goodman, hade uppenbart arbetat med orkestern, så att den visade upp sina bästa sidor.

Och pianisten, holländaren Ronald Brautigam, spelade skickligt och samspelade väl med orkestern, vilket var viktigt, eftersom de två pianoverken i programmet var uppbyggda så, inte primärt som solostycken.

* * *

Som vanligt hade Birgitta och jag inlett konsertkvällen i Musikens hus med att äta middag ute. Den här gången valde vi att gå till Amazing Thai i närbelägna Kvarnen.

En Ruben Nilson-kväll

25 mars 2010 14:52 | Musik, Politik | 3 kommentarer

Ruben Nilson (1893-1971) var plåtslagare men också konstnär och visdiktare. Trots att hans vissamling ”Vanvördiga visor” (1935) blev en stor framgång – sålde i hela 150.000 exemplar – spelade han aldrig själv in några egna skivor. Dock finns ett par av hans mest kända visor, ”Laban och hans döttrar” samt ”Den odödliga hästen”, numera på CD: hans sång till eget gitarrackompanjemang fanns, tyvärr i ganska risigt tekniskt skick, nämligen bevarad på en privat lackskiva och har förts över till visboxen ”Visans gyllene tid” (2005), om vilken ni kan läsa mer under Kulturspegeln, Musik.

Men hans visor har fortsatt att leva i andras tolkningar. Framför allt gjorde Fred Åkerström ett par skivor med mycket hörvärt Ruben Nilson-material, och de här inspelningarna hör fortfarande till de allra bästa.

För den som inte är så förtrogen med Ruben Nilsons visor eller hans stockholmska arbetarvärld kan jag nämna, att Olle AdolphsonsBalladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken” och ”Gustav Lindströms visa” har en viss släktskap med Ruben Nilsons viskonst. Mycket riktigt fick Adolpson en uppmaning att tonsätta av Nilson själv inte tonsatta texter och tände på idén. Tyvärr var det inget större skivbolag som tände på idén, och ett mindre, som föreföll intresserat, hoppade på sluttampen av.

Till slut hamnade en del av Olle Adolphsons tonsättningar ändå på skiva, inte med honom själv utan med Jan-Olof Andersson, sång, och Christer Carlberg, gitarr, på ”En Ruben Nilson-kväll” (Vax Records CD 1007, inspelad vid en konsert 2007). Resultatet är inte så tokigt, men jag noterar också att det låter mer Adolpson – som jag uppskattar mycket – än Nilson om dem. Bäst av de här Adolpson-tonsatta Ruben Nilson-visorna är enligt min mening ”Plåtslagare Rasks bröllop”.

I den öppnas balen med ”Internationalen”. Ruben Nilsons politiska radikalism är också starkt närvarande i ”Hitlertysk paradmarsch” från 1935, här framförd som rytmisk recitation med lite stöd av Christer Karlbergs gitarr i bakgrunden. Samhällssatir finns också i ”Ficktjuvens visa”, en lovsång till den fria företagsamheten.

”Ficktjuvens visa” är för övrigt en av de mycket få mer kända Ruben Nilson-visorna på den här CDn, samtidigt också dess bästa spår. ”Sjukbesök”, med dess oromantiska och icke-religiösa syn på döden, är inte så tokig den heller.

Det som slår en sentida lyssnare är att Nilsons visor – här till exempel ”Pettersson och plåtslagaren” och ”Busarna i Gamla stan” – i så hög grad rör sig i stockholmska miljöer, som har fått skatta åt förgängelsen i klassförändringarnas Stockholm. De arbetarmiljöer han skildrar, som en gång i tiden var så karaktäristiska för både Stockholm och dess förorter, finns i dag kvar i mycket ringa utsträckning.

Men Ruben Nilson var en bildad person, en arbetarintellektuell, med många strängar på sin lyra, vilket vi här kan få vittnesbörd om bland annat i ”Fjärilen i Hagalund” med dess återklanger av ”Fjäriln vingad syns på Haga” och den likaledes bellmaninfluerade ”David och Goliat”.

Jan-Olof Anderssons diktion är oklanderlig, men jag skulle ändå ha önskat att skivmappen också hade innehållit ett häfte med texterna. Men det hade kanske lilla Vax i Vaxholm inte råd med?

Heder åt dem ändå för att de har gett ut den här skivan – även om den nog kunde ha sålt mera, om den hade innehållit ytterligare några av Ruben Nilsons verkliga paradnummer.

Pressgrodor

25 mars 2010 12:25 | Citat | Kommentering avstängd

hittade via Journalisten nummer 4 2010:

”Det allra viktigaste med avdraget för hushållsnära tjänster är att det gör vita jobb till svarta.”

