”Sverige ska vara ett jämlikt land”

31 augusti 2010 17:35 | Politik | 30 kommentarer

Det gläder en gammal sekreterare i Socialdemokraternas och LOs gemensamma jämlikhetsgrupp runt decennieskiftet 1960- och 1970-tal, att den allra första meningen i det i dag publicerade röd-gröna valmanifestet lyder: ”Sverige ska vara ett jämlikt land”.

Strävan efter ökad jämlikhet i samhället har ju i den socialdemokratiska agitationen under de senaste årtiondena inte spelat samma roll som under till exempel Palme-epoken, och därför var det extra uppmuntrande att höra Mona Sahlin redan tidigt under dagens presskonferens ta upp just jämlikhetstemat. För det är helt nödvändigt, om det ska finnas några möjligheter att vända den opinionsvind, som speglas i opinionsundersökningarna, inte minst den som publiceras i dagens Aftonbladet. Nu gäller det att entusiasmera de många presumtiva socialdemokrater, som i misströstan om sitt eget partis vilja har lagt sig på sofflocket, att gå och rösta, också att öka partiets andel av rösterna i ett antal nyckelgrupper, där vi borde ha en hygglig potential.

För de många unga arbetslösa borde valet vara lätt: De rödgröna lovar 100.000 fler jobb, praktikmöjligheter och utbildningsplatser. Ungdomsavdrag, som innebär att arbetsgivaravgiften lyfts bort, borde hjälpa fler unga in på arbetsmarknaden, och sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag borde ge effekter på hela arbetsmarknaden – till det kommer sektoriellt sänkt restaurangmoms. Fler ska anställas inom skola (bland annat genom mindre klasser), vård och omsorg.

Också de som studerar får förbättringar, dels fler utbildningsplatser, dels höjt studiestöd.

Mer personal ska det bli också inom barnomsorgen. Det här vallöftet, max fem barn per anställd – plus löftet om sänkt maxtaxa – välkomnas säkert av barnfamiljerna, inte minst kvinnorna som historiskt har visat sig mer benägna än männen att rösta vänster.

Utanförskapet i samhället angrips bland annat genom vallöften om färre socialbidragstagare – underhållsstödet höjs, bostadsbidragen till ensamstående likaså, liksom den tillfälliga föräldrapenningen. I samma jämlikhetsanda utlovas höjt tak i sjukförsäkringen och en sjukförsäkring utan stupstock. När det gäller arbetslöshetsförsäkringen utlovas att minst 80 procent av de försäkrade ska få ut 80 procents ersättning.

Bostadsbyggandet ska ökas, en åtgärd som har både en social och en sysselsättningsmässig sida.

Den fria etableringsrätten inom vården rivs upp – vården ska styras till dem som bäst behöver den.

När det gäller pensionerna, skiljer sig de rödgrönas förslag rent principiellt från regeringens: Målet är att skatteklyftan mellan löntagare och pensionärer helt ska slopas.

Det rödgröna valmanifestet innehåller också satsningar på kultur: Maxtaxa ska införas för elever i kultur- och musikklasser och fri entré åter tillämpas på museerna.

Miljösatsningarna, som också de har en sysselsättningsmässig sida, utgör verkligen kraftfulla svar på miljöhoten. ROT-avdraget (som alltså blir kvar) kompletteras med ett klimatavdrag, avsett att stimulera till ombyggnader som syftar till lägre energianvändning. Investeringar görs också i förbättringar av järnvägsnätet.

Jag noterar vidare med tillfredsställelse att det i valmanifestet slås fast att Sverige inte ska vara medlem i Nato utan även fortsättningsvis alliansfritt.

Märk väl att de röd-gröna inte ställer ut några oansvariga löften utan kostnadstäckning. De röd-gröna rör sig inom i princip samma budgetram som högerregeringen – men man har, i jämlikhetens och den sociala solidaritetens tecken, använt regeringens felriktade skattesänkningar till att betala välbehövliga välfärdsreformer och stöd till utsatta grupper i vårt under den här regeringsperioden allt mer socialt sönderfallande samhälle.

* * *

Hela den röd-gröna valplattformen finns publicerad på Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets hemsidor. I den fullständiga texten finns både utförligare motiveringar och fler konkreta förslag än de jag har återgett ovan.

Per Brunvand om Basse Lindeman och om Enn Kokk

30 augusti 2010 18:36 | Politik | 6 kommentarer

Per Brunvand heter en norsk journalist, senare diplomat, som jag råkade i mycket unga, i bådas våra fall socialdemokratiska studentår. Senare korsades våra vägar igen, under den period då jag arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen med Norden och Baltikum som arbetsfält. När berättelsen nedan tar sin början, var Brunvand norsk ambassadör i Finland. Men större delen av sitt liv hade han varit journalist, en bana som han krönte som chefredaktör för Arbeiderbladet i Oslo 1975-1991.

Ur hans bok ”Mitt land, mitt land. Om Finland og finnene” (Pedagogisk Psykologisk Forlag as, 2008) har jag fått hans tillstånd att återge två avsnitt. Dels det som börjar med att han, Basse Lindeman (en man jag lärde känna under mina besök på Åland) och jag sitter och dricker whisky på ett hotellrum i Borgå, där de finlandssvenska socialdemokraterna har sitt årsmöte, och ger sedan en fantastisk bild av en nu död väns liv. Dels ett kort från det nordiska socialdemokratiska studentmöte som Per och jag båda deltog i 1960.

