Jonas Sima om Olof Palme

28 februari 2006 23:29 | Film, Politik | Kommentering avstängd

Jonas Sima träffade jag första gången under gymnasietiden, när han gick i läroverket i Hudiksvall och jag i läroverket i Sundsvall. På 1960-talet, när vi båda pluggade i Uppsala, var Jonas med på ett hörn i Laboremus, som jag var mycket aktiv i, och jag med i Studentfilmstudion, vars ordförande Jonas var. Om den här tiden skriver Jonas under rubriken ”Så det kan gå” i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, redaktörer Enn Kokk, Klas Gustafsson och Stig-Björn Ljunggren).

Sen påbörjade han en bana som journalist och filmare, jag en som journalist och politiskt aktiv. Jonas gick först till gamla Stockholms-Tidningen och därifrån till Expressen, där han till att börja med var filmkritker, i tretton år tror jag, och sen reporter fram till pensioneringen. Under årens lopp har han dessutom gjort ett femtiotal filmer, många av dem för TV.

När jag blev chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), förenades våra banor igen: jag rekryterade Jonas som mediakolumnist till min tidning. Även efter det att jag hade slutat på AiP för att jobba i partisekreterarens kansli, fortsatte vi att ha kontakt.

Inför tioårsminnet 1996 av mordet på Olof Palme fick jag uppdraget att leda en arbetsgrupp med uppgift att ta fram material, som kunde bidra till att på nytt lyfta fram Olof Palmes idéer och politiska gärning. Bland annat kom vi fram till att man borde göra en film om Olof Palme.

Budet gick till Jonas Sima. Sima hade nämligen redan 1973 gjort en film för TV om Olof Palme, ”Våran Olof”, och hade följaktligen mycket filmmaterial om honom, ett material som kunde kompletteras med avsnitt ur TVs arkiv plus färska intervjuer. Så tillkom filmen ”Vilja gå vidare”. Resultatet blev enligt min mening lysande. Filmen såldes av socialdemokratiska partiet i form av VHS-kassett.

Jonas Sima har nu (2006), i samarbete med Olof Palmes internationella center, gett ut båda filmerna i DVD-form – titeln är ”Två filmer om Olof Palme – Våran Olof / Vilja gå vidare”. Eftersom Palmecentret ofta får förfrågningar från utlandet om material om Olof Palme, innehåller DVDn också engelsktextade versioner av de båda filmerna.

Den äldre av de båda filmerna, ”Våran Olof”, handlar om 1973 års valrörelse. (Titeln citerar en lokal påannonsör vid ett valmöte i Vålberg i västra Värmland.)

Filmen börjar med den vansinnigt spännande valvakan, som ändade i den så kallade jämvikts- eller lotteririksdagen.

Därefter förflyttar den tittarna till den gigantiska valupptakten på stadion i Malmö en månad före valet. Framför estraden ser man bland andra Max von Sydow, Monica Nielsen och Carl-Adam Nycop, den senare ledare för Motståndsrörelsen mot borgerlig regering.

Den här filmens dramaturgi byggs upp genom en nedräkning mot valdagen: 18 dagar kvar, 14 dagar kvar, 11 dagar kvar, en vecka kvar, tre dagar kvar, två dagar kvar… Vi får följa Olof Palmes valturné till Kolmården, Karlstad, Hässleholm, Växjö och så vidare, också se ett avsnitt av den berömda debatten med Thorbjörn Fälldin, där Fälldin säger ”Den som har grus ska stå för detta”, och en bit av en radioutfrågning. Där emellan intervjuar Sima Palme på tåget.

Valrörelsen trasslades till av två utomliggande faktorer: norrmalmstorgsdramat och det faktum att gamle kungen låg på dödsbädden. Även det finns med i Simas film.

Men valrörelsen förs ändå till slut med det sedvanliga fackeltåget i Göteborg och mötet på Götaplatsen, där Monica Nilelsen eldade massorna med Joe HillsDet är kraft i vårt förbund” ur min 1969 utgivna sångbok ”Joe Hills sånger”.

Minnesfilmen ”Vilja gå vidare” lånar några bitar ur ”Våran Olof” men har annars en helt annan struktur. Den belyser i avgränsade och rubriksatta avsnitt som Folkmötestalaren, Inspiratören, Internationalisten och Ideologen Olof Palmes värderingar, drivkrafter och politiska gärning. Den arbetar växelvis med intervjuer och med filmavsnitt med Palme själv, ofta på möten och i debatter, som illustrerar det de intervjuade nyss har sagt. Bland de intervjuade finns äldre och yngre politikerkollegor som Sten Andersson, Ingvar Carlsson, Bengt Göransson, Anna Lindh, Anna-Greta Leijon, Stig Malm, Björn Rosengren, Gertrud Sigurdsen och Karl-Petter Thorwaldsson men också en politisk motståndare, Gösta Bohman, medarbetarna Hans Dahlgren, Anders Ferm och Kjell Larsson och så sonen Joakim.

Sammantaget ger det här en ganska heltäckande bild av en månniska som trodde på och arbetade för värderingar som ”tolerans, internationalism, jämlikhet och solidaritet” (Anders Ferm).

Båda filmerna visar vilken lysande folkmötestalare Olof Palme var – och mötena var verkligen jättelika; jag var med på många av dem. Men Jonas Sima kryper i sina filmer också intill Olof Palmes ansikte, ett ansikte vars minspel i stridens hetta omväxlande kunde uttrycka både triumf och sårbarhet. Och ibland får man, mitt i detta ständiga stridsvimmel, se en avspänd och rent av lycklig människa.

Om kulan inte…

28 februari 2006 19:02 | I skottgluggen, Politik | Kommentering avstängd

Anders Mildner har i Expressen den 28 februari publicerat en jättelik (två helsidor) kontrafaktisk kulturartikel, ”Om inte kulan…”. Det handlar om omdiktning: om kulan den där februarinatten inte hade dödat, vad skulle då ha hänt?

