Nya Serieparaden med serier ur Larson! och Get Fuzzy

28 februari 2010 17:15 | Serier | Inga kommentarer

Jag har tidigare skrivit om att norska Schibsted har lagt ner sin serietidningsutgivning i Sverige; samtidigt har Gary Larson, vad jag förstår av åldersskäl, stoppat fortsatt licensiering av sin The Far Side och av tidningsnamnet Larson!.

Larson! fick luft under vingarna när Peter Sparring lyckades sno Egmont Kärnan på att få serietidningsmonopol i Sverige. När han nu såg vartåt det barkade, tog han dock oblygt Derby Conley’sGet Fuzzy” och Kieran MehansDe professionella” med sig till Egmont Kärnan och startade där den nya serietidningen Get Fuzzy.

Jag har skrivit om den här nya serietidningen och var då, fastän jag gillar ”Get Fuzzy” och ännu mera ”De professionella”, inte riktigt övertygad om att den hade överlevnadspotential, och mycket riktigt försvann den från och med årsskiftet.

Nu gör Peter Sparring ett nytt försök med en serietidning, som innehåller serier både ur Get Fuzzy och Larson!. Namnet är nygammalt; tidningen kallas Nya Serieparaden. I den hittar man både ”Get Fuzzy” och ”De professionella” plus några av nykomlingarna från Get Fuzzy: Mark BufordsScary Gary”, Jeff CorriveausFård”, Keith KnightsKnight Life” och Niklas ErikssonsFia”.

Den sist nämnda är inte så tokig, men jag är inte säker på att de importerade nykomlingarna håller måttet.

Då är de nu från Larson! övertagna serierna klart bättre: Jim MeddicksMonty”, Scott Adams’Dilbert”, Jim ToomeysSigges lagun” och Stephan Pastis’Pärlor för svin” – även om samtliga dessa serier också innehåller tjatiga upprepningsgrepp. Varför Tim Richards’Brewster Rockit, Space Guy” har beretts utrymme i den nya tidningen förstår jag däremot inte.

Nya Serieparaden följer också mönstret från liknande serietidningar, publicerar skämtteckningar. Don PirarosBizarro” och ”halvserien” ”Berglins” är förvisso läsvärda och Glenn och Gary McCoysDe flygande McCoys” halvbra men Jerry Van AmerongensIrrvägen” borde inte få ta upp plats.

Sen finns det en serie kvar att nämna, den allra bästa. Den kommer från Finland, görs av Pertti Jarla och heter ”Fingerpori”. Den här serien, som först började publiceras i Helsingin Sanomat så sent som i februari 2007, är en mycket originell nyskapelse i serievärlden – jag talar då både om tecknarstilen och om humorn i serien.

Ge den större utrymme! Den motiverar i sig utgivningen av Nya Serieparaden.

Melodikrysset nummer 8 2010

27 februari 2010 11:39 | Musik, Ur dagboken | 14 kommentarer

Jag kan inte påstå att jag hade några stora svårigheter med att lösa dagens melodikryss.

Visserligen kunde jag inte den spanska titeln på sången som Enrique Iglesias sjöng, men visst var det honom vi hörde.

Inte heller är jag förtrogen med vad Martin Stenmarck sjunger, men redan innan jag fick titeln, ”1000 nålar”, hade jag med ledbokstävernas hjälp listat ut, att det var han som sjöng.

Jag kan tänka mig att fler hade problem med att identifiera ”Kom, kom, kom till smörgåsbordet”, den som skulle ge oss ordet äta. Den skrevs av Helge Lindberg och Gösta Stevens men var, vad gäller melodin, egentligen en berarbetning av ”Björneborgarnas marsch”, och sjöngs in av Eric Gustafson.

Resten var rena promenaden, allt ifrån Andrew Lloyd Webbers ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur ”Evita” (1978) till Doris Days hit från 1958, ”Everybody Loves a Lover”, som samma år blev hit här i Sverige med Siw Malmkvist, nu med den fjompiga titeln ”Den som glad är”.

Av dagens många melodifestivalare hade jag svårast att komma ihåg ”Med hjärtat fullt av ljus”, som 2009 sjöngs av Shirley Clamp. Jag har kollat att låten heter som ovan, men nog tycker jag att jag hör Shirley sjunga ”Med hjärtat fyllt av ljus”.

Urlätt var det däremot att identifiera dagens första låt, ”La Voix”, som Malena Ernman vann med 2009 och sen fick en obegripligt dålig placering med i Eurovision Song Contest.

Också ”Dover Calais” från 1986 är en sån där melodifestivallåt, som är lätt att komma ihåg. Den sjöngs av Style, det vill säga Gigi Hamilton, Tommy Ekman och Christer Sandelin – det var de båda killarna i gruppen som gjorde låten.

Schlagertycke, det vill säga lätt att fästa sig i musikminnet, hade också ”När vindarna viskar ditt namn”, som Roger Pontare sjöng 1994.

”Klar som en stjärna” hade jag aldrig tidigare hört, men jag kunde genast höra att det var Nordman som sjöng, hörde också att låten hade en omisskännlig ton av Py Bäckman.

Som framgår av föregående inlägg, är jag ingen vän av vintern, allra minst en vinter av det slag vi nu har. Alltså var det en lisa att åter få lyssna på Povel Ramel i Birger Sjöberg-pastischen ”Sommartrivialiteter”, stilenligt ackompanjerad på luta.

PS Ser att jag hade glömt att redovisa svaret på en fråga. Vi hörde Spotnicks göra en engelskspråkig version, ”What a Night For Love” av Tomas Ledins hit från 1977, ”I natt är jag din”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Denna förbannade jävla vinter!

26 februari 2010 18:41 | Konst & museum, Politik, Resor, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag är heller inte normalt någon vintervän, men den här vintern med sin kyla och sina snömassor nästan knäcker mig. Att gå utomhus känns helt avskyvärt – kylan får mig att känna andnöd. Jag borde ta promenader för att öva upp den efter hjärtinfarkten ganska usla konditionen, men jag kan helt enkelt inte förmå mig att gå ut, om det inte är absolut nödvändigt eller ett led i att nå ett lockande mål.

I går, fredag, tog vi oss ändå till Stockholm för att gå på vernissage på Nordiska museet. Birgitta, tidigare ordförande i museets nämnd (styrelse), hade fått inbjudan till utställningen ”Modemakt – 300 år av kläder. Power of Fashion”, och jag hängde med fastän mode och textilier mer är Birgittas än mitt gebit.

Jag kunde snabbt konstatera, att jag den här gången kände mycket få i den talrika vernissagepubliken. Vi hälsades välkomna av museets styresman, Christina Mattsson, och under mottagningen kom flera av museets tjänstemän och pratade med Birgitta. Men för egen del träffade jag och pratade med bara några få bekanta: Christinas man, konstnären Michael Söderlundh, min gamla journalistkollega Kerstin Brunnberg, numera ordförande i Kulturrådet, och så kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Jag noterade annars att påfallande många av dem som vimlade runt omkring oss var yngre kvinnor.

