Estland: Välmeriterad och respekterad socialdemokrat kandiderar till presidentposten
31 maj 2016 21:45 | Politik | Kommentering avstängdNu anmäler sig flera till kampen om presidentposten i Estland.
En ny kandidat är talmannen i Riigikogu (Riksdagen) Eiki Nestor. en post han har innehaft sedan 2014. Som talman är han brett respekterad, och han valdes 2015 om till den här posten. Han är född den 27 april 1953 och är således 63 år gammal.
Han har facklig bakgrund i Transport, vars ordförande han har varit, och har varit politiskt aktiv sedan 1992, då han blev invald i Riigikogu. Han har från 1994 och sen under hela sin politiskt aktiva tid varit socialdemokrat och var partiordförande 1995-1996. Han har också innehaft ministerposter, först utan portfölj, därefter varit socialminister 1999-2002 och regionalminister 1994-1995.
Jag har känt Nestor ända sen min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, och när jag senare under pensionsåren guidade en S-studiecirkel från Uppsala i Tallinn, var Nestor vänlig nog att ta emot oss för en frågestund/ett samtal i Riigikogu. Jag tolkade de svenska deltagarnas frågor till estniska och Nestors svar, men han visade sig då förstå svenska hyggligt väl – som så många andra ester hade han gjort upprepade besök hos landsmän/flyktingar i Sverige.
Nämnas bör att även den nu avgående presidenten, Toomas Hendrik Ilves, har varit socialdemokratisk partiordförande.
Finländska statliga spritjätten Altia i irländskt samarbete
31 maj 2016 15:48 | Mat & dryck | Kommentering avstängdDen finländska spritjätten Altia har egen verksamhet också i Sverige, Norge, Danmark, Estland och Lettland. Bland annat efter förvärv av en rad dryckesmärken, som ursprungligen hörde hemma i det tidigare statliga men sen försålda och spridda Vin & Sprit, har Altia blivit det ledande företaget på sitt område i Norden och Baltikum.
Flera av Altias dotterbolag, till exempel de svenska Philipson Söderberg respektive Bibendum, är framgångsrika agenturer och säljkanaler för mängder av kända sprit- och vinmärken.
Philipson Söderberg började till exempel att i januari i år sälja fyra sorter av den irländska whiskeyn The Irishman plus likaledes irländska Writer’s Tears, tillverkade av The Walsh Whiskey Destillery.
Det verkar ha gått bra, för tillverkaren har nu slutit ett säljavtal med Altia omfattande hela Norden. Och då kan man väl gissa att andra produkter i det irländska destilleriets tillverkning, till exempel Hot Irishman Irish Coffee och The Irishman Irish Cream, snart dyker upp på det svenska Systembolaget.
Altia är stort inom whisky- och whiskeysortimentet redan tidigare, både genom det långvariga samarbetet med amerikanska Brown Forman (Jack Daniels) och genom att ha rätten till en rad populära sorter (Seven Oaks, Lord Calvert, Black Velvet med flera).
Nu sluter Altia avtal med The Walsh Whiskey Destillery om att det irländska företaget ska ta över produktionen av whiskyn The Latitude 55°, skapad av svensken Folke Andersson, mannen som också skapade till exempel Black Ribbon och har vidareutvecklat Grönstedts cognac.
Det här borde borga för att Altia får fortsätta sälja sin irländska samarbetspartners spritmärken.
Cider med Rosie som TV-film
30 maj 2016 17:17 | Film, Prosa & lyrik | Kommentering avstängdDen brittiske författaren Laurie Lee gav 1959 ut en självbiografisk roman med titeln ”Cider with Rosie”. Den gavs 1961 ut på svenska, på Bo Cavefors förlag och i översättning av Pelle Fritz-Crone och kallades då för ”Cider med Rosie”. Själv läste jag den när den 1970 gavs ut i pocket i samma förlags BOC-serien. Jag tyckte då att den var en utomordentlig roman och minns den fortfarande som sådan.
Nyligen visade Sveriges Television den senaste filmversionen av den, gjord 2015 av BBC One. Den är naturligtvis inte helt identisk med boken, men handling, miljö och agerande är desamma. Manusförfattare är Ben Vanstone, men han följer förstås hyggligt handlingen i bokoriginalet av Laurie Lee. Och regissören, Philippa Lowthorpe, har gjort ett på det hela taget mycket bra jobb.
