Melodikrysset nummer 38 2017

23 september 2017 17:43 | Barnkultur, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Resor, Ur dagboken | 5 kommentarer

Jag har knappt hunnit hämta mig från firandet av hustruns 80-årsddag, men upp måste man ju på lördag morgon för att lösa Melodikrysset. Fast numera, när också jag är 80, tar det lite längre tid att bli klar med det.

Nå, i dag började det urlätt med Lasse Berghagens signaturmelodi till ”Allsång på Skansen”, ”Stockholm i mitt hjärta”. Fast här förstås i en instrumental version.

Men naturligtvis innehöll melodikrysset också ett och annat som var svårt även för mig, som annars behärskar många olika musikstilar och genrer.

Men låttiteln ”Ready For It?” lyckades jag hitta genom att googla på en fras jag hittade, ”In the middle of the night”, och då fick jag veta, att den som hade gjort och spelat in låten heter Taylor Swift – Swift hade jag då redan kommit fram till med hjälp av ledbokstäverna.

Top Cats från Värmland minns jag bara vagt från Melodifestivalen, men det var dem vi hörde i en låt som faktiskt också heter ”In the Middle of the Night”.

Jag kom så småningom på vad vi troligen hörde för melodi i den avslutande frågan i dag. Men eftersom jag inte hinner kolla om den finns med Cave Stompers, skriver jag bara det svar på frågan – att båda i det här fallet är detta – jag har kommit fram till: ogift. (En vänlig läsare bekräftar det jag trodde: Det var August Södermans ”Bröllopet på Ulvåsa”.)

Disney-filmer har jag sett många av, dock inte den allra senaste, i original kallad ”Moana” men i Sverige av någon anledning döpt till ”Vaiana”.

Med resten av frågorna hade jag inga som helst problem. Så till exempel inte med de övriga filmfrågorna.

Temat ur ”Graham Greene-filmatiseringen ”Den tredje mannen” med tema av Anton Karas på cittra, ”The Harry Lime Theme”, kände jag förstås genast igen. Läs gärna mer om filmen ovan under Kulturspegeln, Film. Och även filmen om lejonet Elsa, ”Född fri”, har väl tidigare förekommit i krysset.

Och om vi håller oss kvar i Afrika, spelades i dag en av mina och hustruns favoriter, Miriam Makeba. Vid hustruns afrikanska parties för deltagarna i seminarierna på Dag Hammarskjöld-fonden där hon på den tiden jobbade hade vi ofta parties hemma hos oss och spelade då gärna Makeba, inte minst ”Pata Pata”. Den är mycket bra som dansmusik, så bra att vi sen måste slipa och lackera om parketten i vardagsrummet.

Jag älskar verkligen inte all country, i dag illustrerat med norskan Heidi Hanse. Men jag har massor av skivor med Buffy Sainte-Marie, och jag tyckte också att Lena Andersson gjorde en utmärkt svensk version av hennes ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”, i Lenas svenska version ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”.

Och jag har hela Beatles’ skivkollektion, och även John Lennons ”Free As a Bird” från 1995.

Mats Paulson, som jag hade kontakt med när jag 1969 gav ut min ”Joe Hills sånger”, förknippar jag inte direkt med dansband, men Sven-Ingvars och Sven-Erik Magnusson har faktiskt spelat in hans ”Septemberbarn”,

Paul Ankas ”Diana” från 1957 spelades ideligen när jag 1958-1959 gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå.

Jag bor ju numera i Uppsala, men i kväll ska jag åter åka ut till en röd liten stuga i Öregrund – nå, så liten är den inte längre; vi har låtit bygga ihop två små röda stugor, och precis nere vid stranden ligger den inte heller.

Inför det och mycket senare än vanligt lägger jag nu ut mitt förslag till rätta svar på dagens melodikryss. Att det blev så sent beror på att jag blev avbruten innan jag hann skriva färdigt mitt krysskåseri och korrekturläsa det jag hade skrivit – jag och Birgitta blev hämtade i bil av sonen, Matti, för frakt till hans syster, Kerstin. Hemma hos henne har vi sedan varit på födelsedagskalas för dels Kerstin, dels hennes son, Viggo. Med där var också Viggos syster, Klara, och Mattis familj: hustrun Karin samt barnen Klara och Sofia.

Men nu är jag hemma i lägenheten en stund, innan det blir dags att åka till Öregrund igen.

Ja nu är Birgitta 80. Och jag känner av att jag också är det

22 september 2017 18:16 | Deckare, Mat & dryck, Media, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har ägnar den senaste tiden åt att förbereda, genomföra och sen städa upp efter det stora födelsedagskalaset. Över 50 personer kom hem till oss under födelsedagsfirandet, och jag tror att Kerstins syskon håller med mig, när jag säger, att den här stora festen inte skulle ha blivit vad den blev utan Kerstins organisationsförmåga, goda humör och befäl över köket och övriga av henne valda serveringsställen.