Utställningen introducerades för publiken av Christina Mattsson och projektledaren Maria Reggazoni Rapp. Så långt var det intressant – men jag hade gärna sluppit det påföljande inslaget, megatrendspanaren Magnus Lindkvists svada. Hög klass var det däremot på det danceperformance som gavs av Base 23, ett vad jag förstår nystartat danscenter under ledning av Anneli Alhanko, Karl Dyall och Roine Söderlundh. Föreställningen, som hade hämtat inspiration från modevärlden, hade koreografi av Therese Carlsson, Mia Stagh, Victor Mengarelli och Robin Johansson. Mycket sevärt, särskilt för oss som hade dansarna på mycket nära håll under en stor del av föreställningen.

Utställningen visar dräktfigurer från tre årtionden under lika många århundraden, 1780-, 1860- och 1960-talen. Den var intressant att se, men jag kan inte särskilt mycket om mode, så jag avstår från att ge något närmare omdöme.

Eftersom det enda vi fick i oss på Nordiska museet var mousserande vin och kanderade jordgubbar, var vi egentligen hungriga på väg därifrån. Men med tanke på de tågstörningar som nu är mer regel än undantag beslöt vi oss för att skjuta på ett restaurangbesök till dess att vi verkligen hade lyckats ta oss hem till Uppsala. Vi hann lagom till 21.11-tåget, skyltat på perrongen – men inte kom det något tåg. Den uppgift vi fick i högtalaren visade sig inte heller stämma, så klockan hade hunnit bli nära 22.00 innan vi, kalla och stampande med fötterna, kunde kliva ombord och, i vårt fall, få sittplats – det som kom in var ett kort tåg, och långt ifrån alla fick sittplats.

Vi var ju glada att trots allt komma i väg, men det där med middag på restaurang kunde vi – insåg vi – glömma.

På perrongen hade vi dess förinnan träffat en gammal bekant, och eftersom vårt samtal kunde åhöras också av andra, anslöt sig ytterligare en person, en officer, till vår lilla diskussionsgrupp. Jag tror inte att de båda andra var partivänner till mig och Birgitta, men det var intressant att notera, att ingen av oss hade blivit övertygad om att det alltid har varit till nytta för medborgarna att bryta upp de gamla offentliga monopolen, vare sig vi nu talar om järnvägstrafik, elförsörjning, telefontrafik eller vad det nu kan vara. Att organisera samhälleliga basfunktioner i regi av statliga monopolverk var kanske inte så dumt ändå?

Dagens vinterhelvete upplevde jag i Boländerna här i Uppsala.

Vi ska ha stamrenovering i vår bostadsrättsförening lite längre fram i vår, och då ska vi också passa på att byta spisfläkt i köket. Till den ändan tog vi oss i dag per buss ut till köpladorna i Boländerna och lyckades där lokalisera Beijer Bygg.

När vi hade klivit av bussen, visade det sig inte vara helt lätt att ta sig fram till affären i fråga – höga snövallar blockerade den genaste vägen, så vi fick ta en lång omväg. Till slut lyckades vi ändå via en snirklig omväg ta oss till vårt mål.

När vi skulle åka hem igen, var det inte lätt att komma underfund om var hållplatsen till bussen tillbaka in mot centrum fanns – detta särskilt som vädret var disigt och sikten dålig. Efter att ha irrat omkring ganska länge där det gick att ta sig fram, fick vi, precis när Birgitta hade tänkt ge upp och ringa efter en taxi, syn på IKEA, och där hittade vi faktiskt en busshållplats, nära också Coop Forum.

Och så blev det faktiskt också buss hem, med byte vid Centralen.

Men jag konstaterar att dagens externhandel, den som erbjuder ett stort urval och någorlunda billiga priser, egentligen är tänkt för människor med tillgång till bil, inte för såna som oss som inte ens har körkort.

Kyssar och klasskamp

24 februari 2010 22:36 | Film, Media, Politik | 5 kommentarer

I går kväll hade vi årsmöte i Svartbäckens socialdemokratiska förening i Uppsala. Jag, ett inventarium i sammanhanget, satt ordförande under årsmötesförhandlingarna.

När dessa var avklarade, var det dags för filmvisning, av en klassiker bland arbetarrörelsens valfilmer, ”Skattefria Andersson” (1954) i regi av Per Gunvall och med Stig Järrel i huvudrollen.

Medan visningen förbereddes, passade jag på att berätta lite om bakgrunden, bland annat om arbetarrörelsens långa tradition av att spela in egna, ibland spelfilmsliknande filmer inför valen och att sedan visa dem i valrörelsen, vilket drog mycke folk åtminstone fram till dess att televisionen tog över intresset.

Jag minns själv hur jag tillsammans med andra i en fullsatt sal i pensionatet i min dåvarande hemby Juniskär i valrörelsen 1954 såg ”Skattefria Andersson” och också fick höra några visdomsord (s) från vår lokale kandidat till riksdagen från Sundsvall, Bo Martinsson.

På den här tiden var arbetarrörelsen en stor aktör inom filmen. I dag finns fortfarande ett antal Folkets Hus-biografer kvar som en påminnelse om den eran, men då var rörelsen också en betydande filmproducent. 1944, men med start av egen produktion 1949, tog arbetarrörelsen över produktionsbolaget Nordisk Tonefilm, det som gjorde även ”Skattefria Andersson” åt socialdemokratiska partiet.

I Aktuellt i politiken (s) nummerr 3 1979 (8 februari) publicerade jag en längre artikel om arbetarrörelsens valfilmer – jag ska strax återkomma till den. På denna huvudartikel fanns också påhängd en bakgrundstext, där huvuddelen av uppgifterna var hämtade ur Gunder Anderssons, Eva Bjärlunds och Ingmari Erikssons bok ”Motbilder” (Tiden):

Folkrörelsderna och filmen

De socialdemokratiska, spelfilmsliknande valfilmerna har faktiskt också sina motsvarigheter inom den kommersiella spelfilmen. Sigurd Wallén förekommer, som skådespelare och regissör, både i spelfilmerna och valfilmerna. Gunder Andersson
nämner i ”Motbilder” (Tiden) ett helt knippe trettitalsfilmer som ideologiskt står för ”Per Albin-linjen”: ”Röda dagen” (1931, regi Gustaf Edgren), ”Karl Fredrik regerar” (1934, regi Gustaf Edgren), ”Konflikt” (1937, regi Per-Axel Branner), ”Med folket för fosterlandet” (1938, regi Sigurd Wallén), ”Mot nya tider” (1939, regi Sigurd Wallén) och ”Stål” (1940, regi Per Lindberg).