Ett av problemen de som har gjort filmen har ställts inför är att Lees historia utspelas i olika tidsepoker, vilket förstås kräver, att de huvudagerande spelas av olika skådespelare i adekvat ålder. Laurie Lee själv, även med smeknamnet Loll, spelas sålunda av Georgie Smith och Archie Cox. Isabella Polkinghorne spelar Jo som ung och Maya Garber spelar henne som tonåring. Och titelns Rosie spelas av Libby Easton respektive Ruby Ashbourne Serkis. Det är den senare vi, och framför allt Loll, ser bada naken, och det är hon som med hjälp av en flaska cider får Loll att tappa hämningarna och våga sig på sitt livs första samlag (som dock inte visas i bild).
Filmen öppnar med en överlastad hästvagn, på väg med Loll och hans familj, mamma plus tre systrar och fyra bröder (delvis hans halvsyskon) till ett nytt ställe i byn Cotswolds i Slad, Gloucestershire. Det här äger rum mot slutet av första världskriget, och pappan i familjen är inkallad. Tiden markeras också med att barnen och en lite äldre syster ute i skogen hittar en kille som håller sig gömd. Han är desertör och efterlyst, och en av historiens tragedier är att han, när han sen fångas in av militär på skallgång, skiljs från den tjej som har hunnit bli kär i honom.
Annars får vi, steg för steg, lära känna människor och miljö, också skolan barnen går i.
I den familj som står i fokus för berättelsen hoppas modern ideligen men förgäves på besök av barnens pappa, vilka trots löften om motsatsen aldrig blir av. Till slut förstår vi som ser filmen att den här pappan och maken aldrig tänker återvända.
Lugnet och idyllen balanseras också av närvaron av två ständigt grälande gamla damer, Granny Trill och Granny Wallon.
Så småningom slår den nya tidens våg in också över den här lantliga idyllen. Flickorna blir vuxna och gifter sig, den så lockande och företagsamma Rosie dock inte med Loll, som drar vidare i livet.
Söndagskvällens partiledardebatt i TV
30 maj 2016 14:11 | Politik | 11 kommentarerBirgitta och jag såg förstås söndagskvällens partiledardebatt i TV.
Stefan Löfven skötte sig utmärkt, framför allt genom att gång på gång trumma in att det går bra för Sverige och att sysselsättningsgraden ökar. Det var också bra att han gång på gång avvisade de borgerligas krav om att införa mängder av låglönejobb, en ny lönenivå som därefter tämligen säkert skulle komma att permanentas.
Också vänsterledaren Jonas Sjöstedt gjorde ett antal välmotiverade attacker mot de borgerliga, avslöjade vad deras förslag skulle leda till.
Men den på den rödgröna sidan som faktiskt imponerade mest på mig, en gammal inbiten socialdemokrat, var miljöpartiledaren (den ena av två) Isabella Lövin. Hon vacklade inte en sekund om vilken sida i politiken hon hör hemma på, och hon argumenterade lugnt och genomtänkt.
Jimmy Åkesson är ju som han är, men i den här debatten fick han knappast några nya anhängare.
KDs Ebba Busch Thor tävlade med Centerns Annie Lööf om att vara mest synlig och högljudd – båda de här damerna överflyglade där Liberalernas Jan Björklund.
Ändå lyssnade jag hela tiden på dem och analyserade vad de sa.
Moderatledaren Anna Kinberg Batra har jag däremot utomordentligt svårt för. Alls inte bara på grund av hennes budskap, fast naturligtvis också det. Det jag avskyr är hennes sätt att ständigt göra försåtliga avstickare utanför det diskuterade ämnet, saker som hon har gett sig fan på att få sagda oavsett det som för tillfället står på dagordningen.
Tre nya norska opinionsmätningar
30 maj 2016 13:10 | Politik | Kommentering avstängdTre nya opinionsmätningar har publicerats i Norge.
I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:
Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent
Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.
I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.
Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete på den röd-gröna sidan.