De sist nämnda arbetsmomenten föll naturligt på henne, eftersom maten levererades av det företag där hon arbetar, Trillers. Hon hade redan tidigare, med hjälp av Anna som har bil, köpt och fraktat hem till oss alla de drycker, samtliga alkoholfria eller näst intill, som serverades. Kvar åt mig att handla blev mest stora mängder färsk frukt och så lite annat som Kerstin ansåg borde finnas hemma.

Jag vill prisa den varierade och rikligt tilltagna maten, allra mest för att den var så god. Många av gästerna frågade särskilt om varifrån maten kom, detta helt enkelt för att de tyckte att den var så läcker. Punktligheten var också perfekt, både när det gällde leveranstiden och hämtningen av tomma kärl samt använda tallrikar, fat och bestick dagen därpå.

Trillers hade också levererat det färdigbryggda kaffet och de av allt att döma läckra tårtorna – jag själv som är diabetiker får ju inte äta sådana.

Dessutom hade Trillers gjort den smörgåstårta som serverades vid familjens eget födelsedagsfirande av Birgitta ett par timmar före den stora invasionen. Av barn och barnbarn fick Birgitta delar till vår Arabia/Flora-servis i Öregrund, pengar till trädgården där, abonnemang till konserterna med Uppsala kammarsolister, hjälp med trädgårdsarbete och en Eden-mugg från Rörstrand.

Klockan 14.00 började det välla in folk. Anna och hennes Amanda hjälptes åt med att slussa in gästerna i vardagsrummet, där Birgitta stod och tog emot, och Annas yngsta dotter, Ella, antecknade alla gästerna. Många hade med sig vackra buketter, men vi hade förberett oss genom att ha vattenfyllda vaser i beredskap. Det kom också blommor och hälsningar från vänner som bor utanför det område vi själva hade bjudit in gamla kompisar från, dessutom också från till exempel partisekreteraren och partikassören. Några av gästerna hade valt att ta med sig krukväxter, bland annat orkidéer, och från ett par gamla, nära vänner fick Birgitta en stor levande gren av Känguruäpple med frön under utveckling, lämpliga att plantera i trädgården i Öregrund.

En mycket stor del av gästerna hade följt Birgittas önskemål om penninggåvor till Läkare utan gränser, Vi-skogen och Svenska UNICEF eller till Birgitta själv för inköp till trädgården i Öregrund.

Men det förekom också andra, av givarna självvalda (i ett fall en egensmyckad prydnadskudde) presenter, sådant som gardiner, sockor, björnbärssylt, vimpel till flaggstången i Öregrund, böcker, honung, landskapsthe och ytterligare annat.

För egen del hade jag tjuvstartat 80-årsfirandet redan medan vi var kvar i Öregrund – där fick Birgitta det som ändå skulle dit: en hel rullväska med blomsterlök, i ganska många fall nya sorter för i år.

Och så fick hon, som alltid, flera paket med böcker: Johan Svedjedals Karin Boye-biografi och så böcker av Lion Feuchtwänger, Kjell Eriksson, Torbjörn Flygt, Kjell Westö (2 stycken), Sofi Oksanen och Per Anders Fogelström (hans hittills outgivna debutförsök) samt även deckare av Georges Simenon (ytterligare tre nyutgivna) och Alexander Call-Smith. Några av de gäster som inte tidigare hade varit hemma hos oss var märkbart lite tagna av mängden av böcker och bokhyllor samt skivor och skivhyllor – någon var särskilt tagen av det faktum att de är sorterade efter ämne respektive förvarade i bokstavsordning.

Jag har också lovat köpa teaterbiljetter och sen bjuda på middag på restaurang.

Slutligen har jag åt Birgitta gett två Marimekko-designade porslinskarotter. Vi är mycket för finsk design i den här familjen.

Birgitta rörde sig ganska systematiskt mellan grupperna av gäster i olika rum och runt olika bord. Jag rörde mig ganska fritt mellan gästerna och de olika rum de satt i men fastnade i lite längre samtal om bland annat politik – vad annars bland gäster som i så hög grad är politiskt intresserade och engagerade. Med de gamla laboremuskompisarna Agneta Guillemot och Irma Ridbäck om valet av politiska samarbetspartners och möjligheten av ett blocköverskridande samarbete i det politiska dödläge som nu råder. Och med Peter Gustavsson (i dag Uppsala arbetarekommuns ordförande, men också gammal kompis) samt SSU-distriktets ordförande Asal Gohari om Laboremus’ storhetstid under tidigt 1960-tal.