* Men även därefter har det förstås gjorts en hel del ”arbetarfilmer” av skiftande kvalitet i form av kommersiella spelfilmer. Här är några, utan något som helst anspråk på fullständighet: Hampe FaustmansNär ängarna blomma…” (1945) och ”Lars Hård” (1947, efter romaner av Jan Fridegård) och samme regissörs ”Främmande hamn” (1948) och ”Smeder på luffen” (1949), Ingmar Bergmans arbetsmiljöskildringar i de tidiga filmerna ”Hamnstad” (1948) och ”Sommaren med Monika” (1952, efter Per Anders Fogelströms roman), Arne MattssonsRallare” (1947), ”Hård klang” (1952, efter Hans Hergins roman) och ”Männen i mörker” (1955, efter en roman av Owe Husahr), Bo WiderbergsKvarteret Korpen”, (1963), ”Ådalen 31” (1969) och ”Joe Hill” (1972), Jan TroellsHär har du ditt liv” (1965, efter Eyvind JohnsonsRomanen om Olof”), en del av Vilgot Sjömans filmer, till exempel ”En handfull kärlek” (1974)., Ingvar SkogsbergsMina drömmars stad” (1976, efter Per Amders Fogelströms böcker), och Margareta Vinterhedens och Alf IsraelssonsMan måste ju leva” (1978).

Arbetarrörelsen började redan på trettitalet att intressera sig för filmen. Det gällde inte bara valfilmerna. Arbetslöshetsfilmen ”De utstötta” (1930) hade LO bland finansiärerna, och Metall producerade ”Järnets män” (1936).

* 1937 bildade SAP, SSU, ABF, LO och KF Arbetarnas filmkommitté för förmedling av filmer för föreningsbruk. Kommittén bytte 1938 namn till Folkrörelsernas filmorganisation, Filmo. Man började nu också att göra egna filmer, främst kortfilmer i 16 millimeters format. Man kopierade också ned biograffilm (35 millimeter) till 16 millimeter.

1939 gjorde Filmo, LO, ABF och socialdemokraterna i Stockholm ett första försök med visning av kvalitetsfilm för arbetarpublik. Den här organisationen, Filmens publikorganisation (FPO) las dock ned redan 1940.

Filmcirklar startades inom ABF 1941.

1941 kom ett nytt alternativ till de kommersiella filmvisningarna. Sveriges Folkbiografer AB, Folkbio, bildades, med Karl Kilbom som direktör och Folkets hus-rörelsens Centralorganisation samt IOGTs och NTOs storloger bland aktieägarna. Till den knöts biograferna i Folkets hus och i godtemplarlokalerna.

Folkbio spelade också tillsammans med ett privat bolag in Ivar JohanssonsSkogen är vår arvedel”.

1944 gick Folkbio in som majoritetsägare i ett produktionsbolag, Nordisk Tonefilm.

* Filmo, som från 1940 producerade SAPs valfilmer, skaffade 1944 egen ateljé och började också göra långfilmer, till exempel Hampe Faustmans ”När ängarna blomma”. Men företaget knäcktes ekonomiskt och reorganniserades under namnet Föreningsfilmo. Föreningsfilmo återgick till filmuthyrning, en verksamhet som fortfarande pågår (och för varje år kraftigt ökar).

För Nordisk Tonefilm gick det till en början bättre. Man var till exempel med om att producera ett par av Ingmar Bergmans tidiga filmer. Fram till 1949 sysslade Nordisk Tonefilm dock nästan enbart med distribution. 1949 köptes den private delägaren ut, och man började producera egna långfilmer. Arne MattssonsHon dansade en sommar” (1950) blev en både publik och ekonomisk succé.

Det förekom att enskilda fackförbund deltog i produktionerna. Arne Mattssons ”Bärande hav” (1951) gjordes tillsammans med Sjöfolksförbundet och samme regissörs ”Hård klang” (1952) tillsammans med Stenarbetarna. Ytterligare en arbetarfilm av Arne Mattsson är ”Männen i mörker” (1955).

Flera böcker av Sven Edvin Salje filmatiserades: ”På dessa skuldror” (1948) och ”Människors rike” (1949) med Gösta Folke som regissör och ”Vingslag i natten” (1953) och ”Tarps Elin” (1956) med Kenne Fant som regissör. Fant regidebuterade förresten hos Tonefilm. Han har gjort också ”Prästen i Uddarbo” (1958) för Tonefilm.

Ytterligare några filmer från Tonefilm är Arne Mattssons ”Salka Valka” (1954, efter Halldór Kiljan Laxness’ roman), Torgny AnderbergsPärlemor” (1961, efter Gösta Gustaf-Janssons roman) och Gunnar HöglundsKungsleden” (1964, efter Bosse Gustafsons roman).

Ekonomiskt försökte man under slutet av femtitalet få bolaget på fötter med filmer efter Rune MobergsLille Fridolf”.

Men till slut gick det inte ändå. 1968 såldes Nordisk Tonefilm till privata Omegafilm.

Folkets hus-rörelsens biografer finns dock kvar, för närvarande cirka 380 stycken.

* 1974 startades också Barnens Bio Kontrast, med Unga Örnar som huvudman och FHR, ABF, Hyresgästerna, Riksbyggen och HSB som samarbetspartners. Verksamheten omfattar nu 100 kommuner, sammanlagt ungefär 500 orter. Därmed står folkrörelserna för Sveriges största barnfilmsverksamhet.

* * *

Det bör tilläggas att uppgifterna i artikeln om aktuella förhållanden rör publiceringsåret, 1979.

Huvudartikeln, ”Kyssar och klasskamp”, i samma nummer av Aktuellt i politiken (s), handlar alltså om arbetarrörelsens produktion av valfilmer.

Bakgrunden till att jag kom att intressera mig för dessa var då närmast att jag satt i den jubileumskommitté, som förberedde socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum 1979. Det här jubileet kom att få många spännande inslag. Ett av dem var ”Kampen går vidare!” en valfilmsrapsodi sammanställd av Curt Strömblad. Den producerades av Brevskolan för Socialdemokraterna. Längd 52 minuter; filmen fanns att beställa både som smalfilm (16 millimeter) och som biograffilm (35 millimeter).

I den här filmen ingick avsnitt ur följande valfilmer:
När Berg och Fält bytte yrken” (1932)
Landet för folket” (1936)
Vårt frihetsarv och framtidsvärv” (1942)
Hans livs lopp” (1944)
Per Albin svarar: Välkomna till oss!” (1946)
De kämpade sig till frihet” (1948)
Mot framtiden” (1952)
Skattefria Andersson” (1954)
En dag som alla andra” (1958)
Våren 1958” (1958)

Dessutom ingick ett nyinspelat journalfilmavsnitt samt en avslutning av Olof Palme.

Samtliga partidistrikt utlovades egna 16 millimeters-kopior; biografkopior (35 millimeter) kunde hyras genom Föreningsfilmo, där också kopior av de ursprungliga valfilmerna fanns till förhyrning.

Curt Strömblad biträddes i sitt arbete av mig och så av en annan dåvarande anställd på partiexpeditionen, Leif Karlsson, senare känd som chefstjänsteman på PRO. För att kunna komma med välövertänkta råd om vad Stömblad skulle ta med i filmkavalkaden, beslöt vi oss för att själva, i rätt tidsföljd, se partiets samtliga valfilmer. De kunde bäst göras hos Föreningsfilmo, som hade en egen filmvisningslokal i centrala Stockholm.