Per skriver i medföljande mejl: Hvis noen er interessert kan den lettes bestilles på e-post: ppfpost@ppfas.no. Boken kostar 150 norska kronor plus frakt.

Som smakprov får ni en norsk språkövning:

Basses historie – en finsk skjebne

Torsdag 14. september 2006 kom det bud fra Finland: Basse døde i dag. Han ble 85 år gammel. Et fint menneske og en stor finne gikk over i historien denne dagen.

Meldingen fikk tankene mine til å gå tilbake til en fin høstdag i september 1992. Jeg sitter på et hotellrom på Borgå Hotell og prater med min gamle venn Lars Sebastian Lindeman. Jeg har kjent ham siden han kom til Oslo som finsk ambassadør i 1976. Som nesten alle finlandssvensker har også han et kjælenavn. Blant venner heter han bare Basse. Sammen med oss sitter Enn Kokk, som er knyttet til det svenske sosialdemokratiske partiets internasjonale avdeling. Rammen om vår samtale denne lørdag ettermiddag er årsmøtet i Finlands Svenska Arbetarförbundets, det vil si den finlandssvenske avdelingen av det sosialdemokratiske partiet. Vi er kommet sammen på hotellrommet for å ta en prat før vi skal delta på årsmøtefesten. Vi har whisky i glassene.

Det som sitter sterkest igjen i minnet etter denne sammenkomsten, er Basses beretning om sin barndom. Hans mor var fra Åland, mens faren var russisk marineoffiser, først i tsarens flåte og senere i Sovjetunionens flåte. I tsarens marine var det bare adelsmenn som kunne være offiserer. Basse er derfor av russisk adelsslekt. Faren var baron. Etter revolusjonen i 1917, var bolsjevikene på grunn av mangel på annen kompetanse, avhengig av å besette også den røde marinen med russisk adel. Basses far var først knyttet til Sovjetunionens baltiske flåte og deretter til Svartehavsflåten, der han bl.a. tjenestegjorde under 2. verdenskrig.

Basse ble født på Karelske neset i byen Viborg i 1920. Byen var den gang Finlands nest største by. Etter oppgjøret med Sovjetunionen i 1944 falt store deler av Karelen, Viborg inkludert, på russiske hender. Basses far ble nektet opphold i Finland i 1922 og flyttet da tilbake til sin hjemby, St. Petersburg. Foreldrene skilte seg i 1924. Basse forklarer det litt sarkastisk med at ikke tålte moren den ortodokse troen – og ikke tålte hun russere heller. Under ingen omstendigheter kunne hun tenke seg at hun og barna skulle flytte til St. Petersburg og bosette seg i Sovjetunionen. Selv om det må være et fjernt barndomsminne, forteller Basse at han husker han var sammen med sin mor for å besøke faren og slektninger i St. Petersburg. Med seg hadde de tobakk, som var mangelvare på østsiden av grensen til Sovjet. De tok toget fra Helsingfors til St. Petersburg. De besøkte bl.a. hans farfar, som også var adelsmann og hadde yrkesbakgrunn også han fra tsarens marine. Basse husker at han og moren måtte gå ned i kjelleren for å treffe bestefaren og gi ham tobakk. Da bolsjevikene hadde gjennomført revolusjonen i 1917 og opprettet Sovjetunionen, ble bestefaren så opprørt at han flyttet ned i kjelleren til huset der han bodde og bestemte seg for ikke å komme opp igjen før de røde bolsjevikene var fjernet fra makten. Han ble i kjelleren livet ut. Hvordan det gikk med faren i årene etter 2. verdenskrig vet ikke Basse, bortsett fra at han døde i 1954. Etter Sovjetunionens oppløsning, har han flere ganger vært i Russland og forsøkt å finne farens grav. Det har vært forgjeves.

Denne lørdag ettermiddag i Borgå sluttet Basse fortellingen omtrent her. Men historien går videre. Og den fikk jeg senere.

Da moren ble alene i Finland med barna etter skillsmissen, ble det ganske snart klart at det var en oppgave hun ikke maktet. For Basses vedkommende ble konsekvensen at han måtte forlate hjemmet og ble satt bort til fosterforeldre. I utgangspunktet var disse barnløse, men da de selv fikk en ungeflokk, ble Basse oppfattet som gjøkungen i familien. –Det ble mye juling, mintes han. Det var derfor en lettelse da fosterforeldrene ikke ville ha ham lenger og han ble plassert på et skolehjem. Der ble det langt mindre stryk å få og han har resten av livet sett tilbake på skolehjemstiden som en lykkelig tid.

I oppveksten, var det viktig for Basse å skjule sin russiske identitet. Finner flest hatet alt som hadde noen tilknytning til det russiske å gjøre. Moren, som forsvant ut av Basses liv etter at han var plassert hos fosterforeldre, ville heller ikke ha noe med sin russiske familie å gjøre. Dette var typisk for alle som på en eller annen måte hadde russisk bakgrunn i Finland. Og det varte lenge. De fryktet både GPU/KGB og finske myndigheter.

Som et apropos, så opplevde jeg noe av dette da jeg i forbindelse med et Nansen-jubileum besøkte et aldershjem for russere i Helsingfors. Det var i et forsøk på å finne noen som var reddet fra hungersnøden i Russland på 20-tallet med Nansenpass. Sammen med Liv Olli fra ambassaden, fant vi noen som hadde hatt slikt pass som barn. Felles for alle de gamle russerne var at de nesten ikke våget å snakke med oss. Å ta bilde var helt utelukket. De hadde levd hele sitt liv i skjul. Og de bar merke av det.