Norrtelje Tidning

”Jordbrukarparet har under alla år tillsammans drivit gården, som nu har 150 kor, som levererar kologisk mjölk till Milko och folket i Dalarna.”

Dala-Demokraten

”Statsminister Fredrik Reinfeldt försäkrar att det misstänkta röstfusket ska ske på ett ’rättssäkert sätt’.”

Dagens Nyheter

Astrid Lindgren Memorial Award 2010 till Kitty Crowther

24 mars 2010 22:36 | Barnkultur, Politik | 2 kommentarer

Den belgiska barnboksillustratören och barnboksförfattaren Kitty Crowther (född 1970) har tilldelats Astrid Lindgren Memorial Award – prissumman är fem miljoner kronor.

Hon har gett ut 24 egna böcker på franska och holländska, men på svenska finns bara fem av dessa plus en bilderbok där hon har stått för illustrationerna men inte texten. Ingen av hennes föräldrar kommer ursprungligen från Belgien. Hennes far är engelsman och hennes mor svenska.

Trots den här svenska anknytningen och trots att hon nu alltså har belönats med världens mest prestigefyllda barnbokspris, kan man väl inte säga att hon hittills har fått något riktigt stort genomslag här i Sverige. Jag har, trots att jag är starkt intresserad av barnkultur, tidigare inte läst henne, men efter en rond bland Uppsalas bokhandlar är jag nu i tillfällig besittning av alla de böcker av henne, vilka finns tillgängliga på svenska. Tillfällig för att jag på lördag tänker ge dem i present till barnbarnet Klara, som i morgon fyller fem år.

Juryn, som delar ut det här barnlitteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, motiverar sitt val så här:

”Kitty Crowther är linjens mästare, men också stämningens. Hon förvaltar, förvandlar och förnyar bilderboksberättandet. I hennes värld står dörren mellan fantasi och verklighet vidöppen. Tilltalet är varligt och personligt men verkningarna starka och i sin djupa inlevelse med dem som har det svårt visar hon på vägar där svaghet kan vändas till styrka. Humanism och medkänsla genomsyrar och binder samman hennes konstnärskap.”

Begreppet humanism är här förmodligen valt som en princip; Crowthers bilderböcker befolkas nämligen av fåglar, grodor och andra mer obestämda djur – hennes Ivo och Vera har huvuden som kunde vara hämtade ur muminvärlden, men de är likt insekter försedda med fyra armar.

Den av hennes böcker som först översattes till svenska är ”Min vän Jim” (översättning Karolina Eriksson, Eriksson & Lindgren, 1998, i original ”Mon ami Jim”, 1996). Dess huvudfigur är koltrasten Jack, och Jim som blir hans vän är fiskmås.

Det mänskliga hos de här båda fåglarna plus alla andra fiskmåsarna vid kusten dit Jack anländer för att hälsa på Jim understryks av att de alla bär kläder. En för människosläktet välkänd konflikt illustreras inte bara av att Jack är en främling utifrån utan också genom att han är svart och alla de andra vita. Så Jack blir utfrusen efter ett mönster som vi känner igen från vår egen mänskliga värld. Men Crowther har en fiffig lösning för att få de vita att acceptera den svarte främlingen: Jack visar sig vara en fantastisk sagoberättare, och snart samlas alla måsarna varje kväll för att få höra honom läsa sina fängslande historier.

Sov gott, lilla groda” (översättning Karin Nyman, Eriksson & Lindgren, 2005, i original ”Scritch scratch dip caplote!”, 2002) är på ytan en rar, till kärnan konventionell historia om hur det är att vara liten och mörkrädd när man måste lägga sig. Men eftersom den lille rädde i det här fallet av Crowther tecknas som groda, skiljer sig miljön i den här boken från många andra med samma tema. Alla vadar till exempel i vatten, även på golvet i barnkammaren. Och när källorna till nattmörkrets alla hemska ljud har avslöjats, somnar lilla grodan och pappa grodan tillsammans på ett näckrosblad.

De nämnda flygfäna Ivo och Vera figurerar i ”Vakna Ivo!” (översättning Moa Brunnberg, Eriksson & Lindgren, 2005, i origninal ”Le réveil”, 2005). Det här är en vardagsberättelse, där det är barnet som vaknar först och också klär på sig (i en klänning med fyra ärmar) samt gör frukost åt sig och pappa, som bara sover och sover.