När sen till slut de sista gästerna hade gått, stannade Kerstin kvar och röjde undan det tyngsta, allt medan hennes barn, Viggo och Klara, tålmodigt väntade på henne. Och medan det här pågick, kom sig den allt tröttare far i huset till slut äntligen på att också för egen del smaka på förplägnaden. Tidigare hade jag varit alltför mätt efter först min egen morgonuppvaktning av Birgitta med danska smørrebröød och strax därefter en jättebit av den smörgåstårta Kerstin hade med sig till familjekalaset före den stora mottagningen.

Det här kommer att bli en dag att minnas. Hur länge får man se – man vet ju inte så mycket om framtiden och hur länge livet varar, när man är 80 år.

Pressgrodor

17 september 2017 22:46 | Citat | Inga kommentarer

hittade via Journalisten nummer 10 2017:

De säger att de är dövstumma och ber om pengar.”

Mitt i Täby

* * *

”En lastbilsförare har råkat ut för en olycka och började läcka vätska.”

TTELA.se

Melodikrysset nummer 37 2017

16 september 2017 13:42 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Jag har under den senaste tiden varit fullt upptagen med att förbereda Birgittas 80-årsfirande kommande onsdag. Vill några av er veta mer om det (och dessutom läsa en mycket personlig text om vårt nu mycket långvariga förhållande, gå ner två steg på bloggen. Själv var jag i går på en runda till en specialbutik i Östhammar och sen på Coop här i Öregrund och köpte en hel rullväska full av blomsterlökar till henne. Hon fick dem redan i går, eftersom det känns helt fel att släpa med dem till födelsedagsfirandet med ett 50-tal gäster i vår lägenhet i Uppsala, för de – alltså lökarna, inte gästerna – ska ju ändå hit för att sättas i vår trädgård i Öregrund.

Inte heller i dag tyckte jag att Melodikrysset var särskilt svårt.

Men jag blev lite sur över att Anders Eldeman i likhet med vad han flera gånger har gjort på senare tid åter hade en dubbelfråga, där de båda frågorna inte har ett dugg med varann att göra. Fast själva frågorna var ju inte svåra. ”Lite grann från ovan” förekom i Edvard Persson-filmen ”Skanör-Falsterbo”, 1939 – men det är värt att notera, att sången skrevs av göteborgaren Lasse Dahlquist. ”Stad i ljus” skrevs av Py Bäckman, och Tommy Körberg sjöng den i Melodifestivalen 1988.

Jag är, trots att jag själv inte är troende, allt sedan folkskoletiden fäst vid en rad gamla psalmer. Jag kan allt sedan dess delar av texterna utantill, minns också deras melodier, så när Eldeman i dag spelade en instrumentalversion av ”I denna ljuva sommartid” (svensk psalm nummer 200), kände jag genast igen den. Det här är för övrigt en mycket gammal psalm, vars första svenska text år 1725 skrevs av Joachim von Düben. Originalet är ännu äldre, från 1653, och skrevs skrev av Paul Gerhard.

Psalmtextens tyska ursprung får mig att som nästa fråga välja ut ”By the Rivers of Babylon”, dels för att den kan sägas ha anknytning till Bibeln, dels för att den blev en hit med en tysk popgrupp, Boney M.

Adele måste vara en av Eldemans personliga favoriter, eftersom han så ofta spelar henne. Men OK, ”River Lea” hade jag i alla fall inte hört förut.

Pojkband hör normalt inte till det jag lyssnar på. Men ”Back For Good” med Take That lät för all del inte så pjåkigt.

I dag fick vi också höra ”These Boots Are Made For Walking” med låtens upphovsman, Lee Hazelwood. Men själv tycker jag nog att Nancy Sinatras version är bättre.

Och ”Can’t Stop the Feeling” med Justin Timberlake (som jag normalt inte lyssnar så mycket på) är faktiskt hörvärd.

Som brygga mellan de engelskspråkiga låtarna och de svenska kan vi använda Måns Zelmerlöws – ingen av mina favoriter – ”Wrong Decision”.

Men det finns en brygga också till ”Leende guldbruna ögon”, som vi minns med Sven-Ingvars (1976) och Vikingarna (1977). Fast i dag hörde vi den på finska, ”Kultaiset kymmenet” med Eki Jantunen. Men egentligen är låten amerikansk, redan 1951 insjungen av Rosemary Clooney. Och redan samma år, 1951, sjöngs den in av Thory Bernhards i en annan textversion.

Den blev, inte minst genom dansbanden, mycket känd här i Sverige. Folkkär, både via film och som sångare, blev också Åke Grönberg, som vi i dag fick höra sjunga en egen text, ”Gungeligung”.

