Rent, utan att bli ett rent helvete

Ålder och vacklande krafter på grund av hjärtproblem hos både mig och Birgitta har gjort att vi helt enkelt inte orkar med allt det där vi gjorde själva, också under våra mest jobbintensiva år, dessutom med små barn i dagis- och skolåldrarna.

Jag tycker fortfarande att rutavdraget är felkonstruerat, men det är det som står till buds för två 75-åringar, som ogärna vill sälja det älskade sommarhuset med jättestor trädgård, vilka båda fordrar fysiska insatser som ingendera av dem längre orkar med. Alltså lejer vi hjälp med det tyngsta trädgårdsarbetet: grävning av land, gräsklippning (vår kuperade tomt med träd och buskar är på drygt 2.000 kvadratmeter) och liknande – just nu har Birgitta fått hjälp med att rensa och luckra sin stora kryddgård.

Och i morse kom en städpatrull, fyra kvinnor från Tierp – det handlar om ett litet familjeföretag i städbranschen. Tre av dem har varit här förr, så de vet vad som ska göras, och det går undan och blir fint och rent. Alla fönstren är putsade, golven torkade, möblerna dammtorkade, mattorna har varit ute på vädring.

Det här betyder naturligtvis inte att vi har slutat att göra saker själva. Vi går till Konsum och handlar och vi lagar mat och diskar, och Eva-Lotta från Eds trädgård i Östhammar var här här om dagen med en massa plantor som Birgitta hade beställt per telefon, så de senaste dagarna har hon – Birgitta alltså – steg för steg, i den takt hon orkar, planterat de här växterna runt om i trädgården.

Men den här inhyrda hjälpen med det allra tyngsta i trädgården och i huset gör, att vi ännu några år kan fortsätta att njuta av att under sommarhalvåret bo i den lustgård vi med vår egen möda och svett skapade under de år då vi fortfarande var unga och starka.

Estniska Centerpartiet läcker medlemmar

Den estniska nyhetsbyrån Delfi rapporterar att det krisande Keskerakonds (Centerpartiets) länsorganisation i Võrumaa i sydöstra Estland vid sitt senaste styrelsemöte hade att ta ställning till utträdesanmälningar från 51 av sammanlagt cirka 700 medlemmar. Det handlar om medlemmar som är missnöjda med Edgar Savisaars toppstyrning av partiet.

Märkligt nog är det bara en handfull av dessa som har fått sin utträdesansökan beviljad. En representant för partiorganisationen förklarar detta med att det ska ha funnits tveksamhet om huruvida en av utträdesanmälningarna var äkta, men det handlar nog mest om att fördröja ett medlemsras.

I Võrumaa, liksom på annat håll, samlas nu excenterpartister i den lösa, utanför partiet stående oppositionsgruppering som har bildats av avhopparna i Riigikogu, Riksdagen. Uppenbarligen vill de oppositionella inte ge upp hoppet om sitt gamla parti och bekräfta detta med att gå över till något annat.

Samtidigt bekräftas ändå att Sotsiaaldemokraatlik erakond, Socialdemokraterna, nu går framåt i de rysstäta områdena i Tallinn och nordöstra Estland, tidigare Centerpartiets kärnområden. På Socialdemokraternas hemsida finns ett färskt pressmeddelande om att partiet har lyckats bilda en avdelning också i Sillamäe. Den här organisationen återfinns, liksom de också relativt nyligen bildade avdelningarna i Varvara, Kiviõli och Kohtla-Järve, alla i nordöstra Estland.

En hitchcocksk agenthisoria

I den DVD-utgåva jag har av Alfred Hitchcocks ”Secret Agent” (1936) kallas den på svenska för ”Hemlig agent”, men den är tidigare känd här i Sverige som ”Spioner i hälarna”.

Dess manus bygger på två olika verk av W Somerset Maugham, en roman och en pjäs, och möjligen är det det som avspeglas i filmens, för att vara en skapelse av Hitchcock, aningen röriga handling.