I Sentios mätning 27 maj för Dagens Næringsliv fördelar sig partisympatierna så här:
Høyre 23,3 procent (- 0,2 procentenheter sedan förra mätningen i samma serie)
Fremskrittspartiet 17,6 procent (+ 2,9)
Venstre 3,7 procent (- 1,5)
Kristelig Folkeparti 4,4 procent (- 1,7)
Senterpartiet 7,5 procent (+ 0,6)
Arbeiderpartiet 33,8 procent (+ 0,4)
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent (- 0,3)
Rødt 1,1 procent (- 0,6)
Miljøpartiet De Grønne 3,6 procent (+ 1,3)
I den här mätningen befinner sig SV över och MDG och Venstre under spärren.
MMIs mätning för Dagbladet samma dag (27 maj) ger följande bild av opinionsläget:
Høyre 22,6 procent (- 0,5 procentenheter sedan förra mätningen i samma serie)
Fremskrittspartiet 12,6 procent (- 3,2)
Venstre 5,1 procent (+ 0,4)
Kristelig Folkeparti 5,5 procent (- 0,7)
Senterpartiet 6,5 procent (+ 0,5)
Arbeiderpartiet 34,5 procent (+ 2,0)
Sosialistisk Venstreparti 4,5 procent (- 1,4)
Rødt 2,8 procent (+ 0,8)
Miljøpartiet De Grønne 3,7 procent (+ 0,5)
Också här ligger MDG under spärren.
InFacts mätning för Verdens Gang 28 maj visar följande resultat:
Høyre 22,4 procent (+- 0 procentenheter sedan förra mätningen i samma serie)
Fremskrittspartiet 14,2 procent (- 1,3)
Venstre 3,6 procent (- 0,3)
Kristelig Folkeparti 5,3 procent (- 0,2)
Senterpartiet 8,4 procent (+ 1,2)
Arbeiderpartiet 34,0 procent (+ 0,4)
Sosialistisk Venstreparti 4,6 procent (- 0,3)
Rødt 2,0 procent (+ 0,1)
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (- 0,3)
Också i den här mätningen ligger Venstre under spärren. Men ännu mer intressant är det att MDG inte i någon av de här mätningarna klarar spärren. Arbeiderpartiet tycks efter att ha haft ett opinionstapp nu åter ha etablerat sig på en nivå, högre än partiets resultat i senaste valet.
En bukett med liljekonvaljer, gullvivor, trädgårdsklint och midsommarblomster
29 maj 2016 14:00 | Deckare, Mat & dryck, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarerJag var under min skoltid en ganska ovanlig pojke: Jag anlade själv en blomrabatt och företog då och då blomstervandringar till hagar i Juni och Nyland, nära det Juniskär där jag på den tiden bodde. De här vandringarna ledde ofta till buketter av vildblommor, alltid till min mamma på Mors dag.
På den vägen är det fortfarande, även om min mamma är död – numera plockar jag alltid en bukett till våra barns mor, Birgitta. I morse, halv sju, gick jag ut i trädgården i morgonrock och plockade en morsdagsbukett: liljekonvaljer, gullvivor, trädgårdsklint och midsommarblomster.
I går hade jag varit på Coop Konsum här i Öregrund och köpt hem ingredienser till den smörgåstårta jag också serverar till frukost på Mors dag. Det blev en ganska maffig sak, som kommer att räcka till två måltider till: ett par lager fullkornsbröd, en fyllning av gräddfil, majonnäs och pepparrot, rostbiff och rökt skinka, fyra sorters paprika (bland annat en svart), salladsblad, persilja, citron och skivor av tomat. Till det juice och svart, nybryggt kaffe.
Men innan vi åt morsdagsfrukost, uppvaktade jag våra barns mor på sängen.
Som vanligt hade jag införskaffat sommarläsning, uppdelad i två paket.
Det mindre av dem innehöll tre deckare, skrivna av Arnaldur Indriðason, Anna Jansson och Michael Connelly.
Det allmänt skönlitterära paketet innehöll två böcker av Karin Boye och en av vardera Ian McEwan, Harper Lee, Colette, George Orwell och Eva Swedenmark.
Och så gav jag Birgitta en slant att köpa nya blommor med i Eds trädgård i Östhammar. Jag har förstått att det främst blir några nya rosor till den bergsskreva hon har en av sina många rabatter i.
Av barnen har hittills Matti ringt och morsdagsgratulerat sin mamma. Och då passade också Mattis lilla Ella på att gratulera farmor på Mors dag.
Melodikrysset nummer 21 2016
28 maj 2016 12:06 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 9 kommentarerDagens kryss innehöll en del saker som inte riktigt hör hemma i min kunskapssfär, men jag löste det ändå utan större problem.