I 1940 ble Basse innkalt til militærtjeneste, 20 år gammel. Det var på slutten av Vinterkrigen etter Sovjetunionens overfall på Finland i 1939. I første omgang ble det derfor ikke aktiv krigstjeneste. Selv om militærlivet likevel kunne være hardt, kunne det også være lyspunkter. Kort tid etter at han var innkalt, fikk han permisjon i fire timer – for å gifte seg!

Fra sommeren 1941 gikk våpnene på ny varme i Fortsettelseskrigen, der finnene forsøkte å gjenerobre de områdene som Sovjetunionen hadde okkupert i Vinterkrigen. Basse ble sendt til skyttergravene på det Karelske neset. Det var der noen av de hardeste kamphandlingene fant sted. Sommeren 1942 ble han lettere såret, men var raskt tilbake i skyttergravene etter sykehusoppholdet. Da russerne satte inn storoffensiven i juni 1944, ble han alvorlig skadet. Det skjedde ved fronten like utenfor Viborg. Dette var første gang han så sin fødeby igjen etter at familien hadde forlatt den. Fra fronten ble han ført tilbake til militærsykehus og ble der i nesten et år. Det var vanskelig å få reparert en arm som var truffet av en kule så beinsplintene sto rett ut i lufta. Resten av livet har han hatt en granatsplint i kroppen og også andre tydelige arr på kroppen til minne om slaget utenfor Viborg.

Da krigen var slutt på finsk jord i 1944 var Basse 24 år gammel. I sin unge alder hadde han, baronens sønn, bak seg en foreldreløs barndom og ungdom med ulykkelige år i fosterhjem, fire år på skolehjem og fire år i skyttergraver som infanterisoldat i krig.

Basse Lindeman bar det blanke ekeløvmerket på jakkekraven med stolthet. Det viste at han har gjort sin innsats for Finlands frihet. Det er et merke som bare kan bæres av krigsveteraner som har kjempet ved fronten. Alle finner – unge som gamle – ser med ærbødighet på den som bærer et slikt merke.

Basse Lindemans senere liv ble i stor grad preget av journalistikk og politikk, mange år som medarbeider og senere sjefredaktør i Arbetarbladet i Helsingfors og 20 år i Riksdagen. De siste 10 årene i sitt yrkesliv var han diplomat, først ambassadør i Oslo fra 1976 og senere ambassadør i Lisboa.

Basses historie er en sterk historie om en enkelt skjebne. Det er mange slike skjebner i Finlands nyere, dramatiske historie.

* * *

Et sammentreff

Tilbake til septemberdagen 1992 på Borgå Hotell. Sammen med Enn Kokk – som jeg på den tiden ikke kjente særlig godt – lyttet jeg med interesse på Basses beretning. I samtalens løp kom jeg til å fortelle om en av de første gangene jeg besøkte Finland. Det var på en studentkonferanse i 1960. Oppholdet i Helsingfors falt tilfeldigvis sammen med at president Kekkonen skulle avduke den store statuen av Mannerheim til hest foran Posthuset i sentrum av byen.

Det var en stor og viktig begivenhet og sentrum var nærmest svart av folk. Vi var en gruppe nordiske studenter som fikk god plass slik at vi både kunne se statuen ble avduket og følge militærparaden på Mannerheimsvegen, som var en del av festivitasen rundt arrangementet. Det var første gang etter krigen at finnene arrangerte en militærparade, det vil i praksis si første gang de fikk lov av russerne til å lage en slik parade. På havna i Helsingfors lå det også krigsskip.

Soldatene som paraderte, var staut ungdom i uniformer som vi oppfattet som særdeles enkle antrekk. Men støvlene var skinnene blanke. Det som overrasket oss var at publikum var så begeistret for militærparaden. De klappet og diskuterte med hverandre.

I den nordiske studentflokken var det blant svenskene en flyktning fra Estland som snakket finsk. Han oversatte hva publikum sa til hverandre. Det var i termer som dette:

”Der kommer våre stolte sønner som skal forsvare vårt kjære fedreland!”

Slik ville aldri folk langs Karl Johan i Oslo ha kommentert en militærparade. De ville vel heller ha snakket om ”Ola Dunk”.

Da jeg fortalte denne historien, så Enn Kokk på meg og sa:

”Studenten fra Estland, det var jag!”

Harry Bosch och Mickey Haller i samma bok

30 augusti 2010 15:58 | Deckare | Kommentering avstängd

Michael Connelly har skrivit en rad spännande polisdeckare i Los Angeles-miljö om Hieronymus – Harry – Bosch. Som så många andra deckarförfattare har han försökt variera sig genom att introducera också andra hjältar, i Connellys fall försvarsadvokaten Mickey Haller.

I ”Gatans lag” (översättning Eva Larsson, Norstedts, 2010, i original ”The Brass Verdict”, 2009) tar han greppet att sammanföra sina båda hjältar: Huvudagerande är försvarsadvokaten Haller, men det mordfall, där han företräder den anklagade, utreds av just Harry Bosch. Connelly spelar här skickligt på de olika roller en försvarsadvokat och en mordutredare har: de företräder ju ibland motstående intressen – men de kan ibland också ha intresse av att, åtminstone i vissa stycken, hjälpa varann.