Upptakten känns hur som helst hitchcockskt lovande. John Gielgud spelar rollen av en brittisk officer (också författare), Richard Ashenden, som återvänder hem under första världskriget, bara för att finna att han är dödförklarad. Ungefär som en modernare James Bond möts han av en chef, R (Charles Carson), som ger honom ett nytt uppdrag: Försedd med en ny identitet, som ska dölja hans uppdrag och vem han är, ska han bege sig till Schweiz för att identifiera och oskadliggöra en för England farlig men för britterna okänd tysk agent.

När han kommer fram till sitt mål, ett schweiziskt skidhotell, händer det helt oväntade saker av den typ som Hitchcock älskade att roa och kittla oss med: I receptionen meddelar portieren att hans hustru redan befinner sig i deras svit. Ashenden som inte har någon fru tappar för den skull inte koncepterna utan går upp och hittar där ”hustrun”, den givetvis attraktiva Elsa, spelad av Madeleine Carroll – så småningom visar det sig att även hon faktiskt är brittisk agent, av R utsänd att bistå honom och funka som camouflage.

Och inte nog med det: Ashenden har också av R försetts med ytterligare en medhjälpare, den smått galne (även i damer) general Pompillo Montezuma de la Pilla de Conde de Lobo (Peter Lorre), även kallad Den hårlöse mexikanen. Den här mexikanen får visserligen en roll i den fortsatta handlingen, men figuren med alla sina överdrivet komiska sidor stör faktsikt den dramatiska balansen i filmen.

Sen gäller det alltså för det här gänget att identifiera den farlige tyske agenten och identifiera honom. Misstankarna faller först på en engelsman, gift med en tyska, och Ashenden och mexikanen lockar ut honom på en utflykt för att få möjlighet att ta honom av daga. Ashenden faller dock – helt korrekt – i tvivel om att de har hittat rätt man, och till de mycket hitchcockska chockeffekterna hör sen hur han – men inte vi – genom en kikare ser hur mexikanen dödar den oskyldige.

Den verklige tyske agenten är i stället amerikanen Robert Marvin, i själva verket tysken baron Stecker (Robert Young). Han har hela tiden funnits nära de brittiska agenterna, också lagt an på den blonda sköna Elsa.

Filmen innehåller ytterligare handlingsturer men slutar på ett tåg medelst vilket den tyske agenten är på väg mot Turkiet för att där smida nya ränker mot britterna. De brittiska agenterna är dock med på samma tåg, och för att göra en alltför snårig historia kort: Tåget bombas av brittiskt stridsflyg, Stecker såras men hinner innan han dör sjuta mexikanen som också dör. Ashenden och Elsa klarar sig och får möjligen så småningom varann.

En helt underbar barnbok

Två av mina favoriter, Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild), har tillsammans gjort den helt underbara bilderboken ”Älskade lilla gris” (på nytt utgiven av En bok för alla 2012 – En bok för alla har tidigare gett ut den 2004; i original kom den på Bonniers 1982). Det här är en bok, värd att i generation efter generation hitta nya läsare.

Boken börjar med att en sugga får inte mindre än tretton griskultingar. Men hon har ju bara tolv spenar – så det blir en kulting över! Bonden, en föga ömsint fläskproducent, konstaterar kallt, att då får man väl slå ihjäl honom.

Men det tycker pojken och flickan som tillsammans med sin pappa är på besök i ”grisfabriken” är hemskt, så de ropar samhfällt ”STOPP!” och ”Kan inte vi få ta hand om honom?”.

Det går grisuppfödaren genast med på och efter lite betänketid också barnens pappa. Så de får med sig lilla Pellen hem.

Av det här blir det en både rar och besvärlig historia, med matning och blöja och pyjamas på den lilla grisen. Men grisar växer ju, särskilt om de blir så ompysslade som den här. Ett slag är man inne på att lämna tillbaka honom till grisbonden – men då blir han ju slaktad. Så grisen får fortsätta att bo kvar hemma hos sin värdfamilj tills han till slut knappt längre ryms i badkaret.