De för mig svåraste frågorna är ofta knutna till TV-serier, och särskilt såpor ser jag aldrig. Men i dagens avslutande fråga hade jag i båda fallen varannan bokstav, och den sista seriens namn kom jag efter läsaringripande på, ”En värld i krig”. Och sen kom jag så småningom på att det också fanns en annan engelsk TV-serie som hette ”I vår herres hage”.
För egen del ser jag hellre långfilmsklassiker, så till exempel i går kväll såg hustrun och jag i TV Stanley Kubricks ”Ärans väg”.
Men för att fortsätta på TV-linjen: ”Simpsons” har jag faktiskt aldrig sett något enda avsnitt av, men jag har förstås under bläddrande mellan kanalerna halkat in också på den, så jag vet, att huvudfiguren där heter Homer Simpson.
Walt Disney, bland annat ”Djungelboken”, har jag däremot i våra VHS- och DVD-hyllor, så det var inte särskilt svårt att bara med hjälp av begynnelsebokstaven räkna ut, att det som spelades handlade om elefanter. Det vi hörde var ”Överste Hathis marsch”.
Krysset öppnades med Eva Eastwood och ”Han är kung”. Redan där fick jag fundera lite, eftersom Eastwood inte hör till mina personliga favoriter.
Det gör inte Charlotte Perrelli heller, men hennes ”Hero” från Melodifestivalen 2008 kom jag åtminstone i håg.
Det sista gällde faktiskt också Katrina And the Waves, åtminstone deras ”Walking On Sunshine”.
Dolly Parton har jag till och med en del skivor med i min egen skivsamling, och det var heller inte våldsamt svårt att komma på, att den vi också skulle förknippa hennes ”I Will Always Love You” med var Whitney Houston.
Disco är inte riktigt min musik, men jag tycker faktiskt att det svänger bra om Donna Summer i ”Hot Stuff” från 1979.
Bobby Darin minns jag från mina yngre år, och hans ”Things”, senare en ännu större hit med Nancy Sinatra, är en sån där låt som fastnar i melodiminnet.
Och jag gillar också ”Walk On the Wild Side” med Lou Reed.
Leif Anderssons radioprogram med musik från swingepoken var under många år en av mina radiofavoriter, så visst mindes jag signaturen till hans ”Smoke Rings”, som här i krysset av någon anledning ska skrivas ”Smokerings”.
Och så avslutar jag dagens redovisning med Thorstein Bergmans fina ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, i dag spelad av Lars Roos.
Jag har träffat och lyssnat på Thorstein i olika sammanhang, bland annat under en socialdemokratisk partikongress, där han gjorde ett sångprogram. Han har under hela sitt liv verkat inom arbetarrörelsen, till och med varit anställd av ABF, och när arbetarrörelsens sångbok ”Tidens sångbok” försvann, gjorde han på nytt förlag en ny sådan sångbok, ”Den nya tidens sångbok”.
Jag gillar människor som aldrig ger upp.
Jules Verne och H G Wells i serieform
27 maj 2016 18:10 | Barnkultur, Prosa & lyrik, Serier | 1 kommentarJag är född 1937 och lärde mig läsa redan vid tre års ålder, men bokslukare blev jag främst när jag hade lärt mig svenska och under senare delen av 1940-talet och början av 1950-talet gick i den tidens småskola och folkskola.
Jag läste under den där tiden allt jag kom över: barn- och ungdomsböcker men också vuxenböcker som kom i min väg, allt från Fridegård till Dostojevski. Jag läste den tidens detektivmagasin (Alibimagasinet med flera), förstås också deckare, men också kärleksnoveller i Hemmets Veckotidning – senare blev gamla Folket i Bild med sitt mer litterära novell- och följetongsmaterial min speciella tidning, som jag också sålde i stugorna i och runt byn där jag bodde.
Den lilla folkskola jag gick i hade ett litet lånebibliotek, ur vilket jag lånade och läste nästan alla böcker, till och med en rad flickböcker. Bland det jag självklart läste fanns de många barn- och ungdomsklassiker, som ingick i Barnbiblioteket Saga. De var ofta förkortade och åldersanpassade, förstod jag så småningom, men under mina unga år läste jag också mängder av klassiker, som i det stora hela var intakta eller relativt intakta återgivningar av originalen. De anpassningar som på den tiden gjordes i barn- och ungdomsklassikerna hade i vart fall inte som bakgrund de moralistiska strävanden, som har drabbat dagens barn- och ungdomsboksutgivning.