Somliga tycker kanske att jag fördjupar mig för mycket i detaljer kring de spelade låtarna, men där får jag be att få anföra titeln till en Povel Ramel-låt som spelades i dag, dock instrumentalt, ”Det är dom små, små detaljerna som gör det”.

Kvar att redovisa är då ”Lille katt” ur filmen ”Nya hyss av Emil i Lönneberga” (1972), där Emils lillasyster Ida sjunger den. Och som ni väl redan har listat ut, är texten skriven av Astrid Lindgren och musiken av Georg Riedel. Nå, det var ju inget av det här Eldeman frågade efter utan om kattens läte. Så i dag slutar vi med mjau.

Ísland: Den borgerliga regeringen ser inte ut att ha någon ljus framtid

15 september 2017 14:04 | Politik | Inga kommentarer

Den borgerliga trepartiregeringen, bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid), spricker efter rekordkort tid, 247 dagar.

Bakgrunden är en trasslig härva kring en jurist som har dömts för sexbrott mot barn men sedan benådats av justitieministern från Självständighetspartiet.

Den här bakomliggande historien, med ett krångligare förlopp och fler inblandade, är kanske inte så intressant för svensk publik, men dess följder är det definitivt. Ett av regeringspartierna, Ljus framtid, har beslutat sig för att lämna regeringen, och även om beslutet kanske lika mycket har som bakgrund partiets svåra opinionskris, kan den sittande regeringen inte sitta kvar med mindre än att den får stöd av något annat, tillräckligt stort parti.

Självständighetspartiets andra stödben i regeringen, Renässans, har i det här läget valt att sitta kvar men kräva nyval. Ett sådant skulle kunna genomföras till exempel i samband med kommunalvalet om ett år.

Birgitta, 80. En kärlekshistoria

14 september 2017 18:17 | Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 6 kommentarer

I juni fyllde jag själv 80. Birgitta hade bjudit några nära vänner till trädgårdskalas i Öregrund, och vädret var nådigt.

I nästa vecka, den 20nde september, är det Birgittas tur att uppnå denna höga och jämna ålder. Vi har ännu inte flyttat in till stan, Uppsala, för hösten, men eftersom vädret inte längre lämpar sig för utomhuskalas och vi har bjudit in något fler, hålls festen den här gången i vår hyggligt stora lägenhet på Idrottsgatan 12 nb. Ändå har vi, inte bara av utrymmesskäl, tvingats begränsa antalet inbjudna till runt 50, och även då måste de inbjudna gästerna förstås, utspridda i olika rum, äta och dricka det vi bjuder på.

Vi har bjudit barn och barnbarn samt nära släktingar, personliga vänner från Svartbäckens socialdemokratiska förening och Uppsala arbetarekommun, några av Birgittas personliga vänner som vi fortfarande regelbundet träffar (från hennes tid som miljö- och energiminister samt Riksdagens talman) och så några gamla kompisar från ungdomsåren i Laboremus och Studenternas helnykterhetssällskap.

Det finns naturligtvis fler, både från Birgittas tid i politiken och från vänkretsen i det tidiga sextitalets Laboremus, som vi gärna hade velat se igen, men utöver utrymmesbegränsningen, alltså att vi inte kan få in fler i vårt hem, har vi också helt avstått från att invitera gamla vänner som bor utanför Uppsala-Stockholms-området. Märk att många av dem jag här syftar på själva är i ungefär samma ålder som vi och att de, om de ändå kom, också skulle åsamkas res- och logikostnader.

Men finns det några som ändå vill höra av sig med en hälsning, går det ju bra att framföra en sådan via en kommentar till den här texten eller som blommogram (gärna i form av blomstercheck, avsedd för inköp av växter till Birgittas ögonsten, trädgården i Öregrund). Eftersom vi på torsdag kväll, dagen efter själva födelsedagen, återvänder till huset i Öregrund (Håkanssonsgatan 26-28, 740 71 Öregrund), är det mest praktiskt att eventuella blommogram sänds dit.

Vid 80 års ålder behöver man ju inte så många nya prylar, så Birgittas önskelista omfattar annars bara bidrag till fonder vars ändamål står hennes hjärta nära, sådana som Läkare utan gränser, Vi-skogen och UNICEF Sverige.

* * *

Men nu över till det rent personliga, det som rubriken syftar på.

Jag har allt sedan tidiga tonår varit socialdemokrat, och i början av 1960 – jag hade hösten 1959 kommit till Uppsala för att plugga – gick jag med i socialdemokratiska Laboremus, en förening för tanke- och kroppsarbetare enligt dåtidens stadgar. Jag deltog omedelbart i ett veckoslutsseminarium om socialdemokratiska partiets förestående programrevision och fick uppbackning för mina synpunkter från föreningen, vilket sen ledde till att jag skickade en debattartikel om partiprogrammet till gamla Stockholms-Tidningen och fick den antagen; den ledde till och med till fortsatt debatt och kom att bli startskottet för min bana som publicist. Och i maj 1960 valdes jag till ordförande i Laboremus, mycket motvillig när jag först tillfrågades men sen övertalad. Det här blev, visade det sig, inledningen till en ny bana i livet, en helt annan än den jag från början hade tänkt mig.