När det här var aktuellt, höll partiledningen (s) just på med att försöka övertyga en mycket motsträvig riksdagsgrupp (s) om nyttan med att släppa fram Ola Ullstens folkpartistiska minoritetsregering. Det skedde naturligtvis med udden riktad mot Thorbjörn Fälldin och Gösta Bohman, men fastän borgerlig splittring även i mina och Leifs ögon var en bra sak, var vi mer än misstänksamma mot att, ens i det syftet, omfamna Folkpartiet. Så i stället för att gå över till riksdagen och lyssna på gruppens utdragna diskussion om den frågan valde Kokk & Karlsson att i stället sitta i Föreningsfilmos lilla biograf och se gamla filmer som manade till kamp mot borgerligheten.

På det här sättet kom vi att bidra till en riktigt bra valfilmskavalkad.

För egen del passade jag också på att i Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1979 publicera en artikel om de gamla valfilmer som jag nyss hade sett:

* * *

Kyssar och klasskamp

Ingress:
Kyssar och klasskamp. Spännande spionjakter och valappeller!
Det har varit ingredienser i socialdemokratiska valfilmer under årens lopp.
ENN KOKK har sett samtliga, och ger en historik.
Samt avslöjar att partiet åter tar filmen i sin tjänst.

Bildtext 1:
Romantiska kärlekspar, som är beredda att kyssa till också för partiet, finns det gott om i de socialdemokratiska valfilmerna. Här drabbar ödet i form av en tombola arbetarsonen (Helge Hagerman) och kamrersdottern (Anna-Greta Adolphson). Ur ”Landet för folket” (1936).

Bildtext 2:
Välkänd skådespelare i tidig roll: Olof Thunberg på agitationsmöte. Bilden ur ”Vårt frihetsarv och framtidsvärv”.

”Kyss till för partiet!” är titeln på en artikel om de socialdemokratiska valfilmerna av Ingmari Eriksson. Den ingår i ”Motbilder” (Tidens samhällsttudier), svensk socialistisk filmkritik i urval av Gunder Andersson, Eva Bjärlund och Ingmari Eriksson. Denna boktitel säjer något väsentligt om många av de valfilmer partiet gjorde från 1928 till 1963, i många fall både till riksdagsvalen och kommunalvalen. De här filmerna hade karaktären av minilångfilmer på 40-50 minuter. De innehöll både aktuellt valbudskap, ideologi och kärlek.

En av banbrytarna var gamle partisekreteraren och vänstersocialisten Fredrik Ström, som försåg ”Under röda fanor” (1930, regi Per-Axel Branner) med manus och kärlekspar.

Kärlekspar (s)

Kärlekspar à la vanlig spelfilm förekommer också till exmpel i ”Landet för folket” (1936, regi Sigurd Wallén) med manus av John Sandén, socialdemokratisk riksdagsman och redaktör för Värmlands Folkblad, ”Knut löser knuten” (1938, regi Erik Berglund) med manus av Nils Beyer och ”Hans livs hopp” (1944, regi Niklas Skoglund), också den med manus av John Sandén.

I flertalet fall kommer pojken och flickan i de socialdemokratiska valfilmerna från olika samhällsklasser. Ingmari Eriksson ser, kritiskt, det här som ett uttryck för klassförsoningsideologi. Men så enkelt är det inte. Poängen är oftast att tjänstemän har gemensamma intressen med arbetarna. På samma sätt är det ett genomgående drag i de socialdemokratiska valfilmerna, att man vädjar till bönder, kvinnor, kristna och andra svårflirtade grupper att göra gemensam sak med arbetarepartiet.

Lika viktigt var det säkert också att man ville locka med samma medel som den kommersiella spelfilmen. Filmen var en stor publikmagnet på den tidens socialdemokratiska valmöten. Följaktligen arbetade man med spelfilmsstory.

Sigurd Wallén

Man använde sig också av folkkära skådespelare. En del av dem, till exempel Naima Wifstrand, Åke Grönberg, Sigurd Wallén (som i budskap och åtbörder och utseende i flera av filmerna är ett slags Per Albin-figur), Stig Järrel, Julia Caesar, och Hans Sträät, deltog av ideologisk övertygelse. Men raden av både socialdemokratiska och andra skådespelare som deltog i filmerna är mycket lång: Douglas Håge, Hjördis Petterson, Stig Grybe, Olof Thunberg, Rune Lindström, Gaby Stenberg, Björn Berglund, Edvin Adolphson, Sif Ruud, Torsten Lilliecrona, Ingrid Thulin och många, många andra. De som fanns på bioaffischerna skulle också finnas i de socialdemokratiska valfilmerna!

Att göra film var dyrt även då. SAP har lagt ner miljoner på att göra valfilm genom åren. Man har använt en oerhört stor andel av valbudgeten för att göra just film. Fram till sextitalet då televisionen slutgiltigt degraderade spelfilmen som attraktivt medium.

Socialdemokratins insatser inom filmen är faktiskt unika, inte bara om man jämför med de andra svenska partierna utan i hela västvärlden. (Det är bara kommunistpartierna i Östeuropa, tidigast av alla det i Sovjetunionen, som kan visa upp något liknande.)

Att detta också rymmer element som man kan betrakta som kommersiella är inget att förfasa sig över. Tvärt om är det ganska roligt att, så här efteråt, se Gunnar (Hans Strååt) i ”Hans livs lopp” (1944) jaga en nazistisk spion genom skogen, dyka efter honom i en sjö à la ”Tsarens kurir” i TV och där genomföra ett regelrätt filmslagsmål. Det var valfilmer det, på den tiden ideologin (enligt nostalgikerna) stod högre i kurs än i dag!

Men det är klart att filmernas syfte främst var att övertyga. Självklart hade de ett politiskt budskap.

Skattefria Andersson

I själva verket utgör de en lysande dokumentation av vad partiet har stått för politiskt under olika skeden.

I ”När Berg och Fält bytte yrken” (1932) finns bakgrunden till kohandeln, intressegemenskapen mellan industriarbetare och bönder. I ”Landet för folket” (1936) finns arbetslösheten och den socialdemokratiska krispolitiken. Bland annat får man se Per Albin tala på ett folkmöte.

Folkets värn och välfärd” (1940) och ”Vårt frihetsarv och framtidsvärv” (1942) handlar förstås om behovet av väpnad neutralitetsvakt. Men budskapet är också att den politiska och sociala demokratiseringen har gjort Sveriges försvar till en angelägenhet även för arbetarklassen.

Kvick politisk propaganda mot högerkrafterna är ”Skattefria Andersson” (1954, regi Per Gunvall) som i komedins form visar hus det går när man (Stig Järrel, tjänsteman) vill stå på egna ben och inte betala skatt till den gemensamma sektorn. Då hamnar man med bilen i rapsåkern i stället för på den socialiserade landsvägen. Det är en sevärd film än i dag! Försöket att göra om succén – ”Pettersson i Annorlunda” (1956) – är inte lika lyckat.

Men själva greppet att använda humor, ja rent av revy, var i och för sig inte nytt. Redan i ”Landet för folket” (1936) sjunger några gårdsmusikanter en visa om Per Albin med refrängen ”…så att vi får Per Albin igen”. Och i ”Välkommen till oss, Per Albin svarar” (1946) förekommer Ernst Wigforss livs levande i en revyscen: Han väcks mitt i natten och förs inför en domare anklagad för sin skattepolitik. Sen sjunger Åke Grönberg och The Bobbies ”Demokrater, demokrater, ge Per Albin din röst”!