Jag har också ända sedan barnaåren varit en hängiven serieläsare. När första svenska numret av serietidningen ”Illustrerade Klassiker” publicerades 1956, var jag gymnasist på latinlinjen och vid det laget mer intresserad av de riktiga klassikerna, det vill säga bokoriginalen.
När jag sen fick egna barn, började jag, utöver att förse dem med mängder av böcker, också köpa tidens serietidningar åt dem, och eftersom Illustrerade Klassiker utgavs (sammanlagt 228 nummer) fram till och med 1976, fanns den här tidningen bland dem jag köpte hem.
I ursprungslandet, USA, började Classic Comics utges redan 1941. Också där fick man under efterkrigstiden en debatt om att serier var dåliga, våldsförhärligande med mera, och utgivarna av den här serietidningen försökte undkomma den diskussionen dels genom att göra bild och text bättre, dels genom att använda argumentet, att serieversionerna var ett sätt att locka unga läsare att sedan gå vidare till bokoriginalen.
Cobolt förlag har nu påbörjat en återutgivning av Illustrerade Klassiker med Ulf Granberg och Peter Sparring som redaktörer, och värdet av nyutgivningen förhöjs av att två mycket seriekunniga personer, Anders Andersson och Olle Dahllöf, har fått skriva fylliga introduktioner plus kommentarer på olika områden.
Den här nyutgivningen sker i form av volymer med hård pärm, där fyra olika serier med gemensamt tema återges, i nummer 1, ”Fantastiska resor”, två serieversioner av böcker av Jules Verne, två av H G Wells.
Den bakomliggande historia som jag minns bäst av de här är Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” (”Le Tour du monde en quatre-vingt jours”, 1872-1873). Dels har jag läst den flera gånger i olika svenska upplagor. Dels har jag sett Michael Andersons filmatisering från 1956 med David Niven i rollen som Phileas Fogg och Shirley MacLaine som prinsessan Aouda.
Serieversionen, tecknad av Henry C Kiefer, följer hyggligt bokoriginalet, men känns ganska platt jämfört med Vernes bok.
”Resan till jordens medelpunkt” (”Voyage au centre de la terre”) utgav Jules Verne 1864. Den är, liksom ”Jorden runt på 80 dagar”, en äventyrsroman men har inslag av science fiction: Tre personer följer här ett klassiskt spår – på det vulkanrika Ísland finns i en inaktiv vulkan en väg till jordens medelpunkt, och det visar sig, att jorden inte har ett inandöme av glödande lava utan består av olika skikt, där man hittar både märkliga djur och förhistoriska människor. Efter många strapatser slutar det här äventyret på Stromboli.
Den här historien, tecknad av Norman Nodel, är bättre som serie än den andra vernebaserade.
”Världarnas krig” (”The War of the Worlds”, 1898) är en roman av H G Wells. Här är det marsianer som börjar finna sin planet allt mer obeboelig och söker sig nya boplatser på jorden. Den här invasionen ser först ut att vara nerfall av meteoriter, men dessa visar sig innehålla marsianer, som vill erövra jorden och då inte drar sig för att, med hjälp av överlägsna vapen, döda människorna. Men för att göra en lång historia kort: Marsianerna visar sig inte tåla vår bakterieflora.
Lou Camerons serieversion är hyggligt vältecknad.
Nämnas i sammanhanget bör också den radioversion Orson Welles gjorde 1938 och som nästan skrämde slag på hundratusentals amerikaner, som trodde att det var på riktigt.
Senare har också till exempel Steven Spielberg gjort film av ”Världarnas krig”.
Sist i den här volymen ligger samme Lou Camerons serieversion av samme H G Wells’ ”Tidsmaskinen” (”The Time Machine”, 1895). Hjälten/vetenskapsmannen i den här science fiction-artade historien har alltså lyckats konstruera en tidsmaskin, med vars hjälp han kan förflytta sig både framåt och bakåt i tiden – och hux flux har han flugit över 800 000 år framåt i tiden. Han hamnar då bland eloanerna, lite kortare än vi men annars människolika, och blir vänligt mottagen av dessa. Under jorden lever dock morlockerna, ett slags apliknande människor, fientliga och begivna på att äta upp dem som lever ovan jord. Och tro det eller inte: Vår hjälte driver morlockerna på flykt genom att bekämpa dem med eld. Morlockerna går förstås till motanfall, men i sista ögonblicket lyckas han återta och undkomma med sitt rymdskepp. Kvar som minne har han blommor som eloankvinnan Weena gav honom.