Birgitta kom från en frisinnat folkpartistisk miljö, men den, visade det sig, rymde människor med ganska olika politiska åsikter, också socialdemokrater, och även hennes mamma bytte på ålderns höst parti och blev socialdemokrat, till och med en mycket aktiv sådan. I Uppsala hade Birgitta gått med i den blandat socialliberala och socialdemokratiska studentföreningen Verdandi.

Birgitta nämner i sina memoaret, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016) att vi först träffades för att diskutera en aktion mot apartheid, gemensam för Laboremsu och Studenternas helnykterhetssällskap, där hon var ordförande. Som SHSare bodde hon på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken kallad, och där bodde också en mängd studenter som var medlemmar i Laboremus, bland dem Birgittas efterträdare som ordförande i SHS, Anna-Greta Leijon. Inför hennes ankomst till Uppsala blev jag uppringd av Evert Kumm, pappa till Björn Kumm (som då befann sig i USA och efter att ha varit ihop med Anna-Greta var snubblande nära att gifta sig med en amerikanska, till lika katolik – dock ångrade sig Björn innan det skedde). Everts ärende var att jag skulle ta hand om Anna-Greta, som han visste var sosse. Så vid årets recentiorsafton på universitetet, där vi representerade var sin förening, anslöt vi oss till den andras/andres förening: Anna-Greta gick med i Laboremus och jag, som hur som helst var helnykterist, gick med i SHS. Jag och Anna-Greta blev dessutom en kort tid ett par.

Jag nämner det här därför att Anna-Greta förstås hade mycket kontakter med sin företrädare, Birgitta. Till både Anna-Gretas och Birgittas vänner på Arken hörde Hans O Sjöström, som också var en mycket aktiv laboremit. Och för att ge en bild av den tidens studentmiljö, vill jag nämna, att Anna-Greta, närmast efter mig en tid var ihop med Hans O. Vi är för övrigt fortfarande, efter alla dessa år, vänner, och både Anna-Greta och Hans O kommer på Birgittas förestående 80-årskalas.

Jag kom, bland annat av de här skälen, att ofta göra besök på Arken, och blev snart också vän med Birgitta och Bengt Kettner, hennes första man – honom hade hon träffat redan 1953, när hon var 15 år, och de gifte sig också när de var mycket unga. 1961 fick de dottern Anna.

Till att börja med rörde det här sig om ett kompisumgänge, ofta som i studentkretsar över en kopp te; jag och min bror Matti togs också med på svamputflykt i Storvreta. Jag såg tidigt de värderingar och egenskaper Birgitta hade, och det krävdes därför inte något större mått av övertalning för att få henne att gå med i Laboremus och därmed bli medlem i socialdemokratiska partiet. Jag fick henne att också skriva en stor jämställdhetsartikel i Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, vars redaktör jag var; jag skickade henne även, när jag var ombudsman i Studentförbundet, på hennes livs första uppdrag som politisk företrädare.

Vi blev allt närmare vänner, men som jag en gång har berättat för Anna när hon var i en ålder då hon ville veta: Det förekom inte någon som helst sexuell kontakt mellan mig och hennes mamma, så länge hon levde ihop med Bengt.

Jag kände heller inte i förväg till Birgittas skilsmässa från Bengt (Birgitta skriver mycket varsamt om skilsmässan i sina memoarer) i början av 1964, och Bengt och jag har lite senare – efter en period då han säkert undrade – särskilt efter det att han och han nya fru Inger flyttade in i ett hus alldeles nära vårt i Svartbäcken (vilket underlättade Annas växelboende hos sina båda biologiska föräldrar), fått en oproblematisk och vänskaplig relation; Bengt har för övrigt under en period varit ordförande i sosseföreningen i Svartbäcken, där också vi är medlemmar.

Men tillbaka till när mitt och Birgittas nu mycket långa förhållande började på riktigt.

Jag hade kommit tillbaka till Uppsala efter att under julen ha varit hos mina föräldrar i Juniskär, söder om Sundsvall. Det var redan kväll, och jag befann mig i min bostad i en rivningskåk i hörnet Linnégatan/Kungsgatan.

Plötsligt ringde det på dörren, och in klev en blek och jag tror faktiskt lite skärrad Hans O Sjöström, som fick ur sig det han hade kommit för, som budbärare:

– Birgitta ska skilja sig, och hon har redan berättat det för både Bengts och sin egen mamma. Men hon ville att jag skulle berätta det för dig.