Dokumentär linje

Mot det här står en dokumentär linje, som delvis är sammanvävd med det spelfilmsaktiga och publikknipande.

Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Gustav Möller, Ernst Wigforss, Tage Erlander, Torsten Nilsson, Arne Geijer och andra talar till oss från filmduken. Direkt. Eller i arrangerade eller inklippta inslag i spelfilmerna.

Men framför allt speglar filmerna de enskilda människornas, särskilt arbetarklassens, verklighet.

Det började tidigt med ”Vårt land är ditt” (1928), ”Bonde och arbetare” (1932), där man med tecknade figurer visar hur livsmedelstullarna gynnar godsägarna och storbönderna, och inte minst ”Ropet från de två polerna” (1930), som berättar om hur de norrländska småbönderna har det. Den filmen skildrar verkligheten precis sådan den var.

I ”När Berg och Fält bytte yrken” (1932) finns arbetsbilder från trettitalets början.

Knut löser knuten” (1938) innehåller en intressant bostadssocial kartläggning.

I de filmer som gjordes under andra världskriget finns journalfilmsaktiga avsnitt som skildrar det yttre hotet och neutralitetsförsvaret, men till exempel ”Folkets värn och välfärd” (1940) innehåller också en skildring av det sociala reformarbete som hade genomförts i Sverige under de gångna 25 åren.

Den kanske bästa filmen i den här traditionen är ”De kämpade sig till frihet” (1948, regi Arne Bornebusch) med manus av Karl Fredriksson (Nordens Karlsson). Den är en spelfilm med ett långt, tillbakablickande avsnitt om statarnas kamp för föreningsrätt och om massarbetslösheten på trettitalet. Åke Grönberg, Naima Wifstrand, Stig Grybe med flera gör lysande rollprestationer. Det är en film som utan vidare borde kunna visas i TV som en halvdokumentär skildring av trettialet (men det går väl dess värre inte av politiska neutralitetsskäl).

De allra sista valfilmerna, ”En dag som alla andra” (1958), ”Våren 1958” (1958) och ”Förändringens vind” (1962), samtliga med Olle Hellbom som manusförfattare och regissör, har helt släppt spelfilmsambitionerna och går på dokumentärlinjen.

Valfilmskavalkad

När Curt Strömblad har ställts inför uppgiften att göra en kombinerad jubileums- och valfilm åt partiet, valfilmsrapsodin ”Kampen går vidare!”, har han helt naturligt knutit an till den dokumentära traditionen i de socialdemokratiska valfilmerna. Att föra över hela spelfilmstories till en film som bara medger korta avsnitt ur valfilmerna är givetvis omöjligt. Men den rymmer ändå en del bra smakprov på det också. Plus något ännu lättsammare i form av sång, musik och revy.

Den sammanbindande tråden i filmen är de tre stegen, partiets kamp för politisk, social och ekonomisk demokrati.

Tiden efter de sista valfilmerna täcks av ett kort, nygjort journalavsnitt. Olof Palme avslutar filmen med ett likaledes nyinspelat avsnitt. Därmed finns partiets samtliga fyra ordförande i samma film.

Bildtext 3:
Arne Lindblad och Naima Wifstrand som det utslitna statarparet i ”Vårt frihetsarv och framtidsvärv” (1942).

Bildtext 4:
Sigurd Wallén spelade ofta med i de socialdemokratiska valfilmerna. Här som gubben h’Österman i valrevyn ”Välkommen till oss” (1946).

Bildtext 5:
Sverige skulle försvaras. Och Sverige var värt att försvara! Det var budskapet i beredskapstidens filmer. Den här bilden är dock från ”Vägen går vidare”, som såg tillbaka på krigstiden.

Bildtext 6:
”En moderlig scriptgirl gav på fredagen Hans excellens statsministern en lätt make upp inne på Kanslihusets gård. Per Albin skulle nämligen ikläda sig en filmskådespelares skepnad. Det är vårt partis valfilm, som håller sig med så förnämliga aktörer. Ovan ses P A framför kameran. Repliken är skriven på svarta tavlan och Arthur Fischer står för säkerhets skull med manuskriptet i handen.”
(Bildtext i Morgon-Tidningen 8 juli 1944

Bildtext 7:
Partifolket filmas i juli 1938 inför valet. Här är det valfilmen ”Knut löser knuten” som blir till. Erik ”Bullen” Berglund diskuterar kamerainställningar med fotografen Erik Bergstrand.

Bildtext 8:
”Valmöten på landet ordnas i dessa dagar i stort antal. Filmer visas, föredrag hålls och den svenska allmogen lyssnar med allvar och eftertänksamhet, varefter man den 17 september i allmänhet röstar så som man redan på förhand bestämt sig för att rösta. Men mötena bidrar dock till den politiska upplysningen och till ett ökat valdeltagarnde”, rapporterar socialdemokratiska Afton-Tidningen (AT) den 1 september 1950 från valmöte i Lunda socken i Samlingshundra härad i mellersta Roslagen.

Bildtext 9:
Gustav Möller talar. Med revyfilmen ”Välkommen till oss” (1946) som lockbete. Någonstans i Sverige.

* * *

Till detta skulel jag bara vilja tillägga att jag, när jag under en lång period var socialdemokratiska partiets representant i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, flera år i rad från min uppdragsgivare, partiet, utverkade ganska stora anslag för att restaurera och på så sätt rädda den här filmskatten.

Läs Olof Palme hos Peter Gustavsson!

23 februari 2010 15:40 | Media, Politik | 4 kommentarer

Peter Gustavsson lyfter på sin blogg fram ett läsvärt stycke text av Olof Palme – läs själva på Peters blogg!

Peter blir politisk redaktör för den lokala edition ETC startar i Uppsala den 5 mars, den röd-gröna veckotidningen UppsalaDemokraten.

Prenumerationspriset är 370 kronor för helår (50 nummer), 200 kronor för halvår (25 nummer).

Prenumerera kan man göra på flera olika sätt:

SMS: Skicka ”UHel” eller ”UHalv” + namn + adress till 070-484 71 54.

Mejl: forlag@etc.se – ange namn, adress och om det gäller hel- eller halvårsprenumeration.

Post: Skicka in namn, adress, postadress och e-postadress och ange om det gäller helårs- eller halvårsprenumeration. Brevet adresseras till UppsalaDemokraten, SVARSPOST 110 216 400, 110 04 STOCKHOLM.

Vill du kolla tidningen på nätet, går du in på http://uppsalademokraten.etc.se.

Erik Lindegren i Lyrikvännen

22 februari 2010 15:26 | Media, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Årets första nummer (1 2010) av Lyrikvännen ägnas Erik Lindegren. Som 20-åring, 1957, skaffade jag hans ”Dikter 1942-1947”, men jag hade då redan tidigare läst honom, till exempel i mitt liv- och husorgan Folket i Bild och i FiB-redaktören Ivar Öhmans antologi för FiBs lyrikklubb, ”De bästa dikterna”; dess utgivningsår är 1953, men mitt exemplar är från 1955.