Under artikeln finns en fotnot: ”Denna artikel bygger på fria fantasier, samtal med Enn Kokk, Dieter Strand, Stig Malm, Lars Engqvist, Ingvar Carlsson, Gunnela Björk och PM Nilsson, samt uppgifter i böcker av Anna-Greta Leijon, Mona Sahlin och Thage G Peterson.”

Jag känner samtliga nämnda utom PM Nilsson men har naturligtvis ingen aning om vad de andra har sagt. Själv känner jag igen ett par för helheten ganska perifera inslag i mitt telefonsamtal med Mildner:

Dels berättade jag om sjuttiotalets mycket mjukare samarbetsklimat mellan politiker och journalister, det som under loppet av åttiotalet svängde i riktning mot allt hårdare barriärer. Mitt exempel från sjuttiotalet, journalistmiddagarna på Bommersvik (som verkligen har ägt rum), sätts av Mildner in i inledningen till artikeln om Palme. Men de hade Sten Andersson som centralfigur och organiserades av mig, i egenskap av pressekreterare på partistyrelsen; Olof Palme var över huvud taget aldrig inblandad.

Dels sa jag, vilket ju är allmängods, att internationella organisationer långt före mordet sas rycka i Olof Palme. En god gissning hade väl därför varit, att han, om han hade fått avgå med ålderns rätt, hade fått något internationellt uppdrag, kanske som senior advisor åt FNs generalsekreterare.

När det gällde efterträdarfrågan (i ett sådant perspektiv), sa jag, att diskussionen – eftersom den inte föreföll aktuell då – inte fördes aktivt före mordet, att Sten Andersson (av Mildner utsedd till efterträdare) visserligen var mycket populär i partiet men att han ju, när saken verkligen ställdes på sin spets efter mordet, resolut agerade kungamakare och såg till att Ingvar Carlsson blev utsedd. Skulle han då, ytterligare ett antal år senare, ha ändrat mening? Jag sa också, att flera av dem som diskuterades som tänkbara efterträdare, när Ingvar Carlsson avgick, i mitten av åttiotalet och de närmaste åren därefter fortfarande inte hade nått sådana positioner, att de kunde ha kommit i fråga.

Så jag lutar nog mest åt fotnotens inledning, att ”denna artikel bygger på fria fantasier”.

Det gäller i högsta grad det som Mildner antar att Olof Palme, om han hade överlevt attentatet, skulle ha sagt eller gjort.

Olof Palme, Birgitta Dahl och Göran Sonnevi om Vietnam

28 februari 2006 16:30 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 4 kommentarer

I sitt kapitel ”Solidaritetsarbetet för Vietnam” i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren) berättar Birgitta Dahl om samarbetet mellan Svenska Kommittén för Vietnam och Olof Palme:

SKfV:s första stora offentliga möte var den stora vietnamdemonstrationen med Olof Palme som huvudtalare den 21 februari 1968.

Ett par dagar före mötet blev det känt att Nordvietnams moskvaambassadör Nguyen Tho Chan vid samma tid skulle komma på arbetsbesök till Stockholm. Kommittén inbjöd honom då att tala, och han tackade ja. När FNL-grupperna, som hade tänkt bojkotta mötet, fick veta detta, försökte de övertala Chan att inte tala vid mötet. Men han höll fast vid sitt ja. FNL-grupperna bestämde sig då för att närvara endast under hans tal och sedan demonstrativt avlägsna sig. När detta blev känt, beslutade kommittén snabbt att lägga Chans tal sist. FNL-grupperna svarade med att försöka dränka och stoppa de andra talarna med sina talkörer. ”Tage och Geijer – Lyndons lakejer” genljöd över Sergels Torg. De förde också med sig i demonstrationen de plakat, som väckte särskild vrede i USA, till exempel ”USA – mördare” och ”Vapenhjälp till FNL”, och försökte dölja andra plakat med sina egna.

Det var i den miljön och 24 graders kyla som Olof Palme höll det tal, som skulle få så stor betydelse. Liksom när det gällde gävletalet 1965 hade Tage Erlander och Torsten Nilsson läst och godkänt innehållet såsom företrädande regeringens linje.”

I Bo Strömbergs blogg – länk finns här intill – har jag tidigare publicerat tre kommentarer om Sverige och vietnamkriget. För att få ett bättre logiskt samband placerar jag här mellaninlägget, det om Göran Sonnevis dikt ”Om kriget i Vietnam”, sist och sticker före den in en hänvisning till Åsa Linderborgs stora artikel om Olof Palme, ”Detta borde vara vårt arv” (Aftonbladet 28 februari 2006).

***

Den 23 december 1972, mitt under de amerikanska bombningarna av Hanoi, gjorde Olof Palme sitt berömda uttalande i radio:

“Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som pågår i Vietnam är en form av tortyr.

Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. Militära sagesmän i Saigon har förnekat att det skulle pågå en nordvietnamesisk uppladdning.

Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet vid förhandlingsbordet. Motståndet mot oktoberöverenskommelsen i Paris kommer – som New York Times påpekar – framför allt från President Thieu i Saigon.

Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.

Därför är bombningarna ett illdåd.

Därav finns det många i modern historia.

De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpville och Treblinka.

Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

Nu finns ytterligare ett namn att foga till raden.

Hanoi – julen 1972.”

Det här uttalandet återges, under rubriken “Hanoi julen 1972″, i Olof Palmes samling av tal och artiklar “Att vilja gå vidare” (Tidens förlag, 1974). Jag är stolt att äga ett exemplar, dedicerat till mig av Olof Palme 1 maj 1974.

Och jag önskar att jag kunde vara lika stolt över att Sverige, fortfarande, talade med samma tydlighet och lidelse om de orättvisor och nedrigheter som den dag som i dag är präglar världen.