Jag förstod förstås vad det här handlade om för min del, och jag frågade Hans O var hon fanns, och det visade sig att hon fanns ensam hemma i lägenheten på Arken.

Så när jag hade berättat också för min bror, som delade lägenhet med mig, och samlat mig en smula, gick jag till Arken.

Vad som sedan hände är min och Birgittas ensak, men när jag mot morgonsidan i mörkret gick hem genom ett lätt snöfall, var jag omtumlad och glad, och när jag från Svartbäcksgatan vek in på Linnégatan, citerade jag ur minnet – det här är inget litterärt konstgrepp utan sant – delar av en dikt ur ”Den halvfärdiga himlen”, från 1962 och av Tomas Tranströmer:

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.

En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

* * *

Det skulle finnas mycket mer att berätta om mitt och Birgittas nu mycket långa liv tillsammans. Om våra gemensamma barn, Kerstin och Matti. Om hur vårt liv tillsammans blev – det går förstås inte att komprimera till en bloggtext, men jag kan ju åtminstone säga, att vårt äktenskap har varat ovanligt länge, vilket givetvis inte betyder att inte också vi har haft våra kriser. Jag nämner det sista mest i polemik mot alla dem som – oftast lögnaktigt – hävdar, att det absolut alltid har rått frid och ro i just deras äktenskap.

Men i den ålder vi nu båda är i är det inte längre läge för att älta sådant.

I vår ålder, när man inte längre vet hur lång tid man har kvar, känns budskapet i den här sången mer adekvat:

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Danmark: Vänstersidan ökar. DFs partiledare förordar tvåpartikoalition med Venstre efter nästa val.

13 september 2017 21:43 | Politik | 2 kommentarer

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 9 september publicerade Ritzau en opinionsmätning gjord av Voxmeter:

Socialdemokratiet 26,9 procent
Radikale Venstre 4,4 procent
Socialistisk Folkeparti 5,0 procent
Enhedslisten 8,1 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 17,6 procent
Dansk Folkeparti 20,2 procent
Konservative Folkeparti 3,3 procent
Liberal Alliance 6,6 procent
Nye Borgerlige 1,2 procent

Samtliga partier på mitten-vänster-sidan ligger nu en aning högre än i valet.

Ritzau Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 26,6 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 5,1 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 18,3 procent
Dansk Folkeparti 18,8 procent
Konservative Folkeparti 3,9 procent
Liberal Alliance 6,3 procent
Nye Borgerlige 1,4 procent

I flera viktiga frågor har Dansk Folkeparti, som normalt är stödparti åt den borgerliga regeringen, nu senast valt att i stället liera sig med Socialdemokatiet, men DFs partiledare Kristian Thulesen Dahl har i en färsk intervju i Berlingske sagt, att han efter nästa val hoppas kunna bilda en regeringskoalition med Venstre, då utan deltagande av de små borgerliga partierna.

Norge: De blå-blå med stödpartier vann stortingsvalet

12 september 2017 23:41 | Politik | 4 kommentarer

Resultat i stortingsvalet 2017, när valet i praktiken var färdigräknat:

Høyre 25,0 procent (- 1,8 procentenheter jämfört med stortingsvalet 2013), 45 mandat (- 3)
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,1), 27 mandat (- 2)
Venstre 4,3 procent (- 0,9), 8 mandat (- 1)
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4), 8 mandat (- 2)
Senterpartiet 10,3 procent (+ 4,9), 19 mandat (+ 9)
Arbeiderpartiet 27,4 procent (- 3,5), 49 mandat (- 6)
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9), 11 mandat (+ 4)
Rødt 2,4 procent (+ 1,3), 1 mandat (+ 1)
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,4), 0 mandat (partiet har haft ett lokalt utjämningsmandat, men jag vet inte om utjämningsmandaten som ges till partier som i ett enskilt valdistrikt har legat över fyraprocentsspärren slutgiltigt är fördelade)

De två blå-blå regeringspartierna, Høyre och Fremskrittspartiet, har visserligen tappat mark, så också dess stödpartier, Venstre och Kristelig Folkeparti, men eftersom de enligt den preliminära fördelningen har fått 88 mandat av sammanlagt 169, kan enstaka mandatförändringar knappast rubba deras majoritet i valet.

Förklaringen till dessa partiers över lag minskande stöd är enligt min mening följande: Høyre har egentligen klarat sig bra, men en del av partiets väljare har röstat på Venstre för att ha kvar det som stödparti i Stortinget. Hade Venstre, som det länge såg ut, åkt ur Stortinget, hade den blå-blå regeringens saga varit all. Men Fremskrittspartiet har vunnit röster också från Arbeiderpartiet, folk som inte vill ha Arbeiderpartiets föreslagna skattehöjningar utan, om nu staten behöver stärka sin kassa, gärna ser att man i så fall hämtar pengarna ur oljefonden, använder dem i stället för att spara dem åt kommande generationer.