Jag läser det här temanumret av Lyrikvännen, redigerat av Jonas Ellerström, med glupande aptit, och det innehåller verkligen mycket läsvärt. Dels en bunt dikter som Lindegren publicerade i olika tidskrifter. Dels texter om Lindegren och hans poesi, av bland andra Håkan Sandell och Lasse Söderberg.

Lindegren är ju en av de riktigt stora modernisterna i svensk poesi, ibland hållen för att vara svår. Men så, mitt bland alla dikterna som påminner om detta, hittar jag en lindegrendikt, som får mig att skratta högt:

Mishappenings

Runbjörn högg i sten
Surbjörn högg Runbjörn
Ingen reste stenen

Fyllbjörn reste miltals
var nästan i Miklagård
Länkbjörn reste Fyllbjörn

Starkbjörn fick fel namn

Styrbjörn styrde Storbjörn
Storbjörn var större än Styrbjörn
Storbjörn reste stenen

Rimbjörn saltade stenen
Stenen reste sig själv

Krutbjörn sprängde stenen
Sikbjörn gravade resten

Storbjörn reste skorsten
Solbjörn reste till månen

Den här dikten av Erik Lindegren var införd i Dagens Nyheter den 2 januari 1965.

Jo, Erik Lindegren hade också en sida som inte var så gravallvarlig. I det här numret av Lyrikvännen belyses detta bland annat i en artikel av Daniel Möller, ”Erik Lindegren som patafysiker”.

Mer än så tänkte jag inte avslöja här – ni måste ju ha kvar något att läsa själva också, när ni har prenumererat.

För 320 kronor (270 kronor om du är under 25 år) får du sex nummer hem i brevlådan. Kontakta Nätverkstan: ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 99 05.

I prenumerationspriset ingår också nya böcker i Lyrikklubbens/Ellerströms Lilla serien.

Familjelördag

21 februari 2010 17:04 | Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Sonen, Matti, fyllde nyligen 37. Han är yngst i barnaskaran, varav man väl kan ana min egen ålder.

Vi är båda starkt intresserade av musik och pratar ofta om musik, så det föll sig naturligt för mig att uppvakta honom med ytterligare en effektbox till gitarren (han har förresten många) plus några CD. Fast själva uppvaktningen hade av olika skäl skjutits upp lite i tiden, och först i går åkte vi till Stockholm för lite födelsedagssamvaro.

Birgitta och jag åkte tåg till Stockholm, och först när vi efter försenad start (förflyttning av lok till rätt ände av tåget) och diverse uppehåll starkt försenade anlände till Stockholm C, stötte vi på vår dotter Kerstin, som var på väg till samma familjesamling. Hennes barn, Viggo och Klara, samt man, Bo, var inte med. De var på barnkalas på annat håll och skulle för övrigt i dag, söndag, åka upp till farfar och farmor i Sollefteå för en sportlovsvecka. Så där gjorde vi med våra egna barn, när de var små: sportlovsveckorna tillbringades hos farfar och farmor i Juniskär utanför Sundsvall. Vi som bor nära Viggo och Klara har ju möjlighet att träffa barnbarnen oftare än Olle och Kristina där uppe i Sollefteå, men också vi har naturligtvis barnbarnen hos oss även för lite längre vistelser. De ska till exempel vara hos oss i sommarhuset i Öregrund veckan före midsommar, då deras föräldrar hälsar på goda vänner utomlands.

Matti kommer och möter oss på T-banestationen: han hjälper sin mamma och framför allt sin skraltige pappa att bära och han väljer ut en väg hem som inte är så brant. Men isvindar och snö gör det lik förbannat svårt för mig att andas och därmed att orka gå. När vi äntligen är framme – sista biten går uppför ett antal trappor inomhus – är det nätt och jämt att jag orkar ta av mig skor och ytterkläder. Men när jag har sjunkit ner i soffan i vardagsrummet och fått en välkomstkram av Mattis Karin, sprider sig värmen i kroppen och jag börjar andas mer normalt igen.

Karin har lagat en supergod födelsedagsmåltid, lax och sallad – gott bröd (även sockerfritt till mig) kommer från ett av Söders många fina bagerier. Därifrån kommer också den sockerfria äppelkaka jag får till efterrätt.

När vi sitter runt kaffebordet och Matti har fått sina presenter, spelar Matti skivor, bland annat Miles Davies’Kind of Blue”, som han tidigare har fått av mig, och en fransk chanson-LP, som han fick ärva efter min döde bror Matti, i familjen kallad Stor-Matti för att kunna särskiljas från den nu 37-årige Lill-Matti.

Stämningen är så där skön då precis allting känns bra, men när vi ser det allt ymnigare snöfallet utanför fönstret, kommer vi ändå fram till att vi nog bör försöka ta 19.11-tåget hem till Uppsala. Nätkoll visar att allt fler tåg ställs in på olika håll i Sverige.

Tåget kommer också in om än försenat och avgår också, ännu mer försenat. Tågstoppen blir långa och förklaringarna i högtalarsystemet långa. Jag lyckas somna från eländet och sover sen en stor del av vägen mot Uppsala, men stoppen fortsätter, till och med när vi är på väg in mot Uppsala C. När mansrösten i högtalaren förklarar att ”vi” kanske blir tvungna att kliva av tåget och sopa rent växeln, säger jag högt: ”Vi? Ska vi sopa allihop?” Då gör en leende kvinna tvärs över gången tummen upp för mig.

Jag går ju inte under för att jag var tvungen att tillbringa ett par extra timmar en lördagskväll på den ju inte våldsamt långa sträckan mellan Stockholm och Uppsala. Men jag tycker synd om vår dotter Kerstin, småbarnsmamma med ungar på dagis och i skolan, som nästan dagligen ser sina tidsscheman rämna.

När jag var ung klarade SJ med hjälp av ånglok och mycket mer manuell arbetskraft de återkommande vinterproblemen – de är ju i vårt klimat varken nya eller oväntade – mycket bättre. Jag är inte emot modern teknik, men den måste ju då klara också extrem väderlek som den vi har den här vintern. Och en personalslimmad banverksorganisation spar säkert pengar – men jag är säkert inte den enda skattebetalaren som är beredd att betala en slant för att tågen ska gå i tid, ja över huvud taget gå.

När vi äntligen är framme i Uppsala och går genom det isande snögloppet mot bussen, är jag ganska härsken och säger, vänd till hustrun:

– Det här jävla vädret är säkert också regeringens fel!

Melodikrysset nummer 7 2010

20 februari 2010 11:47 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 9 kommentarer

Jag har varit dunderförkyld och är fortfarande inte helt återställd. Efter en ganska orolig natt med alldeles för lite sömn har jag ändå lyckats knäcka dagens melodikryss, vilket tyder på att det inte var alltför svårt.

Fast vad som är svårt varierar ju från person till person.