Startpunkten för den här historien är ganska mystifierande: En försvarsadvokat, kollega till Haller, mördas, och Haller får överta den mördade kollegans fall, bland annat det som blir det centrala i den här deckaren: En framgångsrik filmproducent ringer polisen om att han har hittat sin hustru och en man, som uppenbart är hennes älskare, döda, skjutna, i filmproducentens strandvilla. Inget mordvapen hittas, men man hittar krutstänk på maken/filmproducenten, som alltså anklagas för att ha mördat sin otrogna hustru och hennes älskare. Men varför mördas den mordmisstänkte producentens advokat? Den mördade advokaten var ju försvarare i en rad helt olika fall, men så småningom visar det sig att det kanske ändå finns ett samband mellan just de här båda morden. Historien blir till slut ännu mer mångbottnad, och det visar sig att det finns rättsröta även högt uppe i rättsväsendet.

Som ofta i Connellys deckare tar det sin tid att komma fram till den spännande upplösningen – dess förinnan rymmer historien många olika trådar, bland annat också det där som Connelly inte är så bra på, att berätta om familjerelationer, här mellan Haller, hans exhustru och dotter. Men priset, i negativ mening, tar nog ändå avslöjandet i bokens slut av att Bosch och Haller är halvbröder.

Fast låt er inte avskräckas av detta. I huvudsak är ”Gatans lag” en läsvärd deckare.

Skördetid i kryddgården

30 augusti 2010 14:25 | Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Birgitta har en fantastisk kryddgård. Jag var med på ett hörn när den anlades: hjälpte till med att gräva ur en långsträckt bergsklyfta och med att kärra dit jord. Men det här är Birgittas ögonsten, och hon har själv både då gjort större delen av arbetet och därefter gjort allt arbete själv: rensat, förnyat och fyllt på jorden, planterat in, ibland sått många tiotals olika örtkryddor. På sensommaren omges den av svärmar av humlor och fjärilar, och det doftar fantastiskt om den, när man går dit för att hämta in något inför middagsmatlagningen.

Den här kryddgårdden är listigt anlagd, alltså i en ganska långsträckt bergsklyfta. Klyftan är djup nog att hålla kvar vatten, och det berg som omger den på tre sidor ger lä och håller också kvar värme.

I morse steg Birgitta upp tidigt. Hon måste in till stan – bland annat för att få den telefon vi i samband med stamrenoveringen på något sätt fick avkapad inkopplad igen, senare även för sammanträde – så hon använde den soliga morgonen till att skörda en del av sina örtkryddor och klippa ner dem i askar att ställa i frysen hemma i Uppsala.

Kvar på köksbordet här i Öregrund blev en lista över kryddor att skörda. Strukna – alltså skördade i morse – är dill, slät respektive mosskrusig persilja, timjan, citrontimjan, rosmarin och libbsticka.

Ostrukna – kvar att skörda – är timjan, gräslök, gurkört, citronmeliss, salvia, spansk körvel, mynta, kungsmynta och oregano.

Men det finns ännu fler sorter där, vet jag.

100 år för ett bättre samhälle

29 augusti 2010 15:45 | Mat & dryck, Musik, Politik | Kommentering avstängd

Lördagen var en dag full av socialdemokratiska valaktiviteter runt om i hela Uppsala län. På kvällen kom det in folk från hela länet till Uppsala för att tillsammans fira det socialdemokratiska partidistriktets 100-årsdag. Stockholm och Uppsala hade ett gemensamt partidistrikt, bildat 1907, men den 28 augusti 1910 – alltså för exakt 100 år sedan – bildades det ett separat partidistrikt för Uppsala län.

Min hustru, Birgitta Dahl, har lett partidistriktets jubileumskommitté, som bland annat, lagom till 100-årsdagen, har publicerat jubileumsskriften ”100 år för ett bättre samhälle”. Jag ska försöka återkomma till den här boken, där bland annat Birgitta skildrar samhällsutvecklingen 1910-2010 med utsiktspunkt i Uppsala län och självfallet i ett socialdemokratiskt perspektiv.

Själv hade Birgitta tidigare under jubileumsdagen bland annat deltagit i ett seminarium, ”De första hundra åren, men sen då?”.

Jubileumsfesten hölls på Uppsala stadsteater, inrymd i det som förr var Folkets hus. Stadsteaterns stora scen var smyckad med röda fanor, och stämningen var redan från allra första början, när Thomas Östros hälsade oss välkomna och manade oss att nu ge järnet fram till valdagen, på topp. Huvudtalaren, Ingvar Carlsson, rev ner applåder med sina angrepp på den sittande högerregeringen för dess nedmontering av bärande element i det som har varit den svenska modellen. Birgitta Dahl kallades upp på scenen, formellt för att avtackas för sin insats som ordförande i jubileumskommittén, men manades där av Thomas Östros att – helt oförberett – hålla ett anförande. Och agitatorstagen sitter i: efter hennes korta och hårtslående improviserade anförande ville applåderna inte ta slut förrän hon åter satte sig ner bredvid mig nere i salongen. Raden av anföranden avslutades sedan av SSU-ordföranden Jytte Guteland, vars budskap visade att det finns ständigt nya generationer som är beredda att föra socialdemokratins reformverk vidare.

Mellan och efter de här anförandena sjöng vi, sånger som sjöngs både när jag och Birgitta var unga och ännu tidigare. Ackompanjerade av Erik Lundberg sjöng vi i tur och ordning ”Arbetets söner”, ”Vi bygger landet”, ”Den röda fanan”, ”Till seger” och sist, hand i hand, ”Internationalen”.