Kristelig Folkeparti straffades av sina borgerliga anhängare för att partiet åtminstone har haft en intern diskussion om att byta sida. Vi får räkna med att KrF i de förestående regeringsförhandlingarna kommer att ställa mycket tuffa krav för att fortsätta stödja en borgerlig regering, och kanske är inte sista ordet i regeringsfrågan ännu sagt.

Senterpartiet, som finns på den röd-gröna sidan, har gjort ett kanonval, blivit nästan dubbelt så stort. Partiet har tagit röster från de andra, borgerliga mittenpartierna men också från Arbeiderpartiet, vilket är en upprepning av det som skedde under EU-striden. I dag värnar Senterpartiet by og bygd (stad och land – för att låna en gammal arbeiderpartislogan), men tonvikten ligger nu på landsbygden och dess näringar och strukturer, allt från kustnära fiske, som hotas av oljeutvinningsplanerna, till självstyre utan sammanläggning av småkommuner i fjälldalarna.

Arbeiderpartiet, valets stora förlorare, har trots ett hyggligt ambitiöst valprogram tappat väljare åt alla håll och av olika orsaker. Tappen till Fremskrittspartiet och Senterpartiet är redan nämnda. Men partiet har också tappat väljare åt vänster, vänstersocialdemokrater som har ogillat flirten med den politiska mitten.

Både Sosialistisk Venstreparti och Rødt har ökat. SV har fått fler mandat, men Rødt nådde inte ända fram – dock får partiet ett utjämningsmandat i Oslo, där det är starkt. I fråga om Rødt var opinionsmätningsinstituten av allt att döma också allt för optimistiska i sina bedömningar.

Miljøpartiet De Grønne slutligen hade nog räknat med att till slut klara fyraprocentsspärren, men möjligen gick partiet snäppet för långt i sin strävan att starkt begränsa bilismen.

Jag noterar avslutningsvis, att Arbeiderpartiets ledare, Jonas Gahr Støre, tänker sitta kvar på sin ordförandepost.

Musik från Wien

11 september 2017 17:17 | Mat & dryck, Musik | Inga kommentarer

Gérard Korsten var 1994-1998 chefdirigent för Uppsala kammarorkester. I torsdags gjorde han ett gästspel som dirigent vid höstsäsongens första konsert i Musikens hus, konserthuset här i Uppsala.

Gästsolist vid den här konserten var sopranen Matilda Paulsson, som jag tidigare inte har hört. Någon mer heltäckande bedömning av hennes kapacitet vågar jag inte efter torsdagens konsert göra, detta eftersom det hon sjöng både före och efter pausen (alltsammans på tyska; kvällens tema var ”Musik från Wien”) inte präglades av just musikalisk variation – särskilt Alban Bergs (1885-1935) ”Sieben frühe Lieder” kändes monotona. Märk att det inte är tyskan jag har problem med – jag tillhör en åldersgrupp som har läst tyska i realskolan och gymnasiet. Dessutom fanns sångtexterna på tyska och med svensk översättning i programmet.

Textmässigt har de i ”Sieben frühe Lieder” (1928) ingående, av Berg tidigare tonsatta dikterna natur och kärlek som temata, men i mina öron låter de alla alltför enahanda. Och då hjälper det inte att jag för egen del är hyggligt förtrogen med till exempel Rainer Maria Rilkes diktning – hans ”Traumgekrönt” om de vita krysantemernas dag framfördes till exempel.

Lite mer variation finns det i Alma Mahlers (1879-1964) tonsättningar, bland vilka det också fanns för mig kända texter, till exempel av den redan nämnde Rilke – även Franz Werfel finns i våra bokhyllor. Med de här sångerna lyckades också sångerskan bättre.

Konserten inleddes med Franz Schuberts (1797-1828) mellanaktsmusik ur ”Rosamunde” (1823). Av de två satser som spelades kändes Allegro molto Moderato lite hård – Andantino lät bättre.

Kvällen avslutades med Joseph Haydns (1732-1809) ”Symfoni nummer 60, Il distratto” (Den tankspridde, från 1774 – den är skriven som teatermusik. Och den här musiken står sig och blev nog det mest hörvärda, även om man ser till kammarorkesterns spel, under den här konsertkvällen.