Den som vill höra Olof Palme säga det här med egen röst vill jag hänvisa till den CD jag var med om att ge ut i samband med tioårsminnet av mordet på Palme, Olof Palme: “En levande vilja” (Amigo OP 01, 1996); jag var ordförande i minneskommittén. CDn innehåller en rad av de mest berömda tal- och intervjuavsnitten med Olof Palme, däribland alltså det här juluttalande i radio.

(CDn innehåller för övrigt också det radioanförande om invandrarna från 1965, som Latin Kings har lagt bakgrundsmusik till och har med på sin CD “Mitt kvarter” (Redline Records/Virgin 7243 0 503932 4, 2000) under titeln “Fördomar”. Palmes lite staccatoartade sätt att tala blir, med den här musiken som bakgrund, till ett slags melodisk rap.)

Kommentar av Enn Kokk i Bo Strömbergs blogg — 2005-12-10@ 15:28 #

***

I Birgitta Dahls bidrag “Solidaritetsarbetet för Vietnam” på sidorna 174-204 i Laboremus-boken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” finns under mellanrubriken “Det svåraste året – och Olof Palmes julbudskap” en text om bombningarna av Hanoi och Haiphong 1972. Hon visar där, att ortnamnsuppräkningen i Olof Palmes julbudskap har en längre bakgrund och även andra upphovspersoner.

I november 1969, efter avslöjandena om Song My, publicerade Jean-Christophe Öberg en dikt i Expressen, där han nämner Lidice och Oradour tillsammans med Song My. Den 2 augusti 1970 publicerade Olof Palme själv en artikel i DN om Song My. där han också nämner bland annat Treblinka. Hösten 1970 publicerade Tecknar-Anders (Anders Andersö) på Svenska Dagbladets ledarsida (!) en teckning, där Song My jämställdes med Lidice, Oradour, Babij Jar och Guernica. Och vid den socialdemokratiska partikongressen 1972 framträdde Madame Binh och jämförde sitt lands lidanden med de brott mot mänskligheten europeerna förknippade med ortsnamn som Guernica, Lidice och Oradour.

Vad Palme gjorde i radio julen 1972 var alltså att till dessa orter lägga Katyn, Sharpeville och Hanoi. Men som vanligt blev det Olof Palme gjorde och sa kontroversiellt; reaktionerna på julbudskapet ledde till en frysning av relationerna mellan USA och Sverige för lång tid framöver.

Hur som helst: “Den 30 december upphörde bombningarna norr om 20:e breddgraden”, och i januari 1973 underteckades fredsavtalet, konstaterar Birgitta.

Men Saigons fall skulle dröja.

Kommentar av Enn Kokk i Bo Strömbergs blogg — 2005-12-11@ 18:54 #

***

I sin stora artikel om Olof Palme, ”Detta borde vara vårt arv”, i Aftonbladet den 28 september 2006 kommer Åsa Linderborg med ytterligare en intressant pusselbit till frågan om Palmes retoriska grepp med ortnamnsuppräkningarna: Peter Weiss hade redan den 2 augusti 1966 använt det här greppet i en artikel i Dagens Nyheter.

Det är för den skull inte säkert, att Olof Palme, när han skrev sitt juluttalande, hade tillgång till eller ens mindes just Weiss’ artikel. Men som Birgitta Dahl visar ovan, vandrade de här formuleringarna – i lite varierad form – vidare från person till person. Palmes formulering var delvis ny. Men helt nyskapad var den alltså inte.

Palme verkade i en tradition. I den traditionen ingick, med skiftande uttrycksformer, många av tidens intellektuella och opinionsbildare:

***

Om kriget i Vietnam

Göran Sonnevi publicerade sin ofta citerade dikt i BLM i mars 1965:

“Bakom TV´n ändrades ljuset
utanför fönstren. Mörkret byttes
mot grått och träden framträdde
svarta i det klara grå ljuset
från nysnön. På morgonen
var allt igensnöat. Jag går nu
ut och ropar efter stormen.
Jag hör i radio att USA
gett ut en vitbok
om kriget i VIETNAM
i vilken Nordvietnam anklagas
för aggression. I går kväll
på TV
såg vi en filminspelning från
Viet Congs sida, fick höra
helikoptermaskinernas
dova fladdrande,
från marken, från de beskjutnas
sida. I en annan film
för ett par veckor sedan
intervjuades de amerikanska
helikopterförarna av CBS. En av dem
beskrev sin utlösning
när han äntligen fick skott på
en “VC”: han slungades
tre meter fram
av raketerna. Det blir
säkert mer snö idag
säger min granne, svartklädd
på väg mot sitt arbete. Han
balsamerar döda och är nattvårdare på
mentalsjukhus. Trakten jag bor i – Lund
med omnejd – blir en allt vitare
bok, solen kommer och lyser
brännande kall över de vidsträckta sidorna.
De döda är siffror, som vilar, virvlar
som kristaller, i vinden över fälten. Hittills
beräknas 2 millioner ha dött i VIETNAM.
Här dör knappast någon
av annat än personliga skäl. Den svenska
ekonomin dödar numera
inte många, i varje fall
inte i det här landet. Ingen för
krig i vårt land för att skydda
sina egna intressen. Ingen
bränner oss med napalm
för en feodal frihets skull.
På 14- och 1500-talen fanns ingen napalm.
Solen stiger här mot middag.
Det är snart mars 1965.
För var dag
dödas allt fler i USA´s vidriga krig.
Snöflingorna på fotot av
president Johnson
vid tiden för de sista bombningarna
i Nordvietnam – han steg
ut eller in i en bil – faller
allt tätare över de vita sidorna.
Fler döda, fler rättfärdiganden,
tills allt snöar igen
i den natt som slutgiltigt
ändrar sitt ljus utanför fönstren.”

Dikten trycktes sedan också i Göran Sonnevis diktsamling “Ingrepp – modeller” (Bonniers, 1965).