För min del – jag är snart 73 år – är jag inte så hemma på den allra senaste popmusiken, men jag försöker ändå hänga med. Och som tur var gick de två frågorna av det slaget in i varann, vilket var till hjälp.

Darin (med efternamnet Zanyar) tyckte jag mig känna igen rösten på, och när jag sen kunde googla på låten, ”Viva la vida”, fick jag min gissning bekräftad.

Slutet på hans för- och artistnamn fick mig också att gissa att den som sjöng ”I Won’t Cry” hette Elin, och googlekontroll visade sen att det här rörde sig om Elin Lanto.

Annat, som andra kan tänkas ha fått kämpa med, var inte så svårt för mig. Naturligtvis tror jag att de flesta visste att ”Längtan till Italien” skrevs av Birger Sjöberg, men vem var det som sjöng den tillsammans med Ove Engström? För mig var det här inte så svårt, eftersom jag känner till både Ove och Ulla Roxby, som han ofta har sjungit tillsammans med.

Däremot var det väl, för att fortsätta med den klassiska visrepertoaren, knappast någon som missade att vi i dag fick höra Evert Taubes ”Brevet från Lillan”.

En klassiker, fast i en annan genre, operett, är ”Viljasången”, som hör hemma i ”Glada änkan” (1905) av Franz Lehár (musik) och Victor Léon + Leo Stern (libretto).

Också schlagervärlden rymmer sina klassiker. Utan tvekan är ”Sånt är livet” en av dem. Att Anita Lindblom här sjöng den på engelska (”You Can Have It”) kan inte ha förvillat någon.

Ett härligt schvung finns också i zydecon ”My Tu Tu” med Queen Ida, sång och dragspel. Jag har henne på skiva, gillar henne.

Av Beatles har jag rubbet på skiva, då förstås också deras, det vill säga Paul McCartneys, ”Yesterday”.

Också dagens hela tre barnmusikfrågor handlade om idel klassiker.

Den första av dem var Alice Tegnérs ”Sockerbagaren”, den som börjar ”En sockerbagare här bor i staden…”.

Anna Maria Roos var det som till en traditionell melodi skrev sin ”Tre små gummor”, de som ”skulle gå en gång till marknaden uti Nora”.

Den tredje och sista barnvisan torde ha vållat mer besvär än de båda andra. Jo visst var det lätt att känna igen ”Törnrosa var ett vackert barn”. Men vem sjöng? Jo, det var Rolf Lassgård, mer känd från helt andra sammanhang.

Musik ur en barnfilm fick vi dessutom också höra. Den var hämtad ur Walt Disney’s filmatisering av ”Pinocchio”; melodin hette ”Bara vissla”. Ursprungligen hette den ”Get a Little Whistle” och skrevs av Leigh Harline och Ned Washington.

Och då är det väl dags att avsluta med dagens vuxenfilm, en James Bond-film – vad väntade ni av Anders Eldeman? Den här, ”Goldfinger”, finns även bland mina VHS-filmer, så det var inte allt för svårt för mig att komma på att ledmotivet i filmen sjöngs av Shirley Bassey.

Snart bär det i väg till Stockholm, för försenad födelsedagsfest hos sonen, Matti. Av mig kommer han att få presenter med musikanknytning – musik är ett intresse vi delar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

40 år med MNW

19 februari 2010 17:51 | Musik, Politik | 4 kommentarer

1969 startades, med Sverre Sundman som ankare, Music Network i Vaxholm, senare en tid kallat Musiknätet Waxholm, så småningom känt som MNW. Den mer driftige än musikkunnige Sundman försvann så småningom, och några andra – Tore Berger, Leif Nylén, Roger Wallis, Jan-Olof Schill med flera – tog över; Berger räddade med 300.000 ur ett arv MNW från att gå över styr.

Som namnen Berger och Nylén indikerar, blev Gunder Häggs, senare Blå Tågets, plattor några av det nya bolagets tidiga utgivningar. Bolaget kom snabbt att bli, och sedan länge vara, det främsta av proggbolagen. Många trodde säkert under 1970-talet, att det här skivbolaget hörde hemma i tidens bokstavsvänster, och många av den tidens många kommunistpartier hade nog velat ta över, om de bara hade fått. MNW gav för all del ut skivor med budskap, som övertygade socialdemokrater kunde ha ideologiska invändningar mot, men faktum är att det bland de anställda på MNW också fanns socialdemokrater – Schill är ett exempel. Och Blå Tåget hörde, i den mån man alls kan sätta politiska etiketter på dess medlemmar, nog snarare hemma i en anarkiserande än en kommunistisk vänster. Så de som drev det allt mer framgångsrika proggbolaget MNW höll, dessutom framgångrikt, emot alla försök att knyta MNW till något av tidens många och sins emellan rivaliserande vänstergrupper. Antikapitalism och samhällskritik, inte politiska trosbekännelser, kom att bli MNWs signum.

När jag i mitten av 1970-talet blev chefredaktör för det socialdemokratiska partiorganet Aktuellt i politiken (s) och gjorde om tidningen till ett socialdemokratiskt familjemagasin med mycket kultur, började jag regelbundet skriva om MNWs skivor i min tidning; jag skrev ibland också artiklar med retroaktiva element, så att jag på det sättet täckte in MNWs tidigare utgivning. Bolagets skivkatalog är således väl bekant för mig, i rätt stor utsträckning också den del som gavs ut efter min avgång (efter nio år) som chefredaktör; eftersom jag samlar bland annat på politisk musik, fortsatte jag att sedan köpa MNW-plattor av det slaget.

2009 firade MNW sitt 40-årsjubileum med att bland annat ge ut boxen (bok i stort format + 4 CD) ”Ljud från Waxholm. MNW 1969-2009”.

Förordet är skrivet av den numera enda anställda på MNW, Ann-Marie Beckman-Forsberg – det här på sin tid så stolta bolaget har inte haft någon nyutgivning i egentlig mening sedan 2005. Men en klassikerutgivning pågår alltjämt, från och med nu ironiskt nog under skivhandelsdistribution av Universal.

Håkan Lagher, som kan MNW och progghistorien, har anlitats som redaktör för jubileumsboken, och en rad mycket sakkunniga personer – föutom Lagher också Bengt Eriksson, Leif Nylén, Tore Berger och Peter LeMarc – har anlitats som skribenter. Lasse Ermalm står för en mycket snygg layout med många bilder av både skivomslag och annat.

Bengt Eriksson har gjort flertalet av intervjuerna, de med Anders Melander i Nationalteatern, Kim Fowley, Mikael Wiehe i Hoola Bandoola Band, Plura Jonsson i Eldkvarn, Nisse Hellberg och Jalle Lorentsson i Wilmer X, med Stefan Sundström och så med Göran Persson (nej, nej, inte den Göran Persson!). Håkan Lagher pratar med Ted Ström och Lorne de Wolfe om Contact, med Marie Selander och med Rolf Wikström. Alla texterna är kunniga och väcker, liksom de många skivomslagen, mängder av minnen. I slutet av boken finns för övrigt en komplett förteckning över MNWs hela skivutgivning.

Med boken följer också hela fyra CD, och här blir det lite knepigare.