Det här är hyggligt berättat men inte lika bra som serieversionen av ”Världarnas krig”
Lite omröring i den högsta grytan
26 maj 2016 16:18 | Politik | Kommentering avstängdJag törs väl säga att jag är ganska väl förtrogen med regeringen och dess arbete, åtminstone som det senare förr var organiserat. Jag är inte bara gift med en före detta miljö- och energiminister; under min mycket långa tid som partifunktionär, bland annat som ansvarig för VUs och partistyrelsens sammanträden, lärde jag personligen känna inte bara partiordförandena, ofta till lika statsministrar, utan också ett stort antal statsråd. Kvar av dessa i den nuvarande regeringen finns fortfarande Margot Wallström, men det finns naturligtvis fler nuvarande statsråd jag, då och senare, har träffat i andra sammanhang, personer som också mycket väl vet vem jag är.
Nu läggs till den här skaran ytterligare en person som jag faktiskt lärde känna under bådas vår anställning på 68an, den socialdemokratiska partiexpedition. Den jag syftar på är förstås Ann Linde, som då var partiets internationella sekreterare. Själv hade jag på den tiden bland annat hand om partiets nordiska och baltiska kontakter, vilket medförde, att vi då och då hade sammanträden för att informera varann om våra respektive arbetsområden.
Själv arbetade jag styvnackat mot partiets nya, EU-vänliga linje, medan Ann stod för den officiella partilinjen, men vi har för den skull aldrig haft några skärmytslingar om vare sig den frågan eller andra kontroversiella frågor.
Det är intressant att notera, att hon hittills har varit statssekreterare åt Anders Ygeman, som i de båda EU-omröstningarna stod på samma nej-sida som jag.
Men nu blir hon alltså EU- och handelsminister.
I sak förstår jag behovet av en sådan, men sedan återstår förstås att se, vad för slags politik det här fögderiet ska stå för. Jag såg Ann Linde i TV oroa sig för ett brittiskt Brexit, men själv skulle jag se ett sådant som en nyttig varning till EU mot att fortsätta på den överstatliga linjen. En omfattande frihandel borde vara det prioriterade målet. I övrigt bör samarbetet vara inriktat på miniminormer på prioriterade områden, med möjlighet för medlemsländerna att för egen del sätta mer ambitiösa mål, som då förstås ibland också kan bli handelshinder.
De två övriga helt nya ministrarna är båda miljöpartister.
Peter Eriksson blir ny bostads- och digitaliseringsminister. Bostadsbyggandet planeras ju på kommunal nivå, så det Eriksson och regeringen kan göra är främst att driva på och ge stöttor genom olika typer av ekonomiska bidrag. Digitalisering har förvisso också ett samband med boende men kan också ses som en kommunikationsfråga. Den här ansvarsfördelningen har således också att göra med frågan om fördelningen av ansvarsområden mellan ministrarna, något av det mest förvirrande i den aktuella regeringsombildningen, vilket jag ska återkomma till.
Peter Eriksson är en slagkraftig och talför politiker, men det finns en sida hos honom – ett slags opålitlighet – som den socialdemokratiske statminstern bör försöka hålla kontinuerlig koll på.
Den tredje helt nya ministern är Karolina Skog, som blir miljöminister, nu också med ansvar för stadsmiljöavtalen – dock avlövas departementet på klimatfrågor, som förs över till ministern för internationellt utvecklingssamarbete, till lika den nya vice statsministern Isabella Lövin. Viktiga miljöfrågor kommer således nu att handläggas av UD.
Det finns intressanta skillnader mellan de här båda damerna. Lövin kan nog ses som relativt vänstersinnad, inte bara för att hon har valt Ordfront som bokförlag. Skog betecknar sig själv som liberal. Fast kanske man inte ska fästa sig så mycket vid det – hon har ju hemma i Malmö samarbetat med Socialdemokraterna.
