Sommar med Claes Hultling

28 juli 2011 16:13 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Läkaren Claes Hultling krossade 1984 en halskota i samband med dykning. I sitt Sommar-program berättade han om hur det oväntade kan ändra förutsättningarna för ens liv men också om hur han, själv uppenbarligen i besittning av en okuvlig vilja, lyckades komma tillbaka, förvisso inte till det vi betraktar som ett normalt liv men ändå till ett meningsfullt liv, detta trots att han blev förlamad från bröstet och neråt.

Mitt i alltihopa fullföljde han sina giftermålsplaner och lyckades, trots att han inte längre kan ha normala samlag, till och med bli far till en son, som för övrigt medverkade en smula i programmet. Sin okuvliga vilja och envishet har han också brukat till att bilda en stiftelse för att hjälpa andra ryggmärgsskadade.

För det senare ändamålet lyckades han få ekonomiskt stöd från Jan Stenbeck, men trots detta och trots att han alltså opererar vid sidan om den landstingsdrivna vården, präglades hans berättelse inte av någon motsatsställning till den skattefinansierade, gemensamma sektorn, den som annars fortfarande dominerar vården.

Det var lite av Evert TaubesSå länge skutan kan gå” över det här programmet.

Jag gillade hans musikval med en hel del jazz, inte minst Dave Brubecks klassiska ”Take Five”, men även klassisk musik. Och så det faktum att han spelade politiskt radikala sånger, till exempel ”Vem kan man lita på?” med Hoola Bandoola Band, och så den här Tom Lehrer-klassikern, som jag köpte när den var ny och nämnde i en text om Lehrer i Innerspalten, en dåtida institution på Aftonbladets kultursidor:

Who’s Next?

Text och musik: Tom Lehrer

One of the big news items of the past year concerned the fact that China, which we called ”Red China,” exploded a nuclear bomb, which we called a device. Then Indonesia announced that it was going to have one soon, and proliferation became the word of the day. Here’s a song about that:

First we got the bomb, and that was good,
‘Cause we love peace and motherhood.
Then Russia got the bomb, but that’s okay,
‘Cause the balance of power’s maintained that way.
Who’s next?

France got the bomb, but don’t you grieve,
‘Cause they’re on our side (I believe).
China got the bomb, but have no fears,
They can’t wipe us out for at least five years.
Who’s next?

Then Indonesia claimed that they
Were gonna get one any day.
South Africa wants two, that’s right:
One for the black and one for the white.
Who’s next?

Egypt’s gonna get one too,
Just to use on you know who.
So Israel’s getting tense.
Wants one in self defense.
”The Lord’s our shepherd,” says the psalm,
But just in case, we better get a bomb.
Who’s next?

Luxembourg is next to go,
And (who knows?) maybe Monaco.
We’ll try to stay serene and calm
When Alabama gets the bomb.
Who’s next?
Who’s next?
Who’s next?
Who’s next?

Sången förekom utsprungligen i en amerikansk TV-show i början av 1960-talet och fanns sen med på Tom Lehrers live-LP ”That Was the Year That Was” (Reprise RS-6179, 1965, på CD 1990). Texten publicerades i ”Tom Lehrer’s Second Song Book” (Elet Books, 1968).

Många av Tom Lehrers texter, bland dem den här (på svenska ”Vem se’n”) översattes till svenska av Per-Anders Boquist och sjöngs in av Lars Ekborg på LPn ”Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld” (Amigo AMLP 803, 1967, på CD 2002).

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^