* * *

Kvällen inleddes för min och Birgittas del med middag på Amazing Thai på Vaksalagatan 24, alltså tvärs över gatan sett från Konserthuset. Som vanligt inledde vi konsertkvällen med gemensam middag med Bengt och Inger, Birgittas och Bengts dotter från deras ungdomsäktenskap, Anna, samt Annas dotter Amanda, som själv är violinist under utbildning. Birgitta och jag gav henne ett årsabonnemang på vårt konserthus som present på hennes födelsedag.

Alla beställer vad de vill ha vid de här middagarna, och för egen del valde jag Gen Keo Wan i grön curry: nötkött med bambu, äggplanta, långbönor, bambu, paprika och limeblad i kokos. Till det drack jag lättöl.

Norge: Vilka småpartier som klarar spärrgränsen kommer att avgöra utgången i valet

10 september 2017 17:00 | Politik | Inga kommentarer

In i det sista kommer det nya opinionsmätningar inför valet i Norge.

Men låt oss som vanligt starta med stortingsvalet 2013. Då blev resultatet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, vill åtminstone inte ha en ny regering, där Fremskrittspartiet ingår.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt – men SVs opinionsstöd är högre än i valet. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon större roll i Stortinget; dock finns det mätningar där partiet närmar sig 4 procent-spärren. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, har under lång tid legat under fyraprocentsspärren men har nu i en del mätningar lyckats kravla sig över den.

Måndagen den 11 september är det stortingsval I Norge, och även i slutet av valrörelsen har det kommit ytterligare opinionsundersökningar.

I den mätning Opinion Perduco 5-7 september gjorde för Avisenes Nyhetsbyrå och som offentliggjordes den 8 september, blev resultatet följande.

Høyre 25,9 procent (+ 1,0 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,3 procent (+ 3,0)
Venstre 2,5 procent (- 0,7)
Kristelig Folkeparti 3,4 procent (- 2,6)
Senterpartiet 8,6 procent (- 2,2)
Arbeiderpartiet 26,4 procent (- 3,6)
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9)
Rødt 4,9 procent (+ 2,0)
Miljøpartiet De Grønne 5,7 procent (+ 1,4)

I den här mätningen ökar båda partierna i den blå-blå regeringen men på bekostnad av de två mittenpartier som stöder den – de hamnar båda under spärren, särskilt då liberala Venstre. Arbeiderpartiet minskar, men i stället ökar de två vänsterflygelpartierna SV och Rødt – märk att det senare partiet i den här mätningen ligger över fyraprocentsspärren.

Kantar TNS har under perioden före valet dagligen uppdaterat sina mätningar för TV 2.

I den mätning som gjordes den 5-8 september och som offentliggjordes den 8 september blev resulatet det här.

Høyre 23,4 procent (+- 0 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,2 procent (+- 0)
Venstre 3,9 procent (- 0,2)
Kristelig Folkeparti 4,3 procent (- 0,7)
Senterpartiet 10,5 procent (+ 0,4)
Arbeiderpartiet 28,6 procent (+ 0,5)
Sosialistisk Venstreparti 5,5 procent (- 0,2)
Rødt 3,3 procent (+ 0,3)
Miljøpartiet De Grønne 4,0 procent (+ 0,3)

I de mätningar som gjordes den 4-9 september (sammanlagt 2.998 tillfrågade i hela landet) och där det sammanvägda resultatet offentliggjordes den 9 september fördelades partisympatierna så här.

Høyre 23,8 procent (+ 0,4 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,6 procent (- 0,6)
Venstre 4,6 procent (+ 0,7)
Kristelig Folkeparti 4,4 procent (+ 0,1)
Senterpartiet 10,2 procent (- 0,3)
Arbeiderpartiet 28,1 procent (+ 0,5)
Sosialistisk Venstreparti 5,6 procent (+ 0,1)
Rødt 3,1 procent (- 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 3,9 procent (- 0,1)

Här verkar en del väljare ha återvänt till de två borgerliga mittenpartierna, men i vart fall Venstre lever fortsatt farligt.

Senterpartiets höga sympatisiffra jämfört med förra valet har som en av sina viktigaste förklaringar partiets motstånd mot diskuterade och beslutade kommunsammanläggningar – folket i småkommuner, inte sällan i isolerade dalar mellan fjällen, vill inte bli tvångsinlemmade i större geografiska enheter.

Det här drabbar också Arbeiderpartiet, som dessutom förlorar sympatisörer i två helt motstående riktningar: dels till Fremskrittspartiet av människor som hellre vill använda landets oljeintäkter än själva betala något högre skatt, dels till SV och Rødt av vänstersinnade väljare som ogillar det gamla arbetarpartiets försök till flirt med de borgerliga mittenpartierna.

SV kommer att göra ett bättre val, men det återstår att se, om Rødt och MDG klarar fyraprocentsspärren.

Det här gör det sammantaget mycket svårt att med någon säkerhet avgöra, vilken sorts regering Norge får efter valet.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^