Den har nyligen också tryckts om i en antologi, som har lånat sitt namn från just den här dikten, “Bakom TV´n ändrades ljuset”, med undertiteln “56 politiska dikter valda och kommenterade av Göran Greider” (Bonniers, 2005). Det är en antologi jag rekommenderar. Den innehåller självklara klassiker som Ture NermansDen vackraste visan”, Karl GerhardsDen ökända hästen från Troja”, Ragnar ThoursiesSundbybergs-prologen” (en av Olof Palmes favoriter), Elmer Diktonius’Röd-Eemili”, Lars ForssellsJag står här på ett torg”, Werner AspenströmsSardinen på tunnelbanan” och Evert TaubesÄnglamark” lika väl som mer överraskande, dock för mig välkända nummer, som Svante FoerstersI detta land, kamrat”.

Kommentar av Enn Kokk i Bo Strömbergs blogg — 2005-12-10@ 18:33 #

Olof Palme: Solidaritet utan gränser

28 februari 2006 13:19 | Politik | Kommentering avstängd

Statsvetaren Henry Petterson har, med stöd av arkivarien vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek Stellan Andersson, gett ut ett nytt urval av Olof Palmes tal och texter, ”Solidaritet utan gränser” (Atlas, 2006). Det är välkommet, särskilt som de äldre motsvarigheterna – se Till minnet av Olof Palme – inte längre finns tillgängliga i bokhandeln.

Boken inleds med tre texter om Olof Palme.

Författaren Majgull Axelsson skriver inkännande under rubriken ”Talarstolens vällusting” om Olof Palme som talare – inkännande för att hon själv har en bakgrund som informationssekreterare i regeringskansliet men också för att hon har den skönlitterära författarens förmåga att i korta belysningar fånga den magi (men också de tillkortakommanden), som utmärkte denne politiker, som gärna stod på scenen. (Jag minns för egen del vilket lysande stycke retorik Olof Palmes tacktal till Tage Erlander på partikongressen 1969 var, och jag var inte ensam om att tycka så: BLM-redaktören och författaren Lars Gustafsson, som jag kände från studenttiden i Uppsala, åt arbetslunch med mig för att få tillgång till texten för publicering i BLM.)

Gunnar Fredriksson sammanfattar, kort men ändå vältäckande, Olof Palmes gärning. Tyvärr finns, på sidan 29, tre felaktiga årtalsangivelser. Olof Palmes första val ägde rum 1970 (inte 1973). Hans andra val, det som ledde till lotteririksdagen, ägde rum 1973 (inte 1975). Och regeringen Palme återkom 1982 (inte 1983). Det här får ändå inte undanskymma, att Fredrikssons framställning i övrigt är utmärkt.

Helle Kleins bidrag, ”Vi förstod att en annan värld är möjlig”, som är den mest personliga av de tre inledande texterna, handlar, som man kan förstå av titeln, om internationalisten Olof Palme.

Olof Palmes egna bidrag i boken består av både tidigare i bokform utgivna texter och av sådant som tidigare inte har funnits tillgängligt i den formen. De är här och var en smula beskurna, men så vitt jag har kunnat kontrollera, innebär detta inte, att något oumbärligt har skurits bort. I ett avseende var den posthumt utgivna antologin ”PS Palme själv” (Tidens, 1996, redaktör Sven Ove Hansson) dock bättre: varje enskild palmetext hade där försetts med en ingress, som placerade in den i rätt miljö och sammanhang. I den nya boken finns bara uppgift om var texten publicerades eller talet hölls plus årtal och ibland även datum.

Texterna i urvalet har grupperats i fyra avsnitt, ”Socialisten och visionären”, ”Demokraten”, ”Solidaritetens banerförare” respektive ”Internationalisten”. Det fungerar i stort sett hyggligt, även om det naturligtvis här och var finns texter, som inte låter sig klassificeras så enkelt. Sålunda hamnar en av Olof Palmes starkaste internationella ställningstaganden, ”satans mördare” om fascisterna i Spanien, inte i det internationella avsnittet – men det är ju heller inte fel, att man hittar det i demokratiavsnittet.

Det här påminner oss om att Sverige på Palmes tid talade med en egen och tydlig stämma i världen. I det internationella avsnittet finns fler påminnelser: gävletalet 1965 om Vietnam, riksdagsanförandet 1974 om Mellanöstern och annat liknande. Det är inte lika lätt att i dagens svenska utrikespolitik hitta exempel på lika genomskådande analyser och lika skarpa ställningstaganden.

”Solidaritet utan gränser” är också en nyttig påminnelse om att Olof Palme och hans generationskamrater spelade en pionjärroll i frågor som miljö, jämställdhet och barnomsorg.

Men en lika viktig poäng med boken är, att den, framför allt i avsnitten ”Socialisten och visionären” och ”Demokraten”, för en nutida publik lyfter fram kärnan i socialdemokratisk ideologi. Hur ofta säger socialdemokratiska politiker i dag ”Jag är demokratisk socialist med stolthet och glädje”? Vilka talar i dag med lidelse om demokrati på arbetsplatserna? Vilka talar i dag om den gemensamma sektorns förnyelse – utan att ens för ett ögonblick förknippa denna med privatiseringar och konkurrensutsättning?

Några av texterna i boken berör mig, genom att de har personliga anknytningar.

1975 höll han ett anförande på temat demokrati och människovärde. Det skedde vid den partikongress, som antog ett mycket radikalt partiprogram. (Se mer under Till minnet av Olof Palme.) Anförandet börjar så här:

”Låt mig ta fram det allra mest centrala i vår åskådning, sådan vi söker formulera den i förslaget till nytt partiprogram.

Demokratin är för oss kärnan i socialismen. Vårt partiprogram handlar om demokrati.”

Roligt är det också att i ”Solidaritet utan gränser” hitta ett anförande 1985 i Rydöbruks Folkets hus, ”Att vara med och dela och bestämma”. Talet handlar om den demokratisering av arbetslivet, en reformistisk revolution, Olof Palme genomdrev under sin regeringstid. Titeln är hämtad från boken ”Död mans hand” av syndikalisten och arbetarförfattaren Folke Fridell, vars hem Palme hade passerat på väg till Rydöbruk.