Det var som i forna dagar, och budskapen från scenen, med jämlikhet åter som nyckelord, förstärkte intrycket att socialdemokratin nog, trots en del borgerliga villfarelser under de senaste årtiondena, ändå inte har tappat bort sin gamla anda.

När Mikael Wiehe efter jubileumsmiddagen trädde in på Stadsteaterns stora scen, stannade han häpet till och konstaterade att han inte hade sett så många röda fanor sedan sin egen revolutonära ungdom.

Wiehe är själv vänsterpartist, men han har – för övrigt långt före dagens röd-gröna partisamarbete – brukat ställa upp på socialdemokratiska partiarrangemang. Sin senaste CD, ”Ta det tillbaka”, ägnar han åt att välta den sittande regeringen, och det hördes att stora delar av den här socialdemokratiska publiken redan kunde hans sånger: jag och många med mig sjöng med i refrängerna i ”Ta det tillbaka”, ”Hej då, trevligt att träffas” och den avslutande ”Det här är ditt land”. Sen ropades han förstås in igen och sjöng som avslutning ”Titanic”, som han tillägnade den sittande regeringen.

Efteråt sålde han skivor i Stadsteaterns foajé. Kön var lång, men vi lyckades till slut ta oss fram till skivorna. Jag har alla Mikael Wiehes skivor, men från scenen hade han gjort reklam för en udda skiva som jag inte har, ”Olympiska nätter”, en box med tre CD: konsertupptagningar med Mikael Wiehe och Björn Afzelius, gjorda i Danmark, Sverige och Norge på 1980- och 1990-talen. Jag fick den signerad av Wiehe, och jag och Birgitta hälsade också på honom och hann växla några ord: Vi känner inte varann men Wiehe har säkert läst mina recensioner av hans skivor, och han har faktiskt en gång ringt hem till mig (här i Öregrund) eftersom han ville ha fler exemplar av den av mig producerade CDn med Olof Palme som han brukade sälja via sin hemsida.

Melodikrysset nummer 34 2010

28 augusti 2010 12:07 | Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Dagens kryss direktsändes från Ludvika, och som så ofta när det gäller direktsända kryss var det ganska lätt.

En av frågorna hade också viss anknytning till Ludvika. Vi hörde ludvikasonen Charlie Norman och så hans son Lenny i en text som skojar lite med våra grannar finnarna men som har hämtat sin melodi, ”Säkkijärven polkka”, från Finland, där den gjorde stor succé redan 1939 – låten skrevs av Viljo Vesterinen och Reino Helismaa. För min del kom jag först i kontakt med den här låten 1944, när min familj under åtta månader var flyktingar i Finland. På hösten samma år fortsatte vi till Sverige, eftersom Finland inte längre var säkert för estniska flyktingar.

En annan dalkarl, dock från Vansbro, i dagens kryss var Björn Skifs, vars ”Michelangelo (men så svara då)” kom på femte plats i Melodifestivalen 1975. Låten låg elva veckor på Svensktoppen.

Ännu längre, i 15 veckor, låg Lena Ph på Svensktoppen 1994 med sin och Torgny Söderbergs ”Månsken i augusti”.

Schlagerkungen själv, Bert Karlsson, har faktiskt även peronligen vågat sig på att sjunga in på skiva – ja, varför skulle han dra sig för just det? Det var nämligen honom vi hörde i ”Hoppa hulle”.

Mer buskis: Arne Qvick fick 1969 en hit med ”Rosen”. Själv hade jag då hört den redan tidigare. På fester bland studenter, bland annat i mitt Uppsala, spelades den som ett slags underhållning: folk skrattade så de grät när den spelades.

Lite buskisartad men mer bullrande är också ”Du borde köpa dig en tyrolerhatt”, som väl sjöngs av Östen Warnerbring. Huvudbonaden, tyrolerhatten, skulle här få oss att tänka på lederhosen.

I en helt annan genre och i mycket modernare tid – skivan, ”Två steg från Paradise”, är helt ny – finns Håkan Hellström med ”För en lång, lång tid”.

Därmed är vi på Västkusten. Där utspelas också ”Ålefeskarns vals”, hit 1975 med Kjell Krage men här i en version med Skövde dragspelsklubb. Hade vi hört texten hade det nämligen varit lite för lätt att komma på att det djur (Eldemans terminologi) man sjunger om är ål.

Till Västkusten förde oss också dagens kortaste fråga, med enbokstavssvar. Vi hörde ”Öckerövalsen”, skriven och framförd av Andrew Walter och Walter Eriksson. Hade vi hört den med sång av Harry Brandelius, hade det förstås blivit alldeles för lätt att komma på, att svaret skulle bli ö.

Jag märker att jag, faktiskt helt oavsiktligt, har sparat de engelskspråkiga bidragen till sist.

Verkligen inte för att jag har något emot dem. Beatles’ ”Yesterday” – här testade Eldeman våra engelskkunskaper genom att låta oss översätta titeln till ”Igår” – av Paul McCartney är en fin låt – den finns förstås i mina skivhyllor.

”Something Stupid” med Nicole Kidman och Robbie Williams från 2001 har jag inte på skiva men lyssnar gärna på när den spelas.

Charlie Chaplins ”Moderna tider”, en politiskt radikal och intressant film, finns däremot på DVD hemma hos oss. I den ingår hans egenkomponerade ”Smile”, som spelades i dag – Chaplin skrev hörvärd musik också.