När pappan i familjen ett slag har övervägt att döda grisen med en hammare men hejdat sig i sista minuten, bestämmer sig grisen för att rymma.

Så vår vän Pellen tar sig ut ur stan och hamnar ute på landet, en för honom vild och till att börja med ganska skrämmande miljö. Men i en ödeträdgård hittar han äpplen att äta, och det han hittar i ett potatisland är heller inte att förakta. Han vadar i bäckar och simmar i sjöar. Så här kan livet alltså också vara för en gris.

När han till slut hittas av de två barnen och deras pappa och de vill ha honom tillbaka, vill han inte längre återbördas till människornas värld. Barnen försöker locka honom tillbaka med en nysydd och större luva à la nattmössa, men iförd den vandrar han i väg bort mot sin potatisåker och sin härliga sjö.

Sånt här händer väl inte så många grisar i verkligheten, men det här är ju en saga.

För barn om djuren och deras barn

Siv Widerbergs antologi för En bok för alla ”Barnens lilla djurbok” (2012) ger fin orientering om vår egen fauna för mindre barn. Widerberg har alltså valt bort djur som främst finns i andra länder, likaså sagodjur som drakar och förmänskligade djur à la Walt Disney. Dock finns här bilder av renar och renkalvar, som väl flertalet svenska barn aldrig kommer i kontakt med, men det ska verkligen inte ses som en anmärkning.

De mycket korta texterna – en del av dem klassiker, andra hämtade ur nutida barnböcker, ytterligare andra skrivna för den här boken – är inte främst lagda på information. Det är främst bilderna som talar. Och de har ambitionen att visa hur djuren och deras ungar ser ut.

Det främsta exemplet här på klassiska djurbilder är Elsa Beskows läseboksbild av den lille pojken som med skrajsen min inför en daggmask på gången tar sin mor i kjolarna och utropar ”Mor. Orm!”. Beskows ”Sagan om den lilla gumman” med sin katt och sin ko har också tagit med, men jag begriper inte varför den här har illustrerats inte av Beskow utan av Kaj Beckman – jag gillar annars Kaj Beckman, så det är inte det.

Den här reaktionen handlar inte om traditionalism. Jag tycker till exempel att Susanne Hassellöfs illustration, som jag aldrig tidigare har sett, till Astrid Lindgrens och Georg Riedels sommarsång ”Sommaren är min”, med sina fåglar och fjärilar är fantastiskt vacker och finner Lars Rudebjers dubbelteckning med texterna ”Fladdermusen kan sova upp och ned” och ”Det kan inte jag” busrolig. Ytterligare en mycket fascinerande bild har Mati Lepp åstadkommit till Halfdan Rasmussens ”Maskarna har inga ögon”.

Allt är väl inte guld i den här antologin, men den innehåller verkligen mycket som små nyfikna ögon kan titta på och få förklarat med pappas eller mammas hjälp.

På Mors dag

Plockade blommor till min mamma gjorde jag då och då när jag var pojke, även som tonåring, vilket var ovanligare. Jag hade en blomplockningsrunda från Juniskär där jag bodde, över Juni och till Nyland. Jag visste precis i vilka dikesrenar och hagar man kunde hitta det ena eller det andra slaget av blommor.

Tidigt i morse, långt innan Birgitta hade vaknat, var jag ute på tomten och plockade en morsdagsbukett åt henne: förgätmigej, gullvivor, midsommarblomster och liljekonvaljer, de senare än så länge bara i knopp. Dem ställde jag på köksbordet i ett grönt gotländskt glas.

Det stora företaget varje morsdagsmorgon är att göra en smörgåstårta. Jag använde bland annat fullkornsbröd, potatisssallad, tre sorters köttpålägg, en mix av gräddfil och lättmajonnäs, räkost, skinkost, creme cheese med vitlök och örter, isbergssallad, skivor av tomat och rädisor, bostongurka, gul och grön paprika och persilja. Det blev som vanligt en så väldig skapelse, att den räcker till tre måltider.