Själv sålde jag och läste, när jag i unga år var FiB-ombud hemma i Juniskär, Folke Fridells roman på samma tema ”Tack för mig, grottekvarn”. Den gjorde mig slutgiltigt till socialist.

Till minnet av Olof Palme

27 februari 2006 22:30 | Citat, Film, Musik, Politik | Kommentering avstängd

På mordkvällen måste vi ha hört till de första som fick kännedom om attentatet – vi hade ännu inte gått och lagt oss. Det kan ha haft att göra med att vi alltid, även under Birgittas tid som statsråd och talman, har haft en öppen telefonlinje. TT ringde upp Birgitta och bad om en kommentar till att Olof Palme hade skjutits på öppen gata.

Birgitta blev helt chockad och ville förstås kontrollera, att hon inte var utsatt för ett makabert skämt, så hon bad – för att kunna kolla att det verkligen var TT – att själv få ringa upp. Tyvärr var det inget skämt. TT bad sen också om ursäkt för det brutala sätt hon blev informerad på om Olof Palmes död.

Vi ringde därefter partisekreterare Bo Toresson, min chef, och väckte honom; han hade då ännu inte fått reda på vad som hade hänt. Jag var ansvarig för VU-sammanträdena, så på hans begäran började jag ringa runt till medlemmar i verkställande utskottet för att kalla dem till sammanträde nästa dag. Birgitta ringde efter taxi och åkte omedelbart i väg till Rosenbad, där regeringen undan för undan samlades. (Uppsala Taxi tog för övrigt aldrig betalt för den stockholmsresan.)

Från tiden därefter minns jag, för att fortfarande hålla mig till de rent personliga upplevelserna, overklighetskänslan som infann sig, när jag på morgnarna drog upp persiennerna i vardagsrummet: rakt under fönstret stod en polisbil på vakt. Det här tog sig också uttryck i att Birgitta, om hon så skulle gå upp till Konsum uppe vid Torbjörns torg, åtföljdes av beväpnad eskort.

Det har sagts förut, men det blir inte mindre relevant för det: det här skottet gjorde inte bara slut på Olof Palmes liv utan ändade också det vi dittills hade ansett vara Sverige.

Som Stefan Sundström sjunger i ”Nån har slagit upp ett hål” på CDn ”VitaBergsPredikan” (MNW 261, 1994): ”Sen Palme gick på bio / har allt blivit som på film”. Refrängen lyder:
”Nån har slagit upp ett hål
och utanför står änglarna på rad.
Nån har slagit upp ett hål,
nu faller alla stjärnor över stan.”

Text och noter kan man hitta i Thorstein Bergmans politiska antologi ”Människans röst” (P M Bäckströms förlag, 1994).

Olof Palme är utan tvekan den socialdemokratiska partiledare, som har stått mitt hjärta närmast. Och hur skulle man kunna komma till någon annan ståndpunkt, om man, som jag, har hjärtat till vänster?

Under hans ordförandeskap i programkommissionen var jag, i egenskap av huvudsekreterare i kommissionen, med om att skriva mitt första partiprogram, det som antogs av partikongressen 1975. (”Vilket rött program!” utbrast en häpen och imponerad Yvonne Hirdman vid ett programseminarium många år efteråt.) Ett av de finaste programavsnitten, ”Den demokratiska socialismen” – tyvärr bortamputerat i det allra senaste partiprogrammet – skrevs av Olof Palme själv en sen natt på Harpsund, när vi i sekretariatet hade kört fast:

”De framsteg som har vunnits genom arbetarrörelsens kamp har befäst socialdemokratins övertygelse, att den fredliga samhällsomvandlingen på den demokratiska socialismens grund erbjuder den enda framkomliga vägen till människornas frigörelse.

Denna samhällsomvandling bygger på mänsklig vilja och mänskliga ansträngningar. Denna frigörelse måste vi genomföra i ett samhälle som är starkt beroende av en omvärld präglad av stora motsättningar, av förtryck och ofrihet, av starka kapitalistiska intressen. Den ska genomföras på den demokratiska övertygelsens väg under öppen debatt och under den hänsyn och respekt för andra uppfattningar som hör demokratin till.

Denna väg kan synas mödosam och tidskrävande. Den medför emellertid den helt avgörande fördelen att samhällsomdaningen kan genomföras under aktiv medverkan av medborgarna och att dess resultat vinner en fast folklig förankring. Därmed skapas också trygghet för att reformerna blir bestående.

Den demokratiska socialismen bygger ytterst på en tilltro till människornas vilja och förmåga att skapa ett samhälle präglat av gemenskap och mänsklig värdighet.”

Den som vill läsa hela programtexten kan gå till boken ”Socialdemokratins program 1897 till 1990” (Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2001, redaktör Klaus Misgeld, kommentarer till de enskilda programmen av Enn Kokk).

Inför tioårsminnet av Olof Palmes bortgång, 1996, fick jag i uppdrag att leda en arbetsgrupp, som hade till uppgift att ta fram en rad material, som skulle lyfta fram Olof Palmes politiska gärning, också att inspirera till minnesmanifestationer över hela landet.

Jonas Sima gjorde den underbara filmen ”Vilja gå vidare”, där filminslag från möten och andra aktiviteter med Olof Palme själv varvades med interjvuer om Palme och hans poltiska gärning.

En bronsbyst, en miniatyr av konstnären Thomas Qvarsebos fina byst i riksdagen av Olof Palme, tillverkades.

Olof Palme kom på frimärke och givetvis på det årets Första maj-märke.

De tidigare utgivna böckerna med tal och texter av Olof Palme gjordes åter tillgängliga: ”Politik är att vilja” (Prisma, 1968), ”Att vilja gå vidare” (Tiden, 1974) och ”En levande vilja” (Tiden, utgiven posthumt 1987). Och ett helt nytt urval palmetexter, ”PS Palme själv” (Tiden, 1996) utgavs.