Nu ska jag strax packa och ta bussen in till Uppsala, bland annat för att höra en annan politiskt engagerad artist. I kväll avslutas Socialdemokraternas valupptaktsdag med ett program på Uppsala stadsterater, där Thomas Östros, Ingvar Carlsson och Jytte Guteland talar och Mikael Wiehe sjunger.

Tidigt 1950-tal och svensk jazz är på väg in i sin storhetstid

27 augusti 2010 20:04 | Musik | 9 kommentarer

Kring 1950 hände något intressant och mycket fruktbart med svensk jazz. Tidigare hade den svenska jazzen, vilket är mycket tydligt i Caprice Records’ förnämliga dokumentära CD-serie ”Svensk jazz”, gradvis utvecklats tills att swingmusiken blev helt dominerande och erövrade en stor publik, bland annat danspublik. Volym 6 i den här serien, ”Swedish Jazz 1947-1951: Cream of the Crop” (Caprice Records CAP 22041, 1999), visar att jazzmusiken i Sverige visserligen fortfarande domineras av den dansanta swingmusiken men att svensk jazz samtidigt blir stilmässigt mer mångförgrenad och experimenterande och att den framför allt tar häpnadsväckande kliv framåt så att den kvalitativt hör till de allra främsta i världen, vilket också erkänns i jazzens hemland USA.

Av det tjocka mapphäftet till den här boxen om tre CD framgår att kontakterna med USA vid den här tiden redan är avsevärda.

Dels åkte några svenska jazzmusiker som den alltför tidigt bortgångne klarinettisten Åke Hasselgård (i USA känd som Stan Hasselgard) och trumpetaren Rolf Ericson över och gjorde succé. Långt fler blev kända och uppskattade genom skivor och genom Leonard Feathers radioprogram, och många av dem hade kunnat göra karriär i USA, om inte det amerikanska Musikerförbundet hade satt käppar i hjulet för detta.

Ryktet om den fantastiska svenska jazzen spreds också genom de många och mycket kvalificerade amerikanska jazzmusiker som under den här spelade och turnerade i Sverige, sådana som Charlie Parker; några av dem, bland dem Parker, hade dessutom hört den svenska jazzeliten spela i Paris.

Det hände förstås också att gästande amerikanska jzzmusiker jammade med svenska musiker, också ibland spelade in skivor tillsammans med dem. Roy Eldridge spelade bland annat tillsammans med svenska musiker in ”The Heat’s On”, och James Moody gjorde samma sak med ”Out of Nowhere”. Ett lysande exempel är Stan Getz’ version tillsammans med Bengt Hallbergs trio av ”Fjäriln vinga syns på Haga”. Det blev under den här perioden rent av en sport att låta utländska artister spela in svenskt material på skiva, gärna på svenska. Ett exempel som finns med här är Delta Rythm Boys med ”Domaredansen”. Den här amerikanska sånggruppen hörde jag själv i min ungdom live vid en av de midsommarfester som årligen drog en jättepublik till Sågplan i min barndoms och ungdoms Juniskär söder om Sundsvall.

Den här jazzhistorien på skiva väjer således inte för det lite udda som alltid fanns vid sidan om jazzens mainstream. Ett annat exempel är Brita Borg & Flickery Flies – också dem har jag hört live vid en av de nämnda midsommarfesterna – när de tillsammans med Seymors orkester gör en jazzig version av ”Vilhelmina”, närmast att betrakta som en schlager.

Också dragspelsjazzen levde kvar och hade en stor publik, inte minst i radio. Jularbo JrEberhart Jularbo – spelade dragspel, men hans trio, här i ”Down the Hatch”, innehöll både elgitarr och vibrafon. Lill-Arne SöderbergsBe-Bop Accordeon” är ett annat exempel, ”Smiles” med Johan Adolfssons sextett ytterligare ett. ”Tiger Rag” med Erik Franks sextett måste absolut också nämnas.

Och i skolorna vann dixieland/New Orleans-jazz terräng bland skolungdomarna. Vi får höra Hep Cats (bland annat med Jack Lidström och Stubben Kallin) i ”Weary Blues”, Grav-Olles Storyville Band med Brita Lindahl i ”Call of the Freaks”, Buntas Jazz Band i ”Jackass Blues”, ”Dixie March” med Olle Jacobssons Dixielandband och även ”Of All the Wrong You’ve Done To Me” med Black Bottom Stompers.

Boogie Woogie lyssnade vi också gärna på i radio, vi som gick i skolorna på den här tiden. Charlie Norman var omåttligt populär. Jag har med stort nöje i den här boxen hittat ”Boogie Woogie On St Louis Blues” och Olson Brothers (det vill säga nämnde Norman plus Reinhold Svensson på dubbelpiano) i ”Tiger Boogie”.

Man kan också hitta udda nummer här som GershwinsThe Man I Love” spelad av Arne Domnérus och stråkorkester – och det låter faktiskt bra.

Innehållet i boxen är stockholmscentrerat, men man ska då hålla i minnet att till exempel pianovirtuosen Bengt Hallberg kom från Göteborg och att Göteborg, med bland andra Malte Johnssons orkester på Liseberg, Sonya Hedenbratt och Kenneth Fagerlunds trio, hade sitt eget jazzliv. Med de båda senare finns här en utmärkt version av Cole PortersWhat Is This Thing Called Love”. Från Malmö kom Harry Arnold, senare känd som ledare för Radiobandet – här kan man få höra honom i originalmiljö i bland annat ”Tallahassee”. I Linköping verkade Gunnar Hoffstens orkester som vi får höra i ”Cupol Boogie” – han är förresten farsa till Louise.