Jag är som sagt hyggligt förtrogen med MNWs samlade utgivning, men de invändningar jag har handlar faktiskt inte främst om det där vanliga, att man i stället borde ha valt den eller den låten.

Någon – man vet inte vem eller vilka – har valt ut 17 låtar per CD (på andra CDn, den svenska, har dock spår 8 mystiskt trillat bort) och grupperat dem enligt följande:
Progg” (MNWBOK 1:1, 2009)
Svenskt” (MNWBOK 1:2, 2009)
Engelskt” (MNWBOK 1:3, 2009)
Folk & Instr.” (MNWBOK 1:4, 2009).

Det är sammantaget ett generöst stort musikurval och här finns många låtar som bör locka nytillkomna lyssnare vidare till en rad av originalskivorna. Men vad som här har placerats på vilken CD är ibland lite svårt att begripa. Varför Contacts fina ”Hon kom över mon” har sorterats in under Progg och inte under Svenskt eller Folk & instrumentalt är svårbegripligt; på den sist nämnda CDn hittar man dock redan en Contact-låt, fast på engelsks.

Jag tror att en av nycklarna till det lite konstiga urvalet finns på CD 3, Engelskt, där man för övrigt hittar ytterligare en Contact-låt på engelska, ”Misjudgement”. Alltså: kul, som kuriosa, att vi får höra Hoola Bandoola sjunga på engelska (”Country Pleasures”) – men inte hör den till MNWs bästa genom tiderna. Och visst: Mare Kandre och Global Infantilists var värda en nyutgivning av ”A Sense of Belonging”. CDn innehåller också hyggliga låtar med Ebba Forsberg, Montys Loco, Kim Fowley, Scorpion, Eric Bibb och Tony Ellis. Men den engelskspråkiga utgivningen var ett undantag, inte regel under MNWs storhetstid. Så jag tror att den tredje, engelskspråkiga CDns existens är motiverad av MNWs nittiotalsutgivning, den då bolaget, utan att dock riktigt lyckas, försökte bli ett popbolag bland andra. Och – ska man täcka in hela MNWs 40-åriga utgivning, så måste det alltså till en engelskpråkig CD, även om då helheten inte blir lika bra.

En av MNWs stora bidrag till svensk musikkultur är utan tvekan proggskivorna. De flesta av dem har både politiska och musikaliska kvaliteter, men också i det här urvalet hittar man enstaka exempel på att den politiska viljan inte riktigt lyckas hitta det konstnärliga uttrycket. Ett exempel är plakattexten i ”Djävulens patrask” med Love Explosion, bandet som sedan kom att bilda stommen i KFML(r)s Knutna nävar. Mycket hörvärd är naturligtvis Sonja Åkessons (text) och Gunnar Edanders (musik) ”Den ensamma mamman i traversen”, men jag vet inte om jag, trots dess tydliga politiska budskap, skulle karaktärisera den som progg. Och inte är väl ”Jack the Ripper” det mest politiska Nationalteatern har gjort? Ungefär samma fråga ställer jag mig om Hoola Bandoolas ”Jakten på Dalai Lama”.

Men annars finns förstås mycket som man väntar sig med på den här CDn: ”Den ena handen vet vad den andra gör” (= ”Staten och kapitalet”) med Blå tåget, ”För full hals” från Nynningens Majakovskij-platta och ”Bläckfisken”, en låt om utsugning av Björn Afzelius. Värda att nämnas är också till exempel ”När han kommer hem” med NJA-gruppen, ”Titanic” med Mikael Wiehe och ”Morfar, varför är det bara du som är kvar” med Gläns över sjö och strand.

CD 2, ”Svenskt”, innehåller också en hel del hörvärt, men även i det här fallet undrar jag ibland över etiketteringen. Det är klart att KSMBsAtomreggae” är en svensk låt – men dess politiska budskap smakar progg.

Här hittar vi namn som Wilmer X, Dag Vag (med ”Du får aldrig nog”, en jättebra låt), Stefan Sundström, Rolf Wikström, Toni Holgersson, Peter LeMarc, Eldkvarn, Pink Champagne, Tant Strul, Stockholms negrer, Tekla, Mikael Wiehe (igen), Tore Berger och Freddie Wadling.

Den fjärde och sista CDn innehåller alltså Folk och instrumentalt; en stor del av musiken är instrumental, men här förekommer också sång, till exempel i den minnesvärda ”Ko över Sarek” med Norrlåtar.

Även i det här fallet undrar jag ibland över urvalet: Måste Nationalteatern och Nynningen var med på just den här CDn, och fanns det inget bättre med Arbete & Fritid – fast Ove Karlsson finns ju med på ett annat hörn, ”Immigrantlament” med Nya ljudbolaget.

Mycket gillar jag högt och rent: ”Elefantminne”, ett stycke jazzig cirkusmusik med Egba, andra satsen ur Greg FitzpatricksSnorungarnas symfoni”, ”Polska efter Lejsme Per Larsson” med Wille Toors, ”Vest-Agder” med Styrbjörn Bergelt., ”Kila mtu” med Archimedes badkar och Afro 70, ”Skomorosina” med Södra Bergens balalajkor och, inte minst ”Liberation Song”, ett stycke afrojazz med och av Per Cussion (Per Tjernberg).

Trots mina invändningar är det här gott nog. Fast jag önskar att låtpresentationerna hade fått breda ut sig över ett uppslag till, så att man hade kunnat ange sättningar och annat kring låtarna.

Dunderförkyld

18 februari 2010 14:51 | Musik, Ur dagboken | 1 kommentar

Att jag inte har skrivit särskilt flitigt de senaste dagarna beror på att jag är sjuk, dunderförkyld. Jag har hosta, snuva och feber – orken är lika med noll. I går hoppade jag över ett gruppsammanträde i kulturnämnden. I kväll får vi se om jag orkar gå på konserten i Musikens hus. Det är en cellokonsert, bland annat Bachs Brandenburgerkonsert. Mitt tillstånd i kväll får avgöra – det handlar inte bara om ifall jag orkar utan också om ifall jag kan tänkas störa andra.

Gå ut och äta, som vi brukar göra i samband med konserterna, vill jag hur som helst inte. Jag har ingen aptit, och jag skulle inte få ut något av en god måltid ens på en bättre restaurang.

Nej, blir jag inte påtagligt bättre, stannar jag nog hemma från konserten också.

Hustrun har varit på Apoteket och skaffat Ipren, Otrivin nässpray samt Noskapin i tablettform för natten och flytande Bromhexin för dagen. Förkylningen gör att det, trots nässprayen, ibland känns svårt att andas, vilket gör min nattsömn oregelbunden. Det blir lättare när jag sitter, så i natt satt jag i två omgångar i en fåtölj i biblioteket, och sent på natten satt jag ganska länge i TV-fåtöljen i vardagsrummet och sov där.

Allt det här gjorde mig väl inte tillräckligt utvilad, så för en stund sen sov jag åter ganska länge, den här gången i fåtöljen i mitt arbetsrum.

Men ni behöver inte vara ängsliga. Det smittar inte genom datorn.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^