I ytterligare en bok, ”Olof Palme – den gränslöse reformisten” (Tiden, 1996), skrev Peter Antman om Olof Palme och välfärdsstaten” och Pierre Schori om Olof Palme i världen.

Slutligen redigerade Sven Ove Hansson en CD, ”En levande vilja” (Amigo OP 01, 1996) med några av de mest kända avsnitten ur olika bandade tal av och intervjuer med Olof Palme: jultalet om Hanoi 1972, Diktaturens kreatur 1975, Satans mördare 1975, Barnen och framtiden 1975 och så vidare. På CDn finns också ett relativt tidigt radioanförande om invandrarna (från 1965), där Palme tar avstånd från främlingsfientlighet och rasism. Det är det här anförandet The Latin Kings på sin CD ”Mitt kvarter” (Redline Records / Virgin, 2000) har satt musik till, så att Palmes lite staccatoartade tal låter som stillsam rap; låten kallas här ”Fördomar 2”.

Runt hela Sverige arrangerades seminarier, möten, minnesstunder, fackeltåg. På ABF-huset i Stockholm hölls fyra föreläsningar om Olof Palme, av Anna-Greta Leijon, Anders Ferm, Harry Schein och Pierre Schori. Och på kvällen den 28 februari arrangerades ett fackeltåg mot våld från Sergels Torg till Norra Bantorget. Där talade Sten Andersson. Och Nationalteatern, de gamla antagonisterna, genomförde en fantastisk hyllningskonsert till Olof Palmes minne.

Jag påminns om det senare av att Tommy Hammarström, revolutionär FNL-aktivist 1968, i dag ledarskribent i Expressen, i dagens tidning (27 september) oförbehållsamt hyllar Olof Palme för hans internationella engagemang.

Två sidor längre fram gör Carl Bildt sitt bästa för att göra reservationer mot det mesta i Palmes politik. Men även han slutar med att säga: ”Ändå – det låg ett skimmer över Olofs dagar. Han var en stor politiker.”

Fast på Aftonbladets kultursida samma dag saknar Lena Sundström, i en recension av Ann-Mari EkengrensOlof Palme och utrikespolitiken” (Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, 2006) uppriktigt Olof Palmes stämma i världen, hans envisa vägran att gå med strömmen. Hon frågar: ”Vem vågar säga aldrig – i dag?”.

Jag var inbjuden av Olof Palmes minnesfonden att delta i utdelningen av årets palmepris, och jag hade från ABF och Palmecentret fått inbjudan till raden av intressanta arrangemang i ABF-huset, Sveavägen 41, med anledning av 20-årsminnet av Olof Palme:

Tisdagen den 28 februari klockan 13.00-14.30: Ingvar Carlsson talar om sina år med Olof Palme. Jonas Sima visar sin film ”Vilja gå vidare – Om Olof Palme och hans idévärld”. (Simas film från 1996 finns nu på DVD tillsammans med den äldre TV-filmen ”Våran Olof” – jag återkommer till det.)

Onsdagen den 1 mars klockan 18.30-20.00: Med stolthet och glädje – ett samtal om Olof Palmes socialism mellan Anna-Greta Leijon, Anne-Marie Lindgren, Lisa Pelling och Henry Pettersson. (Pettersson har gjort ett nytt urval palmetexter, ”Solidaritet utan gränser”, Arena, 2006 – jag återkommer också till det.)

Torsdagen den 2 mars klockan 18.00-20.00: Det dunkelt tänkta – konspirationsteorier om morden på John F Kennedy och Olof Palme. Erik Åsard samtalar med Bengt Göransson om sin nya bok (Ordfront, 2006).

I mitt nuvarande tillstånd vågar jag själv inte satsa på att åka till ABF-huset de närmaste dagarna. Men ni andra, ta er dit!

Här i Uppsala arrangerar SSU den 28 februari ett ljust minne av Olof Palme. Alla är välkomna att tända ljus på Forumtorget klockan 12.00-13.00!

Om krämpor, bakåtsträveri och böcker från Tradera

27 februari 2006 16:46 | Barnkultur, Helga Henschens Vänner, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Vänstra sidan av bröstkorgen känns inte bättre, men jag dämpar, på sjuksköterskans inrådan, ibland värken med Ipren. När jag bar hem matkassen från Konsum, smärtade det, men jag klarade det.

Dess förinnan hade jag gjort en busstur ner på stan för att betala räkningar på Svensk kassaservice respektive Handelsbanken. Jag är en bakåtsträvare, nära släkt med Joakim Lindengrens Kapten Stofil, och vägrar envist att betala räkningar över nätet. Jag äger inte ens ett kort. All min betalning sker kontant. För att få behålla Svensk kassaservice är jag till och med beredd att betala plusgiroavgifter, vilka ibland är högre än de belopp jag för över för köpen på Tradera.

I dag betalade jag för tre traderaköp.

Ett av dem är en pärm med en komplett årgång 1953 av Folket i Bild. Som framgår av både Om Enn Kokk och Memoarer ovan har gamla Folket i Bild spelat en avgörande roll för mig i unga år. Jag återkommer till ämnet.

Jag har vidare lyckats komma över ett exemplar av Lisa TetznersBarnen i 67:an”, en samlingsvolym. Under folkskoletiden var Lisa Tetzner den författare jag älskade mest, kanske för att hon skrev om andra barn – i det här fallet från Berlin – som, liksom jag själv, under andra världskriget hamnade i förskingringen – en av dem, Erwin, för övrigt i svenska Lappland. Jag har tidigare på Tradera köpt tre av hennes böcker för yngre barn och också ungdomsboken ”Var Paul skyldig?”, som handlar om den av barnen i 67an, som inte bara stannade kvar där utan också gick med i Hitlerjugend. I bokhandeln finns i dag bara en av Lisa Tetzners ungdomsböcker men också en av de allra bästa, ”Sotarpojken” (Rabén & Sjögrens klassiker, 2001 – Lisa Tetzners böcker utkom ursprungligen på Tidens förlag, som ju i dag är en imprint inom R & S.)