Sångerskor är det inte så gott om på de här tre skivorna. Brita Borg och Brita Lindahl, som dock försvann till andra värv i USA, är redan nämnda. Bibi Johns, ursprungigen Bibbi Johnsson, kan vi höra på i en tempovarierad ”How High the Moon” tillsammans med Thore Swaneruds sextett – men sen försvann hon för schlagerkarriär i Tyskland. Alica Babs, tidens stora namn, kan vi höra med Estrads elitorkester i ”Undecided”.

Resten är jazzig swingmusik, ibland med dragning åt bop och cool jazz. Mycket av det här är anpassat för dansbruk – skivbolagen satsade på det dansanta – men det är klart att man ibland, som i Lasse GullinsBarit” med Arne Domnérus’ orkester hör en annan, mer konstnärlig strävan.

Men i stället för att kategorisera för hårt väljer jag i stället att helt enkelt lite osorterat nämna de band och de låtar jag själv har fastnat för.

Den redan nämnde Domnérus är njutbar också i ”Body and Soul”, här med sextett. I ”Out of Nowhere” hörs bland annat Rolf Ericson i i det här fallet Arne Domnérus kvintett.

Den nämnde Lars Gullin spelade också med Thore Ehrlings orkester, till exempel i ”Godchild”. Men Tore Ehrlings orkester är hörvärd även utan Gullin – med Rolf Blomquist får vi höra fina ”I Surrender Dear”.

Putte Wickmans sextett – Putte släpps för ävrigt loss i full frihet i en mycket lång intervju i skivmappen – gör till exempel fint ifrån sig i Irving BerlinsBlue Skies”, i ”Cherokee” och i den andra versionen (av två) av ”All the Tings You Are”.

Simon Brehms sextett gör en fin version av Dizzy GillespiesEmanon”.

Anders Burmans kvintett hör jag gärna i George GershwinsI Got Rythm”.

Thore Jederbys sextett tolkar utmärkt Jerome KernsAll the Things You Are”.

Av numren med Gösta Theselius’ orkester väljer jag ”Reactions”.

En annan av tidens orkestrar, Gösta Törners, svänger det rejält om både i ”Sweet Sue” och ”Jazz Me Blues”.

Ytterligare en av tidens framgångsrika och hörvärda orkestrar var Seymor Österwalls. Lyssna gärna på ”Lonely Moments”.

Ett av tidens fenomen var att tidningarna och jazztidskrifterna årligen lät läsarna rösta fram sina favoritorkestrar.

Expressens elitorkester 1949, i vilken ingick större delen av tidens svenska jazzelit, spelade till exempel in Jerome KernsAll the Things You Are” på skiva, och här kan vi alltså åter få lyssna på den här inspelningen.

Den svenska jazzeliten förenades också i den så kallade Parisorkestern 1949, och med den får vi i den här samligen höra ett par fina nummer, dels ”Idaho”, dels ”Sugar” (med Alice Babs som vokalist).

Vi som under den här tiden och lite senare lyssnade på jazz gjorde det gärna via radio. Från USA rapporterade Claes Dahlgren. I Stockholm gjorde Olle Helander jazzprogram. I den här boxen finns bandade jamsessionprogram med honom från Karlaplansstudion, i vilket vi bland annat får höra ”Body and Soul” och ”Perdido”.

Det här handlade alltså om kunnig radiojournalistik. Många av oss äldre minns också Ingemar Glanzelius som omdömdesgill jazzskribent i Dagens Nyheter. Man bör då påminna om att han själv hade ett förflutet som jazzmusiker. I den här boxen kan vi höra honom som altsaxofonist i Kenneth Fagerlunds kvintett, i ”Attribution”.

Och när jag väl är inne på positionsbyten, vill jag avsluta den här artikeln – liksom den tredje och sista CDn i boxen avslutas – med Ulf Linde. För egen del har jag träffat honom personligen, i ett helt annat sammanhang: Min hustru och jag var vid ett tillfälle inbjudna till en eftersits med Svenska akademien, efter en tillställning med densamma, och hamnade då vid samma bord som Ulf Linde, akademiledamot och en mycket underhållande och mångsidigt begåvad man, kan jag försäkra. För mig och många andra är han också känd som bland annat konstskribent och som chef för Moderna museet 1973-1976. Men som många riktigt begåvade människor äger han en mångsidighet, till vilken man i hans fall ska räkna musikalitet. Ulf har varit jazzvibrafonist, till och med en mycket skicklig sådan, vilket man kan konstatera med hjälp av den här jazzantologin. Dels finns där Gösta Theselius’Three Without a Key 1-3” med Ulf Lindes kvartett. Dels finns där, som avslutning på hela samlingen, ”Cream of the Crop” med Jazzkritikerorkestern 1951, där – guess who – spelar vibrafon.

Mona Sahlin gjorde mycket bra ifrån sig i kvällens TV-utfrågning

26 augusti 2010 22:08 | Media, Politik | 4 kommentarer

Mona Sahlin gjorde en mycket fin insats i utfrågningen i TV i kväll. Hon argumenterade väl och kunnigt i svaren på alla frågor hon fick och lyckades också räta ut en del frågetecken i det utrikes- och säkerhetspolitiska avsnittet. Alla intrikata frågor – samt även Henrik Dorsins provokativa visa om hennes tobleroneaffärer – klarade hon med bibehållet lugn, rent av leende.