Också i ”Ivo & Vera på bio” (översättning Moa Brunnberg, Eriksson & Lindgren, 2007, i original ”Poka & Mine au cinéma”, 2006) består persongalleriet således av insekter – men trots sitt från oss avvikande utseende går de förstås på bio. Fast i övrigt beter sig bokens Vera ungefär som sina mänskliga likar: tar med alla gosedjuren, blir plötsligt alldeles enormt törstig och så vidare. Hur mycket lilla Vera egentligen får se av filmen är mycket osäket, men på bokens sista rad utbrister hon lika fullt:

– Jag älskar bio!

”Är det dags?” (översättning Gun-Britt Sundström, Berghs, 2008, i original ”Alors?”, 2005) är en bildberättelse riktad till ganska små dagisbarn. Scenen är dagis tidigt på morgonen, då inga barn ännu har anlänt. På plats finns personal av obestämbar art, och så kommer alla leksakerna – nallen, kaninen, pingvinen, ugglan och så vidare – och ställer alla samma fråga i lite olika form:

– Har han kommit än?

Och där är han till slut, en liten kille vars byxa putar ut av blöjan. Sen slutar historien med att alla gosedjuren och personalen (som också ser ut som djur) och vår lille rundkindade pojke allesammans ligger och sover tillsammans i en säng. (Jag har också läst en alternativ tolkning av den här nästan ordlösa boken, att handlingen utspelar sig i en barnkammare.)

Allt det här målar Kitty Crowther i milda färger, och det intressanta är att hennes bilder trots att handlingen inte saknar dramatik ändå inte är skrämmande. Hennes medel som illustratör är ganska återhållna, och handlingen, trots att den alltså oftast synes handla om djur, insekter och fåglar, fint anpassad för små människor.

Räknenissarna kvaddar det som är DNs konkurrensfördel

23 mars 2010 11:57 | Media | 9 kommentarer

Dagens Nyheters ledarsida hör inte till det jag älskar mest i världen. Sedan dess sista någorlunda balanserade röst, Barbro Hedvall, slutade, ägnar jag den här borgerliga åsiktsmaskinen allt mindre intresse.

Men fortfarande har DN en stark konkurrensfördel framför de övriga morgontidningar jag läser, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning: kulturdelen med dess vida utbud av meningar och infallvinklar.

Svenskan kämpade, trots sitt upplagemässiga och ekonomiska underläge, länge tappert med att bjuda läsarna intressant läsning om kultur. Så gjorde också UNT när Bo Ingvar Kollberg var kulturredaktör. Jag tror i och för sig inte att de nuvarande kulturredaktörerna på respektive tidning har lägre ambitioner, men resurserna och utrymmet för kulturbevakningen har helt uppenbart krympts i båda fallen.

Hur som helst har det här förstärkt det faktum att DNs kulturdel har känts som höjdpunkten i den dagliga morgontidningsläsningen.

Den som med stor framgång har lett DNs kulturredaktion är Maria Schottenius, och jag har därför full förståelse för att hon nu väljer att kliva åt sidan. Kostnaderna för kulturdelen ska bantas med mycket stora belopp, och då får någon annan ta ansvaret för den krympta kulturdel som blir kvar.

När nu DN är i ekonomiskt trångmål, måste naturligtvis alla delar av redaktionen bidra till besparingar, så långt är det korrekt resonerat. Men kulturavdelningen är DNs överlägset bästa del och därmed försäljningsargument, så när räknenissarna ställer så stora besparingskrav på just den, tror jag att de i stjälva verket förstärker tidningens problem.

Så vitt jag har förstått utgår man i det här fallet också från principer, som inte riktigt passar just en kulturredaktion. Det låter ju förnuftigt, att man vill reducera redaktionen till mer av heltidstjänster, men då missar man att att det bland tidningens bästa kulturskribenter finns de som medvetet – och fullt legitimt – har valt att kombinera sitt skrivande för DN med eget skrivande. Ett exempel: Jag hörde här om dan ryktas om att Nina Björk, en av DN Kulturs verkligt intressanta och läsvärda skribenter, på det här sättet skulle vara på väg att trängas bort från tidningen. Sker det, blir tidningen fattigare, i längden också på ett sätt som till och med räknenissarna förstår.

Det här som nu sker med kultursidorna, senast DNs, gynnar rimligen de tidningar som framhärdar i att fortsätta satsa på kultur. Aftonbladets kulturredaktion har faktiskt till och med fått ökade resurser, vilket märks – men Åsa Linderborg lär ju ändå inte ha pengar och utrymme nog för att härbärgera ens de allra bästa bland dem som blir över, när DN har bantat färdigt sin kulturavdelning.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^