Jag har i dag också betalt för ett exemplar av ”Gula visboken”; ett exemplar av ”Gröna visboken”, inköpt på samma sätt, kommer förmodligen med posten i morgon. Båda dessa sångböcker finns redan i vår stora samling av sång- och musikböcker, men de här exemplaren har jag köpt in som en liten donation till sällskapet Helga Henschens Vänner, vars sekreterare jag är – de är nämligen illustrerade av Helga. Vi håller på att bygga upp ett Helga Henschen-bibliotek, bestående av böcker som hon har skrivit eller illustrerat men också av böcker som handlar om hennes gärning som konstnär och författare med mera. Bland det jag tidigare har köpt in åt Helga Henschens Vänner finns förresten två barnböcker av Lisa Tetzner, ”Vad Sam viskade” (Tiden, 1953) och ”Sam och Agaleia” (Tiden, 1957), vilka båda illustrerades av Helga Henschen.

Det finns en länk här bredvid till www.helgahenschen.com, en hemsida som redigeras av hennes dotter Rebecca Weiss, som bor i Florida. Jag återkommer till ämnet Helga Henschen.

Eftermiddag med Viggo

26 februari 2006 17:20 | Barnkultur, Film, Ur dagboken | 7 kommentarer

Kerstin och Bo skulle gå på bröllop i lördags, och jag och Birgitta hade lovat att gå hem till dem och passa Viggo. Sen blev Kerstin dålig; kanske hade det ett samband med att lilla Klara var magsjuk.

Eftersom Birgitta på måndag åker på två veckors tjänsteresa till Kambodja med svenska UNICEF, vars ordförande hon är, verkade det inte så listigt att tillbinga en eftermiddag och kväll med sjuklingarna.

Men Viggo hade ju blivit lovad en eftermiddag och kväll med mormor och morfar, så vad göra? Jo, Bo gick på bröllop, Kerstin och Klara var kvar hemma och vi hämtade upp Viggo och gick hem till oss. Han var strålande glad och hjälpte oss, på vägen hem, att med hjälp av en barnkundvagn handla på Konsum, också lördagsgodis och päron-Festis.

Hos oss känner sig Viggo hemma. Han ville som vanligt se barnfilm på DVD i min dator, och så plockade han själv fram två VHS-filmer – ”Molly på bondgården” och ”Smurfarna i urtiden” – ur våra filmhyllor. Han lekte med sina besöksleksaker, på Konsum ytterligare utökade i antal med några småbilar. Birgitta läste Elsa BeskowsSagan om den nyfikna abborren” för honom; vi har ganska många barn- och ungdomsböcker också i vår egen ägo, böcker som är inköpta efter det att våra ungar lämnade hemmet tillsammans med sina egna barn- och ungdomsböcker.

Sen blev det Viggo-middag med plättar och mjölk och sist Diesneydags. Själv gillar jag mycket de äldre kortfilmerna, den här gången Pluto respektive Kalle Anka.

Vid ett tillfälle, när Birgitta refererade till mig som ”pappa”, förtydligade Viggo bestämt: ”Mammas pappa!” Vilket betyder att han nu definitivt förstår släktsambanden.

Därefter skjutsade jag hem Viggo i vagn. Mamma Kerstin såg nu piggare ut, och Klara var fortfarande uppe. (Sen har jag hört att Klara under söndagen åter blev sämre i sin magsjuka.)

Jag hjälpte Viggo att borsta tänderna och satte på honom pyjamas; vi hade redan tidigare kommit överens om att morfar skulle läsa godnattsaga för honom, när han kom hem. Han ville höra Kerstins gamla bok om Kalle Skutt, där förresten kaninens lilla ägarinna också heter Kerstin och har ärvt den efter sin egen mamma – Kalle hjälper Kerstin att förstå, att också hennes mamma har varit liten.

Sen la sig lille Viggo som han brukar mot väggen och somnade tryggt med ändan tryckt mot morfars mage.

Sent på lördag kväll, hemkommen igen, somnade jag framför TVn – vinterolympiaden har en sån effekt på mig. När jag vaknade och reste mig upp, hade vänstra benet somnat och bar inte. Plötsligt dråsade jag omkull och slog vänstra sidan av bröstet mot en bänk vi har stående nedanför fönstret i vardagsrummet. Det gjorde förbannat ont och jag vred mig som en mask i smärta.

Men det går väl över, tänkte jag och gick och la mig. Det visade sig vara lättare sagt än gjort att hitta en sovställning, som inte gjorde ont. Under natten vaknade jag sen flera gånger av värken.

Matti och Karin kom på natten hem till oss från samma bröllop, som Bo var på (och Kerstin också skulle ha varit på) och sov över – de skulle ha bott över hos Kerstin och Bo men var rädda för att bli smittade. Jag berättade för dem om min olycka, och vi kom alla fram till att jag kunde ha råkat ut för en revbensfraktur.

Så efter lunch, när det inte hade blivit bättre, ringde jag till sjukvårdsupplysningen och talade med en sköterska. När jag berättade om mina symtom – att det gjorde ont när jag reste mig och satte mig ner, när jag hostade och snöt mig och så vidare – kom hon också fram till att det nog var en revbensfraktur. Dess värre brukade man numera inte göra något särskilt åt en sådan – den självläker. Men det kan ta upp till fjorton dagar.

Kul, kul, kul!

Hur ska jag till exempel få hem reaböckerna jag har beställt från Lundeq?

Melodikrysset

25 februari 2006 17:22 | Media, Musik, Varia | Kommentering avstängd

Sen årtionden tillbaka löser jag på lördagsförmiddagarna Melodikrysset. Jag klarar det praktiskt taget alltid. Men jag skickar aldrig in lösningen till radion; det här är bara ett rent personligt nöje.