Nej, den här TV-utfrågningen fick henne inte i gungning, långt mindre ur balans.

Och svaren om RUT-avdraget antydde att hon har mer krut att komma med, om några dagar då det gemensamma röd-gröna valmanifestet ska redovisas.

Att hon för ögonblicket inte kunde påminna sig den exakta storleken på ersättningsnivåerna i de röd-grönas förslag om arbetslöshetsförsäkringen tror jag bara var bra – det är långt ifrån säkert att väljarna mest uppskattar politiker som liknar robotar med datamaskin i stället för hjärna. För egen del tror jag att väljarna mer uppskattar politiker med hjärta.

Och hjärtat, det sitter till vänster.

Dompan på Nalen 1950-1951

26 augusti 2010 17:10 | Musik | 3 kommentarer

Jazzlegendaren altsaxofonisten Arne Domnérus och hans band spelade på Nalen 1950-1951. I bandet fanns stadigt Gunnar Svensson, piano, Yngve Åkerberg, bas, och Jack Norén, trummor, oftast också Rolf Blomquist, tenorsax. Dessutom spelade under den här perioden trumpetaren Rolf Ericson och barytonsaxofonisten Lars Gullin i bandet. Den här Nalenorkestern kan avlyssnas på CDn ”Svenska jazzklassiker” (Nostalgia Naxos 8.120868, 2007). Som man kan ana av inspelningsplatsen, rör det sig genomgående om mycket dansant jazzmusik.

Som man kan vänta sig, hittar man på den här CDn klassiska tryckare som ”Tenderly”, men trots att Topsy Lindblom höll hårt på nalenpublikens rätt att dansa, finns här också nummer där Dompans och de andra jazzmusikernas lust att variera slog igenom. Ett exempel på det senare är ”Out of Nowhere”, som här blir en hybrid mellan samba och jazz, ett annat Lars GullinsBarit”. Å andra sidan finns här också låtar där jag kan se framför mig hur nalenpubliken tog ut svängarna, som Gene KrupasBoogie Blues”.

Listan över mycket hörvärda låtar skulle kunna göras mycket lång, men jag nöjer mig med att här nämna ”Caravan”, George GershwinsThe Man I Love”, Benny CartersThe Favour of a Fool”, ”That Old Black Magic” och så ”Hallelujah”, så att ni kan göra er en bild av vad det var för musik som spelades på Nalen i början av 1950-talet.

Politiska ställningstaganden kan ibland finnas där man inte väntade sig sådana

26 augusti 2010 11:44 | Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Lars-Erik Larsson (1908-1986) var och är en med rätta högt ansedd svensk 1900-talstonsättare. Hans orkestermusik och kammarmusik tilltalar många, och han har också nått en bred publik genom att skriva till exempel filmmusik. Han var född i och återvände så småningom till Skåne, men han verkade länge i Stockholm, var också 1961-1965 director musices vid Uppsala universitet.

Bland hans tidiga verk finns ”De nakna trädens sånger” från 1932, ursprungligen en diktsvit från 1906-1907 av Sigfrid Siwertz (1882-1972, han med ”Mälarpirater”). De här sångerna med melodier som speglar de olika trädens karaktär finns inspelade från 1978 med uppsalakören Orphei Drängar under ledning av Eric Ericson.

Redan 1957 spelade Eric Ericsons kammarkör in Lars-Erik Larssons ”Missa Brevis” från 1954.

Båda de här verken hittar man på CDn ”Förklädd gud” (Swedish Society / Discofil, SCD 1096, 1998), som alltså har fått sitt namn efter ett av Lars-Erik Larssons viktigaste verk. Här möter vi ett verk av Larsson, fullbordat ödesåret 1940, med ett textinnehåll hämtat från den grekiska mytologin och skrivet av Hjalmar Gullberg 1933, dock med ett intressant tillgägg, som jag ska återkomma till, gjort 1939.

Musikaliskt består ”Förklädd gud” omväxlande av kör-, solo- och recitationspartier. För recitationen står Lars Ekborg. För musiken står Stockholms radioorkester och för körpartierna Martin Lidstams vokalensemble; dirigent är Stig Westerberg. Sångsolister är Erik Saedén, baryton, och Elisabeth Söderström, sopran. Det här är mycket hörvärt i den inspelning från 1957 som finns på CDn, kan jag lova, men jag vill här främst fästa läsarnas uppmärksamhet på det faktum att ”Förklädd gud” med sina motiv och agerande, hämtade från de grekiska gudasagorna, inför uruppförandet i radio 1940 av Hjalmar Gullberg försågs med ett tillägg, som var en kommentar till det som då hände i Europa:

Ej för de starka i världen, men de svaga
Ej för krigare men bönder, som ha plöjt
sin jordbit utan att klaga,
spelar en gud på flöjt.
Det är en grekisk saga.

Hjalmar Gullberg (1898-1961) var inte bara den idyll- och kärleksskildrande poet en del vill reducera honom till. Den här klassiskt bildade författaren visade politiskt kurage många gånger under andra världskriget, när han var anställd på Sveriges radio. Den 9 april 1940 såg han till exempel till att Esaias TegnérsDet eviga” lästes som Dagens dikt.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^