Flera ärendeplaceringar kommer att göra det svårare för normala väljare att begripa vem i regeringen som egentligen är ansvarig för vad.
Närings- och innovationsminister Mikael Damberg får nu som uttrycklig uppgift att skapa nya jobb för att Sverige ska nå målet om EUs lägsta arbetslöshet 2020.
Samtidigt blir Ylva Johansson både arbetsmarknads- och etableringsminister.
Energiminister Ibrahim Baylan får nu en ny uppgift: Han ska också bli samordningsminister. Det senare förstår jag behovet av. Statsministern med sina relativt många nödvändiga ämbetsresor har naturligtvis då och då stora svårigheter med att hålla koll på vad fackministrarna gör på sina områden och behöver därför en spanare. Fast resultatet kommer ju att vara avhängigt av Baylans överblick och sorteringsförmåga.
Några kommentatorer har sett ett samband mellan Baylans nya uppgift och placering och det faktum att kärnkraftfrågan snart kommer att vara mogen för en slutlig (?) blocköverskridande överenskommelse. Vi får väl se hur det blir med det, inklusive om Miljöpartiet kommer att finnas med på den vagnen. Själv önskar jag att det den här gången blir ett beslut om kärnkraftens slutgiltiga avveckling och att den gamle Metall-mannen, till lika nuvarande statministern inte konstrar med den igen.
Slutligen avvecklas ministern för strategi- och framtidsfrågor Kristina Persson, vilket nog de flesta politiska bedömare tycker är rimligt. En ”framtidskommitté”, vad det nu är, inrättas inom Statsrådsberedningen, och de nordiska frågorna, som Persson också har haft hand om, förs helt logiskt över till UD.
Dagsutflykt som ändade med en bukett bondsyrener
24 maj 2016 22:42 | Film, Handel, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängdJag brukar samla ihop olika ärenden jag måste utföra i Uppsala och då och då göra en ärenderesa in till stan.
När det blev den här gången bestämdes av att jag lyckades få med mig fel rock när jag hade varit på kusinträff (på Birgittas sida) i lördags. Själv hanns jag upp på busstationen innan bussen till Öregrund hade avgått och anlände således rocklös till sommarvistet. Nå, ingen skada skedd till följd av detta; vi har haft sommarvärme.
Min egen rock fanns dock kvar hemma hos Kjell och Görel, värdparet till kusinträffen.
Så jag tog mejlkontakt med Kjell och aviserade så småningom mitt återtagande av rocken till tisdag efter lunch.
I förmiddags tog jag bussen till Uppsala och från busstationen taxi hem till Kjell, som väntade med rocken. Kunde också konstatera att vädret i Öregrund i morse var råkallt, medan det i Uppsala var full sommarvärme.
Sen fortsatte jag till vår lägenhet på Idrottsgatan, närmast för att jag och Birgitta här om kvällen såg en filmatisering av Laurie Lees ”Cider med Rosie”, en bok vi båda uppskattade, när vi läste den i början av 1970-talet. I bokhyllan hittade jag också samme författares ”Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon”, så jag tog med också den till Öregrund.
Sen gjorde jag övriga stadsärenden: var på banken och tog ut mer kontanter (jag är en obotlig kontantkund), lämnade in kemtvätt i Forumgallerian och gjorde genast av med en del av pengarna genom att köpa böcker i Lundeq i samma hus – det är Mors dag plus Annas födelsedag snart, och då kan ni förstå att jag inte kan berätta vad jag köpte.
Därefter var det dags att ta öregrundsbussen tillbaka till sommarvistet. Jag läste till att börja med Aftonbladet, men blev snart störd av en man som klev på bussen vid Gränby centrum. Han betedde sig som om han var otroligt berusad eller möjligen snarare drogad: verkade långa stunder prata i telefon utan att, vad jag kunde se, ha någon telefon, sökte kontakt med framför allt ensamma damer, gick omkring i bussen, stod i gången bredvid sin plats, klagade plötsligt över att han ine kände igen några och tydligen inte ens vägen till Alunda, dit han enligt biljettbeställningen var på väg. Hela resan till Alunda blev ett stycke absurd teater, detta utan att chauffören gjorde det minsta för att ingripa.
Väl hemma i vårt sommarhus möttes jag av Birgitta med en god middag, och på köksbordet stod en stor bukett blommande bondsyrener, årets första.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^