Jag bryggde kaffe och dukade, och sen väckte jag mor i huset och överlämnade presenter: ett par DVD-filmer och en hel bunt böcker, både deckare och Göran Rosenbergs prisade senaste bok.

Matti, numera med en nybliven mor i sitt eget hem, ringde också sin mamma, och Kerstin har hyllat samma mamma med en rad barndomsbilder på sin blogg – här.

Bland berber och väldigt många svenskar

Sverige vann alltså Eurovision Song Contest 2012 med ”Euphoria”, och även om den och Loreen inte från början var någon riktig favorit hos mig, har låten växt med antalet lyssningar – nu sitter den där i schlagerminnet.

Det vore mig – själv född i Estland och fortfarande estnisktalande – fjärran att beklaga att Loreen, egentligen Lorine Talhouni, född i Sverige av föräldrar som är berber från Marocko, fick företräda Sverige. På sitt sätt är hon en spegling av dagens värld.

Däremot är jag inte lika glad över att det svenska bidraget liksom flertalet andra sjöngs på engelska. Till och med mina favoriter från Udmurt, de som representerade Ryssland, växlade mellan udmurtiska och engelska.

Och ännu mer tveksam blir jag, när jag inser att inte mindre än ytterligare nio tävlingsbidrag var skrivna av svenskar eller hade någon svensk bland upphovsmännen (placering inom parentes): Azerbajdzjan (4), Cypern (16), Grekland (17), Irland (19), Italien (9), Malta (21), Norge (26), Spanien (10) och Storbritannien (25). Jag räknar då inte med Finland, vars bidrag sjöngs på svenska – svenskan är ju ett minoritetsspråk i Finland.

Jag känner till alla motargumenten mot mina invändningar ovan. Men är inte lilla Estlands ganska hyfsade sjätteplacering i tävlingen med ”Kuula”, sjungen på estniska av en estnisk sångare, Ott Lepland, ett bevis på att även små länder med ett för de flesta TV-tittarna helt okänt språk faktiskt kan ha en chans i ett sådant här sammanhang? Medan Storbritannien, där folk verkligen talar engelska, och Engelbert Humperdinck, som sedan länge är känd utanför sitt land, bara lyckades komma på 25e plats med ”Love Will Set You Free”?

Melodikrysset nummer 21 2012

Under några dagar rådde det sommarvärme i Öregrund; man kunde gå ut i skjortärmarna utan att frysa. I går var jag runt i trädgården och plockade in blommor: en bukett med röda och gula tulpaner plus körsbärsblom, en med blå- och rosalila tulpaner och syrenkvistar i knopp (som nu håller på att slå ut) och så en med rosa och vita tulpaner plus äppelblom och ett par kvistar vit syren, som snart kommer att slå ut i rumsvärmen.

I går kväll kom ett stilla regn, som trädgården förvisso behöver men som stänkte ner den nästan torra tvätten ute på strecken. Men i morse när jag gick ner till brevlådan för att hämta tidningarna hade tvätten åter hunnit torka, eftersom det var lite blåst – plattorna på gången ner till grinden och brevlådan var vitprickiga av nedfallen körsbärs- och krikonblom. Men nu är det åter mycket kallare i luften.

Dagens melodikryss beredde mig inga större svårigheter. Det enda jag inte kunde placera med detsamma var ABBA-låten ”Dum Dum Diddle”, som vi i dag hörde i en brasiliansk version, alltså på portugisiska.

Europe hör inte till det jag brukar lyssna på, men deras ”The Final Countdown” har jag hört förut, och det instrument som efterlystes var synt.

Som vanligt repriserade Anders Eldeman en del låtar som har varit med tidigare.

Fast förra gången hörde vi ”Flickor bak i bilen” på svenska med Siw Malmkvist, och vi som kan den svenska titeln och texten vet ju, att flickorna inte sitter i något framsäte.