Det roliga med Melodikrysset är att det fordrar musikalisk bredd hos lyssnaren/lösaren för att han eller hon ska lyckas. Möjligen kan man anmärka på att det alltför sällan innehåller inslag med klassisk musik och jazz.

I dag förekom två tecknade filmer, Pointer Sisters, en Olle Adolphson-låt, Marschen över Drina, Ålefiskarns vals och ett par musikaler. Det svåraste för mig, gamle man, var förnamnet på den kvinnliga artist som sjunger ”Right here, right now”. Med hjälp av de bokstäver jag hade kunde jag lista ut, att namnet skulle vara Agnes. Vilket också visade sig vara korrekt, när jag kontrollerade på Google.

Familjen vet redan, att man inte får störa mig, till exempel ringa, under Melodikrysset. Ni övriga meddelas på detta sätt.

***

Om du söker rätt svar på senaste Melodikrysset men har hamnat här genom Google, pröva då att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se.

Eric Ericson hedersupplänning

25 februari 2006 12:48 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I går kväll tilldelades nestorn i svensk körmusik Eric Ericson titeln hedersupplänning. Han är känd över hela världen, bland annat genom turnéer med sin kammarkör. (Jag har själv, på Metropolitan i New York, sett affischer för ett av hans framträdanden.) Men han har också stark uppsalaanknytning genom dirigentskapet för OD, Orphei Drängar, 1951-1991.

När han hade fått sitt märke och sitt diplom av landshövdingen, Anders Björck, hyllades han musikaliskt av en kvartett OD-sångare. Sittande på sin stol – han är född 1918! – kunde han inte avhålla sig från att dirigera sångarna.

Installerandet av årets hedersupplänning firas traditionsenligt med en middag på Uppsala slott. Bjudna är tidigare utsedda hedersupplänningar med respektive. I år deltog Hans Alsén, Birgitta Dahl, Hans Dalborg, Carl-Gustaf von Ehrenheim, Elsie Johansson, Stig Strömholm, Ingegerd Troedsson, Anders Wall, Bertil Werkström och Lasse Åberg – bland dem som inte kunde delta fanns Owe Thörnqvist som befann sig utomlands. Som synes är det här ett mycket blandat och mycket intressant sällskap.

Jag hade Inger Åberg, Lasses fru, som bordsdam. Hon är en trevlig person, som jag tidigare har lärt känna. Bland annat berättade hon om en kommande Oldenburg-utställning, helt baserad på konstverk i paret Åbergs ägo, på deras annars mer Musse Pigg-inriktade museum. Eftersom jag hade värdinnan, Py-Lotte Björck, på min andra sida, hamnade jag också på hyggligt samtalsavstånd från hennes bordskavaljer, hedersupplänningen själv, Eric Ericson.

Middagen var mycket god: förrätt kräftsoppa med ostpinnar, huvudrätt renfilé med rårörda lingon, rotfruktsklyftor med potatis samt murkelsås och efterrätt fläderblomssorbet med bär.

Vid kaffet och avecen ställde Eric en rad frågor till Birgitta om hennes förhållande till musik och körsång – hon har ju till helt nyligen varit ordförande för Körförbundet. Det visade sig, att han väl kände några av de personer hon nämnde ur sitt yngre förflutna, till exempel en musiklärare hon har haft. Han blev också nyfiken på vår jättelika skivsamling och sa, när vi berättade om den:
– Känner Sveriges radio till det här?

Partirosen

24 februari 2006 17:37 | Politik | 7 kommentarer

Den ros jag i bloggvinjetten använder som ”partibeteckning” är den så kallade erlanderrosen. Den ritades av konstnären Bengt Blomgren och användes, i den form den har här, som en tacknål till dem som bidrog till den insamling, som socialdemokratiska partiet drog i gång i samband med Tage Erlanders avgång som partiledare 1969. De insamlade pengarna användes till att bygga det hus vid kursgården Bommersvik, där Tage tillsammans med Aina fick bo, när han hade dragit sig tillbaka från den aktiva politiken.

Den här rosen har aldrig använts som partinål. Men när allt fler socialdemokratiska partier i Europa på 1970-talet började använda rosen som partisymbol (i olika varianter, ibland tillsammans med en knuten näve), antog även de svenska socialdemokraterna rosen som officiell partisymbol, fast i en mer stiliserad och lättare reproducerbar form än den ursprungliga erlanderrosens. I valrörelsen 1991 använde dock partiet i stället en avfotograferad levande ros som sin symbol.

Den nuvarande partirosen, den som liknar en krossad tomat, ritades, på uppdrag från det svenska partiet, av designern Javier Mariscal, han som också hade ritat Cobi, OS-mascoten från Barcelona 1992. När den först presenterades för partiexpeditionens ledningsgrupp av informationssekreteraren Bo KrogvigMona Sahlin var då partisekreterare – gjorde jag kraftiga invändningar: jag sa, att jag som rosenodlare hade svårt att över huvud taget se någon ros i den. Jag har sen undvikit att bära den. Värst tycker jag det är att se den i dödsannonser – jag ser då framför mig ett flinande apansikte grina inför den döde partikamratens minne.

I stället har jag lagt undan ett lager av den gamla erlanderrosen. Den står också otvetydigt för den socialdemokrati som jag en gång i världen anslöt mig till. Den bär jag med stolthet på min kavaj.

Fast egentligen har rosen använts mycket tidigare än 1969 av svensk socialdemokrati; i förra seklets början användes till exempel en röd tygros som förstamajmärke. Rosens röda färg har, allt sedan arbetarrörelsens barndom, stått för kampen mot den materiella fattigdomen, blomman för att kampen också gällde avskaffandet av den andliga nöden. Det här har fint fångats i parollen ”Bröd och rosor!”.

Nästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^