En annan flicka, Fia Jansson, har också varit med förr, i dubbel bemärkelse. I dag hörde vi den visserligen på spanska, men på svenska inleds texten så här: ”Känner du Fia Jansson som bor uppå Söder”.

Och även Ulf Peder Olrogs ”Se Sundbyberg och sedan dö” har vi hört förut i krysset. Men i dag var det varken Sundbyberg eller Södertälje utan Neapel som efterfrågades ur texten.

Också ”As Time Goes By” har varit med tidigare, dock aldrig som i dag med Jimmy Durante.

Den har vi ju annars hört med Frank Sinatra, men Sinatra nämndes i dag i samband med ”Fly Me to the Moon”, den som skulle leda oss till det sökta ordet flyger.

Flög gjorde ju också Plåt-Niklas, en skapelse av Thomas Funck och kompis till Kalle Stropp och Grodan Boll. Plåt-Niklas var en robot, därav hans namn.

Därmed är vi inne på ämnet barnkultur, en genre som vi i dagens kryss också hittade två disneylåtar i:

Ur Disney’s fina filmatisering av ”Snövit” hörde vi ”En dag är prinsen här”.

Och ur hans ”Aristocats” spelades ”Everybody Wants To Be a Cat”, på svenska ”Alla snubbar vill ju vara katt”.

Jag märker att jag, oplanerat, har skjutit på att redovisa svaren på dagens två melodifestivalanknutna frågor.

Tolka det som ni vill, men de två låtar som spelades var ”Salt and Pepper” med Marie Serneholt och ”Amazing” med Danny Saucedo.

För min del tror jag inte att någon av dem kommer att bli ihågkommen så länge som Carl Michael Bellman, inte heller att deras melodifestivalbidrag kommer att få ett så långt liv som ”Glimmande nymf”, Fredmans epistel numero 72, ej heller att någon framtida Fred Åkerström kommer att tolka dem.

I morgon bitti ska jag stiga upp och ute i trädgården, dagen till ära, plocka ytterligare en bukett till min egen glimmande nymf.

* * *

Har du hamnat här i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Eurovisionsschlagerkarusellen, andra varvet

Sverige, företrätt av den Ronja Rövardotter-liknande Loreen, lyckades alltså ta sig vidare med ”Euphoria” i den andra semifinalen i Eurovision Song Contest. Själv tycker jag dock fortfarande att de ryska – eller egentligen udmurtiska – gummorna Buranovskije babusjki var vassare med ”Party for Everybody” i den förra omgången.

Det har hittills gått hyggligt för finnougrierna i årets tävling. I den första semifinalen gick, utöver alltså Utmurt, även Ungern vidare med discolåten ”Sound of Our Hearts”, men Finland åkte ur – fast Pernilla Karlsson sjöng förstås sin ”När jag blundar” på svenska. I den andra semifinalen tog sig mitt gamla hemland Estland vidare med ”Kuula” (= Lyssna, Hör), framförd av Ott Lepland. En hyfsat snygg låt enligt min mening men ändå ingen vinnare.

Också i det här heatet förekom det fullt upp av både sceniska och musikaliska hemskheter, från den holländska countryindianen till Bulgariens ljusspel.

Varför Litauens blindbock gick vidare medan Portugals låt med sina fadotoner slogs ut övergår mitt förstånd.

Eurovisionsschlagerkarusellen, första varvet

Jo, jag hann se den första semifinalen i Eurovision Song Contest också.

Mycket är som vanligt slentrianmässigt och likgiltigt, somligt – till exempel Lettlands bidrag – så pinsamt dåligt att man kommer att minnas det av den anledningen.

Själv tyckte jag att det ryska bidraget, ”Party for Everybody”, med Buranovskije babuskij skilde ut sig genom att vara enastående bra. Och jag tyckte att det var glädjande att ett par bidrag med folkmusikelement, Greklands ”Aphrodisiac” med Eleftheria Eleftheriou och även Rumäniens ”Zaleilah” med Mandinga, gick vidare i tävlingen.